Politiker ökar klyftorna

Svenska dagbladet granskar makten. Vi läser under rubriken:

När folket drunknar badar makten i pengar

Har du blivit upprörd av att greker, spanjorer och portugiser protesterat mot lönesänkningar, trots att alla vet att staterna måste få ned sina kostnader? Vänd då istället blicken mot ländernas parlament. Där sitter folkvalda som beslutat om sänkta minimilöner och minskade pensioner, samtidigt som de vägrar att tumma på sin egen ersättning.

Titta på Grekland. Där sa parlamentarikerna i höstas nej till sänkta löner, trots att landet står på ruinens brant. Ett ”non” hördes även från Paris där de franska parlamentsledamöterna inte gick med på att sänka sina arvoden med 10 procent, och i Europaparlamentet lyckades ledamöterna förra våren fälla ett förslag som gick ut på att deras löner skulle frysas, och vissa förmåner minskas.

Argument som att det är viktigt att sänka löner för att öka konkurrenskraften eller minska skuldbördan biter uppenbarligen inte när det gäller den egna plånboken. Inte heller tanken om att man ska föregå med gott exempel verkar imponera på parlamentarikerna.

Läs vidare: http://www.svd.se/naringsliv/nar-folket-drunknar-badar-makten-i-pengar_6877605   26 februari 2012

Men Europeiska politiker är rena fattiglapparna i förhållande till sina kinesiska kollegor.

Kinas politiker mästare på att tjäna mycket

29 februari 2012 kl 20:03

SvD har hittat ännu ett exempel som slår greker och italienare med hästlängder. Kinas högsta ledning. Ledamöterna i Kinas folkkongress, som den högsta lagstiftande församlingen heter, är minst sagt bra på att göra affärer – eller möjligen på att roffa åt sig.

Enligt nyhetsbyrån Bloomberg ökade de privata förmögenheterna för folkkongressens 70 rikaste ledamöter förra året, med mer än vad politikerna i den amerikanska kongressen, president Obama, hans regering, och de nio domarna i Högsta domstolen är värda tillsammans.

Sammantaget ökade de 70 kinesiska delegaternas förmögenheter med 11,5 miljarder dollar under 2011. En snabb omräkning till kronor visar att det är över 75 miljarder. I ökning. På ett enda år.

Bloomberg, som i sin tur citerar Hurun-rapporten som kartlägger rika kineser, uppger att de samlade tillgångarna för de 70 ledamöterna uppgår till 565,8 miljarder yuan, vilket är ungefär lika mycket i kronor. Den samlade förmögenheten för USA:s kongress, president och Högsta domstol uppges vara knappt 50 miljarder kronor – vilket i och för sig inte är småpotatis, men är en siffra som ändå bleknar i jämförelse.

Den kinesiska folkkongressen består av knappt 3 000 delegater och träffas en gång om året i en och en halv vecka. Nästa session börjar den 5 mars.

http://www.svd.se/naringsliv/kinas-politiker-mastare-pa-att-tjana-mycket_6889769.svd

Det är strålande tider, härliga tider för den Globala eliten. Vem talar om en värld i kris? Eliten är väl tillgodosedda och nu har Occupyrörelsen flyttats iväg från Brunkebergstorg i Stockholm och har även fått maka på sig i Kalifornien och i London. Så nu har vi fått lugn och ordning på torpet igen och slipper störande moment.

Nu är det bara för medborgarna i PIGS-länderna (Portugal, Italien, Grekland och Spanien samt Frankrike, Storbritannien, Irland och på Balkan att fortsätta dra åt svångremmarna  så klarar sig den globala ekonomin, den här gången också.  Efter det amerikanska presidentvalet kommer troligen ett sparpaket att lanseras även i USA.

Vem ska då rädda den tillväxttörstande kapitalismen? Om det återkommer jag i nästa inlägg.

 

 

 

Alzheimersforskningen tar smällen av nedläggningen

Alzheimersforskningen tar smällen av nedläggningen

Gästkolumnen

Lena Sommestad

54 år, professor, Uppsala

Lena Sommestad är ekonomhistoriker, medlem i riksbanksfullmäktige och nyvald ordförande för S-kvinnor. Hon var tidigare socialdemokratisk miljöminister. På fritiden vistas hon allra helst vid havet i Bohuslän, läser och umgås med familj och vänner.

För drygt två veckor sen slog nyheten ner som en bomb. Astra Zeneca lägger ner sin forskning i Södertälje. Över tusen personer mister sina jobb.

Debattens vågor gick höga. Sen blev det märkligt tyst.

Få talar om vad krisen i Södertälje ytterst handlar om. Här ser vi ju inte bara en ort i kris. Här ser vi en global läkemedelsbransch i kris. En bransch som avskedar forskare, i tusental. En bransch som inte längre klarar av sitt viktigaste uppdrag: att ta fram de läkemedel som människor behöver.

Branschen har länge fått kritik för att prioritera de läkemedel som ger störst vinst. Det är mer lönsamt att skapa läkemedel för de rikas välfärdssjukdomar än för de sjukdomar som tar de fattigas liv, som malaria och tuberkulos. Det är mer lönsamt att skapa läkemedel mot kroniska sjukdomar än att satsa pengar på nya antibiotika, som kan stoppa resistenta bakterier.

Nedläggningen i Södertälje signalerar att läkemedelsbolagen nu sänker sina ambitioner också för de läkemedel, som man hittills har prioriterat högt. ­Sedan 2007 har över 20 000 ­anställda förlorat sina jobb i Astra Zeneca. Och trenden är densamma i andra stora bolag. I jakten på vinst skärs forskningen ner.

Astra Zeneca i Södertälje har haft fokus på Alzheimers sjukdom. Vad händer nu för de många patienter, som väntar på resultat? Och vad händer med de många anställda, vars kunskap har varit Astra Zenecas viktigaste resurs?

Strax före jul lyssnade jag på ­Anders Hallberg, avgående rektor vid Uppsala universitet. Hans avskedstal var en appell för att rädda en läkemedelsforskning i kris. Vi kan inte bara passivt iaktta vad de stora läkemedelsbolagen bestämmer att göra – ­eller inte göra, menade Hallberg. Kostnader och risker har blivit för stora. Konkurrens förhindrar samarbete kring dyra projekt.

Finns det alternativ? Ja, ­Danmark är ett exempel.

I Danmark drivs forskning för nya läkemedel inte i vinst­drivande bolag. Den drivs i stället i stiftelser. Resultatet har hittills varit positivt. Fler nya produkter ligger i pipeline. Fler forskare får jobb.

Kan Sverige lära av Danmark? Ja, en sak är klar. Den danska modellen skulle bli mer långsiktig, och mindre riskfylld. I dag tas ju de stora riskerna i utveckling av läkemedel inte av de stora privata bolagen. De stora riskerna tas av patienterna, av de anställda, och de nationer, som satsar miljarder på forskning och samarbete. 

Lena Sommestad

SACO och TCO om arbetslinjen och utanförskapat

Hur gick det med arbetslinjen och utanförskapet?

Samhällspolitisk chef
Telefon: 08-617 4453
Mobil: 0706-22 96 05
ursula.berge@akademssr.se

 

Av Ursula Berge 2012-01-16 09:40  |  Uppdaterad 2012-02-03, SACO

http://www.akademikerbloggen.se/hur-gick-det-med-arbetslinjen-och-utanforskapet.

  • Utredarna.nu

Jobbpolitiken har inte varit någon succé för regeringen

2012-02-23 om Okategoriserat av Roger Mörtvik
Etiketter: , ,

Arbetslinjen har varit regeringens mantra sedan 2006. Men så här i bakspegeln är min bild att jobbpolitiken har varit ett misslyckande. Arbetslösheten minskade förvisso i början, låg sen ganska stilla och har ökat efter 2008 för att nu vara avsevärt högre än innan regeringens jobbpolitik inleddes. Regeringen hävdar i och för sig helt riktigt att sysselsättningen har ökat de senaste åren. Men vad som inte sägs är att befolkningen i yrkesaktiv ålder har ökat ännu mer vilket har lett till att sysselsättningsgraden, alltså andelen med jobb, har minskat mellan 2006 och 2011. Samtidigt har antalet personer och hushåll som är helt eller delvis beroende av kommunalt försörjningsstöd ökat, ofta på grund av arbetslöshet och att man inte får tillräcklig eller ens någon ersättning från a-kassan trots arbetslöshet.

Det mest uppenbara resultatet av den arbetslinje som regeringen hittills har drivit är att runt 400 000 personer färre är med i a-kassan och bara var tredje arbetslös får ut arbetslöshetsersättning överhuvudtaget. Av alla tiotusentals sjukskrivna som tvingades ut ur sjukförsäkringen till den så kallade arbetslivsintroduktionen var fortfarande runt 93 procent utan arbete när Arbetsförmedlingen analyserade resultatet förra året, och merparten av det fåtal som hade fått jobb hade merparten subventionerat arbete. Av de runt 450 000 arbetslösa förra året bedömde arbetsförmedlingen att närmare 300 000 var utsatta grupper som hade extra svårt att få arbete.

Bedömer man detta läge går regeringens nuvarande arbetslinje som bäst att beskriva med en gäspning, som värst som ett rejält misslyckande. Men varför har man inte lyckats bättre?

Det finns flera skäl. Jobbpolitiken så här långt har haft en stark övertro på effekten av ekonomiska incitament, underbyggt av teoretiska resonemang om vad som borde fungera, men med ytterst svag empiri från verkligheten. Detta manifesteras extra tydligt i fiaskot med de differentierade a-kasseavgifterna som blev resultatlösa i termer av jobb, men bidrog till att massor lämnade a-kassan. Det är också synligt i de mediokra jobbeffekterna av jobbskatteavdraget som var regeringens paradnummer. Utvärderingar som har gjorts visar att det inte ens går att säga om det har gett några jobb överhuvudtaget. Den sammanlagda effekten är troligen begränsad. Den stora satsningen på sänkta arbetsgivaravgifter för unga som skulle få ned ungdomsarbetslösheten har enligt studier haft liten effekt. En stor del har gått till att subventionera jobb som ändå skulle ha skapats utan subvention.

Då säger en del att regeringen haft otur, att krisen 2008-2009 gjorde politiken mindre verkningsfull. Visst, men man gjorde heller inte tillräckligt mycket för att undvika att arbetslösheten ökade snabbt. I backspegeln kan man se att Sveriges finanspolitik var åtstramande när man hade behövt stimulera ekonomin. Regeringen underskattade sannolikt allvaret i den förra krisen och överskattade sannolikt effekten av de s.k. automatiska stabilisatorerna. Detta ledde till otillräckliga konjunkturstimulanser.

Utgångspunkten har varit att öka arbetsutbudet, men allt för lite har gjorts för att öka efterfrågan på arbete. Fokus har legat på att fler ska söka arbete, men allt för lite har gjorts för att stärka de arbetssökandes kompetens, hälsa och kvalifikationer. Inriktningen har varit att åtgärderna ska skapa fler jobb, men väldigt lite har handlat om att de nya jobb som skapas helst ska vara mer produktiva, hälsosammare och mer klimatsmarta än de som försvinner.

Så här långt har regeringens arbetslinje inte fungerat särskilt väl. Nu är det dags att börja göra hemläxan. Eller som P J Ander Linder skriver i SvD: Arbetslinje är bra, jobb är bättre.

http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2012/02/23/jobbpolitiken-har-inte-varit-nagon-succe-for-regeringen/

S på G med Stefan Löfven i väljarbarometern

 

http://politikerbloggen.nyheterna.se/2012/02/22/47642/

Publicerad: 2012-02-22 17:00  Uppdaterad: 2012-02-22 14:09

I januarimätningen noterade Socialdemokraterna en historiskt låg nivå: 22,9 procent. Sedan dess har partiet fått en ny ledare i Stefan Löfven och i den väljarbarometer från Novus som TV4Nyheterna presenterar idag, går S framåt och ökar med 4,3 procentenheter till 27,2.

Grafik: TV4

Mätningen visar att Socialdemokraterna hämtar väljare från i första hand Miljöpartiet och Moderaterna.

Fredrik Reinfeldts Moderaternas är största parti i mätningen med 32,5 procents stöd i väljarkåren. Det är en nedgång med 3,1 procentenheter. Kristdemokraterna hamnar den här gången över fyraprocentsspärren.

Opinionsgapet mellan de block som kämpade om regeringsmakten vid valet 2010 är inte längre lika stort. Sverigedemokraterna får 5,8 procent.

Om det var val idag skulle mandaten fördela sig enligt följande: Moderaterna 114, Folkpartiet 19, Centerpartiet 20, Kristdemokraterna 14, Socialdemokraterna 96, Vänsterpartiet 29 Miljöpartiet 37, Sverigedemokraterna 20. Alliansen får 167 mandat och de rödgröna 162 mandat. Sverigedemokraterna skulle behålla sin vågmästarposition.

Novus Opinion har för den här mätningen intervjuat 2000 personer per telefon under tiden 24 januari – 20 februari 2012. Andelen osäkra väljare är 10,9 procent. Intervjuerna är genomförda av Norstat.

Om Margret Thatcher

Koppla till

 

Ingemar E L Göransson, tidigare funktionär i LO, har studerat hur regeringen Thatcher agerade för att minimera den brittiska fackföreningsrörelsens handlingsmöjligheter. Resultatet framläggs i denna rapport, ”30 år med Thatcherismen” från Arbetarrörelsens Tankesmedja. Göransson skriver: ”För den brittiska arbetarklassen och arbetarrörelsen kom resultatet att bli allt annat än vad de ljusblå dunsterna hade utlovat; verkligheten bakom Thatchers retorik var istället en tudelad arbetsmarknad, kraftigt försvagade fackföreningar och inte minst en splittrad arbetarklass.”  – När detta skrivs är riksdagsvalet överståndet och den 20 september vaknade vi upp med en fortsatt thatcheristisk regering med Fredrik Reinfeldt i spetsen. Och inte nog med detta. Vi hade fått ett semi-fascistiskt Sverigedemokraterna som våg- mästare. Drömmen om att Sverige skulle få en rödgrön koalition i Rosenbad blev till intet. Tvär- tom, Socialdemokraterna tappade och gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten och de- mokratin infördes. Detta samtidigt som inte ens Vänsterpartiet lyckades fånga upp de missnöjda S- väljarna utan gjorde ett dåligt val även de.
Det innebär att arbetarrörelsen i Sverige står inför sin största utmaning sedan arbetarrörelsens efter- krigsprogram, det vill säga uppbyggnaden av väl- färdsstaten som vi känner den skulle förverkligas. Hur ska välfärdsstaten se ut i framtiden och hur skall arbetarrörelsen förmå att formulera sin fram- tidsberättelse. Kommer arbetarrörelsen att både ut- veckla, men också självkritiskt analysera den egna politiken och dess relation till högerns nyliberala ideologimonopol?
”Att skriva ett brev till sin käresta är som att rita en skinksmörgås när man är hungrig” sa den folkkäre skådespelaren Carl-Gustav Lindstedt en gång. Det är faktiskt dags för fackföreningsrörelsen att skriva färre brev och börja vårda sitt kärleksförhållande till politiken och sin käresta. I vart fall om det inte ska gå som på de brittiska öarna.

Hämta hela rapporten som pdf här: 30 år med Thatcher.

Greider, Suhonen och Malm

Så tappade vänstern kontakten med verkligheten

Publicerad: 2010-05-04 12:05, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11

”Tillspetsat uttryckt lever vi idag i den nästan realiserade marknadsliberala utopin, i vart fall i den meningen att de accepterade målen för samhället är unisont marknadsliberala. Liberalerna behöver inte längre några idéer om ett annat samhälle. De har kommit hem. De har stängt dörren om sig. De är nöjda. Den intellektuella vänstern, å sin sida, har enbart en stark längtan till ett annat samhälle. Det är en vänster som lever i ett slags stilla celibat, avskuren från de sociala rörelser som trots allt ännu existerar, vare sig det är fackföreningar, partier eller miljöorganisationer.” Det skriver GÖRAN GREIDER.

Läs vidare:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/04/s-tappade-v-nstern-kontakten-med-verkligheten

 

Foto: Mattias Vepsä

Daniel Suhonen om Göran Greiders senaste bok

Greider har rätt om de proppmätta södermalmsmarxisterna

Publicerad: 2010-05-07 08:05, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11

”Jag håller med Göran Greider när han här på Newsmill ondgör sig över detta maktpolitiska vakuum. Han urskiljer dels en ganska liknöjd liberalism som efter sitt segertåg över världen och inte minst Sverige finner varje kritik av den som löjeväckande. Greider finner också en vänster som kanske är det mest beklämmande. En frasernas vänster. En medelklassiferad vänster där posen och identiteten av att inta en ”radikal position” gentemot hela samhället är så tydligt avskiljt från hela deras liv och verk och handlingar.” Det skriver DANIEL SUHONEN, chefredaktör för socialdemokratiska tidskriften Tvärdrag.

Andreas Malm och Daniel Suhonen.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4370654

lördagen den 26:e februari 2011

Daniel Suhonen har fel.Varför denna spya över vänstern?

 

Behövs Socialdemokratin

Läs: http://dagens.etc.se/kronika/behovs-socialdemokratin

KRÖNIKA

Ingen behöver ett socialistiskt parti i Sverige för att vi ska kunna få lägre skatter och ökad kreditkonsumtion. Det klarar Moderaterna av själva.

Ingen behöver socialister som försöker skapa ökad ”valfrihet” genom att privatisera offentlig vård, omsorg eller utbildning. Det klarar folkpartisterna av själva.

Ingen behöver socialister för att slå sönder bilprovningen eller för att få apoteken att sälja solkrämer och parfym istället för medicin. Det lyckas Centerpartiet och Kristdemokraterna skapa medan de snubblar i rulltrapporna.

Inte heller behövs det socialister för att skapa ökade motsättningar och misstänksamhet mellan inflyttade och svenskfödda, det fixar Sverigedemokraterna.

Socialister behövs inte heller för att strama åt budgetar, sänka bidrag, minska ersättningar eller försämra försäkringarna. Det klarar Anders Borg själv på en fikarast

S ett parti som förstår samtiden

 

Biträdande sekreterare blir Marika Lindgren Åsbrink, som är ekonomisk-politisk rådgivare till S-ledningen i dag och även flitig bloggare. Hon är dotter till tidigare finansminister Erik Åsbrink (S).

Vilka utmaningar har ni framför er?

– Vi har en utmaning att förstå samtiden.

Beror det lägre stödet för S i dag på att ni inte har varit i klang med samtiden på samma sätt som tidigare?

– Ja, jag tycker att det ibland har varit så. När ekonomin och omvärlden förändrades i början på 80-talet så stod vi kvar med de gamla sätten, som byggde på att vi gjorde en egen sluten ekonomi som vi kunde reglera mycket saker som vi inte kan reglera i dag. Sedan kom 90-tals krisen och man var tvungen att göra en massa nedskärningar som man egentligen inte ville. Någonstans tappade man bort hur vi kan möta nya utmaningar på ett sätt som ändå är socialdemokratiskt.

Det senaste S-partiprogrammet antogs 2001.

http://blogg.aftonbladet.se/politikerkollen/2011/11/gammal-socialminister-ska-ta-fram-nytt-partiprogram