Leif Pagrotsky på Jimmys Steakhouse Marina- talade om Europas kris

    • Thursday, February 23, 2012
    • 7:00pm until 9:00pm
  • Jimmys Steakhouse Marina, Luma brygga, Kölnagatan 28, Hammarby Sjöstad
  • Leif Pagrotsky inleder diskussionen.

Jimmies Steakhouse Marina 

Mina minnesanteckningar och reflektioner:

Den torsdagen den 23 februari 2012 var Leif Pagrotsky i Hammarby Sjöstad och inledde en frågestund om ett Europa i kris. Mötet var välbesökt och varade mellan 19:00-21:00. Vi satt på Jimmys Steakhouse Marinas festvåning och njöt av en vacker sjöutsikt och fick oss många kloka ord till livs. Jag kompletterar Leif Pagrotskys anförande med en del andra källor.

Det började så bra. Det rådde en närmast euforisk stämning 1993 när EU sjösattes. Kommunismen hade rasat samman och det fanns en stark framtidstro som kopplades till den Europeiska unionen. Med EU skulle den tragiska europeiska historien, med två förkrossande krig, inte längre kunna upprepas. Det var ett politiskt projekt för att skapa samförstånd och samverkan mellan länderna. Det var också ett ekonomiskt projekt. En gemensam marknad skulle möjliggöra tillväxt och förbättrade levnadsförhållanden. Enade vi stå söndrade vi falla. Tillsammans skulle Europa, genom att bilda en union, bli en internationell maktfaktor att räkna med.

Samarbetet skulle ge EU-länderna möjlighet att komma närmare varandra, såväl ekonomiskt, socialt som kulturellt. Att ställa sig utanför EU-samarbetet var att säga nej till internationalism och en tro på en bättre värld. För ett litet exportberoende land som Sverige fanns det heller inga realistiska alternativ. Om vi ställt oss utanför EU skulle det ha skapat en konkurrensnackdel för vår viktiga exportindustri.

I Sverige var vi mitt i en bostads – och finansiell kris när EU startade. Den finansiella krisen utvecklades till en valutakris. Kronan var helt enkelt övervärderad, vilket inte minst hedgefonden såg en möjlighet att dra nytta av. Att spekulera mot kronan var en mycket lukrativ affär. In i det längsta kämpade politikerna att hålla kvar den fasta växelkursen, där kronan var kopplad till eurons föregångare Ecun. För att försvara kronkursen höjde riksbankschefen Bengt Dennis marginalräntan, mellan 16 september och 21 september, till 500 %. I stort sett hela det politiska och ekonomiska etablissemanget ställde helhjärtat upp för att rädda den fasta växelkursen. Det utmålades som en ren politisk katastrof om Sverige inte kunde bevara kopplingen till Ecun. Trots en mycket kostsam räddningsaktion lyckades inte politikerna rädda den fasta växelkursen. Kronan tappade 20-30 procent av sitt värde mot de större valutorna. Det blev dyrare för Sverige att importera varor och dyrare för svenskar att åka utomlands. Exportindustrin blev däremot gynnad och bidrog till att Sverige stegvis kunde återhämta sig, även om det blev ett stålbad. Med facit i hand var det en fördel för Sverige att kronan var flytande. Efter devalveringen fick Sverige uppleva 15 år med historiskt god ekonomisk tillväxt.

Den euforiska stämningen och framtidstron förstärktes av att kommunismen hade rasat samman några år tidigare 1989. De före detta kommunistländerna skulle integreras i Europasamarbetet. En framgångssaga utmålades där nationella egoistiska intressen skulle ge vika för solidaritet mellan medborgarna i Europa. Det fanns även förhoppningar om ett socialt Europa, där EU skulle gå i bräschen för samhällsbyggande på en mer humanistisk grund och där demokrati och mänskliga rättigheter skulle känneteckna hela projektet. EU skulle bli ett föredöme för resten av världen.

 

 

När vi nu 2012 gör bokslut över snart 20 års samarbete är facit dystert. Ekonomiskt har EU-området haft en sämre ekonomisk utveckling än något annat område i världen. Tittar vi framåt och tar med i beräkningen alla besparingsåtgärder som många europeiska stater måste vidta, finns det inte mycket som talar för att den negativa ekonomiska utvecklingen kommer att vända inom de närmaste 10 åren. Av det sociala projektet märks inte mycket idag. Tvärtom finns det mycket stora spänningar mellan nord och syd samt inom nationalstaterna. De nationalistiska och EU- kritiska rösterna blir allt mer dominerade och EU:s legitimitet ifrågasätts av stora grupper i Europa, andra är tämligen likgiltiga och valdeltagandet är lågt.

EU har drabbats av en ekonomisk, politisk och moralisk kris. Sammanfattningsvis har EU inte alls levererat det som utlovades på 1990-talet. Hur kunde det gå så illa? Det är en viktig fråga som Leif Pagrotsky ställer. Euron är en av orsakerna men inte den enda, säger han. Sedan går han in på konstruktionen av euron. I USA har ekonomer, från olika politiska schatteringar, varit mycket skeptiska till konstruktionen av euron. Länderna inom euroområdet är helt enkelt för ekonomiskt olika för att kunna upprätthålla en gemensam valuta. För att en gemensam valuta ska vara möjlig krävs en mycket starkare samordning av staternas budgetar. Men det finns inget folkligt stöd för att samordna skatter och välfärdspolitiken. Här ligger ett demokratiskt dilemma som kommer att vara en mycket stor utmaning för hela EU- projektet. Euron har idag haft över 10 år på sig att visa positiva effekter. I Wikipedia läser vi:

Euron introducerades på världens finansmarknader som elektronisk valuta 1999 och den 1 januari 2002 lanserades även euromynt och eurosedlar. Den ersatte europeiska valutaenheten (ECU) med förhållandet 1:1. Euron förvaltas och administreras av den Frankfurt-baserade Europeiska centralbanken (ECB) och eurosystemet (bestående av euroländernas nationella centralbanker). Som självständig centralbank är ECB enda myndigheten att besluta över penningpolitiken inom euroområdet. [1]

Något politiskt federativt projekt var inte möjligt att skapa på demokratisk väg, eftersom inte medborgarna var med på noterna. Istället blev det en stabilitets- och tillväxtpakt 1997. Frankrike ville ha ett politiskt inflytande över den europeiska centralbanken, något som Tyskland satte sig emot. En oberoende centralbank var helig för Tyskland, och så blev det. I reglerna ingår istället att ett medlemslands offentliga skuld inte får överstiga 60 procent av BNP, att budgetunderskottet inte fick överstiga 3 procent av BNP och att det skulle vara förbjudet för ett medlemsland att bistå ett annat land som kommit in i finansiella svårigheter (”no bailout”). Allt detta menade tyskarna skulle vara tillräckligt för att förhindra lättsinnig politik. Ironiskt nog var det Tyskland och Frankrike som först bröt igenom stabilitetspaktens budgetnorm under tre år 2002-2005 och låg över de angivna 3 procenten. [7]

När nu eurokrisen rullat in över Europa har stämningen mellan länderna blivit alltmer spänd. För att rädda eurosystemet har ECB och IMF tvingats sjösätta det ena gigantiska räddningspaketet efter det andra, tvärtemot regelverket i stabiliseringspakten. Europrojektet blir ett politiskt och moraliskt misslyckande. De tyska skattebetalarna som inte fått vara med och rösta om euron blir nu tvingade att rädda Grekland. Det finns ingen översvallande entusiasm över det. Men är det verkligen Grekland som ska räddas?

Huvuduppfattningen idag bland ekonomer är att det måste bli sämre för att det ska bli bättre för de skuldsatta staterna. Pigs-länderna, ( Portugal, Italien, Grekland och Spanien) Irland, Storbritannien, Frankrike och de baltiska staterna måste spara sig friska igen. Vid ett första påseendet låter det rimlig. Har man levt över sina tillgångar får man ta konsekvenserna av detta. Ett nog så kännbart stålbad för människorna i de skuldsatta länderna är ändå den enda väg som är möjlig. Det var den väg som Sverige tvingades till på 1990-talet.

När Sverige sparade på 1990-talet var situationen en helt annan. Dels fick Sverige hjälp av att kronan blev flytande så att exporten och turismen stimulerades, dels hade grannarna i Europa en bättre ekonomi än Sverige och kunde köpa de svenska företagens produkter. Men vem ska köpa varor och tjänster av Grekland, Italien, Portugal, Spanien, Frankrike, Irland, Nederländerna, de baltiska staterna och Storbritannien när de flesta europeiska stater ska spara sig i form?  Det är svårt att tro att Asien och Syd kommer att täcka upp när Europa sparar. Även USA och Japan vill exportera sig ur skuldkrisen. Det är en ekvation som är svår att få ihop.

Kritiska bedömare menar att EU tillsammans med IMF (International Monetary Fund) har gett sig in i ett pyramidspel där nya lån hela tiden ges för att kunna betala de gamla.[8] Lånepengarna går till att betala låntagarländernas skulder till främst tyska och franska banker som räddas från att gå i konkurs. Skulle stora tyska och franska banker gå i konkurs är risken att vi åter skulle få se en finansiell härdsmälta som efter Lehman Brothers konkurs. Istället för att sätta strålkastarljuset på europeiska banker som tog oansvarigt höga risker, riktas kritiken mot de skuldsatta staterna. Både Spanien och Irland hade välskötta ekonomier innan finanskrisen 2008. Det hjälpte uppenbarligen inte. Vilka slutsatser bör vi dra av det? På vilket sätt kan vi skapa en mer robust finansmarknad? På vilket sätt kan EU och eurosamarbetet reformeras? Här borde fokus ligga. Flera ur publiken frågade om Leif Pagrotsky hade några idéer om vad som var möjligt att göra. För att rädda Grekland kommer en skuldnedskrivning av att bli nödvändig. Annars var han pessimistisk till vilka möjligheter det finns att lösa problemen. Han var kritisk till eurosamarbetet, men nu är det inte lätt att backa ur euron för de inblandade länderna. Det skulle skapa oro inom det finansiella och ekonomiska livet. Slutsatsen är dyster. Det kommer att ta mycket lång tid för Europa att återhämta sig. Under tiden kommer utvecklingen i andra delar av världen inte att stå still och Europa kommer relativt sätt tappa i betydelse. Resultatet blir att Europas inflytande på världspolitiken kommer att minska. Det är inte lätt att i vår omvärld få gehör europeiska frågor om demokrati och mänskliga rättigheter, när hela EU-projektet lider av en såväl politisk, ekonomisk och moralisk kris. Problemet gäller för även USA, menar Pagrotsky. Det har blivit allt svårare för Barack Obama att ta upp frågor om demokrati och mänskliga rättigheter med Kinas ledning, när USA:s ekonomi vilar på lån bland annat från Kina.

En frågeställare frågade om EU-projektet skulle kunna fortleva om euron avvecklades. Pagrotsky menade att EU samarbetet ändå en viktig roll att spela. Han nämnde en hel rad viktiga områden; kultur, miljö, klimat och ekonomi.

En annan frågeställare frågade om vad Europas Socialdemokrater hade att tillföra i den kritiska situation Europa nu befinner oss i. Pagrotsky svarade att det finns starka nationalistiska drag i den europeiska politiken. det finns stora skillnader mellan socialdemokratiska partier i Europa. Han tog Frankrike som exempel där det ofta råder stor samstämmighet mellan olika franska politiker oavsett partifärg. För en sann internationalist var Pagrotskys svar en bister kunskap att ta till sig.

Lördagen den 25 februari 2012 var Leif Pagrotsky och Lars Calmfors i Sveriges radios ekonomiprogram och talade om Greklandskrisen. Pagrotsky pekade på att problemen i Grekland är så stora att en skuldavskrivning är nödvändig för att rädda Grekland. Annars kommer spänningarna i det Grekiska samhället att bli svårbemästrade. Calmfors såg två sätt för Grekland att få igång ekonomin. Lönenivåerna är för höga i Grekland i förhållande till omvärlden. En lönesänkning skulle kunna stimulera Greklands ekonomi. ECB kan även sänka räntan för att hjälpa Grekland ur krisen.

På Leif Pagrotskys blogg ”I huvudet på Pagrotsky” läser vi följande:

-Den europeiska krisen är djupt inbäddad i eurosystemets struktur. Man har en gemensam valuta men inte de institutioner som behövs för att få den att fungera.

Paul Krugman säger till SVT eurosamarbetet var katastrofalt och förhastat. De europeiska ekonomierna är inte integrerade och utvecklingen i de olika euroländerna är väldigt olika. Han menar därför att den gemensamma valutan inte har några förutsättningar att fungera i de 17 euroländerna.

Se hela intervjun här: http://svt.se/1.2506525/brutalt_misstag_att_infora_euron

Följ denna länk för att komma direkt till inlägget:

http://pagrotsky.tumblr.com/post/9094200730/krugman-gor-en-sval-och-distanserad-analys-av-emu-s


[3] Björn Elmbrant, Europas stålbad, sid 144.

[6] Carl Tham, Berliner Republik, sid 328.

[7] Carl Tham, Berliner Republik, sid 329.

[8] Carl Tham, Berliner Republik, sid 332.

One thought on “Leif Pagrotsky på Jimmys Steakhouse Marina- talade om Europas kris

  1. Ping: Leif Pagrotsky på Södergården i Södermalm | Globaliseringen 3.0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s