Stefan Löfvens ledarstil

I Partiledardebatten söndagen den 6 maj 2012 konfronterade Fredrik Reinfeldt Stefan Löfven om var han står i kärnkraftsfrågan. Är du för eller emot. Jan Björklund kände sig mycket komfortabel med Stefan Löfvens inställning som ledare för IF Metall. Men nu verkar Löfven ha backat. Stefan hänvisade till kongressbeslut och att man inbjudit alliansen till ett samtal för att skapa en blocköverskridande långsiktig energipolitik. Ett sådant samtal måste börja med att titta på vilka framtida energibehov vi har. En tämligen rimlig utgångspunkt kan man tycka.

Johannes Åman skriver på ledarsidan i DN om Stefan Löfvens hållning:

”När Stefan Löfven får frågor om kärnkraft och regeringssamarbete svarar han dunkelt. Men om Reinfeldt är beredd att lyssna finns en unik möjlighet till en block-överskridande överenskommelse om energipolitiken.

Stefan Löfven uppträdde lite tafatt i söndagskvällens tv-debatt i Agenda. Medan de andra partiledarna smattrade fram sina väl inövade argument och repliker var han mer trevande och höll ett lägre tempo.

Att döma av den tittarenkät som efteråt gjordes av Demoskop (Expressen 7/5) gick Löfvens stil hem. Väljarna rankade hans insats högst av alla.

Att Löfven var lite ovan vid rollen gjorde möjligen att tittare uppfattade honom som mer äkta än hans mer avslipat professionella motdebattörer. Men Löfven är ingen amatör. Tvärtom. Han stod för kvällens två politiskt mest intressanta och potentiellt betydelsefulla markeringar. Och han var, vilket politiker ofta kritiseras för att vara: medvetet dunkel. ”

http://www.dn.se/ledare/signerat/tala-om-karnkraften

 

För er som har några år på nacken minns säkert Olof Palmes debatter med centerledaren Torbjörn Fälldin på 1970-talet. Olof Palmes briljanta debatteknik gjorde att han uppfattades som den självklara vinnaren. Fälldin uppfattades lite långsam, trög och den ständiga förloraren. Men efter en tid vände opinionen. Palme uppfattades som arrogant och dryg medan Fälldin istället uppfatades som eftertänksam och klok.

 

Johannes Åmans artikel fortsätter:

” Statsmannaskap vilar stundom på dunkla formuleringar. Inte för att det är någon dygd att vilseleda väljarna utan för att omtänkande och politisk nyorientering är smärtsamma och riskfyllda processer.

De borgerliga partiledarna gjorde vad de kunde för att utmåla Löfven som falsk och hycklande. Folkpartiledaren Jan Björklund hyllade i ena andetaget Metallordförande Löfven för hans klarspråk om kärnkraften, för att i nästa döma ut S-ordförande Löfvens hållning i samma fråga som obegriplig.

Statsminister Reinfeldt var som en igel när han gång på gång pressade Löfven: Ja eller nej till nya reaktorer?”

http://www.dn.se/ledare/signerat/tala-om-karnkraften

Det var uppenbarligen Stefan Löfvens mer eftertänksamma stil som gick hem hos de som Demoskop intervjuat. Reinfeldt uppfattades av Åman som en ”igel”.  Vem gillar en igel?

Vi kan tolka Löfvens ledarstil på olika sätt. Han har ännu inte vant sig med det politiska spelet. Ett alternativt synsätt är att Löfvens fackliga bakgrund kan vara en fördel och utveckla den politikska ledarstilen även hos de andra partiledarna och det politiska samtalet generellt sätt. I en komplex värld är det inte helt självklart med enkla ja eller nej-svar.

Är du för eller emot EU, euron, globaliseringen, vinst i företagande, vinst i välfärd, ökade skatteuttag etc. En debatt av det här slaget blir ofta lite enfaldig. Vad leder en debatt om att vara för eller mot globaliseringen till?  Vi lever i en globaliserad värld. Det är något som vi måste förhålla oss till.  Att kritisera möjligheter att föra över pengar till skatteparadis innebär inte att vi är generella motståndare mot hela globaliseringstanken. När vi inser att det finns problem med nyliberalism innebär inte det att vi kan vara för ett internationellt perspektiv på tillvaron.

Enkla ja eller nej-svar passar möjligen bra i den mediala dramaturgin som råder idag. Men det kan ändras. Om den politiska debatten istället mer skulle utvecklas till samtal, där det gäller att lyssna in varandras ståndpunkter, skulle den uppfattas som mycket mer konstruktiv. Det skulle till och med kunna bidra till att mildra det utbredda politikerföraktet. Den amerikanska smutskastningspolitiken kan vara underhållande om vi ser det som en boxningsmatch mellan två kontrahenter. Det gäller att få den andra på fall. Men är det inte att göra viktiga samhällsfrågor som berör alla människor en björntjänst?

Bidrar inte ”boxningsmatchtänkandet” till att människor utanför politiken ser att alla politiker är likadana. De bara tjafsar och bråkar. Hur kan du hålla på med sådant elände frågar vänner som inte är politiskt intresserade?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s