Socialdemokratins dubbla roller och behovet av en anständig kapitalism – Klas Eklunds kapitalism 4.0

Historik

Den reformistiska socialdemokrati som vi idag känner har i hög grad präglats av händelserna  från storstrejken 1909. http://www.arbark.se/2009/07/storstrejken-1909/.

När den dåvarande fackföreningsrörelsen gick upp till kamp mot kapitalet höll de på att bli fullständigt krossade av en övermäktig makt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Storstrejken_i_Sverige_1909

Av denna för LO-facket tragiska händelse lärde man sig en historisk läxa. Det är bättre att samarbeta än att nära nog bli tillintetgjorda.  Denna läxa har sedan präglat S och LO- fackets agerande mot näringslivet sedan dess. Samarbetsandan utvecklades till den så kallade Saltsjöbadsandan, där fack och näringsliv förhandlade och i samverkan gjorde upp om lönebildning och en hel del övriga frågor som hade med arbetslivet att göra.

http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/495DFA6D70DD47CFC12574C8004D1901

Arbetarrörelsen lärde sig att det i ett kapitalistiskt system är det kapitalet som är överbestämmande. Förhandlingarna måste inpassas i de ramar som det kapitalistiska samhället kräver. Med ett lite modernare språkbruk är det näringslivet som bestämmer agendan. Om näringslivet tjänar på uppgörelsen kan det uppstå en vinna – vinna situation där båda parter  vinner på uppgörelsen. Arbetsfreden var just en sådan uppgörelse.  Om näringslivet  inte tjänar på uppgörelsen kommer det inte att bli något avtal. Det är den starkes makt och rätt som gäller.

Ända sedan Hjalmar Brantings dagar har Socialdemokraterna har påtagit sig två helt olika och svårförenliga roller.

Socialdemokrater som samhällsförändrare

Den ena rollen som S har är att vara samhällsförändrande. Under de gyllene åren efter andra världskriget och fram till 1970-talet gick det bra att utvidga välfärdsstaten och skapa en balans mellan arbete och kapital. Ett pensionssystem byggdes upp och kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Dagis och fritidshem byggdes ut för att möjliggöra kvinnans frigörelse.

Breda utbildningssatsningar påbörjades på 1960-talet. Underliggande ekonomiska orsaker var att samhället och näringslivet behövde fler och utbildade människor i arbete. Näringsliv och samhälle behövde även en förbättrad rörlighet på arbetsmarknaden. På fackligt eller gemensamt initiativ byggdes trygghetssystem upp för att underlätta för individer vid omställningar mellan olika arbeten. Den underliggande ekonomiska orsaken var att näringsliv och samhälle behövde mer rörlig arbetskraft. De företag och branscher som inte längre var konkurrenskraftiga lades ner och för samhället gällde det att hjälpa till med omställningen och slussa arbetskraften till de företag och branscher som hade framtiden framför sig. Den österrikiska ekonomen Joseph Schumpeter, myntade begreppet kreativ förstörelse. http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Samarbetet mellan staten och kapitalet var hårt kritiserat av vänstern på 1970-talet.  Staten och kapitalet sitter i samma båt. Klassamarbetet var ingenting som dåtidens vänster hyllade:

http://www.youtube.com/watch?v=sTAvm_Fk09M

Den blandekonomiska modellen kritiserades även hårt från höger. Den framställdes som korporativistisk. http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism

Men klassamarbetet var en konsekvens av den pragmatiska inställning  som LO och SAP lärt sig under storstrejken 1909. Bättre att söka samförstånd än att stånga pannan blodig mot en övermäktig motståndare. Bättre att samverka än att krossas.  Sverige lyckades på grund av detta samarbete hålla nere antalet strejkande timmar på ett för näringslivet gynnsamt sätt. Det tjänade även nationalstaten Sverige på.

Trots att Saltsjöbadsavtal och klassamarbete utsattes för kritik från såväl vänster som höger visade det sig att den var synnerligen  ekonomiskt effektiv:

I Sverige har vi många framgångssagor, där staten och kapitalet samverkat. Ellemtel är ett exempel på framgångsrikt samarbete, mellan LM Ericsson och Televerket. ABB hade inte varit vad det är idag utan samverkan mellan dåvarande Asea och Vattenfallsverket. Läkemedelsindustrin är ett annat exempel. Samverkan mellan staten och näringslivet har varit en förutsättning för Astra och Pharmacias framgångar. Den svenska blandekonomiska modellen var mycket effektiv under många år.

Den svenska modellen, starkt influerad av John Maynard Keynes  teorier framstod som en ekonomisk mycket framgångsrik modell. Under 1960-talet blev Sverige ett av världens rikaste länder. I boken Vår Ekonomi  beskriver Klas Eklund situationen:

”Under åren efter andra världskriget började en lång rad ekonomiskt framgångsrika år för svensk ekonomi. Sverige, som inte blev drabbat av världskrig på samma sätt som övriga europeiska stater, kunde snabbt ställa om sin industri och bidra till återuppbyggnaden av Europa. Trots att Sverige inte var så drabbad av världskrig fick Sverige ändå tillgång till medel från den amerikanska Marshall-planen, som användes för att bygga upp Europa. Hela uppbyggnaden av den svenska modellen, skedde under år av god ekonomisk tillväxt. Under 1960-talet var Sverige ett av världens rikaste länder (mätt som BNP per innevånare). Man talade om rekordåren.” [1]

Men under 1970- talet började det komma grus i tillväxtmaskineriet. Klas Eklund fortsätter:

”Vi drabbas av stagflation, ekonomisk stagnation och hög inflation på samma gång. Oljekrisen var en av orsakerna, som slog hårt mot svensk exportindustri. Hårdnande konkurrens från Japans nya stålverk, snabbväxande brasilianska skogar och dagbrott i Australien, var även bidragande. De svenska företagen stod inför stora lönsamhetsproblem. ” [2]

En stagnerande ekonomi drabbade inte bara Sverige utan hela västvärlden. Internationell konkurrens var då liksom nu en bidragande orsak. Inbyggt i vårt ekonomiska system ligger ökad tillväxt för såväl företag som nationalstat. Stagnation skapar därför en mycket ogynnsam situation. John Maynard Keynes lösningar som fungerat väl i en situation med snabb tillväxt, visade sig mindre effektiva i en stagnerad ekonomi.

Lösningen på krisen blev istället att företag behövde hjälp för att expandera över nationsgränserna och därigenom öka sin kundbas och volymer. För att möjliggöra denna expansion behövdes avreglering av marknaderna samt fria kapitalflöden, friare arbetsmarknad och fri handel med varor och tjänster var verktygen som skulle få fart på ekonomin igen. Privatisering av gamla stela statsmonopol var ännu ett verktyg för att stimulera internationellt företagande och för att få fart på ekonomin.

Med detta paket av åtgärder lades grunden till det vi idag ofta menar med globalisering. Milton Friedman (1912-2006), och Chicagoskolan står som symbol för denna utveckling som har kännetecknat den moderna kapitalismen sedan mitten på 1970-talet. Washington Consensus är den politiska term som använts för Chicagoskolans ekonomiska politik. Om Friedman kan man läsa:

”När han fick nobelpriset år 1976 fick hans Nobelföreläsning på Handelshögskolan i Stockholm skyddas av polis mot demonstranter som protesterade mot att Friedman, som de uppfattade det, hade varit inspiratör för den då styrande chilenska militärjuntans ekonomiska politik. Friedman besvarade kritiken med att han gav råd till alla som behövde, även om de var osympatiska. Han  hade också hållit föreläsningar för den kommunistiska regimen i Kina.[3]

Friedmans huvudtes är att marknaden fungerar bäst om den lämnas ifred. I sin bok Monetary History of the United States målar han upp en helt annan bild av orsakerna till depressionen på 1930-talet, än den vedertagna Keyneska. Friedman menade att 1930-talskrisen inte var följden av marknadsekonomins instabilitet, utan av dålig penningpolitik. I stället för att föra en stram penningpolitik med höjda räntor och dra in pengar, borde den amerikanska centralbanken ha motverkat depressionstrycket genom att låta penningmängden växa enligt en viss förutbestämd bana. Inflationsbekämpningen som centralbankens huvudsakliga mål, är inspirerad av Friedmans tänkande. [4]

Milton Friedmans tankegods har varit mycket inflytelserik på den politik som förts sedan 1980-talet och fram till idag. Nu har det återigen kommit grus i maskineriet för kapitalismen. Nu behövs återigen nya reformer för att få fart på en i västvärlden krisande kapitalism.


[1] Klas Eklund, Vår ekonomi, sid 389.

[2] Ibid.

[3] Ibid sid 241.

[4] Ibid, 24ff.

Socialdemokratin och globaliseringen

Näringslivet som tidigare sett samarbetet mellan stat och kapital som en viktig hörnsten för att vidareutveckla kapitalismen (Saltsjöbadsandan) blev nu mindre intresserade av samarbetet. Nu ville kapitalet ”go global”. Nationalstatens betydelse för de multinationella företagen minskande. Mot ett näringsliv som inte längre på samma sätt såg staten och kapitalet som en framgångssaga, hade S och fackföreningsrörelsen mycket lite att sätta emot. Under 30 års tid fram till finanskrisen 2008 har nyliberalismen varit den helt förhärskande idéströmningen globalt sett. Om nyliberalismen se Folkpartiets hemsida:

http://www.folkpartiet.se/Folkpartiet-nara-dig/Norra-Alvsborg/Kommuner/kommun/Trollhattan/Liberal-ideologi/Nyliberalism-/

De socialliberala krafterna har antagit en mer defensiv roll och försökt att rädda vad som räddas kan av välfärdsstaten. Om socialliberalismen läser vi på Folkpartiets hemsida:

http://www.folkpartiet.se/Folkpartiet-nara-dig/Norra-Alvsborg/Kommuner/kommun/Trollhattan/Liberal-ideologi/Socialliberalism-/

Huvudfåran inom S har inga som helst ambitioner att socialisera privat verksamhet. Tvärtom har de varit med och sålt ut statlig och kommunal verksamhet till privata aktörer. S har i allt väsentligt blivit ett socialliberalt parti, som ibland motsträvigt fått se samhället utvecklats i en mer nyliberal anda än de själva skulle vilja ha.

SAP fick under 1980-talet ta itu med de förbättringar som svenskt näringslivet krävde  för att inte tappa konkurrenskraft mot övriga länders näringsliv. Det reformistiskt inriktade SAP hade inga andra möjligheter än att följa de krav som svenskt näringsliv ställde på S. Alternativet skulle vara att svenskt näringsliv skulle tappa i konkurrenskraft  och då sannolikt lämna landet. !980-talets reformagenda bestod inte riktigt av de reformer som vi unga socialdemokrater på 1970-talet hade tänkt oss.

Socialdemokratin som samhällsbärare

Den andra rollen som S iklätt sig är att vara ett trovärdig samhällsbärande parti och vara beredda ta ansvar om hela nationalstaten. S hade naturligtvis kunnat avsäga sig ansvaret att vara regeringsbildande på 1980-talet och tvingas implementera en nyliberal agenda helt skild från den som John Maynard Keynes var inspiratör till och  som kännetecknade de gyllene åren fram till mitten på 1970-talet. Men att ta ansvar för samhället i sin helhet oavsett vad som krävs av uppoffringar ligger djupt i den socialdemokratiska själen.

SAP har därför förutom att man varit med och implementerat nyliberalism i Sverige dessutom varit med och under hela 1990-talet städat upp från de problem som avregleringarna – inte minst av bank och kreditmarknaden 1986 ställde till med. Den agenda som användes för uppstädningen var på många sätt påtvingade av långivarna. Parallellen med dagens skuldsanering i Sydeuropa är slående.

Nuläget och fram till valet 2014    

Vid en eventuell valseger måste S visa sig trovärdig att ta ansvar för hela nationalstatens väl och ve. En god relation med näringslivet är enligt beprövat mönster ett måste. I ett kapitalistiskt samhälle går det inte att regera i konflikt med näringslivet. Nationalstaten är beroende av hur näringslivet utvecklar sig för att klara av att kunna ha kvar en välfärdsstat och få ihop.resurser för infrastrukturella satsningar (exempelvis vägar, järnvägar  och bostadsbyggande).

Dessutom måste S sträva efter att skapa blocköverskridande överenskommelser för att skapa långsiktiga överenskommelser som bär över valperioderna. Långsiktiga spelregler är viktiga för att skapa trygghet i nationalstaten. Långsiktiga spelregler är även ett måste när näringslivet ska planera framtida investeringar och affärsutveckling.

Vid en valseger 2014 måste S, för att vara ett trovärdigt regeringsalternativ, även ta hänsyn till den borgerliga minoritetens uppfattningar. Det innebär att S kan uppfattas som mycket otydliga. Vad vill socialdemokraterna?

Jan Björklund har uppenbarligen en poäng när han säger att S för alliansens politik med något års fördröjning. Jobbskatteavdragen som var så otroligt orättvisa och mest gynnade de redan rika enligt S, är nu inte varken möjliga eller önskvärda att mer än marginellt ändra på. Trots att mindre pengar i statskassan drabbar de mest utsatta i samhället.

Nu står S inför en svår uppgift att hitta en långsiktigt hållbar politik som inte ändras i grunden vid en valförlust. S måste hitta en kärna baserad på honnörsorden frihet, jämlikhet, solidaritet och hållbarhet och inte baseras på diverse utspel och taktiska utspel. Politik är alltid föränderlig materia, men dess kärna måste ha en större beständighet än några år. Annans blir politiken diffus och otydlig för såväl medlemmar som väljare. Är S budskap enbart ren färskvara? S vet också att den hållbara politiken måste vara djupt förankrad i Svenskt Näringsliv. Vi lever i en kapitalistisk värld. Då är det nödvändigt att hitta en politik som gynnar Svenskt Näringsliv. Allt annat är att såga på den gren som vi sitter på. Då bär det utför för konungariket Sverige.

Privatisering av välfärden

Den tysta överenskommelse som tidigare funnits mellan näringsliv och S har varit en arbetsfördelning, där arbetsmarknadens parter gör upp om spelreglerna inom den privata sektorn och staten, landsting och kommuner som arbetsgivare gör upp med fackföreningsavgiften  om den offentliga lönebildningen och arbetsvillkoren. Men i den nyliberala agendan fanns även ett krav att få access till tidigare gemensamt ägda domäner.

Den borgerliga regeringen Bildt påbörjade denna nyordning för att modernisera den gemensamma sektorn i början av 1990-talet .När S- vann valet 1994 fortsatte S denna linje helt i linje med Svenskt Näringslivs intentioner. Det går inte att regera utan att ha Svenskt Näringsliv på sin sida. Under S regeringsinnehav från 1994 och fram till 2006 blev  privatiseringar och utförsäljning av statliga och kommunala bolag vardagsmat. Under alliansens era från 2006 och fram till idag har denna tendens ytterligare accelererat. Sverige har nu en topplats i Europa i privatiseringsligan. Idag är det många inom S som yrvaket frågar sig: Hur kunde det gå så här?

Skillnaden mellan S privatiseringspolitik och alliansens är enligt S att alliansen privatiserar av ideologiska skäl? Men då finns det åtminstone något skäl för privatiseringen. Alliansen drivs av en stark tilltro till att privata initiativ skulle ha en välgörande effekt på välfärdssektorn. Genom att konkurrensutsätta välfärdssektorn blir den effektivare och kvalitén ökar. Det är vad gängse ekonomiskt teoribildning säger i andra sammanhang. Varför skulle det vara annorlunda inom välfärdssektorn?  Det är ju samma tro på det privata initiativets överlägsenhet som har drivit S.

När nu Stefan Löfven säger att det inte går att ändra politiken i denna fråga följer han en tradition från med influens från storstrejken 2009. Det är näringslivet som bestämmer konungariket Sveriges väl och ve. S har lovat dyrt och heligt att inte konfiskera näringslivets egendomar utan istället hitta samförståndslösningar. Det vet Stefan Löfven bättre än de flesta andra från sin fackliga roll. Det stora undantaget var löntagarfondsdebatten som jag återkommer till längre fram.

Men den stora skillnaden mellan att överta Ikea eller H&M är att i välfärdssektorn är det skattebetalarnas pengar. Då borde andra spelregler gälla.

Bilden av att näringslivet sköter välfärdssektorn bättre än den gemensamt ägda har varit så stark hos såväl allians, näringsliv och S att den inte ens har behövts utvärderas.

Så kom då SNS rapport om konkurrensens konsekvenser: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard. 

Den visade att det inte finns det något som tyder på att de högt ställda förväntningarna skulle infrias.

” Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman.”  Se vidare:

http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

se även:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/04/03/sns-och-valfarden/

I rapporten påvisas att motsvarande resultat finns att hitta i internationella studier. Plötsligt faller hela den tjusiga bild som omgärdat privatiseringstankegångarna. Jag som skattebetalare och därigenom delägare skulle inte tycka att det var så märkvärdigt att ta ut vinst i välfärden om det var en fördel för väl konsumenter som ägarna – skattebetalarna. Men om inte nyttan överskrider kostnaden är det en ren förlustaffär för ägarna -skattebetalarna.  Att under sådana premisser betala ut hög avkastning till underleverantörer (exempelvis Carema, Attendo, John Bauer och Kunskapsskolan) skulle vara helt otänkbart inom näringslivet. Hur kan ett sådant hybridsystem överhuvud taget få förekomma? Det bryter mot all logik inom affärsvärlden. Ingen ägare skulle komma på tanken att satsa riskvilligt kapital under sådana premisser. Men det är det skattebetalarna gör. Skattebetalarnas förening borde agera i frågan. Det här missgynnar ju alla skattebetalare.

Hur kan Svenskt Näringsliv ställa upp på denna modell som gynnar en mindre del av näringslivet, men så uppenbart missgynnar den stora gruppen företag som Svenskt Näringsliv representerar? Genom att brandskatta nationalstaten blir det mindre pengar kvar till exempelvis sänkning av kapitalskatten eller en momsskattesänkning. Pengarna skulle alternativt även kunna användas till FoU för att stärka Svenskt Näringslivs konkurrenskraft globalt.

Konsekvensen av S dubbla roller

Lena Sommestad sitter som kvinnoförbundets ordförande i S verkställande utskott. Hon har en mycket klar bild av vad som behöver göras.

http://www.aftonbladet.se/ledare/gastkronika/lenasommestad/article14617728.ab

När vi tänker på de två rollerna som S har är det mindre svårt att förstå att det råder så olika uppfattningar inom S. Det skulle förvåna mig om Lena Sommestad blir erbjuden ett guldkantat uppdrag av näringslivet. Hon har antagligen ”fel” åsikt. Men osvuret är bäst. En satsning på hållbarhet från en S-ledd regering 2014,  skulle kunna göra även henne till ett lockande aktör inom det privata näringslivet.

Mindre förvånande är att Klas Eklund, Björn Rosengren, Erik Åsbrink, Per Nuder, Göran Persson, Stefan Stern och Tomas Östros och många fler kan vandra från S och in i näringslivet. Kunskaper från att hantera frågor som samhällsbärande parti är uppenbarligen efterfrågade hos näringslivet. Men den delen av S som driver fram reformer för att förbättra välfärden och trygghetssystem måste ses i ett prisma som näringslivet sätter upp ramverk för. Driver S frågor som inte passar in i detta prisma är man inte ett samhällsbärande alternativ. Det blir en konsekvens av Socialdemokratins dubbla roller. Men finns det alternativ för S till dessa dubbla roller?

Vad är alternativet?

På vilket sätt ska S annars stegvis förändra samhället? S behöver experter för att kunna vara samhällsbärande och styra samhället i regeringsställning. Då behövs experter redan idag i opposition. Vad är en expert i ett kapitalistiskt samhälle som är beroende av ett väl fungerande näringsliv?

Svaret är naturligtvis att en expert på att leda Sverige, är en expert på att veta hur näringslivet fungerar och sätta in rätt politik för att stimulera näringslivet så att välfärden kan behållas och vidareutvecklas i nationalstaten. Det förstod Ernst Wigforss, det förstod Gunnar Sträng, det förstod Kjell Olof Feldt, Allan Larsson, Erik Åsbrink och det förstod Göran Persson.

Välfärden skapas inte i ett vakuum. Den skapas i samspel med näringslivet. Staten och kapitalet sitter i samma båt. Ett väl fungerande  näringsliv är en en förutsättning för välfärdsstatens existens. Men näringslivet är även beroende av en väl fungerande nationalstat. Näringslivet kräver god infrastruktur (kommunikationer, bostäder mm). Näringslivet är även beroende av en väl fungerande skola som levererar arbetskraft med rätt av – näringslivet – efterfrågad utbildning.

De nödvändiga investeringar som nu måste göras för vår civilisations överlevnad kräver återigen samverkan mellan staten och kapitalet. Då är en S-regering en bra medspelare för Svenskt Näringsliv när den nyliberala agendan har sett sina bästa dagar.

Det som är bra för Volvo är bra för hela Sverige sa Gunnar Sträng på 1970-talet. Tiderna har förändrats. Volvo är idag kinesiskt. Men grundprincipen ligger fortfarande fast. Det som är bra för svenskt näringsliv är bra för hela nationalstaten Sverige. Sådan är kapitalismen.

Det förstår även Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Sverige är beroende av ett väl fungerande näringsliv. Det är därför Stefan Löfven inte förstår hur näringslivet kan vara ett särintresse. Om det går illa för svenskt näringsliv går det även illa för hela Sverige. Sådana är spelreglerna i ett kapitalistiskt samhälle.

Men den svenska näringslivet är inte en homogen grupp. Det finns många olika intressen att ta hänsyn till. Här har politikerna en viktig roll att spela. Vilka  delar av näringslivet ska politikerna fokusera på? Det är huvudfrågan i den näringspolitik som ska bära in i framtiden.

Om det skulle vara förbjudet för S högre företrädare att ta arbete i näringslivet efter avslutat arbete inom politiken, då skulle det inte finnas så många platser att söka sig till. Den gemensamma sektorn och folkrörelseföretagen som Anders Lago HSB, skulle vara alternativen.http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Lago. 

Anders Sundström Folksam http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Sundstr%C3%B6m

Möjligen som vice VD i Fjärde AP-fondens fastighetsbolag Dombron AB, som Ilija Batljan. http://sv.wikipedia.org/wiki/Ilija_Batljan

Det skulle då vara svårare att få tag i de bästa förmågorna för S som behövs för att driva ett samhälle. Men visst kan det kännas lite konstigt när före detta ledande socialdemokrater nu ägnar sig åt detta:

Tomas Östros, som bara för några år sedan var ekonomisk politisk talesperson för S och dessutom var en tung partiledarkandidat numer är VD för bankföreningen. ”I maj lämnade Östros Socialdemokraterna och politiken och blev VD för bankernas intresseorganisation Bankföreningen[1]. Övergången ansågs som kontroversiell[2]. då han bland annat endast ett år tidigare kritiserat bankerna för deras lönebonusar i en debattartikel i Dagens Industri. ” .http://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_%C3%96stros

Per Nuder: ” är rådgivare i riskkapitalbolaget EQThttp://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A4r_Nuder

Göran Persson: ”är rådgivare hos pr-byrån JKLhttp://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ran_Persson

Erik Åsbrink: ” Åsbrink går till Goldman Sachs. Tidigare finansministern Erik Åsbrink har fått nytt jobb som rådgivare hos USA:s största investmentbank”. https://www.google.se/search?q=erik+%C3%A5sbrink+goldman+sachs&ie=utf-8&oe=utf-8&aq=t&rls=org.mozilla:sv-SE:official&client=firefox-a

Jens Henriksson: ”Stockholmsbörsens får en ny chef imorgon.
Jens Henriksson, tidigare Sveriges representant i Internationella valutafonden, blir ny vd.
– Jag blev lite paff när de frågade mig, men magen sa ja direkt.”

”I den politiska sfären är han blytung. Det är en person som gång på gång pekas ut som påläggskalv och som tänkbar framtida finansminister vid en rödgrön regeringsbildning. Han har varit statssekreterare åt såväl Göran Persson, som Erik Åsbrink och Pär Nuder. ”

Det faktum att den nuvarande regeringen utsåg honom till ny direktör vid den nordisk-baltiska valkretsen i Internationella valutafonden, IMF, i maj 2007 visar att även de politiska motståndarna respekterar hans kunnande. Finansminister Anders Borg och Jens Henriksson känner för övrigt varandra väl sedan studietiden.” http://www.svd.se/naringsliv/stockholmsborsens-nye-vd-ar-utsedd_5646273.svd

Praktik och retorik

I praktiken har Socialdemokratin varit ett socialliberalt parti åtminstone sedan Per Albin Hansson och Ernst Wigforss dagar. John Maynard Keynes teorier som påverkade liberaler och socialdemokrater efter 1930-talskrisen syftade till att stabilisera kapitalismen, inte avskaffa den.

http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

I retoriken har det däremot funnits en helt andra tongångar. Olof Palme talade om en demokratisk socialism och Göran Greider längtar tillbaka till den tiden när Socialdemokraterna var riktiga socialister. Men Socialdemokraterna har aldrig fört en socialistisk politik. Socialdemokraterna har inte sen urminnes tider varit socialistiska i bemärkelsen att vilja ändra på ägarförhållanden så att makten ska ligga i hela folkets händer.

Per Albin Hanssons folkhem var hämtat från den tyska kristna idétraditionen och hade inte några ambitioner att avskaffa kapitalismen. Ernst Wigforss som finansminister, hade heller ingen ambition att avskaffa kapitalismen. På idéplanet var han starkt influerad av Gillessocialismen. http://sv.wikipedia.org/wiki/Gillesocialism. Något som jag själv har en stark dragning till. Men detta intresse satte föga spår på den praktiska politiken.

Det enda undantaget som bekräftar regeln, att inte gå upp till kamp mot näringslivet, var löntagarfondsdebatten under sent 1970-tal och 1980-talet. Den här frågan drevs från LO. Ledande politiker inom S var inte på något sätt överförtjust över idén.

Av löntagarfonder blev ett så urvattnat förslag att ingen kände sig särskilt nöjd med slutresultatet. Inom näringslivet fanns det en stark skepsis även mot det urvattnade resultatet. Varför samla kapital i gemensam ägo? Varför inte låta pengarna finnas i privat ägo och generera avkastning? Idag är det få socialdemokrater som vill minnas löntagarfondsdebatten. Den bröt mot hela samarbetsandan.

En klok före detta  fackföreningsman sa vid en intervju som jag hade med honom förra sommaren 2011: Om man biter katten i svansen kommer katten naturligtvis inte sitta kvar och bli uppäten. Katten kommer hitta säkrare jaktmarker. Analogin med hur företagen skulle agerat är uppenbar. I en globaliserad värld hade självklart företagen flytt ut ur Sverige illa kvickt. Vi skulle inte haft någon exportindustri kvar idag. Det skulle medfört förödande konsekvenser.

Om vi ser S som ett socialliberalt parti som idémässigt ligger mycket nära Folkpartiet är det mindre konstigt att så många ledande socialdemokrater anses vara så värdefulla för näringslivet. När nyliberalismen minskat i dragningskraft ska det bli intressant att se vilka skillnader som utkristalliserar sig mellan S och FP.  Kommer FP att närma sig en socialliberalism som Bertil Ohlin stod för kommer skillnaden mellan S och FP att vara hårfin. Det öppnar upp för nya politiska konstellationer.

Ett miljöparti inspirerad av den gamla liberalen Karl Staaff http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Staaff passar väl in i denna  konstellation. Här kan vi få en ny mittenarena.

Miljöpartiet måste lära sig spelreglerna i ett kapitalistiskt samhälle även om de inte ens förstår vad det innebär. De vill inte se samhället utifrån den skärningen. Men spelplanen finns där ändå oavsett vad Miljöpartiet vill eller inte. Det går inte att ställa krav som går stick i stäv med  viktiga näringslivsintressen. Då kommer förslagen per automatik att hamna i papperskorgen. Däremot kan man hitta förslag som det går att få andra grupper inom näringslivet med på finns en klar möjlighet.

Samma sak gäller för Vänsterpartiet., Ska V vara en trovärdig aktör i ett kapitalistiskt samhälle gäller det att förstå den spelplan som gäller. Den revolutionära möjligheten är idag beprövad och anses väl inte särskilt attraktiv. Den reformistiska vägen kräver en lyhördhet för de mest inflytelserika delarna av näringslivet. Annars går det inte att förbättra Sverige.

Det finns en inneboende tröghet i detta. Vem ska vara advokat för morgondagens framväxande näringsliv. Hur ska man redan idag få med sig åtminstone delar av näringslivet på att skapa det långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara samhället som är nödvändigt för vår civilisations överlevnad.  Sverige skulle kunna skapa modeller som skulle kunna fungera som spjutspetsar för andra länder. Se exemplet Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden. Denna fråga och många andra måste ventileras med alla berörda aktörer. Vi sitter idag i samma båt, även om positionerna är lite olika. Då gäller det att få till ett samverkande projekt för att rädda civilisationen från annalkande katastrofer.

En anständig kapitalism

Efter finanskris och de statskriser som nu flera europeiska stater står inför börjar alltfler röster tala om att det behövs något nytt. Någon demokratisk socialism står inte att finna någonstans i världen,även om vi använder förstoringsglas. Inte ens antydningar. Däremot finns det många som talar om en ny ”anständig kapitalism”.

På World Economic Forum i Davos där världens elit träffas har det redan innan finanskrisen talats om obalanser i dagens ekonomi som kan få oönskade sociala konsekvenser. Den ekologiska faran har även behandlats. Nu krävs handling från eliterna som styr världen för att undvika katastrofer.Näringslivet måste börja ta ansvar  för världens totala situation. Till det krävs ett helhetstänkande.

Det är i det perspektivet vi kan se exempelvis Folksams strategi med ansvarsfulla placeringar. http://www.dagensarena.se/nyheter/folksam-saljer-hela-aktieinnehavet-i-lundin/

Det är också i sökandet efter en anständig kapitalism  som vi kan se Klas Eklunds DN:artikel Kapitalism 4.0

http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Även om Klas Eklund inte längre är Socialdemokrat tycker jag att han i artikeln bättre än det flesta formulerat en kort och koncist analys över den situation vi befinner oss i:

”Kapitalism 4.0”. Mot bakgrund av finans- och skuldkriserna och klimathotet fram­träder en kapitalism som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning. Den västliga kapitalismen är inte hotad som system, men hur ser nästa fas ut? Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher och bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande, skriver Klas Eklund.”

Den här analysen borde ingå som utgångspunkt, som ett av flera dokument som underlag för fortsatt samtal om att skapa en relevant politik för framtiden.Vi skulle kunna formulera om Klas Eklunds ord till att vi ska skapa ett långsiktigt hållbart  ekonomiskt, socialt och ekonomiskt hållbart samhälle.

Klas Eklund ger också en idé var vi ska rikta blicken när det gäller att genomföra de förändringar som är nödvändigt:

 Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete.”

I och med att globaliseringen fortgår kommer kapitalackumulationen att fortsätta med oförminskad styrka. Det gör även att makten kommer att vara koncentrerad på allt färre händer. Det innebär i sin tur att de som sitter inne på makt inte längre kan sitta på läktaren och invänta resultat av politiker som inte har den makt som behövs. De som har makt måste bli snällare. Det finns idag en grupp som går i bräschen för ett aktivt deltagande. Bill Gates och Warren Buffert är två exempel. Det behövs mer från de superrika om vi ska få till stånd den förändring som krävs.

Ett annat material är Left Behind:

I programmet  ”Left behind” på CBC (Kanadas motsvarighet till BBC, public service radio/teve) beskrevs den ekonomiska utvecklingen i USA och Kanada från 1950-talet och fram till idag. Ojämlikheten har sedan 1980-talet ökat i Tyskland, Sverige, México och Japan. Epicentrum för den ojämlika utvecklingen finns dock i USA. De rikaste 400 personerna i USA äger mer än 150 miljoner människor tillsammans. Genomsnittslönerna i USA har stagnerat sedan 1970-talet. Sedan 2001 har åtminstone 50 procent av befolkningen, inflationsjusterat, haft stagnerade eller minskade inkomster i USA. Den rikaste procenten tjänade på 1970-talet omkring 9 procent av den totala nationalinkomsten i USA. Nu tar den rikaste procenten in mer än 20 procent av BNP. Mitt i recessionen under finanskrisen 2007, tog den rikaste procenten in 23.5 procent av den totala nationella inkomsten. Enligt Robert Reich har vi inte sett så stora inkomstskillnader sedan 1928 året innan den stora finanskrisen på 1930-talet. Detta skapar obalanser i en amerikanska ekonomin hävdar han. http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Reich

Se vidare:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/06/09/left-behind-kalla-cbs-kanandas-motsvarighet-till-bbc/

Prat och verkstad

Skillnaden mellan S retorik och praktik har under många år varit häpnadsväckande stor. S talar om ökad jämlikhet och full sysselsättning men för en politik som leder i motsatt riktning. Jämlikheten har minskat och de ekonomiska och sociala klyftorna har ökat i Sverige sedan 1980-talet. S har suttit i regeringsställning under större delen av den tiden. Trots det talar S gärna om ökad jämlikhet, rättvisa och solidaritet med de svaga.

S talar även om full sysselsättning. Det är ett honnörsord för alla inom S och fackföreningsrörelsen. Trots det har vi haft en hög arbetslöshet i Sverige sedan början av 1990-talet. S har suttit i regeringsställning från 1994 fram till 2006.

S har på ett förunderligt sätt lyckats med att skylla på borgerliga politiker för att S drivit en praktisk politik som inte alls överensstämmer med retoriken. Idag har gapet mellan fagra löften och praktisk politik blivit så stor att det svårt att med retorisk skicklighet kunna dölja detta gap. Det visade sig med övertydlighet när Håkan Juholts skickliga retorik skulle omsättas i praktisk politik i skuggbudgeten hösten 2011. Gapet blev för stort. Besvikelsen stor inom S medlemmar och medierna såg genast en inkonsekvens att fokusera på.

Människor är idag alltför kunniga och förstår samhällsfenomen bättre än tidigare generationer. Det går inte i längden att vinna väljarnas förtroende med fagra löften utan att ha en praktisk politik som stöttar pratet.

För att S ska framstå som ett trovärdigt alternativ måste det finnas en koppling mellan idé och verklighet. Kjell-Olof Feldt beskriver detta på et utmärkt sätt i boken: ”En kritisk betraktelse, om socialdemokratins seger och kris”.Bonniers förlag.

Om vi skrapar bort retoriska luftbubblor och pratpastejer så blir det lättare att hitta fram till en debatt om framtiden. Hur vill vi att framtidens Sverige i en internationaliserad värld ska se ut?  Nästa fråga blir: Hur ska vi agera för att komma dit?


4 thoughts on “Socialdemokratins dubbla roller och behovet av en anständig kapitalism – Klas Eklunds kapitalism 4.0

  1. Det finns en stor skillnad mellan de förhoppningar som många människor har om att S ska göra stordåd 2014 vid ett eventuellt maktskifte och de praktiska möjligheter som S har inom rådande struktur. Det är just där problemen ligger. S kommer inte att göra några återställare när det gäller de tidigare så förhatliga jobbskatteavdragen. Det har Magdalena Andersson klart deklarerat. Det har även Leif Pagrotsky lovat. Vi vill inte att människor ska ha sömnlösa nätter.

    Men hur ska då förbättringar för alla de som fått det sämre finansieras. Ekonomi är ingen hokuspokuskonst. Det gäller att kunna finansiera alla de fagra löften som ges.

    Efter Håkan Juholts löftesinflation som inte alls stämde med den skuggbudget som S sedan presenterade hösten 2011, är S nuvarande ledning mycket mer försiktig. Det är bra. Det är bättre att verkligen tänka till innan man gör en massa utspel som man sedan inte kan omsätta i praktiken.

    Det är lätt att komma med fagra löften. Men hur ska de betalas? Jag har under sommaren läst Kjell Olof Feldts bok ”En kritisk betraktelse, om socialdemokratins seger och kris”. Det är en viktig läsning för alla som vill ha ett bättre samhälle, men som förstår att reformer måste finansieras.

  2. Varför är Stefan Löfven så populär hos näringslivet? Naturligtvis för att det finns förhoppningar om att S i en kommande regeringsställning ska föra en aktiv näringspolitik för att få fart på jobben.

    Men den aktiva näringspolitiken är inte gratis. Det betyder att skattebetalarna subventionerar näringslivet för att få fart på ekonomin. Svenskt Näringsliv är besvikna på alliansens bidrag till näringslivet hittills. Det finns många direkta stimulanser och skattereduktioner på Svenskt Näringslivs önskelista. Stefan Löfven måste på något sätt hitta en politik för att tillmötesgå dessa förväntningar om S ska fortsätta att vara dess favorit.

    I ett kapitalistiskt samhälle kommer den stora gruppen inom överklassen alltid att ha en behaglig ekonomisk resa. Saltsjöbadsandan var ett exempel på denna politik. S har alltid insett att det är nödvändigt att ha en god relation med näringslivet.

    Att då samtidigt ha råd med några större förbättringar för den 1/3 av samhället som fått det sämre med S och M under de senaste 20 åren, är svårt att se.

    Alliansen kommer med stor sannolikhet att satsa på ytterligare jobbskatteavdrag lagom till valrörelsen 2014? Hur ska S då agera? Ska S fortsätta att måla upp dessa som höjden av orättvisa och sedan ta tillbaka detta när det visade sig att jobbskatteavdragen var populära hos stora grupper i samhället.

    Visst kan man låna och det borde Sverige också göra. Räntan är inflationsjusterad nästan 0 för närvarande. Men Göran Persson folkbildningsarbete: ”Den som är satt i skuld är inte fri”, sitter djupt hos många människor idag. Lån ska någon gång betalas tillbaka. Måste vi inte göra rätt för oss idag och inte låna av framtida generationer.

    Svaret på detta är att gör vi ingenting eller för lite för att skapa ett socialt, ekonomisk och ekologiskt hållbart samhälle, så blir framtiden ingen rolig plats att leva på för framtidens människor.

    Men den blir en mycket svår pedagogisk uppgift att förklara dessa samband. Det är även en svår pedagogisk uppgift för S att tala om att situationen inte är lika idag som på 1990-talet. Reinfeldt/Borg kommer med all säkerhet använda Göran Perssons retorik för att tala om hur oansvariga S blivit. S var bättre förr, under Perssons tid.

    Det hjälper inte för S att 30 % är mycket besvikna på den förda M-dominerade politiken om en majoritet av Sveriges befolkning är nöjda och belåtna. Fler jobbskatteavdrag och mer ROT/RUT liknande avdrag för att få livspusslet för medelklassen att gå ihop. Välfärden måste effektiviseras genom att plocka in fler privata initiativ. Då har vi även råd med att ge medelklassen ytterligare jobbskatteavdrag. Klyftorna i samhället ökar men det är ingenting som en alltmer välmående medelklass vill bli drabbade av. Gärna jämlikhet bara inte jag blir drabbad av den.

    S måste för att komma tillbaka i regeringsställning vinna andra grupper än den tredjedel som har det sämst ställt idag. Dessutom finns hotat från Sverigedemokraterna. Hur detta ska gå till är ingen lätt uppgift.

    Det vi har sett under de senaste 30 åren är en över – och medelklassrevolution mot en alltför byråkratisk och daltande statsapparat. Det måste löna sig att arbeta, annars stannar Sverige.

    Det är inte så konstigt att det är tyst omkring S ledning. Det finns många svåra frågor för S att analysera och komma med lösningar till för att hitta en politik för morgondagen.

  3. Eminent inlägg. S behöver förnya sig. Vad ska vi annars ha dom till? Höjdare som kommer upp sig och skor är ju bara för mycket. Det finns ingen botten när det gäller att se om sitt eget hus på bekostnad av andra.

    • Jag tänkte skriva en kommentar på din blogg, men hittade inte var jag skulle skriva. Skriver här istället.

      S behöver verkligen förnya sig . Frågan är: Vad ska förnyelsen bestå av? Det jag försöker belysa i inlägget ovan är den stegvisa reformismens dilemma. S och folkrörelserna uppstod som samhällsförändrande krafter. Växande folkrörelseföretag som KF, Folksam, HSB, OK, HSB, Riksbyggen och Fonus tenderar att efterlikna deras affärsdrivande konkurrenter snarare än att fortsätta att vara samhällsförändrande krafter.

      S får, som regeringsbildande parti, ansvar för hela samhället och inte bara till medlemmarna. I regeringsställning är S beroende av goda relationer med näringslivet. Ett väl fungerande näringsliv är en förutsättning för att att samhället ska ha råd med välfärd och infrastruktursatsningar, Rollen som samhällsförändrare blir då svårförenlig med den samhällsbevarande roll som S åtagit sig.

      Om S inte åtar sig rollen som samhällsbärande parti blir det å andra sidan svårt att genomföra en reformpolitik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s