Leif Pagrotsky på Södergården i Södermalm och en tillbakablick till ett Pagrotskymöte i Hammarbysjöstad

Onsdagen den 30:e Maj var det ett välbesökt möte med Leif Pagrotsky på Södergården på Götgatan. Maria – Södra stations socialdemokratiska förening och ABF anordnade. Ett särskilt tack till Anton Färnström som lagt ner en hel del arbete för att mötet skulle bli av. TACK!

Efter mötet gick några stycken och åt på restaurang Esperia på St Paulsgatan. Trevlig restaurang och ett stimulerande samtal efteråt.

Jag var och lyssnade på Leif Pagrotsky i Hammarby Sjöstad den 23 februari 2012. Då var det Folketshusföreningen där som var arrangör. Då inledde han mötet med att måleriskt beskriva den optimism som vilade när EU-projektet sjösattes. Följande avsnitt är hämtat från min blogg, där jag sammanfattar mötet den 23 februari:

”Det började så bra. Det rådde en närmast euforisk stämning 1993 när EU sjösattes. Kommunismen hade rasat samman och det fanns en stark framtidstro som kopplades till den Europeiska unionen. Med EU skulle den tragiska europeiska historien, med två förkrossande krig, inte längre kunna upprepas. Det var ett politiskt projekt för att skapa samförstånd och samverkan mellan länderna. Det var också ett ekonomiskt projekt. En gemensam marknad skulle möjliggöra tillväxt och förbättrade levnadsförhållanden. Enade vi stå söndrade vi falla. Tillsammans skulle Europa, genom att bilda en union, bli en internationell maktfaktor att räkna med.

Samarbetet skulle ge EU-länderna möjlighet att komma närmare varandra, såväl ekonomiskt, socialt som kulturellt. Att ställa sig utanför EU-samarbetet var att säga nej till internationalism och en tro på en bättre värld. För ett litet exportberoende land som Sverige fanns det heller inga realistiska alternativ. Om vi ställt oss utanför EU skulle det ha skapat en konkurrensnackdel för vår viktiga exportindustri.

I Sverige var vi mitt i en bostads – och finansiell kris när EU startade. Den finansiella krisen utvecklades till en valutakris. Kronan var helt enkelt övervärderad, vilket inte minst hedgefonden såg en möjlighet att dra nytta av. Att spekulera mot kronan var en mycket lukrativ affär. In i det längsta kämpade politikerna att hålla kvar den fasta växelkursen, där kronan var kopplad till eurons föregångare Ecun. För att försvara kronkursen höjde riksbankschefen Bengt Dennis marginalräntan, mellan 16 september och 21 september, till 500 %. I stort sett hela det politiska och ekonomiska etablissemanget ställde helhjärtat upp för att rädda den fasta växelkursen. Det utmålades som en ren politisk katastrof om Sverige inte kunde bevara kopplingen till Ecun. Trots en mycket kostsam räddningsaktion lyckades inte politikerna rädda den fasta växelkursen. Kronan tappade 20-30 procent av sitt värde mot de större valutorna. Det blev dyrare för Sverige att importera varor och dyrare för svenskar att åka utomlands. Exportindustrin blev däremot gynnad och bidrog till att Sverige stegvis kunde återhämta sig, även om det blev ett stålbad. Med facit i hand var det en fördel för Sverige att kronan var flytande. Efter devalveringen fick Sverige uppleva 15 år med historiskt god ekonomisk tillväxt.

Den euforiska stämningen och framtidstron berodde inte minst på att kommunismen hade rasat samman några år tidigare, 1989. De före detta kommunistländerna skulle integreras i Europasamarbetet. En framgångssaga utmålades där nationella egoistiska intressen skulle ge vika för solidaritet mellan medborgarna i Europa. Det fanns även förhoppningar om ett socialt Europa, där EU skulle gå i bräschen för samhällsbyggande på en mer humanistisk grund och där demokrati och mänskliga rättigheter skulle känneteckna hela projektet. EU skulle bli ett föredöme för resten av världen.

När vi nu 2012 gör bokslut över snart 20 års samarbete är facit dystert. Ekonomiskt har EU-området haft en sämre ekonomisk utveckling än något annat område i världen. Tittar vi framåt och tar med i beräkningen alla besparingsåtgärder som många europeiska stater måste vidta, finns det inte mycket som talar för att den negativa ekonomiska utvecklingen kommer att vända inom de närmaste 10 åren. Av det sociala projektet märks inte mycket idag. Tvärtom finns det mycket stora spänningar mellan nord och syd samt inom nationalstaterna. De nationalistiska, främlingsfientliga och EU- kritiska rösterna blir allt mer dominerade och EU:s legitimitet ifrågasätts av stora grupper i Europa, andra är tämligen likgiltiga och valdeltagandet är lågt. Ett Europa i ekonomisk kris har lite svårt att nå ut med sitt stolta budskap om demokrati, mänskliga rättigheter, slopande av dödsstraff. Istället är ledande EU-ledare ute och försöker få hjälp till stödlån. Angela Merkel har flera gånger varit i Kina för att sondera terrängen om att få med Kina till stödåtgärder. I det krisdrabbade Portugal söker man hjälp av den forna kolonin Angola. Världen har uppenbarligen förändrats på 20 år.

EU har drabbats av en ekonomisk, politisk och moralisk kris. Sammanfattningsvis har EU inte alls levererat det som utlovades på 1990-talet. Hur kunde det gå så illa? Det är en viktig fråga som Leif Pagrotsky ställer. Euron är en av orsakerna men inte den enda, säger han. Sedan går han in på konstruktionen av euron. I USA har ekonomer, från olika politiska schatteringar, varit mycket skeptiska till konstruktionen av euron. Länderna inom euroområdet är helt enkelt för ekonomiskt olika för att kunna upprätthålla en gemensam valuta. För att en gemensam valuta ska vara möjlig krävs en mycket starkare samordning av staternas budgetar. Men det finns inget folkligt stöd för att samordna skatter och välfärdspolitiken. Här ligger ett demokratiskt dilemma som kommer att vara en mycket stor utmaning för hela EU- projektet.
Euron har idag haft över 10 år på sig att visa positiva effekter. I Wikipedia läser vi:
Euron introducerades på världens finansmarknader som elektronisk valuta 1999 och den 1 januari 2002 lanserades även euromynt och eurosedlar. Den ersatte europeiska valutaenheten (ECU) med förhållandet 1:1. Euron förvaltas och administreras av den Frankfurt-baserade Europeiska centralbanken (ECB) och eurosystemet (bestående av euroländernas nationella centralbanker). Som självständig centralbank är ECB enda myndigheten att besluta över penningpolitiken inom euroområdet. [1]

Något politiskt federativt projekt var inte möjligt att skapa på demokratisk väg, eftersom inte medborgarna var med på noterna. Istället blev det en stabilitets- och tillväxtpakt 1997. Frankrike ville ha ett politiskt inflytande över den europeiska centralbanken, något som Tyskland satte sig emot. En oberoende centralbank var helig för Tyskland, och så blev det. I reglerna ingår istället att ett medlemslands offentliga skuld inte får överstiga 60 procent av BNP, att budgetunderskottet inte fick överstiga 3 procent av BNP och att det skulle vara förbjudet för ett medlemsland att bistå ett annat land som kommit in i finansiella svårigheter (”no bailout”). Allt detta menade tyskarna skulle vara tillräckligt för att förhindra lättsinnig politik. Ironiskt nog var det Tyskland och Frankrike som först bröt igenom stabilitetspaktens budgetnorm under tre år 2002-2005 och låg över de angivna 3 procenten. [7]

Se vidare om träffen i Hammarby Sjöstad: https://rogerdahl.wordpress.com/2012/02/24/1323/

I Hammarbysjöstad hade Leif Pagrotsky gott om tid på sig att lägga ut texten, drygt 45 minuter. På Södermalm på Södergården hade tiden begränsats. Ofta kan det vara bra med en kort inledning för att ge mycket tid till frågor, men i Leifs fall missade vi mycket viktig information och sammanhang, som han delar med sig från sin tid som handelsminister, då han av naturliga skäl tillbringande mycket tid i Bryssel.

På några månader kan det hända mycket på den kulturella, politiska, sociala och ekonomiska arenan. När vi befinner oss på Södergården har det gått några månader och vi befinner oss i slutet av maj 2012. Leif presenterade en lika bister analys av situation i Europas. Möjligen kan vi hoppas på att François Gérard Georges Nicolas Hollande, som valdes till president den 15 maj, kan ändra den ekonomiska agendan från ensidiga sparplaner för de skuldsatta länderna till en kombination av sparande och tillväxtstimulerande åtgärder.

Leif konstaterar att Greklands ekonomi en är mycket begränsad del av Europa. Han jämförde Grekland och Europa med Blekinge och Sverige. Att Grekland lämnar eurosamarbetet innebär därför i sig inte någon katastrof för euron och EU. Men om Grekland tvingas lämna euron, eller gör det av egen kraft, kan det få svåra följdverkningar för hela eurosamarbetet. För Grekland blir det svårt att vara kvar och svårt att lämna eurosamarbetet. Ett val mellan pest och kolera.

Om Grekland lämnar euron kommer lånen att bli ännu dyrare att betala tillbaka. Greklands valuta kommer att straffas på grund av den kritiska ekonomiska situationen. Återinförande av drachmen innebär en devalvering. Om Grekland stannar kvar kommer människor leva på svältkur under många år.

Vad är orsaken till krisen?

Att lägga hela skulden till krisen på lata och fuskande greker är en grov förenkling. Grekland har uppenbarligen lånefinansierat konsumtion och fått förbättrad levnadstandrad under många års tid. Förr eller senare måste notan betalas av. Det är enkel ekonomisk logik. För att kunna betala av de enorma statsskulderna tvingas nu grekerna till ett stålbad som hotar landets sociala och politiska stabilitet. Misstron mot de partier som företräder sparvägen är kompakt.

Ett nazistiskt parti har kommit in i den grekiska riksdagen och det känns mycket svårt att tänka sig att få ihop en politisk majoritet för att svara upp mot långivarnas krav på Grekland.

Hur kunde detta ske? ” It takes two to tango”. Det kan ju inte bara vara låntagarnas fel att Grekland fått lån som idag känns helt orealistiskt att någonsin kunna betala av. Hur tänkte långivarna som har gödslat pengar på Grekland? Har inte långivarna ett ansvar för det som skett?

Orsaken till eurokrisen är avsevärt mycket mer djupgående än lättja och fusk. Leif Pagrotsky bedriver ett välbehövligt folkbildningsarbete. Den eurodebatt som präglar media är synnerligen ofullständig. Det grundläggande problemet med hela eurosamarbetet är att konkurrenskraften är mycket olika i de olika 17 staterna. När man skapar en valutaunion med en gemensam ränta för så ekonomiskt olika länder som Tyskland och Grekland utsätter man hela unionen för stora risker för obalanser. Det är just dessa obalanser som skapat dagens kris. Det ekonomiskt urstarka Tyskland skulle haft en högre ränta om inte euron drogs ner av de svaga ekonomierna i Sydeuropa. Härigenom har Tyskland fått en konkurrensfördel för sin redan starka exportindustri.

Spanien och Irland som upplevde en våldsam boom innan finanskrisen skulle istället behövt höja räntan för att dämpa en alltför överhettad ekonomi. Den möjligheten finns inte med en gemensam valuta. När inte räntevapnet fanns tillgängligt och finanskrisen kom drabbades länderna därför hårt trots att deras budgetar var tämligen väl balanserade. Här ser vi att strukturella brister i valutaunionen orsakat Spanien och Grekland orsakat deras kriser.

En annan strukturell konsekvens av euron är att Grekland och Italien kunde belåna sina ekonomier, eftersom urstarka Tyskland uppfattades som garant för lånen. Det uppfattades som mer eller mindre riskfritt att låna ut pengar till dessa länder. Hur långivarna kunde agera på detta viset, var en gåta för Leif Pagrotsky.

I Hammarby Sjöstad berättade Leif om att en i det närmast enig amerikanskt ekonomiskt etablissemang var mycket kritisk mot euron. Allt från Milton Friedman till Paul Krugman, båda nobelpristagare, från mycket olika utgångspunkter, har starkt ifrågasatt hur Europa kunde sjösätta ett valutaprojekt utan att ha de nödvändiga institutionerna på plats. Europeiska politiker viftade bort kritiken.

En valutaunion måste kopplas till en fiskal union, med gemensamma skatter och välfärdsystem. Ett motsvarande Amerikas Förenta Stater är en nödvändighet när man skapar en valutaunion. Ett närmare samarbete på dessa områden har även diskuterats under många år i EU, men det stupar på att människor inte vill att besluten på dessa områden ska flytta till Bryssel.

Det som är Europas svaghet i förhållande till USA är att Bryssel har så mycket svagare position än Washington. I USA kan starkare regioner dela med sig till svagare regioner.  Om Florida har hög arbetslöshet kan Washington bestämma att styra  investeringar dit.

Samtidigt är den federala myndigheten försvagad av det politiska dödläget mellan demokrater och republikaner idag. Det är svårt att få in skatt till Washington. USA har till skillnad från Europa hittills gasat sig ur finanskrisen. Europa började att gasa under den akuta finanskrisen 2009. Men sedan har det varit sparande som har varit på agendan. Den vägen har hittills inte varit någon direkt framgångsväg.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Europaparlamentsvalet_i_Sverige_2009

I SR P1 Ekonomekot lördag den 2:a juni 2012 behandlas EU krisen och beskriver hur allvarligt läget är i Grekland och Spanien. Se vidare:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/06/02/grekland-och-spanien-hyperinflation-i-tyskland/

Nu står euron inför mycket stora utmaningar. Leif skissade två framtida scenarion:

Scenario 1.) Grekland lämnar euron:

Om Grekland visar att det går att lämna euron kan det få spridningseffekter till andra skuldsatta euroländer som Spanien, Portugal, Italien och Irland.

Även Frankrike har ett stort budgetunderskott. Om ekonomiskt stora grannar som Spanien och Italien lämnar euron får Frankrike en exportkonkurrensnackdel, Frankrikes valuta blir högre värderad än Spaniens och Italiens. Ett sådant läge kommer Frankrike ha svårt att acceptera. Om också Frankrike lämnar euron blir det inte mycket kvar av eurosamarbetet. En negativ spiral för euron kommer att få mycket stora konsekvenser för hela världsekonomin. En mycket dyster framtidsbild. Men kanske finns det ett ljus i den mörka tunneln.

Argentina lämnade den fasta valutakopplingen till dollarn i början av 2000-talet. Sedan dess har ekonomin återhämtat sig och ekonomin går nu som tåget. Det går att uppenbarligen att återhämta sig efter en devalvering av valutan. Sverige hade en motsvarande kris på 1990-talet. Med en fast växelkurs mot euron, höjdes räntorna till 500 % för att rädda kronan. Bland politiker och näringsliv fanns en rädsla för vad som skulle hända om växelkurs samarbetet bröts. Den rädslan visade sig obefogad och Sverige kom in i en period av 15 goda år. Men Grekland är inte varken Sverige eller Argentina. Att Argentina och Sverige klarade sig bra med en devalverad valuta är ingen garant för att Grekland ska klara sig lika bra.

Scenario 2.) Grekland och de övriga länderna håller sig kvar i eurosamarbetet. Då kommer det enligt Leif uppstå en lång stagnationsperiod i Europa. En hel räcka med stater måste spara sig till en budget i balans; Grekland, Spanien, Portugal, Italien, Irland och Storbritannien.

Finns det då inget hopp för framtidens Europa frågade flera ur publiken. Någon pekade på den nyvalda presidenten François Hollande i Frankrike. Han driver frågan om att sparandet måste kombineras med tillväxtskapande åtgärder. Leif Pagrotsky såg stora svårigheter med tillväxtvägen. Vem vill låna ut pengar till de skuldsatta staterna för att skapa tillväxtstimulerande åtgärder? Tyskland använder hellre pengarna till att skapa tillväxt i sitt eget land. Det är bra att François Hollande väcker frågan. Men det är svårare att hitta konkreta lösningar.

Vad kan Kina göra? Kommer Kina kunna komma Europa till undsättning? Svaret från Leif var att Kina vet sin betydelse. EU delegationer har varit ett antal gånger på tiggarresa, men hittills har Kina hänvisat till att det är internt europeiskt problem.

Som avslutande fråga fick Leif frågan hur han skulle agera som svensk finansminister i Sverige, politiskt ledare i EU och chef för ECB.

Svensk finansminister: Använda den låga räntan som följer pga Sveriges goda statsfinanser till att satsa på investeringar i energi och infrastruktur. Den här typen av investeringar skulle ge jobb direkt och bidra till en snabb förbättring. Trots Sveriges starka ekonomiska ställning med en budget i balans, kommer vi inte klara oss från att bli indragna i krisen om Grekland och/eller Spanien kollapsar. Den turbulens som uppstår då kommer att drabba hela världen.  Sverige borde även inrikta vår politik mot tillväxtländerna.

President i EU: Skapa samförstånd mellan de olika länderna i nord och syd.

Chef för ECB: Nord med Tyskland i spetsen måste få igång tillväxtskapande åtgärder, som också gynnar syd. Här ligger också en gnutta ljus i en annans så mörk framtid för Europa.

Annonser

One thought on “Leif Pagrotsky på Södergården i Södermalm och en tillbakablick till ett Pagrotskymöte i Hammarbysjöstad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s