Släpankaret socialdemokratin

Den spännande och fritänkande kolumnisten Lena Andersson skrev Lördag den 8:e oktober 2011, i DN om ”Släpankaret socialdemokratin”. Trots att S sedan dess fått ökat förtroende i opinionsmätningar har S stora utmaningar att brottas med.

Lena Andersson skriver:

”När socialdemokratin satte sin prägel på Sverige under 1900-talet trängde arbetarrörelsens världsåskådning in överallt, i sprickor och skrymslen, påverkade allas tänkande och inte minst motståndarnas. Frågan för borgerligheten blev hur mycket eller lite socialdemokrater de måste vara.”

Idag är läget ett annat. Borgerliga värderingarna har trängt in i varje skrymsle och vrå i våra vardagsliv. Vi är alla goda ”medborgare” och hjälps åt att vidareutveckla det ”medborgerliga” samhället. Begreppet ”medborgare” har blivit så självklart positivt värdeladdat att vi alla använder oss av det utan att överhuvud taget reflektera över vad ordet står för.

När Håkan Juholt höll sina starkt värdeladdade och idémässigt starka tal, då var det ”medborgarna” som han värnade mot den elaka alliansen, vars politik skapar barnfattigdom och ökar klyftorna i Sverige.

När sedan S skuggbudget presenterades så var det svårt att få ihop Håkan Juholts retorik, med den praktiska politik som skymtade fram. Några återställare när det gäller de under valrörelsen så förhatliga jobbskatteavdragen var det inte tal om. Istället skulle pengarna användas smartare än alliansen. Diskrepansen mellan retorik och praktisk politik blev övertydlig. Håkan Juholts, inom stora delar av rörelsens populära retorik, blev helt enkelt inte trovärdig. Håkans redan skamfilade image fick sig ytterligare en ordentlig törn.

Nu har S fått en ny ledartrojka som inte gör om Håkans misstag att gå ut och lova guld och gröna skogar. Den försiktiga linje som Stefan Löfven/Magdalena Andersson företräder har hittills fått ett mycket  positivt mottagande i opinionsundersökningar, i borgerliga media och inte minst hos näringslivet.

Få socialdemokrater har reflekterat över varför borgerlig press och näringsliv är så förtjusta i de ”Nya Socialdemokraterna” .Vad beror det på? S som har beskrivits som en förlegad kulturhistorisk företeelse, har plötsligt blivit någonting att räkna med igen. Varför? Vad är det som har hänt? Har samhället förändrats så mycket på några månader? Knappast troligt. Vad kan det då vara?

Stefan Löfven har sagt att näringslivet och facket inte är några särintressen. Men är det så uppseendeväckande att det är orsaken till att S så snabbt omprövats av borgerliga media och av näringslivet? Det här är ju gammal beprövad S-politik. Vad kan vara orsaken till att S blivit så positivt värdeladdat och alliansen i motsvarande grad uppfattas som trötta, orkeslösa och viljelösa även i borgerlig press?

Lena Andersson skriver vidare i sin artikel:

”Socialdemokratin måste börja sin färd tillbaka in i folks medvetanden med att erkänna det borgerliga tankeskiftet och att de själva dagligen bekräftar och accepterar det i ord och handling.”

Hur ska detta tankeskifte gå till? Vilken politik ska S föra?  Vad tycker du som läser det här? Om vi håller de borgerliga tidningarna om att alliansen är idélös, borde väl vi lokalt föra en spännande idédebatt, om såväl lokala, nationella och internationella frågor. Allt hänger ihop. Om vi tror på att demokratin förutsätter ett gräsrotsengagemang, kan vi inte bara vänta på att Stefan Löfven/Magdalena Andersson och andra i ledningen bestämmer sig för vilken politik S står för. En folkrörelse förutsätter folk i rörelse. Idag har vi sociala media som möjliggör en öppen och spännande debatt.

Hela Lena Anderssons artikel hittar ni här:

http://www.dn.se/ledare/kolumner/slapankaret-socialdemokratin

Här har jag klippt in Lena Anderssons kolumn.

”De borgerliga värderingarna har satt sig medan de socialdemokratiska reflexerna hos svenska folket knappt är kvar ens som ryckningar.

Man ska aldrig ge upp. Skiften kan ske. Det borde vara en tröst för de orienterare på drift med snurrande kompass och sönderriven karta som för närvarande utgör det socialdemokratiska partiets ledarskikt.

När socialdemokratin satte sin prägel på Sverige under 1900-talet trängde arbetarrörelsens världsåskådning in överallt, i sprickor och skrymslen, påverkade allas tänkande och inte minst motståndarnas. Frågan för borgerligheten blev hur mycket eller lite socialdemokrater de måste vara.

I dag är tankens tyngdpunkt flyttad. Om Maud Olofssons huvudambition var att bryta ”sossefieringen” av Sverige så har hon lyckats, även om hennes Centerparti förlorat röster på det. Sakta men obevekligt har hon och andra med djupt borgerliga instinkter genom retorik, visioner och politik lyckats föra Sverige och svenskarna in i ett annat förhållningssätt till världen. Det såg länge mörkt ut för dem, men de vände den jättepråm som är ett lands kollektiva tänkande och självbild. Det är ingen liten sak. De visade att ihärdighet och övertygelse lönar sig. De borgerliga värderingarna har satt sig medan de socialdemokratiska reflexerna hos svenska folket knappt är kvar ens som ryckningar.

Detta har inte bara med regeringsinnehav att göra. Det är ett mentalt tillstånd. Borgerligheten regerade mellan 1976 och 1982 utan att leda, de följde. I dag är sannolikheten stor att socialdemokratin skulle följa och inte leda även om de satt i Rosenbad. Om man leder eller följer visar sig i subtila saker. Hur man formulerar sig om samhället, vad man låter bli att formulera, om förslag läggs defensivt eller offensivt, om man lånar begrepp och perspektiv eller skapar egna som ger det seende man vill befrämja.

Men denna borgerlighetens bedrift innebär att socialdemokratin inte heller behöver ge upp trots att den har tappat greppet om mentalitetsutvecklingen, vilket partiets första skuggbudget understryker. Vad ska man ha socialdemokratin till i dag? Ingenting. Den behövs inte. Den fungerar bara som en helt ointressant broms. Bromsen säger: Ni har rätt i allt, men lite jämlikhet ska vi kanske ha ändå så länge det inte stör folks familjepussel.

Hantering av rutavdraget för hushållstjänster i skuggbudgeten bär syn för sägen. Ingen röstar på ett parti för att det erbjuder ett halvt rutavdrag. Väljarpsykologiskt är det dårskap. Vad väljaren hör är sämre, mindre, snålare. En socialdemokrati som verbalt erbjuder halv borgerlig politik är lika ointressant som Moderaterna var på den tiden då de verbalt erbjöd halv socialdemokratisk politik. Då har man upphävt sig själv.

Bara en självstympad socialdemokrati – eller en nervös och förborgerligad S-ledning – kan föreslå ett halverat rutavdrag. Om man tyckte att hushållstjänster vore ideologiskt bra eller neutralt kunde förslaget fungera. Förutsatt att det inte redan fanns ett förmånligare rutavdrag.

Att föreslå något som inte finns kallas reform. Att halvera det som är har inget namn.

Socialdemokratin måste börja sin färd tillbaka in i folks medvetanden med att erkänna det borgerliga tankeskiftet och att de själva dagligen bekräftar och accepterar det i ord och handling. Enligt deras förslag ska rut begränsas till barnfamiljer och pensionärer. Barnfamiljer är de sista som borde ha rutavdrag i en socialdemokrati som inte bara är pragmatisk utan ideologisk. Socialdemokratin ska inte genom subventioner bidra till att göra svenska medelklassbarn till varelser som vänjer sig vid att andra tar hand om hemmet och gör det arbete som föräldrarna inte orkar, har tid med eller vill göra eftersom de är viktiga personer med viktiga jobb.

Detta är att nedvärdera vissa yrken! lyder det försåtliga argument som helt har tystat Socialdemokraterna i principfrågan. Nåja. Det nedvärderandet har i alla tider skött sig självt. Med enkelt hushållsarbete regelmässigt utfört av någon annan än den egna familjen drar barnen och alla andra ohjälpligt slutsatser om vad som är uppvärderat och nedvärderat och vilken sort som gör vad.

Vill socialdemokratin ha ett Sverige som är socialdemokratiskt till sin karaktär och sitt tänkande, vilket de borde vilja, ska de inte lägga förslag som ger denna prägling.

Och när man börjat där så följer att det behövs olika skolor för olika sorters barn. Socialdemokratins uppgift borde inte vara att anta den nygamla mentaliteten utan att formulera en antites till den, en motmentalitet, efter att ha analyserat hur den uppstått och hur den alltid uppstår. Det är inga konstigheter, människans uppfattning om hur det borde vara påverkas av hur det är.

Men man ska aldrig ge upp. Det visar borgerlighetens bedrift. De vann tillbaka sinnena. Av att något har hänt kan vi sluta oss till att det är möjligt. Men då måste man sätta i gång. Och våga riskera något. Ett släpankare hamnar på samma plats som båten som drar det. Är det dit Socialdemokraterna vill? Ingen vet.

Lena Andersson

ledarredaktionen@dn.se

http://www.dn.se/ledare/kolumner/slapankaret-socialdemokratin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s