Left Behind – källa CBS Kanandas motsvarighet till BBC

I programmet  ‘Left behind’ på CBC (Kanadas motsvarighet till BBC, public service radio/teve) beskrevs den ekonomiska utvecklingen i USA och Kanada från 1950-talet och fram till idag. Ojämlikheten har sedan 1980-talet ökat i Tyskland, Sverige, México och Japan. Epicentrum för den ojämlika utvecklingen finns dock i USA. De rikaste 400 personerna i USA äger mer än 150 miljoner människor tillsammans. Genomsnittslönerna i USA har stagnerat sedan 1970-talet. Sedan 2001 har åtminstone 50 procent av befolkningen, inflationsjusterat, haft stagnerade eller minskade inkomster i USA. Den rikaste procenten tjänade på 1970-talet omkring 9 procent av den totala nationalinkomsten i USA. Nu tar den rikaste procenten in mer än 20 procent av BNP. Mitt i recessionen under finanskrisen 2007, tog den rikaste procenten in 23.5 procent av den totala nationella inkomsten. Enligt Robert Reis har vi inte sett så stora inkomstskillnader sedan 1928 året innan den stora finanskrisen på 1930-talet. Den stora inkomstskillnaden var en huvudsaklig orsak till 1930-talskrisen. De flesta arbetare tjänade inte tillräckligt för att få ekonomin att fungera (keep the economy going). Istället för att investera i jobbskapande aktiviter stoppade de rika in sina pengar i aktiemarknaden och skapade en ohållbar tillväxt på Dow Jones. Detta tillsammans med en avreglerad finansmarknad skapade det kraschen på Wall Street 1929. [1]

För att få fart på ekonomin och komma ur depressionen skapade Franklin D. Roosevelt the New Deal. Den nya given innebar stöd till industrin, jordbruket och igångsatte offentliga arbeten, bland annat vägbyggen. Bönderna fick låna pengar för att köpa moderna maskiner till jordbruket. Fackföreningarna fick rätt att förhandla om löneavtal för sina medlemmar och man stiftade lagar om socialförsäkringar. [2]

För att se till att inte en liknande katastrof skulle inträffa igen skapade Franklin D. Roosevelt ett antal lagar som gav förbättrade villkor till ålderpensionärer och reglerade bankerna. Den här politiken möjliggjorde den gyllene åldern efter kriget. Vi rörde oss mot jämlikhet säger Robert Reis. Orsaken var starka fackföreningar, förstklassig infrastruktur och god utbildning. Det var förvisso så att kvinnor och minoriteter hade det sämre ställt men på 1960- och 70-talet började nationen ge allt fler större möjligheter.

Även Kanada började en gyllene era efter kriget. Under efterkrigstiden och fram till slutet på 1970-talet närmade sig Kanada USA när det gäller BNP (Bruttonationalprodukten) och gick om USA när det gäller välfärdsatsningar. Det var den tiden när människor gick med i facket och krävde högre löner, bättre arbetsmiljö och bättre förhållanden på arbetsplatserna. Välståndet var baserad på sociala kontrakt mellan affärsverksamheten, arbete och regeringen. Reallönerna i Kanada dubblerades mellan 1950 -1970. Det var ok att företagen tjänade pengar, men i gengäld skulle företagen ge anständiga löner och betala skatt. Tillväxten medförde att utbildning, hälsovård och pensioner kunde förbättras. Den gyllene eran var baserad på en hel del samverkande faktorer. Företagen var lönsamma och var nöjda med att vara i Kanada. Regeringar var inriktade att se till de stora befolkningsgruppernas behov. Det fanns ett hot från kommunismen. Företagarna ville visa att arbetare kunde behandlas anständigt under kapitalismen som hade ett legitimitetskrav från människor. En kapitalism med ett mänskligt ansikte.

På 1970-talet började företagen att få lönsamhetsproblem. Oljekrisen och internationell konkurrens från Tyskland och Japan var bland annat orsak till dessa problem. Den här krisperioden skapade en stagflation. Stagnation, hög inflation och hög arbetslöshet samtidigt. Människor började säga att vi inte länger har råd med välfärdstaten. Keynes idéer kom ut modet och Milton Friedmans och Chicagoskolans idéer började ta över det ekonomiska tänkandet. Den nyliberala eran tog sin början. Politiskt var det Ronald Reagan, Margret Thatcher och i Kanada Martin Brian Mulroney som stod för nytänkandet. Regeringen skulle inte längre hålla på med det som de tidigare gjorde, utan istället lämna över så mycket som möjligt till marknaden. Det är den här politiken som går under namnet Washington Consensus, nyliberalism eller globaliseringen.

Välfärdspolitiken och staten framstod nu som ett problem för företagande snarare än som en naturlig del av kontraktet mellan arbete och näringsliv. Företagen behövde expandera för att återfå sin lönsamhet.

Den nya ordningen möjliggjordes av att den tekniska utvecklingen skapade en ökad automation. Produktiviteten, produktion per arbetad timme, ökade. Många av de arbetsuppgifter som var tämligen välavlönade automatiserades. Andra försvann med globaliseringen till låglöneländer. Även här var det ett teknikskifte som möjliggjorde utflyttningen. Ny teknik med salteliter och global IT, tillsammans med bättre fartyg och hamnhantering möjliggjorde att varorna producerades i låglöneländer och transporterades tillbaks till Nordamerika för konsumtion. En växande del av produktionsapparaten började flyttas till låglöneländer.

Regeringarna Reagan, Thatcher och Mulroney hjälpte till i denna process för att förhindra fackföreningar att ställa sig i vägen för utvecklingen. Fackföreningarna marginaliserades och människor fick hitta nya arbetsuppgifter. Mot slutet av 1970-talet började finanssektorn att avregleras. Denna process fortsatte sedan under 1980 – och 90-talet. Finassektorn började generara enorma belopp som lockade till sig människor. Som symbol för de nya jobben står ”Yuppien” young urban professional” eller ”young upwardly mobile professional”. Unga välutbildade medelklass personer började arbeta inom finanssektorn som växte dramatiskt. En ny klass av investerare och hedgefondsförvaltare växte fram. Finanskapitalet kom allt mer att leva ett liv vid sidan av den traditionella bankrollen, som är att låna ut pengar till företag och privatpersoner.

Dessutom växte det fram en ny välutbildad elit som arbetade inom marknadsföring, public relation (PR), media, underhållning, juridik, ekonomi och inom den kunskapsbaserade ekonomin. Andra grupper som blev vinnare i den globala dansen var idrottsstjärnor och mediakändisar som tävlade med finansanalytikerna om att tjäna mest pengar. Den här gruppen bildar den nya eliterna och är sammankoppad med de riktigt superrika.

Västvärlden skulle plocka jobben som låg högst i förädlingskedjan, resten skulle fasas ut genom automation eller go global. Växte gjorde även den arbetsintensiva servicesektorn. I den här gruppen har vi alla människor som arbetar med andra människor exempelvis skola, vård och omsorg. Men ännu mer växte dagvaruförsäljning, caféer, restauranger och diverse serviceyrken. Lönerna var här ofta så låga att det krävs flera arbeten för att kunna få ekonomin att gå ihop.

Flexibiliteten var nyckelordet. Företag ville i mindre utsträckning ta ansvar för fast anställd personal. Istället blev allt fler ”fria agenter” småföretagare som fick sälja sin arbetskraft på den fria markanden. Unga med hög utbildningen hade en ganska bra resa, men det var en katastrof för äldre och lågutbildade.

I Europa höll exempelvis Tyskland, Frankrike och de skandinaviska länderna mot denna utveckling med ett relativt högt skatteuttag med progressivitet som dämpade effekten av ojämlikheten. Dessutom var fackföreningarna starkare i Europa än i USA och Kanada.

Medelklassen fick allt svårare att få ekonomin att gå ihop och börjar leva på lån för att kunna behålla sin levnadstandard. Efter finaskrisen 2008 är nu ojämlikheten i USA i partitet med Rwanda och Uganda. Trots att USA är en avancerad demokrati. Utvecklingen i Europa börjar allt mer likna den i USA och Kanada.

              

I programmet ställs frågan: Hur kan man i en demokrati få genom en politik som så uppenbart missgynnar 99 procent av befolkningen? Svaret som Tomas Frank ger är att man inom eliten satsade rejält med pengar på tankesmedjor och lobbyverksamhet för att ändra människors normsystem. Republikaner och demokrater hade dessförinnan varit överens om välfärdsstatens betydelse. Nu började välfärdsstaten ifrågasättas. Den kostade för mycket och tvingade människor att betala för mycket i skatt. Sedan dess har skatterna minskats så att de redan mycket rika har blivit ännu rikare som Warren Buffett, konstaterar ovan. Ronald Reagan blev symbolen för den nyliberala ekonomiska politiken i USA. Men nyliberalismen var inte tillräckligt säljande i sig.

De rika startade det kulturella kriget som man talar om i USA. För att lyckas få en majoriter för sin politik riktades marknadsföringen istället främst till de värdekonservativa idéerna. Det kulturella kriget går tillbaks till 1960-talet. Udden riktades mot avvikare i samhället; vänsterradikala, kulturarbetare, mediemänniskor, Hollywood stjärnor, Vietnamkrigsmotståndare, drogmissbrukare, homosexuella, transvestiter, ”dropouts”, feminister, sexuell lössläppthet, brist på religiösa värden och brist på normer och brist på ordning och reda. Det var med denna infallsvinkel som Richard Nixon blev vald. Mot allt de som skapade oordning ställdes moral, normer och ordning och reda som Richard Nixon och Ronald Reagan stod för. Reagan symboliserade även den starka handlingskraftiga mannen, som inte bara pratar utan får saker gjorda. Han lyckades ställa USA rätt igen med start i Kaliforninen. Han drev en hätsk kampanj mot de ovanstående uppräknade grupperna. Det värdekonservativa budskapet kopplades till amerikansk religiositet och individualism. Marknaden framställdes som en mer demokratisk form än den politiska demokratin. Vetenskapen ifrågasattes och kristna värden sattes i dess ställe. Bibelns skapelseberättelse fick ökat spelrum och vetenskapliga förklaringar ifrågasattes av ledande republikanser. Modernismens relativa värden ifrågasattes. En kristen höger kom med enkla svartvita förklaringar till livets alla skeden. Marknaden målades upp i religiösa termer och var tillsammans med Gud svaret på alla livets frågor, såväl i stort som i smått. Med den här marknadsföringen, att tala om moral istället för ekonomi, lyckades eliten hålla fokus ifrån att klyftorna mellan de superrika och resten av befolkningen ständigt växte. Oppositionen blev också alltmer fragmenterad. NGO:s drev sina frågor utan att ha ett helhetsperspektiv på de politiska händelserna. Ju mer de olika minoritetsgrupperna agerade desto mer stärkte de konservativa motkrafterna, ”Verklighetens folk” för att använda KD-ledaren Göran Hägglunds uttryck.

De frågor som den kristna högern tar upp är mycket varierande. En av dem är motståndet mot fri abort. De många republikanska tankesmedjorna har varit synnerligen framgångsrika i deras marknadsföring. De har tillgång till ofantliga summor pengar för att sprida denna information i media. Dessutom spelar media med i denna dramaturgi och är part i målet. Den politik republikanerna gynnar främst är den rikaste procenten av det amerikanska folket. Men genom att starta krig mot den kulturella eliten har de istället hittat en ny fiende. Det är diverse Hollywoodmediala människor, studerande på college, homosexuella, kulturmänniskor och feminister som är de verkliga bovarna för ”verklighetens folk”. De tror att de vet bättre än du. Här har vi eliten som måste hållas kort. Idag är klimatfrågan en sådan symbolfråga. En elit som ska komma och tala om för oss vanliga människor att vårt klimat är hotat. Vem tror de att de är? Det finns inga bevis. Det är bara propaganda från eliten och den verkliga eliten spelar med i denna skickligt dramaturgiska teaterföreställning och skänker villigt stora belopp till dessa grupper och tankesmedjor som ihärdigt pumpar ut det värdekonservativa budskapet.

I Kanada är situationen nästan lika ojämlik som i USA. Det menar Linda McQuaig som under många år arbetat med ekonomiska fördelningsfrågor i Kanada. När det gäller välfärdstatssatsningar låg Kanada före USA i under de gyllne åren från krigsslutet till slutet på 1970-talet. Det har därför tagit lite längre tid att rusta ner välfärden. För topprocenten har det skett en drastisk förändring. På 1960-talet hade topmanagement löner som var 20-30 gånger så höga som genomsnittslöner. Det tyckte många var oanständigt höga löner då. Idag har de löner som är 200-250 gånger så höga. Än värre om blir klyftorna om vi tittar på den lilla grupp superrika promillen av Kanadas löntagare ser vi att det är de som har blivit helt oanständigt rika. Deras andel av den totala nationella inkomsten är större än någonsin tidigare i historien. Om vi ska göra bokslut efter 30 år av nyliberalism så har det inte riktigt blivit som vi blivit lovade. Det var inte åt alla lycka bär. En liten grupp superrika har berikat sig men medelklassfamiljer tvingas arbeta mer för att hålla sin levnadstandard. Jämför vi med 1950 – talet kunde en familj leva på en inkomst, det går för de flesta människor inte idag. Kanada är hack i häl med USA när det gäller ojämlikhet. Ojämlikheten växer dessutom snabbare i Kanada än i USA sedan mitten på 1990-talet. De 20 åren som ledde fram till finanskrisen tog topprocenten en tredjedel av nationalinkomsten.

På 1970-talet hade det varit omöjligt att motivera så kopiösa löneskillnader. Människor skulle ha reagerat på det omoraliska i dessa klyftor. Om man arbetar mycket kan man möjligen vara värd några gånger mer i lön. Men det finns ingen som kan vara värda 200-250 gånger mer. Löneökningen gick inte att motivera på några sakliga grunder. Top management hade inte blivit 250 gånger så produktiva. Genom att pressa tillbaka fackföreningar och förändra människors normsystem, med en massiv medial påverkan, lyckades eliten med konstycket att ta över det republikanska partiet och ändra amerikanernas norm och värdesystem. De som kritiserade de kollosala klyftorna uppfattades som avundsjuka och förstod inte att stora klyftor gynnade tillväxten i samhället och jobben. Skatten har även blivit allt mindre progressiv. Se vidare nästa avsnitt om objektivismen, entreprenörerna och tekniken tar över politikernas roll.

På samma sätt som i USA har det skett ett skifte i Kanada från industrijobb till servicejobb. Otryggheten för stora grupper av arbetskraften har inte varit så stor sedan välfärdstaten började byggas på 1930 talet. Det är lätt att åka ur den ordinarie arbetsmarknaden. Linda McQuaig pekar på de skandinaviska länderna som föredömen. Men nu är vi på väg åt samma håll. I programmet hävdas att vi i Skandinavien och Tyskland lyckats med att upprätthålla de sociala kontrakten, mellan företag, arbete och staten. Det har man inte i Kanada. Men hur är det egentligen i Tyskland? Arbetskraften har fått hålla tillbaka sina lönekrav och näringslivet har blivit mer konkurrenskraftiga. Hur står det till i Sverige? SNS-rapporten (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) om inkomstfördelningen i Sverige, pekar på att klyftorna har ökat i Sverige sedan 1980-talet. Orsaken är främst inkomsterna av kapital som är mycket ojämnt fördelade.

Nedan finns en referenslista som jag bifogar från CBC:s hemsida.

Resources

Left-Behind Participants

Neil Brooks, professor of tax law and policy at Osgood Hall Law School, and co-author of The Trouble With Billionaires.

Alex Himelfarb
, Director of the Glendon School of Public and International Affairs at York University and former clerk of the Privy Council.

Robert Frank, professor of economics at Cornell University and author of The Darwin Economy: Liberty, Competition and the Common Good.

Thomas Frank, columnist for Harpers Magazine and author of Pity the Billionaire: The Hard-Times Swindle and the Unlikely Comeback of the Right.

Anne Golden, president of The Conference Board of Canada.

James Laxer, professor of Political Science at York University and author of Beyond The Bubble: Imagining a New Canadian Economy.

Linda McQuaig, columnist for the Toronto Star and co-author of The Trouble With Billionaires.

Robert Reich, former US Secretary of Labor in the Clinton Administration and author of Aftershock: The New Economy and America’s Future.

William Watson
, professor of economics and McGill University and columnist for The National Post and the Ottawa Citizen.

Richard Wilkinson, epidemiologist and author of The Spirit Level: Why Equality if Better for Everyone [3]

Övriga källor Yuotube:

Linda McQuaig: The Trouble with Philanthropists: http://www.youtube.com/watch?v=XdREj1bvHMc&feature=related

Linda McQuaig on the role of oil in US foreign policy, Publicerades den 16 jun 2011 av AllanGregg

Linda McQuaig – http://www.youtube.com/watch?v=S9H1uy9HYpA&feature=related

Linda McQuaig’s Holding the Bully’s Coat, Överförd av BookLounge den 21 jun 2007

http://www.youtube.com/watch?v=ly3oCvwzfPI&feature=related

Linda McQuaig Keynote Address, Överförd av CFNU2009FCSII den 30 jun 2009

http://www.youtube.com/watch?NR=1&feature=endscreen&v=El-56eUxETA

How Canada Performs 2011—Income Inequality in Canada, Överförd av CBoCanada den 11 jul 2011

http://www.youtube.com/watch?v=Wh5f4ZP1hgc&feature=related: Anne Golden, the Conference Board’s President and CEO, discusses how income inequality has increased in Canada over the past 15 years

Canada’s Growing Gap, Överförd av policyalternatives den 30 jul 2009.

http://www.youtube.com/watch?v=JrjIBbMPQw0&feature=related

Child Poverty in Canada: Why are 10 percent of kids poor? Överförd av tvoparents den 27 apr 2010

http://www.youtube.com/watch?v=qt6s1maEMtw&feature=related,

”Pity The Billionaire”: Thomas Frank on the ”Unlikely Comeback of the Right” Ahead of Iowa 1

Överförd av democracynow den 3 jan 2012

http://www.youtube.com/watch?v=z2OwrOXtRV4

Thomas Frank – Pity the Billionaire, Jan. 20, 2012.

Överförd av pdxjustice den 31 jan 2012

http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=1EaIuCIhsU8

Conversations with History – Robert Reich

http://www.youtube.com/watch?v=S7FIx4wkbzo&feature=relmfu

Authors@Google: Robert Frank: http://www.youtube.com/watch?v=QalNVxeIKEE

Alan Greenspan on Income Inequality, överförd av johnklin den 28 sep 2007 Alan Greenspan on Income Inequality, as part of his discussion on his recently published book, ”The Age of Turbulence.”

http://www.youtube.com/watch?v=oqx88MyUSck&feature=related

2 tankar på “Left Behind – källa CBS Kanandas motsvarighet till BBC

  1. Pingback: Socialdemokratins dubbla roller och en anständig kapitalism – Klas Eklunds kapitalism 4.0 | Globaliseringen 3.0

  2. Pingback: S och folkrörelsernas roll: igår – idag – imorgon | Globaliseringen 3.0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s