Solidariet och Europafrågan

Många tror som idag att investeringar är enda vägen ur den ekonomiska kris som Europa befinner sig i. Det hjälper inte att enbart svälta sig ur krisen. Många ställer idag hoppet på att François Hollande i Frankrike ska visa vägen. Även Peter Wolodarski (DN) är numer inne på samma tankebanor.

Den kloke Leif Pagrotsky såg dock på Södergården på Södermalm stora svårigheter med investeringsvägen, hur behjärtansvärd den än är. Vad ska pengarna till investeringar komma ifrån? Vem är villig att ställa riskvilligt kapital till förfogande i Grekland, Spanien, Portugal, Italien eller Irland?

Tyskland investerar hellre sina pengar i Tyskland och vi i Sverige vill nog också hellre investera våra pengar i att bygga vägar, broar, järnvägar, upprusta hyresfastigheter och att bygga ut äldreomsorgen m.m. i Sverige, än att bistå de krisdrabbade länderna. Här ligger dilemmat.

Andrea Merkel har mycket svårt att få med sig tyskar att vilja solidariskt ställa upp för de krisdrabbade länderna. Hur skulle svenskar ställa sig till att solidariskt dela med oss, låna upp pengar på den internationella marknaden och investera i Sydeuropa? Med den goda ekonomi som nationalstaten Sverige har får vi mycket fördelaktiga lån på den internationella marknaden. Men är det möjligt att få med väljarna på en sådan solidaritetshandling?

Det är ganska intressant att vi gärna talar om solidaritet i samband med utsatta grupper och länder i andra delar av världen. Solidariteten inom Europas verkar inte vara en lika het fråga.

 

 

 

 

 

Socialdemokratins dilemma och Moderaterna som det nya framtidspartiet

Socialdemokraterna var under sin glans dagar Sveriges framtidsparti. S ledde idéutvecklingen och hade då svaren på hur man politiskt skulle skapa full sysselsättning och förändra samhället i jämlik riktning. Med utbyggnaden av välfärden och kunde S kommendera fram jobb och S satte dagordningen som de andra partierna fick lov att förhålla sig till.

Kvinnorna hade i allt högre utsträckning kommit ut på arbetsmarknaden. För att möjliggöra detta behövdes den gemensamma sektorn byggas ut. Genom att höja utbildningsnivån skulle Sverige klara sig bättre i en redan då allt mer internationell konkurrens.

1968 fick S egen majoritet i riksdagen och hade då på sitt program att verka för arbetstidsförkortning och ökat inflytande på arbetsplatserna. Det fanns en framtidsoptimism inom breda grupper. Allt skulle bli så mycket bättre. Ökad jämlikhet var en paroll som de många såg som en självklarhet. Den gemensamma sektorn skulle användas som motor för att skapa ett bättre samhälle på nära nog alla livets områden.

Idag lever vi i ett helt annat samhälle än på 1960-talet. En förutsättning för uppbyggnaden av välfärdsstaten var att stora grupper i samhället accepterade ett högt skatteuttag. Den förutsättningen gäller inte i dagens samhälle.

S har allt svårare att skapa samhällskontrakt med de stora breda grupperna i samhället för att möjliggöra en ytterligare expansion av de gemensamma investeringarna. Idag är det istället skattesänkningar som hos en bred medelklass uppfattas som de mest angelägna reformerna.

M:s väljarmarknadsanalys

M har gjort en samhällsanalys på samma sätt som näringslivet bedömer olika kundsegment. Vissa grupper är M:s kärngrupper och som kommer rösta med M, oavsett vad S och andra partier försöker föra fram för politik. Denna kärnväljargrupp räcker inte för att skaffa sig en regeringsposition.

Per Schlingmann är expert på att fånga tidsandan. Den politik som M presenterar vänder sig till de två tredjedelarna av Sveriges befolkning som har en god ekonomisk levnadsstandard och som har ett välavlönade eller åtminstone hyggligt välbetalda arbeten. Den här gruppen har aldrig haft det ekonomiskt bättre än idag.

M vänder sig INTE till den tredjedel av samhället som förlorar på den politik som M för fram. I företagsvärlden talar man om fokusgrupper när man gör marknadsanalyser. Samma tänkande  gäller numer även inom även i politiken.

M vill inte ha FÖR stora klyftor i samhället. Då hotas stabiliteten, brukar Anders Borg säga. Däremot är vidgade klyftor där M:s målgrupper går vinnande ur den förda politiken önskvärda, bara det inte hotar stabiliteten. Jämlikhet har inget egenvärde för M. Jobbskatteavdrag och ROT/RUT- tjänster är mycket välkomna inom dessa grupper. De grupper jag talar om är starkt växande i Stockholm och arbetar inom sektorer som är ofta är synnerligen välavlönade.

Många av dessa har varit mina arbetskamrater under många år. Till denna grupp hör: affärsutvecklare, IT-konsulter och diverse andra konsulter inom verksamhetsutveckling, PR-konsulter, jurister, affärsjournalister, försäkringsmäklare, kommunikationsstrategier, förstudie- projektledare, processutvecklare, aktuarier, kvalitetssäljare, tekniska specialister, forskare inom av näringslivet efterfrågad kunskap, finansanalytiker, kapitalförvaltare, fond – och försäkringsrådgivare, och diverse marknadsförare och lobbyister inom sektorer som genererar hög avkastning. Listan kan göras lång. Jag kan nöja med att komplettera listan med bostadsmäklare och populära personer inom media och alla småföretagare som är en stadigt växande grupp.

Inom småföretagargruppen finns en bred och blandad kompott. M:s målgrupp är primärt de småföretag som som effektivast generar god och stabil avkastning till ägarna. Men även andra småföretagare ser med förhoppning att M ska minska ner krånglet med diverse momsredovisning och höga arbetsgivaravgifter. Gapet mellan att ha ingen anställd till att ha en person är dramatisk, brukar småföretagare säga.

För att råda bot på detta samverkar i allt högre utsträckning enmansbolag i kluster. Exempelvis kan ett antal  IT/affärsutvecklingskonsulter bilda ett kluster, där man delar på en administrativ personal, som också är enmanansföretagare. Samhällsutvecklingen går i stormsteg mot en alltmer differentierad arbetsmarknad, där de stora företagen knoppar av sin personal och istället knyter till sig resurser på konsultbasis.

Försäkringar och andra trygghetslösningar skapas individuellt eller genom att ansluta sig till större småföretagarkollektiv. Ett av många alternativ erbjuder idag fackföreningen Unionen.

Inom dessa grupper hittar vi M:s kärnväljare. Men M har även lyckts göra en inbrytning inom SACOS låglönegrupper som bibliotekarier, socialarbetare, lärare och sjuksköterskor. Dessutom har M lyckats fånga in ett allt större intresse inom TCO-grupper av lägre tjänstemän. Även inom de mer välavlönade LO grupperna har många attraherats av M.

S och fackföreningsrörelsen som har sin styrka inom de stora och medelstora företagen får allt svårare att rekrytera medlemmar och dess väljarunderlag krymper stegvis.

Effekten av det här har blivit att S inte längre kan räkna med att vara något 40-45 procent parti. Ett faktum som får S strateger att lägga sina pannor i djupa veck. När vi vet att det är M:s primära målgrupper som växer i Stockholmsregionen ser vi en mycket dyster tendens för hur S kommer att utvecklas i framtiden. Hur ska denna tendens brytas?

Stig-Björn Ljunggren http://www.ljunggren.com/?page_id=11 har länge varnat för faran att S blir ett parti för arbetslösa, sjukskrivna, fattigpensionärer och andra ekonomiskt utsatta människor. S blir ett parti för ”förlorarna” i dagens samhälle. Till den gruppen kan läggas människor som arbetar inom låglönesegmenten av en krympande gemensam sektor. Dessutom finns det en grupp människor som av rent nostalgiska skäl röstar på S, eller de som har S och fackföreningsrörelsen som en födkrok.

Parallellt med att en växande grupp människor får det allt bättre ekonomsikt drabbas andra grupper av försämringar av sin levnadsstandard, arbetslöshet och alltmer otrygga och lågavlönade jobb. Globaliseringen medför att människor från andra länder kommer till Sverige och pressar ner lönerna. Men det här tillhör inte M:s fokusgrupper och de fattigaste får räkna med att välgörenhet i allt högre grad kommer att bli lösningen på de mest akuta problemen.

Oavsett hur missbelåtna den tredjedel som är den ekonomiskt svagaste gruppen, räcker inte det till att bli av med alliansregeringen. Ett faktum som nuvarande S ledningen tycks vara synnerligen medvetna om. S måste återfå förtroendet hos de breda gruppen arbetande människor. Med en försiktig politik som visar på stadga och stabilitet har S lyckats vända opinionssiffrorna i hela landet.

Svårast har det visat sig att vinna Stockholms väljare. Det spekuleras om vad det beror på. Det enkla svaret är naturligtvis att S inte har en politik som attraherar en alltmer välmående medelklass i huvudstaden. Hur ska då en sådan politik se ut? Det är denna fråga som i hög grad många inom S funderar på idag.

S motmedicin

S har hittills försökt med en strategi att demonisera fienden M. Den här politiken har uppenbarligen inte fungerat. Människor inom den 2/3-delen av Sveriges arbetande befolkning som känner att de fått en bättre ekonomi genom M:s politik, har svårt att känna igen sig i den demoniserade bilden av M som S försökt med. Då behöver S tänka nytt.

Många i min bekantskapskrets tyckte att Mona Sahlin lät gnällig i valrörelsen. Du Fredrik Reinfeldt, du har tagit vår politik och låtsas att vara Socialdemokrat. Men det är vi som är de riktiga Socialdemokraterna. Det är vi som är den äkta varan. Det är vi som är det riktiga Arbetarpartiet. Den här retoriken går möjligen hem bland redan aktiva socialdemokrater, men får en rent motsatt effekt på de väljare man vill försöka etablera en god relation till. Varför så gnällig? Presentera en egen politik som vi tror på istället.

Det duger inte att försöka demonisera motståndaren. Människor är för kunniga för att gå på det. Om M:s budskap bättre stämmer med människor som har ett arbete, uppfattas S som gammalmodiga och gnälliga. Om M har ett en bättre politik för de som arbetar är de naturlig det nya arbetarpartiet för de som arbetar. S blir det naturliga alternativet för de som inte arbetar eller har svårt att etablera en varaktig relation med arbetslivet. S blir ett bidragsparti som Fredrik Reinfeldt inte är sen att påpeka.

Efter valrörelsen visade det sig också att Mona Sahlin snarast var avundsjuk på Fredrik Reinfeldts politik. De som varit de bärande frågorna i valet för S tog hon plötsligt tillbaka.

De orättvisa jobbskatteavdragen, som mest gynnade de redan rika, var plötsligt helt OK. Det finns sämre sätt att använda våra pengar, menade hon efter valrörelsen. Det hon inte sa var att jobbskatteavdragen skulle kunna ses som en del i en grön omställning. Då har man åtminstone en hållbar berättelse. Då hade problemet istället varit att motivera varför S inte vill medverka i en grön omställning redan från början.

Samma valhänthet har S när det gäller frågor om ROT/RUT och momssänkning för restaurangbesök som var en rödgrön valfråga i valrörelsen.

Nu känns det sådär när det visar sig att just restaurangmomsen håller på att bli en av de mest tydliga skillnaderna mellan S och M. S blir alliansen med något års fördröjning brukar Jan Björklund säga. Det faktum förstärks av att ROT/RUT tycks ha kommit för att stanna, inte bara som konjunkturstimulans.

Lika illa har frågan om sänkt skatt till pensionärer behandlats. Det blev svårt att motivera att S ska vara det stora jobbskaparpartiet och ha sänkt skatt för pensionärer som den enskilt största reformen, sätt till kostnadspostens storlek, hur välkommet det än skulle vara.

Nu har Stefan Löfven och Magdalena Andersson med flera, fått en allt annat än enkel uppgift att försöka hitta en långsiktigt hållbar ekonomisk politik, där inte de bärande idéerna plockas bort ur det politiska kärnbudskapet bara för att man förlorar val. Med en sådan politik blir väljarna fullständigt villrådiga över vad S står för. Samma sak gäller naturligtvis för oss aktiva som ska förmedla budskapet till potentiella väljare.

Jag förstår inte vad de menar som säger att det inte är politiken det är fel på, utan på vårt sätt att kommunicera ut budskapet. Var består S ekonomiska politik av?

I brist på egen ekonomisk politik har S mer eller mindre, steg för steg tagit, över M:s. Den visade sig vara populär i eftervalsanalysen. Då kör vi på den. Men den ekonomiska politiken är själva grunden för att vi överhuvud taget ska ha några pengar över för att bygga bostäder, bygga ut tunnelbana, järnvägar och utjämna de orättvisa skillnaderna mellan de som arbetar och de som lever på pension. Det är även den ekonomiska politiken som ska ge resurser till att skapa ett mer socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle. Om vi tar M:s ekonomiska politik, hur ska vi då kunna vara ett alternativ till M?

Det är skillnad på retorik och praktisk politik. Per Schlingmann är en mycket skicklig retoriker. Han har lyckats framställa M som det stora arbetarpartiet. Han och M har lyckats skapa en sammanhållen berättelse som går hem hos breda arbetande grupper i samhället idag. Vi som arbetar har det skapligt bra tjärnar på M:s politik.

Men orsaken att retoriken hos M går hem är att den också matchar stora grupper arbetande människors förväntningar och behov idag. Det räcker inte med prat. Det behövs verkstad också. Genom att koppla skattesänkningar till jobben, tillväxten och därigenom kunna behålla välfärden och bygga ut ett klimatsmart samhälle, har vi fått en sammanhållande berättelse som attraherar stora grupper i samhället idag. Det är M som idag står för den framtida berättelsen.

Idag tala många inom S om att vi måste få en näringspolitik värt namnet. Många har stora förhoppningar på Stefan Löfven/Magdalena Andersson. Men vad ska en sådan bestå av?  Ingen, förutom de gynnade, vill väl att pengar ska sprättas ut till vissa delar av näringslivet. Det blir på bekostnad av andra delar av näringslivet och skattebetalarna får stå för notan.

Det fanns röster inom S som menade att vi skulle stoppa in pengar i Saab för att rädda jobben i Trollhättan. En sådan politik skulle leda till att svenska skattebetalare skulle skänka pengar till GM och ytterst till den amerikanska staten. USA skulle förvisso behöva ett ekonomiskt tillskott för att i någon mån mildra deras obalanserade ekonomi. Men är det verkligen svenska skattebetalares uppgift att rädda världens sammantaget rikaste land från ekonomiska bekymmer som de själva har försatt sig i? Globaliseringen ställer krav på S att tänka i nya banor.

Nu är Saab sålt till Nevs. Affären är i skrivande stund tämligen oklar. Vem ska stå för pengarna? http://www.svd.se/naringsliv/branscher/industri-och-fordon/oklart-vem-som-star-for-pengarna_7274875.svd.

Vem äger Nevs?  http://www.svd.se/naringsliv/branscher/industri-och-fordon/analys-froberg-vad-ar-nevs_7273917.svd

Efter valförlusten 2010 fanns det valanalysgrupper och krisgrupper igång inom S. Sedan dess diskuteras ett nytt partiprogram. Men annars är det tystnad tagning, som nu gäller. Det kan vara en klok strategi för S att verkligen tänka genom vilka utgångspunkter som råder idag innan S börjar med diverse utspel. Det krävs en mer genomtänkt politik av S den här gången. Då får det gärna ta lite tid.

Desto mindre S säger i debatten, desto bättre tycks det gå i opinionsundersökningarna. Det finns förväntningar på att S ska leverera en politik som skapar en förändrad samhällsbild. Men alla kan väl vara överens om att det här inte är en långsiktigt hållbar strategi. S kan knappast skapa en ny politik genom tystnad. Vad är det för politik som ska föras efter en eventuell valseger?  Gräsroten går i väntans tider. Under tiden borde vi på  se till att åtminstone den interna debatten flödar.

Den stora frågan är: Hur ska S hitta en sammanhållen berättelse som både retoriskt och realpolitiskt matchar ännu större grupper i samhället än de som lockas av M:s berättelse.

Till det krävs mer än att vi blir bättre på kommunikation och marknadsföring. En marknadsavdelning behöver en duktig produktutvecklingsavdelning för att ha något att marknadsföra. Konserverad gröt och gamla lösningar för dagens samhälle är inte lätt att sälja ens för den bästa marknadsföraren. S måste tänka i nya banor.

M får kritik även från borgerlig press för att vara passiv. Men passiviteten är med all säkerhet rent taktiskt betingad. Det gäller att inte spela ut sina kort för tidigt. Än är det långt till 2014.

Nya jobbskatteavdrag finns med som löften från M.

Hur ska S ställa sig den här gången? Ska S utmåla även dessa som orättvisa och mest gynna de redan rika? När vi sedan märker att nya jobbskatteavdrag är populära och M åter börjar klättra: Hur ska S då agera?  Ska S återigen backa och säga att de kanske inte är så dåliga ändå. Vi vill inte att människor ska vara sömnlösa som Leif Pagrotsky säger.

Är S ekonomiska politik alliansens politik med något års fördröjning? Eller, ska S vara förmögen att skaffa sig en egen ekonomisk politik?

Om vi lägger ihop och summerar var de ekonomiska skillnaderna hittills är mellan S och M blir de inte särskilt stora. Det kommer att behövas ett kraftigt förstoringsglas för att upptäcka dem. Ta bort generella stimulanser för att ungdomar ska bli mer anställningsbara och bort med momsreduktion på restaurangbesök. Men de här reformerna ger inte så stora marginaler att verkligen skapa en förändring som verkligen kommer att märkas för stora befolkningsgrupper.

Att rucka på budgetdisciplinen är det inte tal om. Några skattehöjningar kommer heller inte bli aktuella, när vi betänker hur populära jobbskatteavdragen visade sig när väljarna fick säga sitt. S kan möjligen triangulera och redan från början acceptera nya jobbskatteavdrag, för att nesligt slippa backa tillbaka igen.

Men vad ska pengarna komma ifrån som ska göra en politisk skillnad gentemot M? Politik är inte gratis? Vad ska pengarna komma ifrån som ska skapa en effektiv näringspolitik? Var ska pengarna komma ifrån som ska bygga ut och förbättra tunnelbana och järnväg? Var ska pengarna komma ifrån som ska förbättra skolan, ge mer pengar  till vård och omsorg? Var ska pengarna komma ifrån som ska stärka oss inom FoU för att hänga med i den internationella konkurrensen? Vad ska pengarna komma ifrån för att utjämna orättvisor mellan pensionärer och de som jobbar? Var ska pengarna komma ifrån för att bygga bostäder?Frågorna är många och svaren står skrivna i stjärnorna.

Det är förståeligt att S behöver ta sig en ordentlig funderare på vilken politik som överhuvud taget är möjlig att föra inom mycket små budgetramar som skiljer S och M.  Någon profilfråga måste S mejsla ut för inte att hela valrörelsen ska få ett löjes skimmer.  När S kom med ett utspel om en obligatorisk sommarskola för de som inte klarat sina studier, var alliansen snabbt framme och talade om att även de har ett liknande förslag på gång.

Framtidsdebatten dominerades under S glanstid i hög grad av idéer om ett friare jämlikare och mer solidariskt samhälle.Skolan skulle vara motorn uppbyggnad av det moderna samhället. Välfärdspolitiken skulle möjliggöra  tillväxt och framåtskridande. Näringslivet var med på noterna.

Idag domineras framtidsdebatten i allt väsentligt av människor utanför S. Regeringen har tillsatt en framtidskommission som alltmer börjar göra sig påminda.Klas Eklund skriver om kapitalism 4.0

http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Johan Rockström och Klas Eklund skriver om miljöpolitik:

http://www.dn.se/debatt/varlden-har-backat-fran-ambitionerna-for-40-ar-sen

På Word Economic Forum i Davos har det i flera år diskuterats om en Kapitalism i kris och hur denna kris ska kunna lösas. Inom de företag som vill se sig som en aktör i framtiden bedrivs en framtidsspaning av ren överlevnadsinstinkt.

Men inom S råder som sagt tystnad tagning. Åtminstone när det gäller framtidsfrågorna. Det är inget gott tecken. Åtminstone inte om  S vill spela en roll i framtiden. Vad är det för framtida samhälle S vill ha? Hur vill vi att samhället ska se ut om 5, 10, 15 år framåt. Var finns visionerna? Var finns idéerna som ska bära Sverige mot Globaliseringen 3.0 – 2025.

Idag är det alliansen som har framtidsperspektivet i sikte. M bestämmer agendan och S följer steg för steg  efter. Först ska S göra lite motstånd mot M:s idéer för dramaturgins skull.

Blir det som mamma säger att vi får se en socialt-moderat parti som tar upp kampen med M om väljarna. Det S vi får uppleva är då ett parti med en social extranyans i förhållande till M och som hänger sig på M som ett släpankare:

http://www.dn.se/ledare/kolumner/slapankaret-socialdemokratin

Men vem har behov av ett sådant parti?

Sen  har vi förstås frågan hur välfärden ska organiseras, så att vi får ut så mycket av den som möjligt . Hur kommer S att hantera denna fråga?

 

 

STEFAN STERN – ANDERS ÖSTERBERG, MATTIAS VEPSÄ och SEKTOR 3 den tredje vägen

När vi diskuterar hur välfärden ska organiseras blir debatten lätt polariserad där två uppfattningar står mot varandra. Det låser oss för att kunna föra ett spännande samtal om olika driftsformer för välfärdssektorn på ett mer förutsättningslöst sätt. Jag tror att skillnaden i uppfattning inom S är mindre än den kan tyckas när debatten blir alltför svart eller vit. Alla vill vi ha en så välfungerande välfärdssektor som möjligt och få ut så bra vård, skola och omsorg för våra skattepengar.

Den ena uppfattningen menar att valfrihet är bra för alla de som behöver välfärdstjänster. Valfriheten ökar även kvalitén eftersom de sämsta leverantörerna slås ut och enbart de bästa aktörerna kommer i längden att klara konkurrensen. Det sker en självsanering som gynnar såväl ägarna, skattebetalarna, som alla aktörer i välfärdssektorn. För att valfriheten ska öka måste vi tillåta vinstdrivande företag. Utan ett avkastningsincitament kommer inte verksamheterna att vidareutvecklas.

Den andra uppfattningen menar att vi ska återgå till en den gamla monopolmodellen från 1980-talet. Det blev inte som vi tänkt oss. Istället för valfrihet har vi fått några stora internationella aktörer som helt dominerar välfärdssektorns marknader. Riskkapitalbolag som hittar diverse sätt att kringgå svensk skattelagstiftning och placerar sig i skatteparadis brandskattar den svenska välfärden.  Det är dags att backa tillbaka.

Mellan dessa två uppfattningar finns det ett helt spektrum av olika möjligheter att bedriva verksamhet för att uppnå målet – en  så välfungerande välfärdssektor som möjligt. Inom S tror jag att det är ganska få som vill gå tillbaka till 1980-talets monopol för oss som kommer ihåg hur det fungerade då. Men att påstå att det måste finnas starka avkastningsincitament för att skapa en bra vård, skola och omsorg är helt enkelt inte sant. Det finns många mycket välfungerande verksamhet i de olika driftformerna. Det visar att det inte är att avkastningskravet inte är en nödvändig förutsättning för att bedriva bra vård, skola och omsorg.

När reformerna sjösattes fanns det inom S många som hade stora förhoppningar att den ideella sektorn skulle spela en avgörande roll i förändringsprocessen, däribland undertecknad. Med facit i hand ser vi istället att några stora privata aktörer får en allt större inflytande. Istället för statligt, kommunalt  och landstingsmonopol håller vi på att få privata oligopol. Det skapar en anonymitet för såväl för de anställda som för brukare.  Avkastningen är det självklara målet för verksamheten inte elevers och de vårdbehövandes väl och ve. Den här utvecklingen borde de flesta, oavsett politisk hemvist, ha en vilja att förändra.

Den ideella sektorn hotas alltmer att konkurreras ut redan i offertfasen. De har helt enkelt inte resurser att klara offertrundor där utgången är osäker. Istället för konkurrens baserad på kvalité inom verksamheterna blir det istället konkurrens om att vara duktig på offert och avtalsprocessen. För er som vill följa debatten om den ideella sektorn finns tankesmedjan Sektor 3. http://www.sektor3.se/2011/03/tack-for-din-anmalan/#om-sektor3

Min egen erfarenhet av stora anonyma organisationer, oavsett om de är gemensamt ägda eller stora privata företag är att de har en tendens att bli anonyma och glömmer lätt bort vad och vilka de är till för. Kunderna eller brukare har en tendens att försvinna ur  blickfånget.

Stefan Stern, fd S strateg skriver i SvD under rubriken ”Vinstförbud vore ett misstag”.

” Det vore ett stort misstag om de mest högljudda inom S och LO lyckas tvinga Stefan Löfven att gå till val på att förbjuda vinster i välfärden. Det råder ingen tvekan om att ett förbud kraftigt skulle minska medborgarnas valfrihet, skriver förre S-strategen Stefan Stern.”

Det Stefan Stern skriver här är tvärt emot den utveckling vi ser. Stora privata aktörer konkurrerar ut de små och valfriheten för oss brukare minskar. Inom skolans område finns idag några stora aktörer som helt dominerar marknaden. Det minskar valfriheten.

Han fortsätter:

”Vad ska vara politikens yttersta mål om inte varje människas frihet att utvecklas till den hon eller han vill bli? Det var därför rätt av socialdemokratin att bygga ut sjukvård, skola och omsorg till alla. Det skapade frihet – och möjlighet till social mobilitet – för individen oavsett bakgrund. Fler kunde med egen kraft göra en längre livsresa än den som ryggsäcken hemifrån packades för.

Men lika riktigt som det var att bygga ut välfärdstjänsterna, lika fel vore det att 2014 gå till val på att begränsa medborgarnas rätt att söka individuella lösningar i skola, sjukvård och omsorg. De två sakerna hänger nämligen ihop. För ju fler som fått möjlighet att genomgå högre utbildning i vårt land, desto fler tycker sig också vara kapabla att göra egna val i livets olika skeden.

Jag instämmer i det Stefan Stern skriver. Frihet och frihet att välja är önskvärda egenskaper för många, under förutsättning av det finns alternativ som är jämförbara och att vi kan skaffa oss relevant information om alternativen samt att vi har förmåga att göra rationella val. Är man sjuk eller gammal och skröplig kan valfriheten istället bli en ren belastning för nära och kära. Valfriheten är inte alltid önskvärd.

Han skriver vidare

”Redan på 90-talet visade den statliga Maktutredningen (SOU 1990:44) att Sveriges kunniga, allt mer ekonomiskt och socialt oberoende medborgare kände att de kunde påverka som konsumenter och i allmänna val. Men som patienter i sjukvården som föräldrar upplevdes vad utredningen beskrev som ”tyst vanmakt”. Systemen för omvårdnad och service har därefter steg för steg anpassats till medborgarnas krav. Tiden är sedan länge förbi då människor accepterar att det är deras liv som ska anpassas till vårdapparaten. Den tjugoårsperiod som staten har uppmuntrat entreprenörer i välfärdssektorn har Sverige styrts av pragmatiska S-regeringar i tolv.”

Läs vidare:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vinstforbud-vore-ett-misstag_7265695.svd

Den tysta vanmakten som Stefan Stern talar om håller på att bytas ut mot en oligopolliknande privat vanmakt.

Min yngsta son gick i Kunskapsskolan. Det var på många sätt en mycket bra skolform för de elever som klarade av att ta ett eget ansvar eller hade föräldrar som var på hugget. Men vi kunde inte vara med på dagarna i skolan. När jag nu talar med Tobias säger han att han skulle varit mer ansvarstagande. Mycket tid gick till spela spel på den PC som ingick som rekvisita på Kunskapsskolan. Men hur ansvarsfull var du när du gick i sexan, frågade han mig.

På grund av att det fanns färre lärare var en inte oväsentlig del av kunskapsinhämtningen i form av självstudier. Dessutom fanns det inte några slöjdsalar och salar för hemkunskap. För att spara pengar åkte de istället upp till Falun en vecka och betade av diverse praktiska ämnen. Hela upplägget gick ut på att reducera kostnader. På något sätt ska pengarna  tas för att generera avkastning till ägarna. Men några nya spännande nya djärva pedagogiska grepp var det inte tal om.

Det går uppenbarligen att skapa god undervisning utan vinstincitament. Det visar både gemensamt, ideellt, brukar – och föräldrakooperativ. Det går alldeles utmärkt att förena valfrihet för människor med att inte acceptera att vinsten är det huvudsakliga drivkraften för verksamheten. Det visar alla undersökningar och det är inte på något sätt kontroversiellt. Det håller även Svenskt Näringsliv med om.

Om man inte vill att vinsten ska vara den huvudsakliga drivkraften utesluter vi i praktiken större affärsdrivande aktiebolag. Jag var aktieägare i Bure för många år sedan när aktieägarna fick Capioaktier som utdelning. Skulle Bures ledning gå ut med en skrivning där man talar om att vinst inte ska vara den främsta drivkraften för Capio skulle det uppstå ett ramaskri hos aktieägarna. Nästa steg skulle vara att aktieägarna skulle rösta med fötterna, med andra ord sälja av sina aktier, och Capioaktiens kurs skulle falla som en sten. Finansvärlden fungerar på det viset.

Riskjusterad avkastning är alltid det övergripande målet hos större noterade företag. Självklart presenterades inte Capioaktien på det viset för aktieägarna. Istället målades det upp att vi skulle ha ”underbara dagar framför oss”, med en konjunkturokänslig aktie med goda förutsättningar för en hög riskjusterad avkastning. Inte ett ord om att vinstmotivet inte skulle vara den främsta drivkraften. När det gäller små aktiebolag som drivs mer för att skapa sysselsättning för några stycken medarbetare kan motivet vara ett annat. Stefan Stern är numer anställd av Magnorakoncernen som bland annat äger Kunskapsskolan.

Som svar på Stefan Sterns artikel skriver Anders Österberg och Mattias Vepsä.

Under rubriken: ”Stern glömmer att valfriheten har ett pris”.

”På förre S-strategen Stern låter det som att ett vinstförbud skulle begränsa individens frihet (Brännpunkt 10/6). Snarare är det tvärtom. Den marknadsanpassade politik som förs i dag och det marknadstänkande som även vårt eget parti ägnar sig åt har gått alldeles för långt.

Stefan Stern är anställd som av Magnorakoncernen. Mellan raderna döljer sig en tankevärld om att vi alla borde få vara rationella kunder på en perfekt marknad. Vi menar att vinstintresset bör och ska debatteras. Detta då det i exempelvis vården de facto ställer kvalitativ vård mot ägarnas intresse av ökade vinster. Dessutom ser vi hur de sämst ställda drabbas hårdast då vård-, skol- och omsorgstjänster inte alls är attraktivt att ”sälja” i socialt utsatta områden. De modeller som i dag ska ”fördela” vård och välfärd skapar inte mer jämlikhet utan ökar segregationen. ”

Artikelförfattarna konstaterar:

Vi har en borgerlighet som bygger på det ensamma i stället för det gemensamma samhället. Läs vidare:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/stern-glommer-att-valfriheten-har-ett-pris_7270229.svd

Två medarbetare i tankesmedjan Sektor 3, Hanna Hallin och Anna Ardin, argumenterar mycket starkt mot Stefan Sterns artikel i SvD.

”Stefan Stern visar i sin artikel i söndagens SvD på ett förtjänstfullt sätt att svenskar vill välja skola, vård och omsorg själva och varför det finns fördelar med det. Men han gör en logisk vurpa som vi ofta hör. Ägarnas rätt till vinstuttag är inte en avgörande garant för mångfald. Den kan på sikt till och med minska medborgarens faktiska valfrihet. ”

Läs vidare: http://www.newsmill.se/node/45459

Företag som drivs som personal – och brukarkooperativ, ideella  föreningar och stiftelser behöver inte drabbas av att avkastningen till ägare är det huvudsakliga målet för verksamheten. Därför borde en allt större del av välfärden få en större roll. Valfrihet och mångfald kan bevaras utan att det ska kosta skjortan för skattebetalarna.

Problemet är att dessa mindre aktörer blir utkonkurrerade av större aktörer som har helt andra muskler att hävda sig i upphandlingsprocessen. Konkurrens flyttas från att konkurrera om kvalificerad  verksamhet till att konkurrera om att vara bra på att professionellt genomföra ett kvalificerat  offertarbete.De större aktörerna har råd att skaffa sig  juridisk kompetens som inte de små aktörerna har råd med. Ju mer krävande offerthanteringen blir desto större är risken att de mindre aktörerna slås ut och oligopoltendenserna fortsätter och valfriheten minskar.

Stefan Fölster – Svenskt Näringliv och framtidsspaning

 

För att skapa ett tryck i budskapet är det viktigt att skapa en berättelse som attraherar väljarna och som på ett konkret sätt löser människors behov. Lösryckta reformer hit och dit skapar ingen förtroende hos väljarna. Istället ska vi välja ut några fokusfrågor. Bostadsfrågan, tunnelbanan och miljövård är tre viktiga områden. Det går att väva in dessa i en sammanhållen berättelse. Kollektivtrafik och klimatsmarta hus bidrar till att uppfylla våra klimatmål och är dessutom jobbskapande. Inte så dumt.

 

Från min utgångspunkt borde vi formulera vår politik runt ett långsiktigt hållbart samhälle. Det samhället ska vara såväl socialt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt. Ovanstående fokusområden ryms inom ramen för alla tre.

 

Vi kommer inte att få vara ensamma om det långsiktigt hållbara tänkandet. En växande grupp i världen inte minst inom näringslivet börjar formulera sig runt det socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara samhället. I Financial Times och på det prestigefyllda World Economic Forum har dessa frågor diskuterats under något år nu. Se vidare Klas Eklunds artikel i DN: http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

 

För att S ska vara en relevant kraft inför framtiden, gäller det för oss att formulera konkreta förslag på hur vi ska förverkliga de starkt positivt värdeladdade orden ett långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart. Annars blir det bara ord.

 

Den 30 juni 2011 intervjuade jag Stefan Fölster, chefsekonom Svenskt Näringsliv i samband med mitt projekt och bokskrivande ”Globaliseringen 3.0 ” Det är en framtidsspaning med inriktning igår – idag – imorgon. Igår, är på 1500-talet när Europa började kolonisera övriga världen. Jag kallar den tidsperioden globaliseringen 1.0. Nuläget är globaliseringen 2.0. Globaliseringen 3.0 slutligen är en framtidsspaning fram till år 2025.

 

Vi resonerade omkring en bok som han och några medförfattare då nyligen gett ut. ”Framtiden väntar inte; Om världen och Sveriges välstånd. ”Jag hade fått boken i förväg av Maria Sunér Flemming, director Energy and Climate Policies, som jag intervjuat tidigare om hennes specialområde. Budskapet i boken är enkelt och rättframt. Ett svenskt näringsliv, stöttat av ett företagsvänligt klimat är en förutsättning för att företag ska stanna och vidareutvecklas i Sverige. Ett företagsvänligt klimat är också en förutsättning för att Sverige ska locka till sig företag från andra länder. På så sätt skapas nya jobb och ger möjlighet att vidareutveckla vårt välstånd.

 

Jag påpekade att detta inte på något sätt är en ny iakttagelse. Redan finansminister Gunnar Sträng sa på 1960-talet att det som är bra för näringslivet är också bra för hela Sverige. Socialdemokratin har djupa rötter i ett samhällsbygge tillsammans med näringslivet. Den modellen har varit på många sätt en framgångsaga för Sverige och skapat framgångsagor som samarbetet Vattenfallsverket och Asea, läkemedelföretag som Astra och Pharmacia, samt

Ellemtel som skapade grunden för dagens telekom. Idag har redan en stor del av dessa företag lämnat Sverige. S och näringslivet borde göra undersöka hur den här modellen är tillämplig på dagens globaliserade värld.

Men tiderna ändras. Gunnar Sträng sa också att det som är bra för Sverige är bra för Sverige. Idag är Volvo ett kinesiskt företag. Det som är bra för Volvo är bra för Kina. Även Saab är nu kinesiskt. Astra Zeneca håller på att flytta från Södertälje och Ericsson har sålt av mobiltillverkningen som nu helt ägs av Sony. Vad betyder näringspolitik idag? Hur ska en sådan politik gestalta sig i vår underbara globaliserade värld? Vad har S för idéer om detta?

Man kan fundera över vad det är för frågor som S ska driva, när läget ”tystnad tagning” inte längre gäller. Är det välfärdsfrågor? Är det kanske satsningar på infrastruktur? Är det kanske jämställdhetsfrågor? Hur ska vi hantera relationen stad och land?

Vilka frågor ska S driva i Stockholm? Är det mer och bättre kultur för att stötta en växande turistnäring? Är det ett grönare Stockholm som även skulle vara bra för turisttillströmningen? Är det klimatsmart byggande för att uppnå klimatmål? Är det att bygga ut kommunikationer för ett växande Stockholm?

Men för att gå tillbaka till Stefan Fölster och Gunnar Sträng. Utan ett väl fungerande näringsliv har nationalstaten Sverige inte råd med varken utbyggnad av infrastruktur eller ökade välfärdssatsningar.

S har förlorat två val på grund av vår bristande ekonomiska politik och bristande förmåga att därigenom skapa jobb. Den ekonomiska politik som kännetecknade S under ett flertal år har lämnat mycket i övrigt att önska sig. Idag måste S hitta fram till en långsiktigt hållbar ekonomisk politik som bär framåt över olika valperioder och visar att S en viktig faktor att räkna med i ett framtida Sverige.

Förslag om utbyggnad av infrastruktur, bostäder och förbättra kommunikationerna är offensiva och framtidsinriktade. De är också en förutsättning för att vi ska kunna ha ett väl fungerande näringsliv. En förutsättning för att satsningarna ska vara framtidsinriktade är att de byggs på ett sätt så att klimatsmålen uppfylls. Men det är inte tillräckligt.

Turistnäringen beräknas bli en allt viktigare sektor för Stockholm och få en avgörande betydelse för staden. Satsningar på en grönare och ett kulturellt färgsprakande Stockholm kommer att förstärka ryktet som en av världens vackraste huvudstäder. Det är viktigt med en politisk styrning av stadplaneringen, som inte bara tittar på antal och hårda värden. Lika viktiga är de mjuka värdena som skönhet och trivsel, såväl för oss som bor här som för de som kommer och besöker oss.

Näringslivet i Stockholm och i Sverige ser inte ut som på Gunnar Strängs 1960-tal. Det går naturligtvis inte att förutsäga framtiden. Men det vi vet är att det vi idag gör och inte gör påverkar vad som komma skall. En framsyftande näringspolitik måste se till framtida behov och baseras på en vision om hur vi vill se ett framtida Stockholm och ett framtida Sverige.

Framtidsdebatten domineras i allt väsentligt av människor utanför S. Regeringen har tillsatt en framtidskommission. På Word Economic Forum diskuteras en Kapitalism i kris och hur den ska lösas. Bland Sveriges socialdemokrater råder för närvarande ”tystnad tagning”. Inom de företag som vill se sig som en aktör i framtiden bedrivs en framtidsspaning framkallad av ren överlevnadsinstinkt. Men inom S råder som sagt ”tystnad tagning”. Det är inget gott tecken. Åtminstone inte om vi vill att S ska ha något framtida roll. Vad är det för framtida samhälle S vill ha? Hur vill vi att samhället ska se ut om 5, 10, 15 år framåt. Var finns visionerna? Var finns idéerna som ska bära Sverige mot Globaliseringen 3.0 – 2025.

Samarbete är inte gratis

Ellinor Ostrom död. Nobelpristagare i ekonomi och mottagare av Skytteanska priset (Uppsala). Undersökte hur samverkan och ‘allmänvilja’ fungerade – alternativ till neoklassiska nationalekonomins modell: egenintresse (economic man som främjar sina egna mål) och osynlig hand som leder allt till det gemensamma bästa. Tänkvärt i dessa tider med en marknadsdogmatisk regering. Ulf Bjereld fann denna presentation.

http://www.svd.se/kultur/samarbete-ar-inte-gratis_2672269.svd

Roger Dahl  Debatten måste fortsätta efter Ellinor Ostrom. Idag är behovet av alternativa ekonomiska synsätt mer akut än någonsin i människans historia.

 

Vinstförbud vore ett misstag

Det vore ett stort misstag om de mest högljudda inom S och LO lyckas tvinga Stefan Löfven att gå till val på att förbjuda vinster i välfärden. Det råder ingen tvekan om att ett förbud kraftigt skulle minska medborgarnas valfrihet, skriver förre S-strategen Stefan Stern.

Sed vidare:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vinstforbud-vore-ett-misstag_7265695.svd

 

 

 

Stern glömmer att valfriheten har ett pris

På förre S-strategen Stern låter det som att ett vinstförbud skulle begränsa individens frihet (Brännpunkt 10/6). Snarare är det tvärtom. Den marknadsanpassade politik som förs i dag och det marknadstänkande som även vårt eget parti ägnar sig åt har gått alldeles för långt. Stefan Stern är betald av Magnorakoncernen. Mellan raderna döljer sig en tankevärld om att vi alla borde få vara rationella kunder på en perfekt marknad. Vi menar att vinstintresset bör och ska debatteras. Detta då det i exempelvis vården de facto ställer kvalitativ vård mot ägarnas intresse av ökade vinster.

Se vidare:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/stern-glommer-att-valfriheten-har-ett-pris_7270229.svd

 

 

Forskare: Sveriges unika samhällskontrakt på spel

Åke Sandberg. Bild: Privat

”Moderaterna fortsätter på den inslagna vägen av att revidera historien. När verkligheten är att man är på god väg att slå undan benen för den svenska modellen. Det skriver organisationsforskaren Åke Sandberg.

Per Schlingmann och moderaterna målar upp en hallelujabild av dagens Sverige. Nu senast påpassligt på nationaldagen i SvD. Allt är bra. Landet är i stort sett bäst i världen på de flesta områden. Och framför allt: Sverige kombinerar två dimensioner som många menat vara svårförenliga. Å ena sidan välfärd, trygghet, små inkomstskillnader, jämställdhet, sammanhållning och ekologisk hållbarhet. Å andra sidan ekonomisk tillväxt, kreativitet och omställningsförmåga.”

Se vidare:

http://www.dagensarena.se/debatt/forskare-sveriges-unika-samhallskontrakt-pa-spel/#comment-36495