Vilket samhälle vill vi ha?

Stefan Nordqvist  skrev om regeringens politik:

”1993 skriver Fredrik Reinfeldt i sin bok ” Det sovande folket”. ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standard¬krav skattefinansieras.” Han har under sin regeringstid kommit väldigt långt i att förverkliga denna vision . Sverige är det land i i hela OECD området där klyftor ökar mest . Sjuka och arbetslösa förnedras på ett allt brutalare vis, ungdomar utsätt för systematiskt kränkningar på den nya låglönearbetsmarknaden. Och detta drabbar en väldigt stor andel av de barn som nu växer fram . I Malmö växer 1/3 av alla barn upp i barnfattigdom-
Genom de privatiseringar och avregleringar i en omfattning inga andra jämförbara länder kan mäta sig med, har man lyckats omvandla allmänna medel till privata vinster för riskkapitalister och andra lycksökare, samtidig som skola, vård och omsorg numera bidrar till ett starkt skiktat samhälle på olika vis . Vilket speciellt drabbar kvinnor, eftersom de traditionell kvinnodominerande offentliga sektor varit slagpåse, med sänkta löner och sämre arbetsförhållanden som resultat . Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar . Ensamstående mammor i traditionella kvinnoyrken får att allt svårare att försörja sin familj.
Vi får gå hundra år tillbaks tiden, för att hitta en liknade arbetsmarknad i Sverige med tjänstefolk, en mycket skapt uppdelning av överklass och underklass. Min morfar svalt som barn, nu tvingas mina barnbarn växa upp i barnfattigdom eftersom deras föräldrar unga och utnyttjas på arbetsmarknaden till mycket låga löner.
Det mest skrämmande är det överhuvudtaget varit möjligt att genomföra ett så djupgående systemskifte utan större protester vilket på ett kusligt vis besannat titeln den unga Reinfeldts vision: Det sovande folket! dags att vakna ? ”

Marie Mario svarade:

Tror det blir svårt att väcka de som sover, eller de väljer att vara strutsar. Det verkar som om folk måste drabbas personligen för att ens börja reagera och det kan ju ta ett tag till innan så många drabbas och inser vad som är bäst. Strutsarna är värst och de som hycklar; de som utåt tycker att det är för jävligt men i hemlighet fortsätter låta Reinfeldt & CO styra. De vaknade inte efter första perioden, vilket de borde ha gjort! Men, man får inte ge upp hoppet om att människan i grund o botten är god och vill andra väl.

Jag svarade på Stefan Nordqvist kommentar 1:

”Men Stefan Nordqvist är du verkligen seriös när du blir så förvånad? Regeringen Bildt påbörjade detta i början av 1990-talet. S tog över stafettpinnen och fortsatte med privatiseringskarusellen, men inte av ideologiska skäl, utan av något annat mystiskt skäl. Är det då så konstigt att människor inte vet hur man riktigt ska agera nu när Renifedlt tar över och fortsätter i oförtrutet tempo.

Nu först börjar LO vakna ur sin törnrosasömn och börjar ifrågasätta. S vacklar fortfarande i frågan. Stefan Stern som varit rådgivare till såväl Göran Persson  och Mona Sahlin kommer i SvD med goda råd till S att det inte går att backa nu. Stefan Löfven har tagit en liknande position. Det går inte. Att M har en övertro på de privata initiativen inom välfärdssektorn är väl förståeligt. Men att S trots SNS-rapporten av Laura Hartman, som påvisade att det inte fanns något som talade för att kvalitén har förbättras eller att effektiviteten höjts på grund av privatiseringen ändå inte har mod att ta ställning är mer förvånade. Då blir ju avkastningen till Attendo, Carema, John Baur, Kunskapsskolan mfl en ren kostnad för skattebetarna. Pengar som skulle kunde användas till mer behjärtansvärda ändamål. ”

Dessutom skrev jag kommentar 2:

”Nästa punkt. Enligt Stefan de Vylder i boken ”Världens Springnota” var det enbart en grupp som klarade sig helskinnad genom S sparbeting på 1990-talet. Det var Dinkies. Double income no kids. Sämst gick det för ensamstående med barn. Man kan fråga sig om sparfokus var rätt riktat av S när utfallet blev på detta viset? Hur ser du på det Stefan Nordqvist. Det blir ju lite ensidigt att lägga hela skulden på alliansen! ”

”Först och främst. Jag håller med Stefan Nordqvist i allt det du säger i detta inlägg och i alla övriga inlägg som du har gjort under lång tid. Du är också mycket välformulerad och sätter fokus på viktiga problem.

Men förr eller senare måste klagandet, hur riktigt och hur välformulerat det än är, gå in i nästa skede. Då måste vi hjälpas åt och börja förstå vad som håller på att ske i världen. Hur hänger saker och ting ihop. Klyftorna i Sverige och i övriga Västvärlden har ökat sedan1980-talet. Det kan vi väl knappast beskylla Schlingmans slughet och Reinfeldts manipulativa rådjursögon för.

Det jag efterlyser hos Stefan Nordqvist, som av hans inlägg att döma verkar vara en klok karl, är att vara med och ta nästa steg, från att uteslutande beskriva nulägets elände till att också vara med och föra samtalet vidare.

Alliansen driver en konsekvent linje. Det ska löna sig att arbeta. Därför är jobbskatteavdragen det mest välkomna reformen för stora grupper i samhället. Det är inte så att Alliansen har lurat väljarna som S har försökt påstå under en längre tid.

S kommer inte att ta bort jobbskatteavdragen säger Leif Pagrotsky som utreder skatter för S. Hur ska S då har råd med alla de förbättringsidéer som trådarna i detta forum kännetecknas av.

Hur kommer S att ställa sig till flera jobbskatteavdrag som alliansen utlovat, när ekonomin så medger? Hur kan vi vara med och påverka den beslutsprocessen?

Att alliansen för en konsekvent borgerlig arbetsorienterad politik politik är ju inte så konstigt. Det är det jag menar. Det ska löna sig att arbeta. Det är en gammal Folkpartistisk slogan som de använde för många år sedan. Denna arbetslinje är alltså inte på något sätt ny. Den är heller inte heller av samma typ som S. För arbetarrörelsen har arbetslinjen varit ”arbete åt alla”. Full sysselsättning har även S haft mycket svårt att skapa under 12 år i regeringsställning innan 2006. För S har arbetslinjen tidigare varit att balansera arbete och fritid. Den arbetslinje som S drivet är därför 8 timmarsdagen. Lediga lördagar och fem veckors semester. Allt detta har M varit motståndare till. Nu har S gett upp arbetstidsförkortningen och kämpar på tillsammans med M att vi ska arbeta så många timmar som möjligt för att kunna behålla välfärden.

Om alliansen mot all förmodan skulle sätta igång ett hårt program för att få ner de klyftor i samhället som växt sedan 1980-talet skulle åtminstone jag bli förvånad och ännu mer förvånad skulle säkert de bli som röstat borgerligt. Hur kan då du Stefan Nordqvist vara så förvånad?

Det som är mer förvånande är att S nu i stort sett köpt hela alliansens ekonomiska politik. S har med andra ord blivit M i den ekonomiska politiken. Hur ska S har råd med alla de reformer som efterfrågas i detta forum? Utan pengar blir det ju möjligen bara fagra löften. Är det inte just denna utveckling som är förvånande?

Hur mycket vi än försöker kommer M aldrig att bli några jämlikhetsälskare.

Ett ensidigt fokus på alliansen fel , utan att titta på alternativen, menar jag idag i mindre utsträckning än tidigare för samtalet vidare.

Min politiska hemvist är S på Södermalm.

Stefan Nordqvist svarar:

Roger jag har läst ditt inlägg med stort intresse. Jag välkomnar debatten och tycker du sätter fingret på flera viktiga frågor. Jag håller även helt med dig att det är dags för ett nästa steg. Jag skall svara mer utförligt när jag grunnat färdigt på det. Nu vill jag bara säga tack!

Så svarar Stefan Nordqvist i ett öppet brev:

Öppet brev till Roger och alla andra i gruppen som vill bidra!

Roger jag håller med i allt du skriver. Jag har även läst din blogg och tycker du ger en väldigt bred och övertygande analys av bakgrunden. Men jag vill förtydliga mig på en punkt. Jag är inte ett dugg förvånad över att borgerligheten för en i grunden nyliberal politik i syfte att underminera det som finns kvar av välfärdssamhället. Dessvärre är jag heller inte så förvånad men däremot sedan länge jävligt besviken på att socialdemokratin även bidragit till denna utveckling och inte lyckas formulera en alternativ politik. Vad som däremot gör mig bestört och ledsen är att trots de flesta faktiskt inte vill ha en samhällsutveckling med ökande klyftor så är allt för få är beredda att försöka göra något åt det. Mitt intryck är att väldigt många idag är oroliga och rädda för att säga från när arbetskamrater, vänner, bar , eller grannar drabbas. Ingen orkar tänka på vad som kan hända utan vill leva kvar i sin lilla bubbla med fredagsmys, semesterresor, heminredning och shopping. Det var därför jag startade denna sida och därför jag blir väldigt glad över ditt engagemang och vilja till diskussion, Roger. Låt oss tillsammans försöka formulera svaren på de mycket viktiga frågor du ställer!

Liksom dig är jag rädd för att ett regeringsskifte inte kommer innebära de avgörande förändringar vi kämpar för. I Danmark har socialdemokraterna när de äntligen efter 10 år lyckats ta makten försökt genomföra en arbetslinje i stil med den svenska. Du har rätt i att det historiskt finns en kluvenhet och dubbla roller inom socialdemokraterna i och med kompromissen att acceptera marknadskrafternas nödvändigheter för att skapa ett välstånd, och att både vara samhällsbärare och ha en vision om et annat. bättre samhälle För Wigforss, Erlander eller Palme var socialism något annat ( som du tar upp i din blogg) än ägareförhållanden utan snarare, att se till att fördelningen av resurserna kunde styras för att bygga ett mer rättvist humant samhälle. De var aldrig beredda att åsidosätta socialdemokraternas mest grundläggande värdefrågor om jämlikhet och solidaritet. De uttryckte de gång efter annan att vi måste behandla de svagaste i samhället med värdighet och respekt .

Om socialdemokraterna inte tydligare tar ställning mot de ökande klyftorna, tar strid mot den kränkande behandlingen av svagare grupper, eller sätta stop för den fortsatta nedmonteringen av välfärden samt privatiseringen viktiga samhällssektorer i syfte att skapa vinst till ägarna istället för at erbjuda bra service, tycker jag inte att de längre för en socialdemokratisk politik.

Du har dessvärre nog helt rätt i att nästa val förmodligen kommer att handla om att tillfredsställa medelklassen som representerar de strategiskt viktiga mittenväljarna. Men vi som delar grundvärderingar om solidaritet, jämställdhet och jämlikhet före vinstintressen måste göra allt vi kan för att inte låta dem komma undan med detta. Vi behöver en annan politik, inte en ny regering som fortsätter på den inslagna vägen.

Vad som gör mig förvånad och bestört är att denna utveckling inte väcker starkare motstånd ute i samhället . En övervägande majoritet av Sveriges befolkning är enligt flera undersökningar mot de ökande klyftorna privatiseringarna och vinstuttagen från omsorg och skola. Det borde väcka en folkstorm som tvingade parterna att backa.

Roger jag tror tyvärr du pekar på ett stort problem med att de flesta av oss faktiskt fått det materiellt bättre och är nöjda med det, genom jobbskatteavdragen . Det som skrämmer mig är att inte fler visar civilkurage eller heder att gå ut och protestera över att detta skett på sjuka, arbetslösa eller andra svaga grupper bekostnad. Har de till den grad lyckas köpa våra samveten med några tusenlappar mer i plånboken? Jag skäms! Detta är även den borgliga visionen över vad politik skall handla om, egenintresse och egoism. Jag tror vi måste försöka väcka det patos Olof Palme alltid uttryckte . Politik är att vilja kämpa för det vi tror på, inte att just jag själv skall få mer i plånboken.
När jag började engagera mig här och i solrosupproret fick jag ofta reaktionen, att det var märkligt eller beundransvärt eftersom jag som frisk och arbetande välborgad medelålder man ( därtill etnisk svensk Reinfeldts främsta målgrupp) faktiskt inte själv var drabbad.

Men jag är drabbas av min omgivning, av ett allt hårdare samhälle,med mindre tillit och ökat våld . Jag är lärare och ser väldigt tydligt hur det drabbar mina elever. Mina barn drabbas och får inte rimlig förutsättning att etablera sig , mitt barnbarn tvingas växa upp i barnfattigdom liksom 1/3 av Malmös barn . Vi är alla drabbade! Och jag skulle skämmas över mig själv om jag ansåg att det de sjuka eller arbetslösa , som har det tillräckligt tufft som det är , skulle utlämnas till att helt själva försöka före kampen mot den brutala behandling de utsätts för, vilket i stor utsträckning varit fallet hitintills.

Jag tror den främsta uppgiften för vår grupp att få människor att få upp ögonen för vilka konsekvenser den borgliga politiken (oavsett om den förs av borgliga partier eller andra)innebär i syfte att bidra till väcka en bred opinion som förmår väcka det ”sovande folket”. Jag hade hoppats att den här gruppen skulle kunna bli större för att vi skulle kunna agera med tyngd. Jag har försökt skriva till kända opinionsledare som jag vet egentlig stödjer vår sak för att hjälp oss vi nå ut, men sällan ens fått något svar. Jag har skickat flera debattinlägg i Aftonbladet men blivit refuserad , men lyckas få fler medlemmar genom skriva kommentarer i olika forum. Men jag är helt övertygad om att enda sättet vi kan gå vidare är att fler börjar göra precis det du gör Roger ,vara aktiva och bidra. Låt oss försätta tillsammans diskutera, skriva inlägg , värva fler för att på allvar kunna bli en röst i det offentliga samtalet . Så ta gärna ytterligare ett varv bland era vänner för att få med fler. Jag vet inte hur det skall gå till, men jag vet helt säkert att om vi inte gör vad vi kan har vi snart förverkat våra möjligheter! Vi måste hitta ett sätt att kraftfullt säga ifrån nu!

Annons

Dags att säga ifrån och bjuda motstånd mot hela den utveckling som leder till ökade klyftor

Stefan Nordqvist

”Regeringens ”arbetslinjen” slår hårt mot alla grupper som inte är lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Ungdomar tillhör i allmänhet den kategorin . Utanförskapet bland ungdomar har ökade med mer än 50 procent under perioden 2006-2010. I dag är arbetslösheten bland ungdomar tre gånger högre än bland den övriga befolkningen. Alla överens om att skolan är helt avgörande för att unga skall ta sig in på arbetsmarknaden, men regeringen gör kraftiga nedskärningar på gymnasiet. Samtidigt förs en bostadspolitik som gör det hart närt omöjligt för ungdomar att hitta en bostad såvida de inte har rika föräldrar som kan köpa en bostadsrätt. Regeringen har konsekvent fört en politik som gynnar ombildning av hyresrätter till bostadsrätter. De om äger sin bostad har fått ta del av ett antal skatteförändringar.
Min son fick bo i tredjehand i korta perioder men mest hos kompisar eller hemma igen i mer än tre år innan han hittade sin första egna lägenhet . Många ungdomar bor kvar hemma och har redan gett upp i 20 års ålder. Sen undrar man varför Sveriges ungdomar mår sämre än någonsin . Det är ingen psykiatrisk utan en politisk fråga!
Men det som skrämmer mig mest är att så få säger ifrån när vi ser hur våra barn, liksom övriga svaga grupper i samhället inte ges samma möjligheter som de välmående friska och etablerade ”etniska svenskarna mitt i livet”!
Dags att säga ifrån och bjuda motstånd mot hela den utveckling som lede till ökade klyftor. ”
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article14924709.ab

Jämlikhetsanden – jämlikhet bra för fattig som för rik

Stefan Nordqvist 

skriver klokt om hur viktigt det är att engagera sig för en mer jämlik värld bättre värld:

”Jag själv är inte fattig, arbetslös eller sjuk. Men jag har väldigt svårt att förstå varför fler av oss välmående inte protesterar när vi ser hur misären breder ut sig. Inget annat land har genomfört en så omfattande privatisering och avregleringar, ingen annanstans ökar inkomst klyftorna mer. Ingen annanstans har de försämringar av skola, sjukvård och hela det offentliga välfärdssystem kunnat ske, så utan protester.
”Arbetslinje” med dess floskler vilar på ett ”Vi och dem”- tänkande, som är långt mer försåtligt och farligt än Jimmy Åkesson mer öppna variant. De nya moderaterna vision närs effektiv av en simpel ängslans och rädslans identifikation ” Vi är inte som dem. Det drabbar inte oss!” Tvärtom har de försämringar som drabbat de svagaste grupperna omfördelats till oss välmående arbetsföra, friska, förmögna ”etniska svenskar mitt i livet”. Genom att skapa ett starkt ”Vi” bestående av vi välgödda ”etniska svenskar mitt i livet ” ett ”innanförskap” som ställs mot ett föraktligt och skrämmande ”de andra ” som lever i ”utanförskap”.
Den ökade konsumtion genom jobbskatteavdrag eller de goda möjligheter att bygga sin ekonomi på billiga lån frammanar vårt latenta förakt och rädsla för svaghet .Vi tar emot våra extrapengar från den sänkta skatten för att unna oss ökad konsumtion och blir därvidlag medskyldiga som inte vill kännas vid den misär som breder ut sig. Alla tycks vara rädda för att säga ifrån med risk för att det kan slå tillbaka på dem själva. Fattigdom har blivit ett tabu ett skamligt tecken på av vara misslyckad , inte kunna delta i köpfesten, vilket läggs på den enskilda som drabbas dubbelt liksom deras barn. 1/3 av Malmös barn tvingas växa upp i barnfattigdom.Men det skapar en bräckligt grund, en allt för genomtränglig bubbla . Därför att även etniska svenska den välmående medelklassen kan faktiskt bli sjuka och kanske tom arbetslösa. Vi måste försöka skapa en bred opinion mot de växande klyftorna, få med även de som inte själva är direkt drabbade. För vi är i själva verket alla drabbade!Hälsoforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har med överväldigande statistisk bevisföring i en bred vetenskaplig studie ”Jämlikhetsanden” visat att jämlika samhällen fungerar bättre i stort sett på alla plan. I princip alla stora samhällsproblem, som den ökade gängkriminaliteten i Malmö, eller olika former av utanförskap, segregation, rasism, brist på jämställdhet, ökad fysisk och psykisk ohälsa, skolelevernas försämrade resultat kan åtminstone till en betydande del förklaras just av de ökade klyftorna i samhället.

Nu räcker det ! Dags att säga ifrån! Vi måste även hitta sätt att samverka. Jag uppmanar alla att gå med i både den här gruppen och denna. ”
Gå med i Facebookgruppen Utrotas fattigdomen , inte de fattiga!”
http://www.facebook.com/groups/236703474336/

Revolutionerna rycker fram

Anna Laestadius Larsson skrev i sin kolumn i SvD i våren 2011 under rubriken ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”:

” I Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain har folket rest sig mot sina diktatorer, krävt frihet och jämlikare samhällen.

Trots den grönskande våren och solen som värmer i nacken är väl kanske inte allt så tipp topp här hemma heller. Det finns en del att diskutera när det gäller skolan. Och integrationspolitiken. Inkomstskillnaderna ökar. Och vi har fått ett nytt politiskt ­begrepp: utanförskapet. Men om någon skulle få för sig att fråga svenska folket om vi tror att det kommer att bli en revolution i vårt land de närmaste hundra åren skulle nog de flesta, efter att det första nervösa skrattet lagt sig, svara ett rungande nej.

När CBS News i samarbete med Vanity Fair i slutet av februari ställde frågan till närmare tusen amerikaner svarade 45 procent ja. Nästan hälften av amerikanerna tror att det kommer att bli en ny amerikansk revolution inom de närmaste hundra åren. ” [1]

Ganska många av de jag samtalat med har tagit upp revolutionerna i norra Afrika och ser det som en början till något som även kan smitta av sig till Kina. Det finns en stark tilltro till att demokratin kommer att segra i dessa länder. Även i Kina kommer demokratin till slut att slå genom. Däremot förekommer Anna Laestadius Larssons infallsvinkel inte så ofta bland de jag talat med. En ny amerikansk revolution i det demokratiska USA kan låta främmande. Det är väl bara att använda röstsedeln om de är missnöjda och rösta fram ett alternativ. Anna Laestadius Larsson fortsätter:

Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefsekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat .dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz. [2]

Artikeln kan även läsas i Vanity Fair. [3]När nobelpristagare Joseph Stiglitz skrev detta fanns det bara teapartyaktivister ute på gatorna och demonstrerade. Nu har de fått konkurrens av nya grupper som visar sitt missnöje mot finanskapitalet och arbetslösheten. Det kan utveckla sig till en mycket dramatisk valkamp i USA i år.

---

[1] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd   20 maj 2011 kl 08:10

[2] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd   20 maj 2011 kl 08:10

[3] http://www.vanityfair.com/contributors/joseph-e-stiglitz

Vad har socialdemokraterna och KO Feldt att säga om framtiden?

Om socialdemokraterna återigen ska uppfattas som en relevant kraft i dagens och morgondagens globaliserade värld måste S skaffa sig en politik som håller ihop.

Ett antal spretiga ”profilfrågor” som inte går att hitta något helhetstänkande i, tror jag, kommer att göra att S även i fortsättningen blir uppfattade som synnerligen obegripliga för stora väljargrupper. Det måste gå att hitta en röd tråd i budskapet.

S politik idag måste ta sikte på att hitta lösningar på framtidens stora utmaningar. Även här krävs ett helhetstänkande. S måste försöka hitta en långsiktigt hållbar politik som bär över ett flertal valperioder. Politik kan inte bara vara färskvara. Det måste finnas en långsiktig substans bakom de olika utspelen.

Under sommaren har jag roat mig med att läsa Kjell Olof Feldt (KOF) bok  ”En kritisk betraktelse, om socialdemokratins seger och nederlag” Albert Bonniers förlag. Där skriver han bland annat:

”Men den svenska socialdemokratin borde ägna mycket större intresse åt de mer grundläggande frågor som både globaliseringen och finansmarknadens sammanbrott 2008 väcker. Skaffa sig kunskaper, göra en egen analys och en egen verklighetsbeskrivning. ”

Han menar att den borde leda fram till en ny syn på banker och de finansiella marknaderna. Efter 25 år i den branschen kan jag bara instämma i det KOF skriver. (sid 144f)

KOF skriver vidare:

”Allvarligt är också att olika partiledningar under de snart sex åren i opposition skapat en närmast total förvirring om vilket slags skattepolitik socialdemokratin vill föra.

Den enda lösning jag kan se är att partiet omgrupperar sina resurser, ägnar dem åt att bygga upp sin politik, testa den mot verkligheten och ägna förslagen en kritisk granskning, innan de förs ut som partiets politiska linje. Mitt intryck är att man ofta gör tvärtom. I jakten på medial uppmärksamhet kastar man ut förslag eller löften, som man sedan ska försöka fylla med innehåll. Ett sätt att skapa bättre ordning vore att minska antalet kommunikatörer och öka antalet analytiker (med kritisk ådra) i partiets och riksdagsgruppens kansli. ” (sid 150).

Det KOF säger här menar jag inte bara gäller S skattepolitik.

För att vara medskapare till ett långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle, måste begreppen fyllas med konkret innehåll och präglas av ett helhetstänkande och svara upp mot framtidens utmaningar. Till det krävs analys som tar hänsyn till gårdagen för att förstå nuläget och som dessutom pekar in i framtiden.  Om inte S kan hitta en framtidsinriktad politik kommer S inte heller vara en viktig aktör i framtiden. Dessutom måste prat omsättas i verkstad! Teori och praktik gå hand i hand.

Novemberrevolutionen

Filmerna handlar om en mycket betydelsefull till i Sveriges ekonomiska historia under 1980 och 12990-talen.

Nr 1:

Nr 2:

Nr 3:

Nr 4:

Nr 5:

Nr 6:

http://www.youtube.com/watch?v=l1moG_oM84Q

Vänstern i en globaliserad värld

Vitsen med vinsten

När jag ska skriva något om Vänsterpartiet är det utifrån vad jag vet från de mediala informationsströmmarna. Jag har aldrig varit medlem i V och känner därför inte politiken inifrån. Min utgångspunkt är att jag har varit aktiv inom S i omgångar. På 1970-talet var jag aktiv i Stockholms södra förorter. 2006 efter S andra valförlust gick jag med igen, nu på Södermalm i Stockholm. Med min brist på kunskaper om V gör jag så gott jag kan genom att jämföra S och V.

V har vissa likheter med det SSU jag kommer ihåg från 1970-talet. Bosse Ringholm var SSU ordförande och argumenterade för att förstatliga affärsbankerna. Det fanns även idéer inom S att förstatliga försäkringsbolagen. Hade dessa förslag gått igenom hade jag varit statsanställd de senaste 25 åren av mitt yrkesliv. Trots att banker har uppvisat stora problem och att de är samhällsbärande – för stora för att gå under – skulle idag ett förslag om förstatligande uppfattas fullständigt verklighetsfrämmande. Däremot tvingas skattebetalare runt om i världen gå in och rädda banker som befinner sig på ruinens brant. Ägarna tar vinsterna och skattebetalarna får socialistiska förlusterna. Den här osunda situationen diskuteras flitigt idag. Något annat lösningsförslag än att bankarna ska öka sin kapitaliseringsgrad har inte gått att få konsensus om.

Om jag har förstått V rätt är man fortfarande för att förstatliga privata verksamheter. Jag antar att produktionsmedlen i sin helhet ska övergå till gemensam ägo om V får bestämma agendan. S har för länge släppt detta i sin praktiska politik. Det finns inte heller med i partiprogrammet. Det har helt enkelt bedömt vara en alltför orealistiskt.

V säger tydligt nej till vinster i välfärden om de inte återinvesteras. Här intar de en särställning bland de övriga partierna. Jag ser heller ingen anledning att släppa in privata vinstintressen vars huvudsakliga intresse är att åstadkomma god riskjusteras avkastning. Det är helt enkelt en dålig affär för ägarna – skattebetalarna.

Däremot finns det all anledning att blanda in den ideella sektorn även om det krävs en styrning av dessa. Det är viktigt att inte en exempelvis religiös agenda inte står i konflikt med vår samlade bild av vad som avses med god vård, skola och omsorg. S har en mycket mer splittrad blid av hur organisation av välfärden ska gå till. Kvalitén ska bevaras och efterlevnaden ska kontrolleras. Det är i stort sett S linje. Hur detta ska ske när hög riskjusteradavkastning, höga löner till Top Management och reklamkostnader tär på skattebetalarnas medel, har S inte något bra svar på. Vi är många som väntar.

Jämställdhet och respekt av oliktänkande

Här ser jag att V och S intar en mycket snarlik uppfattning. Båda är för ökad jämställdhet och ett mångkulturellt samhälle. Respekt för olika sexuell läggning är också något som V och S delar. Men jag kan ha fel. Ni som läser detta får gärna rätta mig och tala  mig till rätta.

Hållbarhet

I och med att Jonas Sjöstedt har lyft fram miljö – och klimatfrågan har hållbarhetsbegreppet kommit i fokus i V. Att hitta en politik för ett långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle vår tids viktigaste fråga. Jag måste erkänna att jag inte vet hur V vill förverkliga detta på ett praktiskt plan. Risken som jag ser hos S är att det att det lätt blir läpparnas bekännelse med mycket prat och lite verkstad. Det är först när visionen fylls med praktiskt innehåll som det för utvecklingen framåt. I analysen måste baseras på en helhetssyn som även implementeras med ett helhetstänkande som grund. Hur skapa en hållbar tillväxt? Vad ska tillväxten bestå av? Marknaden är inte särskilt behjälplig för att skapa en hållbar plan.

Inställning till Europasamarbete

V tar avstånd från EU samarbetet och euron. Här är V klara och tydliga. S har en mer splittrad bild. Inom S verkar det finnas hur många uppfattningar som helst. S säger klart ja till EU, men är idag mycket mer osäker om euron välsignelse än de var tidigare. När vi ser vilka problem euron har skapat i Europa är det ett klokt ställningstagande.

Ekonomisk politik och jobben i en global värld

När det gäller den ekonomiska politiken är jag mycket osäker på vad V står idag. Jag kan tro att V är för att låna pengar för infrastruktur satsningar och grön energi. Sverige får inflationsjusterat låna nästan gratis. Om vi inte kan låna av framtiden utan att alla investeringar ska ske inom årets budgetram, lär det inte bli många framtidsinvesteringar.

S har hittills intagit en avvaktande roll i frågan. Det är en pedagogisk uppförsbacke att tala om att den ekonomiska situationen idag är helt annorlunda än under 1990-talet, när Göran Persson bedrev ett folkbildningsarbete: ”Den som är satt i skuld är inte fri”.

Det som är bra för Volvo är bra för hela Sverige, sa finansminister Gunnar Sträng på 1970-talet. Staten och kapitalet sitter i samma båt, sa vänstern utanför S. För S har det alltid varit en självklarhet att ha en god relation med näringslivet. Utan ett väl fungerande näringsliv har vi helt enkelt inte råd med varken välfärd eller infrastruktursatsningar.

Försvinner de högproduktiva företagen från Sverige kommer det att bli omöjligt att behålla någon välfärdsstat över huvud taget. Sambandet mellan att få in pengar i statskassan och ha råd med investeringar för framtiden och att dessutom ta hand om en åldrande befolkning, har S mycket erfarenhet av sedan alla år i regeringsmakten. Det gäller att skaffa en god relation med det näringsliv som ska se till att det blir klirr i kassan. Annars lär det inte gå att få ihop balansräkningen.

Här är enligt min uppfattning V:s största svaghet. I ett kapitalistiskt samhälle är det näringslivet som bestämmer dagordningen, inte politikerna. Det politikerna kan göra är att skapa goda förutsättningar för näringslivet att verka. Det har i praktiken S insett. Saltsjöbadsandan kommer kanske i en modernare tappning om S vinner valet 2014.  De krav som Svenskt Näringsliv för fram är naturligt att företagsklimatet i Sverige inte får vara sämre än i andra länder, annars försvinner företagen ut från landet.

Här har såväl V som vänstern inom S en svår nöt att knäcka. Resurserna för att samhället ska ha råd med behjärtansvärda satsningar och behålla den välfärdsstat vi idag känner kräver att det går bra för Svenskt Näringsliv och att näringslivet vill stanna kvar i Sverige. Annars bli det inte möjligt att upprätthålla någon hög sysselsättningsgrad och ambitiös välfärdsstat.

Ekonomi har ofta uppfattats av vänstern som något som katten släpat in och har fått en högerstämpel på sig. Men ekonomi är ingenting annat än läran om att hushålla och prioritera bland våra samlade resurser.Den nyliberala agendan som varit förhärskande i ekonomisk debatt är sedan  länge satt ifråga även av ekonomer. En ny ekonomisk politik är nödvändig att hitta för hela samhället idag. Här

Genom att idag satsa på framtiden kommer Sverige att stå bättre rustade i framtiden. Frågan är vad som ska prioriteras och hur det ska finansieras. Det skulle vara kul att höra några V-entusiaster klämma i här. Vad vill V?

En inte oviktig orsak till en vänster och höger inom S är att vänstern vill ha reformer och utveckling framåt. De som ansvar för rikets finanser måste se till att budgeten går ihop. Ekonomienheten uppfattas då som konservativ och tillbakahållande. Så är det även ofta inom företagsvärlden.Ekonomienheten ses som ett bromsklots som man måste lära sig att gå runt.

Jag uppfattade Gunnar Sträng som stockkonservativ i min ungdom. Nu har jag insett att han helt enkelt hade en annan roll än Tage Erlander och Olof Palme.

Som Göran Persson konstaterade: ”Den som är i skuld är inte fri”. Det går inte i längden att leva över sina tillgångar. Det gäller att prioritera inom givna ramar.

V har en pushande roll på S. Jag ser ett vitalt V som någonting mycket närande för S. V föreslår reformer av olika slag. En prioritering måste göras av S. Samma sak gäller inom S i regeringsställning. Vänstern inom S driver på och vill ha förändringar. Men som önskelistan till jul måste föräldrarna prioritera vad det finns pengar till. Ett faktum som kan leda till gråt och tandagnisslan.

S måste om de ska kunna göra anspråk på att bli statsbärande ha kapacitet att kunna styra landet. S måste också visa god kompromissförmåga för att kunna representera hela samhället och inte bara medlemmar och S väljare. Den här egenskapen gör att S uppfattas som otydlig. Väljarna vet inte vilken politik S i regeringsställning kommer att kompromissa fram. Även om S kommer i egen majoritet måste hänsyn tas till minoritetens intressen och inte minst till näringslivet. Utan ett fungerande näringsliv stannar Sverige.

V behöver på grund av sin litenhet inte ta samhällsansvar som S. V kan driva sina frågor utan att behöva snegla på regeringsmakten. Det gör att V framstår som ett tydligare alternativ än S.

Men om V skulle börja växa dramatiskt och vara med i en regeringskonstellation 2014 som största parti, skulle V komma i samma problematik som S. En motsvarande svekdebatt skulle med all säkerhet dyka upp som ett mail i vår inbox.

Slutligen har såväl V som S har en mycket stor hemläxa att göra när det gäller att analysera dagens och morgondagens globalisering och därefter uppdatera sin politik därefter. En sådan analys utgår med fördel från – igår – idag – imorgon.

Börjar medborgaren vakna upp?

I vårt samhälle är vi så genomsyrade av det borgerliga sättet att tänka och vara att vi inte längre tänker på vad vi säger. När förra S-ledaren Håkan Juholt var ute och med retorisk skicklighet ville uppamma kamplust hos breda grupper människor, inte minst inom S, och väcka kämpaanda genom att peka på orättvisorna i samhället var det ”medborgaren” som han ömmade för. Vi är i idag alla ”medborgare” med de värderingar som det för med sig.

När vi klagar på samhället, på arbetsgivare och politiker är det för att vi inte får vara ”medborgare” i tillräckligt hög utsträckning. Vi vill också vara med och ha råd att vara sanna ”medborgare”. Vi vill också ha råd med de saker som vi tycker sätter guldkant på tillvaron.

Den här utvecklingen är inte på så märklig. Arbetarrörelsen och folkrörelsesverige byggdes upp med målsättning att förbättra levnadsstandarden för det stora flertalet människor. Målbilden var den rika överklassen som roande sig med att spela golf, tennis och hade råd med landställen, utlandsresor och att äga sin en egen bostad. Akademisk utbildning var även förunnad  en liten elit. Idag är det en gängse uppfattning bland politiker att 50 procent av årskull ska gå vidare till högskolor. Tiderna har förändrats.

Sett i den här belysningen är det inte så konstigt att vi alla är småborgare. Det var det som var syftet och målet har nåtts av stora grupper i Sverige. När jag gick med i det socialdemokratiska partiet på 1970-talet var det många äldre som tyckte att målen redan var uppnådda. Vi unga var otacksamma och förstod inte hur bra vi hade fått det. Ni skulle varit med under kriget var en vanlig kommentar bland de äldre.

För oss unga var kändes det sådär kul att höra att samhället redan var färdigbyggt. Vi ville vara med och bygga det nya socialistiska samhället där frihet, jämlikhet och solidaritet var rådande. Olof Palme var vår idol som bättre än någon annan i ord kunde fånga de ungas stämningar inom S. Vänstern utanför S var inte riktigt lika entusiastisk över Olof Palme. Här uppfattades han snarare som en pratkvarn – idyllernas malande tolk.

.På 1970-talet diskuterades fortfarande alternativa sätt att tänka, känna och vara än de som de borgerliga värderingarna medger. Hur är det att vara en socialistisk människa? I debatten var bland annat VPK ledaren CH Hermasson med. Idag har denna debatt i stort sett försvunnit. Varför har det blivit på detta sätt?

En viktig orsak är naturligtvis bristen på alternativ. De försök som gjorts för att skapa mer jämlika samhällen har inte lyckats att skapa någon entusiastisk stämning omkring sig. När Sovjetstaten föll samman och järnridån öppnade sig var dessa händelser knappast ackompanjerade av gråt och tandagnisslan hos det stora flertalet människor i västvärlden. Det fanns väl en och annan kommunist som med bedrövat hjärta fick se sin livsdröm gå i krasch. Annars var det festyra som var det dominerade inslaget i västvärlden. Idag är det bara Nordkorea som håller på någon strikt planhushållningsidé. Kinas utveckling har antagligen inte heller gjort någon sann kommunist särskilt upprymd.

Den socialdemokratiska idétraditionen som varit så framgångsrik fram till mitten på 1970-talet började även mötas av stora problem. Så länge kapitalismen i huvudsak var av nationell karaktär och uppvisade stark tillväxt fungerade den solidariska lönepolitiken och Saltsjöbadsandan tämligen väl. Men när globaliseringen gjorde sig påmind på 1970-talet, hård konkurrens från Asien (Japan och Sydkorea) och hårdnad global press på råvaror blev S-modellen inte lika effektiv.

Teknisk utveckling möjliggjorde att företag och kapital lättare kunde flytta från Sveriges gränser och därigenom blev mindre beroende av hemmamarknaden. Keynes teorier blev då inte lika verkningsfulla. Hela västvärlden drabbades av stagnation som dessutom var ihopkopplad med hög inflation. Den västerländska kapitalismen behövde en ny injektion.

Sedan sent 1970-tal har de nyliberala idéerna, inspirerade av Milton Friedman och Chicagoskolan, dominerat politiken och ekonomin. Den politiska termen för detta är Washington Consensus. Avregleringar, privatiseringar och krympa statsmaktens roll och storlek har varit den förhärskande agendan. En för stor välfärdstat sågs som ett hinder för tillväxten.  I den nyliberala agendan har rättvisebegreppet fått en nygammal innebörd. Alla ska ha rätt att välja sitt eget liv. Vissa väljer att leva på solsidan andra väljer självmant att inta en lite mer skuggig position i samhället. Det gäller att satsa på sig själv och se till att jag hamnar på rätt sida av staketet. Fram växer ett dualistiskt samhälle fram. Herrskap och tjänstefolk har hela tiden funnits i tredje världen. Nu börjar detta även komma tillbaka i till och med i ”jämlikhetens högborg” Sverige.

Vem kunde på 1970-talet tro att den förnyelse som vi tyckte gick för sakta instället skulle innebära en nyliberalistisk agenda som varit förhärskande sedan sent 1970-tal om vi ser den globala idéströmningarna. I Sverige kom nyliberalismen men några års fördröjning.

Efter finanskris och skuldkriser där västvärlden sedan ett antal år tappat tempot, har den nyliberala agendan börjat sättas ifråga. Nyliberalismen som frälsare och som lycka år alla bär, har visat sig medföra så stora problem att den idag hotar stabiliteten såväl socialt, ekonomiskt och ekologiskt.

När världens eliter i Davos på World Economic Forum diskuterar ”Kapitalismens kris” verkar S vara tagna på sängen. I Financial Times har en artikelserie behandlat just ”Kapitalismens kris” och i Svenska Dagbladet läser vi den ena systemkritiska artikeln efter den andra. Vad är det som händer?

S som i den praktiska politiken i mångt och mycket köpt den nyliberala agendan känner villrådig. Var finns den alternativa agendan?  En marginaliserad vänster utanför S tycks heller inte vara förberedda på vad som håller på att hända. Är det kanske dags att ta fram de dammiga böckerna som det står Karl Marx på. Vad var det han sa? Kapitalismens kris känns bekant. Medborgaren börjar slumrande vakna upp ur Törnrosasömnen. Är vi på väg in i ett nytt spännande äventyr i människans historia?

Fri politisk grupp för alla utom troll – Max lycka nu

I Facebookgruppen ” Fri politisk grupp för alla utom troll” förs ett mycket spännande och aktiv debatt för närvarande. Idag är det onsdag den 18 juli 2012.

I en av trådarna diskuteras klassbegreppet. Vilka tillhör underklassen idag? Göran Ording inleder tråden med att säga:

”Om man godtar mitt resonemang att sjuka och arbetslösa är dagens underklass, så förstår man kanske mig bättre. Det betyder att man snabbt som ögat kan hamna där.
När man blir utförsäkrad så finns bara socialbidrag att tillgå. För att få det så måste du sälja bostad och bil. De pengarna måste du leva upp innan du sedan kan fyndet mycket knappa bidraget. Vilken ”klass” tillhör man då?

Eftersom man kan byta mellan under och medelklass genom olika livssituationer, så är det bättre att inte ställa dem mot varandra. Tex så är ungdomar ofta underklass till de blivit äldre. Den när de blir gamla så blir de underklass igen. Därför är kampen mot klassamhället mångt och mycket att förbättra välfärdssamhället för alla.

Och då måste överklassen banne mig dela med sig! ”

Göran Ordings poäng är vi lever under olika ekonomiska förutsättningar under vår livscykel. Det här tål att tänka på för alla som har en god ekonomisk situation idag. Vad händer när vi blir sjuka, arbetslösa och pensionärer? Hur kommer då vår livssituation se ut? För att leva ett bra liv är det viktigt att det finns trygghetslösningar för alla när de behövs. Jag instämmer i Göran Ordings uppfattning. Frågan är: Hur ska vi ändra den nu gällande tidsandan?

Problemet med dagens ”nu” orienterade tidsanda är att människor inte vill eller har tid att blicka bakåt. Lika lite vill vi titta framåt. Det gäller att få till det så bra som möjligt just nu. Då blir jobbskatteavdrag det absolut bästa ekonomiska reformen. Då är rot/rut avdrag de bästa reformer vi kan tänka oss. Då får vi mer pengar och tid över just nu för att förverkliga våra privata ambitioner. Vem vill tänka på när man blir arbetslös, sjuk eller gammal?

Det är inte alls bara de rika som vunnit på jobbskatteavdraget. Många människor med mer normala inkomster runt 25 -30 tusen kronor vinner också på avdraget. Min äldsta son, 29 år, har som sambo haft råd att åka till Borneo, vandrat i Nepal, och gjort en Afrika Safari under de senaste åren. Dessutom har de haft råd att göra ett antal mindre weekendresor i Europa. Själv säger han att det också beror på att han inte har bil och cyklar istället för att köpa SL kort varje månad. Dessutom lever man billigare som sambo utan barn. Men han är också medveten om att jobbskatteavdraget har ett viktigt finger med i spelet.

Min yngsta son drygt 20 år lever också ett liv som kung på konsumtionsmarknaden. Han har sedan ett drygt år haft ett fast jobb. Med låga fasta kostnader har han möjlighet att leva livets glada dagar. Som tjugoåring vill man naturligtvis ha kul och låta livet leka iväg med sig. Inte vill man tänka på när vi blir arbetslösa, sjuka eller äldre. Några ytterligare jobbskatteavdrag är nog den bästa present han kan tänka sig.

Hur ska vi som vill ha ett mer solidariskt samhälle lyckas övertyga den yngre generationen om hur viktigt det är med att behålla och vidareutveckla det solidariska samhället, som tar hand om oss när det åskar och regnar? Så är vädret just nu när jag skriver det här.

Arbetsmarknaden igår – idag – imorgon

Under arbete:

Samhället består av de som är behövda och de som inte behövs. Det är tragik att det blivit en affärsidé att kunna hitta lukrativ business på de som inte behövs. Att arbetsgivare ska tjäna 5000 kr på att vara så snälla och ta emot de ”obehövda” är en ödets ironi.

Fas 3 liknande arbeten används sedan dels till ren nonsensverksamhet (upprätthållande) eller till att smygvägen skapa en extremt billig industriell reservarme som medför att andra fasta arbeten kan rationaliseras bort. Jag har hört ett antal exempel där människor sägs upp från sina ordinarie verksamhet för att istället bli ersatta av andra från fas 3 i kombination med den ideella sektorn. Det är verkligen de som köper arbete som ser solen skina från en molnfri himmel idag. Däremot finns det allt större grupper som får känna sin situation på arbetsmarknad hotad.

Med den utbildningspolitik som de flesta partier tycks vara överens om – 50 % av en årskull ska in på den akademiska vägen – kommer vi troligen bädda för ett mycket stort akademikerproletariat i framtiden.

Många akademikeryrken är redan idag hårt globalt konkurrensutsatta och det finns ingenting som säger att den utvecklingen kommer att avstanna. Som obehövd akademiker drabbas man extra hårt. Höga studieskulder, dålig pension och risk för att uppfattas som överkvalificerad till andra arbeten. För akademikern är det därför extra viktigt att satsa på rätt utbildning. Men vad är rätt utbildning inför framtiden?