Stefan Nordqvist skaparen av Facebookgruppen ” Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna

Stefan Nordqvist skapade Facebookgruppen ” Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!”. I skrivande stund har gruppen 886 medlemmar. Stefan har gjort ett föredömligt arbete att själv lyfta fram konsekvenserna av alliansens politik och hur den drabbar de sämst ställda i samhället. Han har även varit med och stimulerat andra till att medverka till att föra ett konstruktivt samtal. På samma tema men med lite olika infallsvinklar visar Stefan på hur hårt alliansens politik slår mot de svagaste i samhället. Här är ett exempel. Stefan skriver July 20 at 7:04am:
‎”1993 skriver Fredrik Reinfeldt i sin bok ” Det sovande folket”. ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.” Han har under sin regeringstid kommit väldigt långt i att förverkliga denna vision . Sverige är det land i i hela OECD området där klyftor ökar mest . Sjuka och arbetslösa förnedras på ett allt brutalare vis, ungdomar utsätt för systematiskt kränkningar på den nya låglönearbetsmarknaden. Och detta drabbar en väldigt stor andel av de barn som nu växer fram . I Malmö växer 1/3 av alla barn upp i barnfattigdom.
Genom de privatiseringar och avregleringar i en omfattning inga andra jämförbara länder kan mäta sig med, har man lyckats omvandla allmänna medel till privata vinster för riskkapitalister och andra lycksökare, samtidig som skola, vård och omsorg numera bidrar till ett starkt skiktat samhälle på olika vis . Vilket speciellt drabbar kvinnor, eftersom de traditionell kvinnodominerande offentliga sektor varit slagpåse, med sänkta löner och sämre arbetsförhållanden som resultat . Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar . Ensamstående mammor i traditionella kvinnoyrken får att allt svårare att försörja sin familj.

Vi får gå hundra år tillbaks tiden, för att hitta en liknade arbetsmarknad i Sverige med tjänstefolk, en mycket skapt uppdelning av överklass och underklass. Min morfar svalt som barn, nu tvingas mina barnbarn växa upp i barnfattigdom eftersom deras föräldrar unga och utnyttjas på arbetsmarknaden till mycket låga löner.
Det mest skrämmande är det överhuvudtaget varit möjligt att genomföra ett så djupgående systemskifte utan större protester vilket på ett kusligt vis besannat titeln den unga Reinfeldts vision: Det sovande folket! dags att vakna?
Som en kommentar på Stefans inlägg skrev jag July 26 at 11:12am:

Först och främst. Jag håller med Stefan Nordqvisti allt det du säger i detta inlägg och i alla övriga inlägg som du har gjort under lång tid. Du är också mycket välformulerad och sätter fokus på viktiga problem. (För alla er som vill följa vår konversation i gruppen är det bara att gå in på sidan och bli medlem. )Men förr eller senare måste klagandet, hur riktigt och hur välformulerat det än är, gå in i nästa skede. Då måste vi hjälpas åt och börja förstå vad som håller på att ske i världen. Hur hänger saker och ting ihop. Klyftorna i Sverige och i övriga Västvärlden har ökat sedan1980-talet. Det kan vi väl knappast beskylla Schlingmans slughet och Reinfeldts manipulativa rådjursögon för.

Det jag efterlyser hos Stefan Nordqvist, som av hans inlägg att döma verkar vara en klok karl, är att vara med och ta nästa steg, från att uteslutande beskriva nulägets elände till att också vara med och föra samtalet vidare.Alliansen driver en konsekvent linje. Det ska löna sig att arbeta. Därför är jobbskatteavdragen det mest välkomna reformen för stora grupper i samhället. Det är inte så att Alliansen har lurat väljarna som S har försökt påstå under en längre tid.S kommer inte att ta bort jobbskatteavdragen säger Leif Pagrotsky som utreder skatter för S. Hur ska S då har råd med alla de förbättringsidéer som trådarna i detta forum kännetecknas av.Hur kommer S att ställa sig till flera jobbskatteavdrag som alliansen utlovat, när ekonomin så medger? Hur kan vi vara med och påverka den beslutsprocessen?

Att alliansen för en konsekvent borgerlig arbetsorienterad politik politik är ju inte så konstigt. Det är det jag menar. Det ska löna sig att arbeta. Det är en gammal Folkpartistisk slogan som de använde för många år sedan. Denna arbetslinje är alltså inte på något sätt ny. Den är heller inte heller av samma typ som S. För arbetarrörelsen har arbetslinjen varit ”arbete åt alla”. Full sysselsättning har även S haft mycket svårt att skapa under 12 år i regeringsställning innan 2006. För S har arbetslinjen tidigare varit att balansera arbete och fritid. Den arbetslinje som S drivet är därför 8 timmarsdagen, lediga lördagar och fem veckors semester. Allt detta har M varit motståndare till. Nu har S gett upp arbetstidsförkortningen och kämpar på tillsammans med M att vi ska arbeta så många timmar som möjligt för att kunna behålla välfärden.

Om alliansen mot all förmodan skulle sätta igång ett hårt program för att få ner de klyftor i samhället som växt sedan 1980-talet skulle åtminstone jag bli förvånad och inte minst de som röstat borgerligt. Det skulle vara att svika vallöften. Hur kan då du Stefan Nordqvist vara så förvånad?

Det som är mer förvånande är att S nu i stort sett köpt hela alliansens ekonomiska politik. S har med andra ord blivit M. Hur ska S har råd med alla de reformer som efterfrågas i detta forum? Utan pengar blir det ju möjligen bara fagra löften. Är det inte just denna utveckling som är förvånande?

Hur mycket vi än försöker kommer M aldrig att bli några jämlikhetsälskare. Det är bara inte deras grej. Ett ensidigt fokus på alliansen fel , utan att titta på alternativen, menar jag idag i mindre utsträckning än tidigare för samtalet vidare. Det är naturligt att i ett första steg kritiskt granska den av regeringen förda politiken. Nästa naturliga steg blir att försöka hjälpas åt att formulera alternativ.

Min politiska hemvist är S på Södermalm. ”

Som svar på min kommentar skrev Stefan July 22 at 12:15pm:
”Roger jag har läst ditt inlägg med stort intresse. Jag välkomnar debatten och tycker du sätter fingret på flera viktiga frågor. Jag håller även helt med dig att det är dags för ett nästa steg. Jag skall svara mer utförligt när jag grunnat färdigt på det. Nu vill jag bara säga tack!”
Sedan skriver Stefan ett öppet brev till mig och alla andra som bidrar till samtalet i Facebook-guppen :
”Öppet brev till Roger och alla andra i gruppen som vill bidra!Roger jag håller med i allt du skriver. Jag har även läst din blogg och tycker du ger en väldigt bred och övertygande analys av bakgrunden. Men jag vill förtydliga mig på en punkt. Jag är inte ett dugg förvånad över att borgerligheten för en i grunden nyliberal politik i syfte att underminera det som finns kvar av välfärdssamhället. Dessvärre är jag heller inte så förvånad men däremot sedan länge jävligt besviken på att socialdemokratin även bidragit till denna utveckling och inte lyckas formulera en alternativ politik. Vad som däremot gör mig bestört och ledsen är att trots de flesta faktiskt inte vill ha en samhällsutveckling med ökande klyftor så är allt för få är beredda att försöka göra något åt det. Mitt intryck är att väldigt många idag är oroliga och rädda för att säga från när arbetskamrater, vänner, bar , eller grannar drabbas. Ingen orkar tänka på vad som kan hända utan vill leva kvar i sin lilla bubbla med fredagsmys, semesterresor, heminredning och shopping. Det var därför jag startade denna sida och därför jag blir väldigt glad över ditt engagemang och vilja till diskussion, Roger. Låt oss tillsammans försöka formulera svaren på de mycket viktiga frågor du ställer !Liksom dig är jag rädd för att ett regeringsskifte inte kommer innebära de avgörande förändringar vi kämpar för I Danmark har socialdemokraterna när de äntligen efter 10 år lyckats ta makten försökt genomföra en arbetslinje i stil med den svenska. Du har rätt i att det historiskt finns en kluvenhet och dubbla roller inom socialdemokraterna i och med kompromissen att acceptera marknadskrafternas nödvändigheter för att skapa ett välstånd, och att både vara samhällsbärare och ha en vision om et annat. bättre samhälle För Wigforss, Erlander eller Palme var socialism något annat ( som du tar upp i din blogg) än ägarförhållanden utan snarare, att se till att fördelningen av resurserna kunde styras för att bygga ett mer rättvist humant samhälle. De var aldrig beredda att åsidosätta socialdemokraternas mest grundläggande värdefrågor om jämlikhet och solidaritet. De uttryckte gång efter annan att vi måste behandla de svagaste i samhället med värdighet och respekt .

Om socialdemokraterna inte tydligare tar ställning mot de ökande klyftorna, tar strid mot den kränkande behandlingen av svagare grupper, eller sätta stop för den fortsatta nedmonteringen av välfärden samt privatiseringen viktiga samhällssektorer i syfte att skapa vinst till ägarna istället för att erbjuda bra service, tycker jag inte de längre för en socialdemokratisk politik.

Du har dessvärre nog helt rätt i att nästa val förmodligen kommer att handla om att tillfredsställa medelklassen som representerar de strategiskt viktiga mittenväljarna. Men vi som delar grundvärderingar om solidaritet, jämställdhet och jämlikhet före vinstintressen måste göra allt vi kan för att inte låta dem komma undan med detta. Vi behöver en annan politik, inte en ny regering som fortsätter på den inslagna vägenVad som gör mig förvånad och bestört är att denna utveckling inte väcker starkare motstånd ute i samhället . En övervägande majoritet av Sveriges befolkning är enligt flera undersökningar mot de ökande klyftorna privatiseringarna och vinstuttagen från omsorg och skola. Det borde väcka en folkstorm som tvingade parterna att backa.Roger jag tror tyvärr du pekar på ett stort problem med att de flesta av oss faktiskt fått det materiellt bättre och är nöjda med det, genom jobbskatteavdragen . Det som skrämmer mig är att inte fler visar civilkurage eller heder att gå ut och protestera över att detta skett på sjuka, arbetslösa eller andra svaga grupper bekostnad. Har de till den grad lyckas köpa våra samveten med några tusenlappar mer i plånboken? Jag skäms! Detta är även den borgliga visionen över vad politik skall handla om, egenintresse och egoism. Jag tror vi måste försöka väcka det patos Olof Palme alltid uttryckte . Politik är att vilja kämpa för det vi tror på, inte att just jag själv skall få mer i plånboken.

När jag började engagera mig här och i solrosupproret fick jag ofta reaktionen, att det var märkligt eller beundransvärt eftersom jag som frisk och arbetande välborgad medelålders man ( därtill etnisk svensk Reinfeldts främsta målgrupp) faktiskt inte själv var drabbad. Men jag är drabbas av min omgivning, av ett allt hårdare samhälle,med mindre tillit och ökat våld . Jag är lärare och ser väldigt tydligt hur det drabbar mina elever. Mina barn drabbas och får inte rimlig förutsättning att etablera sig , mitt barnbarn tvingas växa upp i barnfattigdom liksom 1/3 av Malmös barn . Vi är alla drabbade! Och jag skulle skämmas över mig själv om jag ansåg att det de sjuka eller arbetslösa , som har det tillräckligt tufft som det är , skulle utlämnas till att helt själva försöka före kampen mot den brutala behandling de utsätts för, vilket i stor utsträckning varit fallet hitintills.Jag tror den främsta uppgiften för vår grupp att få människor att få upp ögonen för vilka konsekvenser den borgliga politiken (oavsett om den förs av borgliga partier eller andra) innebär i syfte att bidra till väcka en bred opinion som förmår väcka det ”sovande folket”. Jag hade hoppats att den här gruppen skulle kunna bli större för att vi skulle kunna agera med tyngd. Jag har försökt skriva till kända opinionsledare som jag vet egentlig stödjer vår sak för att hjälp oss vi nå ut, men sällan ens fått något svar. Jag har skickat flera debattinlägg i Aftonbladet men blivit refuserad , men lyckas få fler medlemmar genom skriva kommentarer i olika forum. Men jag är helt övertygad om att enda sättet vi kan gå vidare är att fler börjar göra precis det du gör Roger ,vara aktiva och bidra. Låt oss försätta tillsammans diskutera, skriva inlägg , värva fler för att på allvar kunna bli en röst i det offentliga samtalet . Så ta gärna ytterligare ett varv bland era vänner för att få med fler. Jag vet inte hur det skall gå till, men jag vet helt säkert att om vi inte gör vad vi kan har vi snart förverkat våra möjligheter! Vi måste hitta ett sätt att kraftfullt säga ifrån nu! ”Jag har sedan jag gick i avtalspension i mars 2011 från Swedbank funderat på varför jag lägger ner så mycket tid och engagemang på politisk verksamhet inom S, bloggande och delta i Facebookgrupper.  Det är ingen lönsam verksamhet. Jag tjänar inte en krona på mitt engagemang. Dessutom kommer jag personligen inte att tjäna något på ett politiskt byte.

När jag om några år går i pension kommer jag inte tillhöra fattigpensionärernas skara, en grupp som borde satsas extra på av jämlikhetsskäl. Jag kan egentligen inte hitta något på det privatekonomiska området som skulle ge mig något klirr i kassan vid ett regeringsskifte. Vad är det då som driver mig?

Varför ägnar jag inte ännu mer tid åt trädgårdsarbete ute på mitt fritidshus, eller ser till att livet blir som en dans genom att odla mitt intresse för argentinsk tango, foxtrot, bugg, Lindy Hop och polskor. Jag har både nya och gamla vänner som jag tycker att det är mycket kul att umgås med. Vi går i skogen och plockar svamp, badar och dansar. Det är svårt att inte tycka om livet när livet har så mycket kul att bjuda på.

Kanske är svaret:

Helen Keller skriv mer.
Svaret är kanske det som Stefan skriver:

”Men jag är helt övertygad om att enda sättet vi kan gå vidare är att fler börjar göra precis det du gör Roger ,vara aktiva och bidra. Låt oss försätta tillsammans diskutera, skriva inlägg , värva fler för att på allvar kunna bli en röst i det offentliga samtalet . Så ta gärna ytterligare ett varv bland era vänner för att få med fler. Jag vet inte hur det skall gå till, men jag vet helt säkert att om vi inte gör vad vi kan har vi snart förverkat våra möjligheter! Vi måste hitta ett sätt att kraftfullt säga ifrån nu! ”

för att skriva en bok om Globaliseringen. Även om jag får den utgiven kommer det med all säkerhet inte bli någon kioskvältare. Det är ingen deckare och jag är inte känd person som Leif GW Persson eller Jan Guillou. Tvärtom ser det ut att jag får betala för att få den utgiven. Då gäller det att få stipendier.

Det skulle vara avsevärt mycket mer lönsamt för mig att ägna mig åt massage verksamhet i mitt företag  Synergy Creation. Jag skulle även kunna köra extra taxi för att förbättra mig ekonomi. Men jag väljer att leva på 65 procent av min tidigare lön och få göra saker jag verkligen brinner för.

Annonser

Från åtgärder till arbete åt alla

Arbete åt alla

Begreppet full sysselsättning har varit en hörnsten i arbetarrörelsens uppbyggnad av välfärdsstaten i Sverige. Idag säger sig alla partier efterstäva full sysselsättning, men i praktiken fortsätter arbetslösheten ligga på en mycket hög nivå och det har den gjort sedan början av 1990-talet. Under denna tid har nedskärningarna inom offentlig sektor varit uppseendeväckande.

”Efter nedskärningarna inom offentlig sektor på 1990-talet har politiker av alla färger lovat och utfärdat stödpaket till vård, skola och omsorg. Men en kartläggning som tidningen Kommunalarbetaren gjort visar att 35.000 färre jobbar i just vård, skola eller omsorg nu jämfört med 1990. Samtidigt har befolkningen i arbetsför ålder vuxit med en halv miljon. ” Källa: http://www.dn.se/ekonomi/35000-valfardsjobb-forsvunna, Publicerad 2011-03-02 21:09

Vård skola och omsorg är mycket arbetsintensiv verksamhet. Om man inför robotar inom industrin går det bra att minska antalet personer utan att det behöver innebära sämre kvalitet. All verksamhetsutveckling utgår från industrins perspektiv. Men hur är det inom vård, skola och omsorg? Går det att effektivisera verksamheten så att det går att spara in på personal – 35.000, samtidigt som en Sveriges befolkning ökat med en halv miljon – utan att behöva tumma på kvalitén? Svaret borde vara givet.

Avskaffa arbetslösheten

Begreppet arbetslös borde tas bort. Då slapp vi också fas 3 och andra ”åtgärder”. Istället för att vara arbetslös skulle alla kunna delta i samhällstjänst av olika slag, beroende på vad samhället har behov av. Samhällsarbetarens status måste höjas. Det finns stora behov och dessa behov måste fyllas med människor. Så skapar samhället arbete istället för att truga på näringslivet människor som det inte finns behov av utan att sänka kostnaderna med diverse ”åtgärder”.  Dessa åtgärder gynnar vissa områden av näringslivet och missgynnar därigenom andra. Det skapar på onödigt sätt en snedvriden konkurrens.Det finns ett stort behov av välutbildad akademisk personal inom den gemensamma sektorn. Men det finns också ett behov av personal som kan skaffa sig kunskaper på andra sätt än att gå den akademiska bana. Det behövs människor med olika kompetenser för att bygga det nya samhället.

Kunskapssamhällets behov av samhällsarbetare

Vi talar idag gärna om att vi lever i ett kunskapssamhälle. För att klara oss i den globala konkurrensen gäller det att vara med i jakten efter att vara i spjutspetsen av kunskapssamhället. Det är så vi ska rädda jobben och välfärden.
Om Sverige förlorar detta race kommer det att bära utför för konungariket Sverige.
Vi behöver forskare, civilingenjörer, ekonomer, jurister, IT-experter, verksamhetsutvecklare kommunikationsexperter, mediamänniskor och projektledare.

Men även ett kunskapssamhälle behöver andra grupper för att det ska kunna fungera. Ett samhälle skulle fullständigt braka samman om vi bara hade dessa grupper av  ”kunskapsarbetare”. Vi behöver olika grupper av människor för att samhället ska fungera på ett hållbart sätt.

Att vara ute i arbetslivet och arbeta med, av samhället, prioriterade områden, gör att vi gör en bra insats för samhället och känner oss även nyttiga som samhällsindivider. Och, det går även mycket väl att kombinera lärlingsanställningar inom samhällstjänst, med att vi deltar någon eller några dagar i veckan i utbildning av olika slag.

Det kommer alltid finnas mer behov i samhället att tillfredsställa än vad det finns människor för att utföra dessa arbetsuppgifter. Därför är arbetslöshet ett rent feltänk. Det är denna självklara sanning som ligger bakom arbetarrörelsens krav om full sysselsättning. Arbete åt alla är inte bara ett sätt att få alla att känna sig delaktiga i samhällsbygget och få känna sig behövd. Lika viktigt är det att samhället använder resurserna på ett sätt som skapar ett bättre samhälle för alla oss som bor här. Då skapar vi även resurser till att ha råd med att ligga i spjutspetsen inom FoU och kunskapsintensiv verksamhet.

Att låta stora grupper människor stå utanför den ordinarie arbetsmarknaden och istället plocka in dem i diverse ”åtgärder” är ett direkt resursslöseri och skapar dessutom ett vi och dom tänkande. Vi inom den ordinarie arbetsmarknaden och de andra som står utanför som hankar sig fram på bidrag och/eller olika ”åtgärder”.

Behov av samhällsarbetare som inte behöver vara akademiker

Det finns stora behov av personer som inte har akademisk utbildning när det nya samhället ska byggas. Att gå in i förskolan och i skolan och hjälpa till på raster och i klassrummen. Inom sjukvården, åldringsvården, på fritidshem och ungdomsgårdar, i bibliotek, på idrottsanläggningar och simhallar. Det behövs människor inom drift och underhåll av olika samhällsfunktioner. Listan kan bli lång.

Samhällsarbetarna är med i samhället och skapar en anda att vi bryr oss om varandra. De kommer att fungera som ett socialt kitt och bidrar till att skapa ett socialt hållbart samhälle.

I samband med en omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle, kommer det behövas många som är med och bygger upp detta. Ett samhälle med bättre motståndskraft måste se till att närodlad föda odlas och att hållbarheten utvecklas. Här finns det även stora möjligheter att delta i samhällstjänst.

Samhällsarbeten ska vara som vilket jobb som helst och ha samma sociala trygghetssystem som ”vanliga jobb”. Begreppet ”vanliga jobb” kommer även att bli onödigt eftersom det bara finns jobb som syftar till att förbättra samhället.

A- kassan blir onödig eftersom man inte kommer att vara arbetslös. Fackföreningarna måste moderniseras efter det nya samhället som inte har några arbetslösa. Högutbildade som inte kan få jobb inom sitt kompetensområde måste ta ett annat jobb som samhället har behov av.

När man inte längre behövs på ett ställe är det samhällets ansvar tillsammans med den enskilde att se till att hitta nya passande jobb. Matchningen kommer att vara lika viktig som nu. Rätt hen på rätt plats. Det är varje individs ansvar att ta det arbete som samhället behöver.

Lönen kan variera med vilken typ av arbete som utförs. Samhällsarbeten kan även ses som en slags skola. Att lära för livet är inte något vi enbart gör på skolbänken. Genom att arbeta lär man sig andra saker som man inte kan lära sig i skolan. Men även teoretisk utbildning kan mycket väl ingå i samhällstjänsten.

Främsta målgrupp är alla unga som inte vill bli akademiker och som idag får svårt att skaffa sig ett jobb. När man är ny får man räkna med en lärlingslön innan man lärt sig arbetet. Det gäller även för vuxna som är med i samhällsarbetet.

Det här förslaget kommer naturligtvis att kosta pengar för samhället. För att finansiera detta kan vi plocka bort alla vinstdrivande företag från vård, skola och omsorg. Dessutom kostar det ändå pengar att förtidspensionera, eller hitta på diverse pseudoverksamhet och ”åtgärder” för att sysselsätta människor, som exempelvis fas 3.

Arbete ska inte vara en förvaring av människor. Arbetet ska utveckla oss som individer och se till att vi blir delaktiga i hela samhällsbyggandet för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.

Sådan är kapitalismen och kapitalism 4.0

Fred Åkerstöm sjöng för många år sedan: Sådan är kapitalismen. Otack är den armes lön. Det är de rikas paradis med ingen hör en fattigs bön.  http://www.youtube.com/watch?v=OHaN8bCfsyQ

Hur står det till med kapitalismen idag?

Vad menar vi när vi talar om att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle? Den enkla definitionen är just att det är de som äger kapital som äger makten över samhället. I dagens globaliserade värld är det kanske någon promille av jordens befolkning som styr och ställer över människans väl och ve.  Det är gruppen superrika världen över som har blivit rika på diverse olika affärsidéer. De superrika har även skaffat sig en symbiotisk relation med ledande politiker och andra elitgrupper vilket gör att de de verkliga globala maktens spelare kan har skaffat sig ett mycket väl fungerande skyddsnät mot ur deras perspektiv obehagliga  opinionsyttringar.

De tjänar pengar på vapen, petrokemisk industri, möbler, kläder, industrirobotar, energiöverföring, IT/Telecom, läkemedel, som mediemoguler, råvaror av olika slag, äger mark och fastigheter, bygger det samhället behöver, inom välfärdssektorn, inom bank och försäkring, och i placeringar i värdepapper. I ett kapitalistiskt samhälle är det ändamålet som helgar medlen. Därför går det utmärkt att tjäna pengar på narkotikahandel, trafficking och diverse annan kriminell verksamhet. Moral och affärer är inte på något sätt synonyma begrepp. I det finansiella systemet tvättas dessa pengar ”rena” och ingår som en del av det finansiella kapitalet.

Det finansiella och det reella kapitalet lever i ett symbiotiskt förhållande. Det reella kapitalets toppspelare  pumpar hela tiden in pengar i det finansiella kapitalet som ständigt växer och pumpas upp till en jättelik bubbla.

Med jämna mellanrum briserar denna bubbla och skapa partiell förödelse i de delar av världen som drabbas. De finansiella kriserna flyttas runt om i världen. Under finanskrisen 2008 drabbade den själva kapitalismens nuvarande hjärta, de stora bankerna i USA.

Det reella kapitalet är i sin tur beroende av det finansiella kapitalet för att få krediter för att kunna upprätthålla och expandera sin verksamhet. Det visade inte minst den situation som drabbade världen när Lehman Brothers gick omkull september 2008. Hela det finansiella systemet stod still och utan krediter höll hela den västerländska kapitalismen på att braka ihop.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Lehman_Brothers

De superrikas kapital samlas i finanskapitalet tillsammans med våra pensionspengar och fondsparande och har som sitt huvudmål att se till att pengarna växer. Riskjusterad avkastning är målsättningen och själva grundförutsättningen för att kapitalism ska kunna fungera. Utan tillväxt uppstår kriser och kaos i ett kapitalistiskt samhälle. Vi ser det just nu i stora delar av västvärlden. Kapitalismen är i kris talade man om på World Economic Forum i Davos. De mäktiga börjar inse att läget är allt annat än tipptopp med vårt ekonomiska system. Det behövs förändringar. Den stora frågan är om det hjälper med att lappa och laga eller om det behövs en totalrenovering. Eller är det rent av så att kapitalismen har gjort sitt och något nytt ekonomiskt behöver komma i dess ställe?

I ett kapitalistiskt samhälle är det de superrika som bestämmer vilka politiker som är mest lämpliga för tillfället. Om politikerna sköter sig efter uppdragsgivarnas önskemål får de sitta kvar. Om politikerna hotar de kapitalstarkas intressen så blir de avsatta som Allende i Chile. http://sv.wikipedia.org/wiki/Salvador_Allende

Är det då fullständigt meningslöst att rösta? Nej jag tycker inte det. Inom de ramar som kapitalismen sätter upp finns det ett handlingsutrymme för valda politiker att agera. Dessa ramar blir dock allt snävare för närvarande. Den moderna globala kapitalismen har fått ett mycket starkt övertag i förhållande till arbete. Ett faktum som avspeglar sig bland annat i detta:

” Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefsekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz.

Fram växer ett samhälle där de rika stiftar lagar och regler för de rika, med sänkt skatt på kapitalvinster och slapp tillämpning av monopollagar. Där de rikas incitament för att vara med och betala för allmänna behov som sjukvård, skolor och parker är minimalt. Samtidigt som de övriga 99 procenten tvingades vara med och ­betala när topprocentens finansbolag nyligen stod på ruinens brant, och sedan som i en svart parodi fick se hur flera av de ­ansvariga cheferna kunde kvittera ut stora bonusar.

Även i USA växer utanförskapet. 20 procent av ungdomarna är arbetslösa, var sjätte amerikan är fast i dåligt avlönat deltids- eller timarbete trots att de önskar sig heltidsjobb och var sjunde amerikan överlever tack vare matkuponger. Och kanske än värre, den så vackra amerikanska drömmen, den som handlar om att alla ska ha samma chans att lyckas, bleknar allt mer i konturerna. En fattig amerikans, eller till och med en medelklassamerikans, chans att ta sig till toppen har blivit allt mindre.

Hopplösheten ökar, varnar Stiglitz. Revolutionen närmar sig.”  http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd

Nationell politik i Europa

I Europa  samlar sig politikerna  inom en mittenfåra, där skillnaden mellan de olika partierna blir allt svårare att se. Inte ens V uppfattas idag som ett tydligt parti med egen profil. V uppfattas mer som ett stödparti och släpankare till storebror S, än en egen politisk kraft som kan stå på egna ben.

Alternativen till den breda mittenpolitiken utgörs idag istället av  nationalistiska partier i Europa, med en mycket stark aversion mot invandring och EU-projektet.Det stolta globaliseringsprojektet  håller i väst att alltmer förändras till att nationalstarterna ser om sitt eget hus.

EU -anpassning gör att den nationella bestämmanderätten naggas i kanten. Men även utan EU skulle den globala kapitalismen ställa motsvarande krav på nationalstaterna. Se till att skaffa ett företagsekonomiskt bra klimat, annars hittar vi bättre platser på globen att lägga oss. Utan ett bra företagsvänligt klimat blir det även svårt att locka till sig företag från andra länder. Det gäller för politiker att förhålla dig till det.

Särskilt tydligt är utvecklingen inom S som, med historiska erfarenheter, vet att det gäller att anpassa politiken så att näringslivets behov tillfredsställs. Utan ett väl fungerande näringsliv så har vi helt enkelt inte råd med någon välfärdsstat. Det är näringslivets behov som måste vara överbestämmande i ett kapitalistiskt samhälle. Om inte dessa behov tillgodoses, flyttar de till andra platser på jorden som bättre tillmötesgår deras behov. Stannar de ändå kvar i Sverige trots att de inte får det näringslivsvänliga klimat de efterfrågar för att möta den internationella konkurrensen, kommer de mycket knackigt eller helt enkelt gå i putten.

Att tror att man med röstsedeln hjälp ska lyckas med att avskaffa kapitalismen är idag mer illusoriskt än någonsin. Inte kommer kapitalisterna frivilligt avskaffa sig själva? En klok fd fackföreningsman sa förra sommaren 2011 när jag intervjuade honom: Om katten bli biten i svansen: Kommer då katten att sitta kvar och bli uppäten? Frågan är retorisk. I dagens internationella värld kommer naturligtvis företag att flytta sin verksamhet till andra mer gynnsamma delar av världen så fort som möjligt.

Det var bland annat detta som ledande personer inom S förstod, när löntagarfonderna debatterades på 1980-talet. I och med att företag kan välja att ”Go Global” minskar politikernas möjlighet att styra utvecklingen mot mål som ”ökad jämlikhet”  och solidaritet med de svagaste i samhället.

S har sedan länge accepterat att lämna ägarfrågan i fred. Istället gäller det inom de rådande ägarförhållandena skapa en så bra politik som möjligt för de breda grupperna i samhället. Att lägga produktionsmedlen í hela folkets händer har helt enkelt visat sig vara alltför svårt att uppnå. Då har S helt enkelt tagit bort detta från ”Att göra listan”.

Idag går politiken mestadels ut på att skapa förslag som vinner den breda medelklassens gillande. Utan den går det inte att vinna någon regeringsmakt, varken i Sverige eller på någon annan stans i världen. I Sverige har 2/3 delar av Sveriges befolkning fått det bättre ekonomiskt med alliansens politik, jobbskatteavdrag och rot/rut avdrag. En tredjedel har fått betala för att de 2/3-delarna har fått det bättre. Vill vi ha ett mer jämlikt samhälle måste en hel del av de som fått det bättre idag rösta rödgrönt. Men det är inte alls säkert  att detta hjälper. Klyftorna i samhället har ökat sedan 1980-talet och följer en global trend.

Den lilla gruppen superrika, någon promille av jordens befolkning, skulle naturligtvis inte med demokratiska medel kunna styra över resten av befolkningen. Men med hjälp av medelklassen som har samma intressen av att bevara det bestående samhällets grundläggande värden, som äganderätten, valfrihet och att det ska löna sig att arbeta och att äga. Åt de som har,  åt dem som ska vara givet som det står i Bibeln.  

Bevattningsmodellen  – ”dripple down”

Överklassen styr med hjälp medelklassen idag agendan i hela världen. Till sin hjälp finns även militär och den juridiska makten. För att skapa välstånd och bli av med fattigdomen i världen är den konventionella visdomen att acceptera en modell som liknar ett hierarkiskt bevattningssystem. Om vi med statliga och privata medel vattnar, ordentligt i toppen på hierarkin, på de superrika, kommer det att spilla ner till en allt mer välmående global medelklass. I bästa fall räcker det till några vattendroppar till de fattigaste som idag är en miljard människor. Idag överlever många fattiga i USA med hjälp av mattilldelning från den gemensamma kassan och med stöd från frivilliga insatser från ideella organisationer och filantroper.

Vidgade klyftor ses som något mycket välståndsskapande eftersom de superrika skapar jobb år resten av befolkningen. Utan stora klyftor finns det ingen som har råd att investera. Då blir det magert med tillväxt och jobb. Utan tillväxt är det svårt för nationalstaten att behålla den nuvarande välfärdsstaten.

Ojämlikheten motiveras också att stora inkomstskillnader är en morot som som får de duktigaste i ett samhälle att prestera mer. De som tjänar allra mest är samhällets motor enligt det här synsättet, och om de inte får betydligt högre inkomster än de flesta andra så skulle de sluta anstränga sig.

Men bevattningsmodellen stämmer helt enkelt inte. En allt större del av det kapital som de rika eliterna skaffar sig går inte längre till produktiva investeringar för att skapa nya företag och vidareutveckla verksamheten i de stora och medelstora redan befintliga företagen i den reala ekonomin. Hela modellen bygger på detta. Istället ökar den finansiella  transaktionerna dramatiskt. Det bästa sättet att tjäna pengar på verkar vara att tjäna pengar på pengar. Det är bättre än att göra långsiktiga investeringar.

Idag är det många som inser att vi måste börja fördela jordens resurser mer rättvist. Det kan till och med vara en överlevnadsfråga för hela vår civilisation. Stora klyftor skapar såväl social som ekonomisk instabilitet. Men det är lätt att säga tullipanaros men gör den.

Växande klyftor

Hur ska vi hitta en strategi för omfördelning av världens resurser så att världen blir mer jämlik? Det är visserligen så att den rika västvärlden får se sig allt mer ikappsprungna av tillväxtländerna i öst och syd.

Men: Men ser vi mänskligheten i stort pekar den långa trenden mot ökade klyftor. Överallt i världen blir de superrika allt rikare. En välmående medelklass växer upp i snart sagt varje land och en miljard människor lever på svältgränsen.

Den ekonomiska modell som gäller globalt idag är en bevattningsmodell som innebär att man måste vattna på ordentligt i toppen för att det senare ska rinna ner på medelklassen och i bästa fall räcker det till några vattendroppar till de fattigaste.

Vidgade klyftor ses som något mycket välståndsskapande eftersom de superrika skapar jobb åt resten av världens befolkning. Men om det är så att stora klyftor skapa en mer instabil värld och vi istället inser att vi måste skapa en mer långsiktigt hållbar värld. Hållbarheten måste dessutom ses som en helhet. Det gäller att se helheten. Alla tre dimensionerna, social, ekonomisk och ekologisk hållbar. De hänger alla ihop.

Finans och real kapitalism

Det är denna modell som skapar en växande finanskapitalism lever i symbios med den reala ekonomin.

De allt mer superrika som tjänar sina pengar inom en allt mer monopol – eller åtminstone oligopolliknande strukturer inom de transnationella företagen.  I och med produktivitetsutvecklingen ökar avkastningen till ägarna hela tiden. Dessutom belönas en liten grupp i de stora företagen massivt, med extremt höga löner och bonusar. Även övriga grupper inom de framgångsrika företagen belönas och är med och bildar en allt mer välmående global medelklass.

I och med produktivitetsutvecklingen minskar behovet av anställda hela tiden inom de högavkastande transnationella företagen. Därför blir makten och den ekonomiska koncentrationen allt mer fördjupad. De överskott som skapas av de transnationella företagen går i mycket hög utsträckning in i det finansiella kapitalet som hela tiden växer. Dels av egen kraft, dels av ständiga tillskott från de superrika och en välmående medelklass. När det gäller koncentrationen av makt och kapital går utvecklingen verkligen i den riktning som Karl Marx förutsåg på 1800-talet.

Medelklassens avgörande roll tillkommer för att vi ska få en helhetsbild av dagens värld. När koncentrationsgraden fortsätter kommer medelklasen bli allt mer pressad. Det är precis det som sker idag sker.

För att upprätthålla konsumtionsförmågan belånar sig medelklassen alltmer för att hänga med i konsumtionsracet. Härigenom skapas ett allt större och växande skuldberg.

I och med globaliseringen har nationalstaten fått det alltmer motigt att få in tillräckliga intäkter till nationalstaten. Det blir allt svårare att driva in skatter från de rika. Förmögenheter kan idag flyttas med elektronisk hastighet i världen. Den förmögenhetsskatt som vi avskaffade för några år sedan var i praktiken mer eller mindre frivillig. Om företag beskattas hårdare i Sverige än andra länder flyttar de iväg verksamheten till andra, mer lönsamma, delar av världen. Utflyttningen drivs dessutom av att tillväxtmarknaderna idag finns i helt andra områden i världen än i Europa, i öst och syd.

När alltmer högavlönade arbeten försvinner från Europa och produktviten inom de transnationella företagen ökar och färre människor får sin utkomst inom dessa, innebär det att statens skattebaser minskar. När de nya jobb som tillkommer i hög grad är relativt lågavlönade inom servicenäring och den gemensamma sektorn minskar statens intäkter ytterligare.

För att ändå upprätta en nationalstat som medborgarna kräver tvingas även nationalstaten att skuldsätta sig. Det är precis det som idag händer i stora delar av västvärlden. Nationalstaterna ser som sin huvuduppgift att stimulera tillväxten och jobbskapandet med bevattningsmodellen. För detta belånar sig nationalstaterna. Skuldberget växer och nya pengar skapas för att stimulera ekonomin utifrån bevattningsmodellen.

Nationalstaten har dessutom gått in och tagit på sig de skulder som stora banker först sig i när de kommit på obestånd. Socialisera förlusterna och låt bankernas ägare stå för vinsterna. Resultatet av detta blir att nationalstaternas ekonomier blir allt mer söndertrasade.

Vad kan göras?

När vi kommit till insikt att denna utveckling inte är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar kommer frågan om vad vi ska göra åt detta som ett brev in vår inkorg.

Med bevattningsmodellen skulle vi behöva ett antal planeter för att leva upp till FN:s fattigbekämpningsmål. Om de superrika måste bli än mer kopiöst rika och medelklassen växa och konsumera mer för att hålla hjulen rullande för att den fattiga miljarden slutligen ska få med små smulor från de rikas bord, då kommer civilisationen inom närtid att börja drabbas av konvulsioner som i slutändan leda till att hela vår civilisation kollapsar.

Detta hot borde ju vara argument nog för att ändra kursen för dagens ekonomiska politik. Men tvärtom så är denna ekonomiska politik helt dominerande världen över.

Vi kan inte knappast påstå att vi inte har observerat den prekära situation vår civilisation befinner sig i om vi drar fram utvecklingen i tangentens riktning. FN konferenser har under många år påpekat detta bistra faktum, nu senast Rio +20.

Men mycket lite görs efter de storslagna FN-konferenserna för att vända på utvecklingen till en mer hållbar värld. Orsaken är naturligtvis bevattningsmodellen som driver på utvecklingen i en helt annan riktning än till hållbarhet. Det hjälper då föga vad som sägs på FN-konferenser. Vi måste helt enkelt ändra våra ekonomiska modeller. ”Nya ekonomi för en bättre värld”  heter en grupp som jag varit med och fört samtal om dessa frågor under sommaren. Jag återkommer till detta.
Hur ska vi hitta en strategi för omfördelning av resurser?  Idag är den långa trenden den motsatta. Överallt blir de superrika allt rikare. En välmående medelklass växer upp i snart sagt varje land och en miljard människor lever på svältgränsen.

Den ekonomiska modell som gäller globalt idag är en bevattningsmodell som innebär att man måste vattna på ordentligt i toppen för att det senare ska rinna ner på medelklassen och i bästa fall räcker det till några vattendroppar till de fattigaste.

Vidgade klyftor ses som något mycket välståndsskapande eftersom de superrika skapar jobb år resten.

Hur ska vi vända på denna trend? ”

Det är detta som jag ser som huvudproblemet med det ekonomiska system som idag är helt förhärskande. Det är denna modell som skapar en växande finanskapitalism som lever i symbios med den reala ekonomin.

De allt mer superrika som tjänar sina pengar inom en allt mer monopol – eller åtminstone oligopolliknande strukturer inom de transnationella företagen.  I och med produktivitetsutvecklingen ökar avkastningen till ägarna hela tiden. Dessutom belönas en liten grupp i de stora företagen massivt, med extremt höga löner och bonusar. Även övriga grupper inom de framgångsrika företagen belönas och  är med och bildar en allt mer välmående global medelklass.

I och med produktivitetsutvecklingen minskar behovet av anställda hela tiden inom de högavkastande transnationella företagen. Därför blir makten och den ekonomiska koncentrationen allt mer fördjupad. De överskott som skapas av de transnationella företagen går i mycket hög utsträckning in i det finansiella kapitalet som hela tiden växer.

Det finns gränser för vad de superrika kan konsumera även om kreativiteten är stor. Nästa stora grej att spendera pengar på väntas vara rymdresor. Det kommer garanterat att vara dyra och håller därför upp de superrikas unika status.

Men trots ett formidabelt spenderande blir det ändå kvar mycket pengar att tillföra det finansiella kapitalet. Det innebär att finanskapitalet ständigt får tillskott av kapital. Vårt behov att spara till pensioner och i fonder bidrar också mycket positivt till att tillföra finanskapitalet nytt friskt investeringskapital.

När det gäller koncentrationen av makt och kapital går utvecklingen verkligen i den riktning som Karl Marx förutsåg på 1800-talet.

Medelklassens avgörande roll tillkommer för att vi ska få en helhetsbild av dagens värld. När koncentrationsgraden fortsätter blir medelklassen bli allt mer pressad. Det är precis det som sker idag sker.  För att upprätthålla konsumtionsförmågan belånar sig medelklassen alltmer för att hänga med i konsumtionsracet. Härigenom skapas ett allt större och växande skuldberg.

I och med globaliseringen har nationalstater i västvärlden fått alltmer motigt att få in intäkter för att motsvara medborgarnas och näringslivets behov. Har man inte pengar får man låna. Samma regler gäller för nationalstaten som för den högkonsumerande medelklassen. Eftersom de stora transnationella företagen är beroende av att få avsättning för sina produkter har denna lånekarusell i väst – medborgare och statsapparat – varit en förutsättning för att tillväxten ska kunna fortgå. Men i och med att det växer fram en konsumtionsglad medelklass världen över så blir de transnationella företagen mindre beroende av västvärlden. Här är vi inne i ett stort globalt skifte. Vad händer då med människor i väst?

Jämlikhetsanden och de rika ländernas eländeslista

I debatten om hur vi som vill ha en förändring av samhället så att den negativa trend, med ökade klyftor i samhället som rått i Sverige och övriga västvärlden sedan 1980-talet, har jag föreslagit att vi i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna! borde börja ändra inriktning från att uteslutande peka på orättvisorna i samhället och gång på gång, på gång, på gång, på gång, på gång, komma med exempel som just att klyftorna växer i samhället. Alla i gruppen borde väl känna till detta faktum. Det är väl därför vi är med i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

Det är naturligtvis viktigt att påvisa nya exempel på hur de ökade klyftorna i samhället slår och hur enskilda människor blir lidande. Men jag menar att det inte räcker att bara påvisa att klyftorna ökar utan att även skaffa sig en uppfattning om hur vi ska kunna ändra denna trend.

Dagens problem är att den politik som drivs av alliansen och den som S tidigare varit med och drivit har vinnare och förlorare. Problem är det för oss som vill ha ett mer jämlikt samhälle och tror på att det är bra för alla i samhället. Vi ser med oro på att klyftorna i drar isär samhället och skapar ett mer instabilt och otryggt samhälle. Vi ser också att de som idag tillhör vinnarna mycket väl kan tillhöra morgondagens förlorare. Det räcker att vi blir av med vårt arbete och har svårt att hitta ett nytt, eller att vi blir långvarigt sjuka för att vi drabbas av ett utanförskap och marginaliseras.

För andra som är nöjda med den nuvarande utvecklingen är det inget problem. De uppfattar istället att det är bra med relativt stora klyftor i samhället eftersom det skapar en drivkraft och incitament för att vidareutveckla samhället, något som alla i det långa loppet tjänar på, såväl fattig som rik. Detta synsätt har varit rådande i västvärlden från 1980-talet och fram till våra dagar.

En del av detta tänk kan sammanfattas med en gammal folkpartislogan: Det ska löna sig att arbeta. Och: Vem är emot det? Vem vill att det inte ska löna sig att arbeta? Med denna enkla slogan har alliansen byggt upp sin nuvarande politik och retorik. Det ska finnas relativt stora skillnader mellan de som arbetar och de som lever på bidrag. Det är rättvist. Just detta rättvisetänkande som jag menar har varit så framgångrikt för alliansen och mött sympati hos stora grupper i samhället.

Den nu rådande globala trenden bygger på att stora klyftor är bra för samhällsutvecklingen. Vi kan likna systemet med ett bevattningssystem. Bevattningen sker uppifrån och ner. När vi vattnar uppifrån får de superrika den första och största dosen av det välgörande vattnet. Nästa grupp som får del av vattnet är den övre medelklassen, sedan medelklassen. Till slut droppar det även ner lite vatten på den miljard människor som lever på svältgränsen.

Om de rika blir rikare skapar de jobb åt människor i samhället. Vi ska med andra ord bejaka att de rikare blir rikare, eftersom det är något vi alla tjänar på. När stora, medelstora och små företag tjänar mer pengar kommer de att anställa fler personer, vilket gynnar hela samhället. Fler jobb skapas och som ger ett bättre skatteunderlag. Då har vi råd att förbättra vår välfärd, infrastruktur och forskning och utveckling (FoU). Det här leder i sin tur till att moder Svea blir ännu rikare och den positiva trenden förstärks.

Vi mäter välståndet och tillväxt med hjälp av Bruttonationalprodukten (BNP).

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bruttonationalprodukt, och http://www.finansportalen.se/ekonomi.htm.

Sverige i sin helhet fått det bättre sedan 1980-talet om vi tittar på BNP siffrorna.

http://www.sweden.gov.se/sb/d/3923/a/55727?setEnableCookies=true

Finanskrisen 2009 kan på många sätt ses som en vändpunkt. Nu börjar detta synsätt eller paradigm alltmer ifrågasättas. Bevattningssystemet har varit så där framgångsrikt. Vi ser att arbetslösheten i hela Europa varit hög sedan slutet av 1980-talet. I Sverige steg arbetslösheten markant i samband med bostads/finans/valuta-kris i början av 1990-talet och har sedan dess legat på en hög nivå.

Vi ser även att klyftorna i samhället ökat sedan 1980-talet och att tendensen snarare är att klyftorna ökar än minskar. Arbetslöshet och ökade klyftor mellan fattiga och rika skapar en instabil ekonomi och drabbar utsatta människor på ett mycket bekymmersamt sätt.  Det är det vi ser prov på i Facebookgruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

För att vidga debatten från att uteslutande handla om hur den förda politiken slår, med ökade klyftor som resultat, menar jag att det är viktigt att även gå vidare och försöka hitta och skapa alternativ.

Ett sätt att vidga debatten är att börja ta till oss det budskap som boken ”Jämlikhetsanden” lär oss.  http://www.karnevalforlag.se/bocker/jamlikhetsanden/

Det jag ser som huvudbudskapet i boken är att jämlikhet är bra för ALLA grupper i samhället. Det innebär att även en socialt och ekonomiskt välmående över – och medelklass skulle tjäna på att vi bryter trenden som idag pekar mot ökad ojämlikhet.

På detta svarar Monica Armini:

”Tror det blir svårt med en debatt kring en bok där jag gissar att vi alla är överens. Har svårt att tänka mig att innehållet känns särskilt kontroversiellt för någon i den här gruppen och då uppstår inte mycket polemik. Vi är ju redan många som har sagt att vi läst den med stort intresse och att vi håller med. ”

Jag svara Monica:

Som jag ser på allt förändringsarbete så innebär det 4 olika steg:

Steg 1: Till en början är ett ”uppvaknande”, där vi exempelvis går med i denna grupp ett bra steg i sig. Att gå från att enbart känna sig som ett offer till att aktivt göra något åt den prekära situationen vi befinner oss i. Att påtala brister i dagens samhälle, utifrån perspektivet ” ökade klyftor i samhället” är en positivt steg i sig. Men ju längre vi som individ eller grupp stannar i detta steg, utan att börja formulera alternativ, desto mer leder det till att vi med vårt beteende är med och bevarar läget som det är. Vi övergår från att vara på väg till att bli förändringsbärare till att sitta fast i en kritisk mot det bestående utan vilja att formulera alternativ.

Steg 2: Nulägesanalysen kräver lite mer av oss än att bara klaga över de brister vi ser i samhället. Vi måste också börja försöka lära oss mer om det samhälle vi befinner oss i och de trender som skapar det. För att skapa en bättre förståelse är det ingen nackdel att ha ett perspektiv igår- idag – imorgon och se var vi är på väg och samtidigt fråga oss: Varför? Och: Hur? Varför ser samhället ut som det gör idag? Hur har det kunnat ske att Sverige har blivit allt mindre jämlikt trots att så många människor i Sverige vill ha ett mer jämlikt samhälle?

En studie som LO gjorde våren 2010 visade att 3 av 4 svenskar anser att politikerna bör försöka minska klyftorna i Sverige. (Källa: Ojämlikhetens skadar allvarligt dig, själv, dina barn och landet du bor i, en skrift om Jämlikhetsanden, sid 1. Karneval förlag och LO-distriktet i Stockholms län. )

Den här analysen saknas idag i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

Tyvärr saknas denna analys även i alltför hög utsträckning i de politiska partier som ska vara alternativ till alliansen – De rödgröna partierna. Åtminstone hör vi inte mycket av denna analys i media.

Steg 3: För att skapa förändring krävs att vi börjar formulera vad vi vill. Hur ska ett solidariskt samhälle se ut? Hur ska ett jämlikare samhälle se ut? Vilken är vår målbild av det kommande samhället? Vilken framtid vill vi ha?  Hur ska vi formulera ett nytt läge?

Steg 4: Detta steg är strategiskt. Hur ska vi kunna gå från nuläget till vårt önskade nyläge, vår vision om ett samhälle som, i högre grad än idag, kännetecknas av just det vi vill ha mer av – jämlikhet och mer solidaritet.

Så länge debatten stannar på steg 1 kommer det bli mycket svårt att vara med i samhällsförändringen till ett merjämlikt samhälle. Det här förstod arbetarrörelsen på 1900-talet. Det räcker inte bara med att klaga och kritisera. Hur eländigt samhället än är måste klagosången förr eller senare gå över i ett steg 2 – en analys av nuläget. Denna analys för oss sedan över till en vision om nyläget. Vilket samhälle vill vi ha? Hur vill vi att vårt framtida samhälle ska se ut?

Slutligen gällde det för arbetarrörelsen att hitta strategier för att nå målet, en bättre värd med minskade klyftor. Med allmän rösträtt, med uppbyggnad av välfärdsstaten och det starka samhället lyckades arbetarrörelsen i Sverige bidra till ett mer jämlikt samhälle. Den trenden avbröts i början av 1980-talet och S har sedan dess inte hittat någon politik för ökad jämlikhet.

Nu är det 2012 och vi står vi inför nya utmaningar. Bristen på jämlikhet är en mycket viktig orsak till de svårigheter mänskligheten står inför idag. Då är det viktigt att verkligen sätta sig in i vad Jämlikhetsanden har att säga oss.

Men om 2/3 av Sveriges befolkning är nöjd med dagens utveckling och 1/3 – ofta de som drabbats av försämringar finns de mycket små demokratiska möjligheter att få till stånd en förändring vid valet 2014. De räcker inte med att den tredjedel som har det sämst socialt och ekonomiskt i samhället och några obotliga idealister från medelklassen, samt en grupp som har rödgrön verksamhet till arbete, vill har mer jämlikhet. På valdagen är det stor risk att en majoritet av Sveriges befolkning ändå röstar på det alternativ som gynnar oss rent ekonomiskt. Var och en är sig själv närmast. Det här är en spelplan som S är mycket medveten om. Hittills har det inte kommit fram några avgörande reformer från S för att bryta trenden av ökad ojämlikhet. S är mycket rädda för att bli stämplad som ett bidragsparti och landa på 20-25 procent av rösterna från just de svagaste grupperna i samhället.

Det är i det här läget det behövs ett nytt angreppssätt från alla som verkligen vill att vi åter ska börja vandringen mot ökad jämlikhet. Själva huvudpoängen med boken ”Jämlikhetsanden” är just att jämlikhet är bra för såväl fattig som för rik. Då går det att bilda en bred folkrörelse bland olika grupper i samhället för uppropet ökad jämlikhet är bra för alla. Det gäller med andra ord att skapa ett debattklimat så att inte bara den 1/3-del  som har det sämst ställt i samhället känner igen sig. På så vis skapas ingen bred folkrörelse.

Om vi inte lyckas med detta är risken stor att den ojämlika politiken kommer att fortsätta oavsett om den är rattad av alliansen eller en S-ledd regering 2014. När vi på allvar börjar förstå detta blir det desto viktigare att börja tala om och lära oss mer om jämlikhetsanden.

Om de flesta i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!, verkligen redan har läst och begripit själva kärnbudskapet i ”Jämlikhetsanden” skulle samtalet i gruppen börja gå mot steg 4 – strategier snarast än att fastna i steg 1, att kritisera alliansens förda politik.  Ingen i gruppen kan väl på allvar tro att M ska ta sitt ”förnuft till fånga” och plötsligt börja driva en jämlikhetspolitik. Då skulle M dessutom svika sina väljare, som inte alls röstade på M av det skälet, mer jämlikhet.

Så länge vi befinner oss i steg 1 blir det en enda stor uppräkning om hur eländet drabbar enskilda och grupper i samhället.  Utan strategi blir det lätt fråga om varför det just är extra synd om just mig. Tyck synd om mig. Jag har det svårt. Men arbetarrörelsen framgång var inte baserad på medlidande med de svagaste i samhället.  Arbetarrörelsens styrka har varit att alla ska med oavsett om man är rik eller fattig. Den fattiga har rättigheter på samma sätt som den rika. Men den fattiga och den rika har också skyldigheter mot samhället. Solidaritet är inte samma sak som medlidande. Inte vill vi väl i denna grupp att medelklassen ska rösta mot sina egna intressen på grund av medlidande?

Jag avslutar detta inlägg med att citera det lilla häftet, se nedan källa, som på ett pedagogiskt sätt sammanfattar de centrala delarna av ”Jämlikhetsanden”.

”Att befolkningen i rika länder inte mår bättre i takt med att landet de bor i blir rikare var länge en gåta. I fattiga länder är det enklare. Bästa sättet att förbättra folkhälsan i ett fattigt land är att helt enkelt öka landets bruttonationalprodukt. Ju högre inkomster, desto bättre folkhälsa. Detta är lätt att förklara. Bruttonationalprodukten för länder som Somalia, Kongo och Tanzania är bara en bråkdel av den för de rika länderna som USA, Sverige och Spanien.

Fattigdomen gör att det saknas resurser till grundläggande sjukvård, säkra bostäder och rinnande vatten – och därför slår fattigdomen hårt mot folkhälsan.  I jordens fattigaster länder är den förväntade livslängden i många fall under femtio år. Hos oss i den rika världen är den runt åttio år.

Länge trodde man att samma raka samband mellan rikedom och folkhälsan gällde även för rika länder. Förhoppningen har varit att de sociala och hälsorelaterade problem som dessa länder brottas med skulle försvinna av sig själva om bara inkomsterna steg tillräckligt mycket. Och inkomsterna har sannerligen ökat. Den materiella levnadsstandarden i världens rikaste länder är den högsta i mänsklighetens historia.

Men trots denna enorma välståndsökning finns inga tecken på att de sociala och hälsorelaterade problemen håller på att försvinna. De tycks snarare – hur mycket vi än tjänar och vår standard förbättras.

Den stora gåtan är varför?

I boken ”Jämlikhetsanden” försöker de brittiska hälsoforskarna Richard Wilkenson och Kate Picket lösa denna gåta. Deras forskning går ut på att förstå ordsakerna till att samhällen drabbas av olika typer av ohälsa. Inte bara i form av sjukdomar, utan också av olika typer av sociala problem, som i många fall kan vara farligare än smittsamma sjukdomar. Våldsbrott, övervikt och missbruk är några exempel.

Wilkenson och Picket gjorde en lista över de sociala och hälsorelaterade problem som inte tycks försvinna oavsett hur rika länderna blivit. Vi kan kalla det ”eländeslistan”. ”

Eländeslistan:

Dålig läs – och skrivkunnighet hos elever.

Hög spädbarnsdödlighet.

Stor kriminalitet.

Många människor i fängelse.

Många kvinnor blir mammor i tonåren.

Låg tillit människor emellan.

Stora problem med sjuklig övervikt.

Stora problem med psykiska sjukdomar inkl. drog – och alkoholmissburk.

Låg social rörlighet.

Sänkt förväntad livslängd.

Det här är problem som en stor del av den rika väldens befolkning lider av och som inte tycks försvinna oavsett hur rikt ett land lyckas bli mätt i bruttonationalprodukt.

(Källa: Ojämlikhetens skadar allvarligt dig, själv, dina barn och landet du bor i, en skrift om Jämlikhetsanden, sid 2. Karneval förlag och LO-distriktet i Stockholms län. )

300.000 biljobb i fara i Europa

Under de kommande 15 åren kan 300 000 bilindustriarbeten försvinna från Europa, skriver Dagens industri:

Förändringen inom bilindustrin kommer bland annat av en expansion i Brasilien, Ryssland och Kina. Tekniska förändringar på grund av ökade miljökrav är en annan bidragande faktor.

Rapporten är framtagen av konsultfirman Roland Berger Strategy Consultants. Över 60 experter har medverkat.

Försäljningen av komponenter kommer att öka med ungefär 250 miljarder euro under perioden. Ungefär 70 procent av summan kommer att hamna i Bric-länderna. Hälften i Kina.

Svenska underleverantörer till fordonsindustrin lever redan i den verklighet som beskrivs i den internationella konsultrapporten om den globala bilindustrins framtid.

Jobben och tillväxten flyttar i stället till tillväxtmarknader som Brasilien, Ryssland, Indien och framför allt Kina, de så kallade Bric-länderna.

”Ja, så är det. Tillväxten kommer i stor utsträckning att ske i Bric-länderna. I dag finns det en överkapacitet i Japan, Västeuropa och Nordamerika”, säger Svenåke Berglie, vd i underleverantörernas branschorganisationen FKG, till TT.

Han kan inte nog betona hur viktigt det är att svenska underleverantörer är på plats i tillväxtmarknaderna för att ha en chans att plocka åt sig sin del av kakan.

”Vi har under de senaste tio åren genomfört så kallade Go Global-projekt där skandinaviska leverantörer mött potentiella kunder och samarbetspartners runt om i världen.”

Under förra hösten arrangerade man möten i Brasilien, då gällde det främst leveranser till tunga fordon, och i Indien. Och man har varit i Kina. ”Dit åker vi i mars igen med 18 leverantörer. Vi ska främst träffa Geely och Volvos utvecklingsavdelning i Shanghai”, säger Berglie. [1] ”

Att bilindustrin skulle vara den enda industrisektor som kommer att flytta verksamhet utanför Europa är ytterst osannolikt. Tvärtom får vi räkna med att industri och framför allt tjänsteproduktion kommer att flytta till tillväxtländer i allt större utsträckning. Det är ju själva syftet med globaliseringen, att producera varor och tjänster, där kunden finns och där det är som mest lönsamt. När de stora drakarna flyttar på sig, måste underleverantörerna agera därefter. Varje företag agerar rationellt, utifrån ett företagsekonomiskt perspektiv.

I en globalt en konkurrensutsatt situation, blir det allt viktigare att anpassa sig till den hårdnade konkurrensen. Anpassa sig eller dö, gäller för våra stora företag. Skulle inte våra transnationella företag flyttat sin produktion, hade de blivit sannolikt blivit utslagna. Exemplen från Electrolux och Tieto är exempel på det. Ett företag kan naturligtvis inte av solidaritetsskäl ha kvar produktionen i Sverige. Agera eller dö, det är det enkla svaret som marknaden ger. Små och medelstora företag är med och spelar på samma marknadsmässiga villkor som de stora drakarna. Även här gäller med andra ord anpassa sig eller dö.

De transnationella företagen i väst har uppfyllt profetian att Kina skulle bli världen fabrik.  Nu håller det på att i snabb takt på att uppfylla den andra delen av förutsägelsen, Indien håller på att bli världens kontor, även om det finns flera länder som vill vara med i spelet, se bland annat N11 länderna.[2]  Men alternativet blir allt mer sällan att vara kvar i västvärlden. Medan företagen inväntar rationaliseringsprojekt och funderar på var i världen de ska lägga sin produktion kommer bemanningsföretagen in i bilden. I Svt 1den 9 maj 2011 får vi reda på att bemanningsföretagen har ökat sin omsättning med 40 procent i Sverige 2010.


[1] http://di.se/  28/2  2011.  300.000 biljobb i fara.

En fortsatt betraktelse med utgångspunkt från boken Jämlikhetsanden

I häftet ”Ojämlikheten skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet där du bor i, en skrift om jämlikhetsanden, Karneval förlag och LO-distriktet i Stockholms län”, som jag relaterar till ovan, läser vi:

”Ojämlikheten, de ekonomiska klyftorna, ökar i Sverige. Skillnaden mellan de som har störst inkomster och de som har minst de som har störst inkomster och de som har minst blir allt större.

En stor majoritet svenskar anser att detta är ett problem. Enligt en undersökning som LO gjort våren 2010 anser så många som tre av fyra svenskar att politikerna bör försöka minska de ekonomiska klyftorna (Rapporten ”Väljarnas syn på ökade klyftor”). Ojämlikhetens kritiker är, något överaskande, i tydlig majoritet oavsett om man frågar alliansväljare eller rödgröna sympatisörer. ” (sid 1)

Några månader efter att denna undersökning gjordes röstade svenska folket fram en ny alliansregering. Agendan som alliansen gick till val på var jobbskatteavdrag på 70 miljarder, som gynnade 2/3 av Sveriges befolkning på bekostnad av den sämst ställda 1/3-delen. Det ska löna sig att arbeta, var parollen. Vi ska få människor i arbete istället för att vara bidragsberoende, var alliansens argument. S och de rödgröna framställdes som det bidragberoendes beskyddare. I eftervalsanalysen visade det sig att de rödgröna hade stort stöd av just de bidragsberoende, medan bland de som hade ett arbete hade alliansen ett mycket stort förtroendeöverskott i jämförelse med de rödgröna.

Vi behöver inte vara professor i sociologi för att förstå att alliansens politik förstärker klyftorna i samhället. Det var ju själva avsikten. Genom att förbättra den privatekonomiska situationen för de som arbetar och försämra för arbetslösa och sjukskrivna skapas det incitament för människor att ta ett arbete istället för att leva på bidrag. Hur kan Sveriges väljare välja fram en alliansregering som vill öka klyftor, när vi säger oss vilja minska klyftorna i LO-undersökningen bara några månader tidigare? Det här en fråga som alla som vill ha ett mer jämlikt samhälle måste ställa sig. Svaret på denna fråga är helt avgörande för om vi gemensamt ska kunna vända utvecklingen och skapa mer jämlikhet i Sverige.

En förklaring kan vara att det helt enkelt var fel på LO:s undersökning. Svenska folket kanske inte var så positiva till ökad jämlikhet som undersökningen pekade på. Om så är fallet är det inte lätt att tänka sig att det ska bli någon större förändring efter valen 2014. För oss som vill ha ökad jämlikhet måste vi sätta igång och fundera på hur vi ska skapa opinion ökad jämlikhet och ändra på majoritetens uppfattning.

En annan förklaring kan vara att människor i och för sig vill ha minskade klyftor, men när det sedan kommer till kritan och vi står där framför valurnorna, väljer vi ändå efter vad som mest gynnar vår egen plånbok. Hur ska vi då i gruppen agera? Hur ska vi möta detta bistra faktum?

En tredje förklaring kan vara att människor helt enkelt är vilseledda av alliansens retorik om arbetslinje och att M låtsas vara det nya arbetarpartiet. Den här förklaringen är den i mitt tycke mest obegripliga förklaringen och omhuldas av många aktiva inom S samt även många i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

Jag tror tyvärr inte att medelklassen har blivit vilseledda av M:s retorik. Den arbetslinje som M förordar är en helt annan arbetslinje än den som arbetarrörelsen kämpat för i alla år. Det är arbetarrörelsen som kämpat för 8 timmarsdagen, 3 veckors semester, 5 veckors semester och femtimmarsveckan med lediga lördagar. Arbetarrörelsen har under alla år kämpat för anständiga arbetsvillkor och en balans mellan arbete och fritid. Nu är det istället idén om att vi ska arbeta så många timmar som möjligt för att ha råd med välfärden som även S har plockat den borgerliga arbetslinjen, att öka antalet arbetade timmar. Det är snarare S som har stulit M:s arbetslinje.

De för S så förhatliga jobbskatteavdragen under mandatperioden och i valrörelsen visade sig efter valet inte alls vara så förhatliga. Mona Sahlin menade snarast att S hade varit otydlig om jobbskatteavdragen. Det fanns sämre sätt än jobbskatteavdrag för att skapa sysselsättning, menade hon. Nu är det inte tal om att ta bort jobbskatteavdragen från S ledning. Hur man ska kunna driva en förbättrad välfärdspolitik med 70 miljarder mindre i statskassan, är nu den kniviga frågan om som S-ledningen måste hitta en lösning till.

I gruppen, Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!, får vi bevis på att alliansen har lyckats med sin politik att öka klyftorna så att det bättre ska löna sig att arbeta. Alliansen håller vad de har lovat. De levererar den politik som de har vunnit val på: Att öka klyftorna i samhället till förmån för de som arbetar, på de bidragsberoendes bekostnad.

I gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!, finns det diverse olika förslag och idéer om vad som bör göras. Somliga propagerar för att gå ut och demonstrera för att få bort alliansen. Om vi överhuvud taget tror på demokratin är detta rent kontraproduktivt. Sveriges befolkning har röstat fram alliansens politik. Vad är då vitsen med att gå ut och demonstrera för att bli av med dem? Hur många av de som röstat borgerligt tror dessa demonstranter att man ska få över till jämlikhetssidan genom ett sådant agerande. Tvärtom kommer de väljare som röstat borgerligt att bli mer övertygande om att de valde rätt.

Andra tycks hoppas och tro att det går att övertyga M om att minskade klyftor är bra. Men det är ju inte den politiken M står för och har alltid stått för om de tidigare kallade sig för högerpartiet. Att försöka skälla på M i förhoppning att de ska bli jämlikhetskramare känns som ett fullständigt meningslöst och till och med rent kontraproduktivt.

Det borde vara rimligare att vända sig till S och de rödgröna för att försöka påverka dem. Men engagemanget för välfärdspolitiken tycks inte vara så stort hos de rödgröna väljarna heller.

Trots att V fått en mycket bra politisk duo i Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson, tycks de inte rusa framåt på väljarbarometern. V har ju tydligaste talat om att man står på de svagas sida och har en mycket stark uttalad vilka att bevara och vidareutveckla välfärdsstaten. Men det verkar inte hjälpa. V borde ha sin historiska chans att få en mer framträdande plats på den Svenska politiska  scenen.

Hur ska vi tolka det? S går däremot framåt med Stefan Löfven och Magdalena Andersson trots att de inte sagt ett ord om en förbättrad välfärdspolitik. Hur ska vi tolka det?

Det kan väl inte undgått någon som följt min blogg att jag menar att vi bör sätta oss in i ”Jämlikhetsandens budskap” och verkligen förstå innebörden så att vi kan föra ut budskapet till alla som vi kommer i kontakt med, såväl rik som fattig. Då kan vi nå även grupper som tidigare inte helt insett jämlikhetens hälsobringande effekter. På baksidan i omslaget till ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkenson och Kate Picket läser vi:

”Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojämlikhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som forskare i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då framträder är både chockerande och överraskande.

Chockerande eftersom ojämlikheten skadeverkningar visar sig vara långt större än vad man hade kunnat föreställa sig. Ojämlikheten är en avgörande faktor bakom en rad centrala sociala och hälsorelaterade problem i rikare samhällen.

Överaskande eftersom ojämlikheten visar sig drabba inte bara de fattiga utan alla, var de än befinner sig på den sociala stegen. Även de rika får betala ett högt pris, i form av sämre hälsa och kortare liv.

I ”Jämlikhetsanden” sammanfattar Richard Wilkenson och Kate Picket sin omfattande forskning. De visar hur graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.

Deras undersökning bygger på omfattande statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – samt från USA:s delstater.

Trots den förfärliga verklighet som synliggörs i ”Jämlikhetsanden” har boken ett hoppfullt budskap. De nya banbrytande kunskaper som ges om hur våra moderna samhällen fungerar är kraftfulla verktyg som kan användas för att vända den negativa spiral av ökade samhällsproblem, misstro och social oro som präglat västvärlden i flera decennier. Budskapet är att stora sociala förbättringar går att åstadkomma – för alla grupper i hela samhället – om politiken inriktas på det mest väsentliga: att minska ojämlikheten. ”

Det är det här skrämmande, men också hoppfulla budskap som vi måste sätta oss in i. Vi måste förstå att det inte räcker att vinna den 1/3 av Sveriges befolkning att förstå att klyftor i samhället inte är hälsosamma. Det vet självklart alla som redan är drabbade av sociala och ekonomiska klyftor som hela tiden vidgas i Sverige. Men det räcker inte. Alla som vill vända på trenden måste börja inse att det är dags att börja ändra strategi och vända oss till bredare grupper i samhället. Då räcker det inte att gång, på gång, på gång, på gång, på gång konstatera att ojämlikheten och fattigdomen ökar i Sverige idag.

Vi måste få med oss de breda grupperna i samhället. De som sa sig vara mot ökade klyftor i LO-rapporten, som jag relaterade till ovan.