Titanic, hållbarhet och Lester Brown – Nu räcker det! Ett upprop mot de ökade klyftorna

I Gruppen ”Nu räcker det! Ett upprop mot de ökade klyftorna” utspann sig följande dialog torsdagen den 2 augusti 2012.

Jag skrev: För att skapa en bättre värld, med mindre klyftor måste vi försöka hitta fram till ett mer solidariskt sätt att se på tillvaron. Om vi vänder på begreppen och ser till motsatsen till ” stora klyftor” så är väl budskapet i denna grupp att vi vill ha ett samhälle som håller ihop. Vi vill skapa ett samhälle där alla ska kunna känna att det finns en solsida i våra liv. För att det ska bli möjligt måste fler människor börja tänka i solidariska banor så att en kritisk massa uppstår så att den solidaritet åter börjar komma på agendan.

Om inte så kommer de två tredjedelarna av Sveriges befolkning som är tämligen nöjda med vårt samhälle att fortsätta styra samhället i en riktning mot större klyftor som varit en trend i Sverige i hela västvärlden sedan 1980-talet.

Bland de två tredjedelarna finns det många som vill se fler jobbskatteavdrag, fler som vi se att Rut-avdragen kan utvecklas till att gälla diverse olika tjänster, många småföretagare som vill ha mindre ”krångel med momsen” – läs mindre kostnader för momsbeskattning. Många vill även ha lägre arbetsgivaravgifter för att ha råd att anställa fler. Att många människor vill så här är ju helt naturligt från deras perspektiv. Var och en ser till sitt. Men det drabbar den tredjedel som har det sämst ställt i samhället.

Som avtalspensionär har jag ingenting att vinna privatekonomiskt på en mer solidarisk politik med de fattigaste tredjedelen av Sveriges befolkning. När jag går i riktigt pension om några år kommer jag inte tillhöra gruppen fattigpensionärer som jag av solidaritetsskäl tycker ska få lite mer av den gemensamma kakan, än den grupp jag representerar.

Om vi höjer försörjningsstöd och hittar mer solidariska lösningar än FAS-3, kommer jag inte personligen ha någon glädje av det. Det finns egentligen ingenting som min privatekonomi skulle vinna på med en mer solidarisk politik. Antagligen skulle jag rent privatekonomiskt förlora på en solidarisk politik.

Ändå drivs jag av en start vilja att vara med och förändra samhället i solidarisk riktning. Vi som har det lite bättre måste helt enkelt vilja vara med och dela med oss till den sämst ställda, annars kommer det inte bli någon förändring. Sådan är demokratins spelregler.

Vi måste helt enkelt hitta metoder och strategier för att solidaritet med de mest utsatta grupperna i samhället åter ska bli någonting som en välmående medelklass börjar ge högre prioritet till. Lyckas vi inte med det kommer det inte att bli någon avgörande förändring även om S, V och MP tar över rodret 2014. Folkmajoritet vill helt enkelt inte dela med sig.

Om vi ska ha någon möjlighet att påverka andra i solidarisk riktning måste vi själva försöka hitta fram till vår solidariska ådra. Det gäller naturligtvis även de som känner sig befinna sig på samhällets skuggsida.

Det är förvisso så att de människor jag träffar och umgås med tycks leva en synnerligen behagligt liv. Kom precis hem från en underbar tangokväll i utomhusmiljö. Här planerar man sina resor till Buenos Aires – tangons Mecka – och till andra ställen på jorden där tangon står i centrum. Solidariteten med andra människor tycks ligga lågt ner i prioritet. Livet är kort det gäller att göra det bästa av det. Jobbskatteavdragen har för många inom denna grupp varit en riktig hit.

Nu sitter jag och skriver i denna Facebookgrupp där stämningen inte riktigt är på topp. Jag frågar mig: Varför är jag med i denna grupp? Varför är jag politiskt engagerad lokalt inom S? Varför vill jag vara med och skapa ett mer solidarisk samhälle? Varför tänker jag inte bara på att tillfredsställa mina egna lustar och njutningar? Hur ska vi lyckas med att nå fram med vårt solidariska budskap till den välmående medelklassen? Det här är själva kärnfrågan för oss.

Att visa på hur eländigt och orättvist samhället har blivit biter ju inte på vinnarna. De som i och för sig ser att klyftorna har ökat, men befinner sig på den vinnande sidan, sitter ju nöjda i båten.

Att skälla ut Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg eller den välmående medelklassen biter inte. Vi måste gemensamt hitta en annan framgångsstrategi. Frågan är bara hur?

Som svar fick jag:

Anita Lindblad Jag tror du är något på spåren, Roger, visst måste man påvisa orättvisor, men sedan? Själv har jag kommit fram till att jag inte tror att en förändring mot solidaritet är möjlig förrän vi får ett globalt systemskifte. Med det menar jag att nyliberalismen går mot sin egen undergång, sakta men säkert. Det kommer att sammanfalla med att klimatförändringar kommer att tvinga oss människor att bli solidariska igen (alternativt gå under som art). Naturtillgångar som vatten och mineraler kommer att bli bristvaror. På många håll i världen ser man redan följderna av att vi så länge levt över våra tillgångar. Men här i Sverige tycks 2/3 av befolkningen tro att de är utvalda till att alltid ha det bra. Så länge de kan leva i den villfarelsen tror jag tyvärr inte att de går att väcka till att känna empati med de sämre lottade i samhället, lika litet som de är solidariska med människor i andra världsdelar. De reagerar nog inte förrän de själva är drabbade. Det kan låta dystert, speciellt som ett systemskifte nog ligger tio, kanske tjugo år fram i tiden. Men människan i den rika världen har fått utveckla sin egoistiska ådra så länge nu, det är ju den som prioriteras i vårt samhälle, och de som är unga idag känner inte till något annat sätt. Men vad ska vi göra under tiden, det är frågan?

Här kommer min kommentar:

Det du skriver är en mycket dyster men dessvärre synnerligen realistisk framtidsbild. Det är just på grund av att vår civilisation håller på att gå en mycket dyster framtid till mötes som jag engagerar mig på Facebook och lokalt i politiken för att dra mitt strå till stacken.

Det osänkbara Titanic drabbades för 100 år sedan av en katastrof. Det har vi blivit påminda om i år. Symboliken med Titanic är skrämmande. Vi sitter alla i samma båt. Några sitter på övre däck och njuter av livets goda. Andra trängs längre ner i båten. Allt fler börjar komma till insikt om att den färdriktning vår civilisation valt kommer att leda till katastrofer, antagligen redan i närtid.

http://sv.wikipedia.org/wiki/RMS_Titanic

Men vad ska vi göra? Vad betyder det att lilla jag engagerar mig? Det är ändå andra krafter som bestämmer. Det gäller att ledande personer i USA, Kina och Indien tar sitt ansvar. Vad vi gör här i lilla Sverige har ändå ingen betydelse. Än mindre betydelse har det vad vi några stycken i en Facebook-grupp skriver. Vem bryr sig?

Lester Brown skapade begreppet hållbarhet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._Brown

Begreppet består av den sociala, ekonomiska och ekologiska hållbarheten. För att vår civilisation ska klara av att styra bort från de annalkande farorna måste vi byta kurs. Det gäller för vår civilisation att byta kurs såväl socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Begreppen hör ihop.

Mer jämlika samhällen har lättare att skapa de förutsättningar som behövs för att bygga upp ett hållbart samhälle. Det beskrives i den utmärkta boken ”Jämlikhetsanden” som vi talat om i en annan tråd. http://karnevalforlag.se/bocker/jamlikhetsanden

Det är lätt att hitta skäl för att inte engagera sig i stora avgörande frågor för vår civilisation. Det här är för stort. Någon annan får ta hand om det. Men om någon annan har fullt upp med annat: Vem ska då göra jobbet?

Politikerna har fullt upp med att hitta strategier för att vinna valet 2014. Näringslivets kämpar har fullt upp med att se till att företagen genererar avkastning till ägarna och klarar sig i en hårdnande global konkurrens.

Det måste bildas gräsrotsrörelser runt om i världen som ser att det är en hållbar värld som är svaret på dagens utmaningar. Dessutom måste människor på övre däck väckas ur sin törnrosasömn innan det är för sent. Lyckas vi inte med det kommer det gå mycket illa för vår civilisation.

Är det här verkligen rätt grupp att ta upp dessa gigantiska globala frågor. Ja det borde vara det. Ökande klyftor är ett hot mot hållbarheten och leder till social och ekonomisk instabilitet. Detta i sin tur leder till att det ekologiska samhället mest blir en pratprodukt som det talas om i Köpenhamn och nu senast i Rio + 20.

Genom att fokusera på hållbarheten når vi en större grupp människor än den tredjedel som är mest utsatta i Sverige idag.

Frågan om en långsikt hållbar civilisation är viktigare än någon annan fråga idag. Om det råder det idag konsensus bland svenska politiker. Trots det görs helt otillräckligt såväl på det ekonomiska, sociala som det ekologiska området. Då är det viktigt att börja engagera sig. Det är mycket prat och lite verkstad.

Hållbarhet är för viktig för att sopas under mattan. Den är för viktig för att någon annan ska göra jobbet.

sv.wikipedia.org

RMS Titanic (Royal Mail Steamer Titanic) (Kungliga postångaren Titanic) var en o…See More

Anita Lindblad svarar:

Anita Lindblad Roger, efter att ha läst David Jonstads Kollaps – livet vid civilisationens slut, så har min syn förändrats. Tidigare var jag bara förtvivlad och bedrövad över sakernas tillstånd. Jag tror nämligen inte att det går att vända den här skutan som vi alla sitter fast på hur vi än anstränger oss. Vi lever just nu den här civilisationens sista dödsryckningar. Men – en kollaps kan också vara början till något nytt! Så jag tror vi ska koncentrera oss på att skapa förutsättningar för ett annat sätt att leva. Ett exempel: Nu pratas det infrastruktur och satsingar på höghastighetståg. Jag tror det är att sitta fast i ett gammalt sätt att tänka. Jag tror vi ska satsa på ROBUSTA tåg, som kanske inte är så snabba, men som klarar att ta sig fram, trots temperaturhöjningar. Att prata höghastighetståg är lika fel som att prata kärnkraftverk – dessa tillhör inte framtiden! Vi kommer nämligen inte att kunna leva som vi gör nu (i västvärlden, ska jag tillägga), verkligheten kommer att komma i fatt oss fortare än vi anar.

Jag svarar Anita Lindblad

För att vara medskapare till en långsiktigt hållbar civilisation krävs mer än en välformulerad ”one liner” i Facebook. För att vara medskapare till en långsiktig hållbar civilisation krävs bildning.

På samma sätt som arbetarrörelsen på 1900-talet kunde göra skillnad genom att inse att det inte räcker med att kritisera kapitalismens avigsidor, på samma sätt måste vi bygga upp våra kunskaper för att skapa trovärdiga alternativ. På 1900-talet bildades ABF. på 2000-talet behöver nya folkrörelser tränga fram i rampljuset och peka ut en framkomlig väg för att rädda civilisationen.

I det arbetet har alla en viktig roll att spela.

Nej jag tror och hoppas att du och jag inte hamnat utanför den här gruppens avsikter. Det vi gör är att vi drar ut konsekvenserna av att klyftorna tillåts fortsätta växa. Det kommer sannolikt att leda till katastrofer och kollapser där stora delar av vårcivilisation kan gå under. Lester Brown skildrar detta i Plan B – Att rädda civilisationen. Den går att ladda ner gratis.

Till skillnad från dig Anita, är jag mycket mer pessimistiskt när det gäller hur vår civilisation kommer att fungera efter upprepade kollapser. Om vi tittar på de stater som idag är på kollapsens rand är det ingen uppbygglig syn. I Mexiko har kriminella ligor mer eller mindre tagit över kontrollen av samhället. I Kongo är situationen liknande. Irak och Afghanistan är även exempel på mer eller mindre kollapsade stater. Det finns tragiskt nog fler exempel. Se Lester Brown – Plan B.

Jag har svårt att tro att det skulle bli bättre om dessa stater ytterligare gick mot kollapsens rand. När de uppbyggliga krafterna mer och mer marginaliseras eller utplånas i landet: Vilka ska då ta hand om återuppbyggnaden?

Drömmen om att något nytt och bättre ska resa sig ur askan, likt fågel Fenix, har funnits i såväl religioner och i politiskt revolutionära rörelser i människans historia.

Om religionerna håller vad det lovar om livet efter döden vet vi ingenting om. Kanske är det då finnas möjligheter att uppleva den rättvisa som saknas i vår värld idag. Vad vet vi?

Men det vi vet är hur det gått för stater som kollapsat och revolutioner förändrat bilden i dessa stater. Det är en skrämmande läsning. Såväl i det före detta Sovjetunionen som i Kina har människor behandlats på det mest bestialiska sätt. Nazismen kom som ett svar på ett Tyskland i kollaps. En sådan utveckling är det nog få av oss som vill ha.

Risken för en Eco- fascism är uppenbar när vårt ekologiska system börjar krackelera. Då är det den starke som styr och ställer och de svagas rätt till ett drägligt liv är nog antagligen ett minne blott.

Det är den här skrämmande framtidsbilden vi nu måste hitta alternativ till. Det hastar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s