En fortsatt betraktelse med utgångspunkt från boken Jämlikhetsanden

I häftet ”Ojämlikheten skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet där du bor i, en skrift om jämlikhetsanden, Karneval förlag och LO-distriktet i Stockholms län”, som jag relaterar till ovan, läser vi:

”Ojämlikheten, de ekonomiska klyftorna, ökar i Sverige. Skillnaden mellan de som har störst inkomster och de som har minst de som har störst inkomster och de som har minst blir allt större.

En stor majoritet svenskar anser att detta är ett problem. Enligt en undersökning som LO gjort våren 2010 anser så många som tre av fyra svenskar att politikerna bör försöka minska de ekonomiska klyftorna (Rapporten ”Väljarnas syn på ökade klyftor”). Ojämlikhetens kritiker är, något överaskande, i tydlig majoritet oavsett om man frågar alliansväljare eller rödgröna sympatisörer. ” (sid 1)

Några månader efter att denna undersökning gjordes röstade svenska folket fram en ny alliansregering. Agendan som alliansen gick till val på var jobbskatteavdrag på 70 miljarder, som gynnade 2/3 av Sveriges befolkning på bekostnad av den sämst ställda 1/3-delen. Det ska löna sig att arbeta, var parollen. Vi ska få människor i arbete istället för att vara bidragsberoende, var alliansens argument. S och de rödgröna framställdes som det bidragberoendes beskyddare. I eftervalsanalysen visade det sig att de rödgröna hade stort stöd av just de bidragsberoende, medan bland de som hade ett arbete hade alliansen ett mycket stort förtroendeöverskott i jämförelse med de rödgröna.

Vi behöver inte vara professor i sociologi för att förstå att alliansens politik förstärker klyftorna i samhället. Det var ju själva avsikten. Genom att förbättra den privatekonomiska situationen för de som arbetar och försämra för arbetslösa och sjukskrivna skapas det incitament för människor att ta ett arbete istället för att leva på bidrag. Hur kan Sveriges väljare välja fram en alliansregering som vill öka klyftor, när vi säger oss vilja minska klyftorna i LO-undersökningen bara några månader tidigare? Det här en fråga som alla som vill ha ett mer jämlikt samhälle måste ställa sig. Svaret på denna fråga är helt avgörande för om vi gemensamt ska kunna vända utvecklingen och skapa mer jämlikhet i Sverige.

En förklaring kan vara att det helt enkelt var fel på LO:s undersökning. Svenska folket kanske inte var så positiva till ökad jämlikhet som undersökningen pekade på. Om så är fallet är det inte lätt att tänka sig att det ska bli någon större förändring efter valen 2014. För oss som vill ha ökad jämlikhet måste vi sätta igång och fundera på hur vi ska skapa opinion ökad jämlikhet och ändra på majoritetens uppfattning.

En annan förklaring kan vara att människor i och för sig vill ha minskade klyftor, men när det sedan kommer till kritan och vi står där framför valurnorna, väljer vi ändå efter vad som mest gynnar vår egen plånbok. Hur ska vi då i gruppen agera? Hur ska vi möta detta bistra faktum?

En tredje förklaring kan vara att människor helt enkelt är vilseledda av alliansens retorik om arbetslinje och att M låtsas vara det nya arbetarpartiet. Den här förklaringen är den i mitt tycke mest obegripliga förklaringen och omhuldas av många aktiva inom S samt även många i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

Jag tror tyvärr inte att medelklassen har blivit vilseledda av M:s retorik. Den arbetslinje som M förordar är en helt annan arbetslinje än den som arbetarrörelsen kämpat för i alla år. Det är arbetarrörelsen som kämpat för 8 timmarsdagen, 3 veckors semester, 5 veckors semester och femtimmarsveckan med lediga lördagar. Arbetarrörelsen har under alla år kämpat för anständiga arbetsvillkor och en balans mellan arbete och fritid. Nu är det istället idén om att vi ska arbeta så många timmar som möjligt för att ha råd med välfärden som även S har plockat den borgerliga arbetslinjen, att öka antalet arbetade timmar. Det är snarare S som har stulit M:s arbetslinje.

De för S så förhatliga jobbskatteavdragen under mandatperioden och i valrörelsen visade sig efter valet inte alls vara så förhatliga. Mona Sahlin menade snarast att S hade varit otydlig om jobbskatteavdragen. Det fanns sämre sätt än jobbskatteavdrag för att skapa sysselsättning, menade hon. Nu är det inte tal om att ta bort jobbskatteavdragen från S ledning. Hur man ska kunna driva en förbättrad välfärdspolitik med 70 miljarder mindre i statskassan, är nu den kniviga frågan om som S-ledningen måste hitta en lösning till.

I gruppen, Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!, får vi bevis på att alliansen har lyckats med sin politik att öka klyftorna så att det bättre ska löna sig att arbeta. Alliansen håller vad de har lovat. De levererar den politik som de har vunnit val på: Att öka klyftorna i samhället till förmån för de som arbetar, på de bidragsberoendes bekostnad.

I gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!, finns det diverse olika förslag och idéer om vad som bör göras. Somliga propagerar för att gå ut och demonstrera för att få bort alliansen. Om vi överhuvud taget tror på demokratin är detta rent kontraproduktivt. Sveriges befolkning har röstat fram alliansens politik. Vad är då vitsen med att gå ut och demonstrera för att bli av med dem? Hur många av de som röstat borgerligt tror dessa demonstranter att man ska få över till jämlikhetssidan genom ett sådant agerande. Tvärtom kommer de väljare som röstat borgerligt att bli mer övertygande om att de valde rätt.

Andra tycks hoppas och tro att det går att övertyga M om att minskade klyftor är bra. Men det är ju inte den politiken M står för och har alltid stått för om de tidigare kallade sig för högerpartiet. Att försöka skälla på M i förhoppning att de ska bli jämlikhetskramare känns som ett fullständigt meningslöst och till och med rent kontraproduktivt.

Det borde vara rimligare att vända sig till S och de rödgröna för att försöka påverka dem. Men engagemanget för välfärdspolitiken tycks inte vara så stort hos de rödgröna väljarna heller.

Trots att V fått en mycket bra politisk duo i Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson, tycks de inte rusa framåt på väljarbarometern. V har ju tydligaste talat om att man står på de svagas sida och har en mycket stark uttalad vilka att bevara och vidareutveckla välfärdsstaten. Men det verkar inte hjälpa. V borde ha sin historiska chans att få en mer framträdande plats på den Svenska politiska  scenen.

Hur ska vi tolka det? S går däremot framåt med Stefan Löfven och Magdalena Andersson trots att de inte sagt ett ord om en förbättrad välfärdspolitik. Hur ska vi tolka det?

Det kan väl inte undgått någon som följt min blogg att jag menar att vi bör sätta oss in i ”Jämlikhetsandens budskap” och verkligen förstå innebörden så att vi kan föra ut budskapet till alla som vi kommer i kontakt med, såväl rik som fattig. Då kan vi nå även grupper som tidigare inte helt insett jämlikhetens hälsobringande effekter. På baksidan i omslaget till ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkenson och Kate Picket läser vi:

”Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojämlikhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som forskare i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då framträder är både chockerande och överraskande.

Chockerande eftersom ojämlikheten skadeverkningar visar sig vara långt större än vad man hade kunnat föreställa sig. Ojämlikheten är en avgörande faktor bakom en rad centrala sociala och hälsorelaterade problem i rikare samhällen.

Överaskande eftersom ojämlikheten visar sig drabba inte bara de fattiga utan alla, var de än befinner sig på den sociala stegen. Även de rika får betala ett högt pris, i form av sämre hälsa och kortare liv.

I ”Jämlikhetsanden” sammanfattar Richard Wilkenson och Kate Picket sin omfattande forskning. De visar hur graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.

Deras undersökning bygger på omfattande statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – samt från USA:s delstater.

Trots den förfärliga verklighet som synliggörs i ”Jämlikhetsanden” har boken ett hoppfullt budskap. De nya banbrytande kunskaper som ges om hur våra moderna samhällen fungerar är kraftfulla verktyg som kan användas för att vända den negativa spiral av ökade samhällsproblem, misstro och social oro som präglat västvärlden i flera decennier. Budskapet är att stora sociala förbättringar går att åstadkomma – för alla grupper i hela samhället – om politiken inriktas på det mest väsentliga: att minska ojämlikheten. ”

Det är det här skrämmande, men också hoppfulla budskap som vi måste sätta oss in i. Vi måste förstå att det inte räcker att vinna den 1/3 av Sveriges befolkning att förstå att klyftor i samhället inte är hälsosamma. Det vet självklart alla som redan är drabbade av sociala och ekonomiska klyftor som hela tiden vidgas i Sverige. Men det räcker inte. Alla som vill vända på trenden måste börja inse att det är dags att börja ändra strategi och vända oss till bredare grupper i samhället. Då räcker det inte att gång, på gång, på gång, på gång, på gång konstatera att ojämlikheten och fattigdomen ökar i Sverige idag.

Vi måste få med oss de breda grupperna i samhället. De som sa sig vara mot ökade klyftor i LO-rapporten, som jag relaterade till ovan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s