Jämlikhetsanden och de rika ländernas eländeslista

I debatten om hur vi som vill ha en förändring av samhället så att den negativa trend, med ökade klyftor i samhället som rått i Sverige och övriga västvärlden sedan 1980-talet, har jag föreslagit att vi i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna! borde börja ändra inriktning från att uteslutande peka på orättvisorna i samhället och gång på gång, på gång, på gång, på gång, på gång, komma med exempel som just att klyftorna växer i samhället. Alla i gruppen borde väl känna till detta faktum. Det är väl därför vi är med i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

Det är naturligtvis viktigt att påvisa nya exempel på hur de ökade klyftorna i samhället slår och hur enskilda människor blir lidande. Men jag menar att det inte räcker att bara påvisa att klyftorna ökar utan att även skaffa sig en uppfattning om hur vi ska kunna ändra denna trend.

Dagens problem är att den politik som drivs av alliansen och den som S tidigare varit med och drivit har vinnare och förlorare. Problem är det för oss som vill ha ett mer jämlikt samhälle och tror på att det är bra för alla i samhället. Vi ser med oro på att klyftorna i drar isär samhället och skapar ett mer instabilt och otryggt samhälle. Vi ser också att de som idag tillhör vinnarna mycket väl kan tillhöra morgondagens förlorare. Det räcker att vi blir av med vårt arbete och har svårt att hitta ett nytt, eller att vi blir långvarigt sjuka för att vi drabbas av ett utanförskap och marginaliseras.

För andra som är nöjda med den nuvarande utvecklingen är det inget problem. De uppfattar istället att det är bra med relativt stora klyftor i samhället eftersom det skapar en drivkraft och incitament för att vidareutveckla samhället, något som alla i det långa loppet tjänar på, såväl fattig som rik. Detta synsätt har varit rådande i västvärlden från 1980-talet och fram till våra dagar.

En del av detta tänk kan sammanfattas med en gammal folkpartislogan: Det ska löna sig att arbeta. Och: Vem är emot det? Vem vill att det inte ska löna sig att arbeta? Med denna enkla slogan har alliansen byggt upp sin nuvarande politik och retorik. Det ska finnas relativt stora skillnader mellan de som arbetar och de som lever på bidrag. Det är rättvist. Just detta rättvisetänkande som jag menar har varit så framgångrikt för alliansen och mött sympati hos stora grupper i samhället.

Den nu rådande globala trenden bygger på att stora klyftor är bra för samhällsutvecklingen. Vi kan likna systemet med ett bevattningssystem. Bevattningen sker uppifrån och ner. När vi vattnar uppifrån får de superrika den första och största dosen av det välgörande vattnet. Nästa grupp som får del av vattnet är den övre medelklassen, sedan medelklassen. Till slut droppar det även ner lite vatten på den miljard människor som lever på svältgränsen.

Om de rika blir rikare skapar de jobb åt människor i samhället. Vi ska med andra ord bejaka att de rikare blir rikare, eftersom det är något vi alla tjänar på. När stora, medelstora och små företag tjänar mer pengar kommer de att anställa fler personer, vilket gynnar hela samhället. Fler jobb skapas och som ger ett bättre skatteunderlag. Då har vi råd att förbättra vår välfärd, infrastruktur och forskning och utveckling (FoU). Det här leder i sin tur till att moder Svea blir ännu rikare och den positiva trenden förstärks.

Vi mäter välståndet och tillväxt med hjälp av Bruttonationalprodukten (BNP).

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bruttonationalprodukt, och http://www.finansportalen.se/ekonomi.htm.

Sverige i sin helhet fått det bättre sedan 1980-talet om vi tittar på BNP siffrorna.

http://www.sweden.gov.se/sb/d/3923/a/55727?setEnableCookies=true

Finanskrisen 2009 kan på många sätt ses som en vändpunkt. Nu börjar detta synsätt eller paradigm alltmer ifrågasättas. Bevattningssystemet har varit så där framgångsrikt. Vi ser att arbetslösheten i hela Europa varit hög sedan slutet av 1980-talet. I Sverige steg arbetslösheten markant i samband med bostads/finans/valuta-kris i början av 1990-talet och har sedan dess legat på en hög nivå.

Vi ser även att klyftorna i samhället ökat sedan 1980-talet och att tendensen snarare är att klyftorna ökar än minskar. Arbetslöshet och ökade klyftor mellan fattiga och rika skapar en instabil ekonomi och drabbar utsatta människor på ett mycket bekymmersamt sätt.  Det är det vi ser prov på i Facebookgruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

För att vidga debatten från att uteslutande handla om hur den förda politiken slår, med ökade klyftor som resultat, menar jag att det är viktigt att även gå vidare och försöka hitta och skapa alternativ.

Ett sätt att vidga debatten är att börja ta till oss det budskap som boken ”Jämlikhetsanden” lär oss.  http://www.karnevalforlag.se/bocker/jamlikhetsanden/

Det jag ser som huvudbudskapet i boken är att jämlikhet är bra för ALLA grupper i samhället. Det innebär att även en socialt och ekonomiskt välmående över – och medelklass skulle tjäna på att vi bryter trenden som idag pekar mot ökad ojämlikhet.

På detta svarar Monica Armini:

”Tror det blir svårt med en debatt kring en bok där jag gissar att vi alla är överens. Har svårt att tänka mig att innehållet känns särskilt kontroversiellt för någon i den här gruppen och då uppstår inte mycket polemik. Vi är ju redan många som har sagt att vi läst den med stort intresse och att vi håller med. ”

Jag svara Monica:

Som jag ser på allt förändringsarbete så innebär det 4 olika steg:

Steg 1: Till en början är ett ”uppvaknande”, där vi exempelvis går med i denna grupp ett bra steg i sig. Att gå från att enbart känna sig som ett offer till att aktivt göra något åt den prekära situationen vi befinner oss i. Att påtala brister i dagens samhälle, utifrån perspektivet ” ökade klyftor i samhället” är en positivt steg i sig. Men ju längre vi som individ eller grupp stannar i detta steg, utan att börja formulera alternativ, desto mer leder det till att vi med vårt beteende är med och bevarar läget som det är. Vi övergår från att vara på väg till att bli förändringsbärare till att sitta fast i en kritisk mot det bestående utan vilja att formulera alternativ.

Steg 2: Nulägesanalysen kräver lite mer av oss än att bara klaga över de brister vi ser i samhället. Vi måste också börja försöka lära oss mer om det samhälle vi befinner oss i och de trender som skapar det. För att skapa en bättre förståelse är det ingen nackdel att ha ett perspektiv igår- idag – imorgon och se var vi är på väg och samtidigt fråga oss: Varför? Och: Hur? Varför ser samhället ut som det gör idag? Hur har det kunnat ske att Sverige har blivit allt mindre jämlikt trots att så många människor i Sverige vill ha ett mer jämlikt samhälle?

En studie som LO gjorde våren 2010 visade att 3 av 4 svenskar anser att politikerna bör försöka minska klyftorna i Sverige. (Källa: Ojämlikhetens skadar allvarligt dig, själv, dina barn och landet du bor i, en skrift om Jämlikhetsanden, sid 1. Karneval förlag och LO-distriktet i Stockholms län. )

Den här analysen saknas idag i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

Tyvärr saknas denna analys även i alltför hög utsträckning i de politiska partier som ska vara alternativ till alliansen – De rödgröna partierna. Åtminstone hör vi inte mycket av denna analys i media.

Steg 3: För att skapa förändring krävs att vi börjar formulera vad vi vill. Hur ska ett solidariskt samhälle se ut? Hur ska ett jämlikare samhälle se ut? Vilken är vår målbild av det kommande samhället? Vilken framtid vill vi ha?  Hur ska vi formulera ett nytt läge?

Steg 4: Detta steg är strategiskt. Hur ska vi kunna gå från nuläget till vårt önskade nyläge, vår vision om ett samhälle som, i högre grad än idag, kännetecknas av just det vi vill ha mer av – jämlikhet och mer solidaritet.

Så länge debatten stannar på steg 1 kommer det bli mycket svårt att vara med i samhällsförändringen till ett merjämlikt samhälle. Det här förstod arbetarrörelsen på 1900-talet. Det räcker inte bara med att klaga och kritisera. Hur eländigt samhället än är måste klagosången förr eller senare gå över i ett steg 2 – en analys av nuläget. Denna analys för oss sedan över till en vision om nyläget. Vilket samhälle vill vi ha? Hur vill vi att vårt framtida samhälle ska se ut?

Slutligen gällde det för arbetarrörelsen att hitta strategier för att nå målet, en bättre värd med minskade klyftor. Med allmän rösträtt, med uppbyggnad av välfärdsstaten och det starka samhället lyckades arbetarrörelsen i Sverige bidra till ett mer jämlikt samhälle. Den trenden avbröts i början av 1980-talet och S har sedan dess inte hittat någon politik för ökad jämlikhet.

Nu är det 2012 och vi står vi inför nya utmaningar. Bristen på jämlikhet är en mycket viktig orsak till de svårigheter mänskligheten står inför idag. Då är det viktigt att verkligen sätta sig in i vad Jämlikhetsanden har att säga oss.

Men om 2/3 av Sveriges befolkning är nöjd med dagens utveckling och 1/3 – ofta de som drabbats av försämringar finns de mycket små demokratiska möjligheter att få till stånd en förändring vid valet 2014. De räcker inte med att den tredjedel som har det sämst socialt och ekonomiskt i samhället och några obotliga idealister från medelklassen, samt en grupp som har rödgrön verksamhet till arbete, vill har mer jämlikhet. På valdagen är det stor risk att en majoritet av Sveriges befolkning ändå röstar på det alternativ som gynnar oss rent ekonomiskt. Var och en är sig själv närmast. Det här är en spelplan som S är mycket medveten om. Hittills har det inte kommit fram några avgörande reformer från S för att bryta trenden av ökad ojämlikhet. S är mycket rädda för att bli stämplad som ett bidragsparti och landa på 20-25 procent av rösterna från just de svagaste grupperna i samhället.

Det är i det här läget det behövs ett nytt angreppssätt från alla som verkligen vill att vi åter ska börja vandringen mot ökad jämlikhet. Själva huvudpoängen med boken ”Jämlikhetsanden” är just att jämlikhet är bra för såväl fattig som för rik. Då går det att bilda en bred folkrörelse bland olika grupper i samhället för uppropet ökad jämlikhet är bra för alla. Det gäller med andra ord att skapa ett debattklimat så att inte bara den 1/3-del  som har det sämst ställt i samhället känner igen sig. På så vis skapas ingen bred folkrörelse.

Om vi inte lyckas med detta är risken stor att den ojämlika politiken kommer att fortsätta oavsett om den är rattad av alliansen eller en S-ledd regering 2014. När vi på allvar börjar förstå detta blir det desto viktigare att börja tala om och lära oss mer om jämlikhetsanden.

Om de flesta i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!, verkligen redan har läst och begripit själva kärnbudskapet i ”Jämlikhetsanden” skulle samtalet i gruppen börja gå mot steg 4 – strategier snarast än att fastna i steg 1, att kritisera alliansens förda politik.  Ingen i gruppen kan väl på allvar tro att M ska ta sitt ”förnuft till fånga” och plötsligt börja driva en jämlikhetspolitik. Då skulle M dessutom svika sina väljare, som inte alls röstade på M av det skälet, mer jämlikhet.

Så länge vi befinner oss i steg 1 blir det en enda stor uppräkning om hur eländet drabbar enskilda och grupper i samhället.  Utan strategi blir det lätt fråga om varför det just är extra synd om just mig. Tyck synd om mig. Jag har det svårt. Men arbetarrörelsen framgång var inte baserad på medlidande med de svagaste i samhället.  Arbetarrörelsens styrka har varit att alla ska med oavsett om man är rik eller fattig. Den fattiga har rättigheter på samma sätt som den rika. Men den fattiga och den rika har också skyldigheter mot samhället. Solidaritet är inte samma sak som medlidande. Inte vill vi väl i denna grupp att medelklassen ska rösta mot sina egna intressen på grund av medlidande?

Jag avslutar detta inlägg med att citera det lilla häftet, se nedan källa, som på ett pedagogiskt sätt sammanfattar de centrala delarna av ”Jämlikhetsanden”.

”Att befolkningen i rika länder inte mår bättre i takt med att landet de bor i blir rikare var länge en gåta. I fattiga länder är det enklare. Bästa sättet att förbättra folkhälsan i ett fattigt land är att helt enkelt öka landets bruttonationalprodukt. Ju högre inkomster, desto bättre folkhälsa. Detta är lätt att förklara. Bruttonationalprodukten för länder som Somalia, Kongo och Tanzania är bara en bråkdel av den för de rika länderna som USA, Sverige och Spanien.

Fattigdomen gör att det saknas resurser till grundläggande sjukvård, säkra bostäder och rinnande vatten – och därför slår fattigdomen hårt mot folkhälsan.  I jordens fattigaster länder är den förväntade livslängden i många fall under femtio år. Hos oss i den rika världen är den runt åttio år.

Länge trodde man att samma raka samband mellan rikedom och folkhälsan gällde även för rika länder. Förhoppningen har varit att de sociala och hälsorelaterade problem som dessa länder brottas med skulle försvinna av sig själva om bara inkomsterna steg tillräckligt mycket. Och inkomsterna har sannerligen ökat. Den materiella levnadsstandarden i världens rikaste länder är den högsta i mänsklighetens historia.

Men trots denna enorma välståndsökning finns inga tecken på att de sociala och hälsorelaterade problemen håller på att försvinna. De tycks snarare – hur mycket vi än tjänar och vår standard förbättras.

Den stora gåtan är varför?

I boken ”Jämlikhetsanden” försöker de brittiska hälsoforskarna Richard Wilkenson och Kate Picket lösa denna gåta. Deras forskning går ut på att förstå ordsakerna till att samhällen drabbas av olika typer av ohälsa. Inte bara i form av sjukdomar, utan också av olika typer av sociala problem, som i många fall kan vara farligare än smittsamma sjukdomar. Våldsbrott, övervikt och missbruk är några exempel.

Wilkenson och Picket gjorde en lista över de sociala och hälsorelaterade problem som inte tycks försvinna oavsett hur rika länderna blivit. Vi kan kalla det ”eländeslistan”. ”

Eländeslistan:

Dålig läs – och skrivkunnighet hos elever.

Hög spädbarnsdödlighet.

Stor kriminalitet.

Många människor i fängelse.

Många kvinnor blir mammor i tonåren.

Låg tillit människor emellan.

Stora problem med sjuklig övervikt.

Stora problem med psykiska sjukdomar inkl. drog – och alkoholmissburk.

Låg social rörlighet.

Sänkt förväntad livslängd.

Det här är problem som en stor del av den rika väldens befolkning lider av och som inte tycks försvinna oavsett hur rikt ett land lyckas bli mätt i bruttonationalprodukt.

(Källa: Ojämlikhetens skadar allvarligt dig, själv, dina barn och landet du bor i, en skrift om Jämlikhetsanden, sid 2. Karneval förlag och LO-distriktet i Stockholms län. )

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s