Vad har framtidspartiet S att säga om framtiden?

Efter att ha läst genom programkommissionens remissförslag till nytt partiprogram för S och sedan tittar mig omkring i den omvärld jag befinner mig i, kan jag inte låta bli att fundera en smula. Är det bara jag som funderar över gapet mellan vacker vision och den utveckling som varit rådande i Sverige och västvärlden de senaste 30 åren.

Självklart ska ett partiprogram vara ett visionsdokument som ska peka framåt – mot en ny och bättre värld, en värld där alla ska med. För oss socialdemokrater innebär det om vi läser visionsdelarna; demokrati, frihet, jämlikhet, solidaritet och en hållbar utveckling. Men borde det inte få oss att fundera lite om vart utvecklingen är på väg.

Under de senaste 30 åren har klyftorna i Sverige ökat, som bland annat SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) i en rapport konstaterat:

http://www.sns.se/forlag/sns-valfardsrapport-2011-inkomstfordelningen-i-sverige

Rapportens innehåll i korthet

”Ökade inkomstskillnader. Sedan 1980 har inkomstskillnaderna i Sverige ökat över hela inkomstskalan. Både mellan medianinkomsttagare och höginkomsttagare och mellan medianinkomsttagare och låginkomsttagare. Den relativa fattigdomen (mätt som individer som har en inkomst under 50% av medianen) har också ökat, särskilt under de senaste tio åren. Men andelen fattiga i Sverige är låg internationellt sett.

Kapitalinkomster orsaken. Den främsta orsaken till den ökande inkomstspridningen är ökade skillnader i kapitalinkomster, snarare än förändringar av löner, skatter och transfereringar.

Jämn fördelning i Norden. Strikt fördelningsmässigt framstår de nordiska länderna som framgångsrika oavsett om målet formuleras i termer av årsinkomster, långsiktiga inkomster eller lika möjligheter.

Sverige bra på social rörlighet. Familjebakgrunden är en viktig förklaringsfaktor bakom inkomstskillnader. Men i Sverige har denna faktor mindre betydelse. Här förklaras 6 procent av inkomstskillnaderna av faderns inkomster, vilket ska jämföras med 20 procent i USA. Ett annat sätt att mäta familjebakgrundens betydelse för inkomstskillnader är sambandet mellan syskons inkomster. I USA är det 49 procent av inkomstskillnaderna som förklaras av faktorer som delas av syskon, men i Sverige bara 14 procent.

Livsinkomstperspektivet ger samma bild. Det hävdas ofta att det är mer relevant att studera skillnader i individers livsinkomst än det traditionella måttet årsinkomst. Men en analys av inkomsten för längre tidsperioder ger samma bild som årsinkomstmåttet. Inkomstskillnaderna i Sverige har ökat och Sverige har en internationellt sett jämn inkomstfördelning. Rangordningen mellan länder blir också densamma oavsett om man studerar årsinkomst eller livsinkomst.

Fluktuationer i inkomst större bland individer med låg långsiktig inkomst. De största fluktuationerna i inkomstnivå under livet tenderar att drabba individer med låga livsinkomster.

Inkomstfördelningen påverkar människors livschanser. I länder med en jämn inkomstfördelning har familjebakgrunden mindre betydelse för individens inkomst än i länder med större inkomstskillnader. Det förefaller alltså finnas ett positivt samband mellan en jämn inkomstfördelning och rättvisa i meningen lika möjligheter att uppnå en god livsinkomst.

Barnbidraget effektivt medel.  Ett effektivt instrument för att motverka inkomstskillnader är barnbidraget, särskilt flerbarnstillägget. En fördel med barnbidraget är att det leder till en jämnare inkomstfördelning utan att försämra incitamenten till arbete. En politik som utjämnar produktivitet och förhandlingsstyrka på arbetsmarknaden är också viktig, liksom ökat stöd för utjämnande institutioner. ”

Ansvarig forskningsledare

Stefan Sandström, stefan.sandstrom@sns.se, forskningsledare, SNS.

Forskare:

Anders Björklund och Markus Jäntti, bägge professorer i nationalekonomi och verksamma vid Institutet för social forskning, Sofi, vid Stockholms universitet.

———————————————————————————————————————–

När vi läser remissförslaget till ett nytt partiprogram för S, borde vi inte ställa det i relation till den utveckling som har varit de senaste 30 åren. Har vi närmat oss målet ökad jämlikhet? Har maktstrukturerna i samhället förändrats så att samhället har blivit mer demokratiskt, och som därför stämmer med vår samhällssyn?

Som SNS rapporten konstaterar så har klyftorna i samhället ökat. Framförallt är det på grund av kapitalinkomsternas storlek och vidgade betydelse. Svaret på båda frågorna är dystra påminnelser för S. Utvecklingen har helt enkelt gått i motsatt riktning mot de visioner som S har på så väsentliga punkter som ökad jämlikhet och att mildra maktkoncentrationerna och ge demokratin ökad makt.

Detta dystra faktum har inte renderat några kriskommissioner. Inte förrän S förlorade två val i rad, då blev det dags att sätta till en kriskommission. Men var det inte kris redan innan? Om de värderingar som som är själva kärnan av S har sats på undantag sedan början av 1980-talet – ökad jämlikhet,  då var det väl motiverat med en kriskommission långt tidigare? Extra bekymmersamt för S är att ojämlikheten ökat även när S haft regeringsmakten. Men inte ens detta har fått S att inse att det verkligen är på tiden att börja se över sin politik och använda analys snarare än att sätta allt krut på förpackning.

Andan i remissförslaget speglar i hög grad den analys som kriskommissionen kom fram till. När vi nu diskuterar vilken politik vi ska driva och vilka krav som ska ställas på en samhällsförändring har det hittills inte varit med fokus på att utjämna dessa skillnader.

I Dagens Arena konstaterar chefredaktörerna Arena Mikael Feldbaum och Malena Rydell att:

”Sveriges rikaste procent av befolkningen står i dag för ungefär nio procent av hela befolkningens inkomster jämfört med fyra procent år 1980. Deras skatt har sjunkit till cirka 39 procent jämfört med cirka 49 procent 1970. Under samma period har den fattigaste fjärdedelen av befolkningens skatt ökat från 13 till 23 procent. ”

En rimlig fråga för en socialdemokrati som vill leva upp till sitt partiprogram vore väl att fråga sig: Hur ska vi kunna vända denna utveckling?

Därför är det glädjande att Dagens Arena börjar närma sig denna helt avgörande fråga, om vi vill ha ett samhälle som hänger ihop.

http://www.dagensarena.se/opinion/den-rikaste-procenten/

Under en lång tid har den här debatten förts i Svenska Dagbladets näringslivsdel, inte minst av Andreas Cervenka. Den 3 november 2011 skriver han om elitens skenande löner:

http://www.svd.se/naringsliv/darfor-skenar-elitens-loner_6631148.svd

I den svenska modellen är detta en fråga för arbetsmarknadens parter att hantera. Politikerna ska inte lägga sin näsa i blöt. Men om en försvagad fackföreningsrörelse inte mäktar med att stå emot, ska vi då ge upp jämlikheten? Om man skriver vackert om jämlikheten i partiprogrammet borde vi väl åtminstone ha några idéer om hur ett mer jämlikt samhälle ska realiseras.

Under den senaste tiden Andreas Cervenka ifrågasatt näringslivet i allmänhet och bankvärlden i synnerhet. Se exempelvis: http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/28/allt-handlar-inte-om-bolan/,  http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/26/djavulens-forbund-starkare-an-nagonsin/ , http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/23/darfor-uppstar-bobubblor/, http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/19/ingves-medger-varlden-styrs-av-blindstyren/

och http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/21/vem-raddar-europas-raddare/.

Vill vi få argument av systemkritisk art är det faktiskt i Svenska Dagbladet som vi kan hitta den. Se exempelvis: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/kritiken-for-snalla-mot-finansjattarna_7709182.svd

När vi nu har facit i hand är det svårt att undvika att se att det föreligger ett systemfel i hela det ekonomiska system som vi idag är så beroende av. Det är uppenbart att de stora vinnarna på finanskrisen är de stora amerikanska bankerna, Bank of America, Citigroup, JP Morgan Chase och Wells Fargo. Det var dessa bjässar som var med och skapade krisen och som den amerikanska staten räddat genom olika stimulanser. De stora förlorarna är befolkningen i USA och Europa som nu får räkna med att befinna sig i ett nära nog anorektiskt tillstånd under många år till dess staterna kommer på fötter igen. En gemensam strategi i USA och Europa tycks vara att den rikaste topprocenten inte ska behöva drabbas. Även om Barack Obama med ord uttryckte sig på ett annat sätt i valrörelsen, så är det ändå hans politik med stimulanser och kvantitativa lättnader som bidragit till de kopiösa vinsterna för de amerikansk storbankerna.

Inom S hör det till ovanligheterna att dessa frågor över huvud taget debatteras. Någon officiell analys av vad som var orsaken till finanskris och hur skuldkrisen hänger ihop med finanskrisen har heller inte framförts från S. Det verkar som om S haft nog med att hantera interna problem och siktet på valet 2014. Men för att kalla sig ett framtidsparti måste S mäkta med en ordentlig analys som igår -idag – imorgon, där trender identifieras och politik skapas för att skapa trendbrott till den nyliberalism som varit förhärskande sedan mitten på 1970-talet.

Även ”Blairismen”, som sedan smittade av sig på övriga S partier i Europa, var starkt influerad av de nyliberala strömningarna och ifrågasatte aldrig finanskapitalets allt starkare makt i samhället. Nu gäller det att söka en ny politik som tar lärdom av nyliberalismens katastrofala bakslag i form av finanskris och skuldkriser när stater går in och räddar bankerna.

Men: Har S blivit så integrerat med banksystemet i Sverige och därmed globalt att en systemkritisk analys inte längre är möjlig eller önskvärd?

När vi inser att det är mycket starka krafter som vi måste ifrågasätta. Hur ska vi agera då? Med vetskap om bankernas makt över ekonomin och vårt samhällsliv och därigenom politiken, se Cervenka ovan, är det lätt att hemfall till den kända devisen: ”If you can´t beat them, join them. Visade Tomas Östros månne vägen för S?

Efter sommaren anordnade Södersossarna ett möte med Mats Persson (professor i nationalekonomi) på biograf Rio. Han har gett ut en bok på SNS förlag: ”Den europeiska skuldkrisen”. På baksidan av boken läser vi:
” 2010-212 års europeiska skuldkris har lett till gigantiska överföringar av pengar i syfte att >> rädda euron<<. I denna debattbok diskuterar Mats Persson överföringarna och han menar att de i första hand gynnat ägarna till de banker som spekulerat i sydeuropeiska statsobligationer. Därigenom har åtgärderna uppmuntrat skadligt risktagande, vilket inverkar på valutaunionens stabilitet. Problemen har förvärrats av de krav på nedskärningar som tvingats på skuldländerna; dessa krav har skapat politiska slitningar mellan nationerna. ”

Vi kan tillägga att den välfärdsstat som det tagit ett halvt sekel att bygga upp, rustas nu i snabb takt ner och klyftorna i samhället växer dramatiskt i ett antal länder i Europa.Om detta diskuteras mycket lite inom S. Var finns solidariteten med det grekiska, spanska, portugisiska, irländska och engelska folket, som idag blir alltmer utsatta. När hör vi våra ledare uttala sig om det djupt orättvisa i att folket i Europa ska drabbas av bankerna till alla pris ska räddas? Är det solidaritet med bankerna som vi avser när vi talar om solidaritet i partiprogrammet?

Det var ett tämligen välbesökt möte med Mats Persson och jag hade hoppats på några reaktioner på Facebook efteråt från de som var med. Men det har varit tämligen tyst. Har S någon uppfattning över huvud taget i denna fråga? Har ni som läser detta någon åsikt i frågan? Pengarna som Grekland, Spanien och Portugal får i lån från ECB och IMF går inte till befolkningen. Pengarna går istället tillbaka till tyska och franska banker för att rädda aktieägarna i de skuldtyngda bankerna. Är det ett rimligt sätt att hantera skuldkrisen? Har det här även blivit socialdemokratisk solidaritetspolitik? Om inte: Varför går våra S-ledare inte ut och påvisar en alternativ hållning till alliansens?

I Sverige gjorde vi på ett annat sätt på 1990-talet. Då fick även aktieägarna i bankerna vara med och stå för fiolerna. Genom att staten gick in som ägare kunde skattebetalarna vara med i uppgången och därigenom mildrades förlusterna.  Men den lösningen vill inte de styrande i Europa lyssna på nu. Var står S i frågan?

Leif Pagrotsky tog upp eurokrisen på möten på Södermalm och i Hammarbysjöstad i våras. Hans framtidsbild av Europa var allt annat en munter. Men någon idé om vad som borde göras presenterade han inte. Tvärt om skissade han två lika dystra scenarier.  Grekland tvingas eller går självmant ur eurosamarbetet. Effekten skulle bli stor turbulens på de finansiella marknaderna och kan mycket väl få effekter på de övriga skuldtyngda ländernas agerande. Om Grekland och övriga skuldsatta länder är kvar och fortsätter sin skuldsanering, kommer det ta minst ett årtionde att komma tillbaka för Europa. Ett årtionde med vidgade klyftor och där ekonomin nätt och jämnt kommer att hanka sig fram. Valet tycks stå mellan pest och kolera.

I Dagens Area har Björn Elmbrant skrivit om det orimliga i att rädda bankernas ägare på bekostnad av befolkningen i de krisdrabbade länderna. Nationalekonom Stefan de Vylder har även skrivit om detta. Båda intar liknande ståndpunkter som Mats Persson. Även Peter Wolodarski (DN) har haft en artikelserie där han bland annat konstaterar att det finns två parter vid låneuppgörelser, låntagare och långivare. Det talas mycket om ansvarslösa länder – låntagare, men mindre om ansvarslösa långivare – bankerna. Men var finns det en S uppfattning i frågan? Vad tycker S lokalt på Södermalm? Här råder tystnad! Men det är aldrig för sent att säga sin mening.

När vi nu diskuterar vårt partiprogram borde det väl i rimlighetens namn ta avstamp från den verklighet som råder idag. Lars Engqvist, en av två sekreterare i kommissionen sa vid en intervju i samband med att han fick rollen, att diskussionen om samhällsfrågor som uppstår i samband med att partiprogrammet revideras är lika viktig som resultatet – ett nytt partiprogram. Det är bara att hoppas att diskussionen om de samhällsfrågor som partiprogrammet pekar mot är mer livlig på andra stället än på Södermalm i Stockholm.

De frågor som jag här belyser och hur de kommer att hanteras, kommer få en avgörande betydelse för den framtid som partiprogrammet för S ska peka in i. Hur dessa frågor hanteras kommer att avgöra om vi överhuvud taget kommer att ha råd med skola, vård och omsorg, och om vi överhuvud kommer att ha råd med någon klimatomställning och infrastruktursatsning, bostäder och om det blir några pengar till pensioner.

Om trenden fortsätter som nu och att den rikaste procenten får det allt bättre och är med och betalar skatt i allt mindre grad:  Då kommer det att bli allt mindre utrymme för att bevara ett välfärdssamhälle i Sverige,  se Dagens Arena-artikel ovan.

Ändå är det så tyst från S sida när det gäller hur finanskapitalismen påverkar oss som människor och hur vi ska skapa ett samhälle där demokratin ska styra över det finansiella kapitalet.  Ändå är det så tyst från S sida när det gäller frågan om att den rikaste delen av Sveriges befolkning tar åt sig en allt större del av vår gemensamma tillväxtkaka.  Ändå är det så tyst inom S när frågan om de ökade klyftorna i Sverige tas upp.

När den tas upp behandlas klyftorna som ett fattigdomsproblem. Men sambandet mellan de fattiga och de rika som fått se sin ekonomiska standard markant förbättras under en 30-års period behandlas mer sparsamt. Jag frågar mig varför? Varför är det ingen som har något att säga om detta? Är frågan för känslig att ta upp? Är den inte valvinnande? Ska vi försöka få med oss den procenten som varit den riktiga vinnarna de senaste 30 åren? Vilken politik ska då S föra?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s