Vart är S på väg? – och Stefan de Vylder om 1990-talets stålbad

Bokslut S 2012

Göran Greider (Dalademokraten) och Peter Wolodarski (DN) diskuterade socialdemokratins år 2012, och kom med var sin berättelse om hur S ska gå vidare. Det gjorde de i P1 torsdagen den 27 december 2012, i ett nyhetsprogram mellan 17.00.17.45. Deras programpunkt varade ca en kvart.

Sist jag såg dem tillsammans var på S extra partikongress 2011 när Håkan Juholt blev vald till partiledare. Då var Göran Greider i det närmaste euforisk. En nystart för S var att vänta.

Peter Wolodarski var också imponerad av Juholts tal, men funderade på hur han skulle realisera detta. Nu vet vi hur det gick. Det blev för mycket yvighet från Juholts sida. Dessutom blev gapet mellan Juholts prat och verkstadsförslagen, som presenterades i skuggbudgeten hösten 2011, helt enkelt för sort.

Peter Wolodarski var nu tämligen nöjd med Stefan Löfvens insats hittills. Han har fått ett parti där som liknade hela havet stormar att få stadga och arbetsro.

Göran Greider menade att lugnet mest var på toppen av organisationen. I basen saknas de vidare visionerna. Det behövs förvisso visioner för att medlemmarna ska bli på bra humör. Det var ju den detaljen Håkan Juholt var så bra på, att entusiasmera medlemmarna. Men visionerna måste ju peka ut en någorlunda rimlig färdriktning. Om inte blir visionerna något som står vid sidan av den praktiskt förda politiken. Visionerna borde  vara till för att vägleda partiet i det dagliga arbetet.

Göran Greider målade upp en bild av att S och Alliansen håller på att bestiga samma berg men från var sin utgångspunkt. Det är då de blir så förvillande lika. Göran Greider skulle istället vilja att S målar upp ett eget berg vid sidan om och som bygger på S värdegrund.
Men det är ju samma berg som båda bestiger kontrar Peter Wolodarski, regeringsmakten.

I ett nötskal visar denna dialog S stora utmaning idag. Gapet mellan retorik med honnörsord som full sysselsättning, jämlikhet, jämställdhet och andra vackra ord och den praktiska politiken har blivit för stort. Lägger man dessutom till demokratisk socialism blir gapet ännu mycket större.

Göran Greider vill uppenbart att Stefan Löfven ska bli mer visionär. Men vad ska dessa visioner bestå av? S har alltmer tappat verktygen för att uppnå full sysselsättning och vet inte riktigt hur ökad jämlikhet ska implementeras i dagens värld. Att gå ut och säga att vår vision är en lyckligare värld eller en värld som ”åt alla lycka bär” och inte ha verktyg för att närma sig visionen skapar bara förvirring hos väljarna. Då har SD en mycket bra grogrund.

Ska då S bygga upp ett eget retoriskt visionsberg för att få medlemmarna på bra humör. Ett berg som man sedan inte kommer börja klättra på, eftersom det berg som leder till regeringsmakten är det andra berget, där man får klättra tillsammans med övriga partier.

För Göran Greider var uppenbarligen retoriken det viktigaste. Han använde ordet retorik flera gången när han talade om visionerna. För mig är inte vision och retorik samma sak. Vision är själva målet som sedan kan flyttas fram. Retorik är talets underbara konst. Retorik kan sedan användas i de mest ädla syften eller till att slå blå dunster i folk.

För mig är det också mycket viktigt att ha visioner att sträva mot, men då måste åtminstone några medel finnas för att nå målen. Annars stannar det i pratbubblor och luftpastejer.

Den lärdom S har lärt sig är att gå inte ut och lova guld och gröna skogar, istället skynda långsamt.  Det är bättre att ta en paus, reflektera, och se till att inte reformutspelen står som spön i backen, utan att hänga ihop som en helhet. S har mycket arbete med att få fram en rimlig och trovärdig politik. I detta arbete kan vi alla hjälpa till.

Gapet mellan retorik och praktik samt Stefan de Vylder

Det stora problemet för S är inte brist på visioner. Det finns en hel drös med vackra formuleringar i vårt nuvarande partiprogram. Honnörsord som frihet, jämlikhet och solidaritet är lika behövda nu som någonsin. Det stora bekymret för S är att samhällsutvecklingen har gått i motsatt riktning mot S:s visioner. Nationalekonom Stefan de Vylder skriver i boken ”Världens springnota” på sid 42.

”Vad gäller de fördelningspolitiska konsekvenserna av 90-talskrisen var det barnfamiljer, unga och fattiga som drabbades hårdast. Inkomstfördelningen var väsentligt ojämnare mot slutet av decenniet än på 80-talet, och arbetslösheten för ungdomar, speciellt bland dem  med utländsk familjebakgrund, förblev mycket hög under hela decenniet. Ensamstående (kvinnor i regel) med barn, som mellan 1990-1999 fick uppleva en minskning av sin disponibla inkomst med nära 8 procent, var en annan grupp som fick bära en stor del av budgetsaneringens bördor. Den enda familjekategori som fick se sina disponibla inkomster stiga under 90-talet var de så kallade dinkies (double income no kids), alltså sammanboende utan barn.”

S hade under denna tid regeringsmakten från 1994 -1999. Göran Persson brukar få stående ovationer för det saneringsarbete S utförde under dessa år. Saneringsarbetet var nödvändigt och hans insats ska inte underskattas. Men var det alldeles nödvändigt att det var just de personer som hade den sämsta ekonomin som skulle drabbas hårdast?  Det är svårt att få ihop en sådan politik med S stolta visioner om ett jämlikt och ett solidariskt samhälle. Från början av 1980-talet har vi fått uppleva att ojämlikheten har ökat i Sverige. Detta även när S suttit i regeringsställning.

Nu känns S mer villrådigt än någonsin. Det verkar som om S inte vet vilken fot vi ska stå på. Ska vi satsa på ökad jämlikhet eller föra en politik som medelklassen gillar? Går det möjligen att få ihop dessa två? Hur ska en sådan politik i så fall se ut?

Många ser att S tappat självförtroendet – tror inte längre att S politik duger. Om Svenska folket vill ha en borgerlig politik så får vi väl leverera en borgerlig politik, menar en del inom S, även om man inte uttrycker sig så tydligt.

Kampen om regeringsmakten

Huvudsaken har alltmer blivit att erövra regeringsmakten. S har under en längre tid marknadsfört sig som det mest regeringsdugliga partiet. Innehållet i politiken har blivit en viktig andrahandsfråga. PR-konsulter har hyrts in för att förpacka S budskap på ett aptitligt sätt. Förpackningen har blivit viktigare en innehållet. Men en sådan politik duger inte i längden. En politik måste kunna hålla över flera valperioder för att vara förtroendegivande.

Vi kan tycka illa om alliansens politik, men till skillnad från S hoppiga och principlösa politik finns det en blå tråd som håller ihop politiken. Alliansen har visat en klar linje i politiken. Det ska löna sig att arbeta. Jobbskatteavdrag hellre än mer pengar till bidrag. Den här linjen står M och alliansen fast vid. De som röstar på M vet vad de får. Det är mer än vad man kan säga om den socialdemokratiska politiken.

Efter S alla utspel och spretiga förslag och att i praktiken visat sig vara alliansen med något års fördröjning som Jan Björklund så fyndigt uttryckt sig, är det idag inte lätt att se vad som är det långsiktiga innehållet i S politik. För S verkar politik i allt högre grad ha blivit en ren färskvara. De jobbskatteavdrag som år 1 är orättvisa och mest gynnar de rika i samhället, är år 2 helt OK, Vi kan inte äventyra vanliga människors ekonomi säger Leif Pagrotsky som utreder skatter. Nu har människor anpassat sin ekonomi efter jobbskatteavdragen då kan vi inte ändra på det.

Samma sak gäller med rot/rut. Streta emot en stund men sedan som ett släpankare följa med dit alliansen styr. Det går inte att ändra på ett system som satts sig. Samma sak verkar gälla vinster i välfärden. Vi kan inte äventyra jobben för alla de som nu arbetar inom den privata välfärden (finansierad av den gemensamma budgeten).

När det gäller miljö/klimatfrågorna har det hittills inte mejslats ut någon tydlig S politik, som på ett avgörande sätt skiljer sig från alliansens. Om inte S kan ändra på något när det gäller de avgörande politiska frågorna: Vilken roll ska S då spela? Vad finns det då för anledning att rösta på S?

S tidigare trumfkort – regeringsdugligheten – har idag inte samma lyskraft. Ingen kan idag rimligen kritisera Anders Borg för att inte prioritera en budget i balans. Ingen kan på allvar kritisera Fredrik Reinfeldt för att inte klara av att hålla ihop en regering. Det rent tekniska handhavandet, att vara bra på att ratta runt en statsapparat, klarar uppenbarligen M lika bra som S.

Vilka  frågor kommer att vara avgörande vid valrörelsen 2014?

Höljd A-kassa ställs mot ett ytterligare ett jobbskatteavdrag. Den matchen har S förlorat tidigare. Det är bara att hoppas på att utgången blir annorlunda denna gång. Nu har S signalerat att man inte ska ta strid om jobbskatteavdrag. Om alliansen kommer med fler ska S inte stå hindrande i vägen. Det gäller att manövrera sig till valsseger. Då verkar alla medel vara tillåtna.

50 kr mer till pensionärerna än alliansen. Undrar hur många pensionärer som ser denna 50-lapp som ett avgörande skäl att rösta på S.

Mer bidrag till näringslivet för att förmå Skanska, NCC och Peab att bygga – ur deras perspektiv – olönsamma små hyresrätter. Behovet är uppenbart. Unga har idag ingenstans att flytta till och tvingas bo kvar hemma högt upp i åldrarna. Med den osäkra arbetsmarknad som gäller för unga är det heller inte säkert att de får lån till att köpa villa eller bostadsrätt.

Frågan om vinster i välfärd kommer, som det ser ut nu, att reduceras till en fråga om vem som är bäst på att bygga upp en, för skattebetalarna, mycket kostsam och byråkratisk kontrollapparat, för att se till att kvantitetsmål verkligen efterlevs. Den här apparaten kommer med stor sannolikhet främst missgynna de mindre aktörerna och minska mångfald och valfriheten. Men någon avgörande skillnad mellan S och M lär väljarna få  svårt att se. Men än finns det möjlighet att ändra riktning.

Epilog

På 1970-talet var ökad jämlikhet och full sysselsättning den självklara inriktningen för S. Tiderna förändras. I retoriken är dessa frågor synnerligen viktiga. Frågan kvarstår: Hur viktiga är idag ökad jämlikhet och full sysselsättning för S i praktiken?

Utan en sådan politik kommer SD att bli en allt starkare kraft inom svensk politik.

En ny ekonomi för en bättre värld

I gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld”  initierar jag en tråd om att vi har ett ankdammsperspektiv på vår värld. Här är ett av mina inlägg.

Viktiga frågor: Varför har Kina världens största budgetöverskott? Här är det inte fråga om någon skuldkris. Kina klarade finanskrisen avsevärt mycket bättre än västvärden. Varför? Kina har fungerat som motor för den globala kapitalismen under 2008 och fram till idag.

Wallstreet började läsa ”Das Kapital” för att försöka förstå om Karl Marx hade några svar. Men Karl Marx har inga svar på den kinesiska typen av kapitalism. Bara att kapitalackumulationen kommer att intensifieras. Men det visst finansanalytikerna redan. Det är ju deras jobb att följa finansmarknaderna.

USA har istället världens största budgetunderskott. Varför? Varför har Europa så stora problem med sin Ekonomi? Detta har pågått sedan EU skapades. Jag tror inte att EU i sig själv är den huvudsakliga skulden till detta. Det finns andra grundläggande ekonomiska orsaker.

Kina beräknas i närtid gå om USA som världens största ekonomi. Kina ligger idag 2:a i miljardärsligan efter USA. Miljardärerna blir allt rikare både i Kina och USA. Det är pengarna som styr de båda supermakterna. Valen i de båda supermakterna är ett spel för gallerierna när viktiga kapitalintressen bevakar och styr händelserna i bakgrunden.

Det här är bara en liten början för att vi ska börja flytta fokus från dåtid till nutid och framtid. Utan den fokusförskjutning lär vi inte ha en analys som bär för att kunna skaffa oss en rimlig bild av vår framtid.

Allt detta kan vi fundera på utan att blanda in Marx eller någon annan historisk gubbe. Det är bara att följa de ekonomiska och finansiella trenderna de senast 50 åren och fram till nu. Utan en analys av nuläget blir ju lösningsförslag om framtiden för en bättre värld mest tomma ord och vilda önskningar.

Utan analys kan vi naturligtvis välja någon käpphäst som lösning och sedan pumpa på med den lösningen i tråd efter tråd. Men det leder ju inte samtalet framåt. Vi kommer istället in på diverse detaljer som vi kan nagelfara och dissekera i minsta detalj. Men vad hjälper det?

Första steget måste vara att göra rätt saker. Nästa steg blir att göra sakerna rätt. Är det någon i denna tråd som känner sig blivit klok på varför Asien håller på att ta över det ekonomiska herraväldet även västvärlden? Är detta fenomen ointressant för vår analys.

Måste vi inte försöka begripa varför Kina har varit och fortfarande är så ekonomiskt framgångsrik? Jag menar inte att Kina är en mönsterstat som vi ska försöka kopiera. Tvärtom. Det finns massor med saker i det kinesiska systemet som jag som socialdemokrat inte alls sympatiserar med. Men vi måste börja försöka förstå vad som händer i världen om vi ska försöka hitta lösningar på ”En ekonomi för en bättre värld”.

Om jag var ung idag så skulle jag sätta igång och läsa på om vad det är som händer i världen. Det är viktigt för val av plats att växa upp på och yrkesval. Detta för att se till individnyttan.

För att vara med och bidra i en grupp med den anspråksfulla namnet ”Ny ekonomi för en bättre värld” är det ett nödvändigt att ändra fokus från västerländska historiegubbar till att vända blicken utåt.

Det stora globala skiftet – ekonomi och befolkningsprogoser

Mycket av dagens debatter och politiska och ekonomiska samtal handlar om händelser i Sverige och Europa. För politiker år siktet inställd på valet 2014. Att ta upp ett internationellt bedöms inte som valvinnande. Men även om det inte är valvinnande borde samtalet om framtiden handla om det stora globala skiftet som fortgått sedan många år. Redan på 1960-talet började det Japanska undret att göra sig gällande på den globala scenen. Sedan kom Sydkorea och fler asiatiska länder upp på den ekonomiska agendan .

När jag samtalar med människor från näringslivet är bilden en helt annan. För företag är det idag en överlevnadsstrategi att ha koll på vad som händer i världen.  Här några fakta för oss att förhålla sig till.

Ekonomiskt tyngdpunktsförskjutning

EU startade november 1993 och sedan dess har Europa, tvärt emot de intentioner som fanns med EU-projektet, haft en lägre tillväxt än någon annan världsdel. En sådan utveckling får naturligtvis konsekvenser. Idag är det bara några få stater som har en hygglig ekonomi i Europa. De nordiska länderna, Nederländerna och Tyskland tillhör de lyckligt lottade. Men när nu krisen i resten av Europa verkar att fördjupas kan dessa länder inte lätt stå emot krisen. USA måste även börja betala av på sitt skuldberg.

Kapitalismens hopp står idag till helt andra länder. Vi är nu mitt inne i den stora vändpunkten där tillväxtländer som Kina, Indien, Brasilien, Ryssland, Sydkorea, Indonesien m.fl. kommer att få en allt större betydelse för vår civilisations fortsatta utveckling. Inom en 15 års period kommer med stor sannolikhet Asien vara världens ekonomiska nav. Kinas ekonomi beräknas vara lika stor som USA:s 2016. År 2025 beräknas den vara dubbelt så stor som USA:s. På andra plats USA, trea Indien och fyra är Japan. Den asiatiska ekonomiska dominansen är tydlig och förstärks av Sydkorea, Taiwan, Singapore och Indonesien, Vietnam m.fl.

Till det kommer att flera afrikanska länder har nu ligger i topp i den ekonomiska tillväxtligan. USA och Europa kommer i motsvarande grad att få en minskad relativ betydelse för den internationella ekonomin: http://sv.wikipedia.org/wiki/Europeiska_unionen

Befolkningsmässig tyngdpunktsförskjutning

Befolkningsmässigt tillhör väst redan idag en minoritet av världens befolkning. Om antal människor var normen för var FN ska befinna sig borde det ligga i Kina eller Indien, världens idag folkrikaste nationer. Om demokrati – antal människor – skulle gälla globalt borde Asien och Afrika ha ett mycket större inflytande över FN:

Asien bor drygt 4.050 miljoner människor (2008) – över 60 procent av världens befolkning. Där finns sex av de tio folkrikaste staterna: Kina, Indien, Indonesien, Pakistan, Japan och Bangladesh. I Östasien, inräknat Kina, ökar befolkningen med 1,2 procent per år medan siffran för södra Asien, inklusive Indien, är 2,5 och för västra Asien 2,6 procent. I slutet av 90-talet fanns omkring 125 miljon- städer i Asien. Där finns flera av de största sammanhängande stadsområden: Tokyo/Yokohama, Seoul, Manila, Shanghai, Bombay och Jakarta, alla med 12–15 miljoner invånare.
Källa: Nationalencyclopedin[1]

8 miljarder människor

År 2025 beräknas jordens befolkning ha ökat med ytterligare 1 miljard människor uppgå till 8 miljarder. Naturen, redan hårt belastad för att kunna livnära dagens folkmängd, kommer att vara satt under mycket hård press. Mat och vatten kommer antagligen att vara bristvaror i än högre grad än idag. Trots att vi tömmer havet på mat och förbrukar grundvattendepåer för att klara av att effektivisera jordbruket, klarar vi inte av att hålla svälten borta för de 7 miljarder som nu befolkar jorden. En ytterligare miljard människor gör inte saken lättare. Klimatförändringarna riskerar att försvåra situationen ytterligare.

I miljard människor till på jorden påskyndar dessutom klimatförändringarna.

 

Befolkningsmässigt tillhör väst redan idag en minoritet av världens befolkning. Om antal människor var normen för var FN ska befinna sig borde det ligga i Kina eller Indien, världens idag folkrikaste nationer. Om demokrati – antal människor – skulle gälla globalt borde Asien och Afrika ha ett mycket större inflytande över FN:

 

Asien bor drygt 4.050 miljoner människor (2008) – över 60 procent av världens befolkning. Där finns sex av de tio folkrikaste staterna: Kina, Indien, Indonesien, Pakistan, Japan och Bangladesh. I Östasien, inräknat Kina, ökar befolkningen med 1,2 procent per år medan siffran för södra Asien, inklusive Indien, är 2,5 och för västra Asien 2,6 procent. I slutet av 90-talet fanns omkring 125 miljon- städer i Asien. Där finns flera av de största sammanhängande stadsområden: Tokyo/Yokohama, Seoul, Manila, Shanghai, Bombay och Jakarta, alla med 12–15 miljoner invånare.
Källa: Nationalencyclopedin[1]

Värdens  befolkning idag och imorgon

Om vi skulle resonera i demokratiska termer borde Asien kunna ha absolut majoritet i FN med sina 60 procent av världens befolkning. Det är en infallsvinkel som vi västerlänningar sällan tänker på när vi stolt talar om vår demokratiska tradition, som vi så gärna vill se som en exportvara. Lika stolt värnar vi om globaliseringen, åtminstone så länge väst tjänar på den. Globaliseringen borde väl mänskligt sett betyda att inflytandet över vad som sker i världen skulle ha med befolkningens storlek att göra.

I DN kan vi läsa om att FN har tagit fram en ny prognos om befolkningsutvecklingen. Av den framgår att jordens befolkning inte alls kommer att stabiliseras runt 9 miljarder människor runt 2050 som hittills varit den kända sanningen. Den nya prognosen visar att ökningen fortsätter och att vi kommer att vara 10 miljarder år 2100. Mest oroande är trenden i Afrika:

Världsdel/land, folkmängd 2010, folkmängd 2100

Asien, 4,1 miljarder, 4,6 miljarder.

Afrika, 1 miljard, 3,6 miljarder

Latinamerika, 590 miljoner, 687 miljoner

Europa, 738 miljoner, 675 miljoner[2]

Ser vi till befolkningen idag har Europa och USA ett oproportionerligt stort inflytande i FN och på de övriga internationella arenorna. Afrika med en miljard innevånare redan nu, har inte alls det inflytande som de befolkningsmässigt förtjänar. Ska vi ha ett framtidsperspektiv och se till global demokrati kommer det att vara Asien och Afrika som kommer att vara de befolkningsmässigt stora tillväxtdrakarna. Det borde ge dem motsvarande betydelse ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Europas befolkningsmässiga betydelse kommer att minska inte bara relativt sett utan även i absoluta tal. Det är något som vi européer borde ta till oss. Europa blir allt mer marginaliserade i den globala dansen. Ser vi till ländernas befolkningsutveckling ser siffrorna ut så här:

Länder folkmängd 2010, folkmängd 2100:

Kina, 1,34 miljarder, 941 miljoner

Indien, 1,22 miljarder, 1,55 miljarder

Nigeria, 158 miljoner, 729 miljoner

Brasilien, 195 miljoner, 177 miljoner

USA, 310 miljoner, 478 miljoner

Ryssland, 143 miljoner, 111 miljoner

Tyskland, 82 miljoner, 70 miljoner

Frankrike, 63 miljoner, 80 miljoner.

Källa: FN Population Division. (TT)

Prognosen har tagits fram av FN och bygger på nya uppskattningar av födelse- och dödstalen i olika delar av världen. [3]

Den avslöjar att man underskattat den framtida folkökningen, framför allt i Afrika. Där beräknas befolkningen stiga från 1 miljard i dag till hisnande 3,6 miljarder inom loppet av 90 år.

För vissa av länderna söder om Sahara är siffrorna näst intill ofattbara.

Nigerias befolkning kommer att öka från dagens 158 miljoner till 729 miljoner, Kenyas från 40 till 160 miljoner, och Tanzanias från 45 till 316 miljoner. Relativt sett kanske Zambia är värst, med en ökning från 13 till 140 miljoner. Hur alla dessa människorska kunna födas på den fattigaste av alla kontinenter finns det inget svar på. FN påpekar att de inte tagit sådana problem i beaktande i arbetet. [4]

Det är Afrika som växer så det knakar. Länderna söder om Sahara står för en gigantisk utmaning som de inte kommer att klara upp på egen hand i världens fattigaste kontinent. Råvarumässigt är Afrika allt annat än fattig. Men det gäller att råvarutillgångarna verkligen kommer befolkningen till del.

Syd och öst kommer i med all säkerhet i högre grad att ta naturens resurser i anspråk. Det innebär att den globala konkurrensen om alla olika sorters råvaror kommer att öka och belastningen på naturen likaså. Framtiden blir vad vi idag gör den till brukar vi säga. Gör inte människan tillräckligt nu när det gäller befolkningsfrågan, fattigdomsbekämpningen och på miljö – och klimatområdet kommer 2025 att vara en dyster tid att leva i. Ju mer jag har arbetat med projektet, desto mer övertygad har jag blivit att frågan om hur vi hanterar dessa frågor kommer att bli helt avgörande för hur 2025 kommer att gestalta sig. Allt det jag skriver i de föregående blogginläggen om Globaliseringen 3.0, kan helt eller delvis omkullkastas om vi inte löser hållbarhetsproblematiken.

 

 

”Varför brister politikerna när det gäller miljömålen?”

Publicerad 2012-12-27 00:50

”Vad ska vi svara? Politikernas ambitiösa miljömål uppfylls sällan eller aldrig. När våra elever frågar oss varför blir vi ofta svaret skyldiga. Om politikerna inte vill att väljarna ska dra slutsatsen att de har misslyckats, måste de ange en realistisk väg att nå de uppsatta målen. Det skulle väcka respekt, skriver ledande forskare och samhällsplanerare. ”http://www.dn.se/debatt/varfor-brister-politikerna-nar-det-galler-miljomalen

 

 

 

Epoken Juholt

Håkan Juholt besöker Gamla Stan

Den 1:a mars 2011 besöker Håkan Juholt Gamla Stan. Jag tar mig en promenad från Södermalm till Själagårdsgatan 13 för att lyssna på honom. Det är socialdemokraterna i Gamla Stan som är arrangör. Soppa serverades till självkostnadspris 50 kr. I priset ingår smörgåsar, kaffe och pepparkakor. Måltiden börjar serveras redan klockan 18.00. Vi sitter grupperade runt ett antal bord och inmundigar soppa och samtalar och väntar på att själva programmet ska inledas klockan 19.00. En dam tycker att Håkan skulle passa bra som partisekreterare. Det hade han varit tidigare och det gjorde han bra, tyckte hon. Hon såg Carin Jämtin som den naturliga partiledarkandidaten. Det som låg henne i fatet var att S gjort ett extra svagt val 2010 i Stockholm. Carin Jämtin var en av galjonsfigurerna i Stockholm och har svårt att inte personligen bli kopplad till motgången. I valrörelsen presenterades ett ”Butlerförslag” som inte var så lyckat. Carin Jämtin var en av de personer som förknippas med detta utspel. Men trots dessa negativa faktorer såg damen i Gamla Stan att Carin skulle göra sig bra som partiledare. En annan kvinna höll med och sa att vi behöver en kvinnlig partiledare efter Mona.

En herre började tala om Håkan Juholt. Han sa att han inte visste så mycket om honom. Men sysslar han inte med försvarsfrågor? En annan herre tycke att soppan smakade mycket bra. Han brukar gå på de här tillställningarna på tisdagarna. Det är bra kulturprogram och så får man något varmt i magen också till ett bra pris. Han var tacksam för arrangörerna som ställde upp alldeles ideellt och arrangerade de här tisdagarna. Gamla stans socialdemokratiska förenings öppna tisdagsträffar är ett exempel på att det fortfarande finns liv den svenska folkrörelsetraditionen. Under hösten 2010 och våren 2011 besökte jag ett antal välbesökta kulturaktiviteter på Själagårdsgatan.

18.45 bröt Ingmar Ingevik in och hälsar oss alla välkomna. Han är ordförande i Gamla Stans, socialdemokratiska förening och är en riktig eldsjäl. Gamla stans S-förening ansvarar för valborgsfirandet på Riddarholmen och har ett 30 tal möten öppna för alla varje år. Ingmars programpunkt presenteras som ”öppen mikrofon”. Han gav oss lite allmän information om aktuella frågor och frågade om det var någon i publiken som hade något som vi ville säga. Några, som antagligen var från styrelsen, informerade om aktuella lokala frågor om Gamla Stan. Klockan hade blivit 19.00 och Ingmar Ingevik hälsade Håkan Juholt välkommen. Håkan visade sig vara en rolig man med mustaschen som pricken över i:et. Jag är stolt över att arbeta i ett parti som heter ”Socialdemokraterna”, sa han med patos. ”Social” ”demokrati” är något av det bästa vi har att erbjuda medborgarna.

Han målar upp bristerna i dagens välfärd, som alliansen har rustat ner. Vi håller på att gå tillbaka till ett gammalt samhälle, där de som är på solsidan får det allt bättre och de som är på samhällets skuggsida får det allt sämre. Vi börjar få tillbaka det gamla Fattigsverige, där barnen till människor som kommer från samhällets skuggsida får det allt sämre. Hur kan vi då tala om att alla ska ha lika startmöjlighet i livet? Håkan är en mycket skicklig talare. Han anknyter till ett mycket populärt program i TV under våren. Alla lever inte på solsidan, där de mest högsta inkomsterna fått de största skattesänkningarna. När det regnar ska vi hålla ett paraply ovanför de som har det svårt. Det är att ta ett socialt ansvar som det anstår ett parti som i sitt namn har ordet social, sa Håkan med inlevelse.

Han spelar an på en sträng som publiken ville höra. Applåderna är högre de jag varit med om tidigare på Själagårdsgatan.  Han fortsatte sin berättelse med att tala om att Vin & Sprit numer ägs av Finska staten. Så nu är det den finländska staten som höstar in pengar när vi tar oss en Skåne, konstaterade han med glimten i ögat. Skåne har blivit en finsk nubbe. Sedan tar han upp flera exempel på att privatiseringar inte har varit så lyckosamma. I skolan har vi fått betygsinflation, medan studieresultaten försämrats. Inom vården och omsorgen kommer riskkapitalbolag in och försämrar kvalitén i verksamheten och som en extra gratifikation lägger de sin verksamhet i skatteparadis så att de inte behöver betala skatt. Som medborgare har vi heller ingen insyn i dessa företag. Det är inte det här vi menar med demokrati, så han med glöd och emfas.

Jag hade sällskap med Håkan Juholt på väg till tunnelbanan. Han berättade om att han varit ute och hälsat på S-föreningar runt om i landet och sa att det är välfärdsfrågorna medlemmarna brinner för. Vi får inte bli ett parti som är som moderaterna, nästan. Då behövs vi inte längre. Det finns ju redan ett Folkparti. Vi måste tala om att vi är socialdemokrater. Han berättade också att han tyckte att det var konstigt att det inte är fler som är ute och besöker partiföreningar ute i landet. Det tycktes bara vara han och Lena Sommarstad som gjort sig besväret. Lena Sommarstad blev på hösten 2011 ordförande i S- kvinnoförbund.

Efter samtalet med Håkan Juholt började jag förstå att han inte bara varit ute och talat om partiets politik. Han hade drivit en egen partiledarkampanj och som det skulle visa sig en framgångsrik sådan. Jag fick en känsla att jag gick i Gamla Stan och talade med den nya partiledaren i det Socialdemokratiska partiet.

Partiledarkandidaten

Någon vecka efter hans framträdande i Gamla Stan står det klart att han är Berit Andnors och valberedningens kandidat till partiledarposten. Den bild som målas upp av honom är att han är, rolig, folklig, skjuter från höften och han gillar Elvis. Han hade även spelat in en hemmagjord politisk reklamfilm på Yuotube. Här ger Håkan prov på sin humoristiska ådra. [1]  Filmen ska handla om miljödriven tillväxt, men exemplen är många på hur det trasslade till sig för Håkan. Han verkar gå hem hos partiets medlemmar på gräsrotsnivå.  Han är en riktig Socialdemokrat. Han har turnerat runt från Ystad till Haparanda och talat politik med människor. Aftonbladets Katrine Kielos ger även en annan bild av honom:

Juholts syn på socialdemokratin är enkel: ”Solidaritet skapar tillväxt som ska användas till välfärd. Krångligare än så är det inte” och det är det naturligtvis visst. Men Juholt har också rätt. Socialdemokratin har ett vinnande koncept: hur svårt kan det vara?

Samtidigt – och det är väl det som är problemet – kan man inte trots alla Juholts år i rikspolitiken komma på en enda politisk idé som han har drivit. Men han är omtyckt – kanske hänger det ihop. [2]

Navigation i den politiska skolan tycks vara att inte driva några frågor, då blir man populär. Dagens politiker verkar mera att efterlikna Hasse Alfredssons Pastor Jansson. Han var modern och hade inga bestämda åsikter om någonting. Men på mötet i Gamla Stan hade Håkan Juholt mycket bestämda åsikter. Nu ville han profilera sig.

Extra partikongress på Clarion Hotell i Stockholm

På den extra partikongressen 25 – 27 mars 2011 valdes Håkan Juholt enhälligt till ordförande i det Socialdemokratiska partiet. Händelsen gick av stapeln Clarion Hotell i Stockholm i närheten av Centralstationen.  Temat för kongressen var Tillväxt och Välfärd. Jag var där två av dagarna och var hemma och tittade på SvT Play den tredje. Det var en på många sätt intressant upplevelse. Avgående partiordföranden Mona Sahlin och andra höll bra tal på kongressen. Valet av Carin Jämtin partisekreterare kom i skymundan för Håkan Juholts strålglans.

Håkan höll ett lysande tal på kongressen. Det mesta han sa gick att känna igen ifrån talet i Gamla Stan. Social Demokrati, med en konstpaus mellan orden, det är Håkan Juholt signum. Hans öppning var lite speciell i förhållande till talat i Gamla Stan. Han lyfte helt oväntat fram kulturens roll i samhället. Kulturen som allt mer blivit en handelsvara där det gäller att hitta sponsorer som stöttar verksamheten fick plötsligt en helt annan innebörd. Håkan lyfte fram sitt eget djupa intresse för kulturen och det gick uppenbarligen hem hos publiken. Han lovade kongressdeltagarna: ”I won’t back down”.  Tom Petty /Jonny Cashlåten blev symbolen för Håkan Juholts kämpaglöd. Kanske känner ni låten med Tom Petty istället. Han vävde ihop talet med kultur, välfärdspolitiken som drabbats av misslyckade privatiseringar och landade på barnfattigdomen. Det här ska vi ändra på, sa han segervisst. Efter en bit in i talet släppte han manus och talade fritt ur hjärtat. Även om det vars en inövad gest, så gav det ett mycket proffsigt och kul intryck. När han till slut avslutade ville inte applåderna sluta. Håkan hade lyckats med att tända rörelsen, åtminstone de delegater som var där.

Han verkade ha ett mycket starkt förtroende hos de breda leden i partiet. Men räcker det? Ett parti som vill representera fyrtio procent, helst mer, kan inte forma sin världsbild enbart utifrån vad de numer få aktiva medlemmarna tycker. S måste vara bredare en så. Håkan Juholt måste gå hem bland de grupper som lämnat partiet till förmån för Moderaterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna hade mycket svagt förtroende på ekonomiområdet och som jobbskapare. Här var det främst Moderaterna som vann över tidigare S-sympatisörer. På välfärdsområdet hade S ett starkare stöd för sin politik. Så utföll valanalysen. Men när valet stod mellan ekonomi och jobben eller välfärden så röstade väljarna på moderaterna. Hur ska S kontra på det? Är Juholt rätt person att ändra på detta, för S, så dystra faktum?  Miljöpartiet tar väljare från S i storstadsområdena. Samma fråga kan ställas igen. Är Juholt rätt person att tackla Åsa Romson och Gustav Fridolin?

Men nu var det klackarna i taket. Håkan Juholt valdes utan gnissel till ordförande för Socialdemokraterna. Det var en välregisserad föreställning, något som S är bra på. Av de tidigare konflikterna och schismerna mellan olika grupperingar märktes ingenting. Enaren hade kommit och skulle föra S till det förlovade landet. Mannen med mustaschen gav ett halvt löfte att den skulle kunna åka av om det blev en valseger 2014.  Efter två nesliga valförluster var S ett parti i kris. Nu gällde det att gräva ner stridsyxorna och jobba som ett team, för att komma tillbaka igen. Nu gäller det att glömma bort det som har varit och bara se framåt. Det gäller inom idrottens världs och det borde väl även gälla inom politiken. Om Hammarby förlorat två matcher i rad, då går det inte att bara deppa för förlusterna. Vänd blad och se framåt, skulle kungen ha sagt.

Många inom S hade varit involverade i olika kriskommissioner. Vad skulle hända med dessa? En välvillig själ stod på podiet och talade om mordkommissionen. Hon tyckte att ordet var lite tungt, så hon hade bestämt sig för att korta ner det till KK. Framme på scenen fanns en storbildskärm, där vi på åhörarläktaren och kongressdeltagarna kunde följa bloggarnas synpunkter. Plötsligt bröt det ut ett stort skratt. På skärmen dyker det upp en bloggare som säger.

–          KK kan ni väl inte kalla den för, det betyder ju knullkompis.

Föredragshållaren såg inte vad som skrevs på skärmen. Inte ont anande fortsatte hon med sin förkortning, till åhörarnas stora munterhet. Vad som skulle hända med KK blev jag inte klok på. Skulle den fortsätta i en ny tappning eller var S-krisen över nu? Jag kommer att återkomma till detta längre fram i boken.  För Håkan Juholt går vägen till tillväxt genom välfärd.

Många kongressdelegater var inne på samma linje. Välfärden i fokus, skapas jobb och god ekonomi. Nu var det ett samlat parti som gick en ljusnande framtid till mötes. Det var nog många som kände så efter den extra partikongressen. Hoppet hade kommit åter hos den hårt sargade rörelsen. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gisslades av flertalet talare. I övrigt fick vi höra hur dåligt alliansregeringen skött landet. Efter valsegern 2014 skulle Socialdemokraterna ägna sig åt att återuppbygga skola, vård och omsorg liksom all annan välfärd som den borgerliga alliansen rivit ner. Om tillväxt talades det inte så mycket, om man bortser ifrån att det från många framhölls att tillväxt inte fick innefatta sämre anställningsförhållanden och sämre omställningsskydd.

Många som jag talade med tyckte att valet av Håkan Juholt var ett bra val som partiordförande för Socialdemokraterna. Han är en mycket bra folktalare, i klass med Olof Palme eller åtminstone Göran Persson. Han talar fritt ur hjärtat och kommer nog att gå hem hos folk som inte engagerar sig annat än tillfälligt i politiken. Med sådana förmågor kan han mycket väl vinna 2014 års val. För många aktiva socialdemokrater verkar just det vara det övergripande målet, att vinna valet 2014. Det gäller att förpacka politiken så att den ska bli säljbar på väljarmarknaden. Vad som döljer sig bakom de populära slagorden verkar däremot vara mindre viktigt. Försäljning är det viktigaste, innehållet en viktigt andrahandsfaktor.

Göran Greider, Peter Wolodarski och Kjell Olof Feldt på kongressen

Göran Greider och Peter Wolodarski var TV-kommentatorer efter den extra partikongressen, när S valde Håkan Juholt till ny partiordförande. Då var Göran Greider euforisk av lycka. Han var inte ensam: http://vilhelminasossarna.bloggo.nu/Extra-partikongressen-25-273-1/.

Peter Wolodarski konstaterade i intervjun att Håkan Juholt hållit en mycket engagerat anförande, men nu gäller att skapa en politik för att nå upp till alla löften som Håkan Juholt tal har väckt hos många socialdemokrater. Det finns en risk att han skapar orealistiska förhoppningar om vad S kan åstadkomma. Då kommer det istället att skapa stor besvikelse lite längre fram.

Jag råkade gå förbi Kjell Olof Feldt som var inbjuden som gäst tillsammans med ett antal andra av det gamla gardet. Han stod och talade med någon som jag inte kommer ihåg vem. Men jag kommer ihåg vad han sa: Hur har han (Håkan Juholt) tänkt sig att finansiera alla dessa förslag, hörde jag Kjell Olof Feldt säga. Min första ryggmärgsreaktion var: Vilken glädjedödare. Kunde inte även Kjell Olof Feldt instämma i den entusiastiska kören. Nu var partiet laddat. Nu var vi på gång. Nu var det nytändning som gällde och entusiasmen verkade gränslös på den extrakongressen, 25 mars t o m 27 mars 2011.

Men jag kunde inte släppa Kjell Olof Feldts påpekande. Jag har under mina senaste 25 år i yrkeslivet sysslat med ekonomi i olika former och vet att det inte räcker med att vilja, även om det är en viktig första förutsättning. Det gäller även att få fram resurser för alla de förändringsidéer vi har. Utan resurser blir det ingenting av våra djärva planer och idéer, oavsett hur behjärtansvärda de än är. Den som inga pengar har hen får gå med rumpan bar.

Kjell Olof Feldts ord dök upp i mitt medvetande gång på gång under de kommande veckorna efter kongressen. Långt senare på våren började Kjell Olof Feldt dyka upp i mina drömmar under sömnen. Hela tiden fanns det ett varningens ord med. Hur ska S kunna hitta finansiering för alla de löften som Håkan Juholt gav?

Efter yran på kongressen

Efter det att Juholt valdes så har den information vi fått om Håkan Juholts agerande varit så där. Redan i talet på den extrakongressen sa han att fackföreningsrörelsen skulle göra gemensam sak med S i pensionsfrågan.  Eftersom fackföreningsrörelsen är partipolitiskt obunden var det ett mindre väl valt uttalande.  Fackföreningsrörelsen dementerade även att det fanns några sådana planer. Några dagar efter att han blev vald framkom det att hans kulbo dömts för bedrägeri, något som han inte talat om för valberedningen. I Libyenfrågan var han tämligen svävande.  Försvarsfrågor har varit Håkans specialitet under många år, då krävs att han har en tydlig uppfattning i den frågan.

Den stora smällen kom när det blev känt att hans kulbo under flera år bott gratis på skattebetalarnas bekostnad.  En förundersökning påbörjades men lades ner. Han hade inte gjort något juridiskt fel. Men var det moralist rimligt? När S presenterade skuggbudgeten visade det sig att den inte var tillräckligt förankrad i rörelsen. A-kassan en kärnfråga för S, hade behandlats på ett oklart sätt. Hur mycket skulle satsas på att återställa A-kassan? Vad stod Håkan Juholt i denna fråga? Håkans stab hade stöttat Ilmar Reepalu (S) i Malmö som ville göra det möjligt att skapa temporärt medborgarskap för att ha möjlighet att utvisa kriminella ungdomar utan svenskt medborgarskap. Håkan gick sedan ut och talade om att han inte alls har den uppfattningen, men tycker att det är viktigt att det är högt i tak och respekterar olika åsikter. Ilmar Reepalu tog upp en svår fråga. Hur ska vi ställa oss till en ökad kriminalitet, där utländska grupper och personer är involverade? Istället för att debattera sakfrågan, tonades hela frågan ner.

En dag i början av sommaren 2011 Tommy Waidelich och promenad i vinterträdgården med en vän

Den första juni 2011 var jag i Gamla Stan och hade ett spännande samtal med en Tommy Waidelich, ekonomisk talesman för socialdemokraterna. Eftersom han då var ny på sin post var det extra spännande att höra vad han hade att säga. Waidelich menade att samverkan mellan politik, fackföreningar, näringsliv och akademin måste förbättras, för att öka Sveriges internationella konkurrenskraft. Alliansregeringen har beröringsskräck för näringslivet. Det är en politik som vi måste ändra på, menade han. Det finns stora behov av investeringar inte minst i bostäder och järnvägar. Vi måste se till att vi inte får uppleva en vinter till där järnvägen inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Ungdomar tvingas bo kvar hemma på grund av att det inte finns tillräckligt med små hyresbostäder för dem. Många har heller inte råd att köpa bostadsrätter. Samhället måste aktivt styra investeringarna mot dessa och andra viktiga behov som marknaden inte på egen hand klarar av att tillgodose. Satsningar på infrastruktur skapar också nya jobb och det är en förutsättning för att vi ska klara av att upprätthålla välfärden i Sverige. Dessutom måste ungdomsarbetslösheten komma ner till en acceptabel nivå. Här är det viktigt att förbättra utbildningen. Vi måste bryta trenden att så många unga går ut grundskolan med ofullständiga betyg och kunskaper. Lärartätheten måste öka för att förbättra kvalitén i undervisningen. Lika viktigt är det att det ska finnas en andra chans. Många unga är skoltrötta och är inte motiverade i skolan. Då är det viktigt att det ska finnas möjlighet att komplettera studierna längre fram, när motivationen återkommit.

Det återkommande livslånga lärandet är viktigt för att arbetsmarknaden är mer dynamisk och föränderlig nu än den varit tidigare. Unga människor idag får räkna med att sadla om och byta arbete och inriktning flera gånger under deras yrkeskarriär. Komvux, universitet och högskolor samt folkhögskolor måste få resurser för att ge människor möjlighet till att ställa om sig i en föränderlig värld. Kunskapssamhället kommer att ställa allt större krav på utbildning och att människor har förmåga att förändra sig. Vi måste se till att samhället har de resurser som behövs för att människor ska kunna ställa om sina liv och hitta nya sysselsättningar i en föränderlig värld.

Om globaliseringen 3.0, 15 år framåt, kan vi naturligtvis inte veta så mycket om idag. Men vi kan se trender och försöka anpassa oss efter dessa. Tommy Waidelich höll med mig om att det är viktigt för politiker att ha ett perspektiv som pekar längre fram än bara till nästa val. Satsar inte Sverige tillräckligt på infrastruktur och utbildning, kommer Sverige att tappa konkurrenskraft och vi kommer att få svårt att behålla och förbättra vår välfärd. En annan viktig fråga för framtiden är hur vi hanterar en omställning till ett hållbart samhälle. Bostäder och järnvägen är två delar, men det kommer att behövas så mycket mer. Vad detta skulle vara kommer socialdemokraterna att återkomma till i höst.  Något ytterligare jobbskatteavdrag såg inte Tommy Waidelich att vi har råd med. Pengarna behövs för investeringar för framtiden.

I svallvågorna efter finanskrisen 2009 måste finansmarknaderna på något sett regleras och styras. Den akuta finanskrisen har nu tonat av, men har istället spillt över på nationalstaterna.  I Europa har vi fått en klyfta mellan nord och syd. Nord har klarat att repa sig från den finansiella krisen hittills. Syd har mycket stora svårigheter. Det har skapats en stor klyfta inom EU. Men i en globaliserad värld kan Sverige inte klara sig på egen hand. Ekonomin hänger ihop och vi är alla beroende av varandra för en ekonomi i balans och en hållbar tillväxt. Om Grekland inte skulle klara sina ekonomiska svårigheter, utan tvingas att ställa in sina betalningar, drabbar det inte minst tyska och franska banker. Då kommer hela det finansiella systemet i Europa och i världen att återigen drabbas att en akut kris. Tommy Waidelich såg också att som läget har utvecklat sig så är det bra att vi inte är med i eurosamarbetet. Han trodde inte att det kommer att bli aktuellt inom överskådlig framtid att ompröva beslutet med en ny omröstning.

För att stabilisera det finansiella systemet har det gjorts för lite hittills. Basel III syftar till att stärka bankernas kapitaltäckning och göra det finansiella systemet mer robust. Motsvarande solvensregler finns för försäkringsbolag. Det är nödvändiga åtgärder. Men frågan är om de vidtagna åtgärderna räcker. Tommy Waidelich ser att de överstatliga globala institutionerna måste få vidgade befogenheter för att motverka den finansiella marknadens svängningar.

Vi talade bland annat om Tobinskatten, en skatt på finansiella transaktioner. Bland politiker inom EU finns det många som ser en skatt på transaktioner som ett sätt för EU att dämpa de finansiella flödena och också ge möjlighet för EU att få in pengar till gemensamma projekt. Waidelich såg behov av att EU ska gå före och skapa stabilisering av de finansiella marknaderna. Han höll sig avvaktande till att EU skulle införa en Tobinskatt på egen hand. Risken är då att det finansiella kapitalet tar andra vägar, något som skulle göra andra finansiella centra utanför Europa lyckliga, men som kommer att drabba EU negativt. Mer om Tobinskatten kan du läsa under rubriken ”Kritik mot globaliseringen” i detta Kapitel. EU borde istället vara pådrivande om globala regelverk för den globala finansmarknaden. Alla de beslut som åstadkoms idag och några år framåt kommer att bidra till att skapa globaliseringen 3.0, 15 år framåt. Men han påpekade att S inte var färdig med sin analys ännu. Vi får vänta till i höst. När väl hösten kom visade det sig att det inte var några astronomiska skillnader mellan alliansens budget och socialdemokraternas skuggbudget.

Jag frågade även Tommy Waidelich om det inte fanns en risk att Håkan Juholt skapat en alltför stor förväntan på reformer och förbättringar vid Håkans installationstal på den extra partikongressen på våren 2011. Se vidare ”Förspel till och den extra partikongressen 2011.”

Tommy Waidelich svarade elegant på min fråga. Det finns alltid en risk med att gå ut med visionära utspel att människor tror att reformerna ska gå att genomföra på en gång. Det kan skapa besvikelse när det sedan kommer till den skuggbudget som han nu höll på att arbeta med och som skulle presenteras på hösten 2011. Men det gäller att vara tydlig med kortsiktiga och långsiktiga mål.

Så här i efterhand kan vi väl konstatera att det var här det brast i den socialdemokratiska politiken. Det är inte fel att ha visionerna klara för sig och veta åt vilket håll vi ska gå. Men det måste tydligt kommuniceras ut vilka som är de kostsiktiga målen och vilka som är långsiktiga. När sedan skuggbudgeten presenterades år på hösten 2011 blev gapet mellan Håkan Juholts retorik och de faktiska förslag som fanns i skuggbudgeten helt enkelt för stort. Detta ledde till att det skapades en förtroendeklyfta mellan Håkan Juholts ord och den faktiska politik som S kunde erbjuda.

Det går naturligtvis att lägga hela skuldbördan på Håkan Juholt och Tommy Waidelich. Men båda var ju nya och saknade erfarenhet av det praktiska ledarskapet av ett så stort parti som det socialdemokratiska. I ledningen fanns även ett antal mycket rutinerade personer som borde ha kunnat fungera som mentorer för de två nya aktörerna. Lag spelet fungerade helt enkelt inte så bra.

Många gånger under min skrivarresa har jag frågat mig varför jag gav mig i kast med författandet. Jag är en social själ och tycker om att umgås med människor. Författande är en sysselsättning för ensamvargen. Är det verkligen det här jag helst av allt vill göra, nu när jag kan välja och vraka mellan olika spännande aktiviteter? Svaret jag hör inombords är att, ja det är det här du ska syssla med. Ensamheten ger möjlighet att reflektera. Jag har haft upplägget klart för mig länge, att intervjua olika människor och väva ihop en berättelse om Globaliseringen 3.0, 15 år framåt i tiden.

Att samtala med människor om framtidsfrågor har varit mycket spännande. I ett jäktat vardagsliv, har vi nog oftast inte tid att fundera så mycket på vad som ska hända på ett års sikt, mycket mindre än vad som ska hända om 15 år. Genomgående har de intervjuade visat ett engagemang och intresse för framtiden och funderat på ämnesområdet innan vi träffats för ett samtal. Det har gjort samtalen mycket intressanta och stimulerande. Det har även inneburit att författandets ensamhet, har kunnat kombineras med samtal med människor med olika bakgrund och erfarenhet.

Efter samtalet med Tommy Waidelich åker jag och hälsar på en vän i Axelsberg. Vi promenerar längs Mälarens Strand och går i riktning mot Aspudden. Det är en strålande vacker dag när vi går genom ett mycket välskött koloniområde och möts av en himmelsk doft av syren och kaprifol. Till slut kommer vi fram till målet för vår vandring, vinterträdgården. Här kan man äta en god kladdkaka eller hallonpaj med vispgrädde. Kommer detta natursköna område finnas kvar 2025, eller har det blivit bostäder i detta gudabenådade område. Stockholm är verkligen en underbar sommarstad. Efter att ha suttit och filosoferat om livets förgänglighet en lång stund går vi tillbaka samma väg. Det finns även möjlighet att bada, men det var bara några ungdomar som stod och tvekade att hoppa i. Det behövs mer sol och värme innan Mälaren är badbar får oss normalbadare. För alla er som ännu inte upptäckt detta paradis, vinterträdgården, har ni fortfarande något att se fram mot. Vi avslutar en skön dag med lite argentinsk tango, varvat med att gå ut på hennes balkong och njuta av en underbar utsikt utöver Mälaren, och se de många små segelbåtarna och några turistbåtar fara förbi.

Tunnelbanestationen är Axelsberg.

När jag ser så vackra platser grips jag även av ett stänk av vemod. Undrar hur många sådana platser som får vara kvar om år 2025. Då beräknas Storstockholm härbergera ett Oslo minst 400. 000 personer ska flytta hit och trängas med oss övriga i en stad som redan borde vara färdigbyggd. De grön – och strövområden som finns borde behållas och fler skapas. Istället kommer det med all säkerhet  att bli tvärtom när flyttlassen i en strid ström tränger in i Stockholm.

Om krisen Jens Orback, Jytte Guteland och Ardalan Shekarabi

I SVT 1:s morgonsoffa den 20 januari 2012, sitter 3 socialdemokrater och samtalar om krisen i S och Håkan Juholts ställning. Jens Orback, generalsekreterare i Olof Palme institutet, Jytte Guteland, avgående förbundsordförande i SSU och Ardalan Shekarabi, en av nyckelpersonerna i S-kriskommission. 

Kriskommissionen har bestått av de bägge ordförandena Anna Johansson och Ardalan Shekarabi samt Kajsa Borgnäs, Morgan Johansson och Johan Persson. [3]

Jens Orback ansåg att Håkan Juholt är en skicklig politiker, men är inte säker på att det räcker i det läge som nu uppstått. Jens som varit engagerad i idrottsrörelsen gör en jämförelse. Han gör en jämförelse mellan en lagledare där och Håkan Juholts position. En lagledare vill gärna vara med och lotsa laget till en positiv position. Sedan kan man tänka sig att avgå. Det är inte lätt för Håkan att nu avgå när läget är som sämst.

Jytte och Ardalan efterlyste båda att partiet ska göra något av det omfattande arbete som lades ner på kriskommisionen. Nu har fokus kommit på partiledaren. Men S måste hitta en politik för att tackla de utmaningar som vi nu står inför.

Vår tid kännetecknas av historielöshet

När jag var aktiv i Gubbängens Socialdemokratiska förening på 1970-talet kommer jag ihåg att föreningsmedlemmen Gunnar Fredriksson, före detta chefredaktör på Aftonbladet, sa att vår tid kännetecknas av historielöshet. På grund av historielösheten blir all debatt ytlig och tappar perspektiv och sammanhang. På grund av vår historielöshet har vi svårt att lära av historien. Vår generation tenderar att upprepa de fel som den äldre generationen gjorde. På ett plan står vi och stampar på ruta 1 och har svårt att komma framåt.

Det här sa Gunnar Fredriksson på 1970-talet. Orden gjorde ett djupt intryck på mig då några år och 20. Det Gunnar sa lät klokt. Hur kan det vara så att vi har skapat en civilisation som så fullständigt lever i nuet att vi inte ger oss tid till reflektion? Hur ska vi då kunna lära av historien? Hur ska vi lära oss av våra misstag? Måste vi göra om samma misstag gång på gång?

Jag kommer ofta tillbaka i mina tankar till det Gunnar Fredriksson sa på 1970-talet. Oerhört mycket har skett i vårt samhälle och i vår värld sedan 1970-talet.  Det mesta går nog att härleda till tekniska och vetenskapliga innovationer, som möjliggjort att vi idag kan leva ett helt annorlunda liv. Levnadsstandarden för många i Sverige är också på en helt annan nivå än på 1970-talet.  Min äldsta son, som fyller 30 nästa år, åker i skytteltrafik runt jorden för att uppleva nya saker på plats.

Men de kunskaper vi får med allt vårt resande, surfande på nätet, TV tittande och filmkonsumtion är ofta nulägesbilder. Det ger en bild av händelser just nu. Utan ett historiskt perspektiv blir vi helt händelsestyrda. Det blommar upp en debatt, den är helt fokuserad på nuet och efter några månader faller den ner i prioritet. Efter ytterligare någon tid faller den i glömska. Nya frågor pockar på intresse. Av tidsbrist har journalisterna svårt att sätta in de nya frågorna i ett sammanhang. Efterfrågan på väl bearbetad information är också lite dämpad. I vår stressade värld vill vi gärna ha korta nyheter. Helst ska informationen inte överstiga en sida. Ännu hellre en ppt-sida med några slagkraftiga stolpar.

Effekten blir att de som tar del av de mediala nyhetsströmmarna får en fragmentarisk bild av händelseutvecklingen i Sverige och i vår omvärld.  Om vi jämför 1970-talet med dagens underbara högtekniska värld har utvecklingen mot en alltmer händelsestyrd tidsanda accelererat. Att anlägga ett historiskt perspektiv tar tid och kan sinka oss från att få saker gjorda idag. Att lära sig något av historien är inte vår tids paradgren. Tiden räcker bara inte till. Gjort är gjort! Nu gäller det att blicka framåt vända blad och gå vidare som Kungen sa. Gå vidare till nästa hektiska dag på jobbet, till nästa dags kamp om att få livspusslet att gå ihop, till nästa tråd på Facebook. En Facebooktråd med mycket hög aktivitet och starkt engagemang från deltagarna, sjunker tillbaka efter några veckor och om en månad börjar det vara svårt att hitta tillbaka till tidigare så glödheta debatten.

Samhällsutvecklingen präglas av vår tidsanda. En strid ström av nu-upplevelser avlöser varandra. Nuet är ett ögonblicksverk. Det som var nu för några dagar sedan tillhör numer historien. Det bästa vi kan göra är att släppa taget och gå vidare för att ge plats för nya nu-upplevelser.   Nästa träff med vänner i ”the real world.” Nästa inlägg i debatten i andra media. Nästa kvartalsrapport. Nästa dag på börsen. Nästa opinions undersökning. Nästa val. Nästa semesterresa. Nästa konferens om arbetslöshet, en ekonomi i obalans eller i klimatfrågan. Nästa golfrunda. Nästa cykeltur. Nästa underbara kärleksakt.

Hur hänger den här frågan ihop med andra frågor som vi debatterar? Kan vi hitta samband mellan olika frågor som debatteras idag? Finns det historiska paralleller till det som händer? Finns det en röd tråd i det som händer? Eller är alla händelser just händelser som kommer och går? Utan inbördes mening och utan orsakssamband?

Den här typen av undersökande journalism blir allt svårare att få tid med. De gamla frågorna som var högaktuella för ett halvår sedan, har nu passerat sitt bäst före datum och tillhör nu historien. Vår tid har förlorat förmågan att lära av historiens misstag. Det kan bli ödesdigert för vår civilisation.

Argumenten för att vända blad och gå vidare är många. Varför rota i det gamla? Det kan vi ändå inte göra någonting åt? Om vi fastnar i historia får vi ingenting gjort.

Vi är händelsestyrda. Tänk vad mycket saker vi skulle kunna göra om vi bara har tid. Men när ska vi få den?  När det fanns möjlighet för mig att gå i avtalspension som 61 åring i mars 2011, från att ha arbetat i bank & försäkring i 25 år, såg jag framförallt fram mot att ha tid för reflexion, eftertanke och att ägna mig åt saker som jag helt själv får bestämma över.

Det kändes lyxigt och det känns det fortfarande. Tänk att få ägna mig åt att dansa argentinsk tango och svenska polskor och andra pardanser hur mycket jag vill. Tänk att få cykla omkring i Stockholm och ständigt upptäcka nya vinkar och vrån trots att jag bott i Stockholm i hela mitt liv. Tänk att få ägna mig åt odling och trädgårdsarbete när jag är ute på mitt fritidshus. Tänk att få tid att skriva en bok. Tänk att ha tid att blogga och delta i spännande debatter i Facebook. Tänk att få ägna mig åt Yoga för att bli lite smidigare. Tänk att få tid att utöva Mindfulness som jag praktiserat sedan 1970-talet. Tänk att bara få gå runt på Södermalm och upptäcka hur enastående vacker vår ö är. Tänk att hitta nya vinklar och vrår i vår sköna huvudstad. Tänk att få möjlighet att låta tankarna mogna fram utan att ha en deadline, där leverans förväntas om en vecka.

Tänk att ha tid att gå tillbaka och titta på händelser som hände bara för några år sedan och jämföra med dagens situation. Att ha tid, en nåd att stilla be om. När vi har tid gäller det att njuta av den i fulla drag.  Det är det jag gör och njuter i som aldrig förr.

Den fjärde vägen: En demokratisk socialism, en anständig kapitalism och ett långsiktigt hållbart samhälle

Den fjärde vägen –  En demokratisk socialism, en anständig kapitalism och ett långsiktigt hållbart samhälle

Sammanfattning – S står idag inför ett vägval

Eftersom blogginlägget blev långt och att vi förväntas kunna formulera vad vi vill ha framfört på en max en sida, har jag gjort en sammanfattning av mina tankar här. Har dock en viss förhoppning att åtminstone någon mäktar med konststycket att läsa genom inlägget i sin helhet. Eftersom jag lagt ner en hel del tankemöda på dokumentet skulle det även vara mycket glädjande att få några kommentarer på mina reflektioner.

Samhället har sedan 1980-talet utvecklats mot ”ökad ojämlikhet”, tvärt emot den paroll ”ökad jämlikhet” som vägvisare S, när jag gick med i S på 1970-talet. Tiderna har uppenbarligen förändrats.

I detta debattinlägg behandlas några av de centrala frågor som S idag måste ta ställning till för att kunna vara en viktig samhällsförändrande kraft i framtiden. Det kan därför även ses som ett inlägg i debatten om ett nytt partiprogram som S just nu är i färd att skapa.

Hör begreppet ”en demokratisk socialism” till framtiden, eller är det snarast att betrakta som ett kulturhistoriskt fenomen? Samma fråga kan ställas om begreppen ”ökad jämlikhet” och ”full sysselsättning”. Menar vi något med begreppen måste vi rimligen fylla dessa med innehåll.

Vad betyder en ”anständig kapitalism” för den praktiska politiken? Går det att hitta ett ramverk för att bädda in kapitalismen med demokratisk styrning? Hur borde i så fall ett sådant ramverk se ut?

Hur ska S kunna formulera en praktisk politik som i grunden är långsiktigt hållbar?
När redan hyggligt ekonomiskt välmående människor utnyttjar det nuvarande ramverket för att göra sig en extra hacka: Är det då ett oetiskt agerande? Frågan har aktualiserats i samband med Serafen-affären i Stockholm. Jag reflekterar även över detta i blogginlägget.

Om vi helt fokuserar på att det var urusla M-politiker som genomförde en för skattebetalarna skandalös dålig affär – har då inte politiken tappat andra viktiga värden? Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Då är det naturligtvis bra att ha en innehållsrik affärsplan för S. Men håller politik på att reduceras till att vara bra på att göra affärer? Jag ser fram mot en valrörelse 2014 där vi går omkring med parollen: ”Bättre business” rösta på S!

Hur står det till med moralen och etiken? Är moral och etik något som bör integreras i den framtida politiken? Eller är moral och politik oförenliga begrepp? Ju mer affärsmässig den politiska verksamheten blir, desto svårare blir det att driva frågor av djupt moralisk karaktär, som är själva den ideologiska grundval som arbetarrörelsen växte fram ur. Ord som frihet, rättvisa, jämlikhet och solidaritet är helt underordnade begrepp inom affärsvärden. Att skapa så hög riskjusterad avkastning som möjligt är det helt avgörande affärsmålet för verksamheten. Om politik reduceras till att göra bra affärer tappar den hela sitt idébaserade innehåll.

Då spelar det ingen roll om vi är anställda av S, H&M, Ikea eller Stockholm kommun. Det gäller att se till att vi verkar för respektive företags affärsplan.
Nu är Olof Palme aktuell i en dokumentärserie i 3 delar SVT1. Så här uttryckte han sig i boken ”Politik är att vilja” 1968, Prisma förlag: ”ta bort den långsiktiga viljeinriktning med teorin och värderingar som grund och ta bort den känslomässiga övertygelsen som kraftkälla, och politiken i demokratin blir grå och trist . Möjligen kan man göra något annat. men man kan aldrig skapa något annorlunda. Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en som sträcker sig längre än till nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället, och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem som framtiden bjuder. Den historiska erfarenheten ger tydligt besked om att den dag det s.k. praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arena, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratin”

Tydligare än så som Olof Palme uttryckte sig på 1960-talet är svårt att efterlikna. Var håller politiken idag på att ta vägen?

Olof Palme argumenterar så här elegant mot alla de som på 1960-talet menade att ideologierna var döda. Kvar finns den praktiska uppgiften att lösa enskilda frågor. Olof Palme var uppenbarligen av en annan åsikt. Politik för honom var mer än att utföra administrativa  uppgifter på ett kompetent sätt. För en politiker gäller det att hela tiden att ha med oss vår historia, våra värderingar, vår helhetssyn och vår övertygelse om vi i vårt politiska vardagsarbete kan göra skillnad för att stegvis skapa en bättre framtid. Det är så idéburen praktik genomförs.

Att fokusera på samhällsekonomisk effektivitet är mycket välkommet och till det kan en affärsplan vara ett mycket bra verktyg. Men ekonomi är ju ett medel för att uppnå mål en vision om ett samhälle som ”åt alla lycka bär”. Tappar vi visionerna blir ekonomin enbart en teknisk hantering, där det gäller att vara så skicklig på att göra investeringskalkyler som möjligt.

Om ett parti talar om ”ökad jämlikhet och full sysselsättning” och i praktiken för en politik där klyftorna ökat sedan 1980-talet och där arbetslösheten varit hög sedan tidigt 1990-tal: Är det ett bevis på ett oetiskt agerande? Vad händer när gapet mellan prat och verkstad blir för stort?

I blogginlägget tar jag avstamp från SNS-rapporten – ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? ”Utifrån den reflekterar jag över begreppen; kvalitet, effektivitet och valfrihet. Relationen samhällsekonomisk respektive företagsekonomisk nytta behandlas även.

Det politiska ramverk som nu håller på att växa fram för att mota all kritik av misskötsel som vi under flera år har kunnat följa i media  leder till ökade kostnader för samhället:

Mer pengar till byråkrati och mindre pengar kärnverksamheten, som Thomas Ihregard och Timbro brukade uttrycka saken. Är det den här utvecklingen som Timbro avsåg när man på 1980-talade om den ofantliga sektorn som bara växte och växte. Det blev bara fler och fler byråkrater inom den offentliga sektorn. Fler privata inslag och marknadsstyrning skulle leda till mindre byråkrati och inte mer. Det var själva huvudbudskapet i Timbros argumentation då. Nu håller den ökade privatiseringen istället just på att leda till ökad byråkrati och mindre resurser till kärnverksamheterna, lärare, läkare och sköterskor. Det är ju dessa resurser som bär upp hela verksamheten. För S gäller det att våga analysera den 20:åriga utvecklingen och dra rimliga slutsatser av den analysen.

Om S nu verkligen i praktiken, och inte bara i retoriken, vill åstadkomma ett trendbrott från den nyliberala statens logik och åter ha parollen ”ökad jämlikhet ” som ledstjärna krävs en hel del nytänkande. Det räcker inte bara med att slipa på kommunikationsstrategin. Det räcker inte heller med vackra retoriska konstgrepp som att lyfta fram ”demokratisk socialism” eller en ”anständig kapitalism”. Det behövs mer konkreta förlag, mer verkstad än prat. Det gäller nu att fylla orden med innehåll.

Avslutningsvis undrar jag: Kommer en ”anständig kapitalism” bli ett motsvarande begrepp, som ”demokratisk socialism” ”ökad jämlikhet” och ”full sysselsättning”, och fyllas med luftbubblor och pratpastejer? Eller kommer S, övriga politiker, och företagsvärlden, lyckas fylla begreppet med innehåll. Kommer framtiden möjligen att fyllas med mer verkstad än prat? Kommer S vara en politisk kraft som, tillsammans med många andra krafter, hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Om så är fallet kommer S ha en självklar roll även i det framtida samhället.

Den huvudsakliga slutsats som jag drar i detta dokument är att:

Politikerna måste ta på sig hela ansvaret för det ramverk de har skapat. Ska vi få till stånd en förändring, måste nuvarande politiker ta sitt ansvar och ändra på det ramverk under vilket företag och investerare verkar inom. Vill politiker göra allvar av att demokratin ska bädda in marknaden?  Då får våra valda ombud visa handlingskraft och skapa instrument för att ändra ramverket. Annars blir ”inbäddningen” bara ett annat tomt begrepp. Om inte kommer människor efterfråga andra politiska partier eller helt enkelt vända politiken ryggen.

Start av blogginlägget!

Prat och verkstad – Olof Palmes ande vilar fortfarande över vårt samhälle

På juldagen 2012 visas en film om Olof Palmes liv. År 1968 vann S riksdagsvalet och fick över 50 procent av rösterna.  På partikongressen 1969 valdes Olof Palme till partiledare. Förväntningarna på framtiden var mycket höga. ”Ökad jämlikhet” var parollen på kongressen och Olof Palme talade om den demokratiska socialismen som det självklara vägen framåt för att nå målet – ett samhälle som ”åt alla lycka bär”.

Några år senare gick jag med i SSU. Få var det nog som då kunde ana att den stolta parollen ”ökad jämlikhet” istället på 1980-talet och fram till nu i praktiken skulle avlösas med ”ökad ojämlikhet”. Klyftorna i samhället har ökat sedan 1980-talet.

Detta faktum har dock inte nämnvärt påverkat S retorik. Lyssnat vi bara på den väl utmejslade retoriken, får vi lätt uppfattningen att lyckoriket nästan redan är här. Om det nu inte hade varit för att alliansen hade kommit och tagit regeringsmakten ifrån oss.

Idag, mer än 40 år senare, finns det fortfarande en del inom S som med solsken i blick drömmer sig tillbaka till Olof Palmes tid och talar om en demokratisk socialism. Jag vet inte längre vad begreppet innefattar. Kan någon hjälpa mig att förklara vad demokratisk socialism står för idag? Finns det någon som har en idé om hur den ska genomföras?

Jag minns när jag såg Olof Palme tala i Högdalens centrum år 1968. Jag var då 18 år och gick i Bandhagens gymnasium. Olof Palme talade om en trestegsraket:

Först lyckades arbetarrörelsen kämpa sig till den politiska demokratin. Med hjälp av politiska reformer hade Socialdemokratin lyckats skapa det starka samhället, välfärdsstaten, som jämnat ut de klyftor i samhället som kapitalismen skapar.

Nu var tiden kommen för den ekonomiska demokratin. Ökat inflytande på arbetsplatserna var en stegvis process som nu, år 1968, skulle påbörjas. Den ekonomiska demokratin skulle flytta fram de arbetande människors positioner på arbetsplatserna. Det var det löfte som Olof Palme gav då. De här tre sammantagna – politisk demokrati, sociala reformer och ekonomisk demokrati – var S väg för att uppnå målet – den demokratiska socialismen.

Nu mer än 40 år senare har vi inom S ingen som helst strategi för hur en sådan företeelse – demokratisk socialism – ska implementeras. Att då tala om ”demokratisk socialism” känns ju som bara som tomma ord. Är det då över huvud taget rimligt att ha med detta begrepp på vår framtida ”att-göra-lista”? Är det nu dags att uppdatera våra visioner?

Den fjärde vägens politik  – en anständig kapitalism

Under rubriken, ”Den fjärde vägen”, skriver Katrine Kielos om Storbritannien och Labours arbete med att skaffa sig en ny politisk plattform:

I skuggan av finanssektorns dominans har Labourledaren Ed Miliband plockat fram ingenjörslådan. Katrine Kielos om hur Storbritannien ska bli mer jämlikt med ”god kapitalism”.

I artikeln hittar vi även detta:

”Vi måste börja skilja ut ”bra kapitalism” från ”dålig kapitalism”, menar Ed Miliband. I sitt partikongressal 2011 deklarerade han att Storbritannien behöver en ny typ av ekonomi: mer långsiktig, mer strategisk, mer produktiv. ”

Hela artikeln hittar vi här:

http://www.dagensarena.se/magasinetarena/den-fjarde-vagen/

S tycks ha utvecklats från ”ökad jämlikhet” och ”demokratisk socialism” till en ”anständig kapitalism”.  Tiderna förändras.

Länge har S talat om att marknaden är en god tjänare, men usel herre och måste styras politiskt. Populärt är även att tala om att bädda kapitalismen under ledning av demokratin. Hur detta ska göras har är det mer tyst om. Det är lätt att säga tulipanaros men gör den, brukade min mormor säga. Hur ska detta gå till? Har vi några idéer om detta? Vill vi överhuvud taget skapa verktyg och instrument för att kunna bädda in kapitalismen? Hur ska sådana instrument i så fall se ut? Hur ska S bidra till en mer ansvarstagande kapitalism?

 Klas Eklund, seniorekonom SEB, adj professor Lunds universitet, medlem av regeringens Framtidskommission skriver i en DN-artikel:

” • Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete. ” http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Här argumenterar Klas Eklund från ett moraliskt perspektiv: ” Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare”.

Att Klas Eklund talar i dessa termer är väl en sak, han är inte med i S längre. Men min erfarenhet från det jag läst av Klas Eklund, är att han har en viss fingertoppskänslighet när det gäller att fånga samtiden. Det visar även de välrenommerade källor han hänvisar till, Financial Times och World Economic Forum. Som representant i regeringens framtidskommission är hans uppfattning heller inte helt betydelselös.

Som IF-Metallordförande har Stefan Löfven också gärna talat om en anständig kapitalism som något mycket önskvärt. För att vi ska veta vad god kapitalism är så borde vi i anständighetens namn peka ut var dessa goda kapitalister finns. Vilka företag är det som lever upp till detta epitet idag? Vilka företag håller måttet? Vilka är anständiga? Vilka är oanständiga? Vilka företag är mer anständiga än andra? Vilka företag visar vägen? Vad ska vi ha för kriterier? Hur ska dessa kriterier följas upp? För att S ska kunna använda begreppet en ”anständig kapitalism” i praktisk politik måste begreppet konkretiserats.

På vilket sätt kan demokratin och samhället vara med och styra i riktning mot en mer anständig kapitalism? Om vi inte har några svar på dessa frågor, och heller inte har någon intention att skaffa oss svar, då blir en ”anständig kapitalism” ännu ett begrepp som inte är avsedd för den praktiska politiken, utan mer till för att dekorera vårt skyltfönster.

Exemplet Serafen

Det är i den praktiska politiken som idéerna kan realiseras. Om vi tar ett exempel som berör många Stockholmare läser vi i Dagens Arena:

”Den omstridda försäljningen av vårdcentralen Serafen kommer inte att leda till att några pengar betalas tillbaka till landstinget. Det rapporterar Ekot på onsdagsmorgonen.

Det var i början av 2012 som det avslöjades att Serafen, som 2007 såldes av den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting (SLL) för knappt 700 000 kronor, hade sålts vidare till vårdföretaget Capio för åtminstone 20 miljoner kronor. Det framkom också att landstingsrådet Lars Joakim Lundquist personligen känner en av läkarna som Serafen såldes till.” http://www.dagensarena.se/innehall/landstinget-far-inte-tillbaka-pengar-for-serafen/

Till saken hör att Serafen var synnerligen välskött innan och hade ett mycket gott rykte och nöjda brukare/kunder. ”Varumärket” Serafen var starkt för att tala i näringslivstermer. Affären var så gott som riskfri. Däremot fanns en mycket stor uppsida i affären, vilket också nu visat sig efter försäljningen.

 Hur bör S förhålla sig?

 I Facebookgruppen för Socialdemokrater på Södermalm pågår en diskussion om vilket rimligt ställningstagande som S bör ha i Serafen-affären. Frågan har aktualiserats i och med att Åke Sandberg startat gruppen: ”SERAFEN-MILJONERNA: Vi utkräver ansvar av M, och etik av Capio och läkarna.”

Genom att gå med i gruppen kan du som läser detta vara med och framföra dina åsikter och ta del av andras. https://www.facebook.com/groups/315865638524943/

I Facebookgruppen för Socialdemokrater på Södermalm https://www.facebook.com/groups/14576940494/, har åtminstone två olika synsätt presenterats.

Jag kallar dessa alternativ 1 och alternativ 2 nedan:

Alternativ 1:

Pacta sunt servanda – Avtal ska hållas. Gjort är gjort sa den som försvor sig.

Att hänvisa till moral och peka finger åt de giriga läkarna är inte meningsfullt. Det går inte att få tillbaka pengarna ändå. Har rena oegentlighet skett ska naturligtvis detta få juridiska konsekvenser.  Visst kan vi hysa moraliska och etiska tveksamheter till såväl politikers som läkarnas agerande, men att fokusera på det moraliska skymmer sikten för den viktigaste frågan att M-politiker har gjort en urusel affär.

Vi kan jämföra med alla de stockholmare som fått köpa loss sina hyresrätter av det allmänna och gjort en bra affär. Inte kan vi återkräva pengar eller hävda att de agerat omoraliskt? Ska vi kräva pengarna tillbaka av de glada bostadsrättsägarna som gjort sig en rejäl hacka? Det faller på något sätt på sin egen orimlighet.

Att hänvisa till moral i det här sammanhanget blir konstigt. Att läkarna kunde skriva ett extremt fördelaktigt kontrakt kan de inte hängas för. Inte heller att de sålde till Capio. Det är spelets regler. Om inget annat står i avtalet är det fritt fram för vem som helst att sälja det vi tidigare köpt.

Ansvaret vilar istället helt på Filippa Reinfeldt (M), Christer G Wennerholm (M), Maria Wallhager (FP), Chris Heister (M) och så vidare. Fokus ska med andra ord ligga på M urusla upphandling och politiskt ansvar ska utkrävas. Kort kan detta sammanfattas:

Moraliskt krav är fel väg. Politiskt ansvarsutkrävande är rätt.

Alternativ 2:

Jag skriver i frågan:

Jag förstår inte riktigt varför vi inte både kan se frågan som ett politiskt och moraliskt misslyckande från M:s sida och ett moraliskt och etiskt missgrepp från de som köpte med vetskap om att det var en fullständigt riskfri affär, som med 99%-ig sannolikhet skulle bli ett riktigt klipp.

Är politik och moral för S två helt skilda frågor, som inte ska sammanblandas?  Jag använder även begreppet ”anständig kapitalism” och hänvisar indirekt till Ed Miliband, Klas Eklund och Stefan Löfven ovan.

Min kommentar:

Om jag skulle få möjlighet att köpa ut min hyresrätt för en spottstyver: Skulle jag då säga nej av moraliska skäl? Knappast troligt. Är någon så dum så att jag får köpa en 2-rums hyresrätt till underpris, kan väl ingen anklaga mig för att vara girig. Det är ju de som säljer som får ta ansvar för att de gör en dålig affär.

Skulle jag av moraliska skäl lämnat tillbaka mellanskillnaden? Nej, det är nog inte troligt. Jag får nog acceptera att alternativ 1 har en klar poäng här.

”Moraliskt krav är fel väg. Politiskt ansvarsutkrävande är rätt. ”

Alternativ 1 svarar på min fråga:

”Den mediala logiken funkar så att vi bara kan ha ett budskap. Det budskapet bör vara: M i landstinget var gränsande till kriminellt inkompetenta och de ska inte anförtros ansvaret för våra gemensamma tillgångar. Så fort vi blandar in läkarna eller Capio blir budskapet ett annat. ”

Det verkar med andra ord vara en kommunikativ fråga. Två budskap skapar förvirring hos väljarna. Så är det nog, åtminstone om vi inte lyckas få de två budskapen att hänga ihop.

Jag köper alternativ 1:s argumentation: Det gäller att utkräva politiskt ansvar. Frågan om hur vi ska kunna verka för en anständig kapitalism – som i sig rymmer en moralisk och etisk dimension – är dock fortfarande obesvarad. Men till den återkommer jag.

Politikens förändrade roll

Om nu M visade sig mycket inkompetenta att bedöma Serafen-affären, vad är det som säger att S kommer att göra det hela bättre? Hur är det med S goda ”varumärke” när det gäller utförsäljning av gemensamma resurser?

Är S bättre på att göra affärer? Hur ska S kunna övertyga väljarna att S är väsentligt bättre på att göra affärer än M?

Om S börjar dra upp denna fråga i valrörelsen 2014, kommer M troligen att – med ljus och lykta- leta efter mindre lyckade S affärer. Då gäller det att S har rent mjöl i påsen. Annars blir ju resultatet att politikerna är lika goda kålsupare allihop. Politiker kan inte göra affärer och detta faktum skadar vår gemensamma ekonomi.

Så läser vi då denna artikel i AB: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/peterkadhammar/article16039402.ab

” Stockholm och andra kommuner skänkte under 17 år bort verksamheter som förskolor, hemtjänst, skolor, fritis och äldreomsorg. Det kallades avknoppning. Ofta tog några driftiga chefer över ruljangsen för en struntsumma.

Ett ökänt exempel är försäljningen till sex läkare av vårdcentralen Serafen i Stockholm. De betalade 700 000 kronor. Fyra år senare sålde de vidare för 20 miljoner.

Vantörs hemtjänst är ett annat. Två chefer köpte 2007 verksamheten för 69 500 kronor. Priset kom Stockholm stads värderingsman fram till efter att ha räknat pinnstolar, rangliga bokhyllor (värde 100 kronor) och kaffebryggare (150 kronor).

Helheten, att verksamheten gjorde miljoner i överskott och sannolikt skulle ge sina nya ägare miljoner i vinst, gav man fan i.  Detta pågick tills statskontoret och regeringsrätten 2008 bestämde att förstörelsen av gemensam egendom inte fick fortsätta. Om politiker sålde verksamheter måste de ta rimligt betalt. ”

I artikeln framgår att avknoppningarna pågått i 17 år. Om nu M gjort detta ideologiska skäl, vad är då S skäl att de inte har gjort detta till en het valfråga. Varför har inte S och MP:s valstrateger och pr- konsulter insett styrkan av denna fråga för att vinna val på ? S har förlorat två val i rad. Hur tydlig i denna fråga har S varit?

Det förlorar hela den representativa demokratin på. Vinnare blir sannolikt missnöjespartiet SD, som kan framställa sig mer obefläckade av skandalösa och urusla affärer, där ägarna – skattebetalarna – landar med Svartepetterkortet.

En av konsekvenserna av den omfattande privatiseringsvågen är att politiken i allt högre grad reduceras till att det gäller att göra så bra affärer som möjligt. Politiska åsikter och värderingar blir i bästa fall en viktig andrahandsfaktor. Politiken kommer alltmer handla om affärsplanering, investeringskalkyler och juridik, och allt mindre om värderingar och visioner om ett framtida samhälle – exempelvis ett långsiktigt hållbart, ekonomiskt, socialt och ekologiskt – som är helt nödvändigt för vår civilisations överlevnad. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Det är en fråga som jag hoppas alla som orkar läsa genom detta blogginlägg borde ställa sig. Ska politik reduceras till affärer?

Hur står det till med moralen och etiken? Är moral och etik något som bör integreras i den framtida politiken? Eller är moral och politik oförenliga begrepp? Ju mer affärsmässig den politiska verksamheten blir, desto svårare blir det att driva frågor av djupt moralisk karaktär, som är själva den ideologiska grundval som arbetarrörelsen växte fram ur.

Ord som frihet, rättvisa, jämlikhet och solidaritet är helt underordnade begrepp inom affärsvärden. Att skapa så hög riskjusterad avkastning som möjligt är det helt avgörande affärsmålet för verksamheten. Om politik reduceras till att göra bra affärer tappar den hela sitt idébaserade innehåll. Då spelar det ingen roll om vi är anställda av S, H&M, Ikea eller Stockholms stad. Det gäller att se till att vi verkar för respektive företags affärsplan.

Nu är Olof Palme aktuell i en dokumentärserie i 3 delar SVT1. Så här uttryckte han sig i boken ”Politik är att vilja” 1968, Prisma förlag: ”ta bort den långsiktiga viljeinriktning med teorin och värderingar som grund och ta bort den känslomässiga övertygelsen som kraftkälla, och politiken i demokratin blir grå och trist. Möjligen kan man göra något annat, men man kan aldrig skapa något annorlunda. Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en som sträcker sig längre än till nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället, och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem som framtiden bjuder. Den historiska erfarenheten ger tydligt besked om att den dag det s.k. praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arena, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratin”

Tydligare än så som Olof Palme uttryckte saken på 1960-talet är svårt att efterlikna. Var håller politiken idag på att ta vägen?

Olof Palme argumenterar så här elegant mot alla de som på 1960-talet menade att ideologierna var döda. Kvar finns den praktiska uppgiften att lösa enskilda frågor. Olof Palme var uppenbarligen av en annan åsikt. Politik för honom var mer än att utföra administrativa  uppgifter på ett kompetent sätt. För en politiker gäller det att hela tiden att ha med oss vår historia, våra värderingar, vår helhetssyn och vår övertygelse om vi i vårt politiska vardagsarbete kan göra skillnad för att stegvis skapa en bättre framtid. Det är så idéburen praktik genomförs.

Privatisera av ideologiska eller praktiska skäl

Inom S hör jag ofta att skillnaden mellan S och M i privatiseringsfrågan är att M privatiserar av ideologiska skäl. S är mer pragmatiska och använder privatiseringar av rent praktiska skäl.

När det är bättre för medborgarna såväl i rollen som brukare och som ägare – skattebetalare – då är inte S främmande för privata aktörer. Som socialdemokrat är även  jag av den uppfattningen. Jag har ingenting principiellt emot att det finns privata alternativ som vi finansierar med gemensamma medel. Här gäller det ekonomisk effektivitet. Gör pengarna bättre nytta med privata underleverantörer, kommer det ju alla tillgodo. Vi får helt enkelt mer pengar kvar att använda till gemensamma nyttigheter.

Varför har ingen utvärdering gjort av S tidigare?

Men skulle S ha haft en så pragmatisk syn på privatiseringen och utförsäljningen av gemensamma medel, är det märkligt att S inte kontinuerligt följt upp hela privatiseringsprojektet i sin helhet, kanske på årlig basis. En så stor satsning borde i rimlighetens namn följas upp av en utvärdering.

Om ett företag satsar på något nytt är det självklart att det nya kontinuerligt följs upp för att få koll på att nyheten håller vad den lovat. Detta har inte S gjort i regeringsställning. Vi kan verkligen ställa oss frågan: Hur har S kunnat vara så oansvariga med skattebetalarnas pengar? Hur står det till med S ”varumärke”?

Borde inte skattebetalarnas pengar vårdas bättre än så. Vi kan naturligtvis ställa samma fråga till alliansen. Varför har inte alliansen medverkat till att utvärdering gjorts?

Ett svar på frågan är då naturligt att de borgerliga ser på frågan om privatisering och utförsäljningar som en ideologisk fråga, som därför har värden i sig, och då inte behöver utvärderas. Men vad är då skälet att S inte har tagit initiativ till en utvärdering av resultat och konsekvenser av privatiseringen? Kan det även hos S ha funnits en ideologisk övertro till den marknadsliberala mekanismens positiva självreglerande effekt? Faktum kvarstår: Någon utvärdering initierat av ansvariga politiker har inte gjorts.

SNS-rapporten

Så kom då äntligen en utvärdering: SNS (Stiftelsen Näringsliv och samhälle) presenterar sin rapport: Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? ”

Medverkade i rapporten gjorde:

Laura Hartman, Anders Anell, Eva Mörk, Jonas Vlachos, Kajsa Hanspers, Martin Lundin, Marta Szebehely, Stefan Wiklund.

Vi läser:

”Stort kunskapsgap:

Den viktigaste slutsatsen av studien är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn. Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på. ”

Se vidare: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard

Rapporten konstaterar något som alla någorlunda insatta i frågan redan visste. Det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn.

När det nu finns kunskaper konstateras: ” Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.”

I DN presenterar Laura Hartman rapporten: http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Artikeln avslutas:

”I brist på offentliga initiativ för att förbättra beslutsunderlaget för välfärdspolitiken kommer SNS nu att genomföra fortsatta studier om hur den svenska valfrihetsmodellen kan förbättras.

Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ”

Det mest anmärkningsvärda är ”bristen på offentliga initiativ”. Varför är såväl S som alliansen så ovilliga att göra en rimlig utvärdering? Varför måste SNS gå in och göra detta arbete istället för på initiativ från våra valda ombud, politikerna? Det verkar som det har funnits en klockartro på att privatiseringen är bra och behöver därför inte utvärderas från alla större partier. Då är det inte lätt att få till en saklig granskning. Då är det heller inte lätt för väljarna att genom val hitta alternativ politik. Hur ska någon politiskt kunna ställas till svars i ett sådant läge?

Svenskt näringslivs inställning

Svenskt näringsliv som i andra sammanhang brukar välkomna forskning och utveckling, blev inte överförtjust över rapporten. Urban Bäckström skrev en kommentar om rapporten under rubriken: ” En bedrövlig SNS-rapport”.

Den kan ni läsa i sin helhet här:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/01/23/sns-rapport-forsattning/

eller direkt:

http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

I Urban Bäckströms inlägg läser vi:

”Många företag inom skola, vård och omsorg är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Jag har själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden. Det är ett perspektiv vi inte får glömma bort. Vi välkomnar forskning, utvärdering och granskning av såväl offentligt som privat drivna verksamheter. ”

Urban Bäckströms reaktion är förståelig. En rapport som ifrågasätter Svenskt Näringslivs klienters leveransförmåga, när det gäller effektivitet och kvalité, är väl inte det Urban Bäckström hade hoppats på från SNS, vars verksamhet delvis finansieras med medel från näringslivet.

Om ett företag X, år ut och år in, köper tjänster av ett valt antal underleverantörer utan att göra kontinuerlig uppföljning och kontroll av alla utförarna och därmed ta ett helhetsgrepp, är det synnerligen dålig business. Det kan ju efteråt visa sig att de valda underleverantörerna inte alls håller måttet.

Det kan även visa sig att det finns andra underleverantörer som bättre utför jobbet än de som nu valts. Ett företag som har så dålig kontroll över affärsverksamheten kommer antagligen inte bli så långlivat på marknaden.

Allt annat lika – skulle mer förutseende företag komma att kunna ta marknadsandelar från företag X. Inom den politiska sfären går inte samhället i KK så lätt.  Men det är ju ett förödande slöseri med skattebetalarnas pengar att inte göra en utvärdering av en så stor ekonomisk satsning.

”Många företag inom skola, vård och omsorg är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Jag har själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden. Det är ett perspektiv vi inte får glömma bort. Vi välkomnar forskning, utvärdering och granskning av såväl offentligt som privat drivna verksamheter. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Även Svenskt Näringsliv är med andra ord kritiska till att granskningen är så svag och välkomnar FoU på området. Här borde det en bred samsyn i det svenska samhället om bättre uppföljning av hela projektet att konkurrensutsätta välfärden. Det ska naturligtvis gälla samtliga utförare. Var sker denna uppföljning nu? Är det någon som vet? Hoppas på en fortsatt livlig debatt i frågan.

 Vad händer efter SNS-rapporten?

Gjort är gjort, sa den som försvor sig. Det går inte att göra det gjorda ogjort. Kanske är det bäst att ”vända blad och gå vidare” för att använda Kungens numer smått bevingade uttryck.

Frågan är då: Har SNS följt de rekommendationer som SNS- rapporten föreslog, se ovan? Görs det nu kontinuerliga utvärderingar om privatiseringens effekter från samhällets sida av alla berörda parter? Se de förslag som rapporten rekommenderade:

Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ” http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Av debatten att döma har den genomgripande fortsatta utvärdering och policyförändringar som borde bli följden av SNS-rapporten hittills uteblivit. Men ni får gärna rätta mig om jag har missuppfattat samhällets och politikers intresse av att ta till sig av SNS-rapportens resultat. Var ser vi politiskt nytänkande om att hela privatiseringens effekter på välfärdssektorn kontinuerligt måste utvärderas?

Jag vill påpeka att jag inte har några principiella eller ideologiska invändningar mot att privata aktörer anlitas för pengar som vi gemensamt finansierar via skattsedeln. Men det ska ju vara en bra affär för oss så att vi får mer pengar till gemensamma behov. Om det inte är någon bra affär är det ju rent resursslöseri. Det kan väl knappast vara att använda våra skattepengar på ett effektivt sett?

Urban Bäckström säger:

”Kontraktsvillkor inklusive mätbara relevanta mål och sanktioner för de som inte når målen har ofta varit bristfälligt utformade från beställarnas sida. Detta leder till att potentialen av konkurrensutsättning och förnyelsepotentialen hos privata utförare inte tagits till vara tillräckligt. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Slutsatsen blir att beställningsprocessen måste förstärkas. Det är även den uppfattning som delas av många andra debattörer idag.

Tomas Bodström skriver i boken Inifrån , makten myglet och politiken, Nordstedts förlag, om vad som händer när välfärden privatiseras. Han är väl insatt i frågan.

I Dagens industri kunde vi läsa:

”Thomas Bodström, deckarförfattare och tidigare socialdemokratisk minister, får en dryg miljon när friskoleföretaget Academedia köper Pysslingen.

Som ordförande och styrelseledamot i Pysslingen fick Thomas Bodström i slutet av förra året köpa 1,6 promille av förskolebolagets aktier.

När Academedia, som driver gymnasiefriskolor, på måndagen meddelade att man köper Pysslingen för 686 miljoner kronor rasslar det till på Bodströms konto.

Den förre justitieministerns andel värderas till 1.097.600 kronor.

2009 värderades Pysslingen till 400 Mkr, men Bodström har till tidningen Expressen sagt att han inte vill säga vad han betalade för aktierna. Därmed går det inte att räkna ut hans förtjänst vid försäljningen.

”Jag hoppas att Pysslingen inte säljs”, sa Tomas Bodström till Expressen så sent som i maj i år. ”

Uppdaterad 2011-07-12 10:52 http://www.di.se/artiklar/2011/7/12/dagisforsaljning-ger-bodstrom-dryg-miljon/

Så Tomas Bodström kan frågan om privatiseringen inifrån. Han skriver:

”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara. (Inifrån, sid 177).

I media har diverse beslutsfattare uttalat sig i samma riktning. Det är en förstärkt beställarorganisation och bättre uppföljning och kontroll som är lösningen.

Beställarprocessen

Under årens lopp har jag varit med om flera stora och omfattande upphandlingar. För att upphandlingen inte ska ske slumpartat, krävs en kompetent beställarorganisation:

Till detta krävs dessa olika roller:

Kravanalytiker, verksamhetsutvecklare, verksamhetsexperter, ekonomer med specialistinriktning mot investeringskalkyler, jurister och projektledare. I mindre upphandlingar kan en person spela flera av dessa roller.

De upphandlingar jag varit inblandad i har de skett i projektform eftersom de varit av de större formaten. I investeringskalkylen tas alla kostnader för själva projektet upp. När sedan investeringen sjösätts finns en intäktssida – när vinsterna av satsningen ska hämtas in. Men det finns även löpande kostnader som måste tas med i beräkningen. En av dessa kostnadsposter är den kontroll som behöver göras för att följa upp resultatet av satsningen.

För att skapa tillräckligt distinkta uppföljningsbara krav krävs ett avancerat förarbete innan avtal skrivs. Att hålla sig med en beställarorganisation av den här kalibern är inte gratis. Vi bör även ha Tomas Bodstöms ord i åtanke: ”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara.”

Det kommer med andra ord krävas en större och mer kostsam kontrollapparat för att se till att det som är avtalat också efterlevs. Det här leder till att en inte oväsentlig del av de gemensamma resurserna går till beställning/uppföljning.

Mer pengar till byråkrati och mindre pengar kärnverksamheten, som Thomas Ihregard och Timbro brukar uttrycka saken. Är det den här utvecklingen som Timbro avsåg när man på 1980-talade om den ”ofantliga sektorn” som bara växte och växte. Det blev bara fler och fler byråkrater inom den offentliga sektorn. Vad gör de egentligen, frågade många in Timbro på den tiden. Fler privata inslag och marknadsstyrning skulle leda till mindre byråkrati och inte mer. Det var själva huvudbudskapet i Timbros argumentation då. Nu håller den ökade privatiseringen istället just på att leda till ökad byråkrati och mindre resurser till kärnverksamheterna, lärare, läkare och sköterskor. Det är ju dessa resurser som bär upp hela verksamheten.

Allt detta måste tas med i beräkningen när vi diskuterar nyttan med upphandlingar såväl generellt sett, som de som sker inom den gemensamma sektorn. Nyttan måste vara större än de kostnader som hela beställnings/kontrollapparaten medför.

När SNS-rapportens ser att det varken går att belägga att några effektivitetsvinster eller kvalitetsförbättringar går att härleda från privatiseringen. Då blir det svårt att få investeringskalkylen att gå ihop.

Om kostnaderna överstiger intäkterna: Vem ska stå för fiolerna? Svar: skattebetalarna. Det blir dyrt för oss få mångfalden att blomma. Dessutom tycks mångfalden inte innebära större nytänkande inom pedagogik och bättre och mer kvalitativa vårdformer. Nytänkandet och kreativiteten verkar vara begränsad till kreativ bokföring och andra affärsstrategiska manövers från de växande välfärdsföretagen.

Vem bär ansvaret, individen, företagen eller politikerna?

Vi vet inte om Tomas Bodström har tjänat pengar på sitt aktieinnehav. DI-fick inget svar från honom om anskaffningsvärdet på hans aktieinnehav. Men han är inte den enda S-personen som engagerat sig inom de privata sfärerna inom välfärdssektorn. Per Nuder verksam i Wallenberg riskkapitalbolag EQT och Stefan Stern, Magnoliakoncernen, tidigare rådgivare till Göran Persson och Mona Sahlin, är två andra exempel på personer som antagligen inte bara har ett helhjärtat intresse för själva frågan. De arbetar nog inte helt ideellt för dessa frågor de brinner för.

Men ska vi verkligen peka finger åt de individer som har kunnat göra sig en rejäl hacka på grund av att systemet är så fördelaktigt riggat av våra politiker, för skattebetalarnas underleverantörer?

Den goda riskjusterade avkastningen lockar såväl företag som investerare av våra fond – och pensionspengar att med liv och lust gå in i välfärdssektorn. Affärer är affärer. Företag och investerare som håller sig inom det ramverk som politiker skapar kan väl knappast betraktas som oansvariga, eller?  Det skulle snarast vara oansvarigt mot fondsparare och pensionärer om inte investerarna går in i välfärdssektorn och därmed förbättrar den riskjusterade avkastningen.

Politikerna måste ta på sig hela ansvaret för det ramverk de har skapat. Ska vi få till stånd en förändring, måste nuvarande politiker ta sitt ansvar och ändra på det ramverk under vilket företag och investerare verkar inom. Vill politiker göra allvar av att demokratin ska bädda in marknaden, får våra valda ombud visa handlingskraft och skapa instrument för att ändra ramverket. Annars blir ”inbäddningen” bara ett annat tomt begrepp. Om inte kommer människor efterfråga andra politiska partier eller helt enkelt vända politiken ryggen.

Det är det en hel del människor som lyckats bli förmögna på grund av det nuvarande ramverket. Skattebetalarna landar med svartepetterkorten. Men återigen, vill vi ha en förändring måste politikerna ta ansvaret och se till att ramverken förändras. Det är den enda rimliga slutsats jag kan komma fram till.

Men vem ska politiskt ställas till svars för detta ekonomiska slöseri? Det var förvisso den borgerliga regeringen Bildt som tog initiativet i frågan om att konkurrensutsätta välfärden. Men S kan rimligen inte skylla på M att S inte tillsatte en utvärdering av detta kostsamma experiment. Under S regeringshav, 1994- 2006, måste S bära ansvaret för att ingen saklig utvärdering utan ”ideologiska skygglappar” gjorts. Detta för att använda Laura Hartmans ord när hon presenterade SNS-rapporten i DN. Se ovan.

Självkritik brukar inte vara S favoritgren. För att vara trovärdiga måste S kunna stå för den politik som förts och våga erkänna att den byggt på en övertro på konkurrensens välgörande medicin. Tron har varit så stark att ingen utvärdering har ansetts behövas. S har varit lika goda kålsupare som alliansen när det gäller denna klockartro. Det blir som om den ena åsnan kallar den andra för långöra, som min mormor brukade säga. Vem har de längsta öronen?

Efter två valförluster i rad och fortfarande historiskt mycket låga tal i opinionsundersökningar, tycks S ha mycket svårt att avlägsna sig från den nyliberala tilltron till marknadens självreglerande funktion, trots att det i retoriken stundtals kan låta annorlunda.

Jag hör fortfarande röster inom S som menar att det inte är politiken det är fel på. Problemet är av ren kommunikativ art. Det som behövs är en tydligare kommunikativ strategi. Jag skulle önska en tydligare och mer nytänkande politik. Sedan kan någon kommunikationsexpert komma in och sätta den sista lilla kryddan till en redan god anrättning. Men en aldrig så god kryddning har svårt att ändra själva grundförutsättningarna i soppan.

Nu när SNS-presenterat den första utvärderingen från ett helhetsperspektiv av hela privatiseringssatsningen är det ännu mer förunderligt att inte S agerar för att byta spår. Varför inte nu kräva kontinuerliga uppföljningar på årlig basis av hela projektet? Det behövs mer forskning. Den utgångspunkt som SNS-rapporten hade. Detta kostar antagligen bara en bråkdel av de pengar som samhället nu dräneras på.

Den kontrollapparat som nu istället samhället måste bygga upp kommer att bli mycket kostsam. Varje enhet behöver detaljgranskas för att se om den enskilde skolan, vårdinrättningen och äldreboendet etc. följer det som är avtalat. Ju mer kraven detaljeras, desto mer kommer uppföljningen på detaljnivå att kosta.

Dessutom: Var det verkligen en detaljstyrning av de lokala välfärdsinrättningarna som var syftet med att konkurrensutsätta välfärden? Var det inte meningen att ”tusen blommor skulle få blomstra” och vidareutveckla och förbättra verksamheten med olika lokala initiativ?

All denna kontrollapparat kommer ytterligare att ta resurser från välfärdens kärnverksamhet. För utom att det kostar ”byråkrater” för att använda Timbrosvenska, så är det ju själva kärntrupperna i välfärden som kommer att engageras i att fylla i diverse elektroniska utvärderings – och kontrolldokument. Allt fler lärare klagar idag att administration redan idag tar en allt större del av deras arbetsdagar. Det här skapar inte ett bättre klimat för lärarna att ägan sig åt just utbildningen.

Valfriheten

Om nu varken effektiviteten eller kvalitén förbättras på grund av konkurrensutsättningen inom välfärdssektorn: Vad är då argumentet att fortsätta denna gigantiska satsning?

Jag vill återigen konstatera att jag inte har några principiella eller ideologiska invändningar mot att privata aktörer anlitas för pengar som vi gemensamt finansierar via skattsedeln. Men det ska ju vara en bra affär för oss så att vi får mer pengar till gemensamma behov. Om det inte är någon bra affär är det ju rent resursslöseri. Det kan väl knappast vara att använda våra skattepengar på ett effektivt sett?

Än en gång vill jag framhålla hur ett rationellt företag skulle agerat efter att en motsvarande SNS-rapport presenterats om företagets underleverantörer. En genomgripande översyn av nuvarande upphandlingspolicy skulle vara det självklara sättet att agera och de nuvarande underleverantörerna skulle säkert få sina fiskar varma. Men i politiken råder uppenbarligen en annan rationalitet.

Förhoppningsvis kommer S nytänkande när nu S introducerar en affärsplan i strategiarbetet. Att börja se affärsmässigt på hela frågan om hur vi använder våra gemensamma medel är välkommet. Det borde gjort för mycket länge sedan, men bättre sent än aldrig. Men det gäller att inse att det som är företagsekonomiskt effektivt inte automatiskt är samhällsekonomiskt effektivt.

Men åter till frågan ovan:

Om nu varken effektiviteten eller kvalitén förbättras på grund av konkurrensutsättningen inom välfärdssektorn: Vad är då argumentet att fortsätta denna gigantiska satsning?

Svaret är valfriheten. Det är också valfriheten som är Urban Bäckströms huvudsakliga argument mot SNS-rapporten:

”Medborgarna – som använder välfärdstjänsterna – ser valfrihet och ökad kundnöjdhet som kvalitetsförbättringar, något som inte värderas/diskuteras i antologin. Det är anmärkningsvärt i sig.” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Valfrihet och kundnöjdhet är det som SNS-rapporten inte tagit hänsyn till, menar Urban Bäckström ovan. Men när man ser hur kostsamt detta projekt blir för ägarna – skattebetalarna – kan vi verkligen fråga oss: Hur mycket får valfriheten kosta?

Vi borde även fråga oss: Finns det ingen billigare modell att behålla valfriheten än att blanda in kommersiella intressen. Vill återigen hänvisa till Tomas Bodström: ”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara.”

Driftsformen, kvalité och effektivitet

När privata företag är ute och far i pressen för att de inte visat sig från sin bästa sida för brukarna, skyndar det till försvarare som menar att det finns bättre och sämre exempel på såväl privat som gemensam drift. Det verkar även vara den allmänna uppfattningen idag.  Men om det är så: Varför är då driftsformen över huvud taget så viktig?

De privata alternativen är inte självklart bättre, som många tidigare tog för givet, men kostar mer på grund av avkastningskrav och att samhället måste bedriva hårdare kontroll när vinstmotivet är den huvudsakliga drivkraften.

De privata initiativen följer även den allmänna marknadslogik som leder till att några få stora aktörer får en allt större inflytande på bekostnad på de mindre brukarägda kooperativen. En alltmer oligopolliknande struktur framträder. Det leder till likriktning i stället för mångfald och valfrihet för kunden/brukaren. Var det verkligen den här utvecklingen som ansvariga politiker önskade på 1990-talet, när det hela startade?

Dessutom är det tveksamt vad de stora drakarna bidragit med vad det gäller att utveckla verksamheten. Vilka innovationer har de bidragit till? Det skulle vara spännande att få se en innovationslista på vad som uträttats på det kreativa och innovativa området. Ett faktum som även SNS-rapporen behandlar och som Urban Bäckström kommenterar på följande sätt:

”I SNS-bokens slutkapitel dras ett antal svepande slutsatser som inte stöds av några beräkningar eller forskningsresultat i antologins övriga kapitel. Det gäller bl a påståendena om a) ökad segregering, b) att sett övergripande har inga effektivitetsvinster skett – och i den mån så skett påstås att det offentligas kostnader inte påverkats, c) att inga innovationer skett, d) att i princip ingen kvalitetsutveckling skett, e) liksom antydningarna att friskolorna är upphov till betygsinflation. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Det här borde väl vara utmanande att försöka motbevisa. Har SNS-rapporten haft så fel?

Hittills har jag inte sätt ens några försök att hitta motbevis. Istället kommer argumentet om valfrihet in i bilden.

Ett vanligt argument är att vi medborgare vill ha privata alternativ. Men det verkar inte vara de stora privata vinstdrivna företagen som efterfrågas. Se vidare: http://www.sektor3.se/2012/12/civsamvalfard/

och på denna sida följande dokument: http://www.sektor3.se/wp-content/uploads/2012/12/Civsamvalfard.pdf

I texten från sektor 3 läser vi: ”Avsevärt fler anser att civilsamhällets organisationer är bättre lämpade att driva verksamheter inom vård, skola och omsorg (31 procent) än näringslivet (9 procent). 22 procent anser att de är lika lämpade. Här finns en stor skillnad mellan män och kvinnor, framförallt när det kommer till synen på civila samhället och andelen som svarar Vet ej.

De huvudmän som i störst utsträckning anses vara lämpade att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg är offentliga aktörer, 73 procent. 54 procent anser att ickevinstdrivna organisationer är lämpade och 25 procent att vinstdrivna företag med restriktioner på vinst är det.8 procent anser att vinstdrivna företag är lämpade att bedriva verksamhet inom vård, skola och omsorg. I samtliga grupper av svarande oavsett kön, inkomst eller partisympati anser störst andel att offentliga aktörer är lämpade och lägst andel att vinstdrivna företag är lämpade av de fyra alternativen.

Om man själv skulle välja en verksamhet inom vård, skola eller omsorg så skulle den största enskilda gruppen (hälften av målgruppen) välja en offentlig aktör.18 procent föredrar att välja en icke vinstdriven organisation och 11 procent ett företag med restriktioner på vinst.

3 procent föredrar att välja ett vinstdrivet företag. Samma mönster framträder oavsett partifärg, inkomst eller ålder– samtliga grupper föredrar organisationer utan vinst eller med begränsad vinst framför vinstdrivna företag.”

I samma text läser vi även:

”Det som främst är viktigt på frågan om vad som är viktigt när man gör ett val, är att det ligger nära och är lättillgängligt. ”

Det är uppenbart att brukarna vill ha en helt annan modell än den politiker satt upp ett ramverk för.

”Undersökningsföretaget Demoskop har under hösten ställt frågor till 1000 svenskar om deras syn på civila samhällets roll i välfärden. Med undersökningen har vi velat ge djupare förståelse av hur allmänheten ser på civila samhällets roll i välfärden. I rapporten Vem bryr sig om civila samhället i välfärden? (PDF) beskrivs några av resultaten från opinionsundersökningen. ”

Hela undersökningen hittar vi på http://www.sektor3.se/wp-content/uploads/2012/12/Civsamvalfard.pdf

Trots att det visar sig att breda folklager gärna vill se alternativ och valfrihet men inte är särskilt överförtjust i de stora vinstmaximerande företagen, tycks S ha förvånansvärt svårt att ta en tydlig ställning i frågan. Samma sak gäller för MP och allianspartierna.

En otydlig och lite vilsen attityd lär inte stärka S i kommande valet 2014. Det är viktigt att kommunicera ett enhetligt och tydligt budskap till väljarna. Det talar kommunikationsstrategerna om för oss.

I brist på om S och MP inte vågar ompröva ramverket och inte heller alliansen, blir det inte lätt att utkräva ansvar. V som fört en konsekvent linje i frågan har hittills inte lyckats med att vinna några märkbara politiska framgångar.

Varför är välfärden en så viktig framtidsfråga för samhälle och näringsliv?

Klas Eklund skriver:

”En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. Här krävs fler anställda eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Relativt sett blir dock den typen av tjänster allt dyrare eftersom det är lättare att ersätta människor med maskiner i tillverkningsindustrin än att göra det inom omsorgen. Fortsatt stigande kostnader kräver nytänkande, konkurrens och effektivitet även inom välfärdssektorn. Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig. Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre. Vi måste utveckla nya samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering. ” http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Mina kommentarer: Det är inte konstigt att näringslivet visar ett intresse för en växande sektor som dessutom är tämligen riskfri. Behoven av välfärdstjänster kommer med all sannolikhet att öka.

För samhället kommer kostnaderna att öka och då krävs nytänkande med konkurrens och effektivisering menar Klas Eklund.

Jag har ingenting emot samverkan mellan näringsliv och samhälle. Tvärtom. Men det verkar som samhällets effektivitet och kvalitetsvinster hittills har lyst med sin frånvaro. Detta av skäl som jag hittills framfört.

Det som är företagsekonomiskt rationellt är inte alltid detsamma som samhällsekonomiskt rationellt. Vi kan självklart fråga oss om Klas Eklund har läst SNS-rapporten. Den pekar ju sannerligen inte på att den samhällsekonomiska nyttan ökar med fler privata inslag. Vad SNS har att erbjuda borde inte var okänt för honom. Han kom under året ut med en mycket intressant och viktig bok om Kina på SNS förlag.

Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre, menar Klas Eklund och stämmer därför in i kören av debattörer som vill ha mer kontroll. Men som jag tidigare konstaterat är denna kontrollapparat, som behöver förstärkas när kommersiella intressen ökar, inte på något sätt gratis för samhället. För nationalekonom Eklund borde det inte vara en främmande tanke att det som är bra för riskkapitalbolag x inte nödvändigt är det mest samhällsekonomiskt effektiva.

Det finns naturligtvis sätt att hitta lösningar för näringslivet att komma till undsättning och rädda välfärden, så att vi inte behöver betala mer skatt i framtiden.

Ett sätt är att människor som har råd, redan nu satsar på privata försäkringar som tryggar hela eller delar av den gemensamma välfärden. Ju mindre pengar vi har, desto mer kommer vi vara beroende av den välfärd som samhället kan garantera. Alla de som betalar sin välfärd med egna försäkringar kommer att bli allt mer ovilliga att dessutom betala för den via skattesedeln.

Rika filantroper och ideella organisationer – som kyrkan – kan mycket väl komma till undsättning när samhället inte längre att ha råd med välfärd av hög kvalitet till alla. Den här utvecklingen kommer ytterligare att öka ojämlikheten i samhället. Idag säger sig inget politiskt parti vilja se en utveckling åt det här hållet. Trots det skapar individer även med hjälp av fackliga organisationer den här typen av ”komplement” till den allmänna välfärden.

S står inför ett vägval

S står nu inför ett vägval. Ska S fortsätta att driva en politik som leder till ökad ojämlikhet, en trend som pågått sedan tidigt 1980-tal. Det visar exempelvis en annan rapport från SNS. https://rogerdahl.files.wordpress.com/2012/02/sns-inkomstfc3b6rdelningen-i-sverige2.pdf

Har utvecklingen inom S gått från parollen ”ökad jämlikhet” till ”ökad ojämlikhet”? ”Ökad ojämlikhet” kan väl knappast vara den moderna och framtidsinriktade socialdemokratins nya ledstjärna. Vad är det då som i grunden skiljer S från de borgerliga partierna?

Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Då är det naturligtvis bra att ha en innehållsrik affärsplan.

Om vi helt fokuserar på att det var urusla M-politiker som genomförde en för skattebetalarna skandalös dålig affär – har då inte politiken tappat andra viktiga värden. Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Men håller politik på att reduceras till att vara bra på att göra affärer? Jag ser fram mot en valrörelse 2014 där jag vi går omkring med parollen: ”Bättre business” rösta på S!

Men vad ska affärsplanen innehålla. Som jag hoppas att det framgått av detta dokument, har jag ingenting emot att politiker ser samhällsekonomiskt effektivt på sitt politiska arbete. Tvärtom. Det behövs mer av den varan. Jag har därför ingenting emot att S tar fram en samhällsekonomisk affärsplan för att åstadkomma mer nytta för samhällsmedborgarna. Det är istället ett välkommet nytänkande. Men om affärsplanen inte präglas av en vision om ”ökad jämlikhet”, större frihet för alla samhällsmedborgare och ett långsiktigt hållbart samhälle, ekonomiskt, socialt och ekologiskt: Var ska vi som tror på ett samhälle som håller ihop och tror på att ökad jämlikhet är bra för alla samhällsgrupper då ta vägen? Var ska vi som ser ett hållbart samhälle är den enda rimliga medicinen för att rädda vår civilisation.

Om S nu verkligen i praktiken, och inte bara i retoriken, vill åstadkomma ett trendbrott från den nyliberala statens logik och åter ha parollen ”ökad jämlikhet ” som ledstjärna krävs en hel del nytänkande. Det räcker inte bara med att slipa på kommunikationsstrategin. Det räcker inte heller med vackra retoriska konstgrepp som att lyfta fram ”demokratisk socialism” eller en ”anständig kapitalism”. Det behövs mer konkreta förlag, mer verkstad än prat. Det gäller att fylla orden med innehåll.

Ska S ha någonting att säga om framtiden måste demokratin åter sättas högst på agendan. Privatiseringarna  leder till att demokratins styrmöjlighet minskar och politiker i allt högre utsträckning reduceras till en roll där det gäller att göra bra affärer.

Det gäller även att fylla Gro Harlem Brunlands stolta uttalanden om en långsiktigt hållbar värld såväl ekonomisk, social och ekologisk med innehåll. Om inte måste andra krafter ta stafettpinnen från S och hjälpa till att rädda vår civilisation:

”Vår gemensamma framtid, informellt Brundtlandrapporten, (egentligen Report of the World Commission on Environment and Development: Our Common Future) är en rapport som skrevs av Världskommissionen för miljö och utveckling på uppdrag av Förenta nationerna 1987. Denna kommission leddes av den förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland, varför den allmänt kallas Brundtlandkommissionen. Rapporten redogjorde för sambandet mellan ekonomisk utveckling och miljöförstöring och enade världens miljörörelser genom att etablera Lester Browns begrepp hållbar utveckling globalt.

Arbetsgruppens uppgift var att utarbeta förslag till långsiktiga miljöstrategier för en hållbar utveckling, som sedan skulle fungera som det överordnade målet för miljöarbetet. I Brundtlandrapporten finns följande definition: En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”http://sv.wikipedia.org/wiki/Brundtlandrapporten

För att välfärden ska kunna behållas och Sverige ska kunna utvecklas mot ett långsiktigt hållbart samhälle är näringslivets roll helt avgörande. Utan ett väl fungerande näringsliv kommer Sverige inte ha råd med någon välfärd och heller inte ta de nödvändiga stegen mot ”gröna folkhem”, ”grön ekonomi” eller ”ett hållbart samhälle”, vilket begrepp vi än väljer att använda.  När vi inser hur viktigt svenskt näringsliv är för Sverige gäller det också att näringslivets hjältar tar intryck av Klas Eklunds fromma förhoppning:

”Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete. http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Den stora frågan inför framtiden för S är: Vilken roll kommer S att överhuvud taget kunna spela. Kommer den ”demokratiska socialismen” och ”ökad jämlikhet”, helt otippat, att åter inta scenen och sätta sin prägel på morgondagens arena?  Eller: Kommer dessa begrepp att fortsätta pryda sin plats långt instoppade i S källarförråd?

Kommer en ”anständig kapitalism” bli ett motsvarande begrepp, fylld med luftbubblor och pratpastejer? Eller kommer S, övriga politiker, och företagsvärlden, lyckas fylla begreppet med innehåll. Kommer framtiden möjligen att fyllas med mer verkstad än prat? Kommer S vara en politisk kraft, som tillsammans med många andra hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Kommer S vara en politisk kraft som, tillsammans med många andra, hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Om så är fallet kommer S ha en självklar roll även i det framtida samhället.

Ska vi få en bättre värld gäller det att ställa såväl politiker som företag till ansvar. Men det är bara politiker som vi demokratiskt kan ställa till ansvar för vald politik.

För att företag ska ta ett större samhällsansvar kan vi agera som konsumenter och rösta med fötterna, där möjlighet finns.

Fortfarande tycket jag att vi måste kunna hålla båda perspektiven levande i den praktiska politiska utövningen. Vi måste föra upp frågor om moral och etik på agendan och dessutom kräva politiskt ansvar av politikerna.  Det borde inte behöva vara något motsatsförhållande mellan moral och politik.

Men för att det ska bli mer genomgripande förändringar i företagsvärlden krävs att våra valda ombud, politikerna, tar sitt ansvar och förändrar samhällets ramverk och styr mot en mer ansvarstagande kapitalism.

Serafen en avrundning

När vi tar upp de stora globala frågorna som att medskapa en långsiktigt hållbar civilisation, känns Serafenfrågan lite futtig att ödsla vår dyrbara tid på. Det finns avsevärt mycket viktigare frågor att lägga vår dyrbara tid på än att fokusera på att M är dålig på att göra affärer och att ett antal läkare blivit förmögna på kuppen.
Vi kan naturligtvis hävda själva symbolvärdet av Serafenaffären. Den visar på ett systemfel. Men då borde vi sätta fingret på, systemfelet.

Det är min intention med detta inlägg i debatten. Det gäller för ansvariga politiker att hitta alternativa politiska ramverk till det som idag uppenbarligen inte styr mot de mål som samhället hade när privatiseringen sjösattes i början av 1990-talet.

Reflektioner om demokrati och ekonomisk politik

Söndag den 23 december

Så här dagen före dopparedan har jag ytterligare en julklappsönskning. Med den önskar jag alla som läser detta en god jul.

Under det gångna året har varit val i USA. Pengarnas roll i amerikansk politik gör idag att det är svårt att längre kalla USA för en demokrati. Ingen av presidentkandidaterna klarar idag en presidentvalskampanj utan att ha stora tunga delar av de superrika med sig på banan.

Ett sådant styrelseskick brukar kallas plutokrati: http://sv.wikipedia.org/wiki/Plutokrati

Även Kinas kommunistparti har haft val. Inom det kommunistiska partiet finns idag hela det kinesiska etablissemanget representerat.  Kina drivs idag som en stor koncern där eliterna bestämmer utifrån strikt affärsmässiga grunder. Vad tjänar vi på att gå in och agera i norra Afrika? Vad tjänar vi på att hjälpa till att demokratisera Syrien? I en koncern står inte demokratin så högt i kurs. Affärer är affärer.

Den kinesiska affärsmodellen har varit exempellöst framgångsrik och Kina räknas gå om USA som världens största ekonomi i närtid. Moral, etik och mänskliga rättigheter väger lätt i en koncern. Demokrati är uppenbarligen ingen nödvändig egenskap för att göra bra affärer. Det samma gäller för det svenska näringslivet. ”Business is Business”.  Moral och etik får vi sköta på annat sätt, tycks de mena. Nu gäller det affärer.

I Europa har demokratin alltmer börjat ställas på undantag. Länder som Grekland, Spanien, Italien, Portugal och Irland står idag mer eller mindre under förmyndarskap. Pacta sunt servanda – avtal ska hållas. Mest konkret syns det i Grekland och Italien som är satt under förmynderi av marknadsaktörerna.

Affärer är affärer. Finansmarknaderna sätter press på staterna. Effekten blir att flera Europeiska stater idag i rasande tempo tvingas rusta ner en välfärdstat om det tagit ett halvt sekel att bygga upp. De tvingas även sälja ut statliga företag till reapris. Inom S i Sverige är det tämligen tyst om detta tragiska. S i Europa tycks heller inte vara förmögna att formulera en samordnad ekonomisk politik som alternativ till majoritetens spariver som  tycks leda till än mer elände för de skuldsatta staterna.

Mats Persson om den europeiska skuldkrisen

Socialdemokrater på Södermalm tog glädjande nog upp ämnet i höstas och bjöd in Mats Persson (professor i nationalekonomi vid institutet för internationell ekonomi. ) Vi träffades på biograf Rio http://fhp.nu/Rio/Kontakt/

Han talade om den då nyutgivna boken: ”Den Europeiska skuldkrisen”, SNS-förlag.2012.

På baksidan om bokomslaget läser vi:

” 2010-2012 års europeiska skuldkris har lett till gigantiska överföringar av pengar i syfte att >> rädda euron >>. I denna debattbok diskuterar Mats Persson överföringarna och han menar att de i första hand har gynnat ägarna till de banker som spekulerat i sydeuropeiska statsobligationer. Därigenom har åtgärderna uppmuntrat skadligt risktagande vilket inverkar på valutaunionens stabilitet.”

I boken lägger Mats Persson fram förslag om alternativ politik. På baksidan om boken läser vi vidare:

”För att få valutaunionen att fungera krävs att man går tillbaka till Maastrichtfördraget 1992: andra länder ska inte lägga sig i hur ett enskilt euroland sköter sin ekonomi. Och några överföringar av pengar – för att lösa ut länder som misskött sig eller för att >> rädda euron << – ska inte ske. Boken avslutas med en diskussion av hur en sådan politik ska kunna fungera i praktiken.

På adlibris.com hittar vi följande presentation av boken:

” Beskrivning:

2010-2012 års europeiska skuldkris har lett till gigantiska överföringar av pengar i syfte att »rädda euron«.

I denna debattbok diskuterar Mats Persson överföringarna och han menar att de i första hand har gynnat ägarna till de banker som spekulerat i sydeuropeiska statsobligationer. Därigenom har åtgärderna uppmuntrat skadligt risktagande, vilket inverkar på valutaunionens stabilitet. Problemen har förvärrats av de krav på nedskärningar som tvingats på skuldländerna; dessa krav har skapat politiska slitningar mellan nationerna.

För att få valutaunionen att fungera krävs att man går tillbaks till Maastrichtfördraget 1992: andra länder ska inte lägga sig i hur ett enskilt euroland sköter sin ekonomi. Och några överföringar av pengar för att lösa ut länder som misskött sig eller för att »rädda euron« ska inte ske. Boken avslutas med en diskussion av hur en sådan politik ska kunna fungera i praktiken.

Mats Persson är professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet. ”http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186949233

Mats Persson tar upp begreppet ”moral hazard”,en försäkringsterm som han menar att det inte finns någon bra bra svensk översättning på. Den försäkringstekniska  betydelsen av begreppet är om en person har sin hus försäkrad så kan hen börja slarva med säkerheten. För att skydda sig mot kunders slarv innehåller idag ett modernt försäkringskontrakt en rad restriktioner som reducerar ersättningsnivåerna för vissa typer av skador.

”Moral hazard” används även inom på statsfinansiell nivå. Om stater vet med sig att de kommer att bli räddade av ECB och IMF om statsskulden blir för stor finns det stora risker att staterna skjuter upp nödvändiga men impopulära reformer och istället låter statsskulden växa.

För att komma åt ”moral hazard”  skapades en paragraf i Maastrichtfördraget – den så kallade Stabilitetspakten 1997. Den sade att inget medlemsland fick ha mer än 3 procent i budgetunderskott.

Om något land skulle bryta mot detta tak skulle det landet betala böter till EUs gemensamma kassa. Vidare stipulerades att inget medlemsland fick ha en statsskuld som överstiger 60 procent av  av BNP (sid 14 ff).

Omkring år 2000 hade vi med andra ord ett par internationella avtal som innehöll (och fortfarande innehåller) en rad förbudsparagrafer: Ett för bud för andra EU länder att lösa ut andra EU-länder från deras skulder, ett förbud för ECB att låna ut pengar till de skuldtyngda länderna, et förbud att ha en alltför hög statsskuld. Dessutom bötes- förläggande till de stater som har för hög statsskuld. Dessa förbud visade sig snarare vara rundningsmärken.

Det som istället har hänt är att ECB och IMF har gett lån till de skuldtyngda länderna. Detta resulterar i en oerhörd omfördelning av resurser för att rädda staterna som i sin tur räddar bankerna i de skuldtyngda länderna men också tyska och franska banker från att ta de ekonomiska smällarna.

Det stora bekymret med dagens banker är att de blivit för stora för att kunna sättas i konkurs. Vid en konkurs skapas så stora problem för hela samhällen och i Lehman Brothers fall för hela världsekonomin. Eftersom bankerna vet att de är för stora för att inte staten ska gå in och rädda dem, kan de vara med vid i en ekonomisk uppgång och tjäna kopiöst mycket pengar åt aktieägaren på utlåning. Vid en eventuell krasch går sedan staten in och räddar bankerna. Men då ska staten verkligen ta över banken och inte ge ägarna mer kapital.

I grova drag skulle en sådan ekonomisk räddning ske på samma sätt som den svenska staten hanterade svenska banker som höll på att gå i konkurs på 1990-talet.

Så snart bankernas eget kapital börjar bli alltför lågt, genomför problembanken en nyemission. Om inte privata ägare inte vill ställa upp på denna nyemission så gör staten det. Då blir även staten ägare och kan sedan vara med när bankerna återhämtar sig. På så vis skulle kostnaderna kunna minimeras. Bankens ägare skulle med detta system bli tvingade att ta den ekonomiska smällen. Det innebär i sin tur att att bankens ägare skulle inse betydelsen av riskanalys. Efter en tid skulle bankerna åter säljas ut på marknaden. Då har staten varit med på uppgången och och skattebetalarnas kostnader skulle väsentligt minskas.

Efter det välbesökta mötet på Södermalm, har frågan inte tagits upp i Facebookgruppen för Socialdemokrater på ön. Varför? Fanns det ingen som hade några tankar och reflektioner efter mötet kan man fråga sig? Kanske har samtalet först vidare i andra sammanhang.

Efterspelet

Är det verkligen rimligt att bankernas ägare inte ska vara med och stå för fiolerna?

Från S på centralt håll har det varit mycket sparsamt med kommentarer. Varför?

Lite otippat har Peter Wolodarski (DN) istället överraskat läsekretsen med att i ett antal artiklar ifrågasätta det rimliga i att de skuldsatta staterna ska spara sig ur krisen. När många stater samtidigt sätter igång att spara leder det bara till att hela områdets ekonomi kyls av och ekonomin kommer in i en ond negativ cirkel. Detta leder inte till att staterna får större möjlighet att kunna betala tillbaka sina skulder.

Peter Wolodarski har även konstaterat att det finns två parter vid ett lån, en långivare och en låntagare. Vi kan inte bara ge låntagarna hela skulden. Det är ett helt annat budskap än Reinfeldt/Borg fört fram om slösaktiga oansvariga sydeuropéer som nu får skylla sig själv. När Reinfeldt/Borg talar är det inte fråga om att det även varit fråga om slösaktiga och alltför riskbenägna banker.

Varför är inte S mer offensiva i denna fråga? Här föreligger det uppenbarligen en öppning för S att inta en position som skulle kunna vara synnerligen vägvinnande. Kanske till och med valvinnande, vem vet?

Om det nu råder tystnad från S centralt, behöver det inte innebära att vi på det lokala planet är lika tysta. Vi behöver inte vara någon ekonomisk Einstein för att kunna skaffa oss en egen uppfattning i frågan.

I ett folkrörelseparti borde väl initiativ tas på lokal nivå, som sedan kan sprida sig ut i hela rörelsen. Det finns ju ingen anledning att invänta vad partiledningen har att säga, innan vi själva kan träda fram och inta en position och åsikt i frågan.

Studiecirkel om Europa

Under hösten har Maria Södra Stations S-förening haft en studiecirkel om: Vems Europa?

Som litteratur har vi haft:   
”Europas stålbad”, Björn Elmbrant.

”De hatade – om radikalhögerns måltavlor, Magnus Linton.
”De osynliga – Om Europas fattiga arbetarklass, Rebecka Bohlin.
Samtliga böcker från Atlas förlag.

Björn Elmbrant jämför i boken Island med Irland. På Irland gick staten in och räddade bankerna. På Island lät man bankerna gå i konkurs. Drygt 3 år senare ser vi resultatet. Island med egen valuta har återhämtat sig mycket bättre än Irland med euron.

 Demokratin och social media

Den arabiska våren har nu övergått in i ett vintertillstånd och de små steg till demokratisk ljusning som tagits kan lett vändas till motgång. Läget står fortfarande och väger.

En lärdom som kan dras är att Facebook och andra sociala media har visat sig ha en mycket stark potential för att väcka debatt och driva politiska frågor framåt.

I Sverige tar vi nog demokratin för given. Vi tar den för så given att allt färre människor är intresserade av att engagera sig för att hålla demokratin vid liv. För S som ett folkrörelseparti har det aldrig varit tillräckligt att vi går och röstar vart 4 år. Trots nedgång i intresset har S fortfarande 100.000 medlemmar varav 1000 personer finns här på Södermalm.

För att den representativa demokratin ska fyllas med innehåll behövs ett aktivt lokalt engagemang. Den representativa demokratin kräver att det finns människor som är villiga att ta på sig en politisk roll. Den rollen behöver inte nödvändigtvis att bli förtroendevald. Vi gräsrötter spelar en viktig roll just som att på gräsrotsnivå se till att den politiska debatten hålls levande.

I en representativ demokrati är det extra viktigt att de förtroendevalda blir valda på ett sätt att det finns möjlighet för oss som ska välja vet vad kandidaterna står för. Denna öppenhet har under året förbättrats inom S på Södermalm. Det är glädjande.

Men den representativa demokratin kräver även för att den ska fungera bra, ett aktiv dialog mellan de valda och de som väljer under mandatperioderna. Här finns en stor förbättringspotential. Som förtroendevald är det bra och viktigt att informera om vad som händer i den verksamheten som man är företrädare för. Lika viktigt är det att gå ut och vara med i den öppna dialog som den representativa demokratin kräver.

Vi lever i en specialiserad värld där vi lyssnar på specialister som talar om talar om vad som är rätt och fel. Inom politiken borde det inte vara så att vi bara uttalar oss om vår fråga som vi är specialiserade på. Då blir vi ju ett parti som täcker en helhet, men våra förtroendevalda vill bara uttala sig om en fråga, sin fråga.

En lokal politiskt förtroendevald som inte visar upp ett intresse för några andra områden, än de frågor som rör det egna ansvarsområde, liknar mer än tjänstehen än en politiskt förtroendevald. Dygnet har bara 24 timmar. Det är ett faktum som är svårt att rucka på, även för den verkliga eldsjälen. Men det finns ju inte bara 0 – eller 100 % engagemang. Det finns många nyanser där emellan.

Demokratin är en skör blomma som vi aldrig får ta för givet. Det är på det lokala planet som vi har möjlighet att vitalisera och vidareutveckla demokratin. Att så sker önskar jag mig i julklapp, så här dan före dan.

Med dessa tankar om demokratin önskar jag att världen tar ett steg i riktning mot mer demokrati 2013. Det gäller även lokalt på Södermalm.

En långsiktigt hållbar värld – del två

Min julklappsönskning år 2012

Datumet 2012-12-21. Sista dagen på Mayakalendern. Alla som varit övertygade om att det idag som domedagen infaller, får idag sitt svar.

Om det blir någon framtid ser den för tillfället allt annat än hoppfull ut.

Europa är i en djup kris; socialt, ekonomiskt och demokratiskt, sa Leif Pagrotsky i Hammarby Sjöstad i våras. Han gav en mycket dyster men dessvärre realistisk bild av Europas Ekonomi. Ingenting har i grunden förbättrats sedan dess. Klyftorna växer dramatiskt i stora delar av Europa och välfärdsstater som det tagit ett halvt decennium att bygga upp håller nu i snabb takt att rustas ner. USA har ett enormt skuldberg som förr eller senare måste amorteras ner och det lär ju inte få världsekonomin att stråla. Kina bromsar medvetet ner sin oerhörda tillväxttakt för att försöka hålla inflationen nere. Kina som annars varit kapitalismens motor under finanskrisen 2008 och fram till nu.

Sverige lever inte på en isolerad ö. Att få fart på den svenska ekonomin och jobben, med ett så dystert världsläge känns inte helt plättlätt. S har hittills i inte visat på en ekonomisk politik som i grunden skulle kunna förändra detta dystra läge för Sverige.

Sveriges möjligheter att ändå klara oss hyggligt är att vår exportindustri är starkt formerad mot tillväxtländerna. Ett stark svenskt näringsliv är en förutsättning för att vi ska kunna behålla vår välfärd, sa Stefan Fölster (chefsekonom Svenskt Näringsliv), när jag talade med honom förra sommaren. Det är nog få som vill argumentera mot det om vi ger oss tid att fundera.

Ser vi dessutom till hur världen klarar klimatfrågan är det ännu svårare att hoppa över små tak av glädje och lycka. Prognos från världsbanken pekar nu mot 4%, där många menar att redan 2% målet kan få mycket allvarliga konsekvenser för hela vår civilisation.

Det är lätt att drabbas av ”Den stora förnekelsen” som Anders Wijkman och Johan Rockström skrev om i en mycket viktigt bok 2011. Men att förneka dessa väldiga utmaningar löser inte problem lika lite som att sopa dem under mattan.

Min förhoppning inför det nya året är att vi – lokalt här på Södermalm – börjar tala om dessa frågor. Inte bara ett möte och sedan tystnad. Det måste vara ett ständigt pågående böljande samtal som hela tiden föder nya idéer och som flyttar fram våra positioner.

En Facebookgrupp är ett av många ställen där vi har alla möjligheter att samtala om de för vårt samhälle och civilisation så viktiga frågor.

Det handlar om att vara medskapare till en långsiktigt hållbar värld – såväl ekonomisk, social som ekologisk.

Vad Sverige gör i dessa gigantiska frågor kan tyckas oviktigt. Vi spelar en obetydlig roll på det globala arenan. Men det är här vi bor och verkar. Sverige måste sikta högre, kunna inta ledartröjan och visa vägen för andra. Inte bara genom ord, utan genom handling.

Jag talade med Erik Freudenthtal förra hösten. Han var då kommunikationschef på GlashusEtt vid Lugnets Allé. Han visade på en världskarta hur många delegationer som varit på besök. Hela världskartan var full av nålar från världens alla hörn.

Han sa också att det finns ett antal kopior av Hammarby Sjöstad i Kina. Det visar att det går att visa vägen. Nu har detta projekt ett antal år på nacken och när delegationer nu kommer hit blir de inte alls lika imponerande av miljövårdstänket som tidigare. Andra länder har kommit ikapp och förbi Sverige. Men projektet visade att det även för ett litet land går att göra skillnad. Men det behövs politisk vilja och styrning, menade Erik Freudenthtal.

Jag hoppas att samtalet som leder till konkreta åtgärder om en hållbar värld ska fortplanta sig i samhället. Vi måste någonstans börja.

En julklapp från Södermalm till alla som behöver bostäder

Martin Engman, ordförande Maria-Södra stations S-förening, skriver följande, den 21-12-2012:”Bostadsbristen i Stockholm är stor, vilket påverkar enskilda och samhället negativt. Den borgerliga majoriteten står handfallen inför bostadskrisen. Även Söder kan och bör bidra för att minska bostadsbristen. Vår julklapp är därför tre byggprojekt. Dessa gör samtidigt vår stadsdel tryggare och snyggare.

– Kvarteret Tygeln (fd Grimman): Komplettering med ca 150 lägenheter utöver kommunens pågående arbete, förlängd Torkel Knutssonsg med bostäder på västra sidan, rivet ”Mariapol” och kulturdäck & -vägg vid förkastningen.
– Kv Ögonmåttet/Linjalen: Komplettering med 400 lägenheter utöver kommunens pågående arbete, förlängd Swedenborgsg och Åsög, med kvartershus på båda sidor, lokaler i bottenvåningarna, högt hus, utvidgning av Rosenlundsparken över Hallandsg.
– Komplettera miljonprogrammets platta tak med lägenheter. Fullt utbyggt kan det i hela Stockholm ge 10 000 bostäder.
God jul önskar Maria-Södra stations S-förening”
Lucka # 22</p><br /><br />
<p>Bostadsbristen i Stockholm är stor, vilket påverkar enskilda och samhället negativt. Den borgerliga majoriteten står handfallen inför bostadskrisen. Även Söder kan och bör bidra för att minska bostadsbristen. Vår julklapp är därför tre byggprojekt. Dessa gör samtidigt vår stadsdel tryggare och snyggare.<br /><br /><br />
- Kvarteret Tygeln (fd Grimman): Komplettering med ca 150 lägenheter utöver kommunens pågående arbete, förlängd Torkel Knutssonsg med bostäder på västra sidan, rivet ”Mariapol” och kulturdäck & -vägg vid förkastningen.<br /><br /><br />
- Kv Ögonmåttet/Linjalen: Komplettering med 400 lägenheter utöver kommunens pågående arbete, förlängd Swedenborgsg och Åsög, med kvartershus på båda sidor, lokaler i bottenvåningarna, högt hus, utvidgning av Rosenlundsparken över Hallandsg.<br /><br /><br />
- Komplettera miljonprogrammets platta tak med lägenheter. Fullt utbyggt kan det i hela Stockholm ge 10 000 bostäder.<br /><br /><br />
God jul önskar Maria-Södra stations S-förening