Ekonomi och människosyn

Sedan 1970-talet har den ekonomiska agendan kännetecknats av Milton Friedmans och Chicagoskolans synsätt. Andra begrepp för denna företeelse är Washington Consensus eller det som vi idag till vardags kallar nyliberalism. Kärt barn har många namn. Politiska portalfigurer är Ronald Reagan och Margret Thatcher. Den här skolan har varit helt dominerande för världens ekonomi och politiska lösningar från 1970-talet och fram till finanskrisen 2007.

Själva grundtemat i den sammantagna synen är lägre skatter och mindre statliga regleringar. Härigenom skulle marknaden bättre kunna reglera sig själv och minska ner byråkratiskt krångel. Se vidare.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Chicagoskolan_%28ekonomi%29

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nyliberalism

Staten är för nyliberalen problemet, marknaden är lösningen.

Eftersom den nyliberala eran varit helt ohotad fram till finanskrisen 2007, har ekonomi i stort sett getts ett likhetstecken med nyliberalism. För stora grupper socialdemokrater har därför ekonomi, av naturliga skäl, fått en mycket negativ klang. Den nyliberala politiken har gått stick i stäv mot de tidigare socialdemokratiska värderingarna. För S var medlen den starka välfärdsstaten, solidarisk lönepolitik, en aktiv statlig strukturpolitik med omställningsförsäkringar och utbildningssatsningar, för att uppnå mål som ”ökad jämlikhet”, frihet, rättvisa, jämställdhet och ett solidariskt samhälle.

Ekonomin för Ernst Wigforss, Gunnar Myrdal och Gunnar Sträng var ett medel för att uppnå viktiga samhällsmål.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ernst_Wigforss

http://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Myrdal

http://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Str%C3%A4ng

De var alla förespråkare av keynesiansk ekonomi.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Keynesianism

I den nyliberala modellen blev ekonomin och marknadsmekanismerna målet i sig. Med hjälp av marknaden skulle vi få en stat som ”åt alla lycka bär”.

Ekonomi förknippas också för oss som varit med några år med kanslihushögern, se vidare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kanslihush%C3%B6gern.

Vad som ytterligare försämrade ekonomins rykte för många socialdemokrater var finans -, valuta -, bostads- och skuldkrisen på 1990-talet. ”Den som är satt i skuld är inte fri”, sa Göran Persson, som många av oss minns. http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ran_Persson

Ekonomi har efter det stålbad Sverige gick genom på 1990-talet är i än högre grad förknippat med nedskärningar och åtstramningar. Hur kul är det att pyssla med sådant för ett reformvänligt parti som S?

När jag nu tycker att det så är viktigt för socialdemokrater att börja prata om ekonomi har jag full förståelse att många instinktivt reagerar mycket negativt. Ekonomi förknippas bara med eländes elände.

Men ekonomi är ju i botten ingenting annat än ett instrument för att kunna hantera och fördela resurser som är ändliga. Varje människa måste skapa sig en bild av sin egen ekonomi. Varje företag och organisation måste göra detsamma. Ekonomin är inte ett mål i sig, men ett medel för att skaffa sig förutsättningar för ett bättre liv och för att förverkliga uppställda visioner.

Med denna grundtolkning av ekonomin är den inte på något sätt på kollisionskurs med S grundläggande värderingar av frihet, jämlikhet, solidaritet och hållbarhet. Tvärtom är ekonomin läran att hushälla med ändliga resurser, som borde vara mycket aktuellt när vi inser att vi bara har en planets resurser att tillgå.

Vad vi vill använda ekonomin som redskap till handlar ytterst om människosyn. Hur vill vi att samhället ska se ut? Bakom ekonomin som redskap ligger värderingar. Istället för att skygga för att tala om ekonomi borde vi istället använda ekonomin som redskap, även lokalt, för att förstå att vi har ändliga resurser som måste fördelas. Vill vi satsa mer på kultur måste resurserna någonstans tas ifrån. Vill vi satsa mer på samhällsfinansierade offentliga rum, måste pengarna tas någonstans ifrån. Det finns inget hokuspokus, även om vi ibland gärna skulle vilja att så var fallet.

Personligen tror jag att många av oss i hög grad har missbedömt ”kanslihögerns” politiska gärningar på 1980-talet. Jag rekommenderar alla att läsa K O Feldts bok:  En kritisk betraktelse – Om Socialdemokratins seger och kris. Bonniers 2012.

Som ett led i att åter sätta fokus på ekonomin bjöd Maria Södra Stations S – förening in Magdalena Andersson i höstas. Till våren kommer K O Feldt att tala om S-politik utifrån de rekommendationer han ger i boken. Det är då, enligt min bedömning, viktigt att vi har med oss synsättet att ekonomi är ett medel för att uppnå politiska mål.

Utan en trovärdig och väl förankrad ekonomisk politik som, åtminstone i sina hörnstenar, också är hållbar över mandatperioderna tror jag inte S kommer att lyckas bli det framtidsparti som vi nu gärna vill se oss som.

Det är bland annat det som KO Feldt är kritisk emot. S famlar fram och tillbaka i den ekonomiska politiken utan att hitta sin egen roll. Då blir det inte lätt för väljarna att hänga med i svängarna. Det mer behövs analys menar KO Feldt. Mindre utspel och mer genomtänkt ekonomisk politik.

Utan en väl fungerande ekonomisk politik och en väl fungerande ekonomi kommer vi helt enkelt inte ha råd med några satsningar på kultur och offentliga rum. Vi kan inte satsa på allt oavsett hur behjärtansvärda dessa reformer än må vara. Vi måste rätta munnen efter matsäcken. Det är vad ekonomi i all enkelhet handlar om.
En satsning på att skapa gratis offentliga rum är en god investering för framtiden, men pengarna måste ändå till syvende och sist komma någonstans ifrån. Det räcker inte bara med att vilja. Hur gärna vi än vill.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s