Företagens samhällsansvar i en global värld, del 1 – långsiktigt

Under åtminstone 15 år har begreppet CSR (CSR, engelska Corporate Social Responsibility) varit vanligt förekommande inom näringslivet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6retags_samh%C3%A4llsansvar

Under alla dessa år har det funnits en stor tveksamhet till begreppet från två håll. Inom näringslivet har det funnits – och finns ännu – människor som tycker att CRS riktar fokus från det viktiga med verksamheten, själva kärnan att tjäna pengar. När begreppet ”CRS” kommit på tapeten – har många därför reagerat med stor tveksamhet och sett det som något som katten släpat in.

Utanför näringslivet har kritiken varit den motsatta. ”CSR” är ett luddigt begrepp som företag använder för att dölja att deras kärnverksamhet är att tjäna så mycket pengar som möjligt, till vilket pris som helst. Varför inte tala i klartext om vad företagande handlar om istället för att lura människor med ”CSR”? Var hittar vi ansvarsfulla företag? Hur dum får man vara?

Idag är CSR ett tämligen accepterat begrepp inom näringslivet och företag tävlar om att vara ansvarsfulla. Är detta bara ett spel för gallerierna?

Eftersom jag av födsel och ohejdad vana är optimist vill jag svara att det inte bara är ett spel för gallerierna. Det pågår idag ett nytänkande inom somliga företag. Det finns en allt starkare strömning inom näringslivet, som inser att vi måste ändra vårt förhållningssätt inför tidigare vedertagna sanningar. Det går inte i längden enbart att maximera den kortsiktigt riskjusterade avkastningen. Den kortsiktiga vinsten är inte i alla lägen ett mått på en långsiktig och uthålligt god avkastning. Det kan till och med vara tvärtom. En alltför stark betoning på snabba klipp och maximerade av avkastning på kvartalsbasis, kan till och med vara kontraproduktivt i ett mer långsiktigt perspektiv.

En långsiktigt hållbar ekonomisk, social och ekologisk strategi är kanske till och med en nödvändighet för företagets fortlevnad. Den stora skiljelinjen går mellan det kortsiktiga tänkandet och det mer långsiktiga framtidsinriktade tänkandet.

Exemplet Swedbank

För att belysa detta ska jag ta exemplet Swedbank som jag arbetade på när banken gick in i ett värdegrundsarbete för några år sedan. Swedbank hade bytt ledning efter att varit mycket illa ute och där hela koncernens affär var hotad i märgen.

Ett värdegrundsarbete sattes igång och gamla kärnvärden från sparbanksrörelsen kom åter till heders. Den nya vd:n Mikael Wolf började med ett förändringsarbete där långsiktigheten i banken agerande betonades, som en reaktion mot tidigare alltför vidlyftigt internationellt risktagande, i Baltikum och Ukraina.

Ett socialt samhällsansvar tonade även upp sig och Swedbank agerar nu med sina kunder för att hjälpa till med att få bukt med ungdomsarbetslösheten.

Är Swedbanks agerande bara ett spel för gallerierna? Är den långsikta mer visionära framtoningen bara ett sätt att dra uppmärksamheten ifrån Swedbanks tidigare misslyckade och mer hasardliknande agerande?

Ja det finns uppenbart många som ser det så.  Min bedömning är som tidigare sagts att det inte bara är ett spel för gallerierna. Det finns en genuin önskan att skapa ett nytt affärstänkande, som ska vägleda Swedbank idag.

Från nyliberalism till en ansvarstagande kapitalism

Den nyliberala eran som fick sig en ordentlig törn av finanskris och skuldkriser måste idag bytas ut mot någonting nytt. Handelsbanken har under många år stått för en mer försiktig men, har det visat sig, även en långsiktigt uthållig ekonomisk hållning. Idag är det just denna långsiktighet som åter kommit upp på agendan som eftersträvansvärd.

En bank eller ett företag kan heller inte agera vinstmaskiner i ett vakuum. Varje företag är beroende av den omvärld de lever och verkar inom. Om det ekonomiska systemet skapar obalanser, ekonomiska, sociala och ekologiska drabbas även varje företag, oavsett hur välskött det är internt. Företagen måste av ren överlevnadsinstinkt vara med och bidra i samhällsutvecklingen mot en mer hållbart ekonomiskt, socialt och ekologisk hållbar värld.

Detta faktum har länge varit känt i Davos och World Economic Forum. En diskussion om kapitalismens kris har förekommit i ett antal år bland världens eliter. Kritikerna menar att det kommit ut väldigt lite rent praktiskt från Davos, av den insikten att vi måste hitta nya lösningar på morgondagens utmaningar.

Det är sant att dessa insikter ännu inte slagit rot som en massrörelse inom det globala näringslivet. Men samma sak gäller ju dessvärre även för FN:s strävan att hitta mer långsiktigt hållbara lösningar på morgondagens problem och dessa lösningar måste börja implementeras nu.

Det är dags för ett uppvaknande att gamla modeller inte längre bär in i framtiden. Vad ska vi då göra?

Kortsiktighet kontra långsiktighet

Idag står kampen om framtiden mellan ett kortsiktigt och ett långsiktigt tänkande.

Min framtidstro baserar sig på att det idag finns grupper inom det globala näringslivet, som har kommit mycket längre än politikerna när det gäller att förstå vidden av den prekära situation som vår civilisation befinner sig i. Det finns även ett konstruktivt nytänkande, i högre grad än i den politiska världen, om att vi behöver förändra den globala spelplanen dramatiskt. George Soros http://www.georgesoros.com/, Warren Buffett http://sv.wikipedia.org/wiki/Warren_Buffett och Bill Gates http://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_Gates är tre personer som personifierar detta uppvaknande. Fler på elitens högsta trappsteg börjar glädjande nog att  vakna upp. Det är denna typ av personer som kommer att spela en nyckelroll för vår civilisation. De vet affärslivets spelregler och kan även komma med konstruktiva förbättringsidéer. Tillsammans med andra grupper människor längre ner på Jakobs Stege kommer denna kraft att bidra till ett nödvändigt paradigmskifte.

Politikerna – de stora flertalet – och stora delar av det globala näringslivet sitter fortfarande fast vid ett kortsiktigt tänkande om att vinna nästa val eller maximera den egna kortsiktiga avkastningen trots att ett sådant betraktelsesätt är kontraproduktivt i det långa loppet. Det som förenar alla krafter som törs ha ett framtidsperspektiv och framtidsoptimism är att vi tror på att människan har en förmåga att förändra våra attityder, våra beteenden och våra värderingar.

De tär därför glädjande att S ledning nu börjar söka en politik med målsättning att inte bara hålla fram till valet 2014 utan även till 2018 och därefter.  Det är på detta sätt som S åter kan bli ett trovärdigt alternativ för såväl medlemmar, väljare, fackföreningar och inte minst näringsliv.

Vad är alternativen för en reformistisk socialdemokrati? 

För en reformistisk socialdemokrat finns inga andra vägar framåt än att försöka förändra det rådande samhället, steg för steg, mot en given vision som borde kunna sammanfattas med honnörsorden frihet, jämlikhet, jämställdhet, solidaritet och hållbarhet. Då gäller det att kunna vara med och ha förmågan att klara av att styra det kapitalistiska samhället så att inte Sverige går på några grynnor. Till det krävs kompetens om hur dagens samhälle fungerar.
För att vi ska kunna veta mot vilka mål vi styr, måste visionsdokumentet – partiprogrammet vara så formulerat att det belyser dagsläget, historik samt en framtidsvision. Perspektivet måste vara igår – idag – imorgon för att påvisa trender och de större trenderna – megatrenderna – som dominerar samhället idag.

Ett visionsdokument måste sedan kompletteras med strategidokument som påvisar hur vi tänker oss nå den uppställda visionen. Hur ska vi komma från ruta A till ruta B?  För ett folkrörelseparti som S, borde det vara en självklarhet att det förs en bred och förutsättningslös debatt omkring partiprogrammet, men också hur vi ska ta oss mot de utstakade målen och vilka hinder som vi ser står i vägen. Med andra ord strategidokument.

Ett visionsdokument som inte kompletterar med kvalitativa strategidokument tenderar att mest fungera som en hyllvärmare och som då och då plockas fram vid extra högtidliga stunder. Dessemellan har dokumentet ingen praktisk betydelses för förd praktisk politik.

Att då vara pragmatisk betyder att politiken i stort sett kan innebära vad som helst. Det finns ingen kompassriktning uttagen och vi kan stöta på hur många grynnor som helst.

Är vi däremot överens om färdriktningen kan det finnas olika strategier eller metoder för att nå målet. Att vara pragmatisk innebär då att målet är klart, men medlen kan av praktiska skäl växla under resans gång.

I dagens oligopolkapitalism måste, menar jag, vi sätta hoppet till såväl  eliterna som människor längre ner på stegen vaknar upp och inser att vi faktiskt sitter i samma båt. Vi lever på en ändlig planet. Vi måste rätta oss efter det. De utmaningar som vi ser framför oss är enorma, såväl ekonomiska, sociala som ekologiska.

Det går inte att förhandla med naturer brukar en insiktsfull fd M och KD politiker säga, (Anders Wijkman). Undrar om det är någon som på allvar vill ifrågasätta detta självklara. Vi är en del av naturen och är helt beroende av den på vår planet, även om vi ofta glömmer bort detta.
När vi minns, gäller det att NU skapa en hållbar politik för framtiden. För S gäller det att fylla begreppet ”framtidspartiet” med innehåll.  Sociala, ekonomiska och ekologiska katastrofer är det nog ingen som ser fram mot, oavsett om vi är rika eller fattiga, rödgröna, allians eller SD. Alla blir förlorare.

För politikerna gäller det att våga vara mer än intresserade av att vinna nästa val. Politiker måste agera som statsmän och statskvinnor om de ska spela en avgörande roll idag inför för framtiden. Här finns det idag mycket att önska sig.

Privat eller gemensamt företagande – mitt svar  – en långsiktigt samhällsansvar
För att sedan komma in på frågan om privat eller gemensam ägda och drivna verksamheter: S stora framgångssaga är att vi historiskt lyckas med en gyllene medelväg, att förena marknaden effektivitet med ett samhälle som tillvaratar människors intressen och behov av trygghet. På så sätt har klyftorna i samhället kunnat hållas på en anständig nivå. Så var förutsättningarna när jag gick in i politiken på 1970-talet. Idag efter 30 år av ökad ojämlikhet är förutsättningarna annorlunda.

Den nordiska modellen har i högre grad än på andra ställen på globen lyckats med konststycket att ge det uppväxande släktet en någorlunda likartad möjlighet i livet. Många i Sverige kan vittna om en klassresa. Ett mer jämlikt samhälle är av godo för alla samhällsmedborgare. Rik som fattig.

Under den nyliberala eran från mitten av 1970-talet och fram till idag, har klyftorna ökat på ett sätt att stabiliteten i samhällen hotas. Det gäller idag globalt och det gäller även i Sverige. Ett faktum som även IMF och Världsbanken numer talar om. Det har skett en mycket stark svängning av åsikter från nyliberal tilltro till den självreglerande marknaden, till att insikten om att regelverk är nödvändiga för att kunna behålla stabiliteten i världssamfundet.

En reformistisk rörelse som S måste vara beredda att ta ansvar om hela samhället vid ett maktövertagande. Utan ett väl fungerande näringsliv finns det ingen möjlighet att behålla en välfärdsstat på nuvarande nivå. Att vara näringslivsvänlig är därför att måste för en socialdemokrati som vill bevara och vidareutveckla välfärdsstaten och som vill vara ett trovärdigt regeringsalternativ.

Tyvärr tycks denna självklara sanning, i alltför hög grad, saknas hos många Socialdemokrater som bara i begränsad utsträckning kommit i kontakt med näringslivet och skaffat sig ett eget självupplevt perspektiv om vikten av att det svenska näringslivet måste fungera, för att vi ska kunna ah råd med vår välfärd och infrastruktur.

Det omvända gäller som tidigare sagts. Företagen är beroende av ett väl fungerande samhälle med dess välfärdsstat, infrastruktur och FoU.

Tragiskt nog är den kortsiktiga kapitalismen – de sk riskkapitalisterna – som begivit sig in i välfärdssektorn. Det är inte så konstigt. När man efterstävar en så hög kortsiktig riskjusterad avkastning är välfärdssektorn en perfekt placering. Det har även visat sig att det varit synnerligen lönsamt att gå in i just välfärdssektorn, vilket har fått till följd att våra pensionsplacerare med förtjusning köper aktier i riskkapitalbolag. Paradoxalt är vi med andra ord ägare av dessa företag som en bred majoritet av svenska folket tycks hysa en ganska ljum, för att inte säga negativ, inställning till.

Själva grundidén med riskkapitalbolagen är att vara kortsiktiga i sin placeringshorisont. I ett sådant läge gäller det enbart att så fort som möjligt uppnå så stort ”shareholder value” som möjligt. Gärna genom att stycka verksamheten och därigenom få aktiekurserna att stiga.

Det här synsättet går inte bara emot själva grundidén inom välfärdssektorn, som bygger på långsiktighet, utan på det jag menar är den moderna nya kapitalismens adelsmärke – långsiktighet och ansvarskänsla. För riskkapitalisterna är inte målet att utveckla själva verksamheten. Det är därför inte så konstigt att pedagogiken inte har förbättrats, vårdformerna har inte förädlats till de som behöver vårdens fromma. Tvärtom det gäller att skapa så hög riskjusterad avkastning som möjligt på kort tid.

Den metod som används är dessutom industrins stordriftsfördelar. Var man än hittar en Kunskapsskola så fungerar den efter samma mönster. På så sätt kan kostnaderna hållas i schack och skapar ökat ”.shareholder value”. Det här synsättet går stick i stäv mot den intention som har funnits om ökad valfrihet och mångfald. Om valfrihet ska vara intressant, borde det finnas stor öppenhet mot nytänkande och kreativitet. Riskkapitalbolagen använder sin kreativitet istället till kreativ bokföring för att slippa betala skatt.

Det här sättet att vara är så uppenbart ofördelaktigt mot de verkliga ägarnas intressen, skattebetalarna, att det inte är konstigt att så många reagerar på misskötseln utifrån de mål som samhället – skattebetarna har med verksamheten.

Det är en himmelsvid skillnad när små kooperativa verksamheter driver en verksamhet och brinner för att göra det så bra som möjligt för elever, vårdbehövande , äldre och personalen. Man har mål som är båda kortsiktiga (göra det bra idag) och långsiktiga, att steg för steg förbättra vård, skola eller omsorg. Det är i den här typen av verksamhet som vi finner de verkliga eldsjälarna. De finns naturligtvis även inom den verksamhet som det gemensamma och de stora privata driver, men har ofta svårt att få gehör för sina förbättringsidéer.

Eftersom det är dessa entusiastiska  eldsjälar som man för många år sedan ville ge större spelrum, borde vi väl nu äntligen hjälpa till så att de verkligen får det. Marknaden skapar en motsatt utveckling mot oligopol, vilket är mot hela valfrihetstanken. Själv betraktar jag mig som socialliberal och har svårt att förstå hur någon med socialliberala idéer kan acceptera en utveckling som går mot oligopol och mindre valfrihet för individen.

När man nu med facit i hand ser att utvecklingen går i rakt motsatt riktning mot den som vi vill – att de små konkurreras ut av de stora jättarna som har muskler att klara upphandlingar och diverse tvister som han uppkomma under resans gång – borde vi väl agera på ett tydligt sätt och visa att politik kan göra skillnad.
Företag, oavsett om de är privata, kooperativa eller drivs på annat sätt måste vara långsiktiga ägare och har en vilja att vidareutveckla verksamheten till förmån för de som behöver välfärdstjänster såväl idag som imorgon. Det diskvalificerar riskkapitalbolag.

Inget egenvärde med att staten äger företag

Under historiens gång har vi upplevt statliga företag som agerat på ett sätt som inte på något sätt stöder det goda samhället. SJ var inte höjden av effektivitet och gav skattebetalarna den service som efterfrågades när det drevs i helstatlig regi. Statligt ägande är inte på något sätt en garanti för att företaget sköts bra och till gagn för dem som ska använda det.

Men inte har det blivit bättre för att det ”blev en lekstuga för politiker” som Ulf Adelsohn http://sv.wikipedia.org/wiki/Ulf_Adelsohn uttryckte saken. Ett monopol är ett monopol och det går inte att trolla och trixa fram marknadslösningar. Här behövs istället nytänkande. Mer demokrati på arbetsplatserna och större öppenhet för en verksamhetsutveckling som gynnar konsumenterna borde vara det självklara alternativet. Det behöver man inte ha privata aktörer för. De privata entreprenörerna  fragmenterar istället verksamhet och rör till och därigenom blir en del av problemet istället för att komma med lösningar.

Vattenfalls agerande i Tyskland är synnerligen märkligt och lämnar mycket i övrigt att önska sig.

Som socialliberal ser jag inget egenvärde i att staten ska äga. Man kan fråga sig: Varför ska staten äga? Om vi har så många negativa erfarenhet av statliga monopol: Varför ska vi backa tillbaka klockan till något som fungerat dåligt tidigare och fortfarande fungerar skraltigt på sina håll, se Vattenfall.

Frågan är om det är ägarformen som överhuvud taget är orsaken till om verksamhet fungerar bra eller dåligt. Såväl ”för som mot vinster i välfärden”  tycks se att det just är ägarformen som är avgörande. Har hela debatten från start varit inriktad på fel fråga? Det borde undersökas mer.

Alla – eller åtminstone de flesta – tycks vara överens om att det finns väl fungerande verksamheter såväl inom kommunal som i privat regi. Det finns motsvarande välfungerande och mindre välfungerande verksamhet i privat regi. Det verkar ju då inte som om ägarfrågan är den avgörande. Det tycks istället finnas andra faktorer som avgör om en verksamhet är bra. Varför inte börja där?  Vad är det som får en verksamhet att fungera bra utifrån ett användarperspektiv? Vad är det som gör att verksamheten fungerar bra utifrån de verkliga ägarnas perspektiv – skattebetalarnas? Diskussionen har på ett ofruktbart sätt fastnat i gemensamt eller privat driftsform istället för att ställa frågan: Vad är det som gör att en verksamhet fungerar bra och en annan dåligt?

Det finns idag mycket få som hävdar att vi skulle förbjuda alla privata företag inom alla sektorer i näringslivet på grund av att det finns en mängd exempel på privata företag som missköter sig. Man kan inte dra alla över en kam. Däremot finns det fortfarande en hel del nyliberaler som hävdar att det gemensamma ska äga så lite som möjligt. Varför? Som bevis plockas ett antal misslyckade fall av statligt ägande fram. Men det finns det ju även när det gäller privata företag. Ägarformen tycks inte vara det viktigaste orsaken till en framgångsrik hantering. Men hur ska vi då kunna motivera att det sak försvinna så mycket pengar i privata riskkapitalisters fickor?  Om de varken levererar bättre effektivitet, bättre kvalitet eller står för nytänkande: Vad är då skälet?

Vad talar för gemensamt ägda lönsamma företag?

Först kan vi fundera på hur det är möjligt för ett samhällsägt företag överhuvudtaget vara lönsamt. Ett samhällsägt företag borde väl inte gå med vinst. Uppstår ett överskott skulle det istället självklart gå tillbaka till den verksamhet som avses. Vinst blir med detta synsätt bara en planeringsbrist eller att pengarna läggs på hög för framtida behov. Om så är fallet, skulle överskottet gå tillbaka till de konsumenter som drabbats av att de inte fått den avsedda valutan för pengarna.

Alternativt skulle hela ”vinsten” gå tillbaka till ägarna skattebetalarna. Vad är då vitsen med det. Är det inte bättre att pengarna går till näringslivet, som då kan skapa jobb och tillväxt som är till glädje för oss alla?  De enda som kan svara på det är ju vi i egenskap av ägare. Vill vi som skattebetalare att eventuellt överskott ska gå till näringslivet istället för att användas till det som de var avsedda för, vård, skola och omsorg?

Vad som talar för att vi ska ha lönsamma gemensamt ägda företag är att det idag är mycket svårt att motivera stora skattehöjningar. Att istället ta ut dessa kostnader via avgifter leder till att många stängs ute, vilket är svårt att motivera från ett jämlikhetsperspektiv. Vi står inför mycket stora utmaningar som kräver stora satsningar:

Vi behöver satsa på en miljö – och klimatomställning. Många av dessa investeringar är inte företagsekonomiskt lönsamma och kommer inte bli av om inte det gemensamma går in och tar kostnaden. I dessa satsningar ingår ingår utbyggd kollektiv trafik och telekommunikationer till hela landet. FoU för att förbättra bilarnas och flygets miljö – och klimathållbarhet finansieras idag i samverkan mellan staten och kapitalet i många länder världen över.

Det behöver byggas hyresbostäder med rimliga hyror som dessutom är klimatsmarta. Det kommer inte göras om inte det gemensamma går in och tar kostnaderna. Skanska, Peab och NCC bygger stora bostadsrätter eftersom detta stöder deras affärsidé. En bart med statliga bidrag kommer de att bygga – ur deras perspektiv . olönsamma små hyresrätter. Detta oavsett att behovet av små hyresrätter är skriande stort.

Vi behöver satsa på FoU och minst lika viktigt, att se till att FoU leder till nya djärva hoppande och skuttande gasell-företag. Här måste samhället vara med om det ska hända saker. Annars hoppar gasellerna iväg till andra ställen på globen, där det råder ett bättre företagsklimat.

Vi behöver satsa mer på ett antal olika gemensamma projekt, som exempelvis mer människor inom vård, skola och omsorg. Personer som arbetar inom dessa sektorer måste även få möjlighet att få en anständig lön. Detta är inte gratis.

En åldrande befolkning ställer stora krav på resurser. Kostnaden måste bäras av det gemensamma. Alternativt skapas olika vårdinrättningar och äldreboenden som tar olika avgifter och som då stänger ute stora grupper som samhället eller kyrkans eller andra ideella organisationer får ta hand om. Den här amerikanska modellen är det väl förhoppningsvis få i Sverige som vill kopiera.

Inte vill vi ha ett elitgäng som kan få den bästa sjukvården, skola och omsorgen under förutsättning att de har råd att betala för kvalitén. En medelklass har bara råd att betala för en medelgod service. De sämst ställda tvingas växla mellan en samhällets ”fattigvård”  och ideella organisationers välgörenhet.

Alternativt till samhället skulle på vissa områden vara hugade filantroper. Men det behövs många välbärgade välgörare för att få ihop pengar till allt detta som jag ovan belyser.

Hur beroende blir inte vi alla av dessa välgörande filantropers goda vilja om nationalstaten abdikerar och lämnar över ansvaret till filantroperna? Hur går det då med demokratin? Om filantroperna tar på sig en allt större roll för samhällets kärnbehov. Vad ska då politikerna bestämma om? Risken blir de att politikerna roll i allt högre utsträckning begränsas till att leta efter snälla filantroper.

För att klara av att bära alla dessa kostnader kommer det behövas mycket stora inkomster för det gemensamma. Då skulle det vara bra med gemensamt ägda lönsamma företag för att minska ner behovet av skatte- och avgiftshöjningar.

Vinsterna för ökad effektivitet och produktivitetsutveckling går till de verkliga ägarna – skattebetalarna. Inte till underleverantörerna. Jag har ingenting emot att privata aktörer gör jobb åt samhället. De som gör jobbet bäst ska få anbuden.

Om det visar sig att underleverantörer inte levererat det samhället efterfrågar måste modellen omprövas. Se SNS-rapporten.http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Det kooperativa alternativet  och samhället     

Personligen tycker jag mycket bra om den kooperativa idén. Inte för inte har jag arbetat i 20 år på Folksam. Den kooperativa idén borde kunna vidareutvecklas och möta nya framtida behov. Sverige borde kunna spela en mer aktiv global roll för att vidareutveckla den kooperativa idén.

Men det kooperativa alternativet ger inte lika mycket klirr i kassan för det allmänna. Frågan hur samhället ska mäkta med att hantera alla de gemensamma behov samhället i stort har, löser inte den kooperativa idén. Återbäringen går tillbaka till ägarna – konsumenterna och inte till samhället.

Samma sak gäller i den ideella sektorn. Jag är en mycket stor beundrare av alla människor som lägger ner sin fritid för att stötta viktiga samhällsbehov. Ser vi det ekonomiskt ger detta stora möjligheter för ägarna skattebetalarna att hålla kostnaderna nere. Men det finns även möjlighet att andra intressen kommer in och höstar in av den avkastning det ideella arbetat skapar.

Vill vi ha ett samhälle måste vi vara beredda att finansiera det. Det är därför det är så viktigt att tala ekonomi. Om företagen inser att även företag behöver ett väl fungerande samhälle, måste även de vara med och stå för fiolerna. Det är här begreppet en anständig kapitalism kommer in i bilden.

De utmaningar som människan står inför framgår med alla önskvärd tydlighet i denna en timmes långa, men lärorika dokumentär:

http://www.svt.se/why-poverty/#./hit-med-pengarna?&_suid=13549046711610662294093792744

Orkar ni inte ta er igenom denna finns en snabbare väg till baskunskaper:

http://robertreich.org/post/37121025287

Annonser

One thought on “Företagens samhällsansvar i en global värld, del 1 – långsiktigt

  1. Ping: Ny Labour åter föredöme för Europas Socialdemokrater? | Globaliseringen 3.0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s