Reflektioner om demokrati och ekonomisk politik

Söndag den 23 december

Så här dagen före dopparedan har jag ytterligare en julklappsönskning. Med den önskar jag alla som läser detta en god jul.

Under det gångna året har varit val i USA. Pengarnas roll i amerikansk politik gör idag att det är svårt att längre kalla USA för en demokrati. Ingen av presidentkandidaterna klarar idag en presidentvalskampanj utan att ha stora tunga delar av de superrika med sig på banan.

Ett sådant styrelseskick brukar kallas plutokrati: http://sv.wikipedia.org/wiki/Plutokrati

Även Kinas kommunistparti har haft val. Inom det kommunistiska partiet finns idag hela det kinesiska etablissemanget representerat.  Kina drivs idag som en stor koncern där eliterna bestämmer utifrån strikt affärsmässiga grunder. Vad tjänar vi på att gå in och agera i norra Afrika? Vad tjänar vi på att hjälpa till att demokratisera Syrien? I en koncern står inte demokratin så högt i kurs. Affärer är affärer.

Den kinesiska affärsmodellen har varit exempellöst framgångsrik och Kina räknas gå om USA som världens största ekonomi i närtid. Moral, etik och mänskliga rättigheter väger lätt i en koncern. Demokrati är uppenbarligen ingen nödvändig egenskap för att göra bra affärer. Det samma gäller för det svenska näringslivet. ”Business is Business”.  Moral och etik får vi sköta på annat sätt, tycks de mena. Nu gäller det affärer.

I Europa har demokratin alltmer börjat ställas på undantag. Länder som Grekland, Spanien, Italien, Portugal och Irland står idag mer eller mindre under förmyndarskap. Pacta sunt servanda – avtal ska hållas. Mest konkret syns det i Grekland och Italien som är satt under förmynderi av marknadsaktörerna.

Affärer är affärer. Finansmarknaderna sätter press på staterna. Effekten blir att flera Europeiska stater idag i rasande tempo tvingas rusta ner en välfärdstat om det tagit ett halvt sekel att bygga upp. De tvingas även sälja ut statliga företag till reapris. Inom S i Sverige är det tämligen tyst om detta tragiska. S i Europa tycks heller inte vara förmögna att formulera en samordnad ekonomisk politik som alternativ till majoritetens spariver som  tycks leda till än mer elände för de skuldsatta staterna.

Mats Persson om den europeiska skuldkrisen

Socialdemokrater på Södermalm tog glädjande nog upp ämnet i höstas och bjöd in Mats Persson (professor i nationalekonomi vid institutet för internationell ekonomi. ) Vi träffades på biograf Rio http://fhp.nu/Rio/Kontakt/

Han talade om den då nyutgivna boken: ”Den Europeiska skuldkrisen”, SNS-förlag.2012.

På baksidan om bokomslaget läser vi:

” 2010-2012 års europeiska skuldkris har lett till gigantiska överföringar av pengar i syfte att >> rädda euron >>. I denna debattbok diskuterar Mats Persson överföringarna och han menar att de i första hand har gynnat ägarna till de banker som spekulerat i sydeuropeiska statsobligationer. Därigenom har åtgärderna uppmuntrat skadligt risktagande vilket inverkar på valutaunionens stabilitet.”

I boken lägger Mats Persson fram förslag om alternativ politik. På baksidan om boken läser vi vidare:

”För att få valutaunionen att fungera krävs att man går tillbaka till Maastrichtfördraget 1992: andra länder ska inte lägga sig i hur ett enskilt euroland sköter sin ekonomi. Och några överföringar av pengar – för att lösa ut länder som misskött sig eller för att >> rädda euron << – ska inte ske. Boken avslutas med en diskussion av hur en sådan politik ska kunna fungera i praktiken.

På adlibris.com hittar vi följande presentation av boken:

” Beskrivning:

2010-2012 års europeiska skuldkris har lett till gigantiska överföringar av pengar i syfte att »rädda euron«.

I denna debattbok diskuterar Mats Persson överföringarna och han menar att de i första hand har gynnat ägarna till de banker som spekulerat i sydeuropeiska statsobligationer. Därigenom har åtgärderna uppmuntrat skadligt risktagande, vilket inverkar på valutaunionens stabilitet. Problemen har förvärrats av de krav på nedskärningar som tvingats på skuldländerna; dessa krav har skapat politiska slitningar mellan nationerna.

För att få valutaunionen att fungera krävs att man går tillbaks till Maastrichtfördraget 1992: andra länder ska inte lägga sig i hur ett enskilt euroland sköter sin ekonomi. Och några överföringar av pengar för att lösa ut länder som misskött sig eller för att »rädda euron« ska inte ske. Boken avslutas med en diskussion av hur en sådan politik ska kunna fungera i praktiken.

Mats Persson är professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet. ”http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186949233

Mats Persson tar upp begreppet ”moral hazard”,en försäkringsterm som han menar att det inte finns någon bra bra svensk översättning på. Den försäkringstekniska  betydelsen av begreppet är om en person har sin hus försäkrad så kan hen börja slarva med säkerheten. För att skydda sig mot kunders slarv innehåller idag ett modernt försäkringskontrakt en rad restriktioner som reducerar ersättningsnivåerna för vissa typer av skador.

”Moral hazard” används även inom på statsfinansiell nivå. Om stater vet med sig att de kommer att bli räddade av ECB och IMF om statsskulden blir för stor finns det stora risker att staterna skjuter upp nödvändiga men impopulära reformer och istället låter statsskulden växa.

För att komma åt ”moral hazard”  skapades en paragraf i Maastrichtfördraget – den så kallade Stabilitetspakten 1997. Den sade att inget medlemsland fick ha mer än 3 procent i budgetunderskott.

Om något land skulle bryta mot detta tak skulle det landet betala böter till EUs gemensamma kassa. Vidare stipulerades att inget medlemsland fick ha en statsskuld som överstiger 60 procent av  av BNP (sid 14 ff).

Omkring år 2000 hade vi med andra ord ett par internationella avtal som innehöll (och fortfarande innehåller) en rad förbudsparagrafer: Ett för bud för andra EU länder att lösa ut andra EU-länder från deras skulder, ett förbud för ECB att låna ut pengar till de skuldtyngda länderna, et förbud att ha en alltför hög statsskuld. Dessutom bötes- förläggande till de stater som har för hög statsskuld. Dessa förbud visade sig snarare vara rundningsmärken.

Det som istället har hänt är att ECB och IMF har gett lån till de skuldtyngda länderna. Detta resulterar i en oerhörd omfördelning av resurser för att rädda staterna som i sin tur räddar bankerna i de skuldtyngda länderna men också tyska och franska banker från att ta de ekonomiska smällarna.

Det stora bekymret med dagens banker är att de blivit för stora för att kunna sättas i konkurs. Vid en konkurs skapas så stora problem för hela samhällen och i Lehman Brothers fall för hela världsekonomin. Eftersom bankerna vet att de är för stora för att inte staten ska gå in och rädda dem, kan de vara med vid i en ekonomisk uppgång och tjäna kopiöst mycket pengar åt aktieägaren på utlåning. Vid en eventuell krasch går sedan staten in och räddar bankerna. Men då ska staten verkligen ta över banken och inte ge ägarna mer kapital.

I grova drag skulle en sådan ekonomisk räddning ske på samma sätt som den svenska staten hanterade svenska banker som höll på att gå i konkurs på 1990-talet.

Så snart bankernas eget kapital börjar bli alltför lågt, genomför problembanken en nyemission. Om inte privata ägare inte vill ställa upp på denna nyemission så gör staten det. Då blir även staten ägare och kan sedan vara med när bankerna återhämtar sig. På så vis skulle kostnaderna kunna minimeras. Bankens ägare skulle med detta system bli tvingade att ta den ekonomiska smällen. Det innebär i sin tur att att bankens ägare skulle inse betydelsen av riskanalys. Efter en tid skulle bankerna åter säljas ut på marknaden. Då har staten varit med på uppgången och och skattebetalarnas kostnader skulle väsentligt minskas.

Efter det välbesökta mötet på Södermalm, har frågan inte tagits upp i Facebookgruppen för Socialdemokrater på ön. Varför? Fanns det ingen som hade några tankar och reflektioner efter mötet kan man fråga sig? Kanske har samtalet först vidare i andra sammanhang.

Efterspelet

Är det verkligen rimligt att bankernas ägare inte ska vara med och stå för fiolerna?

Från S på centralt håll har det varit mycket sparsamt med kommentarer. Varför?

Lite otippat har Peter Wolodarski (DN) istället överraskat läsekretsen med att i ett antal artiklar ifrågasätta det rimliga i att de skuldsatta staterna ska spara sig ur krisen. När många stater samtidigt sätter igång att spara leder det bara till att hela områdets ekonomi kyls av och ekonomin kommer in i en ond negativ cirkel. Detta leder inte till att staterna får större möjlighet att kunna betala tillbaka sina skulder.

Peter Wolodarski har även konstaterat att det finns två parter vid ett lån, en långivare och en låntagare. Vi kan inte bara ge låntagarna hela skulden. Det är ett helt annat budskap än Reinfeldt/Borg fört fram om slösaktiga oansvariga sydeuropéer som nu får skylla sig själv. När Reinfeldt/Borg talar är det inte fråga om att det även varit fråga om slösaktiga och alltför riskbenägna banker.

Varför är inte S mer offensiva i denna fråga? Här föreligger det uppenbarligen en öppning för S att inta en position som skulle kunna vara synnerligen vägvinnande. Kanske till och med valvinnande, vem vet?

Om det nu råder tystnad från S centralt, behöver det inte innebära att vi på det lokala planet är lika tysta. Vi behöver inte vara någon ekonomisk Einstein för att kunna skaffa oss en egen uppfattning i frågan.

I ett folkrörelseparti borde väl initiativ tas på lokal nivå, som sedan kan sprida sig ut i hela rörelsen. Det finns ju ingen anledning att invänta vad partiledningen har att säga, innan vi själva kan träda fram och inta en position och åsikt i frågan.

Studiecirkel om Europa

Under hösten har Maria Södra Stations S-förening haft en studiecirkel om: Vems Europa?

Som litteratur har vi haft:   
”Europas stålbad”, Björn Elmbrant.

”De hatade – om radikalhögerns måltavlor, Magnus Linton.
”De osynliga – Om Europas fattiga arbetarklass, Rebecka Bohlin.
Samtliga böcker från Atlas förlag.

Björn Elmbrant jämför i boken Island med Irland. På Irland gick staten in och räddade bankerna. På Island lät man bankerna gå i konkurs. Drygt 3 år senare ser vi resultatet. Island med egen valuta har återhämtat sig mycket bättre än Irland med euron.

 Demokratin och social media

Den arabiska våren har nu övergått in i ett vintertillstånd och de små steg till demokratisk ljusning som tagits kan lett vändas till motgång. Läget står fortfarande och väger.

En lärdom som kan dras är att Facebook och andra sociala media har visat sig ha en mycket stark potential för att väcka debatt och driva politiska frågor framåt.

I Sverige tar vi nog demokratin för given. Vi tar den för så given att allt färre människor är intresserade av att engagera sig för att hålla demokratin vid liv. För S som ett folkrörelseparti har det aldrig varit tillräckligt att vi går och röstar vart 4 år. Trots nedgång i intresset har S fortfarande 100.000 medlemmar varav 1000 personer finns här på Södermalm.

För att den representativa demokratin ska fyllas med innehåll behövs ett aktivt lokalt engagemang. Den representativa demokratin kräver att det finns människor som är villiga att ta på sig en politisk roll. Den rollen behöver inte nödvändigtvis att bli förtroendevald. Vi gräsrötter spelar en viktig roll just som att på gräsrotsnivå se till att den politiska debatten hålls levande.

I en representativ demokrati är det extra viktigt att de förtroendevalda blir valda på ett sätt att det finns möjlighet för oss som ska välja vet vad kandidaterna står för. Denna öppenhet har under året förbättrats inom S på Södermalm. Det är glädjande.

Men den representativa demokratin kräver även för att den ska fungera bra, ett aktiv dialog mellan de valda och de som väljer under mandatperioderna. Här finns en stor förbättringspotential. Som förtroendevald är det bra och viktigt att informera om vad som händer i den verksamheten som man är företrädare för. Lika viktigt är det att gå ut och vara med i den öppna dialog som den representativa demokratin kräver.

Vi lever i en specialiserad värld där vi lyssnar på specialister som talar om talar om vad som är rätt och fel. Inom politiken borde det inte vara så att vi bara uttalar oss om vår fråga som vi är specialiserade på. Då blir vi ju ett parti som täcker en helhet, men våra förtroendevalda vill bara uttala sig om en fråga, sin fråga.

En lokal politiskt förtroendevald som inte visar upp ett intresse för några andra områden, än de frågor som rör det egna ansvarsområde, liknar mer än tjänstehen än en politiskt förtroendevald. Dygnet har bara 24 timmar. Det är ett faktum som är svårt att rucka på, även för den verkliga eldsjälen. Men det finns ju inte bara 0 – eller 100 % engagemang. Det finns många nyanser där emellan.

Demokratin är en skör blomma som vi aldrig får ta för givet. Det är på det lokala planet som vi har möjlighet att vitalisera och vidareutveckla demokratin. Att så sker önskar jag mig i julklapp, så här dan före dan.

Med dessa tankar om demokratin önskar jag att världen tar ett steg i riktning mot mer demokrati 2013. Det gäller även lokalt på Södermalm.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s