Den fjärde vägen: En demokratisk socialism, en anständig kapitalism och ett långsiktigt hållbart samhälle

Sammanfattning – S står idag inför ett vägval

Eftersom blogginlägget blev långt och att vi förväntas kunna formulera vad vi vill ha framfört på en max en sida, har jag gjort en sammanfattning av mina tankar här. Har dock en viss förhoppning att åtminstone någon mäktar med konststycket att läsa genom inlägget i sin helhet. Eftersom jag lagt ner en hel del tankemöda på dokumentet skulle det även vara mycket glädjande att få några kommentarer på mina reflektioner.

Samhället har sedan 1980-talet utvecklats mot ”ökad ojämlikhet”, tvärt emot den paroll ”ökad jämlikhet” som vägvisare S, när jag gick med i S på 1970-talet. Tiderna har uppenbarligen förändrats.

I detta debattinlägg behandlas några av de centrala frågor som S idag måste ta ställning till för att kunna vara en viktig samhällsförändrande kraft i framtiden. Det kan därför även ses som ett inlägg i debatten om ett nytt partiprogram som S just nu är i färd att skapa.

Hör begreppet ”en demokratisk socialism” till framtiden, eller är det snarast att betrakta som ett kulturhistoriskt fenomen? Samma fråga kan ställas om begreppen ”ökad jämlikhet” och ”full sysselsättning”. Menar vi något med begreppen måste vi rimligen fylla dessa med innehåll.

Vad betyder en ”anständig kapitalism” för den praktiska politiken? Går det att hitta ett ramverk för att bädda in kapitalismen med demokratisk styrning? Hur borde i så fall ett sådant ramverk se ut?

Hur ska S kunna formulera en praktisk politik som i grunden är långsiktigt hållbar?
När redan hyggligt ekonomiskt välmående människor utnyttjar det nuvarande ramverket för att göra sig en extra hacka: Är det då ett oetiskt agerande? Frågan har aktualiserats i samband med Serafen-affären i Stockholm. Jag reflekterar även över detta i blogginlägget.

Om vi helt fokuserar på att det var urusla M-politiker som genomförde en för skattebetalarna skandalös dålig affär – har då inte politiken tappat andra viktiga värden? Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Då är det naturligtvis bra att ha en innehållsrik affärsplan för S. Men håller politik på att reduceras till att vara bra på att göra affärer? Jag ser fram mot en valrörelse 2014 där vi går omkring med parollen: ”Bättre business” rösta på S!

Hur står det till med moralen och etiken? Är moral och etik något som bör integreras i den framtida politiken? Eller är moral och politik oförenliga begrepp? Ju mer affärsmässig den politiska verksamheten blir, desto svårare blir det att driva frågor av djupt moralisk karaktär, som är själva den ideologiska grundval som arbetarrörelsen växte fram ur. Ord som frihet, rättvisa, jämlikhet och solidaritet är helt underordnade begrepp inom affärsvärden. Att skapa så hög riskjusterad avkastning som möjligt är det helt avgörande affärsmålet för verksamheten. Om politik reduceras till att göra bra affärer tappar den hela sitt idébaserade innehåll.

Då spelar det ingen roll om vi är anställda av S, H&M, Ikea eller Stockholm kommun. Det gäller att se till att vi verkar för respektive företags affärsplan.
Nu är Olof Palme aktuell i en dokumentärserie i 3 delar SVT1. Så här uttryckte han sig i boken ”Politik är att vilja” 1968, Prisma förlag: ”ta bort den långsiktiga viljeinriktning med teorin och värderingar som grund och ta bort den känslomässiga övertygelsen som kraftkälla, och politiken i demokratin blir grå och trist . Möjligen kan man göra något annat. men man kan aldrig skapa något annorlunda. Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en som sträcker sig längre än till nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället, och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem som framtiden bjuder. Den historiska erfarenheten ger tydligt besked om att den dag det s.k. praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arena, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratin”

Tydligare än så som Olof Palme uttryckte sig på 1960-talet är svårt att efterlikna. Var håller politiken idag på att ta vägen?

Olof Palme argumenterar så här elegant mot alla de som på 1960-talet menade att ideologierna var döda. Kvar finns den praktiska uppgiften att lösa enskilda frågor. Olof Palme var uppenbarligen av en annan åsikt. Politik för honom var mer än att utföra administrativa  uppgifter på ett kompetent sätt. För en politiker gäller det att hela tiden att ha med oss vår historia, våra värderingar, vår helhetssyn och vår övertygelse om vi i vårt politiska vardagsarbete kan göra skillnad för att stegvis skapa en bättre framtid. Det är så idéburen praktik genomförs.

Att fokusera på samhällsekonomisk effektivitet är mycket välkommet och till det kan en affärsplan vara ett mycket bra verktyg. Men ekonomi är ju ett medel för att uppnå mål en vision om ett samhälle som ”åt alla lycka bär”. Tappar vi visionerna blir ekonomin enbart en teknisk hantering, där det gäller att vara så skicklig på att göra investeringskalkyler som möjligt.

Om ett parti talar om ”ökad jämlikhet och full sysselsättning” och i praktiken för en politik där klyftorna ökat sedan 1980-talet och där arbetslösheten varit hög sedan tidigt 1990-tal: Är det ett bevis på ett oetiskt agerande? Vad händer när gapet mellan prat och verkstad blir för stort?

I blogginlägget tar jag avstamp från SNS-rapporten – ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? ”Utifrån den reflekterar jag över begreppen; kvalitet, effektivitet och valfrihet. Relationen samhällsekonomisk respektive företagsekonomisk nytta behandlas även.

Det politiska ramverk som nu håller på att växa fram för att mota all kritik av misskötsel som vi under flera år har kunnat följa i media  leder till ökade kostnader för samhället:

Mer pengar till byråkrati och mindre pengar kärnverksamheten, som Thomas Ihregard och Timbro brukade uttrycka saken. Är det den här utvecklingen som Timbro avsåg när man på 1980-talade om den ofantliga sektorn som bara växte och växte. Det blev bara fler och fler byråkrater inom den offentliga sektorn. Fler privata inslag och marknadsstyrning skulle leda till mindre byråkrati och inte mer. Det var själva huvudbudskapet i Timbros argumentation då. Nu håller den ökade privatiseringen istället just på att leda till ökad byråkrati och mindre resurser till kärnverksamheterna, lärare, läkare och sköterskor. Det är ju dessa resurser som bär upp hela verksamheten. För S gäller det att våga analysera den 20:åriga utvecklingen och dra rimliga slutsatser av den analysen.

Om S nu verkligen i praktiken, och inte bara i retoriken, vill åstadkomma ett trendbrott från den nyliberala statens logik och åter ha parollen ”ökad jämlikhet ” som ledstjärna krävs en hel del nytänkande. Det räcker inte bara med att slipa på kommunikationsstrategin. Det räcker inte heller med vackra retoriska konstgrepp som att lyfta fram ”demokratisk socialism” eller en ”anständig kapitalism”. Det behövs mer konkreta förlag, mer verkstad än prat. Det gäller nu att fylla orden med innehåll.

Avslutningsvis undrar jag: Kommer en ”anständig kapitalism” bli ett motsvarande begrepp, som ”demokratisk socialism” ”ökad jämlikhet” och ”full sysselsättning”, och fyllas med luftbubblor och pratpastejer? Eller kommer S, övriga politiker, och företagsvärlden, lyckas fylla begreppet med innehåll. Kommer framtiden möjligen att fyllas med mer verkstad än prat? Kommer S vara en politisk kraft som, tillsammans med många andra krafter, hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Om så är fallet kommer S ha en självklar roll även i det framtida samhället.

Den huvudsakliga slutsats som jag drar i detta dokument är att:

Politikerna måste ta på sig hela ansvaret för det ramverk de har skapat. Ska vi få till stånd en förändring, måste nuvarande politiker ta sitt ansvar och ändra på det ramverk under vilket företag och investerare verkar inom. Vill politiker göra allvar av att demokratin ska bädda in marknaden?  Då får våra valda ombud visa handlingskraft och skapa instrument för att ändra ramverket. Annars blir ”inbäddningen” bara ett annat tomt begrepp. Om inte kommer människor efterfråga andra politiska partier eller helt enkelt vända politiken ryggen.

Start av blogginlägget!

Prat och verkstad – Olof Palmes ande vilar fortfarande över vårt samhälle

På juldagen 2012 visas en film om Olof Palmes liv. År 1968 vann S riksdagsvalet och fick över 50 procent av rösterna.  På partikongressen 1969 valdes Olof Palme till partiledare. Förväntningarna på framtiden var mycket höga. ”Ökad jämlikhet” var parollen på kongressen och Olof Palme talade om den demokratiska socialismen som det självklara vägen framåt för att nå målet – ett samhälle som ”åt alla lycka bär”.

Några år senare gick jag med i SSU. Få var det nog som då kunde ana att den stolta parollen ”ökad jämlikhet” istället på 1980-talet och fram till nu i praktiken skulle avlösas med ”ökad ojämlikhet”. Klyftorna i samhället har ökat sedan 1980-talet.

Detta faktum har dock inte nämnvärt påverkat S retorik. Lyssnat vi bara på den väl utmejslade retoriken, får vi lätt uppfattningen att lyckoriket nästan redan är här. Om det nu inte hade varit för att alliansen hade kommit och tagit regeringsmakten ifrån oss.

Idag, mer än 40 år senare, finns det fortfarande en del inom S som med solsken i blick drömmer sig tillbaka till Olof Palmes tid och talar om en demokratisk socialism. Jag vet inte längre vad begreppet innefattar. Kan någon hjälpa mig att förklara vad demokratisk socialism står för idag? Finns det någon som har en idé om hur den ska genomföras?

Jag minns när jag såg Olof Palme tala i Högdalens centrum år 1968. Jag var då 18 år och gick i Bandhagens gymnasium. Olof Palme talade om en trestegsraket:

Först lyckades arbetarrörelsen kämpa sig till den politiska demokratin. Med hjälp av politiska reformer hade Socialdemokratin lyckats skapa det starka samhället, välfärdsstaten, som jämnat ut de klyftor i samhället som kapitalismen skapar.

Nu var tiden kommen för den ekonomiska demokratin. Ökat inflytande på arbetsplatserna var en stegvis process som nu, år 1968, skulle påbörjas. Den ekonomiska demokratin skulle flytta fram de arbetande människors positioner på arbetsplatserna. Det var det löfte som Olof Palme gav då. De här tre sammantagna – politisk demokrati, sociala reformer och ekonomisk demokrati – var S väg för att uppnå målet – den demokratiska socialismen.

Nu mer än 40 år senare har vi inom S ingen som helst strategi för hur en sådan företeelse – demokratisk socialism – ska implementeras. Att då tala om ”demokratisk socialism” känns ju som bara som tomma ord. Är det då över huvud taget rimligt att ha med detta begrepp på vår framtida ”att-göra-lista”? Är det nu dags att uppdatera våra visioner?

Den fjärde vägens politik  – en anständig kapitalism

Under rubriken, ”Den fjärde vägen”, skriver Katrine Kielos om Storbritannien och Labours arbete med att skaffa sig en ny politisk plattform:

”I skuggan av finanssektorns dominans har Labourledaren Ed Miliband plockat fram ingenjörslådan. Katrine Kielos om hur Storbritannien ska bli mer jämlikt med ”god kapitalism”.

I artikeln hittar vi även detta:

”Vi måste börja skilja ut ”bra kapitalism” från ”dålig kapitalism”, menar Ed Miliband. I sitt partikongressal 2011 deklarerade han att Storbritannien behöver en ny typ av ekonomi: mer långsiktig, mer strategisk, mer produktiv. ”

Hela artikeln hittar vi här:

http://www.dagensarena.se/magasinetarena/den-fjarde-vagen/

S tycks ha utvecklats från ”ökad jämlikhet” och ”demokratisk socialism” till en ”anständig kapitalism”.  Tiderna förändras.

Länge har S talat om att marknaden är en god tjänare, men usel herre och måste styras politiskt. Populärt är även att tala om att bädda kapitalismen under ledning av demokratin. Hur detta ska göras har är det mer tyst om. Det är lätt att säga tulipanaros men gör den, brukade min mormor säga. Hur ska detta gå till? Har vi några idéer om detta? Vill vi överhuvud taget skapa verktyg och instrument för att kunna bädda in kapitalismen? Hur ska sådana instrument i så fall se ut? Hur ska S bidra till en mer ansvarstagande kapitalism?

 Klas Eklund, seniorekonom SEB, adj professor Lunds universitet, medlem av regeringens Framtidskommission skriver i en DN-artikel:

” • Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete. ” http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Här argumenterar Klas Eklund från ett moraliskt perspektiv: ” Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare”.

Att Klas Eklund talar i dessa termer är väl en sak, han är inte med i S längre. Men min erfarenhet från det jag läst av Klas Eklund, är att han har en viss fingertoppskänslighet när det gäller att fånga samtiden. Det visar även de välrenommerade källor han hänvisar till, Financial Times och World Economic Forum. Som representant i regeringens framtidskommission är hans uppfattning heller inte helt betydelselös.

Som IF-Metallordförande har Stefan Löfven också gärna talat om en anständig kapitalism som något mycket önskvärt. För att vi ska veta vad god kapitalism är så borde vi i anständighetens namn peka ut var dessa goda kapitalister finns. Vilka företag är det som lever upp till detta epitet idag? Vilka företag håller måttet? Vilka är anständiga? Vilka är oanständiga? Vilka företag är mer anständiga än andra? Vilka företag visar vägen? Vad ska vi ha för kriterier? Hur ska dessa kriterier följas upp? För att S ska kunna använda begreppet en ”anständig kapitalism” i praktisk politik måste begreppet konkretiserats.

På vilket sätt kan demokratin och samhället vara med och styra i riktning mot en mer anständig kapitalism? Om vi inte har några svar på dessa frågor, och heller inte har någon intention att skaffa oss svar, då blir en ”anständig kapitalism” ännu ett begrepp som inte är avsedd för den praktiska politiken, utan mer till för att dekorera vårt skyltfönster.

Exemplet Serafen

Det är i den praktiska politiken som idéerna kan realiseras. Om vi tar ett exempel som berör många Stockholmare läser vi i Dagens Arena:

”Den omstridda försäljningen av vårdcentralen Serafen kommer inte att leda till att några pengar betalas tillbaka till landstinget. Det rapporterar Ekot på onsdagsmorgonen.

Det var i början av 2012 som det avslöjades att Serafen, som 2007 såldes av den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting (SLL) för knappt 700 000 kronor, hade sålts vidare till vårdföretaget Capio för åtminstone 20 miljoner kronor. Det framkom också att landstingsrådet Lars Joakim Lundquist personligen känner en av läkarna som Serafen såldes till.” http://www.dagensarena.se/innehall/landstinget-far-inte-tillbaka-pengar-for-serafen/

Till saken hör att Serafen var synnerligen välskött innan och hade ett mycket gott rykte och nöjda brukare/kunder. ”Varumärket” Serafen var starkt för att tala i näringslivstermer. Affären var så gott som riskfri. Däremot fanns en mycket stor uppsida i affären, vilket också nu visat sig efter försäljningen.

 Hur bör S förhålla sig?

 I Facebookgruppen för Socialdemokrater på Södermalm pågår en diskussion om vilket rimligt ställningstagande som S bör ha i Serafen-affären. Frågan har aktualiserats i och med att Åke Sandberg startat gruppen: ”SERAFEN-MILJONERNA: Vi utkräver ansvar av M, och etik av Capio och läkarna.”

Genom att gå med i gruppen kan du som läser detta vara med och framföra dina åsikter och ta del av andras. https://www.facebook.com/groups/315865638524943/

I Facebookgruppen för Socialdemokrater på Södermalm https://www.facebook.com/groups/14576940494/, har åtminstone två olika synsätt presenterats.

Jag kallar dessa alternativ 1 och alternativ 2 nedan:

Alternativ 1:

Pacta sunt servanda – Avtal ska hållas. Gjort är gjort sa den som försvor sig.

Att hänvisa till moral och peka finger åt de giriga läkarna är inte meningsfullt. Det går inte att få tillbaka pengarna ändå. Har rena oegentlighet skett ska naturligtvis detta få juridiska konsekvenser.  Visst kan vi hysa moraliska och etiska tveksamheter till såväl politikers som läkarnas agerande, men att fokusera på det moraliska skymmer sikten för den viktigaste frågan att M-politiker har gjort en urusel affär.

Vi kan jämföra med alla de stockholmare som fått köpa loss sina hyresrätter av det allmänna och gjort en bra affär. Inte kan vi återkräva pengar eller hävda att de agerat omoraliskt? Ska vi kräva pengarna tillbaka av de glada bostadsrättsägarna som gjort sig en rejäl hacka? Det faller på något sätt på sin egen orimlighet.

Att hänvisa till moral i det här sammanhanget blir konstigt. Att läkarna kunde skriva ett extremt fördelaktigt kontrakt kan de inte hängas för. Inte heller att de sålde till Capio. Det är spelets regler. Om inget annat står i avtalet är det fritt fram för vem som helst att sälja det vi tidigare köpt.

Ansvaret vilar istället helt på Filippa Reinfeldt (M), Christer G Wennerholm (M), Maria Wallhager (FP), Chris Heister (M) och så vidare. Fokus ska med andra ord ligga på M urusla upphandling och politiskt ansvar ska utkrävas. Kort kan detta sammanfattas:

Moraliskt krav är fel väg. Politiskt ansvarsutkrävande är rätt.

Alternativ 2:

Jag skriver i frågan:

Jag förstår inte riktigt varför vi inte både kan se frågan som ett politiskt och moraliskt misslyckande från M:s sida och ett moraliskt och etiskt missgrepp från de som köpte med vetskap om att det var en fullständigt riskfri affär, som med 99%-ig sannolikhet skulle bli ett riktigt klipp.

Är politik och moral för S två helt skilda frågor, som inte ska sammanblandas?  Jag använder även begreppet ”anständig kapitalism” och hänvisar indirekt till Ed Miliband, Klas Eklund och Stefan Löfven ovan.

Min kommentar:

Om jag skulle få möjlighet att köpa ut min hyresrätt för en spottstyver: Skulle jag då säga nej av moraliska skäl? Knappast troligt. Är någon så dum så att jag får köpa en 2-rums hyresrätt till underpris, kan väl ingen anklaga mig för att vara girig. Det är ju de som säljer som får ta ansvar för att de gör en dålig affär.

Skulle jag av moraliska skäl lämnat tillbaka mellanskillnaden? Nej, det är nog inte troligt. Jag får nog acceptera att alternativ 1 har en klar poäng här.

”Moraliskt krav är fel väg. Politiskt ansvarsutkrävande är rätt. ”

Alternativ 1 svarar på min fråga:

”Den mediala logiken funkar så att vi bara kan ha ett budskap. Det budskapet bör vara: M i landstinget var gränsande till kriminellt inkompetenta och de ska inte anförtros ansvaret för våra gemensamma tillgångar. Så fort vi blandar in läkarna eller Capio blir budskapet ett annat. ”

Det verkar med andra ord vara en kommunikativ fråga. Två budskap skapar förvirring hos väljarna. Så är det nog, åtminstone om vi inte lyckas få de två budskapen att hänga ihop.

Jag köper alternativ 1:s argumentation: Det gäller att utkräva politiskt ansvar. Frågan om hur vi ska kunna verka för en anständig kapitalism – som i sig rymmer en moralisk och etisk dimension – är dock fortfarande obesvarad. Men till den återkommer jag.

Politikens förändrade roll

Om nu M visade sig mycket inkompetenta att bedöma Serafen-affären, vad är det som säger att S kommer att göra det hela bättre? Hur är det med S goda ”varumärke” när det gäller utförsäljning av gemensamma resurser?

Är S bättre på att göra affärer? Hur ska S kunna övertyga väljarna att S är väsentligt bättre på att göra affärer än M?

Om S börjar dra upp denna fråga i valrörelsen 2014, kommer M troligen att – med ljus och lykta- leta efter mindre lyckade S affärer. Då gäller det att S har rent mjöl i påsen. Annars blir ju resultatet att politikerna är lika goda kålsupare allihop. Politiker kan inte göra affärer och detta faktum skadar vår gemensamma ekonomi.

Så läser vi då denna artikel i AB: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/peterkadhammar/article16039402.ab

” Stockholm och andra kommuner skänkte under 17 år bort verksamheter som förskolor, hemtjänst, skolor, fritis och äldreomsorg. Det kallades avknoppning. Ofta tog några driftiga chefer över ruljangsen för en struntsumma.

Ett ökänt exempel är försäljningen till sex läkare av vårdcentralen Serafen i Stockholm. De betalade 700 000 kronor. Fyra år senare sålde de vidare för 20 miljoner.

Vantörs hemtjänst är ett annat. Två chefer köpte 2007 verksamheten för 69 500 kronor. Priset kom Stockholm stads värderingsman fram till efter att ha räknat pinnstolar, rangliga bokhyllor (värde 100 kronor) och kaffebryggare (150 kronor).

Helheten, att verksamheten gjorde miljoner i överskott och sannolikt skulle ge sina nya ägare miljoner i vinst, gav man fan i.  Detta pågick tills statskontoret och regeringsrätten 2008 bestämde att förstörelsen av gemensam egendom inte fick fortsätta. Om politiker sålde verksamheter måste de ta rimligt betalt. ”

I artikeln framgår att avknoppningarna pågått i 17 år. Om nu M gjort detta ideologiska skäl, vad är då S skäl att de inte har gjort detta till en het valfråga. Varför har inte S och MP:s valstrateger och pr- konsulter insett styrkan av denna fråga för att vinna val på ? S har förlorat två val i rad. Hur tydlig i denna fråga har S varit?

Det förlorar hela den representativa demokratin på. Vinnare blir sannolikt missnöjespartiet SD, som kan framställa sig mer obefläckade av skandalösa och urusla affärer, där ägarna – skattebetalarna – landar med Svartepetterkortet.

En av konsekvenserna av den omfattande privatiseringsvågen är att politiken i allt högre grad reduceras till att det gäller att göra så bra affärer som möjligt. Politiska åsikter och värderingar blir i bästa fall en viktig andrahandsfaktor. Politiken kommer alltmer handla om affärsplanering, investeringskalkyler och juridik, och allt mindre om värderingar och visioner om ett framtida samhälle – exempelvis ett långsiktigt hållbart, ekonomiskt, socialt och ekologiskt – som är helt nödvändigt för vår civilisations överlevnad. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Det är en fråga som jag hoppas alla som orkar läsa genom detta blogginlägg borde ställa sig. Ska politik reduceras till affärer?

Hur står det till med moralen och etiken? Är moral och etik något som bör integreras i den framtida politiken? Eller är moral och politik oförenliga begrepp? Ju mer affärsmässig den politiska verksamheten blir, desto svårare blir det att driva frågor av djupt moralisk karaktär, som är själva den ideologiska grundval som arbetarrörelsen växte fram ur.

Ord som frihet, rättvisa, jämlikhet och solidaritet är helt underordnade begrepp inom affärsvärden. Att skapa så hög riskjusterad avkastning som möjligt är det helt avgörande affärsmålet för verksamheten. Om politik reduceras till att göra bra affärer tappar den hela sitt idébaserade innehåll. Då spelar det ingen roll om vi är anställda av S, H&M, Ikea eller Stockholms stad. Det gäller att se till att vi verkar för respektive företags affärsplan.

Nu är Olof Palme aktuell i en dokumentärserie i 3 delar SVT1. Så här uttryckte han sig i boken ”Politik är att vilja” 1968, Prisma förlag: ”ta bort den långsiktiga viljeinriktning med teorin och värderingar som grund och ta bort den känslomässiga övertygelsen som kraftkälla, och politiken i demokratin blir grå och trist. Möjligen kan man göra något annat, men man kan aldrig skapa något annorlunda. Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en som sträcker sig längre än till nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället, och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem som framtiden bjuder. Den historiska erfarenheten ger tydligt besked om att den dag det s.k. praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arena, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratin”

Tydligare än så som Olof Palme uttryckte saken på 1960-talet är svårt att efterlikna. Var håller politiken idag på att ta vägen?

Olof Palme argumenterar så här elegant mot alla de som på 1960-talet menade att ideologierna var döda. Kvar finns den praktiska uppgiften att lösa enskilda frågor. Olof Palme var uppenbarligen av en annan åsikt. Politik för honom var mer än att utföra administrativa  uppgifter på ett kompetent sätt. För en politiker gäller det att hela tiden att ha med oss vår historia, våra värderingar, vår helhetssyn och vår övertygelse om vi i vårt politiska vardagsarbete kan göra skillnad för att stegvis skapa en bättre framtid. Det är så idéburen praktik genomförs.

Privatisera av ideologiska eller praktiska skäl

Inom S hör jag ofta att skillnaden mellan S och M i privatiseringsfrågan är att M privatiserar av ideologiska skäl. S är mer pragmatiska och använder privatiseringar av rent praktiska skäl.

När det är bättre för medborgarna såväl i rollen som brukare och som ägare – skattebetalare – då är inte S främmande för privata aktörer. Som socialdemokrat är även  jag av den uppfattningen. Jag har ingenting principiellt emot att det finns privata alternativ som vi finansierar med gemensamma medel. Här gäller det ekonomisk effektivitet. Gör pengarna bättre nytta med privata underleverantörer, kommer det ju alla tillgodo. Vi får helt enkelt mer pengar kvar att använda till gemensamma nyttigheter.

Varför har ingen utvärdering gjort av S tidigare?

Men skulle S ha haft en så pragmatisk syn på privatiseringen och utförsäljningen av gemensamma medel, är det märkligt att S inte kontinuerligt följt upp hela privatiseringsprojektet i sin helhet, kanske på årlig basis. En så stor satsning borde i rimlighetens namn följas upp av en utvärdering.

Om ett företag satsar på något nytt är det självklart att det nya kontinuerligt följs upp för att få koll på att nyheten håller vad den lovat. Detta har inte S gjort i regeringsställning. Vi kan verkligen ställa oss frågan: Hur har S kunnat vara så oansvariga med skattebetalarnas pengar? Hur står det till med S ”varumärke”?

Borde inte skattebetalarnas pengar vårdas bättre än så. Vi kan naturligtvis ställa samma fråga till alliansen. Varför har inte alliansen medverkat till att utvärdering gjorts?

Ett svar på frågan är då naturligt att de borgerliga ser på frågan om privatisering och utförsäljningar som en ideologisk fråga, som därför har värden i sig, och då inte behöver utvärderas. Men vad är då skälet att S inte har tagit initiativ till en utvärdering av resultat och konsekvenser av privatiseringen? Kan det även hos S ha funnits en ideologisk övertro till den marknadsliberala mekanismens positiva självreglerande effekt? Faktum kvarstår: Någon utvärdering initierat av ansvariga politiker har inte gjorts.

SNS-rapporten

Så kom då äntligen en utvärdering: SNS (Stiftelsen Näringsliv och samhälle) presenterar sin rapport: Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? ”

Medverkade i rapporten gjorde:

Laura Hartman, Anders Anell, Eva Mörk, Jonas Vlachos, Kajsa Hanspers, Martin Lundin, Marta Szebehely, Stefan Wiklund.

Vi läser:

”Stort kunskapsgap:

Den viktigaste slutsatsen av studien är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn. Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på. ”

Se vidare: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard

Rapporten konstaterar något som alla någorlunda insatta i frågan redan visste. Det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn.

När det nu finns kunskaper konstateras: ” Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.”

I DN presenterar Laura Hartman rapporten: http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Artikeln avslutas:

”I brist på offentliga initiativ för att förbättra beslutsunderlaget för välfärdspolitiken kommer SNS nu att genomföra fortsatta studier om hur den svenska valfrihetsmodellen kan förbättras.

Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ”

Det mest anmärkningsvärda är ”bristen på offentliga initiativ”. Varför är såväl S som alliansen så ovilliga att göra en rimlig utvärdering? Varför måste SNS gå in och göra detta arbete istället för på initiativ från våra valda ombud, politikerna? Det verkar som det har funnits en klockartro på att privatiseringen är bra och behöver därför inte utvärderas från alla större partier. Då är det inte lätt att få till en saklig granskning. Då är det heller inte lätt för väljarna att genom val hitta alternativ politik. Hur ska någon politiskt kunna ställas till svars i ett sådant läge?

Svenskt näringslivs inställning

Svenskt näringsliv som i andra sammanhang brukar välkomna forskning och utveckling, blev inte överförtjust över rapporten. Urban Bäckström skrev en kommentar om rapporten under rubriken: ” En bedrövlig SNS-rapport”.

Den kan ni läsa i sin helhet här:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/01/23/sns-rapport-forsattning/

eller direkt:

http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

I Urban Bäckströms inlägg läser vi:

”Många företag inom skola, vård och omsorg är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Jag har själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden. Det är ett perspektiv vi inte får glömma bort. Vi välkomnar forskning, utvärdering och granskning av såväl offentligt som privat drivna verksamheter. ”

Urban Bäckströms reaktion är förståelig. En rapport som ifrågasätter Svenskt Näringslivs klienters leveransförmåga, när det gäller effektivitet och kvalité, är väl inte det Urban Bäckström hade hoppats på från SNS, vars verksamhet delvis finansieras med medel från näringslivet.

Om ett företag X, år ut och år in, köper tjänster av ett valt antal underleverantörer utan att göra kontinuerlig uppföljning och kontroll av alla utförarna och därmed ta ett helhetsgrepp, är det synnerligen dålig business. Det kan ju efteråt visa sig att de valda underleverantörerna inte alls håller måttet.

Det kan även visa sig att det finns andra underleverantörer som bättre utför jobbet än de som nu valts. Ett företag som har så dålig kontroll över affärsverksamheten kommer antagligen inte bli så långlivat på marknaden.

Allt annat lika – skulle mer förutseende företag komma att kunna ta marknadsandelar från företag X. Inom den politiska sfären går inte samhället i KK så lätt.  Men det är ju ett förödande slöseri med skattebetalarnas pengar att inte göra en utvärdering av en så stor ekonomisk satsning.

”Många företag inom skola, vård och omsorg är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Jag har själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden. Det är ett perspektiv vi inte får glömma bort. Vi välkomnar forskning, utvärdering och granskning av såväl offentligt som privat drivna verksamheter. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Även Svenskt Näringsliv är med andra ord kritiska till att granskningen är så svag och välkomnar FoU på området. Här borde det en bred samsyn i det svenska samhället om bättre uppföljning av hela projektet att konkurrensutsätta välfärden. Det ska naturligtvis gälla samtliga utförare. Var sker denna uppföljning nu? Är det någon som vet? Hoppas på en fortsatt livlig debatt i frågan.

 Vad händer efter SNS-rapporten?

Gjort är gjort, sa den som försvor sig. Det går inte att göra det gjorda ogjort. Kanske är det bäst att ”vända blad och gå vidare” för att använda Kungens numer smått bevingade uttryck.

Frågan är då: Har SNS följt de rekommendationer som SNS- rapporten föreslog, se ovan? Görs det nu kontinuerliga utvärderingar om privatiseringens effekter från samhällets sida av alla berörda parter? Se de förslag som rapporten rekommenderade:

”Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ” http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Av debatten att döma har den genomgripande fortsatta utvärdering och policyförändringar som borde bli följden av SNS-rapporten hittills uteblivit. Men ni får gärna rätta mig om jag har missuppfattat samhällets och politikers intresse av att ta till sig av SNS-rapportens resultat. Var ser vi politiskt nytänkande om att hela privatiseringens effekter på välfärdssektorn kontinuerligt måste utvärderas?

Jag vill påpeka att jag inte har några principiella eller ideologiska invändningar mot att privata aktörer anlitas för pengar som vi gemensamt finansierar via skattsedeln. Men det ska ju vara en bra affär för oss så att vi får mer pengar till gemensamma behov. Om det inte är någon bra affär är det ju rent resursslöseri. Det kan väl knappast vara att använda våra skattepengar på ett effektivt sett?

Urban Bäckström säger:

”Kontraktsvillkor inklusive mätbara relevanta mål och sanktioner för de som inte når målen har ofta varit bristfälligt utformade från beställarnas sida. Detta leder till att potentialen av konkurrensutsättning och förnyelsepotentialen hos privata utförare inte tagits till vara tillräckligt. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Slutsatsen blir att beställningsprocessen måste förstärkas. Det är även den uppfattning som delas av många andra debattörer idag.

Tomas Bodström skriver i boken Inifrån , makten myglet och politiken, Nordstedts förlag, om vad som händer när välfärden privatiseras. Han är väl insatt i frågan.

I Dagens industri kunde vi läsa:

”Thomas Bodström, deckarförfattare och tidigare socialdemokratisk minister, får en dryg miljon när friskoleföretaget Academedia köper Pysslingen.

Som ordförande och styrelseledamot i Pysslingen fick Thomas Bodström i slutet av förra året köpa 1,6 promille av förskolebolagets aktier.

När Academedia, som driver gymnasiefriskolor, på måndagen meddelade att man köper Pysslingen för 686 miljoner kronor rasslar det till på Bodströms konto.

Den förre justitieministerns andel värderas till 1.097.600 kronor.

2009 värderades Pysslingen till 400 Mkr, men Bodström har till tidningen Expressen sagt att han inte vill säga vad han betalade för aktierna. Därmed går det inte att räkna ut hans förtjänst vid försäljningen.

”Jag hoppas att Pysslingen inte säljs”, sa Tomas Bodström till Expressen så sent som i maj i år. ”

Uppdaterad 2011-07-12 10:52 http://www.di.se/artiklar/2011/7/12/dagisforsaljning-ger-bodstrom-dryg-miljon/

Så Tomas Bodström kan frågan om privatiseringen inifrån. Han skriver:

”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara. (Inifrån, sid 177).

I media har diverse beslutsfattare uttalat sig i samma riktning. Det är en förstärkt beställarorganisation och bättre uppföljning och kontroll som är lösningen.

Beställarprocessen

Under årens lopp har jag varit med om flera stora och omfattande upphandlingar. För att upphandlingen inte ska ske slumpartat, krävs en kompetent beställarorganisation:

Till detta krävs dessa olika roller:

Kravanalytiker, verksamhetsutvecklare, verksamhetsexperter, ekonomer med specialistinriktning mot investeringskalkyler, jurister och projektledare. I mindre upphandlingar kan en person spela flera av dessa roller.

De upphandlingar jag varit inblandad i har de skett i projektform eftersom de varit av de större formaten. I investeringskalkylen tas alla kostnader för själva projektet upp. När sedan investeringen sjösätts finns en intäktssida – när vinsterna av satsningen ska hämtas in. Men det finns även löpande kostnader som måste tas med i beräkningen. En av dessa kostnadsposter är den kontroll som behöver göras för att följa upp resultatet av satsningen.

För att skapa tillräckligt distinkta uppföljningsbara krav krävs ett avancerat förarbete innan avtal skrivs. Att hålla sig med en beställarorganisation av den här kalibern är inte gratis. Vi bör även ha Tomas Bodstöms ord i åtanke: ”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara.”

Det kommer med andra ord krävas en större och mer kostsam kontrollapparat för att se till att det som är avtalat också efterlevs. Det här leder till att en inte oväsentlig del av de gemensamma resurserna går till beställning/uppföljning.

Mer pengar till byråkrati och mindre pengar kärnverksamheten, som Thomas Ihregard och Timbro brukar uttrycka saken. Är det den här utvecklingen som Timbro avsåg när man på 1980-talade om den ”ofantliga sektorn” som bara växte och växte. Det blev bara fler och fler byråkrater inom den offentliga sektorn. Vad gör de egentligen, frågade många in Timbro på den tiden. Fler privata inslag och marknadsstyrning skulle leda till mindre byråkrati och inte mer. Det var själva huvudbudskapet i Timbros argumentation då. Nu håller den ökade privatiseringen istället just på att leda till ökad byråkrati och mindre resurser till kärnverksamheterna, lärare, läkare och sköterskor. Det är ju dessa resurser som bär upp hela verksamheten.

Allt detta måste tas med i beräkningen när vi diskuterar nyttan med upphandlingar såväl generellt sett, som de som sker inom den gemensamma sektorn. Nyttan måste vara större än de kostnader som hela beställnings/kontrollapparaten medför.

När SNS-rapportens ser att det varken går att belägga att några effektivitetsvinster eller kvalitetsförbättringar går att härleda från privatiseringen. Då blir det svårt att få investeringskalkylen att gå ihop.

Om kostnaderna överstiger intäkterna: Vem ska stå för fiolerna? Svar: skattebetalarna. Det blir dyrt för oss få mångfalden att blomma. Dessutom tycks mångfalden inte innebära större nytänkande inom pedagogik och bättre och mer kvalitativa vårdformer. Nytänkandet och kreativiteten verkar vara begränsad till kreativ bokföring och andra affärsstrategiska manövers från de växande välfärdsföretagen.

Vem bär ansvaret, individen, företagen eller politikerna?

Vi vet inte om Tomas Bodström har tjänat pengar på sitt aktieinnehav. DI-fick inget svar från honom om anskaffningsvärdet på hans aktieinnehav. Men han är inte den enda S-personen som engagerat sig inom de privata sfärerna inom välfärdssektorn. Per Nuder verksam i Wallenberg riskkapitalbolag EQT och Stefan Stern, Magnoliakoncernen, tidigare rådgivare till Göran Persson och Mona Sahlin, är två andra exempel på personer som antagligen inte bara har ett helhjärtat intresse för själva frågan. De arbetar nog inte helt ideellt för dessa frågor de brinner för.

Men ska vi verkligen peka finger åt de individer som har kunnat göra sig en rejäl hacka på grund av att systemet är så fördelaktigt riggat av våra politiker, för skattebetalarnas underleverantörer?

Den goda riskjusterade avkastningen lockar såväl företag som investerare av våra fond – och pensionspengar att med liv och lust gå in i välfärdssektorn. Affärer är affärer. Företag och investerare som håller sig inom det ramverk som politiker skapar kan väl knappast betraktas som oansvariga, eller?  Det skulle snarast vara oansvarigt mot fondsparare och pensionärer om inte investerarna går in i välfärdssektorn och därmed förbättrar den riskjusterade avkastningen.

Politikerna måste ta på sig hela ansvaret för det ramverk de har skapat. Ska vi få till stånd en förändring, måste nuvarande politiker ta sitt ansvar och ändra på det ramverk under vilket företag och investerare verkar inom. Vill politiker göra allvar av att demokratin ska bädda in marknaden, får våra valda ombud visa handlingskraft och skapa instrument för att ändra ramverket. Annars blir ”inbäddningen” bara ett annat tomt begrepp. Om inte kommer människor efterfråga andra politiska partier eller helt enkelt vända politiken ryggen.

Det är det en hel del människor som lyckats bli förmögna på grund av det nuvarande ramverket. Skattebetalarna landar med svartepetterkorten. Men återigen, vill vi ha en förändring måste politikerna ta ansvaret och se till att ramverken förändras. Det är den enda rimliga slutsats jag kan komma fram till.

Men vem ska politiskt ställas till svars för detta ekonomiska slöseri? Det var förvisso den borgerliga regeringen Bildt som tog initiativet i frågan om att konkurrensutsätta välfärden. Men S kan rimligen inte skylla på M att S inte tillsatte en utvärdering av detta kostsamma experiment. Under S regeringshav, 1994- 2006, måste S bära ansvaret för att ingen saklig utvärdering utan ”ideologiska skygglappar” gjorts. Detta för att använda Laura Hartmans ord när hon presenterade SNS-rapporten i DN. Se ovan.

Självkritik brukar inte vara S favoritgren. För att vara trovärdiga måste S kunna stå för den politik som förts och våga erkänna att den byggt på en övertro på konkurrensens välgörande medicin. Tron har varit så stark att ingen utvärdering har ansetts behövas. S har varit lika goda kålsupare som alliansen när det gäller denna klockartro. Det blir som om den ena åsnan kallar den andra för långöra, som min mormor brukade säga. Vem har de längsta öronen?

Efter två valförluster i rad och fortfarande historiskt mycket låga tal i opinionsundersökningar, tycks S ha mycket svårt att avlägsna sig från den nyliberala tilltron till marknadens självreglerande funktion, trots att det i retoriken stundtals kan låta annorlunda.

Jag hör fortfarande röster inom S som menar att det inte är politiken det är fel på. Problemet är av ren kommunikativ art. Det som behövs är en tydligare kommunikativ strategi. Jag skulle önska en tydligare och mer nytänkande politik. Sedan kan någon kommunikationsexpert komma in och sätta den sista lilla kryddan till en redan god anrättning. Men en aldrig så god kryddning har svårt att ändra själva grundförutsättningarna i soppan.

Nu när SNS-presenterat den första utvärderingen från ett helhetsperspektiv av hela privatiseringssatsningen är det ännu mer förunderligt att inte S agerar för att byta spår. Varför inte nu kräva kontinuerliga uppföljningar på årlig basis av hela projektet? Det behövs mer forskning. Den utgångspunkt som SNS-rapporten hade. Detta kostar antagligen bara en bråkdel av de pengar som samhället nu dräneras på.

Den kontrollapparat som nu istället samhället måste bygga upp kommer att bli mycket kostsam. Varje enhet behöver detaljgranskas för att se om den enskilde skolan, vårdinrättningen och äldreboendet etc. följer det som är avtalat. Ju mer kraven detaljeras, desto mer kommer uppföljningen på detaljnivå att kosta.

Dessutom: Var det verkligen en detaljstyrning av de lokala välfärdsinrättningarna som var syftet med att konkurrensutsätta välfärden? Var det inte meningen att ”tusen blommor skulle få blomstra” och vidareutveckla och förbättra verksamheten med olika lokala initiativ?

All denna kontrollapparat kommer ytterligare att ta resurser från välfärdens kärnverksamhet. För utom att det kostar ”byråkrater” för att använda Timbrosvenska, så är det ju själva kärntrupperna i välfärden som kommer att engageras i att fylla i diverse elektroniska utvärderings – och kontrolldokument. Allt fler lärare klagar idag att administration redan idag tar en allt större del av deras arbetsdagar. Det här skapar inte ett bättre klimat för lärarna att ägan sig åt just utbildningen.

Valfriheten

Om nu varken effektiviteten eller kvalitén förbättras på grund av konkurrensutsättningen inom välfärdssektorn: Vad är då argumentet att fortsätta denna gigantiska satsning?

Jag vill återigen konstatera att jag inte har några principiella eller ideologiska invändningar mot att privata aktörer anlitas för pengar som vi gemensamt finansierar via skattsedeln. Men det ska ju vara en bra affär för oss så att vi får mer pengar till gemensamma behov. Om det inte är någon bra affär är det ju rent resursslöseri. Det kan väl knappast vara att använda våra skattepengar på ett effektivt sett?

Än en gång vill jag framhålla hur ett rationellt företag skulle agerat efter att en motsvarande SNS-rapport presenterats om företagets underleverantörer. En genomgripande översyn av nuvarande upphandlingspolicy skulle vara det självklara sättet att agera och de nuvarande underleverantörerna skulle säkert få sina fiskar varma. Men i politiken råder uppenbarligen en annan rationalitet.

Förhoppningsvis kommer S nytänkande när nu S introducerar en affärsplan i strategiarbetet. Att börja se affärsmässigt på hela frågan om hur vi använder våra gemensamma medel är välkommet. Det borde gjort för mycket länge sedan, men bättre sent än aldrig. Men det gäller att inse att det som är företagsekonomiskt effektivt inte automatiskt är samhällsekonomiskt effektivt.

Men åter till frågan ovan:

Om nu varken effektiviteten eller kvalitén förbättras på grund av konkurrensutsättningen inom välfärdssektorn: Vad är då argumentet att fortsätta denna gigantiska satsning?

Svaret är valfriheten. Det är också valfriheten som är Urban Bäckströms huvudsakliga argument mot SNS-rapporten:

”Medborgarna – som använder välfärdstjänsterna – ser valfrihet och ökad kundnöjdhet som kvalitetsförbättringar, något som inte värderas/diskuteras i antologin. Det är anmärkningsvärt i sig.” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Valfrihet och kundnöjdhet är det som SNS-rapporten inte tagit hänsyn till, menar Urban Bäckström ovan. Men när man ser hur kostsamt detta projekt blir för ägarna – skattebetalarna – kan vi verkligen fråga oss: Hur mycket får valfriheten kosta?

Vi borde även fråga oss: Finns det ingen billigare modell att behålla valfriheten än att blanda in kommersiella intressen. Vill återigen hänvisa till Tomas Bodström: ”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara.”

Driftsformen, kvalité och effektivitet

När privata företag är ute och far i pressen för att de inte visat sig från sin bästa sida för brukarna, skyndar det till försvarare som menar att det finns bättre och sämre exempel på såväl privat som gemensam drift. Det verkar även vara den allmänna uppfattningen idag.  Men om det är så: Varför är då driftsformen över huvud taget så viktig?

De privata alternativen är inte självklart bättre, som många tidigare tog för givet, men kostar mer på grund av avkastningskrav och att samhället måste bedriva hårdare kontroll när vinstmotivet är den huvudsakliga drivkraften.

De privata initiativen följer även den allmänna marknadslogik som leder till att några få stora aktörer får en allt större inflytande på bekostnad på de mindre brukarägda kooperativen. En alltmer oligopolliknande struktur framträder. Det leder till likriktning i stället för mångfald och valfrihet för kunden/brukaren. Var det verkligen den här utvecklingen som ansvariga politiker önskade på 1990-talet, när det hela startade?

Dessutom är det tveksamt vad de stora drakarna bidragit med vad det gäller att utveckla verksamheten. Vilka innovationer har de bidragit till? Det skulle vara spännande att få se en innovationslista på vad som uträttats på det kreativa och innovativa området. Ett faktum som även SNS-rapporen behandlar och som Urban Bäckström kommenterar på följande sätt:

”I SNS-bokens slutkapitel dras ett antal svepande slutsatser som inte stöds av några beräkningar eller forskningsresultat i antologins övriga kapitel. Det gäller bl a påståendena om a) ökad segregering, b) att sett övergripande har inga effektivitetsvinster skett – och i den mån så skett påstås att det offentligas kostnader inte påverkats, c) att inga innovationer skett, d) att i princip ingen kvalitetsutveckling skett, e) liksom antydningarna att friskolorna är upphov till betygsinflation. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Det här borde väl vara utmanande att försöka motbevisa. Har SNS-rapporten haft så fel?

Hittills har jag inte sätt ens några försök att hitta motbevis. Istället kommer argumentet om valfrihet in i bilden.

Ett vanligt argument är att vi medborgare vill ha privata alternativ. Men det verkar inte vara de stora privata vinstdrivna företagen som efterfrågas. Se vidare: http://www.sektor3.se/2012/12/civsamvalfard/

och på denna sida följande dokument: http://www.sektor3.se/wp-content/uploads/2012/12/Civsamvalfard.pdf

I texten från sektor 3 läser vi: ”Avsevärt fler anser att civilsamhällets organisationer är bättre lämpade att driva verksamheter inom vård, skola och omsorg (31 procent) än näringslivet (9 procent). 22 procent anser att de är lika lämpade. Här finns en stor skillnad mellan män och kvinnor, framförallt när det kommer till synen på civila samhället och andelen som svarar Vet ej.

De huvudmän som i störst utsträckning anses vara lämpade att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg är offentliga aktörer, 73 procent. 54 procent anser att ickevinstdrivna organisationer är lämpade och 25 procent att vinstdrivna företag med restriktioner på vinst är det.8 procent anser att vinstdrivna företag är lämpade att bedriva verksamhet inom vård, skola och omsorg. I samtliga grupper av svarande oavsett kön, inkomst eller partisympati anser störst andel att offentliga aktörer är lämpade och lägst andel att vinstdrivna företag är lämpade av de fyra alternativen.

Om man själv skulle välja en verksamhet inom vård, skola eller omsorg så skulle den största enskilda gruppen (hälften av målgruppen) välja en offentlig aktör.18 procent föredrar att välja en icke vinstdriven organisation och 11 procent ett företag med restriktioner på vinst.

3 procent föredrar att välja ett vinstdrivet företag. Samma mönster framträder oavsett partifärg, inkomst eller ålder– samtliga grupper föredrar organisationer utan vinst eller med begränsad vinst framför vinstdrivna företag.”

I samma text läser vi även:

”Det som främst är viktigt på frågan om vad som är viktigt när man gör ett val, är att det ligger nära och är lättillgängligt. ”

Det är uppenbart att brukarna vill ha en helt annan modell än den politiker satt upp ett ramverk för.

”Undersökningsföretaget Demoskop har under hösten ställt frågor till 1000 svenskar om deras syn på civila samhällets roll i välfärden. Med undersökningen har vi velat ge djupare förståelse av hur allmänheten ser på civila samhällets roll i välfärden. I rapporten Vem bryr sig om civila samhället i välfärden? (PDF) beskrivs några av resultaten från opinionsundersökningen. ”

Hela undersökningen hittar vi på http://www.sektor3.se/wp-content/uploads/2012/12/Civsamvalfard.pdf

Trots att det visar sig att breda folklager gärna vill se alternativ och valfrihet men inte är särskilt överförtjust i de stora vinstmaximerande företagen, tycks S ha förvånansvärt svårt att ta en tydlig ställning i frågan. Samma sak gäller för MP och allianspartierna.

En otydlig och lite vilsen attityd lär inte stärka S i kommande valet 2014. Det är viktigt att kommunicera ett enhetligt och tydligt budskap till väljarna. Det talar kommunikationsstrategerna om för oss.

I brist på om S och MP inte vågar ompröva ramverket och inte heller alliansen, blir det inte lätt att utkräva ansvar. V som fört en konsekvent linje i frågan har hittills inte lyckats med att vinna några märkbara politiska framgångar.

Varför är välfärden en så viktig framtidsfråga för samhälle och näringsliv?

Klas Eklund skriver:

”En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. Här krävs fler anställda eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Relativt sett blir dock den typen av tjänster allt dyrare eftersom det är lättare att ersätta människor med maskiner i tillverkningsindustrin än att göra det inom omsorgen. Fortsatt stigande kostnader kräver nytänkande, konkurrens och effektivitet även inom välfärdssektorn. Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig. Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre. Vi måste utveckla nya samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering. ” http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Mina kommentarer: Det är inte konstigt att näringslivet visar ett intresse för en växande sektor som dessutom är tämligen riskfri. Behoven av välfärdstjänster kommer med all sannolikhet att öka.

För samhället kommer kostnaderna att öka och då krävs nytänkande med konkurrens och effektivisering menar Klas Eklund.

Jag har ingenting emot samverkan mellan näringsliv och samhälle. Tvärtom. Men det verkar som samhällets effektivitet och kvalitetsvinster hittills har lyst med sin frånvaro. Detta av skäl som jag hittills framfört.

Det som är företagsekonomiskt rationellt är inte alltid detsamma som samhällsekonomiskt rationellt. Vi kan självklart fråga oss om Klas Eklund har läst SNS-rapporten. Den pekar ju sannerligen inte på att den samhällsekonomiska nyttan ökar med fler privata inslag. Vad SNS har att erbjuda borde inte var okänt för honom. Han kom under året ut med en mycket intressant och viktig bok om Kina på SNS förlag.

Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre, menar Klas Eklund och stämmer därför in i kören av debattörer som vill ha mer kontroll. Men som jag tidigare konstaterat är denna kontrollapparat, som behöver förstärkas när kommersiella intressen ökar, inte på något sätt gratis för samhället. För nationalekonom Eklund borde det inte vara en främmande tanke att det som är bra för riskkapitalbolag x inte nödvändigt är det mest samhällsekonomiskt effektiva.

Det finns naturligtvis sätt att hitta lösningar för näringslivet att komma till undsättning och rädda välfärden, så att vi inte behöver betala mer skatt i framtiden.

Ett sätt är att människor som har råd, redan nu satsar på privata försäkringar som tryggar hela eller delar av den gemensamma välfärden. Ju mindre pengar vi har, desto mer kommer vi vara beroende av den välfärd som samhället kan garantera. Alla de som betalar sin välfärd med egna försäkringar kommer att bli allt mer ovilliga att dessutom betala för den via skattesedeln.

Rika filantroper och ideella organisationer – som kyrkan – kan mycket väl komma till undsättning när samhället inte längre att ha råd med välfärd av hög kvalitet till alla. Den här utvecklingen kommer ytterligare att öka ojämlikheten i samhället. Idag säger sig inget politiskt parti vilja se en utveckling åt det här hållet. Trots det skapar individer även med hjälp av fackliga organisationer den här typen av ”komplement” till den allmänna välfärden.

S står inför ett vägval

S står nu inför ett vägval. Ska S fortsätta att driva en politik som leder till ökad ojämlikhet, en trend som pågått sedan tidigt 1980-tal. Det visar exempelvis en annan rapport från SNS. https://rogerdahl.files.wordpress.com/2012/02/sns-inkomstfc3b6rdelningen-i-sverige2.pdf

Har utvecklingen inom S gått från parollen ”ökad jämlikhet” till ”ökad ojämlikhet”? ”Ökad ojämlikhet” kan väl knappast vara den moderna och framtidsinriktade socialdemokratins nya ledstjärna. Vad är det då som i grunden skiljer S från de borgerliga partierna?

Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Då är det naturligtvis bra att ha en innehållsrik affärsplan.

Om vi helt fokuserar på att det var urusla M-politiker som genomförde en för skattebetalarna skandalös dålig affär – har då inte politiken tappat andra viktiga värden. Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Men håller politik på att reduceras till att vara bra på att göra affärer? Jag ser fram mot en valrörelse 2014 där jag vi går omkring med parollen: ”Bättre business” rösta på S!

Men vad ska affärsplanen innehålla. Som jag hoppas att det framgått av detta dokument, har jag ingenting emot att politiker ser samhällsekonomiskt effektivt på sitt politiska arbete. Tvärtom. Det behövs mer av den varan. Jag har därför ingenting emot att S tar fram en samhällsekonomisk affärsplan för att åstadkomma mer nytta för samhällsmedborgarna. Det är istället ett välkommet nytänkande. Men om affärsplanen inte präglas av en vision om ”ökad jämlikhet”, större frihet för alla samhällsmedborgare och ett långsiktigt hållbart samhälle, ekonomiskt, socialt och ekologiskt: Var ska vi som tror på ett samhälle som håller ihop och tror på att ökad jämlikhet är bra för alla samhällsgrupper då ta vägen? Var ska vi som ser ett hållbart samhälle är den enda rimliga medicinen för att rädda vår civilisation.

Om S nu verkligen i praktiken, och inte bara i retoriken, vill åstadkomma ett trendbrott från den nyliberala statens logik och åter ha parollen ”ökad jämlikhet ” som ledstjärna krävs en hel del nytänkande. Det räcker inte bara med att slipa på kommunikationsstrategin. Det räcker inte heller med vackra retoriska konstgrepp som att lyfta fram ”demokratisk socialism” eller en ”anständig kapitalism”. Det behövs mer konkreta förlag, mer verkstad än prat. Det gäller att fylla orden med innehåll.

Ska S ha någonting att säga om framtiden måste demokratin åter sättas högst på agendan. Privatiseringarna  leder till att demokratins styrmöjlighet minskar och politiker i allt högre utsträckning reduceras till en roll där det gäller att göra bra affärer.

Det gäller även att fylla Gro Harlem Brunlands stolta uttalanden om en långsiktigt hållbar värld såväl ekonomisk, social och ekologisk med innehåll. Om inte måste andra krafter ta stafettpinnen från S och hjälpa till att rädda vår civilisation:

”Vår gemensamma framtid, informellt Brundtlandrapporten, (egentligen Report of the World Commission on Environment and Development: Our Common Future) är en rapport som skrevs av Världskommissionen för miljö och utveckling på uppdrag av Förenta nationerna 1987. Denna kommission leddes av den förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland, varför den allmänt kallas Brundtlandkommissionen. Rapporten redogjorde för sambandet mellan ekonomisk utveckling och miljöförstöring och enade världens miljörörelser genom att etablera Lester Browns begrepp hållbar utveckling globalt.

Arbetsgruppens uppgift var att utarbeta förslag till långsiktiga miljöstrategier för en hållbar utveckling, som sedan skulle fungera som det överordnade målet för miljöarbetet. I Brundtlandrapporten finns följande definition: En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”http://sv.wikipedia.org/wiki/Brundtlandrapporten ”

För att välfärden ska kunna behållas och Sverige ska kunna utvecklas mot ett långsiktigt hållbart samhälle är näringslivets roll helt avgörande. Utan ett väl fungerande näringsliv kommer Sverige inte ha råd med någon välfärd och heller inte ta de nödvändiga stegen mot ”gröna folkhem”, ”grön ekonomi” eller ”ett hållbart samhälle”, vilket begrepp vi än väljer att använda.  När vi inser hur viktigt svenskt näringsliv är för Sverige gäller det också att näringslivets hjältar tar intryck av Klas Eklunds fromma förhoppning:

”Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete. http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Den stora frågan inför framtiden för S är: Vilken roll kommer S att överhuvud taget kunna spela. Kommer den ”demokratiska socialismen” och ”ökad jämlikhet”, helt otippat, att åter inta scenen och sätta sin prägel på morgondagens arena?  Eller: Kommer dessa begrepp att fortsätta pryda sin plats långt instoppade i S källarförråd?

Kommer en ”anständig kapitalism” bli ett motsvarande begrepp, fylld med luftbubblor och pratpastejer? Eller kommer S, övriga politiker, och företagsvärlden, lyckas fylla begreppet med innehåll. Kommer framtiden möjligen att fyllas med mer verkstad än prat? Kommer S vara en politisk kraft, som tillsammans med många andra hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Kommer S vara en politisk kraft som, tillsammans med många andra, hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Om så är fallet kommer S ha en självklar roll även i det framtida samhället.

Ska vi få en bättre värld gäller det att ställa såväl politiker som företag till ansvar. Men det är bara politiker som vi demokratiskt kan ställa till ansvar för vald politik.

För att företag ska ta ett större samhällsansvar kan vi agera som konsumenter och rösta med fötterna, där möjlighet finns.

Fortfarande tycket jag att vi måste kunna hålla båda perspektiven levande i den praktiska politiska utövningen. Vi måste föra upp frågor om moral och etik på agendan och dessutom kräva politiskt ansvar av politikerna.  Det borde inte behöva vara något motsatsförhållande mellan moral och politik.

Men för att det ska bli mer genomgripande förändringar i företagsvärlden krävs att våra valda ombud, politikerna, tar sitt ansvar och förändrar samhällets ramverk och styr mot en mer ansvarstagande kapitalism.

Serafen en avrundning

När vi tar upp de stora globala frågorna som att medskapa en långsiktigt hållbar civilisation, känns Serafenfrågan lite futtig att ödsla vår dyrbara tid på. Det finns avsevärt mycket viktigare frågor att lägga vår dyrbara tid på än att fokusera på att M är dålig på att göra affärer och att ett antal läkare blivit förmögna på kuppen.
Vi kan naturligtvis hävda själva symbolvärdet av Serafenaffären. Den visar på ett systemfel. Men då borde vi sätta fingret på, systemfelet.

Det är min intention med detta inlägg i debatten. Det gäller för ansvariga politiker att hitta alternativa politiska ramverk till det som idag uppenbarligen inte styr mot de mål som samhället hade när privatiseringen sjösattes i början av 1990-talet.

Annons