Vart är S på väg? – och Stefan de Vylder om 1990-talets stålbad

Bokslut S 2012

Göran Greider (Dalademokraten) och Peter Wolodarski (DN) diskuterade socialdemokratins år 2012, och kom med var sin berättelse om hur S ska gå vidare. Det gjorde de i P1 torsdagen den 27 december 2012, i ett nyhetsprogram mellan 17.00.17.45. Deras programpunkt varade ca en kvart.

Sist jag såg dem tillsammans var på S extra partikongress 2011 när Håkan Juholt blev vald till partiledare. Då var Göran Greider i det närmaste euforisk. En nystart för S var att vänta.

Peter Wolodarski var också imponerad av Juholts tal, men funderade på hur han skulle realisera detta. Nu vet vi hur det gick. Det blev för mycket yvighet från Juholts sida. Dessutom blev gapet mellan Juholts prat och verkstadsförslagen, som presenterades i skuggbudgeten hösten 2011, helt enkelt för sort.

Peter Wolodarski var nu tämligen nöjd med Stefan Löfvens insats hittills. Han har fått ett parti där som liknade hela havet stormar att få stadga och arbetsro.

Göran Greider menade att lugnet mest var på toppen av organisationen. I basen saknas de vidare visionerna. Det behövs förvisso visioner för att medlemmarna ska bli på bra humör. Det var ju den detaljen Håkan Juholt var så bra på, att entusiasmera medlemmarna. Men visionerna måste ju peka ut en någorlunda rimlig färdriktning. Om inte blir visionerna något som står vid sidan av den praktiskt förda politiken. Visionerna borde  vara till för att vägleda partiet i det dagliga arbetet.

Göran Greider målade upp en bild av att S och Alliansen håller på att bestiga samma berg men från var sin utgångspunkt. Det är då de blir så förvillande lika. Göran Greider skulle istället vilja att S målar upp ett eget berg vid sidan om och som bygger på S värdegrund.
Men det är ju samma berg som båda bestiger kontrar Peter Wolodarski, regeringsmakten.

I ett nötskal visar denna dialog S stora utmaning idag. Gapet mellan retorik med honnörsord som full sysselsättning, jämlikhet, jämställdhet och andra vackra ord och den praktiska politiken har blivit för stort. Lägger man dessutom till demokratisk socialism blir gapet ännu mycket större.

Göran Greider vill uppenbart att Stefan Löfven ska bli mer visionär. Men vad ska dessa visioner bestå av? S har alltmer tappat verktygen för att uppnå full sysselsättning och vet inte riktigt hur ökad jämlikhet ska implementeras i dagens värld. Att gå ut och säga att vår vision är en lyckligare värld eller en värld som ”åt alla lycka bär” och inte ha verktyg för att närma sig visionen skapar bara förvirring hos väljarna. Då har SD en mycket bra grogrund.

Ska då S bygga upp ett eget retoriskt visionsberg för att få medlemmarna på bra humör. Ett berg som man sedan inte kommer börja klättra på, eftersom det berg som leder till regeringsmakten är det andra berget, där man får klättra tillsammans med övriga partier.

För Göran Greider var uppenbarligen retoriken det viktigaste. Han använde ordet retorik flera gången när han talade om visionerna. För mig är inte vision och retorik samma sak. Vision är själva målet som sedan kan flyttas fram. Retorik är talets underbara konst. Retorik kan sedan användas i de mest ädla syften eller till att slå blå dunster i folk.

För mig är det också mycket viktigt att ha visioner att sträva mot, men då måste åtminstone några medel finnas för att nå målen. Annars stannar det i pratbubblor och luftpastejer.

Den lärdom S har lärt sig är att gå inte ut och lova guld och gröna skogar, istället skynda långsamt.  Det är bättre att ta en paus, reflektera, och se till att inte reformutspelen står som spön i backen, utan att hänga ihop som en helhet. S har mycket arbete med att få fram en rimlig och trovärdig politik. I detta arbete kan vi alla hjälpa till.

Gapet mellan retorik och praktik samt Stefan de Vylder

Det stora problemet för S är inte brist på visioner. Det finns en hel drös med vackra formuleringar i vårt nuvarande partiprogram. Honnörsord som frihet, jämlikhet och solidaritet är lika behövda nu som någonsin. Det stora bekymret för S är att samhällsutvecklingen har gått i motsatt riktning mot S:s visioner. Nationalekonom Stefan de Vylder skriver i boken ”Världens springnota” på sid 42.

”Vad gäller de fördelningspolitiska konsekvenserna av 90-talskrisen var det barnfamiljer, unga och fattiga som drabbades hårdast. Inkomstfördelningen var väsentligt ojämnare mot slutet av decenniet än på 80-talet, och arbetslösheten för ungdomar, speciellt bland dem  med utländsk familjebakgrund, förblev mycket hög under hela decenniet. Ensamstående (kvinnor i regel) med barn, som mellan 1990-1999 fick uppleva en minskning av sin disponibla inkomst med nära 8 procent, var en annan grupp som fick bära en stor del av budgetsaneringens bördor. Den enda familjekategori som fick se sina disponibla inkomster stiga under 90-talet var de så kallade dinkies (double income no kids), alltså sammanboende utan barn.”

S hade under denna tid regeringsmakten från 1994 -1999. Göran Persson brukar få stående ovationer för det saneringsarbete S utförde under dessa år. Saneringsarbetet var nödvändigt och hans insats ska inte underskattas. Men var det alldeles nödvändigt att det var just de personer som hade den sämsta ekonomin som skulle drabbas hårdast?  Det är svårt att få ihop en sådan politik med S stolta visioner om ett jämlikt och ett solidariskt samhälle. Från början av 1980-talet har vi fått uppleva att ojämlikheten har ökat i Sverige. Detta även när S suttit i regeringsställning.

Nu känns S mer villrådigt än någonsin. Det verkar som om S inte vet vilken fot vi ska stå på. Ska vi satsa på ökad jämlikhet eller föra en politik som medelklassen gillar? Går det möjligen att få ihop dessa två? Hur ska en sådan politik i så fall se ut?

Många ser att S tappat självförtroendet – tror inte längre att S politik duger. Om Svenska folket vill ha en borgerlig politik så får vi väl leverera en borgerlig politik, menar en del inom S, även om man inte uttrycker sig så tydligt.

Kampen om regeringsmakten

Huvudsaken har alltmer blivit att erövra regeringsmakten. S har under en längre tid marknadsfört sig som det mest regeringsdugliga partiet. Innehållet i politiken har blivit en viktig andrahandsfråga. PR-konsulter har hyrts in för att förpacka S budskap på ett aptitligt sätt. Förpackningen har blivit viktigare en innehållet. Men en sådan politik duger inte i längden. En politik måste kunna hålla över flera valperioder för att vara förtroendegivande.

Vi kan tycka illa om alliansens politik, men till skillnad från S hoppiga och principlösa politik finns det en blå tråd som håller ihop politiken. Alliansen har visat en klar linje i politiken. Det ska löna sig att arbeta. Jobbskatteavdrag hellre än mer pengar till bidrag. Den här linjen står M och alliansen fast vid. De som röstar på M vet vad de får. Det är mer än vad man kan säga om den socialdemokratiska politiken.

Efter S alla utspel och spretiga förslag och att i praktiken visat sig vara alliansen med något års fördröjning som Jan Björklund så fyndigt uttryckt sig, är det idag inte lätt att se vad som är det långsiktiga innehållet i S politik. För S verkar politik i allt högre grad ha blivit en ren färskvara. De jobbskatteavdrag som år 1 är orättvisa och mest gynnar de rika i samhället, är år 2 helt OK, Vi kan inte äventyra vanliga människors ekonomi säger Leif Pagrotsky som utreder skatter. Nu har människor anpassat sin ekonomi efter jobbskatteavdragen då kan vi inte ändra på det.

Samma sak gäller med rot/rut. Streta emot en stund men sedan som ett släpankare följa med dit alliansen styr. Det går inte att ändra på ett system som satts sig. Samma sak verkar gälla vinster i välfärden. Vi kan inte äventyra jobben för alla de som nu arbetar inom den privata välfärden (finansierad av den gemensamma budgeten).

När det gäller miljö/klimatfrågorna har det hittills inte mejslats ut någon tydlig S politik, som på ett avgörande sätt skiljer sig från alliansens. Om inte S kan ändra på något när det gäller de avgörande politiska frågorna: Vilken roll ska S då spela? Vad finns det då för anledning att rösta på S?

S tidigare trumfkort – regeringsdugligheten – har idag inte samma lyskraft. Ingen kan idag rimligen kritisera Anders Borg för att inte prioritera en budget i balans. Ingen kan på allvar kritisera Fredrik Reinfeldt för att inte klara av att hålla ihop en regering. Det rent tekniska handhavandet, att vara bra på att ratta runt en statsapparat, klarar uppenbarligen M lika bra som S.

Vilka  frågor kommer att vara avgörande vid valrörelsen 2014?

Höljd A-kassa ställs mot ett ytterligare ett jobbskatteavdrag. Den matchen har S förlorat tidigare. Det är bara att hoppas på att utgången blir annorlunda denna gång. Nu har S signalerat att man inte ska ta strid om jobbskatteavdrag. Om alliansen kommer med fler ska S inte stå hindrande i vägen. Det gäller att manövrera sig till valsseger. Då verkar alla medel vara tillåtna.

50 kr mer till pensionärerna än alliansen. Undrar hur många pensionärer som ser denna 50-lapp som ett avgörande skäl att rösta på S.

Mer bidrag till näringslivet för att förmå Skanska, NCC och Peab att bygga – ur deras perspektiv – olönsamma små hyresrätter. Behovet är uppenbart. Unga har idag ingenstans att flytta till och tvingas bo kvar hemma högt upp i åldrarna. Med den osäkra arbetsmarknad som gäller för unga är det heller inte säkert att de får lån till att köpa villa eller bostadsrätt.

Frågan om vinster i välfärd kommer, som det ser ut nu, att reduceras till en fråga om vem som är bäst på att bygga upp en, för skattebetalarna, mycket kostsam och byråkratisk kontrollapparat, för att se till att kvantitetsmål verkligen efterlevs. Den här apparaten kommer med stor sannolikhet främst missgynna de mindre aktörerna och minska mångfald och valfriheten. Men någon avgörande skillnad mellan S och M lär väljarna få  svårt att se. Men än finns det möjlighet att ändra riktning.

Epilog

På 1970-talet var ökad jämlikhet och full sysselsättning den självklara inriktningen för S. Tiderna förändras. I retoriken är dessa frågor synnerligen viktiga. Frågan kvarstår: Hur viktiga är idag ökad jämlikhet och full sysselsättning för S i praktiken?

Utan en sådan politik kommer SD att bli en allt starkare kraft inom svensk politik.

Annons