Produktivitet och arbetets välsignelse

Förhoppningar om ökad fritid i samhället

På 1970-talet var det många som hade en förhoppning att vi skulle kunna arbeta mindre i framtiden. I och med att produktiviteten och automatiseringen fortskrider ökar vårt gemensamma välstånd och vi kan ta ut detta i kortare arbetstid och längre semester. Det här var en mycket spridd tanke på den tiden. Produktivitetsutveckling och automationen skulle komma hela samhället till del och vi kunde se fram mot ett kommande lyckorike. Det fanns till och med en del entusiaster som menade att vi inte skulle behöva jobba alls i framtiden. Maskinerna skulle göra jobbet, människorna skulle kunna inta en mer tillbakalutad roll.

Människans framtida roll var att ägna sig åt olika spännande fritidssysslor. Arbeta skulle vi kunna göra några timmar om dagen med något kul. Resten fritid. Karl Marx och Adam Smiths gemensamma lyckorike stod för dörren. Vi går mot en ljusnande framtid. Det var vi många som var överens om.

 Hur har det gått?

Sedan 1970-talet har vi fördubblat produktiviteten i arbetet. Det skulle kunna innebära att vi bara skulle behöva jobba hälften som mycket som då. I och med att produktiviteten hela tiden totalt sett ökar skulle vi inom en nära framtid uppnå målet att vi inte längre skulle behöva arbeta. Lyckoriket är nära förestående och snart kan vi ägna åt oss de saker som vi verkligen brinner för. Dansa, måla sjunga – jag vad ni vill – frihet som det står på bilden av Ernst Wigforss.

Pengarna strömmar in ändå. Teknikens utveckling har verkligen inneburit att vi har möjlighet att nå ett samhälle som ”åt alla lycka bär” för att använda en fras från arbetarrörelsens mest besjungna sång. Billig energi har även varit en mycket betydelsefull komponent för att kunna höja produktiviteten i vårt arbete.

Men idag talar istället politiker med gemensam stämma om att vi måste jobba mer och längre. Fler arbetade timmar är nödvändigt för att ha råd med välfärden är det mantra som såväl alliansen som S står bakom idag. Den här tanken strider ju helt mot tanken att produktiviteten skulle innebära mer fritid och mindre, men mer intressant arbete.

Hur har det kunnat bli på detta sätt? Trots en fördubblad produktivitet sedan 1970-talet, ska vi nu jobba fler antal timmar, inte färre?

Vad är orsaken?

Förundrade kan vi fundera över detta besynnerliga fenomen. Någonting gick snett i 1970-talets kalkyler. En faktor glömdes helt enkelt bort. Produktivitetsvinsten har inte kommit alla samhällsmedborgarna till del på ett jämlikt sätt.  Istället har produktivitetsutveckling och automation gått till ägarna i de högproduktiva företagen och skapat enorma förmögenheter för en liten grupp människor. I dessa högproduktiva företal räknar jag in såväl den finansiella sektorn som den reala ekonomin. Nyckelpersoner inom de högproduktiva företagen har också tjänat mycket pengar på produktivitetsutvecklingen. Även de arbetare och tjänstemän som efter rationaliseringar är kvar inom de högproduktiva företagen, har kunnat glädja sig åt en god löneutveckling.

Att de rika blir allt rikare har i sig inte uppfattats som något större problem för S och facket så länge de stora befolkningsgrupperna fick vara med och få glädje av produktivitetsutvecklingen. Det såg länge ut som den Svenska modellen skulle förena kapital och arbete på ett någorlunda harmoniskt sett.

Ägare till de högproduktiva företagen har hittills inte visat något större entusiasm att föra över avkastningen till alla samhällsmedborgare. Men med hjälp av företagsskatter och inkomster har ända stora grupper i samhälle fått vara med och njuta av teknikens goda sidor.

Men i takt med att företagens överskott återinvesterats i de redan högproduktiva företagen för att ytterligare öka automatiseringsgraden, leder det till att en allt mindre del av samhällsmedborgarna kan tillgodoräkna sig produktivitetens frukter.

Alla de som blivit av med sina jobb måste söka sig till andra sektorer, eftersom de högproduktiva företagen numer mest anställer nyckelpersoner. Ett alternativ för de som blir över vid rationaliseringar är att börja arbeta på bemanningsföretag. Det är dessa som de  företagen anlitar när det behöver arbetskraft som inte uppfattas som nyckelpersoner. Därför växer bemanningsföretagen upp som svampar ur jorden. De anställda inom bemanningsföretagen används sedan som en buffert vid neddragningar av personal. K Marx skulle kalla detta en industriell reservarme. På så sätt slipper de högproduktiva företagen ta ansvar för arbetskraft som inte uppfattas som nyckelpersoner.

Ägare och top-management i företagen har alltmer växt ihop genom att top-management erbjudits optioner att köpa aktier i de företag de leder. Även nyckelpersoner inom dessa företag kan få erbjudande om motsvarande upplägg. Nivåerna avspeglar var de befinner sig på Jakobs stege.

I takt med att effektiviseringen fortskrider ökar överskotten och vinnarna blir allt rikare. Även efter att företagen återinvesterar i företagen blir det ändå kvar allt större belopp till ägare, top-management och nyckelpersoner. Ägarnas intresse att återinvestera i företaget för att bygga upp företagen långsiktigt, har även minskat dramatiskt. Läs och begrunda.  Artikeln tar upp begreppet ”shareholder values”: http://www.dagensarena.se/opinion/sluta-skamma-bort-aktieagarna/

Det finns gränser för hur mycket dessa grupper mäktar med att konsumera. Deras överskott går därför i mycket hög utsträckning in i finanskapitalet, de finansiella marknaderna och ser till att volymerna hela tiden växer. Se nedan.

Finanskapitalet och den reala ekonomins symbios

Det finansiella kapitalet fylls hela tiden på med ett inflöde från de grupper inom den finansiella och reala ekonomin som gynnas av produktivitetsutvecklingen. Den reala ekonomin behöver likviditet, som den finansiella ekonomin tillhandahåller. Detta är den traditionella synen på på relationen mellan de två, som fortfarande många utgår från. Men i och med att det blivit mer lönsamt att investera inom den finansiella sektorn på de finansiella marknaderna. Detta leder till synsättet ”shareholder value”, se artikeln ovan. Det gäller för aktieägarna att ta ut så mycket värde ur företagen som möjligt och istället investera dessa inom de finasiella marknaderna.

Den reala ekonomin huvudaktörer är de stora transnationella företagen väljer den plats på globen som för tillfället är mest gynnsam för ägarnas möjlighet till så god riskjusterad avkastning som möjligt. Deras underleverantörer tvingas att flytta med eller gå under.

Finanskapitalet består dels av alla pensionsfonder och allmänt fondsparande och direktsparande i aktier och andra värdepapper i världen. De superrika intar en särställning. USA leder miljardärsligan, på andra plats kommer Kina. Även i Indien växer antalet miljardärer. I gruppen finns även bland annat ryska oligarker, det saudiska kungahuset, och en liten klass rika som befinner sig högst upp på Jakobs stege i varje land.

Klyftorna i samhället är idag så stora och de superrika så kopiöst rika att deras finansiella transaktioner kan tungt påverka en hel marknad:

På ädelmetallmarknaden fick sig sentimentet en törn av beskedet att finansmannen George Soros minskat sina tidigare investeringar i guld med dryga 100 miljoner dollar.”
http://www.di.se/artiklar/2013/2/15/ravaror-soros-dumpning-sankte-guldpriset/

De som blir rika på höga löner, med bonussystem, ägare av företag, stora aktieägare i dessa, investerar dessa i det finansiella kapitalet. I finanskapitalet ingår även stora mark och råvarutillgångar. När de rika blir allt rikare  leder detta till att det finansiella kapitalet ständigt växer. Det finansiella kapitalet växer även på egen hand. På så vis finns det ett symbiotiskt förhållande mellan den reala ekonomin och det finansiella kapitalet.

Urbanisering

Idag bor mer än 50 % av världens befolkning i städer och det är de stora megastäderna som växter mest. På grund av en ständig ström av inflyttande ökar mark och bostadspriserna dramatiskt  i dessa områden. Tillträdande på bostadsmarknaden tvingas betala alltmer för sitt boende i dessa områden.  För alla som köper sitt boende innebär det att de tvingas till en alltmer betungande skuldsättning. Detta innebär att den privata belåningen ökar dramatiskt. Ett privat skuldberg växer fram. Även hyresgäster drabbas av stigande hyror.

Globaliseringen

I och med att finansmarknaderna blev öppna för att kapitalet ska kunna flyta fritt, kan nu varje placerarna bestämma var på globen pengarna ska investeras. Det här har inneburit att kapitalet drar sig till de platser som ger den för tillfället högsta riskjusterade avkastningen.

I boken ”Världens springnota” med underrubrik ”finanskrisen och vägen framåt”, behandlar nationalekonom Stefan de Vylder olika finansiella kriser som har förekommit i världen. Gemensamt för dem är att de har föregåtts av en enastående börsutveckling och därmed har förmögenheterna hos de som äger aktier stigit till nya ”all time high.”

Finansmarknaderna jagar i flock. Om ett område exempelvis ”Tigerekonomierna” i Asien på  1990-tal uppfattades som framtidens tillväxtsagor, då vill alla vara med och investera där. Det innebär att kurserna på dessa aktiebörser sprang i väg på ett enastående sätt.

Värderingen på aktierna avspeglar inte dagens bolagsvärde. I kursen ligger diskonterat en tro på hur marknaden förväntar sig att tillväxten i företagen kommer att vara i framtiden.

När några av de större investerarna börjar känna att kursutvecklingen gått för långt och det finns andra placeringar som är mer lönsamma. När några tyngre investerare börjar flytta sitt kapital från exempelvis Tigernationer i Asien mot slutet av 1990-talet, uppstod en snabb reaktion hos de andra investerarna. Det gällde att inte sitta kvar med Svartepetterkortet sist. När alla investerare världen över börjar trycka på säljknappen samtidigt uppstår en mycket besvärlig situation för de länder som nu dräneras kapital. Det var precis det som hände för Asiens Tigernationer.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Tigerekonomierna.

Samma bubblor med massiv kursuppgång och sedan briserande bubblor har förekommit i Latinamerika, i Japan, Ryssland och Kina. Det internationella kapitalet gör en omallokering, för att hitta än mer lönsamma platser att placera sina pengar och befolkningen som råkar bo i de tidigare så framgångsrika områdena , drabbas av alla helvetiska kval.

De transnationella företagen placerar sig på de platser på globen som erbjuder den bästa riskjusterade avkastningen. Ett gott företagsklimat samt en närhet till en växande marknad avgör vad de lägger sin verksamhet.

Allt färre tillgodogör sig produktiviteten – och rörliga skattebaser

När färre personer arbetar inom de högproduktiva företagen blir det mindre klirr i kassan för nationalstaten. På grund av fria kapitalflöden blev förmögenhetsskatten mer eller mindre frivillig. Det var bara att göra ett besök på sin bank eller försäkringsbolag så fick vi  hjälp att snickra ihop en praktisk lösning för att undvika skatt.

Att beskatta företag har även blivit alltmer motigt. Om inte företagsklimatet är tillräckligt bra i Sverige flyttar de till platser på globen som möjliggör högsta möjliga riskjusterade avkastningen. I det läget blir det svårt för nationalstaten att upprätthålla skattebaserna.

Det innebär att staten steg för steg måste skära ner i de offentliga utgifterna och/eller belåna sig för att åtminstone delvis behålla delar av den tidigare så självklara välfärden. .

Den typ av arbete som blir kvar efter outsourcing, offshoring och produktivitetsutveckling blir i hög grad mycket specialiserade kunskaper inom de tekniskt avancerade företagen.
Var utvecklingen är på väg ser vi exempelvis i denna filmsnutt om robotar:   http://www.cbsnews.com/video/watch/?id=50138922n%3Ftag%3Dfacebook

Efter att ha sett detta inser vi snart vilken framtid vi kommer att gå till mötes, om vi inte kan hitta metoder att omfördela produktivitetsvinsterna mer jämlikt.

Men här kommer troligen bara en mindre  den av den totala arbetsstyrkan att jobba. FoU och avancerade arbeten som inom affärsutveckling, projektledning, verksamhetsutveckling, IT, teknik, juridik, statistik, aktuariell verksamhet, journalistik, inom finans och kommunikation kommer att troligen att fortsätta efterfrågas.

Men i och med att internet finns kommer även alla akademiska arbeten och andra högkvalificerade att bli mer globalt konkurrensutsatta. Ju högre löner specialister och andra kvalificerade arbeten har, desto hårdare kommer de drabbas av internationell konkurrens. Även om den svenska civilingenjören är mer kompetent än motsvarande kinesisk, kommer det pris/prestandamässigt att bli en bra affär för företaget att billigare köpa arbetskraften på andra ställen på globen med väsentligt lägre lönenivå.

Teknikutveckling kan eventuellt göra det mer lönsamt för västerländska bolag att ta hem företagen igen. Men på grund av teknikutveckling ger detta inte så många nya jobb. Se filmsnutten om robotar ovan.

Press på den svenska arbetsstyrkan kommer ständigt att öka på grund av att deras internationella konkurrenter är villiga att arbeta avsevärt mycket längre än svensk avtalsenliga normaltid och till avsevärt mycket lägre löner. För att en svensk internationellt konkurrensutsatt högavlönad ska kunna  motivera sitt höga löneläge krävs att denne kan åstadkomma mycket mer på kortare tid. I och med att kompetensen ökar internationellt kommer internationellt konkurrensutsatt svensk högutbildad arbetskraft att få arbeta allt fler timmar för att matcha konkurrenterna.

Riskerna med detta är att allt fler blir utbrända och andra förlorar sina jobb. Ju större gapet är mellan de svenska – västerländska – arbetskrafter, desto större incitament finns det för företagen att köpa dessa på andra ställen i världen. Det innebär att höglöneyrken kommer att vara extra utsatta för internationell konkurrens. Med modern teknik kan högkvalificerade arbeten utföras runt om i världen.

För att vända den trend som redan är påbörjad måste de skapas internationella överenskommelser och regler för hur lång arbetstiden får vara och ett lönereglemente. Problemet med detta är hur ett sådant reglemente ska kunna kontrolleras och se till att det efterlevs inom företagen runt om i världen.

Om inte detta lyckas så kommer svensk kvalificerad arbetskraft tvingas att sänka sina löneanspråk för att vara konkurrenskraftiga tills ett nytt jämviktsläge uppstått.

Under förutsättning att denna trend håller i sig kommer en allt större del av befolkningen att arbeta inom yrken som inte är lika globalt konkurrensutsatta. Men vilka arbeten kommer det att vara? Den trend som sedan ett antal år tillbaka gäller för allt fler inhemska arbeten är att det istället kommer hit arbetskraft från andra länder och pressar ner löner och pressar upp normalarbetstidens längd.

En allt större andel av befolkningen kommer att arbeta inom servicesektorerna som varken går att att rationalisera eller flytta utomlands. Det är inom den här typen av verksamheter som de framtida jobben i hög grad kommer att finnas. Klas Eklund ger exempel på den framtida arbetsmarknaden:

”• En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. Här krävs fler anställda eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Relativt sett blir dock den typen av tjänster allt dyrare eftersom det är lättare att ersätta människor med maskiner i tillverkningsindustrin än att göra det inom omsorgen. Fortsatt stigande kostnader kräver nytänkande, konkurrens och effektivitet även inom välfärdssektorn. Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig. Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre. Vi måste utveckla nya samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering.”

Om robotisering av välfärdssektorn kommer bli mer vanligt förekommande ,så gäller detta inte i lika hög grad.

• Miljövänlig teknik måste stimuleras för att minska belastningen på vår planet. Det mest effektiva medlet är att ändra priser och belöningssystem så att det lönar sig att agera grönt, både för företag och för hushåll. Det ska löna sig att utveckla ny teknik, och det ska vara billigt att konsumera grönt. Men det ska vara dyrt att smutsa ned, använda fossila bränslen och att konsumera varor och tjänster som skadar miljön. Mätmetoder och mål bör läggas om. De traditionella nationalräkenskaperna, inklusive BNP-begreppet, är omoderna och härrör från en tid då produktionen mättes i ton och hektoliter. De tar inte hänsyn till humankapital och naturkapital. Sverige bör gå i spetsen för att utveckla nya analytiska metoder såsom grön BNP – precis som vi gjorde under ”Kapitalism 2.0”, då vi var ledande i att utveckla den tidens moderna analysinstrument. ” http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

För en omställning till ett mer hållbart samhälle är det nödvändigt att satsa på grön ekonomi. Men vad är det som säger att dessa jobb just hamnar och stannar i Sverige eller i västvärlden? Inte mint Kina ser ut att ha det mycket förspänt därvidlag.

När det gäller sällsynta jordartsmetaller som är nödvändiga komponenter vid framställning av mobiltelefoner, tv-apparater, kylskåp och annan elektronisk utrustning, så finns de till 95 % inom Kinas gränser. Kina har meddelat att dessa resurser snart inte ens räcker till att tillgodose Kinas eget behov och hotar med att sluta exportera dessa. (David Jonstad, Kollaps sid 36 f).

Då får vi troligen se ett globalt skifte i världsekonomin, där Kina de facto tar över stafettpinnen över väst. Detta är redan – förutom dessa metaller – prognostiserat till att ske redan om några år.

Många ser även Kina som den framtida vinnaren i slaget om förnyelsebar energi. En tendens som redan är långt framskriden.

Det som talar mot Kina är att de riskerar ekologiska och sociala kriser och som i sin tur självklart påverkar ekonomin.           ,

Vad blir då kvar för väst och lilla Sverige?

I alla typer arbetsintensiv verksamhet finns det mycket små möjligheter till produktivitetsförbättringar. Om jag i SC Synergy Creation skulle köra massage med dubbel hastighet skulle detta troligen skapa en viss förvåning hos mina klienter. Att mina kunder skulle komma tillbaka är nog mindre troligt. Samma sak gäller mina drömanalyser. För att gå runt med den här typen av verksamhet krävs att kunderna är villiga att betala mycket höga priser eller att jag har mycket låga omkostnader i verksamheten.

Om de högavlönade jobben blir mindre högavlönade ( på grund av global konkurrens) och dessutom försvinner från Sverige och Väst: Vad händer då? Vad händer om allt fler arbetar med de lågproduktiva jobben?

Det innebär att vi nu får räkna med att arbeta så många timmar som möjligt för att bevara välfärdsstaten och hålla vår egen levnadsstandard uppe, så gott det nu går. Att i detta läge hoppas på att förbättringar inom skolans område och inom vård och omsorg, känns lite motigt. Samma sak gäller för de hoppfulla tankarna om en medborgarlön och att kunna hålla pensionerna på en anständig nivå. Var ska pengarna tas ifrån?

De transnationella företagen kommer att fortsätta förbättra sin riskjusterade avkastning, men detta kommer i allt mindre grad att gynna svenska medborgare och den statsapparat som  ska tillhandahålla välfärd. Samma sak kan gälla hela västvärlden. Den kollaps som David Jonstad talar om i boken med samma namn, kan mycket väl vara västvärldens kollaps och inte en global civilisationskollaps. Vi har haft vår storhetstid, nu är det nya röster som gör sig gällande. Detta är inte på något sätt ett otänkbart scenario.

Om allt fler i väst talar om en kollaps är risken hög att det blir en självuppfyllande profetia. I Öst och Syd börjar istället optimismen spira. Då är det bara en tidfråga när det globala skiftet sker och det kan få dramatiska följer för väst.  .

Alternativet är självklart att distribuera produktivitetsvinsterna mer jämlikt inom nationalstaterna i väst. Till detta saknas dock – och i allt högre grad – de nödvändiga instrumenten. Då blir samhället och individerna i allt högre grad beroende av filantroper.

Detta faktum börjar nu bli allt tydligare när multimiljardärer som Bill Gates och Warren Buffett går in och bedriver välgörenhet och täcker delar upp för kostnader som varken samhället eller individer, med mer modesta rikedomar, längre har råd med. En svenska som bör nämnas i detta sammanhang är Barbara Osher. http://sv.wikipedia.org/wiki/Barbro_Sachs-Osher

Bankerna och finanskapitalismen

Se separat inlägg. Vårt nuvarande penningsystem omöjliggör en hållbar utveckling: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/04/vart-nuvarande-penningsystem-omojliggor-en-hallbar-utveckling/#comments

Det stora globala skiftet

Om utvecklingen följer den nuvarande trend är det troligt att de högproduktiva företagen och dess underleverantörer följer tillväxtmarknaderna och lägger en allt större del av sin verksamhet där befolkningsökningen och den ekonomiska tillväxten är som störst. Asien, men även Afrika och Latinamerika  kommer då att ytterligare öka sin attraktion på företag, som även i högre utsträckning lägger sin huvudkontor i de globala tillväxtregionerna.

Om så är fallet kommer även den finansiella sektorn följa med. Om detta sker blir västvärlden alltmer brandskattat på produktivitetsutvecklingen. USA och Europa måste hitta motmedicin för att helst förebygga denna utveckling. USA med sitt militärindustriella komplex, FoU, mäktiga banker och multinationella företag har betydligt större motståndskraft än Europa. För vår världsdel ser det mer dystert ut. Här gäller det därför att hitta nya lösningar på framtidens utmaningar. Frågan är bara:  Hur ska dessa nya lösningar se ut?

1 tanke på “Produktivitet och arbetets välsignelse

  1. Pingback: Hållbar utveckling och full sysselsättning | Globaliseringen 3.0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s