I ett samtal i gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld” svarar jag på ett inlägg från en bloggmedlem. Hans inlägg först. Jag kommenterar sedan.
”Avslutningsvis: ”För att vi ska klara av övergången till ett hållbart samhälle måste den centrala planen finnas som styr mot övergripande mål.” Visst. Idag är den planen anarkoparasitär: ett överförande av storföretagens multinationella vinstmaximerings plan på nationella och internationella stater och organisationer. Ett allt fullständigare avlägsnande från allt vad folkdemokrati kan tänkas innebära och in i allt hemligare statsföretagsliga generaldirektörsrum …
Början till lösningarna torde vara att söka och finna i den motsatt riktningen: öppen demokratisering ända dithän att ekonomisk och statlig makt planeras och utövas av vanligt folk?”
Min kommentar:
Idag är den globala demokratin så avlägsen så att den är svår att räkna med i det korta perspektivet. Vi styrts av ett gäng plutokratier USA, Kina, Det Saudiska Kungahuset, Ryssland, EU. I Indien ökar antalet miljardär. Demokratin där är väl så där. Brasilien rustar så det knakar för att ta in de andras försprång.
Ingen skulle vara gladare om detta bistra faktum ändrade sig.
Reformist som jag är, ser jag att vi ändå måste göra vad vi kan inom systemens ramar. Vi hinner inte vänta på att någon äkta demokrati ska infinna sig. Står valet mellan att hitta lösningar inom systemet eller duka under som civilisation är valet lätt. Det är mitt synnerligen pragmatiska svar. Det kan självklart tyckas fullständigt ”idealiskt” och upp i det blå att tro att de ovan uppräknade aktörerna plötsligt skulle bli fromma som lamm och inse att vi alla sitter i samma båt.
Tyvärr tror jag idag att valda delar av dessa maktspelare måste med om vi ska kunna vända skutan åt rätt håll, annars bär det käpprätt åt …
Min tro som gör att jag fortfarande inte tappat hoppet är att bakom klasser och prägling har vi ändå en djupare gemenskap. Vi är människor. När hela vår art hotas måste vi verka just för att vårt art- medvetande vaknar upp.
E Fromm ser riskerna med vår utrotning av oss själva redan på 1960 och 1970- talet. Hans strategi blir då att vädja till människan som art.
Gör vi idag bokslut blir resultatet föga inspirerande för E Fromms strategi. Vara-människan finns mitt bland oss i mångfald, trots samhällets prägling. Men det är inte den typen som vi hör om i media. Mer än undantagsvis. Det är inte heller Vara-människan som intar toppositioner i samhället. Det är på något sätt inte rätt inriktning för Vara-människan.
Lika illa har det gått för klasskampen som Pål Steigan och du tror på. Gör vi bokslut är det ingen rolig historia vi kan följa. Den sovjetiska revolutionen, östblocket, Sovjetsatens kollaps och nu med Putin. Såväl Ryssland som Kina har utvecklats till jättekoncerner som ser hela deras politik som affärer. ”Whats in i for me?”. Sydafrikas befrielsekamp har lett till att ANC blivit en ny förtryckargrupp. Iran blev av med Shahen men drabbades av Sharialagar istället. Gerorge Orwells ”Djurfarmen” framstår som ett mästerverk att inte bara beskriva samtiden – Sovjetunionen. Lika träffsäker är boken för att påvisa att makt korrumperar. http://sv.wikipedia.org/wiki/George_Orwell
Vad som kommer att hända i norra Afrika är för tidigt att säga. Den förhoppning som av några hade om att revolutionen skulle sprida sig har hittills inte besannats. Men det sista som överger människan är hoppet.
Jag håller med dig om arbetets betydelse. Men att man per automatik är beredd eller kapabel att kasta av sig oket från kapitalismen finns det dessvärre mycket lite som talar för idag. Då blir min strategi istället ”if you can´t beat them join them.”
Det var den läxan som arbetarrörelsen i Sverige tvingades erfara vid Storstrejken 1909. Denna minnesbeta har påverkat S och LO allt sedan dess. Kapitalismen var redan då en allt för stark motståndare. Idag är det 100 resor värre. Om makteliterna verkligen skulle känna sig hotade idag kan följden bli en masslakt av aldrig tidigare skådad omfattning.
Efter en sådan match är det inte alls säkert att de 99 procenten kommer att gå segrande. De resterande 1 procenten har mäktiga bundsförvanter.
Någon person som jag talade med härförleden, sa att oddsen är större att kapitalismen tar kål på hela mänskligheten, än att de 99 procenten ska lyckas kasta av sig den ynkliga 1 procentaren.
Detta faktum påverkar även min syn på blogginlägget ”Ett nytt paradigm”. Som jag hoppas att vi även kan behandla från ett Socialdemokratisk perspektiv.
Med detta tackar jag för mig och ser fram mot nya spännande
samtal där jag förhoppningsvis kan bidra med lite mera optimistiska tongångar.
Globaliseringen 3.0 