Ett nytt paradigm: Svårigheten för samhället att ha råd att visa solidaritet med de svaga

Dialogen mellan min Facebookvän och mig fortsätter:

Roger: ”Hur bli mera Vara-orienterad” – genom att bli mindre varu-/kapital-/penning-orienterade och mera arbetsorienterade.
Visst ”stannar” samhället om alla blir bara ”vara-orienterade” och vad kanske värre är, att de överhängande problemen förvärras !
Visst behövs ett annat samhällssystem som mobiliserar alla med att lösa problemen – det finns alltså redan som embryo och behöver organiseras upp av-genom-för de intresserade mot de ha-/ta-orienterade …

Min kommentar: I bilden på Ernest Wigforss ovan visas den bild av arbete som kännetecknat arbetarrörelsen i Sverige sedan en bit in på 1900-talet.  Från början tvingades arbetarna arbeta 12 timmar om dagen för att kunna försörja sig. Barnarbete var också vanligt. Genom facklig och politisk kamp lyckades arbetarna tvinga fram bättre arbetsförhållande och lägre arbetstid.

Under årens lopp har arbetstiden kunnat begränsas utan att lönerna för den skulle behövt sänkas. Arbetarna fick del av produktivitetsutvecklingen. 1968 fick S egen majoriter i andrakammarvalet: ”Socialdemokraterna gick till val på bland annat ett starkt försvar, ökat inflytande för de anställda samt arbetstidsförkortning. ” I backspegen kan vi konstatera  att  S nådde sin absoluta storhetstid vid denna tid.

Sedan började det komma grus i maskineriet. Av de stolta parollerna om arbetstidsförkortning och inflytande för de anställda har det inte blivit någonting. Makten över produktionsmedlen är lika fast som tidigare. En facklig styrelserepresentant utan något egentligt inflytande och LAS är det som åstadkommits. Idag rundas LAS bland annat genom att bemanningsföretag används som buffert.

Arbetstidsförkortning känns idag mer avlägsen en någonsin. I dag gäller istället mantrat: Arbeta fler timmar för att rädda välfärden. Ett argument som S och den borgerliga alliansen idag är överens om.

Sedan 1970-talet har mycket hänt. Produktiviteten har fördubblats. Massor mer arbete har kunnat rationaliseras bort inom industrin och inom enklare tjänstemannajobb. För att minska lönekostnaderna har många företag flyttat till låglöneländer. Den traditionella arbetarklassen har krympt och S naturliga väljarbas har gjort detsamma.

Vilka är då arbetarklassen idag?

Mitt svar: Alla de som arbetar tillhör denna klass som på olika sätt drar sitt strå till stacken och ökar produktiviten i samhället. Men detta är ju M:s sätt att skapa splitring mellan olika grupper i samhället invänder då antagligen en hel del människor?  Här har vi arbetslinjen. Det ska löna sig att arbeta. Det ska inte löna sig att leva på bidrag.  Vem håller inte med om detta?  Sedan är det en annan sak hur mycket solidaritet ett samhälle känner sig ha råd med för de som inte arbetar. Här står vi inför en mycket stor utmaning idag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s