Min kommentar till Kjell-Olof Feldts inlägg till programkommisionen

Kjell-Olof Feldt skriver till programkommissionen för ett nytt partiprogram

Hela inlägget hittar vi här: http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/07/kjell-olof-feldt-klarar-s-den-generella-valfarden-i-framtiden/#comment-141

Här är min kommentar:

KOF skriver:

”En sammanfattning av socialdemokratins läge tycker jag kan se ut så här. Ambitionerna för den generella välfärdspolitiken är oförändrade vad gäller välfärdstjänsterna och har höjts för socialförsäkringarna: fler ska ha inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom liksom efter arbetslivets slut. Mot dessa ambitioner står att partiet i sin praktiska politik under de senaste 20 åren genomfört eller accepterat betydande skattesänkningar, framför allt på tillgångar och privat konsumtion. Min slutsats blir att Sverige numera har ett skatteuttag som inte klarar av att finansiera en generell välfärdspolitik byggd på socialdemokratins värderingar. ”

Han pekar på att det inte går att både ha kakan kvar och äta upp den. Det går inte både att minska inkomster och öka utgifter. En sådan ekvation går bara inte ihop.  Om S vill behålla välfärden måste den också kunna finansieras.

Kjell-Olof Feldt skriver vidare:

”Gamla pålitliga skattebaser har visat sig ha vingar. Det gäller framför allt kapitalet men i växande grad även arbetet och konsumtionen. Skattepolitiken har fått anpassa sig. Sverige har inte längre några tillgångsskatter: arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatterna är alla borta. Skatten på arbete, både den direkta och indirekta, har sänkts i ett antal omgångar. Och den andra stora skattebasen, privat konsumtion, har eroderats genom en lång rad undantag från den enhetliga momsen, som en gång sattes till 25 procent. ”

Det har helt enkelt blivit allt motigare att kunna få in pengar till statskassan.  För alla oss som vill behålla den generella välfärden gäller det att bidra med att hitta lösningar på finansieringsfrågan. Att bara vara allmänt positiv till den generella välfärden utan att ha idéer om finansieringen kan låta medmänskligt, solidarisk och jämlikt, men det leder ingen stans.

Att tro att det inte i första hand är fråga om pengar och finansiering är direkt ekonomiskt oansvarigt. Politik är att vilja sa Olof Palme på 1960-talet. Det är en första förutsättning. Utan vilja blir det ingenting. Men nästa förutsättning är att politik också måste vara att prioritera, plocka fram det som är riktigt viktigt och välja bort det som är mindre viktigt.  Det gäller även att hitta inkomstkällor till den samlade politik som S ska vinna väljarnas förtroende på. Allt måste hänga ihop. Reformer måste peka i en och samma riktning och de måste kunna finansieras.

Kjell-Olof Feldt pekar på möjliga inkomstkällor:

”Men alla dessa skattesänkningar går inte att motivera som anpassning till globaliseringens villkor. Sverige är ett av de ytterst få utvecklade länder som inte beskattar större arv. Fastighetsskatten försvann därför att den var avskydd i röststarka storstadsområden, medan ränteavdragen finns kvar som statens subvention av boende i villor och bostadsrätter (eller av annan lånefinansierad konsumtion). Den halverade momsen på mat köpt i butik (som lett till halverad moms på krogmat) har inget annat motiv än att den en gång infördes i en politisk köpslagan. Om en del andra selektiva reduktioner av konsumtionsbeskattningen kan egentligen bara sägas att de är resultatet av skicklig lobbyism. ”

Att vara reformvillig betyder inte att – som barn inför julafton – bara komma med en önskelista på allt vi vill ha. Vi måste också ikläda oss ett vuxenansvar och komma med idéer hur reformerna ska kunna finansieras.

Vill vi kunna satsa på en generell välfärd, lika för alla, måste den betalas gemensamt. Vill vi att Sverige fortsatt ska vara en kunskapsnation av rang, måste FoU betalas av samhället.  Företag kommer inte att gå ta investeringar, när det gäller grundforskning och en hela del annan forskning, som är samhällsekonomiskt nyttigt men företagsekonomiskt olönsamt.

Företag som vill överleva kan inte fungera som filantroper, mer än i mycket begränsad utsträckning och då i syfte att putsa på sitt varumärke.

Samma sak gäller all infrastruktur som är helt nödvändig från ett samhällsperspektiv. Om vi vill bygga järnvägar och annan spårbunden trafik måste det finansieras av oss som skattebetalare.

Samma sak gäller bostäder.  För att tillgodose behovet av små hyresrätter måste det ske en politisk styrning med gemensamma medel. Om Skanska, NCC och Peab bestämmer bygger de stora bostadsrätter som är företagsekonomiskt lönsamma.

Samma sak gäller på alla andra områden, exempelvis övrig omställning till en grön ekonomi. Företag kommer att vara med när det finns en företagsekonomisk lönsamhet i projekten.

En inkomstkälla som Kjell Olof Feldt glömmer bort att nämna är de vinsthemtagningar som samhället kan göra genom att ställa rimliga affärsmässiga krav på underleverantörer inom välfärdssektorn. När det visat sig att underleverantörerna, Carema, Attendo, Kunskapsskolan, John Bauer mfl inte levererat bättre service och högre effektivitet, så är det en ren förlustaffär för ägarna – skattebetalarna.  Här finns det mycket pengar att hämta in.

SNS (Stiftelsen Näringsliv och samhälle) presenterar sin rapport på hösten 2011: Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? ”

Medverkade i rapporten gjorde: Laura Hartman, Anders Anell, Eva Mörk, Jonas Vlachos, Kajsa Hanspers, Martin Lundin, Marta Szebehely, Stefan Wiklund.

Vi läser: ”Den viktigaste slutsatsen av studien är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn. Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.” Se vidare: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard

I DN presenterar Laura Hartman rapporten: http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Artikeln avslutas:

”I brist på offentliga initiativ för att förbättra beslutsunderlaget för välfärdspolitiken kommer SNS nu att genomföra fortsatta studier om hur den svenska valfrihetsmodellen kan förbättras.

Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ”

Här borde det med andra ord finnas lite pengar att spara in för att rädda välfärden och satsa på att skapa den gröna ekonomin/de gröna folkhemmen.

För hela KOF:s artikel, se bifogad:

Kjell-Olof Feldt; En kritisk betraktelse, om socialdemokratins seger och kris

I Wikipedia läser vi om Kjell-Olof Feldt: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kjell-Olof_Feldt

Öppet möte med Kjell-Olof Feldt

Den 6 februari klockan 18.30 anordnar Maria Södra Stations S-förening ett öppet möte med Kjell Olof Feldt. Mötet äger rum på Södergården, Götgatan 37 i Stockholm.

Han har skrivit boken: ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och kris.” Temat är hur SAP använt sina idéer och sin kompetens för att bygga ett brett förtroende för sin politik och hur det nu skulle kunna vinnas tillbaka.

På mötet har vi möjligheter att ställa frågor till Kjell Olof Feldt. Vi kan exempelvis fråga honom hur han ser på den tid som gått sedan boken skrevs och fram till idag. Vi kan även fråga honom om hur han ser på framtiden för S.

Här är artiklar och inlägg av och om KOF:

Så här vill Kjell-Olof Feldt blåsa liv i S

”Ekonomin har ändrats. Det går inte att säga att man har lösningen på hela pro­blemet med arbetslöshet. De senaste decennierna har vi inte lyckats göra något åt den, oavsett om det har varit högkonjunktur ­eller lågkonjunktur”, säger han.

”Ta de borgerligas arbetslinje. De trodde att de kunde komma till rätta med den arbetslöshet som varit konstant hög i nästan två decennier med några enkla handgrepp. Dagens regering håller på att göra bort sig, men man kan inte bara vinna val på andras passivitet när man inte själv har något alternativ att komma med. Vi måste börja med att skaffa oss en egen politik. Det är rätt tomt i lådan nu.”

http://www.di.se/artiklar/2012/4/21/sa-vill-kjell-olof-feldt-blasa-liv-i-s/

Återupprätta den gamla tråkbanken

”År 2007 uppgav 47 procent av sistaårsstudenterna på Harvard att de siktade mot Wall Street. På några decennier blev kapitalförvaltning hetare än statsförvaltning och leveraged finance mer attraktivt än att vara läkare.

Enklast vore förstås att skylla på de finansanställda. Men 99 procent har aldrig sett skymten av excesser eller tagit en enda galen risk. Skandaler är lätta att förstå, systemfel så mycket svårare.

Vad är lösningen? Efter 30-talskraschen i USA förlorade finansindustrin all sin glamour. Det efterföljande halvseklet blev bankpalatsen ett sömnigt tillhåll för riskaverta pärmbärare med medelmåttiga löner. Som av en händelse sammanföll detta med en period som innebar makalösa ekonomiska framsteg för de flesta amerikaner. Internationellt har pendeln redan slagit tillbaka kraftigt. En hel bransch letar efter en ny identitet. Även i Sverige är kanske cirkeln på väg att slutas. För en tid sedan skrev Kjell-Olof Feldt en debattartikel där han uppmanade socialdemokraterna att skaffa sig en bankpolitik och att ”ta parti för den gamla tråkbanken”. Frågan är om någon lyssnar den här gången. ”

Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Läs mer av Andreas Cevenka på hans blogg. Den hittar du på blog.svd.se/cervenkaspengar

Hela artikeln hittar vi här: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/var-ar-trakbanken_7696104.svd

Här är KOF:s inlägg till programkommissionen:  http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/07/kjell-olof-feldt-klarar-s-den-generella-valfarden-i-framtiden/

Inlägget kommenteras av flera personer.  Min kommentar till KOF:s inlägg, se separat inlägg:

Är Jämlikhetsanden vår civilisations räddare?

Om tidsandan, jämlikhetsanden och den praktiska politiken

Inledning

Vad är jämlikhetsanden? I Wikipedia läser vi: http://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4mlikhetsanden

Under denna flik kan man läsa om Jämlikhetsandenhttp://www.equalitytrust.org.uk/about-us

Under “About us” finner vi:

” People in more equal societies live longer, have better mental health and are more socially mobile. Community life is stronger where the income gap is narrower, children do better at school and they are less likely to become teenage parents. When inequality is reduced people trust each other more, there is less violence and rates of imprisonment are lower.

If we want to build a better society, it is essential we take action. The Equality Trust is working with others to build a social movement for change. We analyse and disseminate the latest research, promote robust evidence-based arguments and support a dynamic network of campaign groups across the country.”

Det här borde vara ”hot stuff” för de röda och gröna att ha med i den politiska argumentationen så ofta som, möjligt. Stefan Löfven som slänger längtande blickar på den välavlönade urbana medelklassen i storstäderna, borde kunna använda Jämlikhetsanden för att få med sig även detta gäng.

Vi läser på sidan 93 att i ojämlika samhällen drabbas även de någorlunda välbeställda av kortare livstid. Är verkligen ett ytterligare ett jobbskatteavdrag verkligen värt ett kortare liv även för de tämligen välbärgade? Ökar jämlikheten så ökar även medellivslängden för alla, fattig som för rik.

 Tidsandan med bäst föredatum

Trots att Jämlikhetsanden borde vara vägvinnande har jag hittills inte hört Stefan Löfven beröra forskningsrapporten en enda gång. Lika mycket uppmärksamhet som den fick 2009, lika stendöd verkar den vara 2013. Vad MP och V tycker och tänker får vi över huvudtaget inte reda på i media. Åtminstone så länge inte MP och V drabbas av någon skandal som lockar media och dess konsumenter.  En ny ”Ohlydebatt” om Jonas Sjöstedts eventuella kommunistiska sympatier skulle säkert vara medialt slagkraftigt.  Men än så länge är det tyst på den fronten.

När jag för Jämlikhetsanden på tal reagerar några som om jag talar om stenåldern. Den var ju populär för flera år sedan. Med andra ord har den för länge sedan passerat bästföredatum.  Den var spännande då men nu är den inte aktuell längre. Det finns ju så mycket nya saker på gång som är intressantare. Nyheter är färskvara.

Jag har hört att den var lite tendentiös också, är ett annat svar jag fått inom S. När jag frågar personer inom S. Var den inte lite för mycket till vänster för att vi ska få med medelklassen på tåget? Dessutom: S är ju ett framtidsparti. Då har vi inte tid att tala om en massa gamla saker som är flera år gamla. Nu gäller det att blicka framåt.

Vad har då S för framtidsvision? Jo man har triangulärt rejält och tagit till sig det gamla högerspökets paradgren jobb, jobb, jobb. Under hela 1900-talet (åtminstone fram till 1980) försökte arbetarrörelsen att flytta fram positionerna och skapa arbetstidsförkortning.  Högern sa barskt nej. Arbetarna ska arbeta och veta hut. De ska vara glada att det finns ett näringsliv som överhuvudtaget skapar några jobb. Ska ni nu ha arbetstidsförkortning också. Kommer aldrig på frågan. Nu har S och M samma syn om jobb. Flera arbetade timmar för att rädda välfärden.

För oss som var med när det begav sig, kommer vi ihåg 6 timmars arbetsdag som ett mål för framtiden.  Nu verkar frågan stendöd. För de yngre som har fullt upp med att komma in på arbetsmarknaden känns detta krav lite 1970-tal.  Nu är det jobb, jobb, jobb för att ha råd med välfärd och försörja alla pensionärer som gäller. Tidsandan har uppenbarligen förändrats.

Bäst- före-datum gäller även på Facebook. Trådarna kommer och trådarna går. Trådarna engagerar, efter någon vecka skyms de i bruset av alla andra fräschare trådar.  Efter några månader får man verkligen leta för att hitta en tråd.

Idag behöver människan = henskan mer än någonsin en långsiktigt hållbar politik, ekonomiskt, social och ekologiskt som bär över ett antal valperioder. Den nya politiken måste verkligen ta fasta på en långsiktigt hållbar civilisation. I Sverige borde vi vara vägvisare. Men i media och i den allmänna debatten är det i det närmaste dödstyst om hållbarhet.  Den var spännande när det var möte i Köpenhamn men nu händer det inte så mycket nytt på den fronten. Då finns det roligare och nyare saker att rikta blicken mot.

Vi har blivit konsumenter av allt. Vi konsumerar resor till allt djärvare mål. Men äldsta son som åkt jorden runt som en ”jojjo” de senaste åren har nu fått vittring på Nya Zealand. Läckert att åka så lång bort som möjligt. Som miljömedveten kompenserar han sig med att inte ha bil utan att cykla så mycket som möjligt.

Vi konsumerar kärleksförhållande, vänner, bekanta, Facebookgrupper (hoppar in och kikar om det händer något nytt, hoppar sedan genast vidare), mat, och prylar- inte minst tekniska vidunder. Det som igår var en bärbar dator är idag en Smartphone.  Tiderna förändras onekligen.

Vi lever i nuet. Om vi någon gång råkar läsa en artikel om att exempelvis världsbankens senaste klimatrapport pekar på 4 procentig global uppvärmning, då ruskar det till oss lite. Det här kommer att leda till katastrof och förödelse. Men då blir vi så dystra till mods att vi längtar bort från det kalla nord och tar oss en välförtjänt solresa.  Finns det någonting som talar för att vi i Sverige är extra aningslösa eller förnekande när det gäller vår civilisations utmaningar?  Antagligen inte. Vi speglar nog den allmänna uppgivenheten i västvärlden.

I tillväxtländerna har det vuxit upp en köpstark medelklass som tävlar med oss om att kunna konsumera så mycket som möjligt. Varför ska inte vi, när ni kostar på er?  Effekten blir att vi stegar oss fram till 4 procents global uppvärmning, med katastrofala konsekvenser till följd.

Har en sådan civilisation någon överlevnadskraft?

Ja det kan man verkligen fråga sig. Men nu finns det åtminstone några strimmor av hopp. Tänk om den Jämlikhetsanden åter dyker upp igen het som en nykokt potatis.  Det kanske är lika bra att läsa om den ifall att.

Så tillbaka till Richard Wilkenson och Kats Picket: Jämlikhetsanden – Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen.

På baksidan av boken läser vi: ”En bok med idéer stora nog att förändra vårt politiska tänkande. På en halv sida berättar den mer om den smärta som ojämlikhet leder till än vad något drama eller någon roman kan göra.” John Carey, Sunday on Times.

Vidare läser vi:

”Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojämlikhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som forskare i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då framträder är både chockande och överraskande.

Chockande eftersom ojämlikhetens skadeverkningar visar sig vara långt större än vad man kunnat föreställa sig. Ojämlikheten är en avgörande faktor bakom en rad centrala sociala och hälsorelaterade problem i rikare samhällen.

Överraskande eftersom ojämlikheten visat sig drabba inte bara de fattiga utan alla, var de än befinner sig på den sociala stegen. Även de rika får betala ett högt pris, i form av sämre hälsa och kortare liv.

I Jämlikhetsanden sammanfattar Rickard Wilkensson och Kate Pickett sin omfattande forskning. De visar att graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.

Deras undersökning bygger på omfattande statistik från 21c rika länder – däribland Sverige – samt från USA: s delstater.

Trots den förfärande verklighet som synliggörs i Jämlikhetsanden har boken ett hoppfullt budskap. De banbrytande kunskaper som ges om hur våra moderna samhällen fungerar är kraftfulla verktyg som kan användas för att vända den negativa spiral av ökande samhällsproblem, misstro och social oro som präglat västvärlden i flera decennier. Budskapet att stora sociala förbättringar går att åstadkomma – för alla grupper i hela samhället – om politiken inriktas på det mest väsentliga: att minska ojämlikheten. ”

Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv dina barn och landet där du bor

Det är väl att ta i att påstå att Jämlikhetsanden fick något större utrymme i valrörelsen 2010.  Jag hörde den nämnas i förbifarten i media, men det fanns ju viktigare saker att tala om, jobb, jobb, jobb för att klara välfärden. Och sedan förstås jobbskatteavdrag. Klimatfrågan som varit så het bara året innan var nu som bortblåst.  Det enda jag kommer ihåg var ett gräl mellan Maud Olofsson och Maria Wetterstrand om någon detalj som jag inte ens kommer ihåg vad det var.  Det politiska minnet är kort.

http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renta_nationernas_klimatkonferens_i_K%C3%B6penhamn_2009

I samband med valrörelsen hade LO-distriktet i Stockholms län tillsammans med Karnevals förlag gett ut en liten lättläst skrift på 20 sidor om Jämlikhetsanden.  ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv dina barn och landet där du bor. ”

När jag var valarbetare i Gamla Stan var det flera personer som frågade efter den. Men den fanns inte i valstugan. Efter en del letande lyckades han som var ansvarig för valstugan tillslut få tag på ett antal exemplar.  Men den var uppenbarligen inte någon stor fråga i valrörelsen.

Men varför fick den inte större utrymme i valrörelsen? Mona Sahlin omtalar boken i ”Möjligheternas land”.  På sidan 23 i boken skriver hon: ”Med sina uppmärksammade forskningsresultat och boken Jämlikhetsanden har hälsoforskarna Richard Wilkenson och Kate Pickett visat att det finns ett tydligt samband mellan jämlikhet och välstånd.  Ojämlika samhällen är ineffektiva, stressen ökar och mäniskor mår dåligt, de jobbar sämre, och utbildningen fungerar sämre. Ökade klyftor försvagar därför länder och samhällen. Välbefinnandet minskar och tilliten mellan människor urholkas. Större sociala skillnader leder till brottslighet och missbruk. De två forskarna hävdar att det i utvecklade länder inte är storleken på BNP eller hur mycket pengar man lägger ner på sjukvård som är avgörande för befolkningens hälsa. Viktigare är graden av jämlikhet och solidariteten mellan människor. ”

Varför inte detta budskap i högre grad präglade valrörelsen är för mig en gåta.

Jämlikhetsanden den praktiska politiken.

Orsaken till att ojämlikheten ökar är strukturell. Den frågan behandlar inte Jämlikhetsanden utan konstaterar att de skulle vara bra med högre grad av jämlikhet. Jämlikhetsanden talar också om de två vägarna att öka jämlikheten. Via skatter eller fackliga krav. Båda vägarna har sedan 1980-talet varit helt tandlösa. Kapitalets makt har ökat på bekostnad av arbete.  Nyliberalismen har dominerat politiken oavsett om borgerliga eller S-regeringar styrt över politiken i Europa.

När jag tar upp denna fråga med socialdemokrater brukar några se lite bedrövade ut, eller så tycker de att jag överdriver. Bara vi får en S-regering så löser det sig. Men gini- koefficienten talar ett annat språk. Ojämlikheten har ökat även när S varit i regeringsställning. Det vill de bara inte tro på.  Det måste vara fel på siffrorna. Inte kan S ha drivit en sådan politik. Vi är ju för jämlikhet. Men faktum kvarstår. På sidan 1 i häftet ser vi tydligt att ojämlikheten i Sverige ökat sedan början av 1980-talet. Ett besvärande ämne för S som suttit i regeringsställning majoriteten av dessa år.

Men jämlikhet är hälsosamt så på något sätt måste vi komma dit. Det svåra med själva övergångsproblematiken från ruta 1 till ruta 2, där ruta 1 är dagens ojämlika strukturer och ruta 2 är ett tänkt mål med större jämlikhet, är att denna övergång måste ske inom systemets ramar.  Ett system som i sig skapar ojämlikhet.

Det är då det skiter sig. Det är svårt att vara den goda människan i en kapitalistisk värld.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_goda_m%C3%A4nniskan_i_Sezuan

Det är likaledes svårt att vara den goda företagaren i samma värld. En god företagare kommer att få mycket stora problem att klara sig i konkurrensen. Det har även visat sig mycket svårt att vara den goda staten i en kapitalistisk värld.

Den reformistiska vägen har tappat styrfart sedan slutet av 1970-talet. Den revolutionära vägen har visat sig rent katastrofal. Kvar finns ett stort tomt hål. Det är där vi står idag.

 De stora revolutionerna och dess resultat

Revolutioner – stora spontant omstörtande händelser – har kännetecknat den västerländska civilisationen. Pariskommunen i två tappningar http://sv.wikipedia.org/wiki/Pariskommunen har präglat vårt kollektiva medvetande om vad vi menar med revolutioner. Resultat av dessa händelser blev helt förödande för de som startade händelseförloppet.

Franska revolutionen: 1789 och vanligen anses ha avslutats 1799 har mer än någon annan händelse påverkat vår idéhistoria: http://sv.wikipedia.org/wiki/Franska_revolutionen

Frihet, jämlikhet och broderskap har präglat den politiska retoriken allt sedan dess. Broderskap har successivt känts lite 1700-tal och har kompletterats med syskonskap, soliditet och medmänsklighet. Idag duger väl inte ens medmänsklighet utan begreppet får väl bytas ut mot medhenslighet.

Andra helt avgörande händelser för mänskligenheten är:

Den ryska revolutionen http://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_revolutionen.  Den ryska revolutionen blev väl inte vad sympatisörerna hade hoppats på. Gulag är av de bestående minnen vi har av en centralistisk terrorstat: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gulag

Den kinesiska revolutionen, http://sv.wikipedia.org/wiki/Kinesiska_revolutionen, väckte hopp hos min generation på 1960-talet. Idag vet vi bättre: Det stora språnget: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_spr%C3%A5nget och kulturrevolutionen kommer att för alltid påminna oss om centralistiskt tyranni och masslakt.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturrevolutionen.

När östblockets centralistiska byråkrati slutligen brakade samman runt 1990-talet var det många som såg att den folkliga resningen skulle leda till demokrati – folkstyre och att de mänskliga rättigheterna skulle förstärkas.  Idag vet vi bättre. Med Putin som ledare för det Enade Ryssland har politiken förvandlats till en ren megastor företagskoncern. I en förertagskoncern är inte demokrati inte efterfrågad. I företagsvärlden är det affärer som är det avgörande. http://sv.wikipedia.org/wiki/Enade_Ryssland.  Ryssland ser idag rent affärsmässigt på internationell politik.  ”What’s in it for me?” Affärer går före banaliterer som mänskliga rättigheter och demokrati.

Kina som efter 1978 bytt inriktning och blivit mer marknadsorienterade har väckt stora förhoppningar världen över. Överdriven tro på marknadens välsignelse visar sig inom alla områden. En stark tro på att marknadsekonomin i sig skulle skapa möjligheter för demokrati har hittills inte besannats. Tvärtom har Kina skapat en mycket slagkraftig ekonomisk modell som påminner om en stor multinationell koncern. Marknadsekonomin är inbäddad i en stark centraliserad styrning av ekonomin.  En koncern ser strikt affärsmässigt på politiken. Mänskliga rättigheter och demokrati är helt underordnade affärsmässiga mål. Ryssland och Kina har hittat liknande affärsplaner.  Makten över samhället hos de breda befolkningsgrupperna lyser med sin frånvaro.

 Revolutionerna rycker fram i USA

En annan helt avgörande händelse för vår civilisation är den amerikanska revolutionen.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Amerikanska_revolutionen.  Efter att berövat indianerna sina territorier fanns nu en förhoppning om att den nya världen skulle visa vägen och vara ett föredöme för den gamla världen.  Demokratins förlovade land brukar vi tala om när vi talar om USA.

 Anna Laestadius Larsson skrev i sin kolumn i SvD i våren 2011 under rubriken ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”:

I Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain har folket rest sig mot sina diktatorer, krävt frihet och jämlikare samhällen.

Trots den grönskande våren och solen som värmer i nacken är väl kanske inte allt så tipp topp här hemma heller. Det finns en del att diskutera när det gäller skolan. Och integrationspolitiken. Inkomstskillnaderna ökar. Och vi har fått ett nytt politiskt ­begrepp: utanförskapet. Men om någon skulle få för sig att fråga svenska folket om vi tror att det kommer att bli en revolution i vårt land de närmaste hundra åren skulle nog de flesta, efter att det första nervösa skrattet lagt sig, svara ett rungande nej.

När CBS News i samarbete med Vanity Fair i slutet av februari ställde frågan till närmare tusen amerikaner svarade 45 procent ja. Nästan hälften av amerikanerna tror att det kommer att bli en ny amerikansk revolution inom de närmaste hundra åren. [1]

Ganska många av de jag samtalat med har tagit upp revolutionerna i norra Afrika och ser det som en början till något som även kan smitta av sig till Kina. Det finns en stark tilltro till att demokratin kommer att segra i dessa länder. Även i Kina kommer demokratin till slut att slå genom. Däremot förekommer Anna Laestadius Larssons infallsvinkel inte så ofta bland de jag talat med. En ny amerikansk revolution i det demokratiska USA kan låta främmande. Det är väl bara att använda röstsedeln om de är missnöjda och rösta fram ett alternativ. Anna Laestadius Larsson fortsätter:

Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefsekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz. [2]

Artikeln kan även läsas i Vanity Fair. [3] Så idag är USA snarare en plutokrati än en demokrati. http://sv.wikipedia.org/wiki/Plutokrati

Bokslut över revolutionernas effekt och nya förhoppningar

Den franska revolutionens stolta budskap ”frihet, jämlikhet och broderskap” har utvecklats till att de dominerande krafterna idag i världen är allt annat än intresserad av frihet och jämlikhet. Istället har mammon blivit det helt dominerande inslaget hur världen styrs. Friheten är begränsad till frihet inom mycket begränsade ramar som mammon sätter upp.

Effekten av revolutionära händelser har blivit något helt annat än de som var med och kämpade hade föreställt sig. Trots detta dystra konstaterande är det ändå många som idag ser revolutionen som ända sättet att skapa något nytt.

Ett sådant exempel är Pål Steigen i boken ”En gång ska jorden bliva vår”, strategi för en ny värld, Leopard förlag. I boken går han genom dagens värld på ett mycket initierat sätt.  Han analyserar knivskarpt dagens internationella situation.

När han sedan kommer till övergången från ruta 1 (nuläge) till ruta 2 (nyläge) så är det revolutionen han sätter sitt hopp till: ” Det mest humana hade naturligtvis varit om miljardärerna och deras politiker bara kastade in handsken och medgav att de misslyckats. Det skulle bespara mänskligheten mycket lidande. Men det är knappast troligt att det kommer att hända. Och det måste absolut finnas en statsmakt som verkställer de nödvändiga besluten efter maktövertagandet. ” (sid 246).

Pål Steigen frågar sig: ”Vem är den primära drivkraften bakom den kommunistiska revolutionen? Vem är de revolutionära subjekten?

Han svarar: ” Arbetarklassen har aldrig varit större någon gång tidigare i historien. Förmodligen är arbetarklassen idag större än hela jordens befolkning var då Marx dog. Arbetarklassen i Kina är den största som någonsin existerat i något land. Den klassen känner högst påtagligt av både ekonomisk utsugning och de ekologiska hoten varenda dag och den håller på att bli medveten om sig själv. Den kämpar och ställer krav och den organiserar sig.

Om det klassen går till aktion, skakar världen. Och den kommer att ha många allierade. Arbetarklassen i de rika länderna upplever att välfärdsstaten håller på att falla sönder. Åren med förhållandevis stort välstånd är över för de allra flesta. Även medelklassen och stora delar av intelligentsian upplever att deras tillvaro är på väg att rasa samman. ”

Att den kinesiska regimen är mycket medvetna om riskerna med de stora klyftorna i Kina är ställd utom allt tvivel. Att arbetarklassen kämpar för sina rättigheter likaså. Hotet om våldsamma urladdningar i Kina är uppenbart.  Klyftorna inom världens alla länder ökar och skapar instabilitet. Våldsamma upplopp och folkliga resningar kan inte uteslutas. När mat och vatten börjar sina blir hotet än mer reellt.

Att vi på vår trygga del av planeten skulle drabbas av sociala utbrott och revolutionära händelser kan låta främmande. Men fortsätter ojämlikheten att dra sönder våra välfärdsstater kan vad som helst inträffa. De sociala spänningarna är större än på många, många år i Europa. Starkt nationalistiska krafter har etablerat sig och spänningarna mellan olika grupper människor tenderar att öka. De styrande verkar inte alls inse vilken explosiv situation som håller på att utvecklas i våra närområden. I en globalt alltmer sammanflätad värld kommer Norge och Sverige inte att kunna leva det trygga livet, skild från övriga världen.

Pål Steigan ”Allting tyder på att världen är på väg in i en period av med omfattande klasskamp. Överklassen runtom i världen är beväpnade till tänderna har visat vilja att använda denna övermakt, så det finns ingen orsak att hysa några illusioner om att kapitalismen kommer att lämna den historiska scenen på ett fredligt och hänsynsfullt sätt. ” (sid 240).

Men det finns dessvärre mycket lite som talar för att revolutionära lösningar skulle skapa en bättre framtid för människan. Risken är istället att vår civilisations undergång kommer att påskyndas. När den lilla grupp som idag har världsherraväldet börjar känna sig pressad finns risk att de inte kommer att sky några medel för att strida för sina intressen. På Marx till fanns vare sig kärnvapen eller biologiska stridsmedel. När människor känner sig pressade är det risk att vi reagerar irrationellt. Även om även den lilla procent som idag har makten skulle drabbas av den massförstörelse, som skulle kunna blir följden för att möta  hotet  från internationellt revolutionära rörelser, kan massförstörelsevapen ändå komma att användas. Människan har använt såväl kärnvapen (USA -> Japan) och biologiska stridsmedel (Irak -> Iran) tidigare.

Även om revolutionära rörelser uppstår och går enkelt att undvika, måste homo sapiens av ren överlevnadsinstinkt göra vad som står i vår makt att försöka undvika att det leder till en förintelse av vår civilisation. Vad som då kan göras återkommer jag om.

Jämlikhetsandens budskap är en hörnpelare i ett nytt paradigm anser jag vara ställd utom allt tvivel.

Hållbar utveckling och full sysselsättning

Jag gick med i SSU och SAP på tidigt 1970-tal och vet att de fråga som ansågs som mest självklar på den tiden var den fulla sysselsättningen. Det hade den varit långt innan jag gick med också. Full sysselsättning stödde jag då och full sysselsättning stöder jag nu.

Mina funderingar över S-nuvarande hållning har med andra ord inte med den fulla sysselsättningen att göra. Tvärtom. Ingen skulle vara gladare än jag om S verkligen tog sig an frågan om full sysselsättning på allvar. Det tragiska faktumen är att full sysselsättning har inte realiserats i Europa sedan början av 1990-talet. Istället har det varit hög arbetslöshet oavsett om det varit borgerliga eller S-regeringar. Så för att återgå till full sysselsättning krävs mer än bara läpparnas bekännelse. Det behövs en politik som leder full sysselsättning.

Jag plockar med mina två inlägg från Facebook i detta blogginlägg:

Om hållbar prioritering och full sysselsättning

 Inlägg 1:

”Om vi ska försöka formulera en politik för ett långsiktigt hållbart samhälle duger det inte med att skaffa jobb. jobb, jobb  – vilka som helst.

Den svåra politiska utmaningen är att få ihop en politik som är såväl ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar.

Vi måste ha med oss alla tre dimensionerna. Om vi menar något med att politiken ska bädda in marknaden, så måste S hitta en politik som samtidigt styr mot alla tre dimensionerna.

Att skapa jobb genom att öka på privat konsumtion är direkt kontraproduktivt ekologiskt. Att skapa jobb inom konsumtion av mer nötkött är direkt oansvarigt. På samma sätt som att skapa mer jobb inom det militärindustriella komplexet. Svårt att hitta hållbarhet i denna prioritering.

Världsbanken signalerade för några månader sedan att den globala uppvärmningen nu pekar mot 4 procent. En sådan utveckling hotar hela vår civilisation. Reaktionen från svenska politiker har varit minst sagt dämpad. Sverige kan självklart inte ensam påverka utvecklingen mer än marginellt. Men vi måste hitta en politik som gör att vi kan agera det goda exemplet. Det gör vi inte idag.

Att istället hitta styrmekanismer som leder till jobb som stöttar alla tre dimensionerna är en nödvändighet. S har möjlighet att ta ett samlat grepp om hållbarheten. Men då behövs en viljeinriktning.

Är det exempelvis bra att satsa på ytterligare en galleria på Södermalm?
Är det den här sortens jobb vi ska satsa på?

Det är ju när vi börjar ställa den här typen av frågor som det kan finnas möjlighet att vända på utvecklingen.  Av detta inlägg framgår tydligt att det inte är den fulla sysselsättningen som jag vänder mig mot. Vi måste helt enkelt ta hänsyn till att tre hållbarhets kriterierna samtidigt. ”

Inlägg 2:

”Politik är att prioritera. Ska vi prioritera en hållbar utveckling så är det den typen av jobb som ska fram. Mot mer vegetabilisk konsumtion, mer konsumtion av arbetsintensiva tjänster – som dessutom styr mot hållbarhet.

Mindre privat konsumtion – mer jobb för att stötta byggnation av det grön ekonomi eller gröna folkhemmen om ni så vill.

Om inte S har något att säga i dessa frågor är S allt annat än något framtidsparti. ”

I mina båda inlägg visar jag att jag saknar en inriktning på jobben mot de tre hållbarhets- dimensionerna sammantagna, ekonomisk, social och ekologisk. Med andra ord är jag inte emot full sysselsättning, tvärtom. Men med politisk vilja kan jobb styras mot hållbarhet.

Jag har tidige hävdat att jag tycker att det är bra att S-ledningen tar tid på sig för att verkligen analysera dagens situation. Efter två förlorade val och en synnerligen spetig politik är det bättre att ta tid på sig. Jag har även hävdat att i ett folkrörelseparti inte detta ska innebära att vi ska gå och invänta till ledningen har bestämt sig. En levande lokal debatt är alltid viktig. Annars blir den representativa demokratin mest en form utan innehåll. Om den spetiga politiken se detta blogginlägg där jag hänvisar till Kjell Olof Feldt: https://rogerdahl.wordpress.com/2012/07/24/vad-har-socialdemokraterna-att-saga-om-framtiden/

Att partiledningen väntar med alltför detaljerad politik är jag bara positiv till. Men jag saknar en tydlig viljeinriktning  att såväl hållbar utveckling som sysselsättning är de mest prioriterade verksamheterna för S. Hållbarhet och full sysselsättning är dessutom ömsesidigt beroende av varandra. Att fokusera på full sysselsättning och inte integrera hållbarhet kommer inte att nå önskvärda resultat.

Nästa fråga: att jag ser att S har intagit en tidigare högerståndpunkt behandlar jag i mitt blogginlägg https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/16/ett-nytt-paradigm/

På bilden av Ernst Wigforss ser vi den självklara inställning som arbetarrörelsen haft under hela 1900-talet, åtminstone fram till 1980-talet.

I valrörelsen 2010, var jag med och delade ut ett flygblad som pekade på högern arbetslinje. Alla som varit med en stund och kan sin historia vet att arbetarrörelsen fick strida mot högern för att få arbetstidsförkortningar; 8 timmarsdagen, 5 veckors semester och lediga lördagar.

På 1970-talet var det självklart att man kunde driva full sysselsättning och arbetstidsförkortning samtidigt. De stod inte alls emot varandra. Tvärt om vann S valet år 1968. Socialdemokraterna gick till val på bland annat ett starkt försvar, ökat inflytande för de anställda samt arbetstidsförkortning. http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_Sverige_1968  Det var uppenbarligen en populär politik. S fick egen majoritet i riksdagen.

Under hela 1970.-talet diskuterade vi olika former av arbetstidsförkortning. 6-timmarsdagen, för alla eller för småbarnsförändrar. Denna fråga har nu självdött.

Nu år 2013 är det jobb, jobb, jobb som gäller. Någon arbetstidsförkortning är det inte tal om. Nu gäller det istället att arbeta så många timmar som möjligt för att ha råd med välfärden. Denna högerpolitik har nu även blivit socialdemokraternas. Tiderna förändras.

Här har vi den historiebeskrivning som jag minns. S borde återigen föra en politik som syftar till full sysselsättning och att arbetet ska se som ett medel för att uppnå målet frihet som bilden på Ernst Wigforss visar ovan.

Men då måste vi börja analysera detta.  https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/15/produktivitet-och-arbetets-valsignelse/

Plan B 4.0 – att rädda civilisationen -Lester Brown

Plan B 4.0 – att rädda civilisationen

Människan står inför en större utmaning än vi antagligen någonsin tidigare upplevt. Den 8:e maj 2010 cyklade Elisabeth och jag till det Globala gymnasiet – Hornsgatan 93, på Södermalm, för att lyssna på Lester Brown.

Om Lester R Brown [1]

Vem är då denne Lester Brown? Jo, han är en av de verkligt internationellt tunga namnen inom miljö och klimatfrågor. På plats i det Globala gymnasiet på Södermalm, köpte jag boken Plan B 4.0, rädda civilisationen! Jag fick den även signerad och det kändes stort. Få människor har haft så stort inflytande på miljö- och klimatdebatten som denne man. Lester Browns styrka är att han inte enbart fokuserar på klimatfrågan, utan sätter in klimatfrågan i ett helhetsperspektiv.

På hemsidan www.earthpolicy.org kan vi gratis ladda ner den engelska versionen. Vill vi istället ladda ner den svenska versionen hittar vi den på www.svenskaplanb.se.

På baksidan av boken kan vi läsa följande:

”Om Nobels fredspris år 2007 givits till en tredje mottagare hade den självklara kandidaten varit Lester Brown.”

Edward O Wilsson, professor vid Harward med biologisk mångfald som specialitet.

”… En ögonöppnare till och med för dem som är mycket insatta i dessa frågor.”

D R Joseph Romm, redaktör på Climate Progress.

Lester R. Brown framstår som en experternas expert, ändå skriver han så att komplicerade sammanhang blir tillgängliga för alla som är engagerade i framtidsfrågor.

”Brown skiljer sig alltså från många röster i klimatdebatten genom att inte ensidigt fokusera på den globala uppvärmningen… Här finns inte en enda svepande generalisering…”

Nils Aage Larsson, Göteborgs-Posten om Plan B 3.0.

”… På en imponerande vetenskaplig grund presenterar Lester Brown utmaningarna rakt på sak och visar oss vägen till möjliga lösningar på klimatkrisen. ”

P D Smith, The Guardian, om Plan B 3.0.

Lester R. Brown pekar ut de trender som helt säkert kommer att forma planetens framtid. Några är så akut farliga att vi måste göra allt för att bryta dem. Andra så hoppingivande att vi bör satsa helhjärtat på att förstärka dem. Så blir detta en bok som ser realistiskt på våra stora möjligheter att rädda civilisationen, och förverkliga mera hållbara och rättvisa förhållanden.

Ekologen, agronomen, ekonomen Lester Brown är hedersdoktor vid 24 universitet och leder Earth Policy Institute, en oberoende forskningsorganisation i Washington. Han är hedersprofessor vid den kinesiska vetenskapsakademin och har översatts till mer än 40 språk. Bland hans utmärkelser finns FNs miljöpris och WWFs guldmedalj. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin tilldelade honom Borgströmspriset för att han ”inspirerat miljonstals människor över hela världen genom sina globala framtidsvisioner och sin beskrivning av vägen till en ekologisk ekonomi som kan rädda vår utsatta planet och vår hotade civilisation. ”[2]

Lester Brown har verkat många år inom miljö- och klimatdebatten. Att över huvud taget ha funderingar om vår framtida globala värld, utan att spana in vad Lester Brown har att säga, hade varit lite slarvigt.

För ungefär 30 år sedan bidrog Lester Brown till att utveckla begreppet ekologiskt hållbar utveckling, vilket han har använt i sin utformning av ekoekonomin. Han grundade och ledde World Watch Institute under dess första 26 år. Under sin långa karriär, som startade med tomatodling, har Lester Brown författat eller varit medförfattare till många böcker och blivit utnämnd till hedersdoktor 24 gånger. Hans böcker har översatts till över 40 språk.[3]

Att koppla ihop ekologi och ekonomi är det banbrytande arbete Lester Brown ägnat sig åt i över 30 år. Han skisserar i boken vad som behöver göras. Om inte ekonomi och ekologi hålls ihop blir det två debatter som inte håller ihop. Då kommer vår civilisation att sannolikt gå över styr.

Plan A och Plan B

Plan A är business as usual. Om vi fortsätter som nu kommer det att gå mindre bra för vår civilisation. Fortsätter vi som nu är hela vår civilisation hotad. I Lester Browns tidigare bok Plan B 3.0 uppdrag rädda jorden! ägnade han stor kraft åt att beskriva den nuvarande situationen världen befinner sig i. Det är den nuvarande situationen som Lester Brown kallar plan A.

Han talar om marknadens gigantiska haveri. Där hänvisar han till Nicholas Stern – tidigare chefsekonom på Världsbanken – som påvisade att marknaden inte inbegriper klimatförändringarna i kostnaderna för förbränning av fossila bränslen. Sternrapporten som anses som en banbrytande undersökning kom i slutet av 2006.

Kostnaden menar Stern skulle mätas i tusentals miljarder dollar. Skillnaden är enorm mellan de fossila bränslenas marknadspriser och de priser som också inbegriper samhällets kostnader för miljön.. ….

Marknaden är på många sätt en otrolig institution. Den fördelar resurser med en effektivitet som ingen central planeringsenhet kan nå upp till och den balanserar utan svårighet tillgång och efterfrågan. Men marknaden har några fundamentala svagheter. Den inbegriper inte varornas indirekta tillverkningskostnader i priserna. Den värdesätter inte naturens tjänster på rätt sätt. Och den respekterar inte trösklarna för hållbar avkastning i naturliga system. Den sätter dessutom kortsiktighet före långsiktighet, och visar inte mycket hänsyn till framtida generationer.

Ett av de tydligaste exemplen på detta gigantiska marknadshaveri kan iakttas i USA, där bensinpriset på en bensinstation i mitten av år 2007 var 0.80 dollar/liter. Men detta pris täcker bara utgifterna för att upptäcka oljan, pumpa upp den till ytan, raffinera den till bensin och distribuera bensinen till bensinstationerna. Den bortser från kostnaderna för att klimatet förändras, från de svällande militärutgifterna för att tillförsäkra USA olja i det politiskt instabila Mellanöstern, från sjukvårdskostnaderna för att behandla dem som fått sjukdomar i andningsorganen av att andas förorenad luft och från kostnader för skattesubventioner till oljeindustrin (till exempel bidragen som kompenserar ägaren till oljekälla för att oljan så småningom kommer att ta slut). [4]

Den utmaning som världens stater står inför är att ändra skattesystemet så att priserna på produkterna bättre avspeglar samhällets totala kostnader. Genom att beskatta dessa varor och istället ge skattesänkningar på inkomster kan den priset närma sig den faktiska samhällskostnaden. Det här är en av grundbultarna i Plan B, en grön skatteväxling.

Kollapsade stater och N11 länder

Lester Brown talade redan i sin förra bok, Plan B 3,0- rädda jorden, om kollapsade stater. Med kollapsade stater menar han de stater som inte klarar att upprätta en rättsstat. I brist på statliga resurser tar privata ligor över rättsskipningen. Kollapsade stater kännetecknas av att de inte längre håller ihop ekonomiskt, socialt och/eller ekologiskt.

Tabellen avser de värst drabbade kollapsade staterna 2008

  1. Somalia 114,7
  2. Zimbabwe 114,0
  3. Sudan 112,4
  4. Tchad 112,2
  5. Demokratiska Republiken Kongo 108,7
  6. Irak 108,6
  7. Afghanistan 108,2
  8. Centralafrikanska republiken 105,4
  9. Guinea 104,6
  10. Pakistan 104,1
  11. Elfenbenskusten 102,5
  12. Haiti 101,8
  13. Burma/Myanmar 101,5
  14. Kenya 101,4
  15. Nigeria 99,8
  16. Etiopien 98,9
  17. Nordkorea 98,3
  18. Jemen 98,1
  19. Bangladesh 98,1
  20. Östtimor 97,2[5]

N11 Länderna

 

Efter Brasilien, Ryssland, Indien och Kina bedömer Goldman Sachs[6] att ett nytt gäng tillväxtnationer ska träda fram.

I Wikipedia läser vi:

The Next Eleven (or N-11) are eleven countries—Bangladesh, Egypt, Indonesia, Iran, Mexico, Nigeria, Pakistan, Philippines, South Korea, Turkey and Vietnam—identified by Goldman Sachs investment bank as having a high potential of becoming, along with the BRICs, the world’s largest economies in the 21st century. The bank chose these states, all with promising outlooks for investment and future growth, on December 12, 2005.

I investerarvärlden har det länge varit ett känt faktum att tillväxten främst beräknas att hamna utanför västvärlden.  Efter Bric-länderna, Kina, Indien, Brasilien och Ryssland kommer The Next Eleven (or N-11):

Bangladesh, Egypt, Indonesia, Iran, Mexico, Nigeria, Pakistan, Philippines, South Korea, Turkey and Vietnam.  Det är den inflytelse investeringsbanken Goldman som har identifierat dessa 11. Kriterierna är makroekonomisk stabilitet, politisk mognad, öppenhet för handel och investeringar och kvalitén i utbildningen. Den här analysen gjordes 2005.  [7]

Det är intressant att se att flera av de stater som Lester Brown beskriver som kollapsande, uppfattar istället Goldman Sachs som extra löftesrika. Hur kan de komma till så olika slutsatser?

Jag skulle inte vilja investera mina pengar i många av de länder som Goldman Sachs rekommenderar, sa en av de personer jag intervjuat som arbetar med makroanalys. Han såg motsvarande problem som Lester Brown beskriver ovan. Han såg stora olikheter i N 11 ländernas tillstånd. Skillnaderna mellan Sydkorea och exempelvis Pakistan är enorma. Att klumpa ihop stater med så olika förutsättningar i samma grupp som lovande investeringsobjekt förstod han inte vitsen med. Flera av de intervjuade har varit synnerligen ifrågasättande till hur Goldman Sachs kommit fram till att dessa N11 fått en sådan upphöjdhet av Goldman Sachs. Orsaken tycks vara att Goldman Sachs helt fokuserar på möjligheterna och tycks tonat ner riskerna. Goldman Sachs ser till att en stor och ung befolkning ger stor potential för ökad konsumtion. En ung växande befolkning ger även en stor arbetskraftspotential. Att staterna börjar från en mycket låg nivå gör även att tillväxtpotentialen är mycket stor. Båda dessa effekter sammantagna ger möjlighet till kraftig tillväxt, som Kina, Indien, Ryssland och Brasilien genomgått under ett antal år. Men länder som Pakistan, Bangladesh, Nigeria och México har mycket stora utmaningar innan de kan uppfattas som så löftesrika.

I México håller de olika knarkkartellerna på att få en allt starkare dominans över samhället. Media är satt under stark press, där kartellerna vill kontrollera vad som skrivs om dem. Även myndigheterna är extremt infiltrerade av narkotikamaffian, ibland händer det att polisen kommer in på redaktionerna och talar om vad som inte får skrivas i tidningarna. [8] Om inte México får bukt med maffiaväldet kommer landet att allt mer destabiliseras. Det skapar ingen bra jordmån för en långsiktig och uthållig tillväxt.

Men det finns ljustecken. Lester Brown visar på att omställningen från kol, olja och naturgas redan är i full gång. Istället kommer de förnyelsebara källorna.

Kärnkraften är också på tillbakagång. Globalt sett minskade faktiskt elproduktionen från kärnkraft år 2008, medan vindkraften produktionskapacitet ökade med 27000 megawatt- tillräckligt för att svara mot förbrukningen i 8 miljoner hushåll i USA. Världen förändras i snabb takt. [9]

I ett diagram över världens energiproduktion från förnyelsebara källor år 2008.

Siffror inom parentes anger 2008, gigawatt el. Siffror till höger Plan B för 2020.

Elproduktionskapacitet:

Vind (121)  3000

Solceller på tak (13) 1400

Solcellskraftverk (2) 100

Solvärmekraftverk (0) 200

Geometrisk energi (10) 200

Biomassa (52) 200

Vattenkraft (945) 1350

Summa: (1143) 6450 + 5307.

Värmeproduktionskapacitet: gigawatt värme.

Solfångare på tak (120) 1100

Geometriska energi (100) 500

Biomassa (250) 350

Summa: (470)  1950 + 1480. [10]

Globalt sett skulle Plan B innebära att den el som produceras med olja skulle minska med 90 procent 2020. Det skulle mer än väl kompenseras med el från förnybara källor. Inom transportsektorn skulle man minska användningen av fossila bränslen med 70 procent, genom att övergå till eldrivna bilar och energisnåla hybridbilar. Övergång till eldrivna tåg istället för diesel. Många hus skulle kunna fungera med el över hela linjen – värmen kylan och belysningen – allt skulle kunna drivas med förnybar el. [11]

Global satsning och urtidsmänniskan

För att återställa vår planet behöver världssamfundet årligen satsa 187 miljarder dollar. I boken redogör Lester Brown för hur han kommit fram till dessa siffror.

Grundläggande sociala mål:

Allmän grundläggande utbildning (10). Avskaffande av analfabetism bland vuxna (4). Skollunchprogram för i de 44 fattigaste länderna (6). Mödra – och barnavårdsinsatser i de 44 fattigaste länderna (4). Reproduktiv hälsa och familjeplanering (17). Allmän grundläggande hälsovård (33). Åtgärder mot bristen på kondomer (3). Summa 77 miljarder dollar.

Trädplantering för att minska översvämning och för att bevara jordlagren, (6). Trädfällning för att binda koloxid (17). Skydd av matjorden på odlade arealer (24). Återställande av betesmarkerna (9). Återställande av fiskbestånden (13). Skydd för den biologiska mångfalden (31). Stabilisering av grundvatten (10). Summa 110 miljarder dollar. [12]

Lester Brown pekar på att om vi bara tog en tämligen liten del av de medel som vi använder till militär upprustning, så skulle vi klara att möta miljö – och klimathotet. Det är ju de verkliga hoten mot vår civilisation. Bara Irakkriget kan ha kostat 3 biljoner (3 000 000 000 000) dollar om vi tar hänsyn till de totala kostnaderna, exempelvis den livslånga vård som behövs för hemvändande krigsveteraner med hjärnskador eller fördärvad psykisk hälsa.

Militärutgifter 2008, i miljarder dollar:

USA (607), Kina (85), Frankrike (66), Storbritannien (65), Ryssland (59), Tyskland (47), Japan (46), Italien (41), Saudiarabien (38), Indien (41), alla andra (380). Sammanlagt använder världens samlade nationer 1464 miljarder dollar till militära ändamål. Plan B har istället budgeterat för 187 miljarder dollar. [13]

Tyvärr tycks utvecklingen istället gå i motsatt riktning. I SvD läser vi att världens militära utgifter fortsätter att öka. Statistiken kommer från SIPRI, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut.

10 174 460 000 000 kr. Det är det belopp som världens samlade militära utgifter 2010.

Trots finanskris och trots en våg av kraftig upprustning ända sedan 2000, så fortsatte militärutgifterna att öka under 2010. Ökningen var 1.3 procent. Ökningen sker med andra ord från en redan mycket hög nivå.

I kronor räknat kan nästan hela ökningen förklaras av USA, som trots ekonomisk åtstramning på andra områden fortsätter att satsa på militären. När tvillingtornen på Manhattan föll samman 2001 använde landet 3.1 procent av sin bruttonationalprodukt till militära utgifter. Förra året var andelen 4.8 procent. Det är den högsta för något land där det finns tillgänglig statistik, utanför mellersta östern. USA står ensam för 43 procent av världens samlade militära utgifter.  [14]

Topplistan över militärutgifter 2010 toppas solklart av USA. 698 miljarder dollar spenderar USA på militärutgifter. Kina ligger 2:a med 119 miljarder dollar. Sedan hittar vi en klunga med länder: Storbritannien 60, Frankrike 59, Ryssland 59, Japan 54, Saudiarabien 45, Tyskland 45, Indien 41 och Italien 37 miljarder dollar.

Ser vi till den procentuella ökningen ligger Sydamerika i topp trots att de flesta staterna där saknar militära hot. I artikeln framgår att Brasilien vill bli en militär makt att räkna med. Även Afrika rustar upp. Angola, Algeriet, Marocko och Nigeria är de som främst rustar bland de afrikanska länderna.

Glädjande nog så rustar Europa ned, sett som ett genomsnitt. Den globala finanskrisen och budgetproblemen i flera europeiska länder gör att militärutgifterna i snitt minskade med 2.8 procent.

Samuel Perlo-Freeman, chef för Sipris projekt för militära utgifter säger:

Europa är en fredlig del av världen med en fungerande säkerhetsstruktur. Flera av de hot som ändå finns, som klimatförändringar och terrorism, är inte militära hot.  [15]

Överlevnadsinstinkten borde ligga djup hos människan. Men de faror som idag människan står inför, är inte de faror som våra tidiga förfäder levde under hotet av. Kampen för överlevnaden var då akut här och nu. Plötsligt dök det upp ett anfallande djur. Då gällde det bokstavligen att vinna matchen eller försvinna som föda och bli historia. De hotbilder som människan idag har att brottas med är av en helt annan natur. Då kan vi inte använda vår urtidsmänniskas reflexhandlingar för att lösa våra problem. Ändå är det just urtidsmänniskan som tycks vara så framträdande i dagens värld. Människan känner sig med all rätt otrygg. Då rustar vi för krig. Med militär styrka ska vi få bukt med hoten. Men miljö – och klimathotet löser vi inte med militär rustning. Det går inte att förhandla med naturen säger Anders Wijkman klokt. Men människan tror uppenbarligen, att vi med vapenmakt ska kunna vinna fajten mot naturen. Ser man på den globala upprustningen och våra nuvarande satsningar för att rädda civilisationen och extrapolerar dessa 15 år framåt är det onekligen lätt att hålla sig för skratt. Om vi bara använde en bråkdel av de pengar vi använder till militär upprustning och istället satsade på att rädda vår civilisation skulle oddsen öka dramatiskt.

Usama Bin Laden är dödad. I Aftonbladet läser vi att priset för USA:s krig mot terrorn har kostat 1160 000 000 000 dollar. Omräknat till dagens valutakurs blir det 7273 200 000 000 kr. 7273 miljarder kronor är mer än Sveriges BNP, värdet av varor och tjänster under ett år. För att få grepp om dessa ofattbara siffror exemplifierar Aftonbladet: Pengarna skulle räckt till att varje svensk skulle få 771883 kr person, vi skulle kunna ha byggt 501 sjukhus eller 389 Öresundsbroar för dessa pengar. [16]

I den här notan ligger även att människan har tagit kål på Saddam Hussein och kostnaderna i Irak. I USA jublar befolkningen: Öga för öga tand för tand. Fredspristagaren Barck Obama har stärkt sina möjligheter att bli återvald som president.  USA har visat att ”Yes we can”. Men har jakten på Usama Bin Laden och Saddam Hussein verkligen varit den bästa prioriteringen för att rädda vår civilisation? Tänk om bara en del av dessa pengar lagts på fattigdomsbekämpning för att bromsa den galopperande befolkningsökningen. Med fattigdomsbekämpningen skulle även fattiga människors ilska mot väst mildras och grogrunden för terrorism mildras. Blir världen verkligen en tryggare plats för att två symbolpersoner dödas? Våld föder våld. Våld föder revansch.

Uppvaknandets stund

Plan B visar på tre modeller för förändring från Plan A. Den ena är Pearl Harbormodellen, den andra är Berlinmursmodellen och den tredje är tårtbottsmodellen.

Det överraskade japanska attacken på Pearl Harbor den 7 december 1941 förändrade amerikanens sätt att se på kriget. Om de hade tillfrågats den 6 december om landet skulle gå med i andra världskriget, hade troligen 95 procent sagt nej. Den 8 december har antagligen 95 procent svarat ja. Svagheten med Pearl Harbor modellen är att om vi väntar med förändring till dess en akut situation uppkommer, kan det vara för sent. Om vi frågar forskarna om ett tänkbart Pearl Harbor scenario väljer de ofta ut risken att istäcket på Västantarkis bryts ner. En sådan sönderbrytning skulle kunna leda till en höjning av havsnivån med 60-100 cm på bara några år. Efter en Pearl Harbor katastrof som att Västantarkis skulle brytas sönder, kan det vara för sent att göra något åt resten av Antarktis eller Grönlands ismassor som också smälter i allt snabbare takt. Då kommer katastroferna att bli så omfattande att det kan vara svårt för vår civilisation att ta oss samman och rädda det som räddas kan.

När Berlinmuren revs i november 1989, var det en konsekvens av en grundläggenade social förändring som startade i Sovjetunionen och spred sig till Östeuropa. Händelsen var oväntad. CIA (Central Intelligence Agency) hade i januari 1989 ingen aning om att en omvälvande historisk händelse stod för dörren. Ingenstans kan man på 1980-talet hitta statsvetenskapliga rapporter som talar om att Östeuropa stod inför en politisk revolution. Många sociala förändringar inträffar vid en omslagspunkt, när vissa avgörande trösklar överskrids. När väl omslagspunkten är överskriden så börjar händelserna accelerera. Att den tidigare så starka militära sovjetiska förtryckarmakten i Moskva skulle rasa ihop som ett korthus, var verkligen en högoddsare. Att sedan den ena östeuropeiska diktaturstaten efter den andra ramlade samman var mer en naturlig konsekvens av den första händelsen, sovjetstatens sammanbrott.

Ett annat exempel på Berlinmuren- scenariot är den allmänna inställningen till rökning. Under 1980 och 1990-talet kom det ett antal rapporter, som dokumenterade den ena negativa effekten efter den andra.  Därför nådde rökningen sin toppnotering på 1970-talet och är nu i en starkt fallande trend.  Idag har vi en helt annan inställning till rökning och till passiv rökning. [17]

Det som händer i norra Afrika och mellersta östern var lika oväntat som när Sovjetstaten brakade samman. I botten till konflikten ligger ett pyrande missnöje bland befolkningen. Rätt som det är passeras en omslagspunkt och då sker allt mycket snabbt och den ena händelsen ger upphov till den andra. Ökade vetepriser och möjligheten att använda av sociala medier var två utlösande faktor till upproren.

Många hade hoppats på att klimatkonferensen i Köpenhamn skulle kunna bli en sådan omställningspunkt.  Besvikelsen blev stor, men det är nu nödvändigt att öka på ansträngningarna. Tiden rinner iväg och det hastar. Det är ingen idé att sitta och vänta på att något ska hända. Nu gäller det att agera. Det som kännetecknar berlinmurmodellen är att gräsrotsorganisationen inte har med sig de styrande i landet. En NGO (non-governmental organization[18] kan fånga upp gräsrötternas vilja men utan att ha de styrande med sig har det visat sig att resultaten och förändringarna blir begränsade.

Det tredje modellen tårtbottensmodellen. Den kännetecknas av ett förändringstryck från gräsrotsnivån sammanfaller med att ledande politiker. Om Barack Obamas agerande sammanfaller med NGO:s intentioner uppstår en starkare framåtriktad förändringsrörelse i riktning mot ett hållbart samhälle.

Vad du och jag kan göra?

Vad säger Lester Brown om våra möjligheter att göra något åt situationen?

En av de frågor man oftast ställer mig är: ”Vad kan jag göra?” Människor väntar sig vanligtvis att jag ska svara med något om livsstilsförändring, pappersinsamling eller glödlampsbyten. De är alla väsentliga insatser: men det räcker inte alls. Vi måste ge en ny struktur åt hela vår globala ekonomi, och det måste ske snabbt. Det bästa du kan göra är att bli politiskt aktiv och arbeta för de förändringar som krävs. Att rädda civilisationen är ingen soffliggarsport. [19]

Det gäller skapa en ny struktur åt hela vår globala ekonomi. Men hur gör vi det? Vad kan du och jag göra för att rädda vår civilisation? Våra politiker verkar mest upptagna med att hitta en politik för att vinna nästa val. I valet 2010 var det inte Lester Browns frågor om att rädda civilisationen, som politikerna och media fokuserade på. Tillväxt, jobb och plånboksfrågor dominerade istället debatten.  Orsaken var väl att politikerna inte bedömde dessa frågor som tillräckligt viktiga och utslagsgivande för att vinna valet med. Men vad hjälper det om politikerna vinner val när vår civilisation är hotad i märgen?

Hur ska vi kunna ändra på den agendan? Nu är det tillväxten för att skapa jobb som är den helt avgörande debatten i media. Anders Borg måste skapa 1250 jobb om dagen kan man läsa i SvD. Men vilken typ av jobb är det som skapas? Leder dessa jobb till att vi börjar bygga på en ny hållbar struktur för vår globala ekonomi? Dessa frågor ställs alltför sällan. Borde vi inte få med statistik om var jobben skapas och hur det påverkar omställningen till ett hållbart samhälle?

Vad vi kan göra

Ekologisk skatteväxling är ett viktigt inslag i Plan B:s  verktygslåda. Sverige får ett hedersomnämnande. Mellan åren 2001-2006 växlade vi skatter så att inkomstskatten minskade med uppskattningsvis 2 miljarder dollar, medan skatten på miljöskadlig verksamhet ökade. Främst var det fordonsbeskattning. Samma väg har Frankrike, Italien, Norge, Spanien och Storbritannien tagit. Undersökningar från såväl Europa som USA visar att minst 70 procent av väljarna stöder ekologisk skatteväxling när innebörden klargörs för dem. [20]


[2] Plan B 4.0, Lester R. Brown, baksidan av boken.

[3] Lester R. Brown, Plan B 4.0, sid 347.

[4] Lester R. Brown, Plan B 3.0,  sid 21.

[5] Plan B 4.0, Lester R. Brown, sid 30.

[8] Sveriges radio 1, tisdagen den 27 september 2011. Orsaken till att frågan behandlades var att en mexikansk kvinna ansvarig för en blogg som tog upp offer för knarkkriget.

[9] Plan B 4.0, Lester R. Brown, sid 85.

[10] Plan B 4.0, Lester R. Brown, sid 137.

[11] Plan B 4.0, Lester R. Brown, sid 138.

[12] Plan B 4.0, Lester R. Brown, sid 258.

[13] Plan B 4.0, Lester R. Brown, sid 208.

[14] SvD måndag 11 april 2011, sid 10.

[15] SvD måndag 11 april 2011, sid 10.

[16] Aftonbladet  5 maj sid 14.

[17] Plan B 4.0, Lester R. Brown, sid 251 ff

[19] Plan B 4.0, Lester R. Brown, sid. 261.

[20] Plan B 4.0, Lester R. Brown, sid 241.

En långsikitgt hållbar civilisation – Rädda civilisationen

Detta är hämtat från en ej utgiven bok. Bokens arbetstitel: En långsiktigt hållbar civilisation.

Kapitel 2 Rädda civilisationen

Kan vi kompromissa med naturen?

Den 28 november 2009 tittade jag på ett debattprogram inför klimatmötet i som hölls Köpenhamn i december 2009. Det jag skriver nedan är från mina minnesanteckningar och är inte ordagrant vad som då sades.

Anders Wijkman[1] tidigare EU-parlamentariker för kristdemokraterna och chef för inledde med att säga följande: Den utmaning vi står inför idag är större och svårare att begripa än någon annan politisk fråga människan ställts inför. Som politiker är vi vana vid att kunna ha en motpart att föra en debatt med och kunna kompromissa med. Naturen går inte att kompromissa med. Vi måste komma till den insikten snarast och vi måste anpassa vårt sätt att handla efter den insikten.  Klimatet är inte förhandlingsbart. Marknaden kan inte klara detta på egen hand, det måste till en politisk vilja. Nu verkar alla gå och lurpassa på varandra för att slippa ta första steget. Jag kommer att återvända till Anders Wijkman under rubrik ”Den stora förnekelsen”, nedan.

Göran Greider [2] chefredaktör på Dala-Demokraten: Vi måste börja tänka om och inse att jordens resurser är ändliga. Vi kan inte fortsätta i de gamla hjulspåren, men det är svårt att förstå, med tanke på att hela vår samhällsutveckling och välfärdsmodell bygger på tillväxt. I västvärlden måste vi gå före och visa vägen. Hur detta ska göras sa Göran Greider inget om.

Stefan Fölster,[3] chefsekonom, Svenskt näringsliv, var kritisk mot de som drömmer om förnyelsebara energier som inte räcker till. Att basera vår energipolitik på drömmar är kontraproduktivt menade han. När inte energin räcker till tvingas vi ta till sämre energikällor för klimatet såsom kol och olja. Stefan Fölster var klar över att vi måste sluta att drömma, men sa däremot ingenting om vad som behöver göras när vi eventuellt vaknar upp.  Det gjorde däremot Göran Norén och Maria Sunér Fleming, Svenskt Näringsliv i artikeln Det måste finnas en backup” publicerad i SvD 21 juni 2011. Se avsnittet om ”Att spela rysk roulett med framtiden.

Klimatkonferensen i Köpenhamn och finanskrisen

Det fanns stora förhoppningar på att klimatmötet i Köpenhamn i december 2009, skulle leda framåt för hela världens klimatarbete. Besvikelsen var stor efter klimatmötet. Det paradoxala blev istället att finanskrisen gjorde jobbet för att åtminstone fördröja klimatkrisen. Det är det svårsmälta budskapet efter klimatmötet. I DN Ekonomi lördag den 2 januari 2010 kan vi läsa följande:

Finanskrisen har på kort tid lyckats med det som politiker och företag världen över inte lyckats med – att kraftigt minska förbrukningen av olja och kol därmed utsläppen av koloxid. Det visar internationella energiorganisationen IEA:s senaste prognoser.

År 2009 kommer världens elförbrukning att minska med 1.6 procent och energiförbrukningen med 2 procent enligt IEA. Detta är första gången sedan andra världskriget som användning av el minskar på årsbasis. I och med att olja och kol står för 80 procent av världens energiproduktion medför detta att koloxidutsläppen minskar för första gången på mycket länge.

Men miljövinsterna från lågkonjunkturen är troligen kortvariga. Så fort ekonomin hämtat sig kommer tillväxten och därmed energiefterfrågan att åter ta fart. IEA räknar med att den globala efterfrågan ökar med hela 40 procent mellan 2007 och 2030. I IEA:s prognoser kommer efterfrågan och produktionen av olja, kol och gas att öka kraftigt de närmaste 20 åren. Bara efterfrågan på olja kommer att öka med nästan 60 procent. .[4]

Det behövs uppenbarligen en finanskris med åtföljande lågkonjunktur för att fördröja klimatkrisen. Men när konjunkturen åter tar fart kommer energiefterfrågan åter att stiga och miljö och klimatproblemen att stiga i motsvarande grad. Här ligger vår tids stora dilemma. Det som gynnar tillväxten får förödande konsekvenser för miljön och klimatet.  Hur vi ska få ihop denna ekvation är vår civilisations ödesfråga.

Internationalen åt alla lycka bär – ”Kommunism 5.0” och ”Att ha och att vara” – Erich Fromm

Internationalen åt alla lycka bär – Att ha och att vara

Historik Marx & Engels

För Karl Marx och den tidiga arbetarrörelsen var det en nödvändig självklarhet att socialism måste genomföras internationellt. Historien har även visat att ”socialism i ett land” är en omöjlig uppgift. Den stat som den Sovjetiska som står i opposition mot kapitalismen måste hela tiden satsa en mycket stor del av sina resurser på att försvara sig mot angripande fiender.  Att i detta läge kunna bygga upp en stat som leder till ”åt alla lycka bär” har visat sig motigt.

Karl Marx hade mänskligheten som målgrupp även om han menade att det var i de mest avancerade staterna (England, Tyskland och Frankrike) som socialismen först skulle bryta fram. Det var här som arbetarklassen hade nått en tillräcklig numerär. Men sedan skulle den sprida sig som en löpeld och internationalen skulle bära fram lycka till alla.

Istället kom den sociala revolutionen i Europas mest underutvecklade land i Ryssland. Detta land bestod nästan uteslutande av en bondebefolkning och en aristokratisk överklass. Från ett marxistiskt perspektiv uppfattades bönderna som ”objektivt” regressiv klass. De tillhör gårdagens samhälle. Bönderna hade inte det ”sanna objektiva ” medvetandet som däremot arbetarklassen ”objektivt” antogs ha. Den här synen på bondebefolkningen har påverkat såväl Sovjetstaten som dagens Kina.

Bönderna ska hållas kort. I Kina är den negativa inställningen synnerligen besynnerlig eftersom det var bönderna som ordförande Mao mobiliserade och som bar fram revolutionen.

På grund av att det inte blivit någon internationell spridning av socialismen ens till en majoritet av stater i världen, är det lätt att glömma Marx/Engels internationella perspektiv. Socialism och kommunism har istället, med rätta förknippas, med nationalstater, centralism, byråkrati och förtryck av människor.  Av den här anledningen har den socialistiska/kommunistiska modellen av förståeliga skäl inte uppfattats som ett önskvärt alternativ.

Kapitalismens kris och brist på alternativ

Trots att det kapitalistiska systemet 2008 var på gränsen att kollapsa har det inte funnits något direkt alternativ i väst. De tidigare så starka kommunistpartierna i Europa för en tynande tillvaro och S har inte lyckats skapa en alternativ politik. USA under ledning av Barack Obama har haft stora förväntningar på sig. Men den förda ekonomiska politiken med kvantitativa lättnader, har hittills inte fått bukt med arbetslösheten. Däremot har de redan extremt rika i USA blivit ännu rikare.

De nya tillväxtländerna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina har däremot alltmer vuxit fram som utmanare till USA och Europa, som båda är skuldtyngda till bristningsgränsen. Kina kan istället stoltsera med världens största budgetöverskott. Såväl Syd som Öst klarade finanskrisen mycket bättre än Väst. Vissa länder i Afrika växer så det knakar. Det globala skiftet Väst till Syd och Öst komma allt närmare. Men ingen av dessa stater är något hot mot kapitalismen som sådan. Här ligger det internationella införandets stora dilemma.

Under många år har kapitalismens kris varit uppe på agendan på World Economic Forum i Davos, där världens makthavare träffas. Financial Times har haft liknande tema. Inom valda delar av IMF börjar det växa fram krav på förändringar av den förda politiken.  Något måste göras för att renovera kapitalismen, annars är det risk för ekonomiska och sociala haverier.  Det börjar det råda en allt större samstämmighet om i teorin. I praktiken ser vi dock inte så mycket av förändringsviljan.  Hoppet inom S idag verkar stå till en anständig kapitalism. Se vidare mitt blogginlägg: https://rogerdahl.wordpress.com/2012/12/27/den-fjarde-vagen-en-demokratisk-socialism-en-anstandig-kapitalism-och-ett-langsiktigt-hallbart-samhalle/

To have or to be – att ha och att vara (svensk titel)

I boken ”To have or to be?” med  undertiteln ”A new blueprint for mankind” (Blueprint = skiss, plan) som skrevs 1976 beskriver Erich Fromm på ett nära nog profetiskt sätt vilka utmaningar mänskligheten stod inför. Han utgår från en radikal humanism färgad av psykoanalytisk teoribildning och metod. Fromms inspiratörer är såväl Karl Marx, Sigismund Freud och CG Jung.

I förordet talar han om att han försökt rensa bort ett mansorienterat språk till förmån för ett mer könsneutralt.  På en punkt har han frångått den regeln. ”Man” mänsklighet har han inte hittat något bra alternativord till.  I vår tid talar vi om begreppet ”hen” som ett könsneutralt ord.  Jag kommer använda hensklighet istället för mänsklighet. (sid 10).

Redan i introduktionen får vi en klar bild av vad boken kommer att handla om. Under rubriken: ”The end of an illusion ” skriver Fromm. Jag översätter fritt: Det stora löftet om obegränsade framsteg i industrialismens tidsålder har nu börjat ifrågasättas. Han hänvisar till den rapport Romklubben hade gett ut.  http://en.wikipedia.org/wiki/Club_of_Rome

http://en.wikipedia.org/wiki/The_Limits_to_Growth

Den rapport som Romklubben gav ut år 1972 var baserad på systematiskt insamlad global data. Det resultat rapporten kom fram till var att endast en global ekonomisk och teknisk förändring enligt en ”masterplan”, kan göra att vi vår civilisation kan undvika att drabbas av en global katastrof.  Drastiska förändringar av det ekonomiska systemet behöver göras.  Sådana förändringar kan bara genomföras om henskligheten fundamentalt förändrar sina värderingar och attityder. Ny etik och ny attityd i vårt förhållningssätt mot naturen är en förutsättning för vår civilisations överlevnad. Ett nytt samhälle är möjligt endast om även henskan utvecklas och förändras i vår karaktärsstruktur.

Systemkritik hade redan tidigare framförts av exempelvis Rachel Carlson http://sv.wikipedia.org/wiki/Rachel_Carson, Georg Borgström http://sv.wikipedia.org/wiki/Georg_Borgstr%C3%B6m och Hans Palmstierna http://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Palmstierna. Hans Palmstierna var en av de första som skrev om klimatproblemen.  Men i och med att Romklubben tog upp de hotbilder de såg framför sig för vår civilisation blev det större spridning av budskapet. Industrialismen hade en baksida.

Erich Fromms respons på Romrapporten och andra liknande vid samma tid, var att den bekräftade vad andra redan sagt. En ekonomisk och social förändring måste göras. Vårt nuvarande sociala system gör oss sjuka och vi är på väg mot en ekonomisk katastrof om vi inte radikalt förändrar vårt system.  http://www.clubofrome.org/

För första gången i historien beror vår arts överlevnad på en radikal förändring av människans hjärta. Emellertid förändringen av människans hjärta är möjlig bara i den utsträckningen som ekonomiska och sociala förändringar inträffar som ger det henskliga hjärtat chansen att förändras och kurage och vision för att uppnå det.  (sid 18f).

Erich Fromm frågar sedan: Finns det något alternativ till en katastrof? All data som han nämnde tidigare är välkända.  Det är näst intill obegripligt att inga seriösa ansträngningar har gjorts för att hitta åtgärder till de utmaningar som så tydligt framträder. I vårt privatliv skulle ingen förutom en galning förbli passiv om vi visste att vår existens var hotad.

Det är intressant att jämföra Erich Fromm och Lester Brown – plan B

http://video.pbs.org/video/1864227276/.  Det finns mycket stora beröringspunkter dem emellan. Se vidare: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/23/plan-b-4-0-att-radda-civilisationen-lester-brown/

När Erich Fromm, http://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Fromm,  talar om en Vara-attityd är detta begrepp just hämtad från Marx begreppsvärld. Se detta Youtube klipp: http://www.youtube.com/watch?v=o7GpHrdXOFI

Det är mänskligheten som helhet Fromm såväl som Marx/Engels talar om när de talar om den nya människan som samarbetar istället för konkurrerar. Det är den nya människan som drivs av en naturlig solidaritetstanke med sina homo sapiens fränder som Fromm talar om.

Problemet för såväl Marx/Engels som Fromm är att det är svårt att se hur den nya människan och den nya internationella socialismen ska uppstå samtidigt i alla länder. Om socialismen införs i ett land kommer övrig global kapitalism att sammangadda sig mot den hotande nya socialistiska staten. Ett vara-medvetande går lätt att tänka sig i en global vara-medveten värld. Men om vara-medvetenheten sker stegvis: Då kommer samma spänningar uppstå som för Sovjet, Öststaterna, Kuba, Nordkorea och Kina. I en sådan situation finns det ingen jordmån för att skapa något socialistiskt samhälle. Det blir istället hierarkiska krigsstater.  I krigsstater är det inte så lätt att utveckla ett vara-medvetande för människor, hur nödvändigt detta än skulle vara.

Den andra vägen, den socialdemokratiskt reformistiska vägen såg länge ut att bli ett framgångskoncept.  S modell samarbetet staten och kapitalet var efter andra världskriget en ren framgångsaga och nådde i Sverige sin höjdpunkt runt 1968 då S i Sverige hade egen majoritet i riksdagen. Under 1970-talet slog global konkurrens till från bland annat Asien och skapade stagnation i hela västvärden.  Inflationen tog även fart och begreppet ”stagflation” myntades. Det innebär stagnation och inflation samtidigt. S intog i praktiken en socialliberal hållning men sökte med ljus och lykta efter en metod att flytta fram positionerna.  Men globaliseringen var en för stark kraft för S och några framflyttade positioner har det varit mycket svårt att hitta.

Kapitalismen ohotad

Från 1980-talet och fram till 2008 har globaliseringen – som i praktiken understötts av nyliberala idéer som avregleringar, fria kapitalflöden, privatiseringar och utförsäljning av gemensamma resurser – varit helt ohotad.  S i Europa har inte hittat alternativ politik för att motverka globaliserings negativa inflytande. S har även en stark internationell drivkraft och bejakat globaliseringen. S har haft svårt att inse sambandet mellan att globaliseringen ökat kapitalets makt och i motsvarande grad minskat såväl S som fackföreningsrörelsens möjlighet att agera motvikt. Detta är ett problem som hela västvärlden brottas med. Klyftorna inom nationalstaterna har ökat.

1978 tog den kinesiska ”kommunismen” en ny inriktning och blev alltmer marknadsorienterad.  För dem som fortfarande trodde på den revolutionära vägen blev nog detta ett hårt slag. När sedan Berlinmuren och sedan Sovjetstaten brakade samman runt 1990-talets början, framstod kapitalismen som den enda vägen. USA:s ställning tycktes ohotad. Japan som hade seglat upp som en ekonomisk utmanare till USA, drabbades av många år av stagnation.

Kommunism 5.0 – Hur ska övergången ske?

I ett tidigare inlägg har jag behandlat Pål Steigens bok ”En gång ska jorden bliva vår.” Jag sa i inlägget att jag instämmer i hans analys av vår värld.

https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/20/en-gang-ska-jorden-bliva-var-episod-ett-vacker-promenad-och-norska-dominans-i-skidor-pal-steigen/

Det är inte så konstigt. Pål Steigen baserar sin analys på samma faktaunderlag som jag följt under flera års tid. OECD, IMF och affärstidningar. Vi har båda följt med i miljö/klimatdebatten och vi har båda hört larmrapporter om att vår civilisation är på väg att närma oss ”peak everything”.

Det som är så unikt med hans bok är att han behandlar många av de stora framtids-utmaningarna på ett sammanhållet sätt.  Här kommer hans marxistiska skolning väl till pass.

Han tar även upp Lester Browns samlade kunskaper om vår hotade civilisation. Om Lester Brown kan du läsa här. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/23/plan-b-4-0-att-radda-civilisationen-lester-brown/

Pål Steigen avslutar boken med kapitlet Kommunism 5.0. Här utgår han från Karl Marx syn på kommunism som står i bjärt kontrast till de stater som kallat sig kommunistiska och som idag fortfarande har detta vilseledande epitet i sina namn.

Hur kan då övergången från kapitalism till socialism gå till enligt Steigen?

Allting tyder på att världen är på väg mot en omfattande klasskamp, menar han. Jag kommer åter till begreppet ”klasskamp”.  (sid 240). Det är väl inte en alltför djärv gissning att vi går en konfliktfylld tid till mötes. Vår civilisation har utstakat en väg framåt som om vi hade tre jordklot att ta resurser från. När resurserna inte längre räcker till alla innebär det ett dramatiskt hot mot hela vår civilisation. Värdens stater rustar  mer intensivt än någonsin . Se vidare: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/23/plan-b-4-0-att-radda-civilisationen-lester-brown/

Världsbanken kom för någon månad sedan med en klimatrapport som visar att vi är på väg mot en 4 —procentig global uppvärmning. Det är dubbelt så mycket som är vår gemensamma civilisations mål. Många klimatforskare menar att redan en 2 -procentig global uppvärmning av jorden skulle få avsevärda klimatologiska effekter som i sin tur skulle innebära såväl torka som översvämningar på jorden.  Hur en sådan planet ska kunna försörja ytterligare en miljard människor inom en 30 års period är inte helt lätt att se.

För Pål Steigen uär det revolution som gäller. Han har tagit intryck av händelserna i norra Afrika.”År 2011gick rasande människor t på gatorna i Tunisien, Algeriet, Jordanien, Marocko, Egypten, och Jemen i protest mot korruption och förtryck, och det som utlöste det var de skyhöga matpriserna. Sådana uppror kommer det bli fler av och de kommer att få samhällenas grundvalar att skaka ännu mer. ” (sid 239) Sedan dess har även Syrien anslutit sig till upprorens skara. Pål Steigen fortsätter: ”Men dessa rörelser måste våga mer än att störta en korrumperad statsminister eller president. Länderna i fråga står inför enorma ekonomiska problem, social a och ekologiska utmaningar som inte kan hanteras bara genom att man byter ut ledarna i toppen och inför formell demokrati. ” (sid 239).

Så det är upplagt för stridighet och spontana aktioner. Men motståndarna är förberedda:

”Överklassen runt om i världen är beväpnade till tänderna och har visat att de kan använda denna övermakt, så det finns ingen orsak att hysa några illusioner om att kapitalismen lämna den historiska scenen på ett fredligt och hänsynsfullt sätt.” (sid 240).

Så räkna med konflikter från nu och in i framtiden. ”Kommunister kan inte tvinga fram den här typen av initiativ men de kan lära sig att känna igen dem när de uppträder, stödja dem, delta i dem och göra erfarenheterna bekanta, inte bara lokalt utan också internationellt. Kommunister måste vara ödmjuka och inse att dessa massrörelser kommer att utveckla nya tankar som inte står i läroböcker. De har upproren 2011 rean visat ” (241).

”Så länge den globaliserade imperialismen existerar, så ligger den ekonomiska och militära makten i händerna på en liten elit av rika människor. ”

Många liberalt sinnade skribenter trodde att Kina stod på tur. Nu sprider sig ropen om demokrati som en präriebrand blad diktaturerna som kommer att falla som käglor. Istället kom Occupy Wall Street som blev inspirerade av den arabiska våren som startade år 2011. http://sv.wikipedia.org/wiki/Arabiska_v%C3%A5ren.

Klass mot klass löd stridsropen på 1970-talet i Sverige från högröstade men små kommunistpartier. Med den är fullständigt livsfarliga ekonomiska politik som nu förs i Europa av maktens hen, så blir risken större och större för varje dag som går att de nu något till åren komna kommunisterna från 1970-talet får se att nästa slagfält på närmare. Desperata människor, främst unga, som börjar inse att arbetslöshet och fattigdom börjar permanenta sig, tar till våld mot övermakten. Men den här gången kommer de upproriska inte att få vapenhjälp från Europa för att få bort förtryckarna. Den här gången kommer inte media rapportera om de unga hjältarna som ädelt är villiga att offra sina liv mot övermakten. Risken är för stor att ett sådant ursinne träder fram om inte den besinningslösa sparpolitiken omprövas. Hur ska dessa utsatta länder någonsin tas sig upp ur krisen och betala av sina skulder. Pengar som går till bankernas aktieägare för att hålla dem skadelösa.  För att ytterligare späda på eländet så växer sig de nationalistiska strömningarna allt starke i Europa. De socialliberala krafterna står handfallna och vet inte vilket ben de ska stå på.

Om det börjar dåna i Grekland, Cypern,  Italien, Spanien, Portugal (som förresten får stöd av sin forne koloni Angola), Frankrike, Irland, de baltiska staterna och Storbritannien då kan det lätt uppstå en spridningseffekt över Atlanten. Vad kommer att hända då?

När henniskorna blir pressade och känner sig hotade finns det alltid en risk för att vi agerar irrationellt.  Risken är då att en hämningslös slakt inträffar och miljontals henniskor kan stryka med i förödande krig. Maktens hen har resurserna på sin sida, så vilka i första hand får fungera som slaktoffer inses lätt.

En ny ekonomisk modell – miljöpartiet

Motion till Miljöpartiets kongress 2013                                                                    2013-01-15

Partiprogrammet, ekonomisk politik 

Den ekonomiska politiken måste utformas så att den dels medger en minskning av utnyttjandet av många naturresurser, dels en väsentlig utjämning av de ekonomiska villkoren i samhället. Minskningen är nödvändig eftersom vi redan i dag använder betydligt mer än vad naturen kan förnya under samma tidrymd och därmed försämrar livsvillkoren för framtida generationer, utjämningen eftersom stora skillnader i livsvillkor skapar våldsamma konflikter mellan olika grupper. Dessa konflikter är i sig resursslukande och försämrar livsvillkoren ännu mer än vad sam annars skulle bli fallet.

 Min kommentar: instämmer.

 Det är några få saker som driver utvecklingen i fel riktning, det handlar om felaktiga föreställ­ningar om vad som är rätt att göra. Den mest skadliga föreställningen är att det är rätt att privat ägande i sig skall ge inkomst, pengar skall förränta sig. Denna princip tvingar fram en blandning av växande ekonomiska klyftor, inflation och ständigt ökande utnyttjande av naturresurser. Raka motsatsen till en långsiktigt hållbar politik.

Tekniska uppfinningar och nya metoder för produktion kommer inte att lösa dessa problem. Det krävs ett nytt sätt att organisera samhällsekonomin och detta är möjligt att genomföra. Att bara fortsätta med att lappa och laga det nuvarande systemet genom allt fler kortsiktiga åtgärder gör bara situationen värre. De rika måste finna sig i att deras personliga förmögenheter och intäkter kommer att minska för att de fattiga skall få det bättre men det måste genomföras på ett sätt som inte leder till ett kaotiskt samhällstillstånd med ännu mer lidande.

Min kommentar: Hur ska du få rika människor med dig på detta?  

 I dag anses det självklart att företag skall gå med vinst och i vårt land har vi en lagstiftning som kräver att staten skall ha ett budgetöverskott, räknat över en konjunkturperiod. Av kommuner och landsting krävs att de åtminstone inte i skall ha ett underskott under samma tidrymd.

Samtidigt säger tongivande politiker att arbetslösheten skall minska och att folk inte skall öka sin skuldbörda. Dessutom förutsätter man att företag skall gå med vinst. Detta visar att man helt enkelt inte förstår den enklaste matematik. Om både den skattefinansierade offentliga sektorn och de privata företagen skall gå med vinst så måste resten, antingen varje år ta på sig en växande skuldbörda eller finna sig i att alltfler blir arbetslösa, alternativt godta ständiga lönesänkningar. Människorna får sina inkomster från företagen eller den offentliga sektorn och om dessa båda skall ha större intäkter än kostnader så måste allmänheten i genomsnitt ha större kostnader än intäkter.

Min kommentar: Förstå inte? Samhällsekonomin är väl inget 0-summespel? Med en tillväxt så går ekvationen ihop. Förutsätter du 0-tillväxt?

Många ekonomer vägrar fortfarande att inse att banker skapar betalningsmedel (pengar) när de ger nya lån, om låntagaren godtar att den lånade summan sätts in på dennes konto i stället för att betalas ut kontant. Denna långivning skapar därför utan något föregående sparande de pengar som betalas ut i samma ögonblick som transaktionen bokförs. Men banken kräver ränta på pengarna, dels för att den måste avlöna personal och betala för maskiner och lokaler, men också för att erhålla en vinst som dels läggs till bankens eget kapital och dels betalas ut till bankens ägare. Den del av vinsten som blir kvar i banken eller ägarna inte använder för direkta inköp av varor eller tjänster kommer inte tillbaka till de övriga medborgarna som intäkter, bara som nya lån. För att den ursprunglige låntagaren skall kunna betala räntan på sitt lån måste således någon annan sätta sig i skuld eller göra slut på sina besparingar.

Räntor och vinster tvingar därför fram en växande skuldsättning om de inte i sin helhet används för direkt konsumtion. För att det skall finnas tillräckliga säkerheter för dessa lån måste det hela tiden tillverkas fler saker som kan tjäna som säkerhet, eller också måste priserna på befintliga säkerheter öka, det vill säga vi måste godta att pengarnas värde minskar. Om nu ägarna av pengar begär högre räntor/vinster för att kompensera sig för inflationen kommer denna i gengäld att öka.

 Min kommentar: Samhällsekonomin är väl inget 0-summespel? Inte heller privatpersoners ekonomi. Om ekonomin förbättras för privatpersonen så tvingar det inte fram någon ökad skuldsättning.  Med en tillväxt så går ekvationen ihop. Förutsätter du 0-tillväxt för individen?

I detta sammanhang är det värt att påpeka att en räntehöjning, tvärtemot vad som står i de flesta läroböckerna i nationalekonomi, ökar inflationen i stället för att bromsa den. En räntehöjning på 1 % ger i det svenska samhället en inflationsökning på c:a 0,5 %. Detta har jag påvisat för riksbanken med hjälp av deras egen och SCB:s statistik redan 2007 men hittills utan någon kommentar från dem. Deras felaktiga verklighetsuppfattning innebär givetvis att de har svårt att påverka inflationsutvecklingen på det sätt deras mål anger.

Min kommentar: Förutsätter du att inte löntagarna vill kompensera sig för räntehöjningen?  Om lönerna stiger mer än produktiviteten uppstår inflation. Vilka antaganden gör du? En räntehöjning används för att kyla ner ekonomin i högkonjunktur. Med räntehöjningen förväntas vi ha råd att konsumera mindre. Priserna stabiliseras.  Detta borde väl minska inflationen? 

Vårt skatte- och bidragssystem är ett lappverk som blir alltmer komplicerat och därmed mer arbetskrävande för både kontrollanter och de kontrollerade. Dessutom hamnar de sämst ställda i förnedrande situationer när de måste vända ut och in på sin situation i försöken att få extra bidrag för att klara nödvändiga utgifter. I stället bör vi ha ett finansieringssystem som ger en större frihet åt den enskilde att forma sitt liv, samtidigt som det skall ge en trygghet att täcka de mest nödvändiga behoven.

Min kommentar: Instämmer. Men jag undrar om detta system verkligen får den effekten? 

En lösning på ovanstående och en del andra problem är följande:

En ny sorts pengar med inbyggd beskattning införs. Den fungerar så att pengarna varje dygn automatiskt belastas med en liten avgift. På sedlar sker det genom att en tabell i klartext anger sedelns värde olika dagar, t. ex. i steg om en hundradel av det ursprungliga värdet. Dessutom finns en streck- eller prickkod som kan avläsas automatiskt och ge underlag för beräkning av sedelns aktuella värde. På bankkonton dras automatiskt den fastställda avgiften en gång per dygn i proportion till hur mycket pengar som finns på kontot. Detta innebär en automatiskt verkande beskattning på alla pengar som kan användas för betalningar.

 Min kommentar: Detta system skulle verkligen uppmuntra till att sätta pengarna utanför Sveriges gränser.  Då behöver man inte vara med och betala skatt. Det finns idag ett antal upplägg där man kan ha pengar på utländska konton. Om jag sparar i aktie – , räntefonder eller på andra sätt, har pengarna i madrassen: Vad händer då ? 

Några typer av konton är undantagna från den vanliga beskattningen och beskattas inte alls eller med en mindre procent/promillesats. Med den mängd pengar som finns i Sverige räcker en dygnsavgift på c:a 0,4 % (fyra kr av tusen) för att bekosta hela den i dag skattefinansierade sektorn som behövs när också en basinkomst på c:a 8000 – 9000 kr per månad betalas ut till alla folkbokförda i landet. Observera då att vare sig moms eller arbetsgivaravgifter kommer att belasta priserna på varor och tjänster. Inga skatteavdrag kan göras. Genom ett skattesystem av denna typ blir automatiskt allt nuvarande svartarbete vitt. Undangömda/stulna pengar beskattas också automatiskt. Taxeringsnämnder och skattekontrollanter liksom diverse skattekonsulter får ägna sig åt mer produktiva sysslor. Företagens administrationskostnader minskas.

Min kommentar: Men dessa pengar är synnerligen lättrörliga och kan sättas utanför systemets kontroll. Då blir det inte mycket pengar kvar att finansiera alla våra gemensamma utgifter.   


Större delen av försörjningsstödet kan tas bort, kvar blir bidrag till de som är särskilt behövande p.g.a. svårare sjukdomar eller skador eller råkat ut för mycket akuta problem. A-kassa blir en ren angelägenhet för dem som vill tillhöra den, CSN avvecklas liksom studiebidrag och studielån. Bostadsbidrag försvinner, Försäkringskassan och arbetsförmedlingen kan krympas betydligt, alla pensionsfonder upplösas eftersom de blir obehövliga. Troligen kommer också vårdbehoven att minska när många människor slipper oroa sig för att inte klara sin ekonomi varje månadsskifte. Ingen kommer av ekonomiska skäl att vara tvungen att ta arbete som är hälsovådligt eller av andra orsaker olämpligt eller dåligt betalt, inte heller prostituera sig.

För att kunna bygga upp en personlig ekonomisk reserv kommer pengar som betalas ut som basinkomst att sättas in på särskilda konton där summor upp till någon lämplig gräns är undan­tagna från avgiften. Det är bara det allmänna som kan göra insättningar på dessa konton, den person som kontot tillhör kan bara göra uttag. Om man väljer att arbeta för hela sin försörjning kan man på detta sätt skattefritt spara ihop en reserv med 8000 – 9000 kr per månad.

 

När reserven uppgår till t.ex. 24 utbetalningar inträder beskattning av belopp över denna gräns. Det är endast fysiska personer som får basinkomst. Konton för företag och föreningar blir alltid beskattade.

 Min kommentar: Samma problem igen med lättrörliga skattebaser.

 Ett annat undantag är valutakonton som kan öppnas av företag, turister och de som på annat sätt innehar utländsk valuta. Vill någon privatperson växla till sig utländsk valuta så tas de pengarna från vederbörandes basinkomstkonto, men det blir lämpligen begränsningar av de mängder som kan växlas på detta sätt eftersom detta annars blir ett sätt att undandra sig beskattning i större omfattning. Man kan naturligtvis fritt växla t.ex. sedlar eller genom konton som är beskattade men då bereda sig på att få betala ett högre pris för den utländska valutan.

Det är alltid den som innehar pengarna som betalar skatten. Detta kommer med stor sannolikhet att göra att människor gärna lånar ut pengar, även räntefritt, eftersom innehavet av fordringsbevis inte beskattas. Projekt som är vettiga kommer därför att ha lätt att få finansiering till en låg eller ingen kostnad. Omvänt mot nu kommer företag gärna att vänta med att få betald, medan kunderna gärna kommer att vilja betala i förskott. Av detta skäl blir det heller ingen köpfest, den som har en materiell tillgång som inte förfars med tiden kommer att vilja vänta med försäljning och det fordras ju både en säljare och en köpare för att göra en affär.

 Min kommentar: Samma problem igen med lättrörliga skattebaser.  

Mark och andra naturtillgångar bör kommunaliseras och sedan hyras ut till nyttjarna. På det sättet undviks fördyrande markspekulation på ett effektivt sätt. Likvid för kommunaliseringen kan placeras på särskilda konton med en väsentligt lägre dygnsavgift än på andra konton.

Med hänvisning till det ovanstående yrkar jag att kongressen fattar följande beslut att i partiprogrammet införa:

 

Att MP skall verka för ett upphävande av bestämmelserna om budgetöverskott,

 

Att MP skall verka för en omläggning av skattesystemet så att beskattningen tas ut på innehav av pengar,

 

Att MP skall verka för att en allmän och lika basinkomst utbetalas till alla i Sverige folkbokförda personer.

 

Att MP skall verka för en kommunalisering av mark och andra naturtillgångar.

 

 

Per Almgren, MP Norrköping                              

 

Mail: per.almgren(snabel-a)tele2.se

Dokument från Per Almgren:
MP Basinkomstfinansiering_V_20120814 MP Vinnare och förlorare på räntan_ artikel 1966 MP Vinnare och förlorare på räntan_ diagram 1966

Per Almgren  svarar: Svar till Roger Dahl och Benjamin kommentarer Per Almgren_20130125

Mitt svar till Per Almgren:

Per Almgren: Syftet med ditt förslag är synnerligen behjärtansvärt. Det är därför jag har ägnat en del tankemöda för att försöka sätta mig in i hur du tänker. Ett ekonomiskt utjämnande system, mer hållbart och som dessutom ska fungera som ett självspelande piano utan onödig byråkrati, det låter för bra för att vara sant.

Det stora bekymret med ditt förslag är att det kommer att vara så lätt att kringgå systemet. Jag har visat ett antal exempel tidigare. Ditt svar har dessvärre inte ändrat min inställning där. Jag önskar att jag skulle ha fått goda argument från dig för att ändra min inställning.

Men det innebär inte att det skulle kunna vidareutvecklas. Men innan vi går in på en tekniska lösning så borde vi fundera på själva implementationen.

Du skriver: ”Skall vi lösa miljöproblemen och krympa de ekonomiska klyftorna så måste vi dels ha en ekonomi som krymper åtskilliga år framåt samtidigt som de som har minst inkomster skall få mer, vilket då måste ske på bekostnad av dem som i dag har stor förmögenheter och inkomster. Kort sammanfattat så måste vi avskaffa det kapitalistiska systemet. Privat ägande skall inte ge inkomster, det skall i stället kosta egna arbetsinsatser för att betala skydd och vidmakthållandet av det ägda.”

Det här är som jag ser kärnan av det du sätter fokus på. Miljö/klimatfrågorna kan inte ses som separata problem utan måste ses mot hela det kapitalistiska samhället.

Orsaken till att FN förhandlingarna i Köpenhamn, Rio+20 och Doha inte kommer någonstans är ju att det kapitalistiska systemet står i vägen.

Hur tänker du dig att de få procenten som är de globala vinnarna på dagens ekonomiska system ska gå att övertygas för din modell? Vi har Bill Gates, Warren Buffett, Gerg Soros och några till som insett att något måste göras åt vår ekonomiska modell.

Men hur får vi med det Saudiska kungahuset, ryska oligarker, superrika amerikaner(1:a på milardärstoppen), (Kina ligger två i miljardärstoppen, i Indien växer antalet miljardärer?

De är de superrika som ska övertygas om att deras nuvarande roll inte är ekonomiskt, socialt eller ekologiskt hållbar? Hur ska vi få med dessa entusiastiska entreprenörer med på tåget? Vad har vi för idéer här?

Oavsett om din modell skulle vara 100-procentigt välfungerande blir det ju ingenting så länge de som har makt idag inte köper den. Inte skulle Ingvar Kamprad och Johan & Stefan Persson tycka att det här var den bästa idén de har hört talas om. Ta av de rika och ge till de fattiga. Det är ju ren kommunism!

De nya medelklasserna som växer upp i Kina, Indien och i de flera länder i tredje välden måste också komma till insikt om att de ska vara med och minska ner sitt välstånd för att den miljard människor som idag lever på svältgränsen ska få mer av kakan. Utöver dessa är det ytterligare flera miljarder som lever på mycket små ekonomiska förhållanden. Vi medelklasseuropeer lever också över våra tillgångar.

Hur ska vi övertyga min son som de senaste åren åkt jorden runt och fångat intryck att detta inte är hållbart. Hur ska vi få alla som anser att en resa till Thailand per år tillhör livets absoluta nödtorft. Vem av oss är intresserade av att minska vårt välstånd? Med jobbskatteavdrag har stora grupper i samhället fått mer pengar att spendera på  konsumtion. Det är inte på något sätt långsiktigt hållbart. Men det verkar uppenbart vara populärt. 

Det är kanske här samtalet borde starta. Det räcker inte med att mejsla ut modeller. Om vi fick bara en del av de superrika med oss på att rädda civilisationen är själva den tekniska utförandet av mindre bekymmer. Då skulle det åtminstone finns resurser.

Ska vi tvinga på de mäktiga din modell mot deras vilja? Är det en Robin Hood som saknas? Hur ska vi ta från de rika och ge till de fattiga mot de mäktigas vilja?

Ett nytt paradigm: Den västerlänska människans ha-begär och det stora globala skiftet

Under hela vår kända historia har ha-människan plundrat och tillgodogjort sig de svagares tillgångar. Den västerländska människan varit enastående framgångsrik att lägga under sig andra militärt svagare kulturer och tagit deras tillhörigheter och till och med tagit människor från dessa kulturer som slavar för att tillgodose vårt behov av att skapa oss välstånd och bekvämlighet på andra människors bekostnad.

Indianerna i Nord – och Sydamerika blev offer för vårt ha-begär. Samma sak hände i runt om i världen: Kulturer i övriga delar av världen blev utplånades och lever i idag som små spillror med ett konstant utanförskap i vår civiliserade värld.  Befolkningen i Australien, Afrika och Asien gick samma bistra öde till mötes när de drabbades av vårt ha begär. Vårt framgångsrecept har varit ackumulation genom fråntagande. När Kina nu växer i styrka kommer de ihåg den stora förnedring som de drabbades av när västerlänningarna drogade ner befolkningen med opium för

Kina lärde sig en läxa. För att kunna försvara sig mot de rovgiriga européerna måste de skaffa sig militära muskler. Det är till slut det som räknas. Indien och Kina var stora civilisationer som låg långt före oss européer, men som ändå led förkrossande nederlag när de blev konfronterad av en övermäktig militärmakt.

Idag håller världen gå in i ett nytt skede, där Öst och Syd börjar ta över som det ekonomiska centret i världen.  Frågan är då: Vad som kommer hända med vår kultur?  Europa har haft den sämsta tillväxten i världen under en 20 års period. Ingenting ser för närvarande ut att ändra detta faktum.  Vi håller helt enkelt på att bli utkonkurrerande på vår egen hemmaplan i vår egen specialgren  Våra konkurrenter är mer Ha-orienterade än vad vi är. Hur ska vi då kontra?

Ha-människorna i Öst och Syd håller på att ta över herraväldet i världen.  I närtid beräknas Kinas ekonomi gå om USA:s. År 2025 beräknas den vara dubbelt så stor som USA:s.

I Kina är unga människor extremt målinriktade för att skaffa sig ett bättre liv. Även högutbildade människor ägnar en stor del av sitt vakna liv till arbete. I detta läge känns det sådär bra att vi ska svara med arbetstidsförkortningar och skapa bättre balans mellan arbete och fritid. Att börja vara mer Vara- orienterade lär inte förbättra våra odds i den internationella konkurrensen. Det känns istället att vi måste anpassa oss till våra utmanares modell och börja jobba hårdare och flera timmar för att klar den globala konkurrensen.

Allt fler i väst börjar inse att en oändlig tillväxt inte är en hållbar lösning för vår civilisation. Människor i andra delar av världen anser att de nu vill har sin rättmätiga del av det vår planet har att erbjuda.  Här råder en mycket stark målkonflikt. Vi har bara ett klot att dela på.

Om väst håller tillbaka vår tillväxt till förmån för övriga världen uppstår stora spänningar i inom de västerländska staterna. Det är just detta som är den underliggande orsaken till Europas nuvarande kris. Det leder till starkt nationalistiska rörelser växer fram och arbetslösheten når nya ”all time high”. Det västerländska kapitalet investeras istället i tillväxtländerna och skapar arbetstillfällen i dessa länder. Europa har kommit in i en mycket negativ spiral, som det inte verkar finnas några genomgripande tankar om hur den ska vändas.

Politiker är fullständigt handlingsförlamade inför detta hot och mantrat är fortfarande att Europa ska spara sig ur krisen. Sparandet kommer bara ytterligare förvärra Europas kris.

När vi talar om ett paradigmskifte måste vi ta hänsyn till detta globala skifte. Det påverkar våra liv vilket vi vill det eller inte.