Ett nästan osannolikt genombrott – Chicagoplanen

När den globala finanskrisen exploderade på Wall Street för nästan precis fyra år sen var det många som trodde att världen inte skulle bli sig riktigt lik. Att det vi såg var början på en ny världsekonomi. Så blev det inte. Fyra år senare styr världens politiker fortfarande efter den gamla nyliberala kartan för att slippa ut ur krisens efterverkningar. Man skär i de offentliga finanserna, försöker hitta nya pengar att låna och hoppas på att tillväxten på något mirakulöst vis ska komma igång ändå, med lite tur.

Men kanske är det bara så att stora förändringar alltid tar tid. Även efter den stora depressionen på trettiotalet – som dagens kris påminner om, på många sätt – var det svårt att tänka om, men med tiden banade krisen trots allt vägen för idéerna bakom den moderna välfärdsstaten. Ett annat försök att tänka nytt var den så kallade Chicagoplanen, som presenterades 1936 av en grupp Chicagoekonomer ledda av Irving Fisher. Gruppen hade spårat kraschens rötter till det frikostiga kreditsystemet – precis som många gör idag – men hade gått ett steg längre och frågat sig varför kreditsystemet var så frikostigt. Deras svar var att de låga kraven på reservkapital hos bankerna gjorde att de på egen hand kunde skapa nya pengar genom att utfärda nya lån. Det fanns i stort sett inga spärrar.

Den plan som Fisher och hans grupp så småningom presenterade för USA:s regering gick ut på att bankerna inte längre skulle kunna skapa nya pengar ur tomma intet bara genom att lägga upp ett lånekonto. Den rätten skulle vara förbehållen riksbanken. Affärsbankerna skulle istället tvingas att alltid ha hundra procents täckning för sitt utlånade kapital. Fisher lär ha lyckats få president Roosevelt allvarligt intresserad av idén, men efter att ha stött på ilsket motstånd från bankernas sida rann planen ut i sanden.

Sen dess har kredit- och finansmarknaderna expanderat på ett sätt som man på trettiotalet knappt ens kunde ha fantiserat om – men Chicagoplanen har i tysthet fortsatt att skaffa sig nya anhängare. Och efter den senaste finanskrisen har Fishers idéer på nytt dykt upp här och var på den politiska agendan. I Schweiz skapades för ett år sen det så kallade medborgarinitiativet MoMo – monetär modernisering – med sikte på att under 2013 få till en folkomröstning i frågan. Och i Tyskland driver rörelsen Monetative en alltmer uppmärksammad kampanj för en återgång till statligt penningskapande och full kapitaltäckning i bankerna. ”Vollgeld”, som det kallas på tyska.

Men något stöd bland etablerade ekonomer har de här idéerna inte fått. Inte förrän nu. I en ny rapport från Internationella Valutafonden har två forskare, Jaromir Benes och Michael Kumhof, testat Chicagoplanens idéer genom att uppdatera den med siffror från dagens amerikanska ekonomi. Resultaten är häpnadsväckande. På punkt efter punkt bekräftas Fishers teorier. Ett stopp för privatbankernas penningskapande och ett krav på hundra procents kapitaltäckning skulle ge mindre svängningar i konjunkturen, öka förtroendet för banksystemet, och framför allt minska både den offentliga och den privata skuldsättningen dramatiskt. Hela ekonomin skulle fungera säkrare, och mer effektivt.

Det är viktigt att påpeka att en sådan här rapport inte speglar Valutafondens officiella hållning. Men rapporten har trots allt granskats och godkänts av fondens ledning – något som i tysk press har noterats som en mindre sensation. På gott och ont, förstås: tidningen Die Zeit talar om en ”radikal nyorientering”, medan konservativa Frankfurter Allgemeines ekonomikrönikör Thomas Mayer oroar sig för det han ser som en politisk inskränkning i bankernas självständighet.

Och visst, de politiska konsekvenserna skulle bli betydande. Faktum är att ett viktigt argument för en sådan här reform, bortsett från de ekonomiska, rör just politikens handlingsutrymme. Den skulle göra en av samhällets viktigaste resurser – pengarna – till en offentlig, demokratisk angelägenhet, men den skulle också minska de krav på ekonomisk tillväxt som är en följd av den galopperande skuldsättningen. Därmed skulle man kunna lossa på den nyliberala ideologiska tvångströja som ständigt kräver fler privatiseringar och gör det så svårt att ställa om till en hållbar ekonomi. Vägen skulle plötsligt ligga öppen för en friare och bredare ekonomisk diskussion.

Med tanke på den makt som bankerna har i dagens system så lär det dröja innan de här idéerna blir praktisk politik. Men bara att debatten förs på den här nivån måste ses som ett nästan osannolikt genombrott. Som sagt, ideologiska förändringar tar tid. Även när de är nödvändiga.

Dan Jönsson

Ett nytt paradigm – en ytterligare infallsvinkel

Vi behöver byta dagens rådande paradigm mot ett mer hållbart på livets alla områden.   Vad det innebär är nog mycket olika för oss människor. Den enda givna guide vi har är oss själva. Ett inre och yttre uppvaknande sker i en ständig ömsesidig process. Det måste ske ett stegvis uppvaknande hos oss människor om att det just nu är tid för en förändring. För mig betyder hållbarhet att vårt samhälle måste bli mer inkluderande, ansvarstagande och långsiktigt. Samhället består till syvende och sist av oss människor. Så det är människan som måste andra på våra attityder, ställa krav på våra valda politiker och på något sätt medskapa till att vår värld blir lite bättre att bo på. Det är i vardagslivet som vi skapar förändringen.      

Roger Dahl Ja lever ett helt paradoxal liv. Jag själv mår fantastiskt bra och mitt lyckoindex är på topp, särskilt när jag kommer hem från en skön kväll med argentinsk tango. jag umgås med spännande personer på dagarna och lever i ett lyckligt särboförhållande.

Samtidigt blir jag väldigt deppig när jag ser hur vi håller på att köra vår civilisation i diket. Då känner jag att det är viktigt att dra mitt strå till stacken för att göra vad jag kan för att hejda denna utveckling.

Det är även därför jag har engagerat mig politiskt igen. Mina tangopolare tycker att jag prioriterar fel. Jag skulle alternativt kunna åka jorden runt och dansa tango på heltid. En del av mina tangovänner har mer eller mindre klippkort till Buenos Aires.

Åtminstone borde jag vara ute på pistan oftare än nu.

Men jag vill även ge min tid till att även vara medskapare i förändringen som behövs så innerligt väl.

Det är det som driver mig framåt i mitt kunskapssökande och att söka dialog med människor. Mot alla odds kanske, är det bara vi människor som kan ändra på det som sker.

Lyckas inte homo sapiens stabilisera de kraftiga obalanser vi nu är mitt inne i kan det sluta med en kollaps. Det som då finns kvar av vår civilisationen vet vi inte. Risken är att de överlevande kommer att leva på en helt annan utvecklingsnivå är vad vi överhuvud taget kan föreställa oss idag.

Stabilisering, uppvaknande och nytänkande behövs. Adressera systemet. Ja visst. Det kapitalistiska systemet behöver en totalservice. Vårt system är inte längre friskt.

Att göra så gott jag kan är det enda jag kan kräva av mig själv. Jag gör det av glädje.

Tar vi inte den chansen nu kan det dessvärre vara för sent redan om några år. Det tar tid att förändra och och växa i medvetande om vad som behöver göras. Tid börjar dessvärre bli en bristvara.

Det är så jag känner. Det är mina drivkrafter i livet.

Efter samtal med Kjell-Olof Feldt – Ett steg på vägen mot ökad hållbarhet

Tisdag den 19 februari 2013

 Samtal med Kjell-Olof Feldt

Igår, tisdagen den 19 februari, var jag hemma hos Kjell-Olof Feldt (KOF) och följde upp ett möte onsdagen den 6:e februari 2013 på Södergården, som Maria Södra Stations S-förening anordnade.

Rod och KOF

KOF bor i i en av Stockholms ­äld­sta trädgårdsstäder i Storängen vid Saltsjö­banan.  Vårt samtal kom att handla om ekonomisk politik igår, idag och imorgon. Det var för mig ett mycket givande samtal, där vi var omgivna av västgötaspetsarna Ruben, Valle och Alex.

Samtalet kokade ner till den ekonomiska politikens kärna. Hur få ihop resurser för att kunna finansiera kommande behov i den offentliga sektorn. Hur få balans mellan inkomster och utgifter? Skattepolitiken är då den helt avgörande faktorn. Jag fick med mig hem underlagsrapport nr 27 till Globaliseringsrådet: Mot en ny skattereform globaliseringen och den svenska välfärden, skriven av Kjell-Olof Feldt år 2009.

I ett tidigare blogginlägg diskuterar jag svårigheten med att hantera ekonomisk tillväxt på en ändlig planet. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/08/inlagg-2-kjell-olof-feldt-bankerna/

Vår civilisation lever som om vi hade 3 jordklot till vårt förfogande. Det är inte hållbart konstaterade Jan Eliasson på ett möte 29 februari 2012 på Maria Magdalena församlingshus, Ragvaldsgatan 10 på Södermalm, som Maria Södra Stations S-förening ordnade.

Jan Eliasson

Lika svårt är det att ekonomiskt hantera 0-tillväxt. Det är lätt att inse vilka påfrestningar vårt samhällssystem skulle drabbas av om vi skulle försöka nå 0-tillväxt. Hur ska aktiebolag kunna hantera 0-tillväxt? Vilka vill vara aktieägare i sådana företag? Hur ska försäkringsbolag klara sin affärsmodell, som bygger på att kapitalet förräntar sig mellan insättningar och uttag? Hur ska ett samhälle klara sig utan tillväxt? En allt mindre yrkesverksam befolkning ska försörja allt fler som studerar allt längre och blir allt äldre. Till detta krävs att den yrkesverksamma levererar mer pengar till statskassan. Hur ska detta kunna kombineras med 0-tillväxt?

Ett steg på vägen mot ökad hållbarhet

I den ovan nämnda rapporten hittar vi ett avsnitt som behandlar hur vi med skatten som styrinstrument kan öka kostnaderna för varor och i motsvarande grad minska kostnaderna för tjänster. Även om det primära syftet är samhällsekonomisk effektivitet blir konsekvensen även att detta angreppssätt styr mot hållbarhet. Detta faktum ser jag som extra intressant eftersom vår civilisations största utmaning idag består i av hitta vägar för att uppnå en mer långsiktigt hållbar – ekonomisk, social och ekologisk värld.

Under avsnittet ”differentierad moms” hänvisar KOF till ett PM ”Tjänstesektorn och skattepolitiken” av Jan Owen Jansson. Där åberopar Jansson teorin om ”optimal konsumtionsbeskattning”, som i sin tur innebär att momsen blir högre för mer prisokänsliga varor som inte kan ersättas inom hushållens ram. Däremot sänks skatt på sådana priskänsliga tjänster som hushållen själva (eller obeskattad arbetskraft) utför.

Genom att höja momsen på varor och sänka arbetsgivaravgifterna för kommuner och landsting, kan välfärdstjänster som skola, vård och omsorg stimuleras. På så sätt skulle det finnas möjlighet att öka personaltätheten och höja kompetensen inom hela välfärdssektorn. (sidan 62ff).

Detta synsätt är inte helt oproblematiskt, konstaterar KOF. ”Kraftigt höjd skatt på varor, varav en stor del importeras, i syfte att stödja inhemsk tjänsteproduktion torde komma att uppfattas som en protektionistisk attack mot grundbulten i EU:s etik: handelns fria rörlighet över gränserna. ” (sidan 64)

Trassel med EU är inte det enda problematiska med att med skatt styra en omfördelning av konsumtion från varor till tjänster. Om man i stort sett ska befria alla priskänsliga konsumenttjänster från mervärdesskatt kommer det i så fall att kräva drastiska höjningar av skatten på varor. (Tjänstebeskattningsutredningen undvek detta problem genom att konstatera att det förutsatte en sänkning av den svenska skattekvoten till cirka 40 procent).

Om skattekvot se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_l%C3%A4nder_efter_skattekvot

Se även dessa debattartiklar: http://www.dagensarena.se/redaktionen/chefsekonomer-spekulerar/

http://www.dn.se/debatt/utvecklad-blandekonomi-ar-svaret-pa-den-globala-krisen?rm=print

Se även detta samarrangemang mellan Arena Idé och Timbro. http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/9175667737.pdf

Kjell-Olof Feldt tar inte upp hållbarhetsaspekten med förslaget. Det var inte syftet med rapporten. Men själva angreppssättet kan användas för att styra mot hållbarhet. Ska vi kunna fortsätta att öka vår konsumtion på ett hållbart sätt måste vi tänka i nya banor. Då gäller det att styra över vår konsumtion från varor till tjänster.

Rog och KOF 2

Att spinna vidare på samma tråd mot hållbarhet

På samma sätt som ovanstående förslag skulle vi kunna använda differentierad skatt för att styra mot angelägna samhällsmål som att återanvända varor, friskvård och balansera  skillnad mellan stad och land.

Även om vi styr över från varuproducerad konsumtion, kommer det naturligtvis finnas ett stort behov av varor även i framtiden. Genom att skattesubventionera de varor som är tillverkad genom återanvändning skulle vi kunna styra ett ytterligare steg mot ett mer hållbart samhälle.

Genom en förbättrad sophantering skulle vissa incitament eventuellt kunna byggas in för att öka konsumenternas motivation för återvinning.

En åldrande frisk befolkning ger helt andra möjligheter än en åldrande sjuk befolkning. Att skattesubventionera friskvård borde vara en mycket god framtidsinvestering. Friskvården ska vända sig till alla åldersgrupper. Ju tidigare den sätts in desto mer effekt kommer den få. Även här skulle skatten kunna användas som styrmedel. Det kommer med all säkerhet uppstå gränsdragningsproblem med vad som är friskvård och vad som inte ska ingå i begreppet och därmed inte bli skattesubventionerat. Men det borde inte vara omöjligt att  hitta tydliga gränsdragningar därvidlag.

Att höja moms på onödiga saker som socker och skräpmat och istället sänka moms på grönsaker och andra nyttigheter skulle kunna få en positiv effekt på vår hälsa.

Globaliseringen och urbaniseringen har gått hand i hand som ett förälskat par. Den allmänna visdomen har varit att denna utveckling mestadels har varit av godo. Ser vi på denna utveckling från ett ekologiskt perspektiv måste vi nu hitta nya former för global tillväxt.

Om vi betraktar relationen stad och land bor nu mer än halva jordens befolkning i storstäder. Megastäderna växer så det knakar. http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_v%C3%A4rldens_st%C3%B6rsta_storstadsomr%C3%A5den

Stockholm ligger idag på 8:e plats i BNP-toppen i världsrankingen. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14254683.ab

Stockholm står för 30 procent av Sveriges BNP. Även om detta enligt artikeln får positiva effekter för övriga landet skapas obalans i Sverige som helhet.  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5195056

Den stolta parollen från förr: ”Hela Sverige ska leva” hörs allt mer sällan. Stora delar av Sverige avfolkas och utgörs i allt högre grad av en äldre befolkning.

Om vi åter vill väcka liv i drömmen om att hela Sverige ska leva skulle vi kunna använda skattevapnet för att öka landsbygdens attraktionskraft.

Det här är några exempel på att det finns möjligheter om det bara finns politisk vilja, mod och beslutsamhet att skapa ett mer hållbart och motståndskraftigt samhälle där hela Sverige ska leva. Ett sätt att agera politiskt är att använda skatteinstrumentet som styrmedel.

I Kjell-Olof Feldts bok: ”En kritisk betraktelse. Om socialdemokratins seger och kris” använder KOF en motion riksdagsgruppen lade fram i oktober 2011. (sidan 124).

Hur partiet ser på prioriteringen stad land belyses tydligt av att 1 miljard ska satsas på urban tillväxt, till standardhöjning av transportsystem och byggnation av hyreshus och studentbostäder. Glesbygden får 50 miljoner för subvention av ”grundläggande kommersiell service” (sidan 136).

I nästa blogginlägg kommer jag behandla välfärden. Vi står för en mycket stor utmaning för att klara av att behålla välfärdsstaten. Den demografiska utmaningen är minst sagt bekymmersam. Mer om detta i nästa inlägg.

Om TV-programmet – lönesänkarna och samtal med Kjell Olof Feldt

Lönesänkarna

Hej Kjell-Olof jag kompletterar de två tidigare inläggen, med detta som är en reaktion på

Dokument inifrån: Lönesänkarna
I programmet förekommer bland andra Kjell-Olof Feldt (KOF), PO Edin (fd chefsekonom) LO, Rune Andersson (näringslivet och medlem av framtidskommissionen), Lennart Schön (Professor i Ekonomisk historia) och Lars Calmfors (rådgivare till  nuvarande och tidigare regeringen Persson).   

Sändes: 14/2 2013 kl 20.00 TV 2 Tillgänglig: 29 dagar kvar:

”Allt mindre av det växande välståndet kommer vanliga människor till del. Det har pågått i trettio år. Hur blev politikerna så överens om att göra näringslivet rikare på löntagarnas bekostnad? ” http://www.svt.se/dokument-inifran/se-program/del-1-464

Dagens Arena

I Dagens Arena kommenterar Per Wirtén TV-programmet: ttp://www.dagensarena.se/redaktionen/veckans-graf-sa-paverkar-skattesmitare-nettoskulden/

Min första kommentar till Per Wirténs artikel:

Globaliseringens ramar

I TV-programmet ”Lönesänkarna” framgick tydligt att lönsamheten för näringslivet var låg på 1970-talet, inte bara i Sverige utan i hela västvärden. Det som mindre tydligt framkom var att västvärlden började bli hårt globalt konkurrensutsatta av inte minst Asien, men även Brasilien och Australien. Textil – och varvsindustrin klarade inte konkurrensen och drabbades av kreativ förstörelse. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Redan här börjar det stora globala skiftet. Att västvärldens näringsliv hade svårigheter att klara den internationella konkurrensen berodde inte på att inte vår arbetskraft var sämre utbildad. Vår arbetskraft var helt enkelt för dyr i förhållande till internationell arbetskraft.

Det var ju detta som var orsaken. Milton Friedman och Chicagoskolan kom med en lösning på näringslivets kris i hela västvärden. Go global. Genom avregleringar av marknader, inte minst de finansiella, och öppna upp för nya marknader på det internationella planet och genom privatiseringar. Skulle Sverige ensidigt ha kunnat ha haft kvar regleringarna? Hur hade det gått för Sverige? En liten exportberoende nation.

I och med att marknaderna öppnades, flyttades både företag och finansiellt kapital till de platser på jorden som var mest lönsamt att befinna sig på. Detta har alltmer utarmat västvärlden och är en viktig orsak till den skuldkris vi ser idag. Det har även lett till att Kina ligger tvåa i miljardärstoppen efter USA och antalet miljardärer ökar i Indien.

Den andra faktorn är att produktivitetsökningen har kommit kapitalet till godo på bekostnad av arbete. Detta har medfört att en allt större del av produktiviteten gått till de finansiella marknaderna som i sin tur investerar i de regioner och sektorer på globen där den riskjusterade avkastning är som högst. Det har i allt högre grad blivit tillväxtmarknaderna. Det är även där de transnationella företagen i hög grad gör sina nyinvesteringar idag.

Vad detta får för konsekvenser är inte svårt att föreställa sig. Svårare är att veta vad västvärldens nationalstater ska kunna göra år det.

En annan fråga är: Hur ska arbetarrörelsen i Kina, Indien, Indonesien, Sydkorea, Pakistan, Brasilien, Sydafrika etc , kunna koppla sig samman med västvärdens motsvarigheter? Det känns som en ganska tung uppgift att skapa en sådan allians idag för att kunna stärka arbetets ställning mot det globala kapitalet.

En tredje faktor är hur internationella institutioner som IMF, världsbanken, EU och G20 kan agera för att stabilisera en allt mer obalanserad kapitalism. En förändrad attityd har i finans -och skuldkrisens spår kunnat skönjas. Det är bara att följa utvecklingen och hoppas att det kommer ut något konstruktivt av detta.

Detta är min andra kommentar:  Värderingar och ekonomisk realitet

Den första kommentaren handlar om de ekonomiska ramar som globaliseringen sätter.

När jag läste rubriken som Per Wirtén satt på artikeln ”Värderingar och inte vetenskap gör de rika superrika” blev jag lite förundrad. Det är förvisso så att de nyliberala idéerna och värderingarna varit helt förhärskande världen över sedan sent 1970-tal.

Men TV-programmet handlade om de ekonomiska bakgrundsfaktorerna till en politik som i praktiken de borgerliga och S varit överens om. Enligt PO Edin, i programmet ”Lönesänkarna” har även LO fackets ledning varit med på noterna. Ser vi rent värderingsmässigt på den politik som S har fört, är det svårt att komma ifrån att S svikit våra ideal om ökad jämlikhet och utjämning mellan arbete och kapital. Hur kunde detta ske? Var S invaderat av nyliberala ekonomer som vilseförde oss?

Var det månne så att Kjell-Olof Feldt och hans ”finansmaffia” lurande resten av partiet i fördärv? Blev den helt ovetande Olof Palme, som satte jämlikhetsfanan högt, helt vilseledd av dessa ”finansknuttar”? Under årens lopp har jag talat med många inom S som uttryckt sig så.

Ser vi däremot på den ekonomiska realitet som S verkade under på 1980-talet måste vi fråga oss: Vad var alternativet? Skulle en liten exportberoende nation som vår, kunna driva en helt annan ekonomisk politik än övriga världen? Skulle vi kunnat fortsätta att stärka arbetet på bekostnad av kapitalet? Vad skulle då hänt?

Skulle vi i Sverige kunna hålla kvar den reglerade ekonomiska politiken och bli en isolerad ö? Vad hade då hänt med svenskt näringsliv som nationalstaten är så beroende av. Skulle den exporterande delen av näringslivet varit kvar i Sverige?

När vi diskuterade ekonomisk demokrati på 1970-talet, det som sedan mynnade ut i löntagarfonder, minns inte jag att vi diskuterade globaliseringen. Vi såg på frågan från ett mycket nationalistiskt perspektiv.

Jag talade för något år sedan med en klok fd fackföreningsman som sa att deras motpart sa: ”Om man biter katten i svansen, kommer då katten att sitta kvar och blir uppäten?”

Det var naturligtvis denna kunskap som gjorde att S-regeringen var så tveksam till löntagarfonderna. Även om ekonomisk demokrati är synnerligen önskvärd hade det inte blivit många exportberoende företag kvar i Sverige att förverkliga den.

Vi måste öka vår förståelse om globaliseringen. Det är vad min första kommentar handlar om.

När sedan Per Wirtén i sitt svar till Bror Perjus förtydligar sig håller jag med honom.

”Hej Bror, jag håller naturligtvis med dig om att det handlar om maktförhållanden i samhället. Vi är också överens om globaliseringens betydelse och oförmågan att även globalisera demokratin, så att säga. Men är det tillräckliga svar? ”

Om svaret är JA på denna fråga uppstår ett stort problem för S vid en eventuellt kommande regering. Om det inte finns någon möjlig alternativ ekonomisk politik att uppbringa på grund av globaliseringen: Hur ska då S kunna formulera en egen alternativ ekonomisk politik?

Om inte S har möjlighet att formulera en egen ekonomisk politik är det mycket svårt att formulera en egen politik över huvud taget. Välfärd, infrastruktursatsningar och övergång till en grön ekonomi eller gröna folkhem, vilket vi vill kalla den, kräver en finansiering.

S stora utmaning idag, är att noga analysera globaliseringen och undersöka vilka öppningar som finns, inom de ramar som globaliseringen sätter upp. Det är dessa öppningar som kan möjliggöra en alternativ ekonomisk politik.

Roger Dahl
Maria Södra Stations S-förening stäng kommentaren

Sammanfattning: Globalisering och produktivitet i punktform

1)    Avregleringar, privatiseringar, utförsäljning av statliga företag, har förbättrat företagsklimatet och möjliggjort för företag och finansiellt kapital att go global. Åtgärderna var till för att rädda de västerländska företagen som led av hård internationell konkurrens och låg lönsamhet.

2)      Den förda politiken och ekonomin, att hålla tillbaka lönerna och ge större utrymme till kapitalvinster, skapar ökade klyftor inom nationalstaterna. Det skapar även ett lägre konsumtionsutrymme för det stora flertalet. För att ändå upprätthålla konsumtionen skuldsätter sig medborgarna allt mer i väst. Här har vi en mycket central orsak till den  ökade individuella skuldsättningen.

3)      När kapitalets andel av produktivitetsutvecklingen ökar på bekostnad av arbete, var tanken att kapitalet skulle användas för att investera inom nationalstaten. På så sätt skulle full sysselsättning kunna skapas. Men om kapitalet istället investeras i tillväxtländerna, såväl genom företagsetablering som via det finansiella kapitalet, skapas jobben i öst och syd istället för i väst. Orsaken är naturligtvis att investeringar i tillväxtländerna bedöms ge bättre riskjusterad avkastning än i väst. Detta är den generella trenden. Det finns naturligtvis undantag som bekräftar regeln.       

4)      Kapitalets investeringsbedömningar leder till hög arbetslöshet i väst och till en växande medelklass samt en superrik klass i tillväxtländerna. Kina ligger tvåa i miljardärstoppen och antalet miljardärer ökar i Indien. På ett område har vi väst blivit vinnare, som konsumenter. När vi idag köper billiga produkter ”Made in China”, ser vi att vi blivit delvis kompenserade för den den löneutveckling vi gått miste om. På grund av att de produkter som vi köper från låglöneländer är så billiga håller det även ner inflationen. Med billiga produkter kan vi lättare acceptera låga löneökningar.

5)      Det finns de som tror att det finansiella kapitalet är någon stor amöba där pengarna ligger helt improduktiva istället för att investeras produktivt och bli jobbskapande. Men det finansiella kapitalet investeras i aktier i företag, räntebärande placeringar, råvaror, fastigheter mm. När vi investerar pengar i en Asienfond, köper investerarna aktier i asiatiska företag. Det innebär att asiatiska företag får ökat riskkapital som kan investeras   och blir jobbskapande i Kina eller andra delar av Asien.

Med andra ord hjälper vi som fond- och pensionssparare att bygga upp tillväxtländerna och lyfta dem ur fattigdom och elände. Väst har härigenom bedrivit ren U-hjälp! Klyftorna i öst och syd växer dock. En miljard människor lever fortfarande på svältgränsen och ytterligare en miljard lever under mycket knappa förhållanden. Idag är vi 7 miljarder människor och många av dessa har lyfts ur fattigdom och elände. Globaliseringen medför en utjämning. Det syns tydligt i USA, där stora grupper överlever på matkuponger.

Med en befolkningsökning i öst och syd, samtidigt som befolkningen i väst stagnerar kommer marknaderna öka DÄR och stagnera HÄR. Detta kommer sannolikt påskynda det globala skiftet. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/15/beraknad-okad-global-befolkning/

Medan de krisdrabbade staterna måste spara för att sanera sina ekonomier, kommer de ekonomier som är i balans idag och har god tillväxt att ytterligare kunna satsa på investeringar för framtiden. Här vill IMF och väst att tillväxtländerna istället ska konsumera västvärldens produkter. Brasilien, Kina, Indien, Ryssland, Indonesien och Sydkorea är de länder som Världsbanken pekar ut som framtidens tillväxtstater. Det är dessa stater som antas växa med 4,7 procent per år fram till 2025. Under samma period beräknas BNP-tillväxten i den gamla världen till 2,3 procent årligen. [1]

Tillväxtländerna ska med andra ord konsumera mera. Här finns västvärldens alla  skuldsatta staters potentiella exportmarknader. Man behöver inte vara Einstein för att förstå vart det globala kapitalet kommer att söka sig. USA, Japan och stora delar av Europa ska exportera sig ur krisen. Tillväxtländerna ska importera dessa varor och produkter. Så är IMF:s tanke för att balansera ekonomin.

En annan viktig faktor för hur den globala tillväxten kommer att fördelas är priset på råvaror. Under 1980- och 90-talen rasade priset på råvaror. Under 2000-talet fram till finanskrisen gick råvarupriserna upp. Under finanskrisen rasade priset på råvaror igen. Om råvarupriserna går upp kommer det medföra att flera tillväxtländer, som Ryssland och Brasilien kommer att få ökade exportintäkter. Kina som är mycket råvaruberoende kommer att få se ökade kostnader.

[1] SvD lördag 21 maj, 2011, näringsliv sid 10. Världsbankens tillväxtprognos i väst och tillväxtländerna.

USA kommer sannolikt att klara det globala skiftet bättre än Europa. I USA finns det militärindustriella komplexet. Som spinnoff-effekter har datorer och internet levererats. Det kan mycket väl komma fler sådana effekter. USA har ett stort försprång idag inom många branscher, bland andra  IT, läkemedel, biotech och underhållning. USA har även en hel armada av multinationella framgångsrika företag. Europa med några få undantag, Tyskland, Sverige, Finland och Nederländerna, har avsevärt mycket sämre situation.

Kinas ekonomi beräknas gå om USA:s i närtid. År 2025-2030 finns det prognoser som säger att Kinas ekonomi kommer att vara dubbelt så stort som USA:s.

För att öka de europeiska staternas konkurrenskraft i en allt hårdare global konkurrens, måste vi  kunna behålla de högproduktiva företagen inom vårt geografiska område i högre grad än idag. Vi måste även vara med i samma hårda internationella konkurrens inom spjutspetsteknologier. Löneläget i väst, relativt övriga världen, kommer då vara en viktig parameter.

Vad gör vi idag?

Vad är det då som idag talar för att vi kan ändra den sedan 1980-talet förda ekonomiska politiken, som gynnar kapital på bekostnad på arbete?

De existentiella frågorna för vårt parti måste slutligen ställas?

Finns det, i en globaliserad värld, överhuvud taget någon öppning för en socialdemokratisk jämlikhetspolitik?

Det finns ett antal följdfrågor: Finns det någon möjlighet att bevara våra nuvarande skattebaser, för att ha råd med generell välfärd, utbyggnad av infrastruktur och och övergå till en grön ekonomi eller gröna folkhem, hur vi nu vill benämna det? Finns det möjlighet att hitta nya skattebaser? Blicken riktas då lätt till fastighetskatten. Men det finns även andra mindre flyktiga skattekällor som råvaror och land. Här finns utrymme för nytänkande.

Ökad privat konsumtion genom att höja löneandelen är inte helt problemfri om vi sätter på oss ekologiska glasögon. Ökad svensk privat konsumtion leder till ökad global uppvärmning. Om vi inte hittar styrmedel att styra privat konsumtion mot hållbarhet.

För att styra även ekologiskt räcker det med andra ord inte med bara få mer betalt för arbete. Mer konsumtion leder oss som civilisation i fördärvet. Det måste gå att hitta en ekonomisk modell som balanserar såväl: tillväxt, social rättvisa, ekonomisk relativ stabilitet och ekologisk uthållighet. Denna uppgift är inte plättlätt.

Om inte spelar det ingen större roll om S skulle vinna valet år 2014. Vi är då istället en del av problemet som inte har svar på framtidens utmaningar.

Alliansens framtidskommission är idag rustade till tänderna med mycket kloka tänkare som Wijkman, Rockström och Eklund för att bara nämna några.

För att vara relevanta i framtiden måste S skaffa sig en egen framtidspolitik. En fortsatt S ekonomisk politik som fram till 2006, är inte lösningen på morgondagens frågor. Förnyelse är nödvändig.

I mitt sista inlägg kommer jag behandla välfärden och använda KOF:s framtidsinriktade kunskaper.

Beräknad ökad global befolkning

8 miljarder människor

År 2025 beräknas jordens befolkning ha ökat med ytterligare 1 miljard människor uppgå till 8 miljarder. Naturen, redan hårt belastad för att kunna livnära dagens folkmängd, kommer att vara satt under mycket hård press. Mat och vatten kommer antagligen att vara bristvaror i än högre grad än idag. Trots att vi tömmer havet på mat och förbrukar grundvattendepåer för att klara av att effektivisera jordbruket, klarar vi inte av att hålla svälten borta för de 7 miljarder som nu befolkar jorden. En ytterligare miljard människor gör inte saken lättare. Klimatförändringarna riskerar att försvåra situationen ytterligare.

I miljard människor till på jorden påskyndar dessutom klimatförändringarna.

Befolkningsmässigt tillhör väst redan idag en minoritet av världens befolkning. Om antal människor var normen för var FN ska befinna sig borde det ligga i Kina eller Indien, världens idag folkrikaste nationer. Om demokrati – antal människor – skulle gälla globalt borde Asien och Afrika ha ett mycket större inflytande över FN:

Asien bor drygt 4.050 miljoner människor (2008) – över 60 procent av världens befolkning. Där finns sex av de tio folkrikaste staterna: Kina, Indien, Indonesien, Pakistan, Japan och Bangladesh. I Östasien, inräknat Kina, ökar befolkningen med 1,2 procent per år medan siffran för södra Asien, inklusive Indien, är 2,5 och för västra Asien 2,6 procent. I slutet av 90-talet fanns omkring 125 miljon- städer i Asien. Där finns flera av de största sammanhängande stadsområden: Tokyo/Yokohama, Seoul, Manila, Shanghai, Bombay och Jakarta, alla med 12–15 miljoner invånare.
Källa: Nationalencyclopedin[1]

Om vi skulle resonera i demokratiska termer borde Asien kunna ha absolut majoritet i FN med sina 60 procent av världens befolkning. Det är en infallsvinkel som vi västerlänningar sällan tänker på när vi stolt talar om vår demokratiska tradition, som vi så gärna vill se som en exportvara. Lika stolt värnar vi om globaliseringen, åtminstone så länge väst tjänar på den. Globaliseringen borde väl mänskligt sett betyda att inflytandet över vad som sker i världen skulle ha med befolkningens storlek att göra.

I DN kan vi läsa om att FN har tagit fram en ny prognos om befolkningsutvecklingen. Av den framgår att jordens befolkning inte alls kommer att stabiliseras runt 9 miljarder människor runt 2050 som hittills varit den kända sanningen. Den nya prognosen visar att ökningen fortsätter och att vi kommer att vara 10 miljarder år 2100. Mest oroande är trenden i Afrika:

Världsdel/land, folkmängd 2010, folkmängd 2100

Asien, 4,1 miljarder, 4,6 miljarder.

Afrika, 1 miljard, 3,6 miljarder

Latinamerika, 590 miljoner, 687 miljoner

Europa, 738 miljoner, 675 miljoner [2]

Ser vi till befolkningen idag har Europa och USA ett oproportionerligt stort inflytande i FN och på de övriga internationella arenorna. Afrika med en miljard innevånare redan nu, har inte alls det inflytande som de befolkningsmässigt förtjänar. Ska vi ha ett framtidsperspektiv och se till global demokrati kommer det att vara Asien och Afrika som kommer att vara de befolkningsmässigt stora tillväxtdrakarna. Det borde ge dem motsvarande betydelse ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Europas befolkningsmässiga betydelse kommer att minska inte bara relativt sett utan även i absoluta tal. Det är något som vi européer borde ta till oss. Europa blir allt mer marginaliserade i den globala dansen. Ser vi till ländernas befolkningsutveckling ser siffrorna ut så här:

Länder folkmängd 2010, folkmängd 2100:

              Kina, 1,34 miljarder, 941 miljoner

Indien, 1,22 miljarder, 1,55 miljarder

Nigeria, 158 miljoner, 729 miljoner

Brasilien, 195 miljoner, 177 miljoner

USA, 310 miljoner, 478 miljoner

Ryssland, 143 miljoner, 111 miljoner

Tyskland, 82 miljoner, 70 miljoner

Frankrike, 63 miljoner, 80 miljoner.

Källa: FN Population Division. (TT)

Prognosen har tagits fram av FN och bygger på nya uppskattningar av födelse- och dödstalen i olika delar av världen. [3]

Den avslöjar att man underskattat den framtida folkökningen, framför allt i Afrika. Där beräknas befolkningen stiga från 1 miljard i dag till hisnande 3,6 miljarder inom loppet av 90 år.

För vissa av länderna söder om Sahara är siffrorna näst intill ofattbara.

Nigerias befolkning kommer att öka från dagens 158 miljoner till 729 miljoner, Kenyas från 40 till 160 miljoner, och Tanzanias från 45 till 316 miljoner. Relativt sett kanske Zambia är värst, med en ökning från 13 till 140 miljoner. Hur alla dessa människor ska kunna födas på den fattigaste av alla kontinenter finns det inget svar på. FN påpekar att de inte tagit sådana problem i beaktande i arbetet. [4]

Det är Afrika som växer så det knakar. Länderna söder om Sahara står för en gigantisk utmaning som de inte kommer att klara upp på egen hand i världens fattigaste kontinent. Råvarumässigt är Afrika allt annat än fattig. Men det gäller att råvarutillgångarna verkligen kommer befolkningen till del.

Syd och öst kommer i med all säkerhet i högre grad att ta naturens resurser i anspråk. Det innebär att den globala konkurrensen om alla olika sorters råvaror kommer att öka och belastningen på naturen likaså. Framtiden blir vad vi idag gör den till brukar vi säga. Gör inte människan tillräckligt nu när det gäller befolkningsfrågan, fattigdomsbekämpningen och på miljö – och klimatområdet kommer 2025 att vara en dyster tid att leva i. Ju mer jag har arbetat med projektet, desto mer övertygad har jag blivit att frågan om hur vi hanterar dessa frågor kommer att bli helt avgörande för hur 2025 kommer att gestalta sig. Allt det jag skriver i de föregående blogginläggen om Globaliseringen 3.0, kan helt eller delvis omkullkastas om vi inte löser hållbarhetsproblematiken.

David Harveys modell och studiecirkel om migration

En modell som beskriver ”verkligheten”

I gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld” samtalar vi om om diverse intressanta frågor.  I boken ” Den Globala Kapitalismens rum. På väg mot teori om ojämn geografisk utveckling”. Tankekraft 2006.

Tidigare inlägg om den modell som David Harvey presenterar i boken. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/18/modell-hamtad-fran-david-harvey-den-globala-kapitalismens-rum-figur-1/

https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/18/modell-hamtad-fran-david-harvey-den-globala-kapitalismens-rum-figur-2/

Här är modellen på en strukturell nivå:

Med en geografisk utgångspunkt skissar David Harvey en modell om ”rummet”. I modellen expanderar han det absoluta rummet ( Newton)  till det relativa rummet  (tidsrummet, Einstein) och når slutligen det relationella rummet (tidsrummet) där visioner, fantasier, önskningar, frustrationer, minnen, drömmar, skenbilder och psykiska tillstånd inträder på scenen. Dessa rum får vi om vi läser nedåt i tabellen.

Om vi istället läser från vänster till höger i tabellen infinner sig det materiell rummet (det upplevda rummet, för upplevelser och perception, som är öppet för fysisk beröring och sinnesförnimmelser), rummets representationer, (det föreställda rummet, som vi föreställer oss det och representerar det) samt representationerna rum (det levda rummet med förnimmelser, fantasier, känslor, innebörder införlivade i vårt dagliga liv).

StigLennart är en person som är debattglad i gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld”.

StigLennart du skrev: ””Ny ekonomi för ett bättre samhälle – Ja!”

Målsättningen för denna grupp är mer storslagen än så StigLennart.

Målsättningen för gruppen är ”Ny ekonomi för en bättre värld”.

Det är den här målsättningen som har samlat en liten grupp på 10-20 mer eller mindre aktiva personer till denna grupp. Sammanlagt finns det i skrivande stund 289 medlemmar.

Den ”verklighet” som begränsar oss är den ”virtuella”. Om vi inte känner varandra innan så vet vi ingenting om ”StigLennart”, ”Åse”, ”Carl” ”Roger” , ”Benjamin” , ”Johan” , ”Benjamin” ,”Jonas” , ”Tina”, ”Sven-Erik” , ”Georg” eller någon annan i gruppen.

Den här ”verkligheten” är ju tämligen annorlunda än IRL: Skärningspunkten mellan det absoluta rummet och det materiella rummet (det upplevda rummet). Men ”verkligheten” i NUET IRL innefattar så mycket mer än bara rutan i det översta vänstra hörnet. NUET är påverkat av alla andra dimensionerna i matrisen. Eftersom tidsrummet finns med i det relativa rummet och det relationella rummet, finns det historiska perspektivet med

för att tala i modellens termer.

Här har vi ett rum där vi några stycken sitter och

Studiecirkel om migration från ett modellperspektiv

Igår var jag på en studiecirkel där vi talar om ”Migrationsfrågor” och ”invandring”. Den ”verklighet” vi möts av där är ju helt annorlunda än den ”verklighet” vi möter här i det virtuella rummet. Igår mötte jag människor av kött och blod som alla har samma målsättning på en grov nivå som vi har. Vi vill vara medskapare till en bättre värld. Vi är sammanlagt 14 personer i gruppen, med andra ord fler än de aktiva i Facebookgruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld”.  Här är ett foto av  några i studiecirkeln:

StigLennart: Mannen längst fram är en synnerligen skolad på Karl Marx. Han är ekonomisk historiker. Men han använder sina kunskaper med förnuft och har förmåga att ta med sin sina historiska kunskaper in i nuet. Han kan även använda sina djupa historiska kunskaper för att vara med formulera alternativ inför framtiden. Liksom alla andra i gruppen är han mycket nyfiken på att följa med i dagens mest avancerade tankar och idéer. Det är så jag tycket att ska använda sina kunskaper om Marx och andra historiska kunskaper,  De andra i studiecirkeln har var och en mycket spännande kunskaper, erfarenheter och nyfikenhet som bidrar till vår gemensamma kunskapsutveckling. Här får vi lite skönlitteratur som beskriver invandringens nuläge.

http://sphotos-f.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-prn1/c55.0.403.403/p403x403/64552_10200453269111685_1570394633_n.jpg

I det verkliga livet har vi så mycket större möjligheter att mötas på ett helt annat sätt.  Vi ser varandra, vi hör varandra, vi kan använda vårt luktsinne och smak för att avnjuta den hembakade kakan och en god kopp kaffe. Vi kan avnjuta en lägenhet fylld av böcker och tavlor som skapar en god intellektuell atmosfär.

Men inte heller i IRL vet vi så mycket om varandra. Vi ser vilka kläder vi har på oss, vi ser varandras ålder och kön. Vi kan höra om någon är förkyld och hostar. Vi hör någon läsa ett avsnitt ur en bok. Vi kan lyssna på en kvinna från Venezuela som berättar om sina upplevelser från hennes tidigare liv i Sydamerika och hur hon har upplevt sin nya situation i Sverige.

Det finns så ofantligt mycket mer som på påverkar oss som människa än det som sker i det absolut materiella rummet. Vi ser varandra i relation till andra. Är jag yngst äldst/yngst i gruppen? Vi jämför oss med varandra. Vi är inne i det relativa rummet. Begrepp som klasser, identiteter, etc; relativ fattigdom. I relation till den miljard människor som lever på svältgränsen är vi alla i denna grupp troligen ”överklassbrackor”. Utan att känna dig ”StigLennart” skulle jag tro att det gäller även för dig din ”klasskampsretorik” till trots.

Men vi ser oss inte bara i relation till varandra. Vi har även värderingar, önskningar om en bättre värld, vi har utopiska drömmar, vi kan känna empati, vi tror att en annan värld är möjlig. Allt detta påverkar oss som människor. Vi som ska skapa en bättre värld. Då är vi inne i skärningspunkten mellan det relationella rummet och Representationernas rum (det levande rummet). Här är känslor,kreativa förmågor, klasser, identiteter etc; relativ fattigdom; orättvisor, brist på värdighet, ilska kontra förnöjsamhet.

Under årens lopp har jag lärt mig att leva med olika ”verklighetsuppfattningar”. I dagens virtuella verklighet är detta mer uppenbart än någonsin. Den virtuella verkligheten är i högsta grad annorlunda ”verklighet” än ”verkligheten” IRL.

Alla dessa aspekter och mer där till kan vi finna i modellen som är själva utgångspunkten för vårt samtal i denna tråd. Och StigLennart du kan klämma in din ”klasskamp” här också. Men du måste inse att din käpphäst bara är EN av flera viktiga aspekter av medmänskliga relationer som modellen spänner över. Frågor som varför ”klasskampen” har varit så lyckosam för de superrika och så misslyckad för de krafter som 

Det är David Harveys storhet att lyfta fram en modell som möjliggör detta samtal.

Men en modell är en modell. Det är vad vi som människa gör den till visar hur användbar den är.

Om någon tycker att ett samtal som spänner över så många olika nivåer av människans medvetande är spännande, så är det bara att går in och titta på modellen och delta i samtalet. Mycket välkomna ska ni vara.

 

 

Inlägg 3 Kjell-Olof Feldt – Välfärd,framtid och infrastruktur

Inlägg 3 Kjell Olof Feldt – Välfärden en valfråga?

Det här är det 3:e inlägget som speglar mina reflektioner efter ett möte med Kjell-Olof Feldt (KOF) som Maria Södra Stations S-förening anordnade på Södergården på Södermalm, onsdagen den 6:e februari 2013.

På mötet berättade KOF om sin bok ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och nederlag.”

Det första inlägget, som mestadels behandlar historik, hittar vi här: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/07/mote-med-kjell-olof-feldt-pa-sodergarden-pa-sodermalm-historik/

Det andra inlägget behandlar bankerna: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/08/inlagg-2-kjell-olof-feldt-bankerna/

Detta inlägg behandlar den sista delen kapitlet ”Vart går vi nu?” och sista del av mötet på Södergården på Södermalm.

Fokus kommer att ligga på välfärden och avslutas med infrastruktur.

Välfärden – en valfråga?

För KOF är välfärden den självklara huvudfrågan för S att gå till val på: Det finns en bred majoritet inom den svenska befolkningen som vill ha den generella välfärden kvar. Det är något som S borde ta fasta på, menade KOF.

Välfärden kan delas in i produktion av välfärdstjänster, där vård skola och omsorg ingår. Den andra delen är transfereringar som barnbidrag och pensioner. (sidan 101).

Under åren 1980-2005 ökade kostnaderna för välfärdstjänster med totalt 50 procent. Bara 20 procent kan förklaras med demografiska förhållanden. Resten får tillskrivas kvalitetsfaktorn.  Vi har med andra ord ett behov av förbättrade välfärdstjänster, åtminstone ser det så ut siffermässigt. Medborgarna har krävt mer och fått mer, säger KOF i boken. Kommun och landsting byggde ut och anställde mer personal. (Sidan 103)

Men statistik är en förrädisk vän. Det gäller att inta en kritisk attityd när vi läser siffror, det fick jag lära mig när jag läste statistik på 1970-talet. Tidningen Kommunalarbetaren har gjort en undersökning som täcker tiden från 1990-2009. Här kommer de fram till att: Välfärdsjobben – färre än 1990. http://ka.se/index.cfm?c=96247

KOF:s och Kommunalarbetarens bedömning görs från olika tidsintervall.

Välfärdsjobben

Befolkningen 1990-2009 = +750 000
Jobben i skola vård och omsorg 1990-2009 = -35 000

Trots att befolkningen har ökat så har antalet anställda minskat sedan 1990.  Om vi har en positiv läggning kan vi tolka siffrorna från 1990 – 2009 att produktiviteten  inom välfärdssektorn har ökat. Medborgarna har krävt och fått mer och kvalitetsfaktorn har ökat. På grund av de stora ansträngningarna som gjorts för att öka effektiviteten – privatiseringar, konkurrensutsättning och målstyrning – har antalet anställda ändå kunnat hållas i schack. Produktiviteten har med andra ord ökat (sidan 103).

Produktivitetsutveckling inom välfärdssektorn

Jag har ägnat mina sista 20 år av mitt yrkesverksamma liv till att arbeta med verksamhetsutveckling och processtyrning. Den samlade erfarenhet säger mig att det finns en viss rationaliseringspotential genom att processutveckla och förbättra de manuella rutinerna. Vi har arbetat med ständiga förbättringar på Folksam och Swedbank sedan tidigt 1990-tal.

Men dessa manuella förbättringar är ändå på marginalen i förhållande till den rationaliseringspotential som finns genom att ersätta arbete med ny teknik. Att förbättra verksamheten med hjälp av ny teknik har därför varit den självklara utgångspunkten. Att minska behovet av försäkringstjänstemän genom effektiva datorsystem, och bankpersonal genom att kunderna får tillgång till bankomat och webbaserade lösningar för att själva kunna utföra sina bankärenden, har varit mycket produktivitetsutvecklande.  Servicen till kunderna har därmed även ökat. För de kunder som ändå behöver bankservice finns bankkontor.

Det är också samma processutvecklingsmodell, som förresten kommer från industrin, som använts inom vård, skola och omsorg. Men här blir det svårare att effektivisera utan att kunderna/brukarna blir drabbade. Den här verksamheten är mycket arbetsintensiv. Att ersätta läkare, sjuksköterskor, lärare med datorbaserade system och robotar skulle nog skapa en viss förvåning hos oss som behöver dessa tjänster. Men visst finns det idéer och ansatser.

Självstudier: http://www.matteboken.se/lektioner/skolar-7-9/procent/procenten,-delen-och-det-hela#.URT1jLlE-UY.facebook  Inom vården finns denna möjlighet: http://www.dn.se/ekonomi/roboten-pa-frammarsch-i-varden

I väntan på att kunderna ska börja acceptera detta nytänkande har processutvecklingsmodellen istället använts för diverse kostnadsbesparingar genom att organisera arbetet på ett annat sätt och hålla tillbaka lönerna. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén. http://www.dagensarena.se/innehall/lagre-lararloner-i-friskolor/

Kunskapsskolan

Min yngsta son, som nu är 21 år, började på Kunskapsskolan vid Sockenplan i Södra Stockholm för ett antal år sedan. Orsaken till skolvalet var att hans kompisar valde denna skola. Det var en mycket välskött och välfungerande skola och några ordningsproblem var det inte tal om.

Eftersom jag själv arbetat som lärare med ganska störiga elever på 1980-talet, frågade jag Tobias om det var stökigt i klassen ibland. Han tittade oförstående på mig, som om jag kom från en annan planet. Bland dessa väluppfostrade medelklassvillabarn fanns inte bråk och stök på kartan. Det är bara ”low life” som inte vet hur man ska bete sig som gör det, svarade han mig. Att vara ”low life” skulle innebära att blir totalt utfrusen i kompisgänget.

Kunskapsskolans styrka för de motiverade eleverna, var att det fanns mycket stora möjligheter för eleverna att arbeta självständigt och inte blir sinkade av mindre motiverade elever. Lärarna var också mycket skickliga på att fånga upp elevernas behov av stöd och vidareutveckling.

En stor del av undervisningen bedrevs som självstudier. Dessutom hade eleverna möjlighet att delta i storgruppseminarier. Jag tyckte att detta sätt var perfekt. Den här studieformen skulle passat mig tänkte jag då. Det påminde om mina universitetsstudier.

Nu blev inte Tobias skoltid i Kunskapsskolan bara en solskenshistoria. Han blev sjuk och  kom efter med skolarbetet. Den uppföljning som både elever och vi föräldrar kunde följa upp på datorn, blev nu en stressfaktor för honom. Han kunde hela tiden se att han inte lyckades följa de uppställda målen. Han kom in i en ond cirkel. Efter kurativ hjälp, där vi föräldrar även var med, kom han tillbaka och slutet blev gott.

När Tobias och jag efter flera år talat om hans skolår på Kunskapsskolan, har han frågat: Hur mogen var du när du gick i sexan?  Om jag skulle få gå om skolan nu skulle jag gjort helt annorlunda, sa han. Det visade sig att han ägnat en hel av den lärarfria tiden till att spela WoW, ”World of Warcraft” och gjort mycket annat än att ägna sig åt studier.

En viktig del av Kunskapsskolans koncept bygger på att eleverna tar ett personligt ansvar. På Kunskapsskolan var alla elever utrustade med dator och att söka information på egen hand ingick som en del av pedagogiken. På grund av självstudier behöver inte lärartätheten vara lika hög som i andra skolor. Eftersom personalkostnader är en mycket stor del av den totala  kostnaden, så finns det stora pengar att tjäna på det. En annan effektivitetshöjande åtgärd var att åka iväg en vecka till Falun och beta av hemkunskap och slöjd. På så vis sparade Kunskapsskolan in pengar på att slippa ha speciella lokaler för dessa ändamål. Det är så den riskjusterade avkastningen kan hållas på hög nivå.

Jag vet inte hur Kunskapsskolan fungerar idag. Men det jag tror mig veta är att det är mycket svårt att effektivisera verksamheten med hjälp av ytterligare processutveckling. Det gäller för verksamheten i alla skolor. Första gruppen som ställs ifråga är administratörer.  Idag känner sig lärarna nerlusade med administration och jag har hört skolor som nu istället funderar på att nyanställa administratörer för att förbättra lärarnas arbetssituation. Cirkeln blir då sluten.

Om skolan ytterligare ska kunna effektiviseras är det nog med hjälp av ytterligare självstudier: http://www.matteboken.se/lektioner/skolar-7-9/procent/procenten,-delen-och-det-hela#.URT1jLlE-UY.facebook

Ett annat sätt är att höja kvalitetskraven på underleverantörerna och därmed minska deras riskjusterade avkastning. Jag lägger inga ideologiska aspekter på att ha privata underleverantörer i välfärdssektorn. Min bedömning bygger på strikt ekonomiska överväganden. Om underleverantörer utför arbetet effektivare och med bättre kvalitet är det ju bara till fördel för samhället i sin helhet.

Välfärden i framtiden

KOF tar upp ett framtidsperspektiv på välfärden. Ett sådant angreppssätt borde vara välkommet för framtidspartiet Socialdemokraterna. Den stora utmaningen att allt färre ska försörja allt fler. Han hänvisar till den s k Välfärdsberedningen inom Sveriges kommuner och landsting (SKL) och dess långtidsutredning 2008 och samma departements Expertgupp för studier av offentlig ekonomi (ESO). (Sid 102).

”Utgår man från att kostnaden per elev, patient, omsorgstagare, ligger kvar på dagens nivå ökar utgifterna med knappt 1 procent om året. Det betyder framför allt oförändrad bemanning överlag, inga standardhöjningar vad gäller boende och tillgänglighet, ingen ny eller förbättrad service”. (sid 103).

SKL gör en historisk trendframskrivning och kommer fram till att med dagens skatteuttag på 46 procent av BNP och med oförändrad kostnadseffektivitet i välfärdstjänsterna uppstår ett finansieringsgap som år 2035 blir 200 miljarder i dagens penningvärde. Om det inte sker en kommunalskattehöjning kommer den offentliga sektorn ha ett underskott motsvarande 6-7 procent av BNP. Då har man inte räknat med ökade kostnader för andra samhällsåtaganden som infrastruktur, miljöpolitiken, rättsväsendet, forskning och högre utbildning. Så långt KOF. (sidan 104)

Min kommentar 

Ovanstående var en bister medicin. Inga förbättringar inom välfärdssektorn, trots detta ett mycket stort finansieringsgap. Alla förbättringsförslag kommer med andra ord att ytterligare öka finansieringsgapet. Av ovanstående siffror inser vi lätt att det kommer att bli motigt för lärare, sköterskor, poliser och all övrig personal inom den offentliga sektorn att få en god löneutveckling. En annan fråga som jag tänkte på var: Hur kommer det gå för mig och alla andra när vi ska få ut våra pensioner. Hur mycket kommer det att bli kvar till oss om ett antal år? Kommer det som står i det orange kuvertet verkligen gälla?

Vilka politiker vill ta upp välfärdsfrågan från detta dystra perspektiv?  Att föreslå skattehöjningar är inte heller någon automatisk valvinnarfråga, för att uttrycka mig milt. Det ska bli intressant om framtidspartiet S tar sig an denna fråga.

Organisation av välfärdssektorn

Hur bör välfärden organiseras? Hur ska vinstuttag begränsas? Det var frågor som inte oväntat dök upp från deltagare på Södergården. Med ett förflutet som ordförande i friskolornas riksförbund, var det väl inte helt otippat att KOF är positiv till att privata aktörer även fortsättningsvis ska komplettera de offentligt drivna verksamheterna och därmed erbjuda valfrihet.

Däremot ansåg han att vinstuttagen ska begränsas. Det är i själva inflödet av pengar i systemet som begränsningarna kan ske, menade han. KOF vet naturligtvis hur svårt det blir att i praktiken kunna reglera utflödet ur systemen. Det finns många sätt att bedriva kreativ bokföring för att gå runt regelsystem och skattelagstiftning.

Den konventionella visdomen kräver nu mer kontroll för att få bättre ordning och reda inom välfärdssektorn. Tomas Bodström, f d justitieminister, har varit engagerad i Pysslingen och är väl insatt i frågan. http://www.di.se/artiklar/2011/7/12/dagisforsaljning-ger-bodstrom-dryg-miljon/

Han skriver i boken ”Inifrån; Makten, myglet, politiken, Nordstedts, 2011:

”Jag anser att det är viktigt att skärpa kraven på alla skolor, kommunala såväl som friskolor. För att rensa upp i djungeln som finns av oseriösa aktörer gäller det att ha tydliga regler. Som exempel kan jag nämna följande:

  1. Resurser måste finnas för barn med funktionshinder.
  2. Friskolorna ska inte få ta ut avgifter från barnen för skolan.
  3. Utbildade lärare.
  4. Tillräckligt med personal i övrigt, t e x studievägledare på gymnasiet.
  5. Tillgång till bra hälsovård i form av läkare, skolsystrar och psykologer.
  6. Minimikrav på antal lärarledda timmar även i gymnasiet.
  7. Tillgång på bra bibliotek.
  8. Förbjud förvärv genom s.k avknoppning.
  9. Lunch ska serveras fem dagar i veckan.
  10. Meddelarfrihet ska gälla för alla anställa även på friskolor.

De som inte uppfyller kraven ska inte heller få driva skolor. Ny ägare ska också prövas när en friskola försäljs. Om någon har vinstutdelning ska särskild kontroll göras så att inte verksamheten drabbas. I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara. (Inifrån, sidan 177).

Inlägg 2 Kjell-Olof Feldt – Bankerna, euron och ekonomin

Inledning

Första inlägget Kjell-Olof Feldt på Södergården på Södermalm onsdagen den 6:e februari  2013 hittar vi här: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/07/mote-med-kjell-olof-feldt-pa-sodergarden-pa-sodermalm-historik/

Detta inlägg behandlar den sista delen av Kjell-Olof Feldts (KOF:s) bok ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och nederlag” kapitlet ”Vart går vi nu?” Det behandlar även KOF:s sista del av mötet på Södergården på Södermalm. För att inte detta inlägg ska bli för långt lyfter jag ut avsnittet om välfärden till ett tredje inlägg.

Bankernas roll

Jag ställde en fråga om hur KOF ser på bankernas roll i dag. Jag hänvisade till att affärstidningarna har uppmärksammat KOF:s bok och inte minst bankernas roll:

1980-talets finansminister gjorde sig känd som den som 1985 avreglerade finansmarknaden, i den våg av internationell nyliberalism som avreglerade finansmarknader över hela världen. Den nya fria finansbranschen lyckades sedan blåsa upp den svenska ekonomin i en lånefinansierad konsumtionsfest som drabbades av en plågsam bakfylla i form av bankkrisen i början av 1990-talet.

”Det misstag vi gjorde var att inte släppa valutan samtidigt. Vi trodde dessutom att bankerna skulle vara redo för att leva i en fri marknadsmiljö, men det var de inte”, säger han och beskriver en lång rad problem med kreativ bokföring och överföring av risk mellan olika delar av banken.” http://www.di.se/artiklar/2012/4/21/sa-vill-kjell-olof-feldt-blasa-liv-i-s/

KOF är självkritisk och föreslår även en förändring. Andreas Cervenka skriver i SvD:

Vad är lösningen? Efter 30-talskraschen i USA förlorade finansindustrin all sin glamour. Det efterföljande halvseklet blev bankpalatsen ett sömnigt tillhåll för riskaverta pärmbärare med medelmåttiga löner. Som av en händelse sammanföll detta med en period som innebar makalösa ekonomiska framsteg för de flesta amerikaner. Internationellt har pendeln redan slagit tillbaka kraftigt. En hel bransch letar efter en ny identitet. Även i Sverige är kanske cirkeln på väg att slutas. För en tid sedan skrev Kjell-Olof Feldt en debattartikel där han uppmanade socialdemokraterna att skaffa sig en bankpolitik och att ”ta parti för den gamla tråkbanken”. Frågan är om någon lyssnar den här gången.

Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör.”

På min fråga svarade KOF att bankerna har blivit för stora för att tillåtas gå i konkurs skapar en osund situation. Det uppmanar till ett osunt risktagande. Ett sett att minska risken skulle kunna vara  att bankerna delas, så att själva kärnverksamheten in/utlåning skulle separeras från övrig mer vidlyftig hantering. http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/var-ar-trakbanken_7696104.svd

Min kommentar

Det som skapade kris för SEB och Swedbank i samband med finanskrisen år 2008 var just kärnverksamheten. Det hade varit en mycket lönsam affär för banken att låna ut pengar i de baltiska staterna och Ukraina innan finanskrisen. Det är det inte lätt att hålla på bromspedalen vid så gynnsamma omständigheter. När sedan krisen kom och det visade sig att bankerna varit alltför riskbenägna. Men då var bankerna för stora för att gå i konkurs, .eftersom det helt enkelt skulle alltför stora problem för samhället.

För att lösa detta måste det till någonting mer än att bara dela upp banken i en kärnverksamhet och resten, ”den riskfyllda delen”. Att politiker ska förbjuda banker att göra utlandsinvesteringar är inte rimligt. Vi lever i en globaliserad ekonomi och de svenska bankerna måste ha möjlighet att agera på den globala marknaden.

Idag tvingas bankerna att höja sin kapitaltäckningsgrad. Men vilken är en rimlig nivå för bankens kapitaltäckningsgrad? De flesta ekonomer är numer överens om att kapitalismen är ett instabilt system och nya finansiella bubblor och kriser kan dyka upp när som helst. Fortfarande, ett antal år efter finanskrisen 2008, finns det mycket instabilitet i systemen och få tror nog att världssamfundet har gjort tillräckligt för att verkligen stabilisera det globala finansiella ekonomiska systemet.

Västvärldens och Japans samlade skuldbörda tillsammans med Kinas enorma budgetöverskott är fortfarande är obalanser som fortfarande är en olöst riskfaktor.

Vad skulle idag hända vid en ny finansiell kris? Hur kommer då de svenska bankerna att klara sig? Vilka följdverkningar kommer en ny finanskris att få för den reala ekonomin?

För att verkligen närma sig problemet med banker som blivit för stora för att tillåtas att gå i konkurs, skulle de fyra storbankerna behöva klyvas. Det finns stordriftsfördelar med en större bank. Samtidigt kan vi konstatera att exempelvis Sparbanken Finn och Gripen har brutit sig ur Swedbank och ser ut att klara sig hyggligt. Det finns risker för en bank att vara av den mindre sorten. Det visade sig inte minst när H&Q Bank kom på obestånd. Då var  det aktieägarna som verkligen fick stå för risken. För KOF:s  resonemang om detta hänvisas till sid 144ff).

Tobinskatten

Ett sätt att komma åt det finansiella flödet som har diskuterats att ”Tobinskatten”. http://sv.wikipedia.org/wiki/Tobinskatt

Vid ett första påseende låter det rimligt att beskatta det allt mer gigantiska  finansiella kapitalet. Men när vi tar oss en liten extra funderare och ser på vilka konservens en transaktions skatt troligen kommer att föra med sig är reformen inte längre så given. Om Sverige eller några enskilda europeiska länder ensidigt skulle införa den, innebär det bara att det finansiella kapitalet  skulle söka sig nya vägar. De länder som inför Tobinskatt skulle då blir de stora ekonomiska förlorarna. Varje ekonomisk fråga och åtgärd måste idag betraktas med ett internationellt perspektiv.

Chicagoplanen

Ett annat spår som nyligen rönt stor uppmärksamhet är rapporten, med titeln The Chicago Plan Revisited. Den behandlades inte på mötet på Södergården men står för ett intressant nygammalt tänkande. Om denna läs: ”Överhängande risk för ny finanskris” http://www.dagensarena.se/innehall/overhangande-risk-for-ny-finanskris/
Här kan vi se en av IMF-författarna Michael Kumhof hos Global  Utmaning:  http://www.globalutmaning.se/?p=7280

Se vidare om detta: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/05/har-svd-blivit-en-revolutionar-tidning/

Valutasamarbete och eurons roll

I det första inlägget behandlar jag devalveringarnas betydelse för svensk ekonomisk politik. KOF var tydlig med att devalveringsvapnet  för att få igång svensk industri har varit den helt avgörande ekonomiskt politiska strategin för S under årens lopp.

När vi nu tittar på eurosamarbetat så ser vi de problem som uppstår för länder på grund av att de är låsta av ett valutasamarbete. När Leif Pagrotsky besökte Södergården på Södermalm förra året påvisade han problemet med att så olika ekonomier som Tyskland, Finland, Grekland, Spanien, Italien, Irland och Frankrike är låsta inom samma valuta.Detta är det grundläggande problemet. Tyskland med en stark ekonomi skulle behöva en starkare valuta för att kyla ner ekonomin. Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike och Irland skulle istället behöva en svagare valuta för att komma till rätta med sina problem. Det är inte möjligt inom euron ram.  Enda lösningen på problemet är en fiskal union. Men ett så vidlyftigt samarbete är inte medlemsstaterna beredda på ingå i.

Att idag lösa upp unionen skulle skapa konvulsioner på de finansiella marknaderna. Att å andra sidan ha valutaunionen kvar kommer att skapa en långvarig ekonomisk kris för hela Europa under mycket lång tid. Valet verkar stå mellan pest och kolera.

Sverige klarade finanskrisen tämligen bra just på grund av att den svenska kronan föll som en sten 2008. Det gjorde att svensk exportindustri fick en konkurrensfördel gentemot omvärlden. Det är lite paradoxalt att Anders Borg nu framstår som den kloka finansministern som håller ordning på vår ekonomi, när den grundläggande orsaken till att svensk ekonomin klarat sig så bra är just att vi inte är med i eurosamarbetet. Anders Borgs parti var mycket pådrivande Ja-anhängare i  euroomröstningen.

På en fråga från publiken varför Göran Persson fortfarande är så positiv till att vi ska gå med i eurosamarbetet, svarade Leif Pagrotsky att han kommer nog aldrig ändra uppfattning i denna fråga. På Leifs anletsdrag kunde vi läsa ut alla de samtal och diskussioner han och Göran har haft under årens lopp om fördelen för Sverige att deltaga  i den europeiska monetära unionen.

Idag är frågan om att vi ska gå med i eurosamarbetet lite dämpad. Nu när kronan har stärkts mot övriga valutor, så kan FP möjligen få efterföljare för att få en ny folkomröstning i frågan. Undrar var KOF står i denna fråga idag?

I Hammarby Sjöstad ställdes frågan till Leif Pagrotsky om inte S samlat i EU kunde agera.  Leif Pagrotsky gav ett lika dystert besked i denna fråga. Hans erfarenhet från EU-politiken var snarare att politikerna oavsett politisk färg agerade mycket nationalistiskt och mest såg till att se om sitt eget hus. Det var onekligen en besk medicin Leif Pagrotsky hade att servera oss.

Infrastruktursatsningar

På möten med Leif Pagrotsky på Södergården på Södermalm och i Hammarby Sjöstad diskuterade vi även frågan om infrastruktursatsningar. Det var flera i publiken som menade att det idag är mycket billigt för Sverige att låna på en öppna marknaden. Leif konstaterade att även om det är billigt att låna för Sverige idag, lånar vi av framtidens generation som måste betala tillbaka.Det är då viktigt vad vi satsar på.

Om vi ska låna ska det vara för att stärka Sveriges konkurrenskraft, men infrastruktursatsningar kommer inte att ge så mycket jobb på kort sikt. Innan det blir några järnvägar eller nya bostadsområden behöver dessa planeras. Under flera år framåt så  ger det arbete till en liten grupp arkitekter och samhällsplanerare. Det löser inte den omedelbara arbetslösheten.

Inte heller kommer satsningar inom utbildning eller sjukvård att ge några omedelbara effekter på sysselsättningen, om det inte går arbetslösa lärare, sjuksköterskor och läkare.  Annars tar det ett antal  innan dessa har utbildats och kan sättas in i produktionen. Vi skulle också eventuellt kunna lösa behovet med arbetskraftsinvandring. Men inte heller det löser problemen för de som idag är arbetslösa idag.

Men Leif Pagrotsky var inte motståndare till att göra framtidssatsningar. Det gäller bara att förstå att dessa inte mer ån marginellt löser den akuta sysselsättningsfrågan.

För att lösa den konstsiktiga sysselsättningen behövs mer riktade åtgärder som ger snabbt resultat, sa han. Vad dessa kortsiktiga satsningar skulle bestå av gick han inte in på.

En riktad stimulans till valda delar av näringslivet borde ge en kortsiktigt stimulerande effekt på sysselsättningen. Men det är just den vägen som alliansen försöker få ingången jobben. Sänkt restaurangmoms, rot/rut avdrag och lägre arbetsgivaravgift för unga upp till 26 år.

Hur ska en alternativ S sysselsättningspolitik för att kortsiktigt få ner arbetslösheten? Jag ställde denna fråga till Tommy Waidelich, då ekonomisk-politisk talesperson, på sommaren 2011 när han var i färd med att skapa en skuggbudget till hösten. http://sv.wikipedia.org/wiki/Tommy_Waidelich

För Tommy Waidelich var utbildning och FoU svaren. Vi kan inte acceptera en utveckling där det är låglönejobben som ökar. Vi måste satsa på high-tec och moderna jobb. Nästa punkt som Tommy tog upp var satsning på infrastruktur. Att ger mer pengar till FoU ger förvisso pengar till ett antal forskare, men lika lite som de andra satsningarna löser det den akuta sysselsättningen mer än på marginalen.

KOF för ett resonemang om detta i kapital 7 Ekonomin, (sidan 124 ff). Hela kapitlet är synnerligen intressant och beskriver komprimerat många viktiga nutidsekonomiska frågor.  För att begränsa detta inlägg och ge läsarna en anledning att skaffa boken, ska jag fokusera på en punkt. Den solidariska lönepolitiken eller Rehn/Meidermodellen gick ut på att höga löner skulle slå ut gammalmodig verksamhet som ersattes med ny mer effektiv och teknisk avancerad verksamhet. Kärt barn har många  namn. Österrikaren  Joseph Schupeter kallade denna företeelse för kreativ förstörelse. Se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Den här modellen fungerade väl på 1950 – och 60-talet. Sedan kom det grus i maskineriet. Det gick att gå utomlands för att hitta billigare arbetskraft. Även om inte arbetskraften var lika välutbildad blev effekten ändå lönsam för företagen.

S har alltid varit positivt inställd till globaliseringen. Det har inte funnits något val för en liten exportberoende nation. Protektionism hade varit helt förödande. Men stora delar av S har inte velat acceptera det pris vi får betala för globaliseringen. Idag ser vi konsekvenserna av på gott och ont.

Globaliseringen 3.0 Akademikerna nästa ”rationaliseringsbranch”

Sedan jag gick i pension i mars 2011 har jag arbetat med ett projekt – en framtidsspaning fram till år 2025. Jag har intervjuat > hundra personer inom bank, försäkring och inom fack – och politik. Dessutom har jag samtalat  med vänner och bekanta som har olika kunskaper och infallsvinklar inom området. Från början hade jag en klar bild att ge ut min analys i bokform.

Men när jag började inse globaliserings troliga konsekvenser för Sverige och övriga västvärlden blev jag mer tveksam. Vem vill läsa en så dyster bok? Vilket förlag skulle vilja ge ut den om ingen vill läsa den? Förgäves har jag sökt efter någon som på ett trovärdigt sätt kan få mig ur min negativa bild. Jag är ju en positiv själ och vill inte framstå som en dysterkvist. Fakta sparkar sa Gunnar Myrdal. Jag hoppas fortfarande på att någon ska kunna hitta ett mer positivt scenario än det jag nu presenterar. .

Vad är då min dystra slutsats för Sverige och väst? Fram till år 2025 kommer akademikerna bli den hårdast globalt konkurrensutsatta gruppen i samhället. Statistiker, ekonomer, finansanalytiker, systemvetare, läkare, journalister, jurister, aktuarier, miljöanalytiker, civilingenjörer ja inom snart sagt alla akademikergrupper som utför sitt arbete via dator och internet kommer att bli globalt konkurrensutsatta.Ju bättre betalt de har desto mer blir det attraktivt för företag att hitta alternativa lösningar.

Jag fick mitt tips av flera personer som jag intervjuade som har erfarenhet av att använda denna speciella typ av ”offshoring”.  En jurist sitter i avtalsförhandling. När avtalet är nedtecknat i som en skiss skickas det över till jurister i Indien som gör det tunga ”bulkjobbet” som de intervjuade talade om. På detta sätt kan tidskillnaderna användas rationellt. I och med att den internationella lagstiftningen blir allt mer konform blir effekten av internationaliseringen än mer lönsam. När sedan avtalet kommer tillbaka i stort färdigt, är det bara för hemmaproffset att göra finliret och se till att svenska finansinspektionens krav tillgodoses. Ju färre skillnader desto större  förtjänst. Massor med tid tid och kostnader sparas in.

Samma princip gäller för exempelvis läkare som kan samverka över nationsgränserna.

Ett annat exempel från det verkliga livet är att kinesiska Huawei som är Ericssons värsta konkurrent. De har börjat värva spjutspetskompetens från Ericsson. De har råd att betala bra för att få över rätt personer. ”Bulkjobbarbetarna”, civilingenjörerna i Kina tjänar avsevärt mycket mindre än motsvarande svenska. Det man förlorar på gungorna tar man in på karusellen.

På grund av att det är så lätt att flytta internetarbete världen över kommer mycket akademiskt arbetet att i allt högre grad utföras där det är pris/prestandamässigt mest lönsamt. I och med att allt större del av världens stater börjar satsa på utbildning och FoU kommer det finnas en internationell kvalificerad växande skara konkurrenter. Hur ska vi då göra för att få behålla jobben i Sverige? Vår utbildning måste vara av bästa kvalité säger vi då.

Ja vi behöver ett antal Zlatan-liknande figurer som ”frontar” mot kund, så länge det finns kunder kvar i Sverige. Men resten av jobbet kommer läggas i andra länder trots att det finns hugade akademiska kandidater i Sverige. Vad ska vi göra åt det? Jag ställde frågan till Gunnar Wetterberg /(SACO)  och Roger Mörtvik (TCO).

Båda var av förståeliga skäl säkra på att den svenska kompetensen skulle räcka till. Dessutom är vi så kreativa till skillnad från kinesen som bara kopierar. Men kreativiteten kommer att krävas av Zlatan och hans elitteam som frontar mot hemmamarknaden. Men så har vi de akademiska ”bulkjobben” som kommer att i allt högre grad processtyras för att skapa ”just in time” lösningar. Det sa jag inte till de fackliga representanterna, utan jag accepterade förhoppning på den kreativa svenska andan i förhållande till kinesisk kadaverdisciplin. De har sina roller och måste ha flaggan högt i topp.

Om, det här skulle inträffa kan vi alla föreställa oss vilka konsekvenser det skulle få för löneutvecklingen, för klirret i statskassan och vår möjlighet att behålla vår välfärd.   .

Det kommer mera

Om nu inte detta skulle vara nog så finns det ytterligare hotbilder när vi spanar mot horisonten. De finans – och makro-analytiker jag talat med har talat om att Asiens frammarsch redan ligger inprisade i de långa obligationerna. Det finns naturligtvis bara en sak som vi med säkerhet kan säga om framtiden. Om framtiden vet vi inte.

Om ingenting dramatiskt händer på jorden så kommer Europas marknadsandel av den globala tillväxten att  krympa, bara av det enkla faktum att Europa står inför det faktum att vi får en stagnerande och åldrande befolkning. Asien och Afrika växer däremot befolkningarna så det knakar. Deras ekonomier beräknas göra det samma. http://en.wikipedia.org/wiki/Next_Eleven

Idag satsar alla stora svenska företag intensivt i tillväxtregionerna. Det är en överlevnadsfråga för företagen. Att basera tillväxt på en stagnerad Europeisk kontinent är inte en bra affärsstrategi. Vad finns det då som säger att företagen ska ha kvar sina huvudkontor i Europa?  Följ marknaden säger alla analytiker jag talat med. Några tycker att det är konstigt att detta inte har hänt i större grad redan. Det är nog bara en tidfråga innan de stora företagens HK och FoU följer marknaden och röstar med fötterna.

För några år sedan var jag på Avanzadagan på Globen. På scenen fanns Jakob Wallenberg. Han fick en fråga från publiken: Varför stannar du här i Sverige, när en allt större del av ditt ägande befinner sig på andra geografiska platser i världen.

Jakob Wallenberg svarade: De är här jag har mitt huvudsakliga kontaktnät, det är här jag kan göra affärer. Så länge det finns fler ägare som ser frågan så, finns det hopp om livet för nationalstaten Sverige. Men redan nu börjar styrelserna i de svenska  företagen – som blir allt mindre svenska, av människor från andra delar av världen.

Om flytten av HK och FoU skulle ske storskaligt behöver vi inte vara någon Einstein för att förstå vilka konsekvenser det skulle få på den hårt kämpande åldrande svenska nationalstaten.

Hur ska vi ändra på det här? Utan svenskt näringsliv blir ju du arbetslös, sa jag till Stefan Fölster, sommaren 2011. Jag hade redan fått en bok av en kollega till honom som visade  hur detta skulle fixas. Vi behöver ett bättre företagsklimat sa han. I boken ser du vad som behöver göras för att se till att företag stannar kvar i Sverige och att vi attraherar utländska företag.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Stefan_F%C3%B6lster

I boken: ”Framtiden väntar inte” ,Ekerlids förlag 2011,. läser vi om de skattesänkningar som behöver vidtas för att Sverige ska bli konkurrenskraftigt.

Hur ska nationalstaten Svedala klara alla utgifter med alla de skattesänkningar som du föreslår, frågade jag. Motfrågan kom som skjuten ur en kanon. Hur ska Sverige klara välfärden om vi inte får behålla företagen och locka till oss företag från andra länder?

Så valet står i att minska vårt skatteuttag på kapital och spjutspetskompetens eller att företagen flyttar ut och utländska företag inte etablerar sig.

Får svenskt näringsliv däremot konkurrensnackdelar, genom olika pålagor exempelvis miljö/klimat så kommer företagen flytta på sig. En annan känslig fråga är kärnkraften. Vi vill väl inte byta ut kärnkraften mot ett oljeberoende?

Så vad har då S att komma med i en värld där de globala ramarna blir allt mer styrande, och handlingsutrymmet blir allt mindre. Halmstrået är att det kommer ske en global utjämning som stegvis gör löneskillnaderna .allt mindre. Det finns mycket som talar för det. Men eftersom löneklyftorna  idag fortfarande är stora så kommer det dröja innan det uppstår någon typ av balans. Under tiden finns det ett starkt hot att allt mer kunskapsintensiva och därigenom välbetalda arbeten försvinner till pris/prestandamässigt gynnsammare platser.

Om västvärden, för att mota detta hot, skulle bestämma sig för rejäla lönesänkningar:     Hur skulle det gå för samhällen som är helt uppbyggda på tillväxt. Redan en 0-tillväst någon år är mycket hotande för hela systemets stabilitet. Dessutom skulle fackföreningarna fullständigt tappa sin legitimitet om de gick med på generella lönesänkningar.

En långsiktigt hållbar värld

Lester Brown myntade begreppet hållbar utveckling: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._Brown och den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland, gjorde begreppet känt för hela värdsamfundet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Brundtlandrapporten

Hållbarhet är idag ett honnörsord som företag och politiker gärna vill förknippas med. Det tyder på ansvarsfullhet. Men även om den konventionella visdomen idag pekar på att en långsiktigt hållbar är en nödvändighet är det hittills mycket  prat och lite verkstad.

Om det senaste klimatmötet i Doha hittar vi denna artikel: http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-tongangarna-fran-30-talet-kanns-igen-i-dagens-stora-odesfraga

I regeringens framtidskommission är Johan Rockström och Klas Eklund med. I en artikel med detta dystra budskap beskriver den att ambitionerna har backat i förhållande tillför 40 år sedan. http://www.dn.se/debatt/varlden-har-backat-fran-ambitionerna-for-40-ar-sen

Med två så kloka medlemmar i regeringens framtidskommission är det bara att hoppas på att det ska komma ut mycket verkstad och mindre prat  från den. Från S är det mestadels tystnad tagning när det gäller hållbarhetsfrågan. När Stefan Löfven talat han om jobb, jobb och jobb saknas det en tydlig markering vad vi måste jobba med från ett hållbarhetsperspektiv.

Om S verkligen menar allvar med att leva upp till att skapa en hållbart samhälle, med dimensionerna – ekonomiskt, socialt och ekologiskt. – då måste S visa att det går att politiskt styra mot dessa mål. En ny grön ekonomi eller gröna folkhem vilket vi föredrar måste med nödvändighet in i den ekonomiska politiken. Det går inte längre att se hållbarhet som en liten sidonisch som vi ska ta hänsyn till när den ekonomiska politikens grundstomme redan är etablerad. Hållbarhetstänkandet måste genomsyra all verksamhet såväl lokalt, i kommuner och landsting samt i nationalstaten. Framtidssatsningar på infrastruktur måste ha hållbarhet i sina kalkyler på alla nivåer i samhället.

Om nu regeringen kommer med en kraftfullt förbättrad hållbarhetspolitik, inspirerad av bland annat Anders Wijkman, Johan Rockström och Klas Eklund: Vad har då S får kort i rockärmen? Vad ska S kontra med? Förhoppningsvis  finns det några strateger runt partiledningen som tänker i dessa banor. Det skulle vara förödande för S såväl internt som externt om S tvingas fungera släpankare till regeringens politik även i denna frågan. När det gäller den ekonomiska politiken har detta skett när det gäller jobbskatteavdragen och rut/rot.

Jan Eliasson och tre jordklot

Förra året var Jan Eliasson och besökte Maria Södra Stations-S förening på Södermalm. Det var innan  blev utsedd till vice generalsekreterare för FN den 1 juli 2012. Jag minns särskilt när han sa att vi inte kan ha ett ekonomiskt system som agerar som om vi hade 3 jordklot att ta resurser från. Man behöver inte vara vice generalsekreterare för att förstå att vi inte kan han en oändlig tillväxt på en ändlig planet. Det är något som varje medelbegåvat lågstadiebarn kan räkna ut. För företag, nationalekonomer och politiker världen över är detta hittills varit ett in i det närmaste olösligt problem. Ekonomi är att hushålla med knappa resurser.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Ekonomi. 

Tim Jackson har blivit uppmärksammad för hans bok: Prosperity Without Growth: economics for a finite planet (2009). Om Tim Jackson se: http://en.wikipedia.org/wiki/Tim_Jackson_%28economist%29

Samma lågstadiebarn med ett rättvisepatos inser lätt att om det är brist på resurser så får vi fördela dem rättvist. Den miljard som lever på svältgränsen svältgränsen måste få mer av kakan och de superrika världen över får dela med sig av sitt överflöd. Det är lätt att säga tulipanaros men gör den ,sa min mormor. Hur ska en sådan omfördelning gå till?

Det finns idag exempel på välgörande filantroper. De mest kända är Bill Gates. http://en.wikipedia.org/wiki/Bill_Gates och  Warren Buffett http://sv.wikipedia.org/wiki/Warren_Buffett. Men det finns fler: http://www.commondreams.org/view/2013/01/21 En av de svenskar som gjort sig känd som välgörare är : http://sv.wikipedia.org/wiki/Percy_Barnevik#Biograf  

En annan filantrop är svenska BarbroSachs Osher som tillsammans med sin make Bernard Osher, bland annat donerat ”för utforskande och integrering av så kallad komplementärmedicin i vanlig skolmedicin — benämnt integrativ medicin — har hon vid Karolinska Institutet, Harvard University och University of California låtit skapa Osher Center för integrativ medicin[1]”  http://sv.wikipedia.org/wiki/Barbro_Sachs-Osher

”There’s Enough For Everyone’s Need, But Not For Anyone’s Greed” Om alla superrika skulle följa deras exempel så skulle vår civilisations utmaningar se lite mindre hotande ut. Nu ser det dystert ut. Vår civilisation är idag hårt belastad av ekonomiska obalanser som i sin tur leder till social instabilitet. Som  om inte detta skulle räcka finns hot om ett ”peak- everything” där vatten, mat , några nyckelmetaller oljan är några av de mest  problematiska bristvarorna. Till detta kommer klimathot.

Det globala finansiella kapitalet fylls på hela tiden. Ekonomi blir allt mer internationell. De nationella staterna kommer troligen att få allt mindre möjlighet att agera mot den globala trenderna. Hoppet står till de internationella institutionerna. Även fackföreningsrörelsen måste ”go global” för att kunna hantera det allt större internationaliseringen av kapitalet. .

Men hur ska nationalstaterna kunna klara en global utjämning? Hur överlyckliga skulle vi i Sverige bli om vi måste se en nolltillväxt, för att se till att de fattiga får en större del av kakan. Vilka politiker vill driva nolltillväxt och hur ska ett parti driva genom en sådan politik. Medborgarna måste förändra synsättet på vad som är ett gott liv. Annars blir det en garanterad flopp för det parti som driver 0-tillväxt.

Det är lätt att inse vilka påfrestningar vårt samhällssystem skulle drabbas av om vi skulle försöka nå  0-tillväxt. Hur ska aktiebolag kunna hantera 0-tillväxt? Vilka vill vara aktieägare i sådana företag? Hur ska försäkringsbolag klara sin affärsmodell, som bygger på att kapitalet förräntar sig mellan insättningar och uttag? Hur ska ett samhälle klara sig utan tillväxt? I nästa blogginlägg kommer jag behandla välfärden. Vi står för en mycket utmaning för att klara av att behålla välfärdsstaten. Den demografisk utmaningen är minst sagt bekymmersam. En allt mindre yrkesverksam befolkning ska försörja allt fler som studerar allt längre och blir allt äldre. Till detta krävs att den yrkesverksamma levererar mer pengar till statskassan. Hur ska detta kunna kombineras med 0-tillväxt?

Mer om detta i nästa inlägg.

Marx och mervärde och fallande profitkvot

”Låt oss reda ut detta en gång för alla. Hur har det gått för SCA och Storas aktieägare i och med att produktiviteten har ökat dramatiskt de senaste 50 åren. Enligt Marx skulle profitkvoten minska eftersom det finns färre arbetare att suga ut. Tror du på detta? Fråga vad SCA och Storas aktieägare vad de säger om detta. De skulle ju vara utfattiga vid det här laget, eller hur?

Vi behöver inte alls blanda in globaliseringen i detta. Vi kan hålla oss till Sverige. Om Marx hade haft rätt skulle det vara helt olönsamt för SCA och Stora att agera i Sverige på grund av produktiviteten. Eller hur StigLennrat. SCA och Stora skulle då bedriva ren välgörenhet här i Sverige. De få arbetarnas mervärde skulle inte på något sätt räcka för att täcka kostnaderna för en avancerad maskinpark. Kan du inte se hur orimligt det blir?

Men StigLennart: Förklara för mig hur du tänker. Produktiviteten har fördubblats sedan 1970-talet. Om vi tar skogsindustrin som är tydligt. Idag behövs bara en handfull människor för att utföra det arbete som det tidigare behövdes en hel drös människor. Tekniken har utvecklats.

Innebär det att aktieägarna har fått lägre avkastning på grund av att det är färre människor att ta profit ur? Menar du på fullaste allvar att du tror på detta?

Möte med Kjell-Olof Feldt på Södergården på Södermalm – Historik

Maria Södra Stations S-förening anordnade möte med Kjell-Olof Feldt på Södergården på Södermalm i Stockholm. Kjell-Olof Feldt (KOF) talade om sin bok. ”En kritisk betraktelse, om Socialdemokratins seger och kris.” Den bild av en mycket kunnig person som vi får när vi läser boken, fick vi bekräftad på mötet. Många var imponerade över hur påläst KOF verkade vara. Gammal är äldst. Inte bara kunnig han var rolig att lyssna på var det flera i publiken som sa efteråt.

Boken behandlar S från 1930- talet fram till idag. På fotot samtalar jag med Kjell-Olof Feldt efter mötet.

Historik

Boken inleds på 1930-talet och det var även där KOF började sin berättelse på Södergården. KOF tar avstamp från Per Albin Hansson och Ernst Wigforss. Eftersom KOF behandlar den ekonomiska politiken fokuserar han på Ernst Wigforss. Men för att göra berättelsen lite mer utförlig klipper jag in följande från http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Var-historia/:

” Per Albin Hansson fungerade som ordförande i partiets verkställande utskott efter Brantings död 1925. Vid partikongressen 1928 valdes han till ordförande i partiet. Året innan hade han valts till ordförande i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Samma år höll han också det välkända folkhemstalet. Efter att ha erinrat om att man i olika sammanhang gärna talade om samhället – staten och kommunen – som det gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet, ville han understryka att hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda samhället råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Efter att ha nämnt Per Albin Hansson går KOF in på den ekonomiska politiken på 1930-talet. Det han berättade om stämmer i stora drag med den beskrivning som vi hittar på: http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Var-historia/:

” Kampen mot arbetslösheten blev en huvuduppgift för den socialdemokratiska regeringen. Genom samverkan med Bondeförbundet i Riksdagen skapades underlag för ett nytt skede i svensk politik. Det bidrog också till att förstärka de demokratiska krafterna i landet och förhindra att nazismen fick fotfäste i Sverige.

Som finansminister blev Ernst Wigforss huvudman för en ny ekonomisk politik. Genom produktiva investeringar ökade sysselsättningen. Arbetslöshetspolitiken förändrades till både sin utformning och sitt innehåll.
De statliga insatserna mångdubblades. Bostadsfrågan lyftes samtidigt fram i centrum för målmedvetna samhällspolitiska åtgärder eftersom bostadsstandarden för arbetarhushåll, barnfamiljer och gamla var under all kritik. Över hälften av arbetarfamiljerna med barn bodde i lägenheter med högst ett rum och kök.”

Min kommentar  Avsnittet ovan är värt att reflektera över idag när starkt nationalistiska krafter växer sig allt starkare och arbetslösheten biter sig fast på oroande höga nivåer. Jag kommer att återkomma om behovet av infrastruktursatsningar i nästa inlägg. Det är viktigt att lära sig av historien. Samverkan över blockgränserna kan vara en framgångsrik väg för att hitta en långsiktig politik som bär in i framtiden.

Förra året såg exempelvis Peter Wolodarski (DN) i Hammarby Sjöstad –  S, FP och MP – som ett rimligt kommande regeringsalternativ.

KOF fortsätter

Ser vi på S historiskt framgångsrika ekonomiska politik, har den varit kantad av devalveringar av kronans värde. Härigenom har svensk exportindustri fått en förbättrad konkurrenskraft gentemot omvärlden. Genom att dessutom stundtals hålla tillbaka lönekraven ökade den svenska industrins konkurrentkraft ytterligare. Devalveringar var i högre grad än Keynes ekonomiska politik orsaken till att den goda ekonomiska utvecklingen, menade KOF. Om Keynes ekonomiska modell se: http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

Sverige hade under antal år från 1930-talet och fram till 1970-talet. Om devalveringar läs följande: http://www.internetional.se/wohlin15.htm. Om Lars Wohlin se följande:  http://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Wohlin

På grund av den höga tillväxten fram till 1970-talet, som drevs fram av ett framgångsrikt näringsliv, fanns det även pengar att ta in i skatt och därigenom kunde vi bygga upp det gemensamma välfärdssystemet som blivit S adelsmärke. Välfärdsstaten är även ett koncept som vi exporterat till andra länder. KOF talade om att det fanns olika uppfattning inom rörelsen om hur välfärden skulle hanteras. En åsikt var att välfärden främst skulle riktas till de sämst ställda i samhället. Den linje som segrade var att välfärdssystemet skulle omfatta alla och bäras av alla.

Under de goda åren fanns det pengar till reallöneökningar. Den svenska modellen då så hyllad, var bra för såväl näringsliv, löntagarna som staten. Det var med andra ord en vinna-vinna.vinna modell. Så långt KOF.

Min kommentar

Det Kjell-Olof Feldt inte sa, men som också är en viktigt faktor att ha med i beräkningen, är  att Sverige efter kriget dessutom var gynnad av att vi inte var med i andra världskriget, men ända fick vi vara med och få medel från den amerikanska Marschallplanen. Detta gav svensk ekonomi en ytterligare knuff i ryggen.

På 1970-talet kom det grus i systemet i hela västvärden orsakad inte minst av global konkurrens från Asien, Sydamerika och Australien. Löneläget i Sverige var helt enkelt för högt i förhållande till våra konkurrentländer. Svensk textilindustriklarade inte internationell konkurrens. Inte heller stål – och varvsindustrin. Se: Textilindustrikrisen:  http://www.konsumtionskoll.se/textilindustrin/svensk-textilindustri-uppgang-och-fall/ Varvskrisen: http://sv.wikipedia.org/wiki/Varvskrisen Stålkrisen:  http://sv.wikipedia.org/wiki/St%C3%A5lkrisen Oljekrisen hade också en viktigt finger med i spelet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1973

KOF gick inte närmare in på detta mer än att konstatera att när han kom in i den politiska bilden på 1970-talet var var förutsättningar inte lika gynnsamma som tidigare. Det inses lätt om vi ser på det ovan uppräknade industrikriserna. Trots minskad internationell konkurrenskraft fortsatte löneökningarna på 1970-talet och gjorde att konkurrenskraften gentemot konkurrentländer fortsatte att försämras.

Sverige är ett litet exportberoende land. Ju bättre svenskt näringsliv klarar sig i den globala konkurrensen desto mer pengar finns det för att satsa på välfärd, infrastruktur och övergång till en grön ekonomi eller gröna folkhem vad vi nu vill kalla det. Kopplingen mellan svenskt näringslivs framgångar och vårt samhälles möjlighet att bevara och vidareutveckla välfärdsstaten kan inte nog ofta betonas. Det är tyvärr lätt att glömma bort detta enkla faktum, när vi funderar på vilken roll S ska kunna spela som ett framtidsparti.

Från ökad jämlikhet till ökad ojämlikhet

Jag hade skickat några frågor till KOF i förväg för att han skulle vara förberedd och eventuellt kunna väva in dessa i sin inledande berättelse. När jag gick med i SAP på 1970-talet var ”ökad jämlikhet” den stora parollen. Klyftorna i samhället hade då minskat under ett antal år. På 1980-talet vände denna utveckling, inte bara i Sverige, utan globalt. Jag önskade att KOF skulle reflektera över detta för S så dystra faktum. En rörelse som har jämlikhet som ett honnörsord kan ju inte känna sig helt nöjd med den utvecklingen.

KOF svarar att globaliseringen och de fria kapitalmarknaderna är en stor del av svaret. Förmögenhetsskatten fungerade inte när det gick att flytta pengarna utomlands. Den skatt man istället skulle kunna behållit var arvskatten. Den fungerar som en utjämnade faktor. Helt otippat menade KOF att det var Lars Ohly (V) som valde att ta bort arvskatten istället för förmögenhetsskatten. Nu blev det till slut varken förmögenhetsskatt eller arvsskatt.

Min kommentar

Inom S inser de flesta att det inte går att säga nej till globaliseringen. En liten exportberoende nation som Sverige kan inte föra en protektionistiskt politik. Men globaliseringen har ett pris. Med finansmarknadernas  tillväxt och globaliseringen skapades ökade klyftor i samhället. Det är en global tendens som Sverige inte är ensam om att få uppleva. KOF försökte sig inte på något konstgrepp för att hitta lösningar, som alla praktiskt sinnade Socialdemokrater måste erkänna att vi hittills gått bet på. Hur koppla ett bejakande av globaliseringen med en mer jämlikhetsinriktad politik? Är det över huvud taget möjligt idag? Frågorna måste ställas.

Alla de negativa faktorer som har framtonat med lönedumpning och svart arbetskraft som konkurrerar ut de hederliga företagen är några exempel. Arbetslösheten har varit hög i hela Europa sedan slutet på 1980-talet. I Sverige kom den höga arbetslösheten med fördröjning i samband med bostads/finans och valutakris på 1990-talet. Kapitalet har stärkt sin ställning på arbetets bekostnad. Finns det idag någon möjlighet att vända eller åtminstone mildra denna utveckling?

Detta är lätt att se den socialdemokratiska politiken under 1980-talet som ett svek mot idealen. Var tog de vackra orden om demokratisk socialism och ökad jämlikhet vägen?
Anne-Marie Lindgren http://sv.wikipedia.org/wiki/Anne-Marie_Lindgren brukar tala om att S tappade självförtroendet under denna tid. Efter att ha läst KOF:s bok flera gånger har jag alltmer börjat fundera på: Vad skulle S istället kunna ha gjort? Var fanns de realistiska alternativen?

För er som minns Yuppie-eran med unga kostymprydda män med mobiltelefon och lyxbil som attribut, kan nog förstå att tidsandan inte riktigt matchade S grundläggande värderingar. Var det verkligen möjligt för Sverige att driva en helt annan politik än övriga världen? Hur stort utrymme finns det i globaliseringens tidevarv att driva en helt annan politik än den som den rådande tidsandan medger?

Frågan är lika aktuell idag som på 1980-talet. Det är denna fråga som har sysselsatt mig i snart 2 år när jag i mars år 2011 gick i avtalspension från Swedbank. Det är även den frågan som jag mycket gärna skulle vilja ha ett samtal med KOF om. Jag tror att det är få personer som är bättre lämpade att reflektera över detta. Till det behövs både historiska kunskaper och förståelse om en förståelse om vad vi står idag. Denna kunskap är idag en bristvara. De nu aktiva ekonomiskt inriktade personer har oftast nog med att hantera de dagsaktuella frågeställningarna såväl inom näringsrik som i politiken. Ja har intervjuat ett  antal personer, före detta arbetskamrater och politiskt engagerade, för att få deras syn om framtiden 2025 som jag haft som perspektiv.  Det enda vi med säkerhet kan säga om framtiden är att vi ingenting vet. Trots det måste vi försöka att med trendanalyser göra en så god bedömning som möjligt. Viktiga frågor som utbildning, infrastruktur och demografi kräver att vi idag vidtar åtgärder för att kunna hantera dessa i framtiden.

I förbifarten tog KOF upp löntagarfonderna. Jag var med och diskuterade ekonomisk demokrati på 1970-talet i partiet. Olof Palme talade om en trestegsraket: Först den politiska demokratin, sedan kom välfärdsstaten och nu stod vi inför nästa steg, den ekonomiska demokratin. Globaliseringen var ingenting som jag minns att vi diskuterade på 1970-talet. I backspegeln kan vi nog konstatera att vi såg frågan utifrån nationalstaten utan att ta hänsyn till en allt mer globaliserad ekonomi. När vi talade internationella frågor var det mer Olof Palmes solidaritet med 3:e världen som stod i fokus.

Jag talade med en klok före detta fackföreningsman sommaren 2011. När vi kom in på  löntagarfonderna sa han att motparten brukar säga att: Om man biter en katt i svansen så sitter inte katten kvar och låter sig bli uppäten. Vi skulle sannolikt inte haft så mycket  exportindustri kvar i Sverige om löntagarfonderna hade fått den inriktning som var LO:s ursprungliga förslag. Hur skulle vi då ha råd till välfärd och infrastruktursatsningar?

Det är idag mycket svårt för människor att förstå sig på globaliseringen. Alla de som fortfarande ser S politik i allmänhet och ”kanslihushögerns” i synnerhet på 1980-talet som ett svek, borde ställa sig frågan: Fanns det några realistiska alternativ?

Det är lätt att säga tulipanaros men gör den, brukade min mormor säga. Det är lätt att lova guld och gröna skogar, men i slutändan är det några personer som har ansvar för att se till att den ekonomiska politiken fungerar. Vad fanns det för möjliga alternativ i en globaliserad värld?  Frågan är viktig att undersöka från ett historisk perspektiv. Många ser att det var under denna tid det började gå snett inom S. Då är det väl viktigt att försöka förstå sig på vilka förutsättningar som fanns?

Mycket av det som idag kännetecknas som ”vänster” och ”höger”  såväl inom S som utanför, verkar gå att härleda till frågan om ekonomi. Vänstern vill ha mer reformer och förbättringar av diverse olika slag. Högern uppfattas som en bromskloss som bara håller emot. Men det finns ju ett skäl till att de ekonomiskt ansvariga måste se till att reformer måste vara finansierade.

Många inom och utanför S menar att dagens politik brister när det gäller visioner. Det ligger säkert en hel del i det. Men bristen på ett ekonomiskt tänkande hos ”vänstern” och alltför många socialdemokrater på lokal nivå ser jag som ett demokratiskt problem.

När jag blev politiskt aktiv igen efter valförlusten 2006 blev jag involverade i ett rådslagsarbete för att formulera en ny politik för S. För mig som verksamhetsutvecklare och projektledare var jag van att vid uppstart ha en ”brainstorming”. Då gäller det att låta ”1000 blommor få blomma”. Rådslaget av den karaktären och.det är bra. Låt kreativiteten flöda,

Nästa steg i en projektgrupp, och i slutändan i styrgruppen, är att börja prioritera mellan alla de, var för sig, behjärtansvärda förbättringsidéerna. Prioriteringen inom politiken överlämnas till andra lite högre upp i organisationen. På detta sätt lär sig inte politiskt aktiva på lokal nivå att prioritera. Sedan uppstår besvikelse på lokal nivå att inte just våra  hjärtefrågor fått tillräcklig prioritet.

Politik är att vilja sa Olof Palme på 1960-talet. Det är en första grundförutsättning. Utan vilja och engagemang händer det inte så mycket inom politiken. Men vilja är inte tillräckligt. Politik är också att prioritera. En folkbildning i grundläggande ekonomi borde vara en synnerligen prioriterad fråga för ett folkrörelseparti.

I kapitlet ”Kommunikatörerna tar över” resonerar Kjell Olof Feldt om bristen på ekonomiskt intresse och engagemang inom S. På sidan 81f belyser han hur ordet ”ekonomism”  har börjat användas nedsättande.

KOF tar inte upp 1990-talets nödvändiga besparingsprogram som jag tror är en huvudorsak till den ekonomitrötthet som har infunnit sig. Ekonomi handlar om att hushålla med begränsade resurser. Efter 1990-talets stålbad har ekonomin kommit att enbart förknippats med besparingar och inte med nya möjligheter.
Det fanns ett behov av att förnya det politiska samtalet till andra politikområden än ekonomismen. Invandrarnas integration och bevarad kulturell mångfald, feminism och sexuella minoriteters rättigheter har satts högt upp på agendan. Dessa frågor är alla viktiga. Men jag instämmer helt i KOF:s bedömning att för att vinna väljarnas stöd i de mjuka frågorna krävs även ett förtroende i de hårda frågorna som ekonomin representerar.

Eftervalsanalysen efter 2010 års val talade ett tydligt språk.S hade ett stort förtroende i välfärdsfrågor, men ett mycket svagt förtroende i frågor om jobb och ekonomi. När det gäller jobbfrågan har Stefan Löfven och övrig partiledning tagit ett kraftfullt grepp. Men jobb och ekonomi hänger intimt ihop. På samma sätt som välfärden är helt beroende av att så många människor är i arbete som möjligt, är jobbpolitiken beroende av den ekonomiska politiken. Bristen på ett intresse inom S för att föra en ekonomisk debatt som behandlar såväl lokal, nationellt och lokal ekonomi är lite bekymmersamt för ett parti som vill förknippas med  att vara ett framtidsparti.

Vad är möjligt  att göra i en globaliserad värld?

Om S skulle komma i regeringsställning år 2014: Vad är då möjligt att göra? Globaliseringen och EU medlemskap sätter uppenbara ramar för vilka möjligheter nationalstaten har att agera självständigt. Det är inom dessa ramarna som det finns möjligheter att driva olika politiska frågor.

Men hur ska S lyckas med att skapa en sammanhållen ekonomisk politik inom dessa ramar? En politik som inte spretar åt alla håll och som vill vara alla grupper till lags. Om det återkommer jag i ett kommande blogginlägg. Då behandlar jag även den sista delen av KOF:s bok och de frågor och kommentarer som dök upp på Södergården i Södermalm.

.