När den globala finanskrisen exploderade på Wall Street för nästan precis fyra år sen var det många som trodde att världen inte skulle bli sig riktigt lik. Att det vi såg var början på en ny världsekonomi. Så blev det inte. Fyra år senare styr världens politiker fortfarande efter den gamla nyliberala kartan för att slippa ut ur krisens efterverkningar. Man skär i de offentliga finanserna, försöker hitta nya pengar att låna och hoppas på att tillväxten på något mirakulöst vis ska komma igång ändå, med lite tur.
Men kanske är det bara så att stora förändringar alltid tar tid. Även efter den stora depressionen på trettiotalet – som dagens kris påminner om, på många sätt – var det svårt att tänka om, men med tiden banade krisen trots allt vägen för idéerna bakom den moderna välfärdsstaten. Ett annat försök att tänka nytt var den så kallade Chicagoplanen, som presenterades 1936 av en grupp Chicagoekonomer ledda av Irving Fisher. Gruppen hade spårat kraschens rötter till det frikostiga kreditsystemet – precis som många gör idag – men hade gått ett steg längre och frågat sig varför kreditsystemet var så frikostigt. Deras svar var att de låga kraven på reservkapital hos bankerna gjorde att de på egen hand kunde skapa nya pengar genom att utfärda nya lån. Det fanns i stort sett inga spärrar.
Den plan som Fisher och hans grupp så småningom presenterade för USA:s regering gick ut på att bankerna inte längre skulle kunna skapa nya pengar ur tomma intet bara genom att lägga upp ett lånekonto. Den rätten skulle vara förbehållen riksbanken. Affärsbankerna skulle istället tvingas att alltid ha hundra procents täckning för sitt utlånade kapital. Fisher lär ha lyckats få president Roosevelt allvarligt intresserad av idén, men efter att ha stött på ilsket motstånd från bankernas sida rann planen ut i sanden.
Sen dess har kredit- och finansmarknaderna expanderat på ett sätt som man på trettiotalet knappt ens kunde ha fantiserat om – men Chicagoplanen har i tysthet fortsatt att skaffa sig nya anhängare. Och efter den senaste finanskrisen har Fishers idéer på nytt dykt upp här och var på den politiska agendan. I Schweiz skapades för ett år sen det så kallade medborgarinitiativet MoMo – monetär modernisering – med sikte på att under 2013 få till en folkomröstning i frågan. Och i Tyskland driver rörelsen Monetative en alltmer uppmärksammad kampanj för en återgång till statligt penningskapande och full kapitaltäckning i bankerna. ”Vollgeld”, som det kallas på tyska.
Men något stöd bland etablerade ekonomer har de här idéerna inte fått. Inte förrän nu. I en ny rapport från Internationella Valutafonden har två forskare, Jaromir Benes och Michael Kumhof, testat Chicagoplanens idéer genom att uppdatera den med siffror från dagens amerikanska ekonomi. Resultaten är häpnadsväckande. På punkt efter punkt bekräftas Fishers teorier. Ett stopp för privatbankernas penningskapande och ett krav på hundra procents kapitaltäckning skulle ge mindre svängningar i konjunkturen, öka förtroendet för banksystemet, och framför allt minska både den offentliga och den privata skuldsättningen dramatiskt. Hela ekonomin skulle fungera säkrare, och mer effektivt.
Det är viktigt att påpeka att en sådan här rapport inte speglar Valutafondens officiella hållning. Men rapporten har trots allt granskats och godkänts av fondens ledning – något som i tysk press har noterats som en mindre sensation. På gott och ont, förstås: tidningen Die Zeit talar om en ”radikal nyorientering”, medan konservativa Frankfurter Allgemeines ekonomikrönikör Thomas Mayer oroar sig för det han ser som en politisk inskränkning i bankernas självständighet.
Och visst, de politiska konsekvenserna skulle bli betydande. Faktum är att ett viktigt argument för en sådan här reform, bortsett från de ekonomiska, rör just politikens handlingsutrymme. Den skulle göra en av samhällets viktigaste resurser – pengarna – till en offentlig, demokratisk angelägenhet, men den skulle också minska de krav på ekonomisk tillväxt som är en följd av den galopperande skuldsättningen. Därmed skulle man kunna lossa på den nyliberala ideologiska tvångströja som ständigt kräver fler privatiseringar och gör det så svårt att ställa om till en hållbar ekonomi. Vägen skulle plötsligt ligga öppen för en friare och bredare ekonomisk diskussion.
Med tanke på den makt som bankerna har i dagens system så lär det dröja innan de här idéerna blir praktisk politik. Men bara att debatten förs på den här nivån måste ses som ett nästan osannolikt genombrott. Som sagt, ideologiska förändringar tar tid. Även när de är nödvändiga.
Dan Jönsson
Globaliseringen 3.0 
Pingback: En utveckling mot det hållbara samhället kontra ett systemskifte | Globaliseringen 3.0
Pingback: Att utveckla verksamhet och samhällsutveckling – tänka baklänges och härskar teknik | Globaliseringen 3.0