Stefan Stern på vår studiecirkel om välfärdens organisation

Förord

På grund av mycket annat i pipeline har dessa minnesanteckningar fått vänta. Nu kommer de. Efter att jag skrev detta blogginlägg har Stefan Stern bytt arbetsuppgifter:

http://www.expressen.se/nyheter/har-ar-superstrategen-stefan-sterns-nya-jobb/?fb_action_ids=546953128681736&fb_action_types=og.recommends&fb_source=timeline_og&action_object_map={%22546953128681736%22%3A426394870789963}&action_type_map={%22546953128681736%22%3A%22og.recommends%22}&action_ref_map=[]

 Inledningen

Minnesanteckningar från ett möte hos Arenagruppen på Drottninggatan 83 med Stefan Stern som inbjuden gäst. Tidpunkt tisdagen den 26 mars klockan 19.00  2013 Vi var sammanlagt 8 personer.

Vår studiecirkelledare skrev Åke Sandberg i kallelse på Facebook:

Till mötet har jag lyckats engagera Stefan Stern, tidigare S-strateg, nu vice VD i koncernen Magnora och flitig twittrare för vinstdriven välfärd. Efter Stefans inledning, kommer jag att moderera ett samtal, som jag är säker på blir givande.

Lästips för den som har tid: Stefan föreslår att vi läser i den svenska maktutredningen från 1990 (Olof Pettersson) sök på nätet. Jag sökte på nätet och fann: http://www.olofpetersson.se/_arkiv/dokument/svmukap11.htm

Stefan Stern har även skrivit i DN under rubriken ”Vinstförbud vore ett misstag”:

”Det vore ett stort misstag om de mest högljudda inom S och LO lyckas tvinga Stefan Löfven att gå till val på att förbjuda vinster i välfärden. Det råder ingen tvekan om att ett förbud kraftigt skulle minska medborgarnas valfrihet, skriver förre S-strategen Stefan Stern. ” http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vinstforbud-vore-ett-misstag_7265695.svd

Som svar på artikeln skrev ANDERS ÖSTERBERG och MATTIAS VEPSÄ: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/stern-glommer-att-valfriheten-har-ett-pris_7270229.svd

Åke hänvisar även till sin artikel AiP om strategi, en kommentar till en artikel av Stefan Stern, som jag länkar till där: http://www.akesandberg.se/det-finns-fler-valvinnande-koalitioner-2/

Även  Anders Göranssons artikel” Privata välfärdsverksamheter måste visa vilken nytta de gör” är en bra utgångspunkt att funderera vidare på.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/privata-vaelfaerdsverksamheter-maste-visa-vilken-nytta-de-goer-4941

Åke har skrivit ett antal artiklar om välfärdens organisation i newsmill:

http://www.newsmill.se/user/%C3%85ke%20Sandberg

Stefan Stern en introduktion

Stefan Stern började med att ge en fyllig beskrivning av sig själv och hans engagemang i den socialdemokratiska rörelsen. Han talade även om sin nuvarande roll i näringslivet. För er som vill veta mer om detta se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stefan_Stern

S har stora möjligheter att vinna valen nästa år 2014. Det kommer att bli svårt för alliansen att vinna en tredje gång. Som råd till S idag gav angav han tre viktiga punkter.

1.) Visa regeringsduglighet. Ekonomiskt ansvarstagande och hålla budgetdisciplin. Det gäller att visa trovärdighet i såväl jobbfrågan och den ekonomiska politiken eftersom dessa frågor hänger ihop. Ordning och redan i statsfinanserna kommer att bli en avgörande fråga.

2.)  En relevant välfärdspolitik som tar sikte på välfärdens innehåll snarare än att debattera hur den ska organiseras. Människor är intresserade av vad de får ut av välfärden, snarare än vilken skylt som står på dörren. Valfriheten har blivit så självklar att många inte vet vilken utförare de anlitar.

3.) Att inte ställa till med något som får väljarna att fly S.

En valallians med MP, där även V tvingades in, visade sig inte vara något valvinnande koncept förra valet.

Stefan Löfven lever upp till den person som uppfattas ansvarstagande. Han är stabil, förstår näringslivets behov på en globalt konkurrensutsatt marknad.  Stefan Löfven förstår också att det behövs ett väl fungerande svenskt näringsliv för att vi ska ha råd med den offentliga sektorn.

Välfärden

Stefan Stern talade om de två pelarna. Fram till ca 1985 byggde S upp den generella välfärdspolitiken, den första pelaren. Den gav människor den grundtrygghet som behövdes för att känna tillit till varandra. I Sverige hyser vi stor tillit till varandra i jämförelse med andra länder.

Efter år 1985 började ett trendbrott ske. Den andra pelaren började byggas upp. Den hade som förutsättning att det redan fanns en grundtrygghet baserad på den första pelaren. Han hänvisar till maktutredningen, se ovan, och konstaterar att människor kände stor makt när det gällde att välja bostad och övriga privata angelägenheter. Inom den offentliga sektorn rådde en tyst vanmakt. Här fanns det inga möjligheter att påverka på det personliga planet.

För att råda bot på detta byggdes den andra pelaren upp. Den baserar sig på en individualisering av den offentliga sektorn. Alla ska ha möjlighet att kunna göra personliga val. På så vis ökar medborgarmakten i den offentliga sektorn.

Idag råder det stor politisk majoritet om att vi ska behålla den svenska modellen, en gemensamt finansierad vård, skola och omsorg. M har blivit välfärdskramare och ställer idag helhjärtat upp på den svenska modellen.

Den andra pelaren består av:

1.)    Gemensam finansiering av välfärden.

2.)    Alla ska få välja.

3.)    Det behövs en blandning av utförare i välfärden.

Det här, menar Stefan Stern, är den modell som väljarna vill ha. Då är det en dålig idé att gå mot väljarnas önskemål. Väljarna är numer mycket lättrörliga. Tidigare hade FP rollen som politikens Hallsberg, man väntar där men man stannar inte.  Nu vandrar de direkt mellan S och M, som uppfattas som de mest realistiska regeringsalternativen.

Om välfärdens organisation kommer att styra agendan som har skett hittills, så får Löfven inte möjlighet att tala om jobben som är S starka gren. Den kommer att skymmas av välfärdens organisation. För att S ska kunna vinna valen år 2014 krävs att vi ska uppfattas som tryggast och bäst i välfärdsfrågorna. Då gäller det att välfärdsfrågorna inte reduceras till organisationsfrågor.  Fokus måste vara på innehållet.

Välfärden och behovet av effektivitet och kvalité

Kommunalråd upphandlar idag efter lägsta pris. Härigenom har kommunerna pressat priset och kunnat spara pengar. Men det finns en gräns där prispressen går ut över kvalitén. Här behövs ett nytänkande.

Många kommer inte att nöja sig med nuvarande standard på vård och äldreomsorg. Då krävs det mer pengar till sektorn. Ser vi äldreomsorgen i belysningen av en åldrande befolkning ser vi att behovet kommer att öka än mer.

Även på skolans område krävs det satsningar för att förbättra det vikande skolresultatet i svenska skolor.

Sjukvården kommer att vara den sektor som troligen kommer att klara de framtida behoven bäst.

Stefan Stern berörde även den stora framtidsutmaningen samhället står inför, med ett växande utbildningsbehov samt en åldrande befolkning. En allt mindre del av Sveriges befolkning ska försörja att fler som inte arbetar.  För att klara detta behövs privata initiativ som stöd till övriga samhällsinsatser.

Då behövs en blandning av kommunalt, nonprofit och vinstdrivna enheter.

Efter att ha talat i 45 minuter gick sedan ordet till Åke Sandberg, som påbörjade sin opposition. Därefter blev det tid för en frågerunda för oss andra.

Sammanfattningsvis är mitt intryck av Stefan Stern att han är en de skickligaste kommunikatörer jag stött ihop med under mitt 63:åriga liv. Då har jag ändå träffat många mycket duktiga på området. Hans budskap var glasklart, välstrukturerat och ingen behövde tveka om vad han ville föra fram. Det var vi flera stycken som var överens om när vi efteråt tog oss en uppfriskande öl. Sedan var uppfattningarna blandade om innehållet i hans budskap, men förpackningen var lysande. Om det var vi rörande överens.

Han kommer säkert att göra ett uppskattat arbete på Investor, som blir den nya arbetsgivaren.

Internationalen åt alla lycka bär kontra socialismen i ett land

Vi lever i en historielös tid, sa Gunnar Fredriksson (fd Chefredaktör på AB) på en möte i Gubbängens S-förening på 1970-talet. Sedan dess har vi blivit än mer fokuserade på vad som händer just nu. Det gör att historien faller i glömska och vi gör våra bedömningar som om det inte funnits någon historia att ta lärdom från. Det kan få förödande konsekvenser för hela vår civilisation. Hur ska vi då kunna lära oss något av historien?

Arbetarrörelsens föddes som en internationell rörelse. Med internationell menades då den del av värden som började industrialiseras, med andra ord Europa.  Det är inte för inte vi sjunger ”Ty internationalen åt alla lycka bär.”  Att det nya socialistiska samhället skulle implementeras i hela den del av Europa som var mest utvecklad och därigenom bli de facto standard för hela världen rådde det inget tvivel om.

Arbetarrörelsen tog tidigt avstånd från upprorsmakare med anarkistiska sympatier, som drev linjen att det genom att med våld skapa kaos i de kapitalistiska staterna få dessa att kollapsa. Det hände redan på den första internationalen, när anarkisterna kastades ut.

Det var först i och med de nationalistiska vindarna som ledde till första världskriget som arbetare ställdes mot arbetare i kriget och visionen om att arbetare i alla länder förenen er, fick sig en ordentlig knäck. I och med den ryska revolutionen skapades begreppet ”socialismen i ett land.” Detta land var en av de minst industriellt utvecklade länderna i Europa, tvärt emot vad man hade tagit för givet att de revolutionära strömningarna skulle börja. Att detta land skulle vara en mall för den industriellt mer utvecklade världen framstod som egendomligt.

Rosa Luxemburg som brevväxlade med Lenin menade att det som hände i Ryssland inte borde påverka den internationella arbetarrörelsens grundläggande principer om att samhällsomdaningen måste ske på en internationell basis.

Sedan dess har Lenins tes om ”socialism i ett land” visat sig vara synnerligen problematisk. Sovjetstaten fick ägna alla kraft åt att rusta för att försvara sig mot de kapitalistiska staternas attacker. Detta var omöjligt att göra utan att förtrycka befolkningen. Sedan kom 1:a världskriget och än mer gjorde Sovjetstaten till en ren krigsekonomi.

Inte heller i något annat land som kallat sig socialistiska eller kommunistiska har modellen med ”socialism i ett land” visat sig fungera. I länder som Indonesien under ledning av Sukarno och i Chile med Alliende gick det att bevara skapa en hållbar socialism i ett land. Starka internationella kapitalistiska intressen satte brutalt stopp för dessa försök.

Igår – idag – imorgon

Vad har historien att göra med dagens värld? Vi får inte fastna i historiska berättelser säger somliga idag. Vi kan inte göra något ogjort i alla fall. Nu gäller det istället att se framåt och gå vidare.

För att historien ska ha relevans för vår samtid gäller det att kunna ta lärdom av den och undvika att gå på samma minor som tidigare.  Om vi gör det har historiska kunskaper mycket stor relevans.

För att en demokratisk socialism ska vara möjlig att uppnå måste den implementeras i internationell skala. Det tycks vara den lärdom vi kan dra om historien.  Det var ju även ursprungstanken innan ryska revolutionen.  Hur ska vi då komma dit? Det gäller då att stärka FN och övriga internationella institutioner.  Här har S historiskt visat ett mycket starkt engagemang. Dag Hammarskölds anda vilar fortfarande över FN som institution. Detta engagemang är fortfarande mycket starkt inom S och symboliseras idag av exempelvis av Margot Wallströms tidigare och Jan Elisassons nuvarande engagemang i FN. Fackföreningsrörelsen måste även fortsätta sina ansträngningar att organisera sig internationellt, hur motigt det än kan kännas.

Det är enbart genom internationella överenskommelser som vi kan lösa de stora utmaningar som människan står inför idag.

Det gäller den instabila ekonomiska modell som kapitalismen innebär. Det innebär att samma modell som för sin överlevnad kräver tillväxt på en ändlig planet. Det gäller att denna modell håller på att förstöra vår internationella miljö och vårt klimat är ett hot mot hela mänskligheten.

Men med fokus på långsiktig hållbarhet, ekonomisk, social och ekologisk kan vi även göra en hel del saker redan idag, i kommuner och landsting. Vid ett regeringsövertagande nästa år kan S även driva hållbarhetsfrågor på nationell nivå. Dessa ansträngningar måste sedan ut på den internationella arenan för i samspel med andra stater visa att en bättre värld äer möjlig.

Vad bör göras?

 

Av det ovan sagda gäller det att se till vad som går att åstadkomma på olika nivåer i det internationella samfundet. Att idag driva krav om förbättringar på nationell nivå om dessa måste ses med internationella glasögon, leder inte dit vi vill och kan bli direkt kontarproduktivt.

Om socialismen i ett land inte är möjligt att genomföra, då är en demokratisk socialism en internationell fråga och för att åstadkomma detta krävs att den globala kapitalismen byts ut i sin helhet eller åtminstone i de länder som idag har makten i världen.

 

Men i väntan på att internationalen, som åt alla lycka ska bära, kommer att infinna sig: Vad kan vi då göra inom den globala kapitalismens ramar?  Hur ska S kunna bli en samhällsförändrande kraft inom dessa ramar? Hur kan vi agera för att inom de ramar som den globala kapitalismen sätter, ändå verka för en anständigare kapitalism? Om detta återkommer jag.

Labourledaren Ed Milibands strategi och kunskap från pappa Ralph Ed Miliband

Den fjärde vägens politik i England och statsmaktens roll i det kapitalistiska samhället

Läs gärna detta blogginlägg innan fortsatt läsning. https://rogerdahl.wordpress.com/2012/12/13/ny-labour-ater-foredome-for-europas-socialdemokrater/

Under rubriken ” Den fjärde vägen” skriver Katrine Kielos om den engelska Labourpolitiken:http://www.dagensarena.se/magasinetarena/den-fjarde-vagen/

I skuggan av finanssektorns dominans har Labourledaren Ed Miliband plockat fram ingenjörslådan. Katrine Kielos om hur Storbritannien ska bli mer jämlikt med ”god kapitalism”.

Hon fortsätter:

”Vi måste börja skilja ut ”bra kapitalism” från ”dålig kapitalism”, menar Ed Miliband. I sitt partikongresstal 2011 deklarerade han att Storbritannien behöver en ny typ av ekonomi: mer långsiktig, mer strategisk, mer produktiv.

Det ska inte handla om att vara emot spelet – att företag tjänar pengar – utan om att sätta nya regler för spelet.

Kända brittiska ekonomer som Robert Skidelsky, Will Hutton och Vince Cable fortsatte tankegångarna: vi ska inte vara emot kapitalismen men vi måste hitta sätt att på ett mycket mer aktivt sätt uppmuntra en kapitalism som inte drivs av spekulation och lånefinansierad konsumtion. ”

”Den unge Labourledaren har sedan han tog över partiet för två år sedan varit förvånansvärt konsistent i vad han ämnar göra. Det är ingen revolution, men det är inte heller småpotatis. ”Jag vill rädda den kapitalism som min pappa hatade” säger han.

”Pappa” är i det här fallet den kände marxisten Ralph Miliband.” Jag kommer längre fram i blogginlägget fortsatta dessa tankegångar. Först ska jag bara ta tillfället i akt att presentera pappa Ralph Milibands tankebanor.

Statsmakten i det kapitalistiska samhället

Jag läste med förtjusning Ralph Miliband på 1970-talet. En av de böcker som jag fastnade för då var ”Statsmakten i det kapitalistiska samhället”, Raben&Sjögren 1970.  I boken förklarar han på ett stringent sätt vilken roll statsmakten med nödvändighet måste ha i ett kapitalistiskt samhälle. De måste vara väktare och skyddare av de ekonomiska intressen som är dominerande i dem.

Han förkastar helt de på 1970-talet så vanliga tankarna om att statsmakten var en neutral instans som i första hand var ett organ för en demokratisk samhällsordning. Detta är en grov missuppfattning hävdade han.  (sid 284).

”Vidmakthållandet av en samhällsordning som karaktäriseras av klassdominans kan visserligen kräva en statsmaktens diktatur, ett undertryckande av all opposition, och upphävande av alla konstitutionella garantier och politiska friheter, men avancerade kapitalistiska länder har i regel i krävt detta. Med tillfälliga och anmärkningsvärda undantag har klass-styret i dessa samhällen förblivit förenliga med en lång rad medborgerliga rättigheter och politiska friheter, och uppnåendet av dem har otvivelaktigt bidragit till att modifiera och mildra klassdominansens former och innehåll på många av samhällslivets områden. Huvudorgan för detta mildrande har varit statsmakten, vilket bidragit till att förklara varför den har kunnat presentera sig, och varför den har blivit allmänt accepterad. Som samhällets tjänare.  I själva verket avskaffar inte denna mildrande funktion klass-styret, utan tjänar den tjänar den till och med en viss avgift, som garanti för det. Detta minskar emellertid inte dess betydelse för de underordnade klasserna. ” (sid 285).

Ralph Miliband argumenterar även starkt mot de grupper som på den tiden mot slutet av 1960-talet menade att den ”borgerliga” demokratin är meningslös och bara är ett spel för gallerierna. Demokratin måste med kraft försvaras, menade han.

Nya vindar inom S i Europa

Katrin Kielos skriver följande: 

Tiderna har förändrats. Under Tony Blair och Gordon Brown brukade Labour åka till länder som Tyskland och läxa upp dem för deras stela arbetsmarknader. Nu lyfter Ed Miliband i stället fram just den typen av samhällsmodeller som ett föredöme. Den tradition av samarbete mellan näringsliv och stat som vi även har i Sverige. Regeringar som erbjuder strategisk riktning och struktur för företag, fackföreningar, banker, utbildningsinstitutioner och aktieägare att arbeta tillsammans i det nationella näringslivets intresse.

Ed Miliband vill helt enkelt göra om den brittiska ekonomin till att bli mer lik – tja, Sveriges.

Och i ett land som Storbritannien är detta en massiv sak.

Bortsett från nationella klenoder som det statliga sjukvårdssystemet NHS och statstelevisionen BBC var det få länder som gick avregleringens väg längre än Storbritannien. Den brittiska ekonomin är oerhört mycket mer beroende av finansdistrikten i östra London ”The City” än vad USA är av Wall Street.

Och London är en av västvärldens mest ojämlika städer. Det hänger ihop.

Hela 60 procent av de ökade klyftorna i Storbritannien de senaste tio åren beror enbart på finansbranschen. När finanssektorn är den drivande kraften i ekonomin kommer tillväxten att bli ojämlikt fördelad.

”Vi vill ha banker som tjänar landet – inte ett land som är till för att tjäna banker” säger Miliband. Frågan är vad det betyder i praktiken.

Storbritannien har utvecklats till en så kallad timglasekonomi.

Jobben har skapats i toppen – finansbranschens välbetalda herrar i glas- och stålpalatsen runt Liverpool Street. Samt i botten – kvinnorna och invandrarna i den allt större lågbetalda tjänstesektorn.

De där bra jobben i mitten har däremot lyst med sin frånvaro. Och det är dessa jobb som verkligen utjämnar resultaten säger Milibands analys. ” http://www.dagensarena.se/magasinetarena/den-fjarde-vagen/

Det är på detta sätt vi skapar en mer anständig och god kapitalism och som även är mer långsiktigt hållbar, menar uppenbarligen Ed Miliband. Pappa Ralph ville avskaffa kapitalismen, Ed Miliband vill staga upp kapitalismen och göra den mer anständig. Finns det i dagsläget något realistiskt alternativ till detta?

Med min analys som är baserad på den historiska utvecklingen måste svaret bli: Nej en enskild nationalstat kan inte skapa någon socialism i ett land. Det bästa man då kan göra är just att staga upp den och ge kapitalismen ett mänskligare ansikte.

För att en demokratisk socialism ska kunna genomföras, krävs att den samtidigt realiseras i alla de länder som idag har makten i världen. Annars kommer det uppstå krig mellan de länder som infört en demokratisk socialism och de resterande länderna vars eliter ser de demokratiskt socialistiska länderna som dödligt hot mot dem och de makteliter som styr i dessa länder.

I denna belysning är det inte så konstigt att Ed Miliband begränsar sitt uppdrag från pappa Ralphs ambitioner att avskaffa kapitalismen och istället för att nationellt verka för att avskaffa den ge kapitalismen ett mänskligare ansikte.  Under Göran Perssons tid var Tony Blairs modell vägvisande för övriga S-partier i Europa.  Nu har den svenska modellen åter kommit till heders. Den innebär samverkan mellan staten, facket och näringslivet.

Ed Miliband har troligen tagit intryck och vet vem det är som har den överbestämmande makten i denna tre-klav. Då gäller det för S att stötta den kapitalism som är mest anständig och god. Staten och kapitalet sitter i samma båt sjöng Blå tåget på 1970-talet. http://www.youtube.com/watch?v=sTAvm_Fk09M

Det innebär inte att en gemensam internationell s-strategi kan vara att verka för den demokratiska socialismen inom olika internationella institutioner.

En utveckling mot det hållbara samhället kontra ett systemskifte

Till skillnad från kollapsscenarion utgår den hållbara utvecklingen, ekonomiskt, socialt och ekologiskt från att det går att göra något åt den nuvarande dysfunktionella modellen som styr världen redan idag. Det gäller att staga upp kapitalismen och göra den mer hållbar. Så lyder budskapet.

Begreppet myntades av Lester Brown.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._Brown

Gro Harlem Brundtland gjorde begreppet känt över hela världen.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Gro_Harlem_Brundtland

För den reformistiska rörelsen har det varit självklart att stegvis reformera kapitalismen. Det låter sig väl göras med hållbarhetsbegreppet. Redan idag kan S-styrda kommuner gå före och visa vägen. Redan idag kan S-styrda landsting visa på att ett annat sätt att lösa problem. Om S får regeringsmakten nästa år 2014 kan vi agera på det nationella planet för att vara ett föredöme för övriga världen.

Vi har olika tidsperspektiv du och jag Lena. Jag menar att vi måste kunna börja redan NU att praktiskt realisera det vi vill skapa och därigenom flytta fram våra positioner.  Så kan vi gå vidare och steg för steg bygga in mer hållbarhet i vårt nuvarande system, det kapitalistiska.

Lena du skriver följande:

”Tror att en fråga fattas i vår diskussion och att det är svaret på den frågan som skiljer oss åt. Vi har olika tidsperspektiv och olika uppfattningar om vilka förändringar vi kan vänta oss av ”utvecklingen”:
VAD?
HUR?
NÄR?

Om svaret på NÄR är NU så har du rätt. Förutsättningarna att gå hela vägen till målet finns inte idag. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle och det kan vi i nuläget inte förändra oavsett vilka metoder för förändring vi tänker oss. Du förutsätter att en förändring inte kan göras/är önskvärd i framtiden heller. ”

Det du talar om är ett nytt penningsystem. Går det att förändra detta NU eller måste vi invänta att det kapitalistiska samhället kollapsar?  För mig som reformist gäller det alltid att framtiden börjar NU. Gå det att införa ett nytt penningsystem NU, då finns det ju all anledning att sätta fullt fokus på det. Går det inte så kan vi ju inte stanna av vårt reformprogram och invänta att kapitalismen ska haverera. Då måste vi skapa alternativa strategier.

Du skriver: ” Jag ser en förändring av penningsystemet som en av de viktigaste nycklarna till att rädda planeten. Eftersom alternativet är att vi utplånar oss själva har jag svårt att se en strategi där svaret på HUR är att fortsätta kompromissa på kapitalismens villkor. Det innebär inte att jag förespråkar väpnad revolution, det vore att gå ur askan i elden. ”

Jag håller med om den risk du påvisar men jag menar att detta systemskifte som det innebär om vi skulle gå över till ett nytt penningsystem måste ses med internationella glasögon och förhandlas från inom ramen för de internationella institutionerna som finns och räcker inte de institutionerna till får nya skapas.

Om Sverige ensidigt skulle bestämma sig för ett nytt penningsystem så måste det finnas en konsensusuppfattning om detta mellan politik och näringsliv.  Om inte kommer vi skapa en kaotisk situation som verkligen skulle göra att vi går ur askan i elden, som du skriver om revolutionen. Skillnad mellan ett sådant agerande och en revolution är väl hårfin.

När Jaromir Benes och Michael Kumhof lade fram en rapport undertecknad International Monetary Fund (IMF) i augusti 2012, väckte detta med rätta förhoppningar hos många som ser hur illa vårt nuvarande penningsystem fungerar.  Det var visserligen inte en officiell rapport som IMF i sin helhet står bakom, men bara det faktum att den gavs ut av IMF sågs som ett nytänkande.  Namnet på rapporten är ”Chicagoplan revised”.

Hittills har jag inte hört några ovationer för att gå över till detta system från Bankföreningen och Tomas Östros eller Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström.  En konsensusuppgörelse är en förutsättning för att kunna genomföra den nationellt utan att bryta kompromissen från år 1945 som Sverker Gustavsson beskriver i denna artikel: http://tidenmagasin.se/artiklar/fortsatt-kamp-om-kommandohojderna/

Om S skulle bryta denna överenskommelse skulle det uppstå kaos och elände i Sverige. Vi kan inte såga på den gren vi sitter på.  Utan att fungerande näringsliv står sig konungariket Sverige slätt.  Häri ligger min pessimism till att genomföra detta systemskifte inom ramen för nationalstaten Sverige. Får vi med oss näringslivet på båten kommer ju frågan i en helt annan dager.

Så vill vi något med planen får vi väl helt enkelt höra vad Bankföreningen och Svenskt Näringsliv har att säga i frågan, eller hur? Om dessa instanser är med på tåget då måste naturligtvis även politikerna bestämma sig. Jag har mycket svårt att tro att politiker oavsett läger skulle gå emot dessa instansers intresse i denna för bankerna och hela näringslivet viktiga fråga.  Men om inte Bankföreningen och Svenskt Näringsliv är med på båten: Vad ska vi göra då Lena?

Ska vi ändå försöka driva genom planen?

Nästa fråga till dig är: Hur tänker du dig att detta systemskifte ska kunna gå att genomföra stegvis? Du säger ju att du menar att vi steg för steg förändra samhället.

Chicagoplanen har ett antal mycket goda aspekter med sig. Det mest uppseendeväckande i debatten har hittills varit att bankerna inte längre ska ha hand om själva skaparprocessen. Den ska övertas av staten.  För en beskrivning av Chicagoplanen se detta blogginlägg:

https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/26/ett-nastan-osannolikt-genombrott-chicagoplanen/

och detta:

https://rogerdahl.wordpress.com/2013/04/07/har-svd-blivit-en-revolutionar-tidning-2/

Mitt reformistiska grepp på detta är att går det inte att få med Svenskt Näringsliv på båten om en Chicagoplan,så kan vi ju rimligen inte gå och invänta en kollaps av kapitalismen.

Det vi istället kan göra på det finansiella området är att vi kan staga upp det finansiella systemet med att skapa fler statliga banker än SBAB och dessutom ge dem direktiv att se till vad som är samhällsekonomiskt nyttigt och inte enbart vad som är lönsamt för banken. Vi kan även skapa kommunalt ägda banker med samma direktiv.  Hur ser du på det Lena?

En kooperativt ägd bank har vi redan så gott som eftersom Swedbank har Folksam som huvudägare men det finns plats för fler. I och med att det blir fler banker blir varje bank mindre samhällskritisk och kan tillåtas att gå i konkurs.  Då kommer bankerna i längre våga ta samma risker som nu.

Vi kan även kräva att bankerna ska ha en högre kapitaltäckningsgrad.  Förhandlingar om detta bör nog som nu ske på en EU nivå för att effekten ska bli den vi önskar. Genom att det finns fler banker kommer de få svårare att vältra över kostnaderna av högre kapitaltäckning på låntagarna genom att höja gapet mellan in och utlåningsräntan. Vid större konkurrens blir det mer motigt för bankerna att göra det.

Oavsett hur bra Chicagoplanen är rent teoretiskt finns det en rad invändningar mot att implementerar den:

Det är just sådan överväganden som en S-ledd regering måste överväga.

1.) Om inte näringslivet skulle vara med på tåget så måste vi bryta kompromissen från år1945. Är vi verkligen beredda att göra det? Vilka konsekvenser kommer det få för hela samhället?

2.) Planen är en teoretisk konstruktion från 1930-talet. Även om planen låter bra i teorin, vet vi inte hur den kommer att fungera i praktiken. Det ger en osäkerhetsfaktor.

3.) Varför är det inte större entusiasm för planen för de delar av näringslivet som representerar den real ekonomin  som enligt planen skulle tjäna på den?

4.) Varför verkar det inte finnas något större sug efter planen i övriga delar av världen? Känner experter världen över inte till IMF-rapporten? Det låter högst märkligt. En plan som i teorin verkar så bra.

Med detta hoppas jag att jag svarat på detta Lena:

”Du Roger är bra på att förutse problem, och det är viktigt, men du är, enligt min mening, alltför pessimistisk om möjligheterna till lösningar. Själv fokuserar jag som du noterat på målet. Det där att påbörja kompromissandet redan innan man mött något motstånd och mätt”

Summa sumarum

Vi är överens om att något måste göras åt den nuvarande utvecklingen av vår globala  ekonomi som även får konsekvenser för miljön/klimatet. Den stora skillnaden är att jag är lösningsorienterad och ser att det går att göra en hel del förändringar på hållbarhetsområdet inom ramen för den kompromiss som skapades år 1945.

Med fokus på hållbarheten kan vi börjar agera redan NU på kommunal, regional och med ett regeringsövertagande 2014 även nationellt. Vi behöver inte invänta internationella överenskommelser eller att kapitalismen ska haverera. Vi kan agera stegvis och reformistiskt.

Att satsa på en ensidig penningreform i Sverige som du Lena inte verkar tro på inom ramen för det kapitalistiska systemet innebär att vi får gå och invänta en kollaps av kapitalismen innan vi kan göra något praktiskt. Det enda vi då kan göra är att skapa opinion i frågan i väntan på kollapsen. Det känns ju inte så reformistiskt och heller inte så lösningsorienterat.

Det går med andra ord inte bara att stirra sig blind på vad som faktiskt står i rapporten om Chicagoplanen. Vi måste även sätta in den i dagens ekonomiskt politiska verklighet och se hur den blir mottagen. Vi måste även bedöma en så viktig fråga som penninghanteringen med internationella glasögon på. Först då kan vi bedöma om den är implementationsbar i ett land som Sverige.

Frågan kommer i ett helt annat läge när den diskuteras på en IMF nivå. Om ett internationellt perspektiv för arbetarrörelsen återkommer jag till i nästa blogginlägg. Internationalen åt alla lycka bär kontra socialismen i ett land.

Hela Lena Nockerts inlägg:

Lena Nockert Tror att en fråga fattas i vår diskussion och att det är svaret på den frågan som skiljer oss åt. Vi har olika tidsperspektiv och olika uppfattningar om vilka förändringar vi kan vänta oss av ”utvecklingen”:
VAD?
HUR?
NÄR?

Om svaret på NÄR är NU så har du rätt. Förutsättningarna att gå hela vägen till målet finns inte idag. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle och det kan vi i nuläget inte förändra oavsett vilka metoder för förändring vi tänker oss. Du förutsätter att en förändring inte kan göras/är önskvärd i framtiden heller. Du tycks även anse att kapitalism är samma sak som näringsliv och marknadsekonomi. Det gör inte jag, men det är ett för långt sidospår just nu.

Mitt svar på NÄR är STEG för STEG efter hand som tiden är mogen. Vi är båda så gamla så vi har sett stora förändringar, speciellt när det gäller materiella förutsättningar. Men även det mentala samhällsklimatet har genomgått stora förändringar från efterkrigstidens obegränsade utvecklingsoptimism till dagens uppgivenhet och rädsla för hoten mot vår framtid.

Vi vet idag att den framtid vi tänkte oss på 50-talet inte är möjlig. Vi kan inte fortsätta att öka råvaruuttag och olika typer av miljöförstöring i det oändliga. Någon form av förändring är oundviklig om vi ska kunna överleva på den här planeten. Jag ser en förändring av penningsystemet som en av de viktigaste nycklarna till att rädda planeten. Eftersom alternativet är att vi utplånar oss själva har jag svårt att se en strategi där svaret på HUR är att fortsätta kompromissa på kapitalismens villkor. Det innebär inte att jag förespråkar väpnad revolution, det vore att gå ur askan i elden.

Så sent som 1988 trodde vi alla att Sovjetunionen var något som skulle finnas kvar oförändrad i många årtionden framåt. Jag hade våren 1989 en diskussion med en rumänsk man om möjligheterna till förändring i hans hemland. Han såg inga som helst möjligheter till någon större förändring under sin livstid (han var då 35 år) och tänkte sig en gradvis förändring. Jag däremot framförde att när en förändring av ett så stelt system kommer så kommer den att ske plötsligt och oväntat, men att det skulle hända redan ett halvår senare kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig.

Östeuropas snabba krackelering sågs av många som kapitalismens definitiva seger. Nu skulle kapitalismens globala tusenårsrike härska på jorden. Det fanns dock de som förutspådde att det bara var en fråga om tid innan den västerländska kapitalismen också skulle bryta samman. Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget.

”Sedan dess har vi upplevt ett antal finanskriser som steg för steg ökat klyftorna i samhället och undergrävt förtroendet för systemet. Parallellt med det har vi blivit allt mer medvetna om miljöproblemen, den sinande oljan och gränserna för ett antal råvaror som naturen bjudit oss på.

Vi har också börjat förstå att den ökning av livskvalitén som ökningen av produktionen gav oss under efterkrigstiden inte fortsätter att öka i takt med evigt ökande konsumtion. När man är hungrig mår man bra av att få mat att äta, men fortsätter man att äta trots att man blivit mätt mår man istället sämre och sämre. De ökande inkomstklyftorna gör att vissa vid bordet kan frossa medan andra sitter utom räckhåll för faten och får hungriga se på hur andra äter.  ”

Alla dessa problem är globala och tillsammans gör de att vi inte kan ha en strategi som bygger på att alternativet är en oförändrad värld globalt. Det handlar inte om ifall vi i Sverige ensamma ska genomföra stora förändringar som kommer att ge kapitalflykt och konkurrensnackdelar. Det alternativet finns inte. Planering av HUR som bygger på en oförändrad omvärld kommer snart/på sikt att bli lika inaktuella som den gamla synen på Sovjetunionen blev hösten 1989.

Svaret på HUR måste bli att vi ska använda svaret på VAD som kompass och sedan STEG för STEG ta oss fram i en ständigt föränderlig terräng. Då gäller det att inte tappa kompassen och gå vilse.

Du Roger är bra på att förutse problem, och det är viktigt, men du är, enligt min mening, alltför pessimistisk om möjligheterna till lösningar. Själv fokuserar jag som du noterat på målet. Det där att påbörja kompromissandet redan innan man mött något motstånd och mätt”

Kollaps kontra en utveckling mot ett hållbart samhälle

Inledning

Lena Nockert och jag diskuterar Chicagoplanen, se källförteckningen nedan, och hur denna skulle kunna förbättra vår möjlighet att stabilisera vår ekonomi. Vi har diskuterat om VAD den vill förändra och jag har tagit upp HUR en implementation av planen ska kunna genomföras.

Jag behandlar även kollapsbegreppet utifrån David Jonstads bok Kollaps i detta blogginlägg.

Slutligen behandlar jag hur vi ska kunna komma ur den globala kris som hotar att utrota hela vår civilisation under rubriken Lösningsidé.
Först och främst Lena är det spännande och viktigt att föra en idédebatt inom detta forum. Det är bara att hoppas på att vi blir fler som engagerar sig i detta viktiga samtal. Din nulägesanalys sammanfaller på en rad punkter med min.

Det vi talar om är HUR vi ska kunna ändra färdriktning så att vår civilisation går att rädda.  Det ser för närvarande tämligen dystert ut, när vi begrundar ”Peak everything”, miljö och klimathot och dessutom ser en finansiell instabilitet. Det är vi nog tämligen överens om. För mig är målet att skapa ett mer hållbart samhälle, ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Att ha målet MER betyder troligen detsamma som du beskriver på följande sätt:

Du skriver: ”Svaret på HUR måste bli att vi ska använda svaret på VAD som kompass och sedan STEG för STEG ta oss fram i en ständigt föränderlig terräng. Då gäller det att inte tappa kompassen och gå vilse. ”

Vi är med andra ord överens om att det inte går att ha någon detaljerad plan för HUR vägen sak gå från ruta 1 (nuläget) och ruta 2 (önskat läge). Men det gäller att inte tappa kompassriktningen som du säger. Även målet kommer säkert att ändras under resans gång. Så någon detaljplanering är inte varken möjlig eller önskvärd.

Däremot är det viktigt att göra en så god nulägesanalys som möjligt. Om vi inte vet hur samhället och världen ser ut idag är det inte lätt att plocka fram någon kompassriktning. Den bygger på att vi har två någorlunda kända punkter.

Om framtiden vet vi inte

Du skriver:

”Östeuropas snabba krackelering sågs av många som kapitalismens definitiva seger. Nu skulle kapitalismens globala tusenårsrike härska på jorden. Det fanns dock de som förutspådde att det bara var en fråga om tid innan den västerländska kapitalismen också skulle bryta samman. Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget. ”

Mitt svar:  Det ända vi med bestämdhet kan säga säga om framtiden är att vi inte vet hur den kommer att gestalta sig. Kapitalismen har hittills visat sig vara ett mycket anpassningsbart system. Men hur den kommer att vara i framtiden har vi som sagt ingen aning om. Det enda vi då kan göra är att anta, eller mer vardagligt gissa vad som komma skall.

Om förloppet kommer.att gå långsamt och utdraget eller om kapitalismen brakar samman på kort tid vet vi inte heller. Vi kan bara göra gissningar och bedömningar på så goda grunder som möjligt. Vi vet exempelvis inte hur det gått med kapitalismen vid 1930-tals krisen om inte krigsrustning fått hjulen att snurra och om inte andra världskriget utbrutit.

Vi vet heller inte vad som hänt med kapitalismen om inte John Maidnar Keynes och Stockholmsskolans stabiliserande och tillväxtskapande metoder satts in. Risken för en fullständig snabb kollaps går inte att utesluta. Det är mycket vi inte vet.

Hittills har kapitalismen visat sig vara ett mycket mer anpassningsbar system än vad många tänkt sig. Det vet vi heller inte om den kommer att vara i fortsättningen. Vi tror, vi antar men vi vet inte. Det  vi vet är att den kan ta sig mycket olika former, som i USA, Japan, olika former i Europa, Ryssland, Kina, Indien, Brasilien, Saudi Arabien och Sydafrika, för att nämna olika varianter.

Den form av kapitalism som vi kallar den nordiskt blandekonomiska modellen, för att vi i norden kom längst med att bygga upp en statsmakt som hade en utjämnande effekt på  hela samhället. Den blandekonomiska modellen, har enligt min uppfattning, visat ett mänskligare ansikte än andra system som historien erbjudit. Jag är nog i tämligen gott sällskap därvidlag. Men det är ändå fråga om en kapitalistisk stat, där makten över produktionen vilar hos ägarna, inte staten eller de anställda.

Den blev ett resultat av klassamarbetet som Arbete och Kapital bestämde sig för att använda ,den sk Saltsjöbadsandan, där avtal tecknades i Saltsjöbaden 1938. http://sv.wikipedia.org/wiki/Saltsj%C3%B6badsavtalet

Denna samverkansstrategi var en vinna vinna lösning. Där båda parter var vinnare på kompromissen. Arbetarna lovade att inte ställa till trassel i onödan med strejker. Det skapade arbetsro för kapitalet. Båda var vinnare.

Denna anda, samverkan istället för konflikt, fortsatte sedan och fick som resultat att
S och näringslivet 1945 bestämde sig för den stora kompromissen mellan arbete och kapital som Sverker Gustavsson beskriver i denna artikel.  http://tidenmagasin.se/artiklar/fortsatt-kamp-om-kommandohojderna/

För S del tror jag att den i hög grad var orsakad av händelserna vid storstrejken 1909, då fackföreningsrörelsen höll på att bli helt tillintetgjord av en övermäktig fiende. Med dessa erfarenheter var det naturligt att söka samarbete istället för strid. Utvecklingen  Sovjetstaten och odemokratiska rörelser i Europa var även ett starkt bidragande skäl.

Den blandekonomiska modellen har aldrig varit ett hot mot kapitalismens hegemoni. Istället har den haft till uppgift att stabilisera och staga upp kapitalismen och ta bort de mest negativa och destruktiva effekterna av dess konsekvenser. Härigenom har kapitalismen blivit mer human i sin framtoning och skapat möjligheter för ett anständigt liv för breda grupper i samhället.

Med de nyliberala strömningarna från 1970-talet och framåt vände denna utveckling och klyftorna i staterna växte. Det var inte arbetarrörelsen som sa upp de social krontrakten i hela västvärlden. Det var kapitalet som ville expandera.

Den nyliberala utvecklingen var enbart en återgång till den laissez-faire, http://www.ne.se/laissez-faire betonade liberalism som skapade finanskrisen på 1930-talet. Sedan har nyliberalismen naturligtvis påverkats av den tid som den verkat som självklart skiljer sig högst väsentligt från tiden före 19300-tals krisen. Den liberala/nyliberala utvecklingen måste nu brytas.

Ser vi oss omkring i världen ser kapitalismen helt ohotad ut. Det enda hotet kommer från kapitalismens egen inbyggda motsättningar.  Det mest uppenbara är att kapitalismen kräver tillväxt för sin överlevnad och det är inte lätt att få ihop med ändliga resurser på en ändlig planet. Det finns en hel del som talar för att kapitalismen idag kan kollapsa av dessa inbyggda motsättningar. Det kan ske partiellt eller globalt. Att World Economic Forum i Davos, där världens eliter träffas, diskuterar kapitalismens kris visar att även jordens ledare tar hotet på allvar.

Hur ska vi då ställa oss inför dessa hotbilder?

Kollapsscenariot

Det finns en grupp människor som menar att vi är mitt inne i en kollaps av kapitalismen.  Händelserna 2008 som kulminerade med att Lehman Brothers gick i konkurs och de efterföljande skuldkriserna världen, gör att världssamfundet haft fokus på de finansiella frågorna sedan dess.

Samtidigt är vi medvetna om att det finns fler hotbilder för mänskligheten.  Peak everything och miljö/klimatfrågor har inte kommit närmare en lösning sedan början av detta millennium. Tendensen är snarast den motsatta. Eftersom kapitalismen kräver tillväxt för att överleva och detta på en ändlig planet, gör att en kollaps ses som det enda naturliga resultatet.

Det har för en del, däribland David Jonstad i boken ”Kollaps”, blivit så naturligt att tala om den annalkande kollapsen att de uppfattar att vi redan är mitt inne i den. Vändpunkten kom vid finanskrisen 2008. Bristen på energi kommer att tvinga oss till nedväxt. Nu är det bara att följa med på resan och se vad den har i sitt sköte. Det vi kan göra är att omställa oss inför den nya situation som utvecklingen. Då gäller det vara vara väl förberedd.

David Jonstad skisserar ett händelseförlopp mellan överdriven utvecklingsoptimism (som främst baserar sig på att tekniken och FoU ska rädda oss) och rena domedagsprofetiorna.  Med hans infallsvinkel kommer civilisationen kollapsa på ett  gradvis sätt. Han går i boken genom ett antal tidigare civilisationer och ser att orsakerna till tidigare civilisationers kollaps har varit att de blivit alltför komplexa. När komplexiteten blivit alltför hög, då sker kollapsen.

Han menar att vi måste börja ställa om oss till en enklare form av tekniskt och ekonomiskt samhälle. Detta kan ske gradvis. Du, Lena är inne på liknande tankegångar som David Jonstad när du skriver:

”Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget. ”

Det finns en risk med att för mycket fokusera på att kollaps är den ända möjligheten för vår civilisation. Ju fler personer som går omkring och ser kollapsen i det närmaste naturlagbestämd, desto mer kan det bli en självuppfyllande profetia. Om framtiden kan vi inte veta, bara försöka göra så goda antaganden som möjligt. Att ska kollaps ska ske gradvis är bara ett av flera tänkbara scenarion.

Ser vi historiskt på hur finansiella och sociala kriser hanteras, är det en skräckinjagande bild som tonar fram, med massarbetslöshet, fattigdom,  fascism/nazism och världskrig som resultat.  Vid katastroflägen är risken stor att vi som art inte agerar rationellt. Det som skiljer vår tid från tidigare civilisationers kollaps är att vår ekonomi är så sammanflätad att hela mänskligheten kan hotas av partiell eller total utrotning. Särskilt oroväckande blir det när vi begrundar det faktum att vår civilisation har massförstörelse vapen som kan utplåna hela mänskligheten och ta med sig ett ytterligare antal arter i fallet.

I det perspektivet känner jag att vi måste göra allt som står i vår makt för att staga upp vår nuvarande civilisation och göra den mer hållbar, inte gå och hoppas på en kollaps. Vem vill utsätta sig för en hotbild vi inte allt kan förutse konsekvenserna av?

Är det västs kollaps vi nu bevittnar?

Vår civilisationskris kan även mycket väl vara den västerländska civilisationen kollaps. Det var väst som blev hårdast drabbad av finanskrisen.  Öst och syd kom snarast stärkta ut ur krisen.  Idag är väst och Japan nedtyngd i en skuldbörda som hotar stabiliteten i hela världsekonomin. Öst och syd har däremot ordning på sin ekonomi och Kina har världens största budgetöverskott. Kina ligger idag 2 i miljardärsligan efter USA och antalet miljardärer växer i Indien. Om denna utveckling fortsätter och kommer troligen näringslivet i väst att, i än högre grad än idag, lägga sig där tillväxtmarknaderna finns. Då blir det inte lätt att skapa fler jobb i väst.

Begreppet BRIC- länderna myntades av den inflytelserika banken Goldman Sachs.  Förutom Brasilien, Ryssland, Indien och Kina har nu Sydafrika kommit till så nu talar vi ofta om BRICS-länderna. Samma inflytelserika bank har även gjort en prognos över vilka de kommande tillväxtländerna kommer att bli. http://en.wikipedia.org/wiki/Next_Eleven  De växter ekonomiskt förvisso från låga nivåer men utvecklingsriktningen är tydlig.

Idag talar BRICS-länderna om att skapa en alternativ valutakorg för att frikoppla sig från det moras som de västerländska ekonomierna nu utgör.

Effekten av detta kan bli att den kollaps som alltfler i olika forum på Facebook talar om kan innebära att Europa blir lydstater till eliterna i tillväxtländerna. Hur eliterna i väst kommer att agera på detta står skrivet i stjärnorna. Om Europa kollapsar till förmån för andra grupper på globen är nog risken att de som kan flyr ett sjunkande skepp flyttar till händelsernas centrum. När Kina i närtid beräknas gå om USA som världens ledande ekonomiska makt är den stora frågan hur USA kommer att agera på detta?

Ett centralt tema i den hotbild vi ser världen över är att klyftorna mellan fattiga och rika hela tiden ökar inom staterna. Det hotar stabiliteten inte bara socialt och i ekonomin. Det kan i förlängningen hota hela vår civilisation.

Ett internationellt perspektiv och lokalsamhället

De stora utmaningar jag tagit upp ovan är alla av den arten att de måste lösas på international nivå. Det gäller såväl miljö/klimatkrisen, peak everything och ständigt ökad tillväxt på en ändlig planet.  Det gäller även de globala finansiella obalanser som vi ser i världen idag. Det krävs att FN och andra internationella institutioner får mer makt att agera för att mänskligheten ska klara detta. Alternativt går det naturligtvis att bygga upp nya institutioner. Men när de växer så brukar de bli alltmer lika de strukturer som de skulle vara ett alternativ till.  Det tycks ligga i byråkratins natur. Så mitt hopp står till de redan befintliga institutionerna.

Att diverse människor idag håller på med en omställning till kollaps, på det lokala planet,  löser ju inte dessa globala problem. Men efter ett antal år av misslyckade FN-klimatförhandlingar, mycket prat och lite verkstad, är det många som gett upp FN och andra centrala institutioner och nu istället vill göra något konkret. Det är i högsta grad förståeligt.

I David Jonstads bok ”Kollaps, livet vid civilisationens slut, som jag relaterade till ovan, avslutar han med att beskriva småskaliga ansatser som återigen börjar locka unga människor.  Även David Jonstad är involverad i ett sådant projekt.

Vi som var med under gröna vågen på 1970-talet kan bara konstatera att historien upprepar sig. Hippierörelsen och gröna vågen har nu fått en ny skepnad. Det återstår denna gång att se hur varaktig denna rörelse blir denna gång. Ingen vet. Somliga inom denna rörelse utgår uppenbarligen från att en kollaps är det mest troliga scenariot och mer än så vi är redan inne i kollapsen. Det är ett farligt perspektiv eftersom det kan bli självuppfyllande och vi inte kan förutsäga vilka konsekvenser en sådan kollaps innebär för hela vår civilisation.

Att däremot inta ett tudelat perspektiv såväl globalt som lokalt kan vara nog så uppfriskande.  *Då händer det ju i alla fall någonting. Inom delar av denna rörelse tycks det finnas en stark tveksamhet till nationalstatens möjlighet att bevara sin roll. Vem ska då ta över välfärdsstatens uppgifter? Ska det ske på frivillig väg inom lokalsamhället av spontana grupperingar?

För oss som sätter demokratin högt blir olika kollapsscenarion svårsmälta. Det är nog få som verkligen försökt att sätta sig in i vad olika kollapsscenarion skulle innebära, som tror på att demokratin kommer att gå en lysande framtid till mötes. Risken är istället överhängande för förödelse, fascism och krig, såväl i lokal skala som globalt.  .

Lena du skriver:

”Du Roger är bra på att förutse problem, och det är viktigt, men du är, enligt min mening, alltför pessimistisk om möjligheterna till lösningar. Själv fokuserar jag som du noterat på målet. Det där att påbörja kompromissandet redan innan man mött något motstånd och mätt krafterna har jag svårt för. Men jag ska inte genomföra detta på egen hand så det kommer att finnas gott om personer som kommer att kompromissa. Förhoppningsvis kommer de inte att överskatta motståndet och ge sig utan att först göra allvarliga försök att lyckas.”

Mitt svar:

Jag är som du Lena är synnerligen lösningsorienterad. Det finns ingen annan rimlig väg att gå. Men till skillnad från dig menar jag att alla de stora utmaningar vi står inför måste lösas företrädesvis på internationell nivå.  Men vi måste göra klart för oss vad som han lösas på lokal nivå, regional nivå och vilka frågor som måste lösa globalt.

Hållbarhetsperspektivet kan dels hanteras på alla olika nivåerna, dels går det att genomföra dessa stegvis för att undvika en kollaps.

Här kan vi agera som individer: Äta mer vegetariskt, flyga mindre, åka mindre bil och sopsortera.

Lokalt och regionalt kan vi stärka resiliensen och göra vår närmaste omgivning mer motståndskraftig. Lokala valutor är ett exempel.

På den nationella nivån kan vi exempelvis göra som Katalys föreslår. Satsa på välfärden och hållbarheten och ta pengarna från ett förändrat skattesystem och låna pengar för finansieringen.

Vi måste göra allt vad som står i vår makt för att undvika en kollaps. Detta eftersom vi inte har en aning om vad detta skulle kunna föra med sig. Historien är som sagt skrämmande med 30-tals krisen och världskrig som dess epicentrum. Därför tror jag att det är just hållbarhetsperspektivet som måste vara vårt fokus. Om detta återkommer jag till i nästa inlägg. Men med hållbarhetsperspektivet menar jag ekologisk, social och ekonomisk. Därigenom omfattar hållbarhetsbegreppet även förändring av penningsystemet efter Chicagoplanen.

Lena Nockert skrev detta svar på mitt inlägg https://rogerdahl.wordpress.com/2013/04/18/till-lena-nockert-om-vad-och-hur/

Övrigt

Här är Lena Nockerts svar på mitt inlägg:
”Tror att en fråga fattas i vår diskussion och att det är svaret på den frågan som skiljer oss åt. Vi har olika tidsperspektiv och olika uppfattningar om vilka förändringar vi kan vänta oss av ”utvecklingen”:
VAD?
HUR?
NÄR?

Om svaret på NÄR är NU så har du rätt. Förutsättningarna att gå hela vägen till målet finns inte idag. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle och det kan vi i nuläget inte förändra oavsett vilka metoder för förändring vi tänker oss. Du förutsätter att en förändring inte kan göras/är önskvärd i framtiden heller. Du tycks även anse att kapitalism är samma sak som näringsliv och marknadsekonomi. Det gör inte jag, men det är ett för långt sidospår just nu.

Mitt svar:  Vi är båda så gamla så vi har sett stora förändringar, speciellt när det gäller materiella förutsättningar. Men även det mentala samhällsklimatet har genomgått stora förändringar från efterkrigstidens obegränsade utvecklingsoptimism till dagens uppgivenhet och rädsla för hoten mot vår framtid.

Lena fortsätter: 
”Vi vet idag att den framtid vi tänkte oss på 50-talet inte är möjlig. Vi kan inte fortsätta att öka råvaruuttag och olika typer av miljöförstöring i det oändliga. Någon form av förändring är oundviklig om vi ska kunna överleva på den här planeten. Jag ser en förändring av penningsystemet som en av de viktigaste nycklarna till att rädda planeten.

Eftersom alternativet är att vi utplånar oss själva har jag svårt att se en strategi där svaret på HUR är att fortsätta kompromissa på kapitalismens villkor. Det innebär inte att jag förespråkar väpnad revolution, det vore att gå ur askan i elden.

Så sent som 1988 trodde vi alla att Sovjetunionen var något som skulle finnas kvar oförändrad i många årtionden framåt. Jag hade våren 1989 en diskussion med en rumänsk man om möjligheterna till förändring i hans hemland. Han såg inga som helst möjligheter till någon större förändring under sin livstid (han var då 35 år) och tänkte sig en gradvis förändring. Jag däremot framförde att när en förändring av ett så stelt system kommer, så kommer den troligen att ske plötsligt och oväntat, men att det skulle hända redan ett halvår senare kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig.

Östeuropas snabba krackelering sågs av många som kapitalismens definitiva seger. Nu skulle kapitalismens globala tusenårsrike härska på jorden. Det fanns dock de som förutspådde att det bara var en fråga om tid innan den västerländska kapitalismen också skulle bryta samman. Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget.

Sedan dess har vi upplevt ett antal finanskriser som steg för steg ökat klyftorna i samhället och undergrävt förtroendet för systemet. Parallellt med det har vi blivit allt mer medvetna om miljöproblemen, den sinande oljan och gränserna för ett antal råvaror som naturen bjudit oss på.

Vi har också börjat förstå att den ökning av livskvalitén som ökningen av produktionen gav oss under efterkrigstiden inte fortsätter att öka i takt med evigt ökande konsumtion. När man är hungrig mår man bra av att få mat att äta, men fortsätter man att äta trots att man blivit mätt mår man istället sämre och sämre. De ökande inkomstklyftorna gör att vissa vid bordet kan frossa medan andra sitter utom räckhåll för faten och får hungriga se på hur andra äter.

Alla dessa problem är globala och tillsammans gör de att vi inte kan ha en strategi som bygger på att alternativet är en oförändrad värld globalt. Det handlar inte om ifall vi i Sverige ensamma ska genomföra stora förändringar som kommer att ge kapitalflykt och konkurrensnackdelar. Det alternativet finns inte. Planering av HUR som bygger på en oförändrad omvärld kommer snart/på sikt att bli lika inaktuella som den gamla synen på Sovjetunionen blev hösten 1989.

Svaret på HUR måste bli att vi ska använda svaret på VAD som kompass och sedan STEG för STEG ta oss fram i en ständigt föränderlig terräng. Då gäller det att inte tappa kompassen och gå vilse.”

Mitt svar: Jag håller med dig på många punkter i din nulägesanalys ovan. Det är viktigt att hitta en kompassriktning. Men den måste bygga på en nulägesanalys av hur världen gestaltar sig idag.Vi måste ha nuet som startpunkt och vår önskan som vision.

Hur världen kommer att gestalta sig imorgon vet vi inte. Vi kan anta, vi kan tro. Men för att kunna förflytta oss från ruta 1 till ruta 2, från nuläge till nyläge, måste analysen om nuläget vara någorlunda klar. Den måste också vara baserad på historiska data, för att urskilja trender.

Lena skriver:

”Det handlar inte om ifall vi i Sverige ensamma ska genomföra stora förändringar som kommer att ge kapitalflykt och konkurrensnackdelar. Det alternativet finns inte. Planering av HUR som bygger på en oförändrad omvärld kommer snart/på sikt att bli lika inaktuella som den gamla synen på Sovjetunionen blev hösten 1989.”

Mitt svar:

Men driver vi en fråga om hur vi ska ändra på penningsystemet måste vi rimligen ha nuläget som startpunkt. Hur ser världen ut idag. Det är ju nu vi ska försöka förändra systemet, även om vi tror att det kommer ta tid och att det behövs förändringar i vår omvärld för att lyckas. Under resans gång får vi sedan förändra vår analys för att bättre stämma med morgondagens verklighet.

Alternativet blir ju minst sagt lite underlig. Om vi utforskar världen nu och ser den utifrån ett färgat prisma från våra önskemål är risken stor att vi hamnar helt fel i analysen.

”Det finns en förfärlig vana som människor ibland faller in i.
Den vanan är att vi använder hjärnan baklänges: inte för att
utforska världen och förstå den, men för att övertyga oss själva
att världen är så som vi vill att den ska vara.”
Ran Prieur

Då baserar vi vår resa på en plattform där nulägesanalysen är baserad på vad vi tror om framtiden och vår framtidstro och vision blir densamma som nulägesanalysen.

Men det ända vi med säkerhet vet om framtiden är just att vi inte vet vad den har att erbjuda oss imorgon.  Oddsen för att införa ett penningsystem nationellt där staten tar hand om penningskapandet, skulle öka om vi går mot en alltmer protektionistisk värld där nationalstaternas betydelse kommer att öka och den internationella handeln minska. Detta kommer dock att trassla till sig för Sverige som ett litet exportberoende land, men det skulle ge människor  i Sverige större möjligheter att driva långtgående.reformkrav.

Lena skriver:

”Du Roger är bra på att förutse problem, och det är viktigt, men du är, enligt min mening, alltför pessimistisk om möjligheterna till lösningar. Själv fokuserar jag som du noterat på målet. Det där att påbörja kompromissandet redan innan man mött något motstånd och mätt krafterna har jag svårt för. Men jag ska inte genomföra detta på egen hand så det kommer att finnas gott om personer som kommer att kompromissa. Förhoppningsvis kommer de inte att överskatta motståndet och ge sig utan att först göra allvarliga försök att lyckas. ”

Mitt svar:

Det ser illa ut för vår civilisation. Men jag har inte gett upp..Utmaningarna är gigantiska. Stora förändringar måste ske tämligen omgående för att civilisationen ska överleva. Det pekar allt på idag. Men om framtiden vet vi inte. Underverk har hänt under förr.  Risken är att vi i detta prekära läge tar tag i ett halmstrå och tror att just att åtgärda detta, är själva lösningen med stort L. Men om vi av detta skälet inte törs granska vårt lösningsförslag är det risk för att vi påskyndar kollapsen istället för att bidra till att lösa den. Chicagoplanen är ett liberalt försök att hantera kapitalismens kris. Det är bra att den diskuteras, men den är helt otillräcklig för att lösa de problem som vi idag står inför. Diskussionen om en penningreform, kan snarare skymma den avgörande frågan om hur kapitalismen ska kunna reformeras. Här har liberaler dessvärre sällan så mycket att säga.

Lösningsidé

Min lösningsidé bygger på samverkan snarare än konflikt. Om vi tror på att Chicagoplanen är lösningen, så måste vi ju fråga oss: Varför infördes den inte redan på 1930-talet?  Svaret bankerna ville inte. Sid 19 i planen.

Hur har det gått med bankernas makt sedan dess? Har de ökat eller minskat sin makt? Den sista frågan var av retorisk karaktär.  I den finanskapitalism som idag råder har naturligtvis bankerna makt ökat. Men det har även de finansiella marknaderna, där diverse värdepapper köps och säljs och där bankerna är viktiga aktörer, men det är världens övriga eliter också.

Den finansiella och reala ekonomin är idag så sammanflätad och de lever ett symbiotiskt förhållande till varandra att det är mycket svårt att bryta ut en del utan att det kan få helt oförutsedda konsekvenser för resten av ekonomin. Dessutom är världens fond- och försäkringskunder i högsta grad medaktörer på de finansiella marknaderna, även om vi  själva inte funderar så mycket på den saken.

Vårt gemensamma kapital är betydande, men spelar idag rollen av att hålla kurserna på värdepapper uppe för ägarna, där vi också ingår, för att få god pension och avkastning på vårt fondsparande. Istället måste det gå att hitta mekanismer för att styra detta kapital till att medverka till att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Hur detta sedan ska gå till är jag inte människa att förstå. Men om inte lär det inte gå att få någon förändring och då bär det utför med mänskligheten.

Att försöka driva genom en förändring och frånta bankernas ägare deras makt skulle bara vara kontraproduktivt och de turbulenser som skulle skapas, kommer troligen att påskynda kollapsen, än att stabilisera människans situation här på jorden. Att förändra penninghanteringen hotar samma makteliter som idag styr såväl i Sverige som internationellt. Sannolikheten att lyckas blir därefter. Är det detta du kallar bankpropaganda?

Det som möjligen är en öppning är det faktum att vi idag, oavsett klasstillhörighet och var vi befinner oss på Jakobs stege, är hotade av en kollaps av hela vår civilisation. Den kommer troligen att drabba alla. Det gäller såväl Ikeas, H&M:s, SEB:s och Swedbanks ägare. Det gäller för alla tunga globala aktörer på marknaden och det gäller för alla de 7 miljarder människor som befolkar vår planet.

Att förhindra en kollaps genom att försöka flytta fram positionerna, där det för tillfället är möjligt, när det gäller ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, är en avsevärt mycket smartare idé, än att i sin strategi förutsätta att kollapsen redan är här och att det bara är att anpassa sig efter detta. Då är risken stor att vi bidrar till att skapa en självuppfyllande profetia och är medskapare till en global katastrof.

Att rädda civilisationen borde vara ett gemensamt projekt som gynnar alla och som måste få den prioritet och det fokus som är nödvändigt för att civilisationen ska gå att rädda. Ett öppet sinnelag är en grundförutsättning för att projektet ska kunna lyckas och där olika lösningar hela tiden måste prövas och omprövas. Då gäller det att inte låsa sig vid ett lösningsförslag, som exempelvis en liberalt orienterad Chicagoplan, utan att hela tiden pröva och ompröva olika idéer och lösningsförslag. Då har vi ändå vissa möjligheter att lyckas.

Källor:

IMF Working Paper
”The Chigagoplan revised” Jaromir Benes och Michael Kumhof, International Monetary Fund.2012.

David Jonstad,  Kollaps, Livet vid civilisationens slut. 2012. Ordfront.

Till Lena Nockert om VAD och HUR

Lena Nockert

Det är naturligtvis svårt att samtala med varandra när vi bara känner varandra från Facebook. De människor som jag vanligtvis samtalar med på Facebook träffar jag även i det verkliga livet. Risken för att vi missförstår varandra ökar självklart med vår brist på personkännedom.

Jag har följt dig i diverse Facebookgrupper och tycker att du verkar vara en synnerligen klok person.  I den här frågan har jag däremot med stor förundran funderat på HUR du kommit fram till ditt så kategoriska ställningstagande, som är så långt från den reformistiska arbetarrörelsen synsätt man någonsin kan komma. Du skriver:

”VAD eller HUR?
Vilken fråga är viktigast?

Hade arbetarrörelsens pionjärer i begynnelsen väntat med att agera tills de hade haft en detaljerad plan för HUR hade ingenting hänt och vi hade varken haft allmän rösträtt eller ett välfärdssamhälle. Arbetarrörelsen lyckades genom att beskriva en vision av ett annat och bättre samhälle. Denna vision var så stark och folkets nöd så stor så människorna gick ut och krävde sin rätt. Det var de många människorna som besegrade de få.”

Mitt svar

Det är naturligtvis viktigt att ha en vision om vad vi tillsammans vill åstadkomma. Här har vi mycket arbete att göra med att fylla S ambition om att vara ett framtidsparti med innehåll. Utan visioner blir den praktiska politiken grå och trist sa Olof Palme i ”Politik är att Vilja”:

”Möjligen kan man på den vägen styckevis förbättra, men man kan aldrig förändra samhället. Möjligen kan man göra något annat, men man kan aldrig skapa något annorlunda. Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken en framtid som sträcker sig längre än nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället, och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem framtiden bjuder. ”  (sid 11).

Så nog är en framtidsvision nödvändig alltid. Men för den reformistiska socialdemokratin har VAD och HUR varit intimt förknippade med varandra.  Eftersom vi har ett synsätt att det vi föreslår även ska kunna genomföras inom det kapitalistiska systemets ramverk, inte bara i någon oviss framtid efter det att kapitalismen är avskaffad. Då räcker det inte bara att säga VAD vi vill. Vi måste också tala om HUR vi tänkt oss att detta ska gå till. Vi måste även vara synnerligen konkreta på den punkten. Om vi börjar sväva på målet HUR detta ska gå till får vi inte människors förtroende.

Din historieuppfattning skiljer sig med andra ord från min. Den revolutionära vänstern utanför S har historiskt haft ett patentsvar på HUR-frågan. Revolution!  Efter ett systemskifte så kommer alla frågor lösa sig eftersom det är kapitalismen som det är fel på. Då behövs inte andra svar på frågan HUR. Detta synsätt är nog allt annat än gångbart idag.

Efter de kommunistiska försöken i Sovjet, Östeuropa, Kina och Nordkorea är nog svaret ”revolution” inte något som lockar så stora skaror människor att engagera sig i våra förslag och vår politik. V har under årens lopp även tonat ner den revolutionära retoriken och tvingas numer även ge ett mer dagsaktuellt konkret svar på HUR de tänker sig genomföra sin politik.  De har med andra ord också blivit reformister i det praktiskt politiska arbetet.

Den socialdemokratiska modellen har sedan 1940-talet kännetecknats av den kompromiss som Sverker Gustavsson beskriver på följande sätt:

Som en konsekvens av mellankrigstiden och andra världskriget kom inte bara högern utan även vänstern att ändra uppfattning. Att kapitalism och demokrati kan samexistera blev den allmänna meningen efter 1945. Högern tog fasta på att ett samhälle med allmän rösträtt bättre kan frambringa lagstiftning och ekonomiska resurser för elektricitet, vägar, järnvägar, hamnar, flygplatser och försvar. Samtidigt bedömde vänstern att klasslös utbildning, vård, omsorg, socialförsäkringar, yttrandefrihet, föreningsrätt och arbetsrätt för befolkningen som helhet lättare gick att åstadkomma om företagen kan göra sig gällande internationellt med stöd av en grundläggande infrastruktur.

Inom ramen för denna kompromissformel rådde inte längre samma oförsonlighet. Efter 1945 rådde tanken om berättigad intressekamp med stöd av argument som ömsesidigt ifrågasattes. För högern blev frågan hur långt demokratisk styrning fick sträcka sig utan att äventyra kapitalismen. Vänstern övergick till att ställa frågan om hur långt marknaden kunde tillåtas inverka utan att långsiktigt undergräva stödet för demokratin. ” http://tidenmagasin.se/artiklar/fortsatt-kamp-om-kommandohojderna/

Det är denna kompromiss som väglett den socialdemokratiska politiken sedan dess.  När jag gick med i SSU och SAP på tidigt 1970-tal så hade jag lyssnat på Olof Palme år 1968 på Högdalens Centrum en förort i Stockholm. Han målade upp S historiska roll:

Först vann vi kampen om den allmänna rösträtten, sedan byggde vi upp välfärdsstaten, nu stod vi inför nästa stora utmaning – den ekonomiska demokratin.  På tidigt 1970-tal hade S egen majoritet i riksdagen och självförtroendet var på topp.

I partiprogrammet stod det fortfarande att produktionsmedlen skulle övergå i hela folkets händer. Vi diskuterade HUR detta övertagande av produktionsmedlen skulle gå till.  Ju mer vi diskuterade desto mer problematiskt såg S att det var.  Skulle vi bryta med den historiska kompromissen?  Vad skulle det få för konsekvenser?

Att gå upp till kamp mot näringslivet skulle vara att såga på den gren som vi sitter på, sa de äldre som förstod att det var svårt att få till en välfärdsstat utan ett väl fungerande näringsliv. De kände även till kompromissen från år 1945. Jag tyckte att de hade tappat tron på att det går att förändra samhället. Hur ska vi någonsin kunna förändra samhället om vi hela tiden måste ta hänsyn till vad näringslivet tycker och tänker? Vad är det för demokrati? Då är det ju näringslivet som bestämmer politiken.

Det som är bra för näringslivet är bra för hela Sverige, sa Gunnar Sträng.  Som ung och radikal kunde jag inte förstå Gunnar Sträng. Hur menade han? Var verkligen S viktigaste uppgift att gynna näringslivet? Var det för att gynna storfinansen, som VPK-ledaren CH Hermansson uttryckte saken, som jag skulle vara med som politiskt aktiv?  När Gunnar Sträng dessutom sa att samhället redan var omdanat och nu var det bara finputsningar kvar, tappade jag helt förtroendet för honom. Skulle vi unga bara vara med och putsa i kanten?  Hur kul var det? Då var Olof Palmes demokratiska socialism avsevärt mycket mer lockande för mig och alla unga på den tiden.

Bosse Ringholm, som SSU ordförande, drev frågan om förstatligande av bankerna. Många menade även att även försäkringsbolagen borde förstatligas. Orsaken var att det såväl banker som försäkringsbolag var helt nödvändiga institutioner för att samhället ska kunna fungera. Då borde inte privata ägare ha ensam beslutanderätt över så viktiga frågor.

Vi diskuterade HUR detta skulle detta gå till. Att expropriera bankerna var ju helt uteslutet. Det skulle bryta mot hela kompromisstanken som väglett S politik från år 1945.  Att köpa ut bankerna skulle bli en mycket dyr affär. OCH: Vad skulle de pengarna tas från?  Istället stannade debatten med att det skulle finnas alternativ till de privata bankerna, statligt ägda och även kooperativa.  När det gällde försäkringsbolag fanns ju redan Folksam.

Ung och otålig tyckte jag att det var för mycket prat och lite verkstad. Efter ett antal år inom politiken på 1970-talet lämnade jag den politiska arenan och har sedan dess ägnat mig åt annat. Under 25 år har jag arbetat inom bank och försäkring. Efter valförlusten år 2006 bestämde jag mig för att åter engagera mig politiskt inom S som gräsrot.

När jag idag ser tillbaka på den debatt som fördes på 1970-talet med min erfarenhet jag nu skaffat mig om näringslivet inser jag att Gunnar Sträng inte var så fel ute som jag tyckte på 1970-talet. Det som är bra för näringslivet är bra för hela Sverige, sa han. När Stefan Löfven talar om att näringslivet inte är något särintresse är det ju samma andas barn. Vi klarar oss helt enkelt inte utan ett väl fungerande näringsliv.  Det är en förutsättning för att vi ska kunna behålla vår välfärdsstat.

Däremot håller jag fortfarande inte med Gunnar Sträng om att det bara är finputsningar kvar. Det finns oerhört mycket kvar att göra för att vi ska uppnå ett mer jämlikt och solidariskt samhälle.

Föga anade vi på 1970-talet att utvecklingen med nyliberalismen intåg skulle gå mot ökade klyftor i samhället och att välfärdssamhället skulle rustas ner och där S har varit med att rusta ner det vi så mödosamt tillsammans har byggt upp.  Att S dessutom skulle medverka till att skapa ett marknadstänkande inom välfärden fanns inte i min sinnevärld.

SVERKER GUSTAVSSON skriver:

”Under de senaste trettio åren har bilden komplicerats. Nyliberalismen och strävan att göra civilrätten överstatlig har öppnat för intressekamp på fler arenor än under de första trettiofem åren efter andra världskriget. Motsättningarna gäller numera inte bara industrin och jordbruket utan även välfärdsstaten. Till detta kommer den europeiska principen om fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och arbete. När denna aktiveras får frågan om marknaden som god tjänare eller usel herre ytterligare en dimension. Var går gränsen för när detta rättesnöre får användas för att ställa demokratin åt sidan? ”

Det gäller nu för oss som vill förändring i jämlik och rättvis riktning att göra allt vad som står i vår makt för att stärka demokratin.  Det gäller inom välfärdssektorn och det gäller den interna demokratin inom S och på många andra områden inom politiken. Själv deltar jag aktivt i debatten hur välfärden ska organiseras.  Vi har en studiecirkel för detta ändamål och går genom på detaljnivå HUR vi ska kunna hitta lösningar för att förändra den nuvarande marknadsliberala synsättet på hur välfärden organiseras.  Det räcker inte med att säga VAD som ska göras, även om det naturligtvis är viktigt.  Vi måste även skaffa om kunskaper om HUR vi vill ha det istället. Så fungerar reformismen på det praktiska planet. Det bygger ju även hela vår bildningstradition på.

Jag tror Lena att du har de mest ädla avsikter med ditt engagemang i olika Facebookgrupper. Du är rädd för att splittra engagemanget för att åstadkomma en förändring av den ekonomiska och finansiella politiken genom att gå in på HUR detta ska gå till. I de Facebookgrupper du är mycket aktiv i vill du att fokus ska vara VAD vi ska uppnå.

Men om vi inte samtidigt diskuterar HUR vi tänker oss att vi ska förverkliga våra mål är vi ,som du ser av det jag sagt ovan, mycket lite socialdemokratiska och pragmatiska. Risken är att vi skapar oheliga allianser med människor som tycker att det mest skonsamma sättet för samhället är att expropriera bankerna och som inte alls har något emot att gå upp till kamp mot näringslivet.

Tar vi upp frågan HUR kommer ju våra olika uppfattningar om strategier upp i dagen. Det är ju helt nödvändigt. Om vi inte tar upp frågan om HUR våra mål ska förverkligas, då blir det även mycket svårt att hitta praktiska löningar. Dessa lösningar måste naturligtvis utgå från hur samhället ser ut idag och inte i något tänkt drömsamhälle eller någon teoretiskt modell av ett tänkt kommande samhälle. Detta synsätt är mot hela den reformistiska modell som vi arbetat med sedan urminnes tider.

En grundläggande vattendelare mellan olika strategier måste vara vår syn på näringslivets betydelse för vårt samhälle i sin helhet. Den kompromiss som S använt sig av sedan år 1945 är baserad på en samverkan mellan staten, näringslivet och fackföreningsrörelsen.  Det är även denna kompromiss som vägleder Stefan Löfven när han säger att näringslivet inte är något särintresse.

Att då agera i ”allians” i diverse Facebookgrupper tillsammans med personer som har helt andra uppfattningar om detta och låtsas som det regnar, kommer inte att öka trovärdigheten för det vi gemensamt vill uppnå.

Att idag satsa våra resurser på väcka opinion för att expropriera bankerna skulle vara att medverka till att skapa kaos i hela samhället. Att gå upp till kamp mot näringslivet är som jag tidigare sagt att såga på den gren vi sitter på. Om vi medverkar till en konflikt mot näringslivet kommer det förorsaka störningar i hela den svenska ekonomin och företagen kommer mer all säkerhet att söka sig tryggare platser på jorden att bedriva affärsverksamhet. Då bär det utför med konungariket Sverige.

Dessutom att utmana hela det svenska näringslivet är som en Davids kamp mot jätten Goliat. I sagans värld så lyckades David besegra Goliat. Men vi kan ju inte bygga upp vår strategi på sagoberättelser.

När Sverige avreglerade kreditmarknaden på 1980-talet var vi det enda land i Europa som hade regleringen kvar. Det läckte som ett såll och näringslivet hotade trots det att lämna landet för att slippa krångel och konkurrensnackdelar. Att idag ensidigt i Sverige försöka återinföra en kreditreglering kommer att bekämpas från Svenskt Näringsliv. Att skapa konkurrensnackdelar för det svenska näringslivet kommer inte att ses med blida ögon och kommer inte att vara någon  framgångssaga för Sverige. Det gynnar bara näringslivet i andra länder på bekostnad av Svenskt näringsliv. Med dagens internationella ekonomi går det säkert också att hitta kryphål för de svenska bankerna för att motverka och eliminera den ensidiga Svenska kreditregleringen. Allt detta måste vägas in när vi bestämmer oss för att ge extra prioritet till denna fråga.

Att driva denna fråga som en ensidigt nationell företeelse kommer troligen också att ses som ett brott mot kompromissen från näringslivet. För att kreditregleringen ska vara verkningsfull är det rimligare att driva den som en EU-fråga och ytterst bör den hanteras med internationella överenskommelser. Det innebär naturligtvis inte att vi ska diskutera frågan både VAD som behöver göras, men lika viktigt HUR vi tänker oss att detta ska gå till i praktiken. Då måste vi ta hänsyn till den globala ekonomi som Sverige befinner sig i.

Om S ska kunna driva denna fråga kommer frågan: HUR tänker ni genomföra en reglering som ett brev i vår inkorg?  Frågan kommer från såväl journalister som från allmänheten. Då räcker det inte bara med rent tekniska förklaringar. Vi måste även se till den omvärld som förslaget ska implementeras i.

Frågan om vinsten i välfärden är av en annan art. Här är det ju skattebetalarnas pengar det handlar om. Här har näringslivet under ”nyliberalt” inflytande lyckats tränga sig in på den gemensamma sektorns domäner. Här är det väsentligt enklare att hitta lösningar för att stärka demokratin, även om nu näringslivet hotar med att anmäla S till EU.

Slutligen

Hur stort förändringsutrymme finns det idag för nationella politiker? Sedan 1970-talet har ekonomin blivit allt mer internationaliserad och sammanflätad. Detta faktum måste vi förhålla oss till. Att driva nationella frågor utan att ta hänsyn till vilka konsekvenser det får för nationalstaten i en globaliserad värld är en mindre klok strategi. Vi måste sätta på oss internationella glasögon när vi bedömer olika lösningar hur vi nationellt ska agera. Då måste vi både se till VAD som ska göras och HUR vi tänker oss att genomföra det vi vill och vilka konsekvenser det får. Annars stannar våra vackra visioner i just visioner. S roll måste vara att söka praktiska vägar att realisera våra idéer. Här hoppas jag att vi kan bli överens Lena.

Mina frågor från min ungdom kvarstår dock. Jag måste erkänna att jag har svårt att hitta svar till dem. På 1970.-talet tyckte jag att de äldre hade tappat tron på att det går att förändra samhället. Hur ska vi någonsin kunna förändra samhället om vi hela tiden måste ta hänsyn till vad näringslivet tycker och tänker? Vad är det för demokrati?  Då är det ju näringslivet som bestämmer politiken.

Här skulle jag gärna vilja få lite hjälp på vägen av dig och andra för att hitta lösningar hur vi ska stärka den ekonomiska demokratin inom det ramverk som kompromissen medger.

Det är nog den frågan som S i Europa idag ställer sig, utan att ha hittat något bra svar på.

Strategidiskussion i gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld”.

Carl Norberg inleder en tråd med följande:

Till Roger Dahl.

Att prognosticera olika möjliga omfallsförlopp, kan vara bra för att ge ett perspektiv på vad som kan inträffa om saker nu går riktigt illa. Att vårt valuta finansiella systemet står inför ett sammanbrott utifrån sina rent aritmetiska grunder, det är odiskutabelt. Men vad kan då hända om politiker INTE gör någonting alls, utan istället väljer att fortsätta i bankernas allt stramare tyglar mot det folk som de är valda att företräda intresset för? I händelse av en sådan underlåtenhet att handla för samhällets väl, kan det alltså inte hållas för orimligt att när eller om härdsmältan väl tillåts börja, så blir det sedan på det sättet att på mindre än timmar så att det hela kommer att eskalera långt bortom någons möjliga förmåga att kontrollera eller hantera situationen både på nationell och på global nivå.

Varför då?

Jo det finns främst fem grundläggande antaganden i detta som jag tycker kan vara värda att beakta som grund för denna ”några timmars härdsmälta teori”, vilka är som följer:

Banker: De finansiella instituten runt om i världen kan inte motstå ens delar av en fullskalig uttagsanstormning – Bankrun. Därför har de redan gjort upp planer på att omedelbart stänga av systemet samma ögonblick som de blir tillsagda att göra det, de har nämligen inget annat val. Inom några minuter, över hela världen, kommer alla bankomater inom Swift och Iban vara offline, då kommer alla kreditkort och betalkort transaktioner med verifiering att stoppas eftersom systemet ägs och kontrolleras av bankerna, alla banker kommer att ha sina valv låsta och deras entrédörrar kommer garanterat att vara låsta på obestämd tid och deras byggnader kommer att tömmas på all personal, utom kanske för möjligen speciella väktare. Alla höga bankchefer kommer omedelbart att försvinna till ett brett utbud av avlägsna säkra okända platser. Alla telefonsamtal förfrågningar till något av de finansiella instituten kommer automatiskt besvaras av en dator med ett förinspelat meddelande som liknar följande: ”Vårt system är för närvarande under en extremt hög samtalsbelastning och därför kan vi inte svara på ditt samtal just nu. Försök igen senare när belastningen återgår till det normala. ”

Regeringar: De allra flesta av våra regeringschefer världen över är relativt intelligenta individer. De förstår till delar konsekvenserna av en ”bank holiday” i vår datorstyrda finansiella ekonomi. Därför kommer alla statliga kontor också omedelbart stängas och de ledande delarna av samhället kommer att flyttas till beredskapsplatser motsvarande tidigare RAB (Redovisningsavdelning Bergslagen), och de kommer att tömma sina byggnader och låsa sina dörrar. All vanlig verksamhet som pågår, inklusive prövningar som är pågående, kommer omedelbart stoppas och skjutas upp till ett senare tillfälle. Alla höga regeringstjänstemän, inklusive alla domare och tjänstemän, kommer omedelbart försvinna till ett brett utbud av avlägsna säkra okända platser för att undgå vedergällning.

Detaljhandelsföretag: Eftersom dessa inte ens kommer att kunna hantera enkla transaktioner, så kommer alla detaljhandelsföretag, både stora och små i princip omedelbart låsa sina dörrar för att förhindra någon annan från att komma in. Om möjligt kommer de göra alla transaktioner för kunder redan inne deras byggnad om dessa kunder har tillräckligt med kontanter för att betala för sina inköp. Alla kunder som vill betala med check eller kreditkort eller betalkort kommer att få veta att kontrollsystemet är nere och att deras transaktion inte kan genomföras. Alla kunder kommer då omedelbart eskorteras till dörrarna och dörrarna kommer öppnas kort och sedan omedelbart låsas efter att de lämnat affären. Dessutom, på ett sätt som liknar vad som hände i USA under World Trade Center härdsmältan, kommer varje butiks ledning kräva att deras anställda är kvar på sina arbetsplatser tills vidare eller så kommer de att förlora sina jobb om de lämnar utan ledningens tillstånd. Men de flesta av de mer intelligenta anställda kommer givetvis att lämna samtidigt som butikens senaste kvarvarande kunder och ta så mycket varor med sig som de kan utan att betala. Butikens speciella väktare får eller får inte stanna kvar för att skydda butiken med sina liv. Eftersom de flesta av dessa speciella säkerhetsvakter inte betalas exceptionellt bra och betalningssystemen inte fungerar, så kan ett stort antal av dem antas besluta att de ska återvända hem och skydda sina egna familjer istället.

Brottslingar: vem som helst och alla som har några som helst kriminella tendenser, det har alla mellan skål och vägg till slut, som har tålmodigt väntat på att detta ska ske kommer omedelbart se detta som ett en gång i historien tillfälle, en unik möjlighet att förbättra sin ekonomiska situation, eller att ge igen på människor som de upplever sig ha sak emot. Mer än sannolikt har de allra flesta av dessa presumtiva brottslingar redan gjort hyfsat detaljerade tankemässiga planer som inkluderar exakt vilka företag de ska råna för det första, andra, tredje, och så vidare. Alla företag med en rimlig nivå av kontanter till hands kommer givetvis att hamna mycket högt på varje ”brottslings” egentligen meningslösa lista. Varje smyckes butik och pantbank som har någon typ av silver eller guld smycken eller ädelstenar (diamanter, rubiner, smaragder, etc.), kommer givetvis också att vara mycket högt på allas lista. Den krigföring som bryter ut vid dessa ”förmögenhetsanläggningar” mellan konkurrerande brottslingar kommer nog inte att vara trevlig och dessutom alltså egentligen helt meningslös.

Normala människor: Normalt sett vanliga trevliga människor börjar i princip omgående också med plundring. Livsmedelsbutiker kommer att brytas och de kommer att tömmas helt från vägg till vägg, inklusive lager, på mindre än timmar. Butiker som har skjutvapen, ammunition, apparater, kläder, skor eller något annat som behövs av den genomsnittlige medborgaren töms på mindre än så. I sammandrabbningar om de få återstående resurserna så kommer normalt sett vanliga människor tyvärr också ganska omgående att börja döda varandra, inuti butiker och på parkeringsplatser utanför butikerna och på gatorna när de med fullastade fordon försöker fly med sina byten.

Ovanstående händelser kommer alltså inträffa parallellt under den första timmarna av en finansiell härdsmälta. Efter de första timmarna har gått, så kommer saker och ting börja bli verkligen otäcka. Alla kommer snabbt att inse att det inte finns tillräckligt brottsbekämpande kapacitet för att skydda allt och alla vilket gör att avhållsamheten försvinner. Även militären kommer att kallas in för att skydda specifika högprioriterade anläggningar och resurser, men det kommer helt enkelt inte finnas tillräckligt med militär personal för att skydda enskilda civila eller företag eller någonting alls.

Man kan i detta värsta omfallsförlopp konstatera att det är höga insatser som står på spel som sociala konsekvenser i ett samhälle som dels bygger på förtroende och som dels är intill dumhet beroende av ett valutafinansiellt system som bär upp precis allting i samhället och vars fundament är ett rent bedrägeri i form av en illusion, som egentligen syftar till att berika ett antal giriga globalister som ur perspektivet av ovan naturligtvis föredrar att det blir internationell ofred.

Efter en lång debatt skriver Sussi Ekelin

” Jag blir så deprimerad av att ni hänger i den här tråden som bara ni själva läser. Ut med er i samhället, skriv brev till politiker, dela ut flyers, blogga, skriv insändare, riv tevehuset eller vafan som helst! Fast ni kanske gör det oxå?”

Mitt svar:

Johan Lindkvist, Carl Norberg och Lena Nockert är alla på olika sätt involverade för att från olika utgångspunkter hitta lösningar för att skapa en ”Ekonomi för en bättre värld” som denna grupp handlar om.

Det gör även jag. Vi är med i olika Facebookgrupper och driver frågor vi tror på ska kunna leda till förändringar som leder till förbättringar. Själv är jag även med att föra denna dialog i det verkliga livet med människor som är intresserade och som har något att tillföra.

Men som du ser av denna tråd ser du att vi ser synnerligen olika på hur vi ska uppnå den nya sköna världen.

Då är det som jag ser viktigt att föra ett samtal och se vad som förenar oss och vad som skiljer oss åt.

Min utgångspunkt är att vi idag lever i en internationellt ekonomiskt sammansvetsad värld och att det är från ett globalt perspektiv som
vi i första hand kan hitta lösningar på de utmaningar människan står inför idag.

Varje lösningsförslag av nationell art måste ses med internationella glasögon. Det räcker inte att se till nationalstatens perspektiv.

Det gäller miljö/klimatfrågan, det gäller peak everythiing, det gäller överbefolkningen, det gäller vårt ekonomiska system som kräver tillväxt på en jord som har begränsade resurser. Alla våra stora utmaningar måste ses med detta internationella perspektiv. Annars kommer vi att bortse från viktiga aspekter och överförenkla våra lösningar.

Albert Einstein lär ha sagt att: ”Modeller ska göras så enkla som möjligt men inte enklare. Då blir de ytliga och oanvändbara. ”

För att det ska hända något måste vi se till att det finns realistiska möjligheter att genomföra dem. Annars bygger vi ju bara upp luftslott och förväntningar som vi inte kan uppfylla.

Implementationerna av våra lösningsförslag kan sedan ske på såväl lokal, regional nationell eller internationell nivå.

När vi ser hur motigt det är för FN att lösa våra ödesfrågor så blir det lätt så att vårt hopp istället ställs på att lösningarna står att finna i lokalsamhället. Det är en förståelig psykologisk reaktion. Jag har ingenting emot att lyfta fram resiliensen – motståndskraften . Men att tro att lokalsamhället ska lösa våra globala problem är en ren verklighetsflykt.

Det som sker på den globala arenan påverkar oss såväl som nationalstat som i lokalsamhället. Att frikoppla oss från vad som händer globalt och nationellt kan marginellt påverka våra liv i lokalsamhället, men lösningarna för oss som mänsklighet måste hittas på en internationell nivå.

Det är bland annat det som mina inlägg ovan handlar om.

När vi ska gå ut med ”upplysningsarbete” gäller det ju först att tänka genom den egna ståndpunkten. Vad leder mina lösningsförslag till?

Leder de till förbättringar eller är jag istället med som en del av problemet. I den prekära situation som vi befinner oss i är det lätt att sätta vårt hopp till enkla lösningar, utan att ha tänkt genom vad de egentligen innebär. Då är det bra att ha igång en dialog med andra personer för få våra perspektiv belysta av andra.

Det ser jag som ett viktigt syfte i sig. Jag tror heller inte att vi i denna grupp sitter inne med några sanningar hur dessa komplexa utmaningar ska kunna hanteras. Det ända vi kan i största ödmjukhet bidra med är vår erfarenhet, kunskap, nyfikenhet och vilja till att ompröva dagens ”sanningar” och medskapa nya ”sanningar”.

Mitt brev till Johan Norberg

Den mest renodlade uppfattningen hur det ska gå till för att bli av med eländet med att bankerna skapar pengar ur ingenting står Johan Norberg för.

Genom att förstatliga bankerna så kommer problemen att lösa sig. Det är en sammanfattning av vad du skriver i tråden här. Genom att expropriera SEB, SHB, Swedbank, Nordea, Ikanobanken mfl så har du hittat lösningen på hur det ska gå till att överföra makten från bankerna till samhället.  Att expropriera bankerna är den mest skonsamma processen, menar du.

Med denna lösning så behövs ju inte att skapandeprocessen övertas av staten och kanske kommunerna. Den följer med per automatik. Din modell är renodlad och lätt att förstå och för många som söker enkla lösningar på komplexa företeelser kan den vara nog så lockande. Vi är de 99 procenten och de är avsevärt mycket mindre än 1 procent. Hur svårt kan det vara?  Det är väl bara att ta ifrån några ägare deras banker. Punkt. Som du brukar uttrycka dig.

Denna lösning diskuterades på 1970-talet inom SSU och SAP men självdog när man började analysera hur detta skulle gå till rent praktiskt och vilka konsekvenser det skulle få för Sverige.

För en liten exportberoende nation som Sverige skulle det vara rena katastrofen att gå upp till kamp mot svenskt näringsliv som bankernas ägare i sin tur har stort ägarinflytande i.    Om vi mot all förmodan skulle lyckas så skulle Sverige bli helt isolerad från den övriga kapitalistiska världen. Detta beroende på de spridningseffekter som det skulle föra med sig om Sverige skulle vidta så drastiska metoder.  Här gäller det att mota Olle i grind.

Du vill heller inte göra någon politisk fråga av det. Du vill inte tala om några – ismer säger du. Istället ser du snarast ekonomiskt tekniskt på frågan. Du håller dig till rena fakta.

Pengar styr ekonomin som i sin tur styr politiken. Men pengarna styr ju inte sig själv. Bakom denna skaparprocess finns det människor som uppenbarligen drar fördel av sakernas nuvarande tillstånd. Dessa människor har en inte obetydlig makt i dagens värld. De är heller inte fria från värderingar. Om vi bortser från detta faktum blir det lite svårt att hitta realistiska modeller för att komma ur dagens ohållbara situation.

Men för dig gäller bara att få tillräckligt många att komma till insikt om detta och sedan frånta de som äger bankerna deras makt. Så enkelt kan det vara. När jag inser att det inte är så lätt blir du mycket indignerad och kallar mig systemkramare och ger mig diverse andra nedsättande attribut. Det gör ju inte att din trovärdighet ökar hos bredare grupper som naturligtvis ifrågasätter hur saklig du egentligen är.

Under flera års tid har jag samtalat med människor på olika trappsteg på Jakobs stege om framtidsfrågor med fokus på ekonomin i framtiden fram till år 2025.  Många inser att vårt nuvarande ekonomiska system inte är långsiktigt hållbart. Problemen är bara bristen på realistiska alternativ.  Jag har inte alls fått en bild av människor att de är ”det sovande folket” som det gäller att” upplysa” om våra ”sanningar”. Tvärtom finns det idag en mycket stor kunskap hos de människor jag talar med. Det som saknas är istället brist på alternativ.  Då är en ”upplysningskampanj” inte rätt medicin. Det gäller istället att vara med och formulera alternativ till dagens ekonomiska och politiska värld.  Några överförenklade modeller går inte människor på.  I brist på alternativ blir människor passiva och engagerar sig i heminredning, trädgårdsverksamhet, dans, resor och annat kul.  Lev så länge du kan. Vem vet om det blir någon morgondag. Leva i nuet är tidens melodi.

Att skapa opinion för att expropriera bankerna har jag inte hört att någon realistiskt sinnad människa förespråka. Att gå ut och skapa opinion för att expropriera bankerna tror jag istället är direkt kontraproduktivt.  Men det skulle vara intressant att höra vad ni andra har att säga i denna fråga. Hur många är beredda att gå ut med en ”upplysningskampanj” för behovet av att expropriera de svenska bankerna?  Om inte expropriation: Hur ska vi då äga bankerna? Ska vi köpa ut dom?  De är inte direkt gratis.  Det tål att fundera på.

Är staten bättre ägare?

Förutom att jag är övertygad om att det kommer att bli svårt att få med några större grupper av Sveriges befolkning på att överta bankerna genom expropriation eller uppköp så finns det en annan hake i hela resonemanget.

Vad är det som säger att staten kommer att sköta penninghanteringen på ett mer förnuftigt sätt än bankerna? Här ser jag en bristande analys som skäl till att vi går på de enkla lösningarna.

I USA har statsapparaten använt sig av att frigöra penninghanteringen från guldmyntfoten för att hantera skuldberget efter Vietnamkriget på 1970-talet.  Om detta var väl investerade pengar eller inte beror på hur vi ställer oss till Vietnamkriget. Anser vi att kriget var en nödvändighet för att bromsa kommunismens utbredning i världen, så det var en nödvändig satsning som gynnade en god sak. Är vi däremot skeptiskt inställda till USA:s krig i Vietnam så drar vi naturligtvis en annan slutsats.  Pengar skapades ur ingenting för att USA skulle ställa till med ohyggliga lidanden och sedan till slut ändå få lämna arenan.

Samma sak gäller för USA:s krig i Irak och Afghanistan som finansierats med ”luft” men som lett till det kopiösa skuldberg som USA idag dras med.  Räddningsaktionerna år 2008 och framåt av de amerikanska bankerna och GM gjorde inte saken bättre.

De kvantitativa lättnaderna har även medfört att ekonomin håller på att repa sig i USA. Åtminstone om vi ser till hur de amerikanska börserna går. De pekar mot All Time High. Effekten har blivit att de superrika blivit ännu rikare och att de breda grupperna i USA inte på något sätt ser någon ljusning. Arbetslösheten är dessutom fortfarande mycket hög.

Så Obamastrategin har varit mycket framgångsrik om vi ser på verkligheten från de superrikas perspektiv.  Ser vi på samma verklighet från de breda grupperna i USA:s perspektiv är väl politiken så där lyckad.

Min poäng är att det inte hjälper att det är staten som äger penninghanteringen. Det gäller vad staten gör med pengarna.  Det gör skillnad om staten använder pengarna för att föra krig och stötta de redan superrika eller att satsa på fattigdomsbekämpning och förbättra för det breda grupperna i samhället och i världen.

När vi ser på frågan från det här perspektivet så ser vi att penninghanteringen är en del av hela den ekonomiska politiken och ytterst en fråga om makt. Vill vi ha förändringar måste vi göra en analys inte bara utifrån ett skaparperspektiv utan att se till hela kapitalflödesprocessen. Vi måste med andra ord se på det kapitalistiska systemet som en helhet.

Då ser vi att det gäller att ta ställning i politiska frågor. Att reducera frågan till en teknikalitet – jag vill inte tala om ismer – gör bara att vi döljer de politiska motsättningarna som finns i vårt samhälle och globalt.

Johan Lindqvist

Om Carl Norberg är tydlig i sitt överförenklade budskap med expropriation är du Johan Lindqvist desto svårare att begripa för mig. Vi lever idag globalt sett i en plutokrati där pengarna styr, så långt har Carl Norberg rätt i sin analys.

Vi ser det överallt i världen när vi tittar oss omkring med kritiska ögon. Det är svängdörrar mellan Washington och Wall Street. Oavsett om det är demokrater eller republikaner som sitter vid makten så är det ändå en ändå samma makt som bestämmer dagordningen.

Se vidare nobelpristagaren Joseph E Stiglitz:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd

Kina bedrivs idag som en jättekoncern där den samlade eliten finns inom ramen för kommunistparet. Här finns idag lejonparten av de miljardärer som ökar sin makt i Kina. Här finns den politiska makten och även eliten i det militärindustriella komplexet och här finns stora delar av den kulturella eliten. På samma sätt drivs Ryssland under Putin

I Europa ser vi samma tendens. Politikernas viktigaste roll är att hålla finansmarknaderna på gott humör. Folkviljan blir alltmer oviktig för vad som händer i ekonomin och i staterna.

Vad är då vitsen med att staten ska ta över penningskapandet från bankerna?  Kommer det att ändra på det faktum att vi lever i en plutokrati?  Nej självklart inte. Penningskapandet kommer med all säkerhet användas för att gynna de redan superrika och hålla de finansiella marknaderna på gott humör.

Trots att vi lever in en mycket krisartad ekonomisk situation, där välfärden skärs ner och arbetslösheten är konstant hög, så lever aktiebörserna i Sverige och i andra europeiska länder upp som aldrig förr.  Även i USA ligger börserna och snuddar All Time High. Varför?

Därför att IMF och ECB har lovat att skydda de krisdrabbade länderna – läs bankerna – från KK. Det gör världens aktiebörser på gott humör och de superrika tjänar bra med pengar.  I USA pumpas börserna dessutom upp av diverse stimulanser från statsmakten.

Är då Sverige immun mot de plutokratiska krafterna? Jag har nyligen fört ett samtal med diverse människor om vad som håller på att hända i Sverige. Staten och kapitalet sitter i samma båt sjöng Blå tåget för många år sedan. http://www.youtube.com/watch?v=sTAvm_Fk09M

Det är med andra ord ingen ny företeelse i Sverige. Saltsjöbadsandans har några år på nacken nu.

När vi nu ser till Carl Bilds inblandning i Lundin Petroleum, Bo Lundgren går från riksgälden till pr-byrån Prime och detta likaledes prominenta gäng gör karriär inom näringslivet så blir svängdörrsliknelsen från USA inte så fel för Sverige heller:

Tomas Östros Vd för bankföreningen.
Jens Henriksson Vd Stockholmsfondbörs.
Erik Åsbrink affärsutvecklare Goldman Sachs.
Per Nuder Wallebergägda, EQT.
Stefan Stern – Magnorakoncernen som äger Kunskapsskolan.
Och våra tidigare samarbetspartners,
Mikaela Waltersson, i november 2011 tillträdde hon som vice vd för Kunskapsskolan.

Sedan har vi ju Margot Wallström – PostkodLotteriet.

Vad drar vi då för slutsatser av detta? Om staten och kapitalet sitter i samma båt: Hjälper det då att staten får ta hand om penninghanteringen? Vad kommer då att ändras?

Ralph Miliband analyserade statsmakten i det kapitalistiska samhället år 1970. Hans slutsats var att statsmaktens viktigaste funktion i det kapitalistiska samhället var att rättfärdiga systemet, med andra ord det kapitalistiska. Ingenting har ändrats som talar emot detta. Ralph Miliband är far till Labourledaren Ed Miliband. Det är bara att hoppas på att Ed tagit till sig en del av de kunskaper som hans pappa hade.

Vad ska vår ”upplysningskampanj” bestå av?

Det grundläggande systemfelet är hela det kapitalistiska systemet som sammantaget hotar vår existens. Då går det inte att bilda oheliga allianser med diverse nyliberalt sinnade och förment ”opoliska” personer som tror att det är fråga om rena teknikaliteter. Detta synsätt måste avslöjas och kläs av in på bara kroppen.

Det är frågan om maktstrukturer som måste motverkas med det enda vapen vi har och – mot alla odds – försöka stärka demokratin i världen.

När du Johan Lindkvist börjar inse statsmakten roll i det kapitalistiska samhället borde det leda dig till helt andra slutsatser än de du idag drar idag. Det hjälper föga att penninghanteringen landar hos en statsapparat som har till sin huvudsakliga roll att stötta kapitalismen. Lika lite hjälper det att förstatliga bankerna. De kommer att agera på samma sätt.

SBAB är väl i dagsläget inte särskilt annorlunda än Swedbank när det gäller placeringsinriktning. Det som skiljer är dock att överskottet går tillbaka till ägarna – med andra ord vi skattebetalare.

De krav som vi måste ställa på nya statliga och kommunala banker är att de har ett samhällsekonomiskt tänkande och inte enbart ett företagsekonomiskt. Det är ett krav som går bortom kapitalismen men som för den skull inte är mindre nödvändigt att ställa.

Om statsmakten i det kapitalistiska samhället tar över skapandeprocessen och sedan skyfflar ut pengarna till privata banker som idag, så är inte mycket vunnet. Det går inte att ställa rimliga krav på dessa att de privata ska ta ett samhällsansvar mer än på marginalen. De lever på en global marknad och måste agera därefter.

Det är enbart genom att ställa samhällsekonomiska krav på det finansiella systemet som vi kan rädda vår civilisation. För att klara av att behålla vår välfärd gäller det att hitta finansiering för den. Då duger det inte att 9 miljarder läcker ut ur systemet i vinster i välfärdssektorn.

För att kunna vara ett föregångsland för hållbar utveckling räcker det inte att sätta jobben först som Stefan Löfven talar om. Vi måste även ställa krav på att jobben som skapas är med och stöttar det hållbara samhället, ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Genom att stirra dig blind på skaparprocessen så missar du såväl statsmaktens roll och allt nödvändigt vi måste åstadkomma för att rädda vår civilisation.

Dina goda intentioner är dessvärre ihopkopplade med nyliberalt eller Österrikeskolans  tankegods och rena önsketänkanden. Dessutom vill du inte inse att vi lever i en internationellt ihopkopplad värld och att vi måste skapa vårt handlingsprogram utifrån denna förutsättning. Annars blir det som sagt bara rena önsketänkanden.

Sammantaget blir det för mig synnerligen svårt att begripa om du agerar utifrån ren okunskap eller för att försöka knyta oheliga allianser med människor som inte alls förstår mekanismerna hos en statsmakt i det kapitalistiska samhället och inte heller begriper att vi lever i en internationellt hopkopplad värld.

De krav som vi istället måste ställa är att se till hur pengarna används för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, såväl lokalt, regionalt, nationellt som globalt. Det gäller då att ha de ekonomiska, sociala och ekologiska parametrarna med oss. En läsning av Ralph Milibands ”Statsmakten i det kapitalistiska samhället” skadar nog inte heller.

Lena Nockert

Jag har följt ditt behjärtansvärda arbete under en tid och tvivlar inte på dina goda intentioner.

För att försöka ge mod och stryka för den svåra uppgift vi har framför oss rekommenderar du att se till målet – Vad vill vi uppnå? Det är en första nödvändig förutsättning. Det håller jag med dig om. Men när man väl vet var man vill och det kanske just skulle kunna sammanfattas i hållbarhetskriterierna ekonomisk, social och ekologisk, så gäller det att ta reda på hur vi ska nå dit. Jag hoppas att vi kan vara någorlunda överens om detta.

Om vi ska ut på en seglats mellan Sverige och Finland och börjar på resan utan att ha med oss något sjökort och inte tagit ut någon färdriktning är risken mycket stor att vi stöter ihop med en grynna som kan få förödande effekter på vår båt. Din rekommendation att vi får ta ett steg i taget och se vad som händer känns ungefär lika svajigt. Om vi har tur så kolliderar vi inte med någon grynna annars tar det hus i helvetet.

Om du läser mina kommentarer till Carl och Johan så hoppas jag att du inser att det gäller att veta vad vi ska gå ut och bedriva upplysningsarbete om. Vad är det som brister i vårt nuvarande globala samhälle? Vad kan vi göra för att ändra på detta? Utan en sådan analys blir vår färd från Sverige till Finland helt slumpbetonad.

Som du ser betvivlar jag inte heller varken Carl eller Johans intentioner för att verkligen vara medskapare till en bättre värld. Men utan en grundkunskap om hur statsmakten fungerar i ett kapitalistiskt samhälle så leder deras rekommendationer alldeles fel. Det hjälper inte att ge statsmaktgen i ett kapitalistiskt samhälle makten över penninghanteringen. Statsmakten kommer att använda den för att stötta kapitalismen.

Vi måste istället börja ställa helt andra krav på hela penningprocessen. Dessa krav kan ibland gå att förena med näringslivsintressen ibland kommer de att kollidera med delar av näringslivet. Vi måste även skapa förutsättningar för nya jobb inom den hållbara utvecklingen. Det kommer i mycket hög grad vara skattefinansierade jobb. Detta eftersom det mesta av det vi behöver göra idag för att åstadkomma en bättre värld är samhällsekonomiskt nödvändiga men inte företagsekonomiskt lönsamma. De kommer med andra ord inte bli utförda om inte samhället går in och gör jobbet. Till detta behövs finansiering.

Att försöka nå en allians bland de som förekommer i denna grupp för ett nödvändigt större samhällsengagemang har jag små förhoppningar att nå. Däremot försöker jag påpeka det orimliga i diverse nyliberala lösningsförslag.

Vad är det du vill upplysa människor om Lena? Är det att det är orimligt att bankerna tillskansat sig en helt oslagbar makt? Jag tror att det är något som de flesta människor som över huvud taget följer med i den ekonomiska debatten har klart för sig.

Att de privata bankerna skapar pengar ut tomma intet är ju naturligtvis bedrövligt. Men min erfarenhet är att människor då ställer motfrågan: Vad ska vi göra istället? Om vi svarar med det lätta svaret. Se till att bankerna inte har den möjligheten, så kommer nästa fråga. Hur då?

Har vi inga rimliga svar på denna fråga kommer vi inte vara så framgångsrika i vår ”upplysningskampanj”. En ytterligare fråga kommer som ett brev i vår inkorg. Kommer statsmakten att göra detta på ett bättre sätt? Mitt svar blir: Statsmakten i ett kapitalistiskt samhälle har som huvuduppgift att rättfärdiga systemet och hänvisar till Ralph Miliband, Ed Milibands pappa.

Det är de frågor som jag har behandlat ovan. Jag hoppas att du tar dig tid och begrundar mina ansträngningar. Frågan är som sagt: Vad är det vi ska ”upplysa” människor om?

Vilken strategi är rimlig?

Har SvD blivit en revolutionär tidning?

Inledning

Under en lång tid har det framförts systemkritik i SvD.  Vad beror det på?  Har SvD blivit en revolutionär tidning?

Anna Laestadius Larsson skrev om ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd

Även Andreas Cervenka får framföra systemkritik. Här är några exempel:

Rubrik: Det stora dilemmat: ”Vad är värst, plötslig död eller långsamt självmord? Det som gjorts för att rädda det globala finansiella systemet från undergång riskerar att bli lika långsiktigt effektivt som att hämta andan i en plastpåse. ” http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/det-stora-dilemmat_7483172.svd

Rubrik: Svenska bankers skulder: 11 900 miljarder: ” Ämnet banker fortsätter att engagera.

Huvudbudskapet i gårdagens krönika var att banker har lyckats skaffa sig en särställning som gör att vi aldrig jämför dem med andra företag, inte minst när det gäller deras risktagande, trots att det i högsta grad kan vara relevant.

Här lite bonusinfo.

De färska boksluten för de fyra svenska storbankerna Swedbank, SEB, Handelsbanken och Nordea visar på samlade tillgångar (utlåning) på 12 500 miljarder kronor.

Det samlade aktiekapitalet i samma banker är 565 miljarder kronor. Det motsvarar att varje krona i kapital är belånad 22 gånger, eller att 95,5 procent av tillgångarna finansierats med lån. De totala skulderna är därmed 11 935 miljarder kronor.

Som jämförelse kan nämnas att Sveriges BNP 2011 var cirka 3 500 miljarder. ”  http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2013/02/11/svenska-bankers-skulder-11-900-miljarder/

Min kommentar: 

Efter finanskris år 2008 och den skuldkris västvärlden nu befinner sig i pågår uppenbarligen ett nytänkande, SvD och Andreas Cervenka har under en längre tid framfört systemkritik. Han är i gott sällskap. Financial Times som tidigare inte gjort sig känd för att stå på barrikaderna driva systemkritik, har börjat skriva om ”Kapitalismens kris”.  Samma sak gäller för World Economic Forum i Davos där världens eliter samlas.

Det finns även en uppenbar rädsla hos världens makteliter att vi, i närtid, kan drabbas av nytt hårt blåsväder inom den globala ekonomin.  En av de personer som tidigt varnade för riskerna för en finanskris är Nouriel Roubini, professor vid New York University. Han fick smeknamnet Dr. Doom som ”domedagsprofet” eftersom han innan finanskrisen 2008 varnade för instabiliteten i världsekonomin.

I en artikel i affärsvärlden – Publicerad 13 juni 2011 07:35 varnar han nu för en varnar nu för en ”perfekt storm” av elände på världsmarknaderna.

”En ”perfekt storm” av finanspolitiskt elände i USA, en avmattning i Kina, europeisk skuldrekonstruktion och stagnation i Japan kan komma att konvergera i den globala ekonomin.”

Det sade Nouriel Roubini, professor vid New York University i en intervju i helgen, enligt Bloomberg News.

Enligt honom finns det en sannolikhet av en på tre för att dessa faktorer kommer att kombinera för att hämma tillväxten från 2013. Andra möjligheter är ”anemisk men OK” global tillväxt eller ett ”optimistiskt” scenario där expansionen förbättras ”

.http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article3199326.ece

Innan finanskrisen 2008 kännetecknades ekonomikåren annars i hög grad av en självsäker optimism. Det fanns ekonomiska instrument att lösa finansiell instabilitet. Att som Nouriel Roubini, alias Dr. Doom, se risker var som att svära i kyrkan.

IMF

Idag håller det på att ske en uppseendeväckande uppmjukning inom IMF av den tidigare så handfasta nyliberala agendan. De två rapporter jag lyfter fram nedan ska ses som en idédebatt snarare än IMF:s officiella linje. Men bara att IMF inrymmer en annan agenda visar att det börjar växa fram en annan agenda vid sidan av den konventionella visdomen på den globala ekonomiska arenan. Är det på väg att skapas ett nytt paradigm inom ekonomin?

”Michael Kumhof är chef för avdelningen som utvecklar IMF:s ekonomiska modeller. Nu har hans forskning lett honom till ett ovanligt ställningstagande: Om världen inte minskar inkomstklyftorna, kommer nästa finanskris som ett brev på posten.

Michael Kumhof är IMF-ekonomen som just nu uppmärksammas världen över. I november besökte han Stockholm inbjuden av tankesmedjan Global utmaning. IMF:s räddningspaket förknippas ofta med stenhårda krav på omstruktureringar, privatiseringar och liberaliseringar. Men Michael Kumhofs recept för att undvika kriser är ökad jämlikhet.

Han anser att grunden för både finanskrisen 2008 och skuldkrisen 2011 är den ökade ojämlikheten, framför allt i USA. För att undvika framtida kriser måste vi se till att majoritetens förhandlingsposition stärks gentemot de allra rikaste i samhället. ”Jag slår vad om att ni inte tidigare hört en IMF-ekonom säga att lönerna måste höjas. Det är mycket kontroversiellt”, sa han vid sitt besök i Sverige i november. Men för en ekonom som själv jobbat i banksektorn och som irriterar sig på ekonomer som inte grundar sina teorier tillräckligt i hur den verkliga världen fungerar, är det inga konstigheter. ” http://www.magasinetarena.se/2011/11/25/imf-chef-vill-beskatta-de-rika/

Chicagoplan revised

Samme ekonom, Michael Kumhof, har även presenterat en annan intressant rapport spår inom ramen för IMF. Chicagoplanen från 1930-talet har åter kommit till heders som ett alternativ till nuvarande penninghantering.

Andreas Cervenka skriver om rapporten: En lösning på skuldkrisen?  Rapporten, med titeln The Chicago Plan Revisited http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/

Artikeln inleds med följande:

”Vad sägs om att trolla bort både statsskulder och privata skuldberg, öka tillväxten, avskaffa inflationen, eliminera risken för framtida bankkriser och minimera finansbranschens makt över samhället? Allt på en gång? ”

Dessa minst sagt sensationella löften kommer från två forskare, Jaromir Benes och Michael Kumhof, som lagt fram en ny radikal plan som långsiktigt sägs kunna lösa den skuldkris som nu tynger hela västvärlden.

Innan vi går vidare bör det nämnas att forskarna inte spånat fram detta i en skrubb på University of Middle of Nowhere. Duon arbetar på übermäktiga Internationella Valutafonden, IMF.

För det andra är planen långtifrån deras egen eller ens ny, den togs fram redan 1936 av två andra ekonomer, Henry Simons och Irving Fisher, i kölvattnet av 30-talskrisen.

Men innehållet är inget mindre än dynamit.” http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/

Reflektion om rapporten

Vilka rationellt fungerande människor kan motstå en sådan utomordentligt bra lösning? Ett svärdhugg som på en gång skulle ta bort hela vår skuldekonomi, ta bort inflationen och öka tillväxten. Vem kan motsätta sig detta?

Men den är bättre än så: När vi läser rapporten ”The Chicagoplan Revised” av Jaomir Benens och Michael Kumhof hittar vi fler aspekter som skulle kunna stabilisera den finansiella ekonomin.

Den kommer även att ge en bättre kontroll över konjunkturcykler som inte är direkt förorsakad e av den reala ekonomin. Dessutom eliminerar den risken för bankrusningar. Det innebär att om alltför många människor samtidigt skulle ta ut sina pengar från banken skulle pengarna räcka till eftersom bankernas kapitaltäckningsgrad inte medger det. (Sidan 6 i rapporten.)

Andreas Cervenka fortsätter

”Vad går då lösningen ut på?

Grundtanken i Chicagoplanen är att helt separera bankernas roll som långivare och skapare av pengar.

Banker skulle behöva backa upp all inlåning på konton med hundra procent reserver.

Nya lån måste finansieras med befintliga besparingar.

Det skulle betyda ett slut på ett banksystem byggt på ”fraktionella reserver”, och därigenom också slutet på alla bankrusningar, där alla kunder samtidigt går till banken för att ta ut sina pengar, något som i dagens läge sänker vilken bank som helst.

Det skulle också betyda att staten tar kontroll över pengaskapandet. Bankernas reserver skulle bestå av statligt utgivna pengar, inte som skulder utan istället som en slags andelar i staten.

Skuldfria pengar om man så vill.

Denna modell har forskarna simulerat på USA:s ekonomi. Resultatet är slående: statens skuld minskas dramatiskt, men även privata skulder sjunker. Bankkriser försvinner, tillväxten stiger med 10 procent och utvecklingen blir mer stabil. Även inflationen kan sjunka mot noll utan att det skapar problem.

”Det låter förstås bra. Naturligtvis finns kritiker. De hävdar att ett sådant system skulle kunna leda till en katastrofal deflationskrasch. Andra skulle kanske ifrågasätta om makten över pengar verkligen förvaltas bättre av staten än av privata intressen. ”

Döm själva, hela rapporten finns att ladda ner här. ”  http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/

Skillnad mellan modell och möjlig implementation i verklighet

Andreas Cervenka ställer frågan:

”Är det genomförbart? Det är en helt annan fråga.

Sannolikheten för att detta system införs i närtid är ungefär i klass med oddsen för att Färöarna lekar hem nästa VM i fotboll. ”

Men att en rapport med detta innehåll och med IMF-loggan på omslaget överhuvudtaget kan publiceras är ytterligare ett kvitto på en sak: vi lever i en tid då det mesta som rör det ekonomiska systemet kan, och kommer att, ifrågasättas. ” http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/

Vem vill gå in och ägna sin tid och kraft i ett projekt med ovanstående odds? Då är det inte så farligt att SvD har Andreas Cervenka som går in och dissekerar ”pengar”. Det ger säkert lösnummerförsäljning. Den 16 april 2013 åkte jag förbi station Hötorget i Stockholm. Vem var på en stor affisch för reklam för SvD om inte Andreas Cervenka. Det gäller att slå mynt av människors intresse för pengar. Han skriver lättsamt och en stor portion humor om frågor som kanske annars inte skulle fångat vårt intresse. Men det finns en risk när Andreas Cervenkas dissekerar ”pengar”.

Utan att hitta några rimliga sätt att förverkliga planen i närtid, är det lätt att människor grips av vrede eller apati. Någonting behöver uppenbarligen göras åt vårt finansiella system. Med Chicagoplanen öppnar sig en möjlighet. Det är inte bara Andreas Cervenka som ser att oddsen är små i närtid.

Dan Jönsson på SRP1 framför en liknande ståndpunkt:

”Med tanke på den makt som bankerna har i dagens system så lär det dröja innan de här idéerna blir praktisk politik. Men bara att debatten förs på den här nivån måste ses som ett nästan osannolikt genombrott. Som sagt, ideologiska förändringar tar tid. Även när de är nödvändiga. ” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5322226

Det var bankernas motstånd som omöjliggjorde införandet av planen på 1930-talet.  Hur skulle S fd ekonomiska talesman Tomas Östros, nu VD för bankföreningen, ställa sig till Chicagoplanen? ”http://www.swedishbankers.se/web/bf.nsf/%28$All%29/04B4CBB078A8DD98C12579F2002049CA?OpenDocument

Hittills har det inte hörts några ovationer för Chicagoplanen från bankföreningen. Hur realistiskt är det att försöka genomföra en reform som skulle försämra bankernas möjlighet till så hög riskjusterad avkastning som möjligt?

En så stor förändring av vår penningpolitik kräver självklart en hel del förarbete innan den implementeras. En genomgripande konsekvensanalys som behandlar styrkor och med också risker med att införa en ny modell för penninghantering behöver naturligtvis göras.

Utöver de styrkor som tidigare nämnts blir det enligt modellen en mycket positiv effekt på den reala ekonomin. Vid införandet kommer investeringarna att öka på grund av en mycket lägre skattesats, mest betydelsefull skatt på kapital, som möjliggörs av penning-hanteringsreformen. Modellen medger även lägre hanteringskostnader i banksystemet. (sid 52).

Det enda vi kan göra åt saken är att glädjas åt att åtminstone någon eller några tillåts tala om saken, och dessutom får betalt för det. Ökar det eventuellt även lösnummerförsäljningen av SvD och ger kanske lite extra klirr i kassan på Andreas Cervenkas bankkonto, så blir den kortsiktiga effekten ännu bättre för SvD och Andreas Cervenka. .

Oligopolisering – staten och kapitalet

Photo

Fria ekonomier är bara en myt. Idag är det plutokratin som styr i världen. I USA, en allt större del av Europa i Kina, Indien och Ryssland överallt är det pengarna som styr. Det är de som har makten över pengarna och råvarorna som bestämmer. Fria ekonomier finns bara i läroböcker i ekonomi och i västerländsk retorik.

Afrika är den kontinent där tillväxten är störst idag. Men inte är det någon jämn fördelning av den tillväxten som gäller. Det är istället plutokratin som breder ut sig. Money Talks.

Det är någon promille av världens befolkning som styr över de resterande 7 miljarderna. Detta måste vi ändra på om vi tror på att demokratin och jämlikheten ska ha någon framtid.

Dick Carstens Nu var det ju inte jag som skrev om en fri marknad, jag skrev, och kvoterar ”minst fria ekonomier”. Jag är helt med på att vi inte har helt fria marknader någonstans, och jag härleder våra problem till omfördelningspolitiken som förs, eftersom historien visar att när man ger någon den makten kommer den att nyttjas av någon.
Jag tror inte på demokrati, jag tror på jämlikhet. Dvs alla skall behandlas lika av lagen, oberoende hudfärg, kön, religion, förmögenhet mm. Demokrati ser bara till att någon kan förtrycka några andra.
Roger Dahl Jag tror – lite naivt kanske – både på demokrati och jämlikhet. Men det råder idag en skriande brist på såväl demokrati och jämlikhet. Orsak: makten globalt ligger idag hos en mycket liten grupp människor som helt enkelt inte prioriterar vare sig jämlikhet eller demokrati.

Frihetsbegreppet tappar i den belysningen allt väsentligt innehåll om vi vill förstå de globala trenderna.

Frihet är något som vi får pyssla med på fritiden. Men någon fri marknad eller fria ekonomier finns inte på världskartan.
Dick Carstens Nej, jag håller med, vi har olika vikt av frihet, men inte helt fria, mera. Problemet är att människor som har det bra ställt tenderar till att vilja byta ut sin frihet mot en lovad säkerhet. Och allt som oftast infinner sig inte den lovade säkerheten, men den berövade friheten står oftast dyrt.

Den s.k västvärlden är ett nyligt exempel på hur man gett sin frihet till politiker och byråkrater som lovat att ta hand om alla bara de får makten att göra som de vill. Vi har mera orättvisor idag än någonsin trots att vi har så många lagar och beskattningar att det är omöjligt för en enda människa att hålla reda på det.

Det är t.o.m så tokigt i Finland, att regeringen börjar ha svårt att själva hålla reda på vad de stiftat för lagar. Det stiftas i medeltal en ny lag oftare än var 7:e timme dygnet runt, veckorna igenom. Det säger sig självt att man inte kan stifta lagar med kvalitet om man stiftar dem i så rasande takt. Sedan andra världskrigets slut är medeltiden per stiftad lag eller reglering ca 8 timmar dygnet runt veckorna igenom. Så fria är vi ju inte på något vis mera.

Roger Dahl Det ligger en hel del i dina farhågor om byråkrati och politikermissbruk. Men som jag sagt så har politikerna makt enbart om de gör såsom de mäktiga inom näringslivet säger. Att skaffa ett krångligt regelverk är något som de stora företagen och banker har resurser till att gå runt. De har även möjlighet att ta ut kostnaderna på konsumenterna.

De som blir drabbade är de mindre företagen. Det är en av orsakerna till att monopoliseringen och oligopoliseringen världen över ökar så dramatiskt. Med oligopolsituationer tappar vi som konsumenter möjligheten att prispressa.

Det är även därför som vi har det läge som bilden visar. Det är de stora företagen och bankerna tillsammans med statsapparaterna runt om i världen som skapat en styrande elit som styr och agerar oavsett vilka politiker som sitter vid makten.

S historiska roll har varit att påskynda denna utveckling, Saltsjöbadsandan och den solidariska lönepolitiken gynnade de stora och bärkraftiga företagen på bekostnad av de små. Det gav löntagarna möjlighet att kräva högre löner. Idag famlar S i hela Europa efter en ny ekonomisk politik. Hur den kommer att se ut står skrivet i stjärnorna.

Mathias Wallander Tror definitivt inte på någon überliberalism – har alla samma rättigheter och skyldigheter löser allting sig. Hobbs och kompany ger jag inte mycket för. Det är så vansinnigt att jag inte ens orkar argumentera för det. Oavsett form av styre kommer det aldrig bli perfekt och då tror jag på ansvarsfull representativ demokrati, men tyvärr fungerar den just nu inte av olika skäl – och så var vi tillbaka till bilden…
Roger Dahl Det som håller på att hända i världen är en utjämning mellan kontinenter. I USA och Europa ökar fattigdomen i övriga världen minskar fattigdomen. Klyftorna i alla länder ökar och en liten superrik elit äger alltmer och har även makten i länderna. Den makten blir alltmer sammanflätad mellan staten och kapitalet. http://www.youtube.com/watch?v=rVc1xbTT4J8
Så har vi fått den bild som vi ser ovan. En liten elit styr och ställer, en medelklass växer upp i syd och öst. I väst håller medelklassen på att belåna sig till bristningsgränsen för att ah råd att skaffa sig ett boende och för att konsumera. Fattigdomen breder ut sig i väst.

Och här: http://www.svd.se/naringsliv/staten-och-kapitalet-till-sist-forverkligad_6435232.svd

Occupyrörelsen – Ett scenario för ett tredje världkrig – eller en hopp om en fredlig övergång till ett hållbart samhälle.

Occupyrörselsen om att banker skapa pengar ur luft: http://www.youtube.com/watch?v=IVbkDY4DZfs&feature=share

En kommentar: ”Äntligen någon som beskriver problemet; dvs att pengar skapas ur tomma intet mot ränta i ett fractional reserve system. Lösningen tror jag dock inte blir bättre bara för att staten kontrollerar pengaskapandet, det skulle förutsätta att staten själv är allvetande och det skulle inte på något sätt garantera att intressenter utnyttjar pengaskapande på samma sätt som tidigare. Pengar måste ha ett värde i sig, t.ex. genom att knyta värdet till guld.”

Min kommentar: Dessutom skulle de finansiella aktörerna göra allt för att hitta lösningar för att gå runt systemet. På 1980-talet var bankernas kreativitet stor när det gällde att hitta sådana lösningar.

Ska man göra något åt att bankerna ”skapar ur tomma intet” så blir det till att sätta igång att analysera den globala kapitalismen.

97 procent av pengarna skapas av privata banker. Det säger man i programmet ovan. Det gäller väl för Sverige. Men som vi vet skapar FED, ECB och Japans och Kinas centralbanker också pengar ur intet. Men: Vad blir det för konsekvenser om man tar bort denna rättighet från bankerna?

Centralbankerna skulle tvingas att täcka upp för de minskade flöden som de privata bankerna levererar till den globala kapitalismen.

Görs inte detta på global nivå kommer hela det kapitalistiska samhället att braka samman. Detta eftersom det kapitalistiska systemet kräver expansionen. Det gäller såväl geografisk som att pumpa in mer pengar i systemet. Mer pengar in skapar tillväxt. Utan tillväxt brakar systemet ihop.

Om det globala penningflödet stryps återstår bara geografisk expansion. För att lösa resursknappheten är risken för ett 3:e världskrig överhängande.Vad som då blir kvar av vår civilisation är svårt att ha någon uppfattning om, men risken är överhängande att de eventuellt överlevande skulle leva på en helt annan levnadsstandard än vår nuvarande.

Genom att blåsa upp den finansiella ekonomin skapas ett andrum för kapitalismen. Men systemet är allt annat än långsiktigt hållbart.

Den finansiella och reala ekonomin är så sammanflätade med varandra att det inte går att ta bort en del utan att det får följdverkningar på resten av ekonomin.

Görs strypningen enbart i Sverige kommer det ge en konkurrensfördel för utländska banker. Svenska banker måste hitta ett sätt att gå runt detta, bli utkonkurreade av internationella bjässar eller flytta. Kvar får vi exempelvis HSBC, JP Morgan och Goldman Sachs. Jag vet inte om det är det occupyrörelsen hoppas på.

Om en strypning av penningflödet skulle göras i väst skulle med all säkerhet BRICS-länderna kompensera detta genom att öka penningflödet in i det globala systemet. Då skulle det globala skiftet från väst till sys och öst att påskyndas dramatiskt.

En tredje parameter som måste vägas in är resursbrist på naturtillgångar och energi.

Det krävs en hel del tankemöda för att hitta ett långsiktigt hållbart globalt system som kan hantera dimensionerna långsiktig ekonomiskt, socialt, ekologiskt hållbarhet samt dessutom tar hänsyn till resursbrist när det gäller energi och övriga råvaror. Hittills har jag inte sett någon sådan ansats som inte medför att vi måste räkna med att förändra hela vårt levnadssätt och acceptera en helt annan materiell levnadsstandard än vår nuvarande.Hur detta ska kunna implementeras på demokratisk väg är för mig en gåta.

Vi har vid flera tillfällen röstat för att hellre öka vår privata konsumtion än att använda pengarna för att långsiktigt stärka vårt samhälle ekonomiskt, socialt och ekologiskt.

Det finns förvisso många som sätter sitt hopp till tekniska framsteg och FoU. Med nya tekniska och naturvetenskapliga tillämpande landvinningar går det eventuellt att rädda vår civilisation från total eller partiell utplåning. Men det som händer just nu är för långsamt och för lite för att vi i tid ska hinna åstadkomma en mer långsiktigt hållbar värld, ekonomiskt, socialt och ekologiskt. I analysens och det praktiska utförandet behöver peak everything även tas hänsyn till.

Att sätta hela vårt hopp till eventuella tekniska framsteg känns lite risky business. Det behövs dessutom en livsstilsförändring. Att minska våra transporter, (inte minst flyg) och gå över till mer vegetabilisk föda är två viktiga kritiska framgångsfaktorer.

Att på olika sätt hitta lösningar på ovanstående frågor det är här mänsklighetens stora utmaning ligger och det hastar. Ekonomisk stabilitet kan nog enbart uppnås om det sker en utjämning mellan rika och fattiga i världen . Vi måste även se till att demokratin vidareutvecklas och plutokratin – pengarnas makt – får mindre spelutrymme.

Om Occupy Stockholm:

Occupy Stockholm – 111 dagar, intervjuer med ockupanterna http://www.youtube.com/watch?v=0ty2qiHESLw

Occupy Stockholm

http://www.youtube.com/watch?v=T9L_ICGat70

Occupy Stockholm 15 oct Trade Union Activist Bilbo Göransson speaks

http://www.youtube.com/watch?v=OMau8j78-jw

Anonymous-Occupy Sweden 15th October.

http://www.youtube.com/watch?v=s3pefk4AZRM

SVT Aktuellt on #OccupyWallStreet 05-10-2011 (OBS: LÄS DESCRIPTION)

http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=TsVKZh8c-jY

Vakter River Ner Plakat på Occupy Stockholm/Hagsätra (shorter).m4v

http://www.youtube.com/watch?v=41Aqt__hYQ0