Till Lena Nockert om VAD och HUR

Lena Nockert

Det är naturligtvis svårt att samtala med varandra när vi bara känner varandra från Facebook. De människor som jag vanligtvis samtalar med på Facebook träffar jag även i det verkliga livet. Risken för att vi missförstår varandra ökar självklart med vår brist på personkännedom.

Jag har följt dig i diverse Facebookgrupper och tycker att du verkar vara en synnerligen klok person.  I den här frågan har jag däremot med stor förundran funderat på HUR du kommit fram till ditt så kategoriska ställningstagande, som är så långt från den reformistiska arbetarrörelsen synsätt man någonsin kan komma. Du skriver:

”VAD eller HUR?
Vilken fråga är viktigast?

Hade arbetarrörelsens pionjärer i begynnelsen väntat med att agera tills de hade haft en detaljerad plan för HUR hade ingenting hänt och vi hade varken haft allmän rösträtt eller ett välfärdssamhälle. Arbetarrörelsen lyckades genom att beskriva en vision av ett annat och bättre samhälle. Denna vision var så stark och folkets nöd så stor så människorna gick ut och krävde sin rätt. Det var de många människorna som besegrade de få.”

Mitt svar

Det är naturligtvis viktigt att ha en vision om vad vi tillsammans vill åstadkomma. Här har vi mycket arbete att göra med att fylla S ambition om att vara ett framtidsparti med innehåll. Utan visioner blir den praktiska politiken grå och trist sa Olof Palme i ”Politik är att Vilja”:

”Möjligen kan man på den vägen styckevis förbättra, men man kan aldrig förändra samhället. Möjligen kan man göra något annat, men man kan aldrig skapa något annorlunda. Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken en framtid som sträcker sig längre än nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället, och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem framtiden bjuder. ”  (sid 11).

Så nog är en framtidsvision nödvändig alltid. Men för den reformistiska socialdemokratin har VAD och HUR varit intimt förknippade med varandra.  Eftersom vi har ett synsätt att det vi föreslår även ska kunna genomföras inom det kapitalistiska systemets ramverk, inte bara i någon oviss framtid efter det att kapitalismen är avskaffad. Då räcker det inte bara att säga VAD vi vill. Vi måste också tala om HUR vi tänkt oss att detta ska gå till. Vi måste även vara synnerligen konkreta på den punkten. Om vi börjar sväva på målet HUR detta ska gå till får vi inte människors förtroende.

Din historieuppfattning skiljer sig med andra ord från min. Den revolutionära vänstern utanför S har historiskt haft ett patentsvar på HUR-frågan. Revolution!  Efter ett systemskifte så kommer alla frågor lösa sig eftersom det är kapitalismen som det är fel på. Då behövs inte andra svar på frågan HUR. Detta synsätt är nog allt annat än gångbart idag.

Efter de kommunistiska försöken i Sovjet, Östeuropa, Kina och Nordkorea är nog svaret ”revolution” inte något som lockar så stora skaror människor att engagera sig i våra förslag och vår politik. V har under årens lopp även tonat ner den revolutionära retoriken och tvingas numer även ge ett mer dagsaktuellt konkret svar på HUR de tänker sig genomföra sin politik.  De har med andra ord också blivit reformister i det praktiskt politiska arbetet.

Den socialdemokratiska modellen har sedan 1940-talet kännetecknats av den kompromiss som Sverker Gustavsson beskriver på följande sätt:

Som en konsekvens av mellankrigstiden och andra världskriget kom inte bara högern utan även vänstern att ändra uppfattning. Att kapitalism och demokrati kan samexistera blev den allmänna meningen efter 1945. Högern tog fasta på att ett samhälle med allmän rösträtt bättre kan frambringa lagstiftning och ekonomiska resurser för elektricitet, vägar, järnvägar, hamnar, flygplatser och försvar. Samtidigt bedömde vänstern att klasslös utbildning, vård, omsorg, socialförsäkringar, yttrandefrihet, föreningsrätt och arbetsrätt för befolkningen som helhet lättare gick att åstadkomma om företagen kan göra sig gällande internationellt med stöd av en grundläggande infrastruktur.

Inom ramen för denna kompromissformel rådde inte längre samma oförsonlighet. Efter 1945 rådde tanken om berättigad intressekamp med stöd av argument som ömsesidigt ifrågasattes. För högern blev frågan hur långt demokratisk styrning fick sträcka sig utan att äventyra kapitalismen. Vänstern övergick till att ställa frågan om hur långt marknaden kunde tillåtas inverka utan att långsiktigt undergräva stödet för demokratin. ” http://tidenmagasin.se/artiklar/fortsatt-kamp-om-kommandohojderna/

Det är denna kompromiss som väglett den socialdemokratiska politiken sedan dess.  När jag gick med i SSU och SAP på tidigt 1970-tal så hade jag lyssnat på Olof Palme år 1968 på Högdalens Centrum en förort i Stockholm. Han målade upp S historiska roll:

Först vann vi kampen om den allmänna rösträtten, sedan byggde vi upp välfärdsstaten, nu stod vi inför nästa stora utmaning – den ekonomiska demokratin.  På tidigt 1970-tal hade S egen majoritet i riksdagen och självförtroendet var på topp.

I partiprogrammet stod det fortfarande att produktionsmedlen skulle övergå i hela folkets händer. Vi diskuterade HUR detta övertagande av produktionsmedlen skulle gå till.  Ju mer vi diskuterade desto mer problematiskt såg S att det var.  Skulle vi bryta med den historiska kompromissen?  Vad skulle det få för konsekvenser?

Att gå upp till kamp mot näringslivet skulle vara att såga på den gren som vi sitter på, sa de äldre som förstod att det var svårt att få till en välfärdsstat utan ett väl fungerande näringsliv. De kände även till kompromissen från år 1945. Jag tyckte att de hade tappat tron på att det går att förändra samhället. Hur ska vi någonsin kunna förändra samhället om vi hela tiden måste ta hänsyn till vad näringslivet tycker och tänker? Vad är det för demokrati? Då är det ju näringslivet som bestämmer politiken.

Det som är bra för näringslivet är bra för hela Sverige, sa Gunnar Sträng.  Som ung och radikal kunde jag inte förstå Gunnar Sträng. Hur menade han? Var verkligen S viktigaste uppgift att gynna näringslivet? Var det för att gynna storfinansen, som VPK-ledaren CH Hermansson uttryckte saken, som jag skulle vara med som politiskt aktiv?  När Gunnar Sträng dessutom sa att samhället redan var omdanat och nu var det bara finputsningar kvar, tappade jag helt förtroendet för honom. Skulle vi unga bara vara med och putsa i kanten?  Hur kul var det? Då var Olof Palmes demokratiska socialism avsevärt mycket mer lockande för mig och alla unga på den tiden.

Bosse Ringholm, som SSU ordförande, drev frågan om förstatligande av bankerna. Många menade även att även försäkringsbolagen borde förstatligas. Orsaken var att det såväl banker som försäkringsbolag var helt nödvändiga institutioner för att samhället ska kunna fungera. Då borde inte privata ägare ha ensam beslutanderätt över så viktiga frågor.

Vi diskuterade HUR detta skulle detta gå till. Att expropriera bankerna var ju helt uteslutet. Det skulle bryta mot hela kompromisstanken som väglett S politik från år 1945.  Att köpa ut bankerna skulle bli en mycket dyr affär. OCH: Vad skulle de pengarna tas från?  Istället stannade debatten med att det skulle finnas alternativ till de privata bankerna, statligt ägda och även kooperativa.  När det gällde försäkringsbolag fanns ju redan Folksam.

Ung och otålig tyckte jag att det var för mycket prat och lite verkstad. Efter ett antal år inom politiken på 1970-talet lämnade jag den politiska arenan och har sedan dess ägnat mig åt annat. Under 25 år har jag arbetat inom bank och försäkring. Efter valförlusten år 2006 bestämde jag mig för att åter engagera mig politiskt inom S som gräsrot.

När jag idag ser tillbaka på den debatt som fördes på 1970-talet med min erfarenhet jag nu skaffat mig om näringslivet inser jag att Gunnar Sträng inte var så fel ute som jag tyckte på 1970-talet. Det som är bra för näringslivet är bra för hela Sverige, sa han. När Stefan Löfven talar om att näringslivet inte är något särintresse är det ju samma andas barn. Vi klarar oss helt enkelt inte utan ett väl fungerande näringsliv.  Det är en förutsättning för att vi ska kunna behålla vår välfärdsstat.

Däremot håller jag fortfarande inte med Gunnar Sträng om att det bara är finputsningar kvar. Det finns oerhört mycket kvar att göra för att vi ska uppnå ett mer jämlikt och solidariskt samhälle.

Föga anade vi på 1970-talet att utvecklingen med nyliberalismen intåg skulle gå mot ökade klyftor i samhället och att välfärdssamhället skulle rustas ner och där S har varit med att rusta ner det vi så mödosamt tillsammans har byggt upp.  Att S dessutom skulle medverka till att skapa ett marknadstänkande inom välfärden fanns inte i min sinnevärld.

SVERKER GUSTAVSSON skriver:

”Under de senaste trettio åren har bilden komplicerats. Nyliberalismen och strävan att göra civilrätten överstatlig har öppnat för intressekamp på fler arenor än under de första trettiofem åren efter andra världskriget. Motsättningarna gäller numera inte bara industrin och jordbruket utan även välfärdsstaten. Till detta kommer den europeiska principen om fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och arbete. När denna aktiveras får frågan om marknaden som god tjänare eller usel herre ytterligare en dimension. Var går gränsen för när detta rättesnöre får användas för att ställa demokratin åt sidan? ”

Det gäller nu för oss som vill förändring i jämlik och rättvis riktning att göra allt vad som står i vår makt för att stärka demokratin.  Det gäller inom välfärdssektorn och det gäller den interna demokratin inom S och på många andra områden inom politiken. Själv deltar jag aktivt i debatten hur välfärden ska organiseras.  Vi har en studiecirkel för detta ändamål och går genom på detaljnivå HUR vi ska kunna hitta lösningar för att förändra den nuvarande marknadsliberala synsättet på hur välfärden organiseras.  Det räcker inte med att säga VAD som ska göras, även om det naturligtvis är viktigt.  Vi måste även skaffa om kunskaper om HUR vi vill ha det istället. Så fungerar reformismen på det praktiska planet. Det bygger ju även hela vår bildningstradition på.

Jag tror Lena att du har de mest ädla avsikter med ditt engagemang i olika Facebookgrupper. Du är rädd för att splittra engagemanget för att åstadkomma en förändring av den ekonomiska och finansiella politiken genom att gå in på HUR detta ska gå till. I de Facebookgrupper du är mycket aktiv i vill du att fokus ska vara VAD vi ska uppnå.

Men om vi inte samtidigt diskuterar HUR vi tänker oss att vi ska förverkliga våra mål är vi ,som du ser av det jag sagt ovan, mycket lite socialdemokratiska och pragmatiska. Risken är att vi skapar oheliga allianser med människor som tycker att det mest skonsamma sättet för samhället är att expropriera bankerna och som inte alls har något emot att gå upp till kamp mot näringslivet.

Tar vi upp frågan HUR kommer ju våra olika uppfattningar om strategier upp i dagen. Det är ju helt nödvändigt. Om vi inte tar upp frågan om HUR våra mål ska förverkligas, då blir det även mycket svårt att hitta praktiska löningar. Dessa lösningar måste naturligtvis utgå från hur samhället ser ut idag och inte i något tänkt drömsamhälle eller någon teoretiskt modell av ett tänkt kommande samhälle. Detta synsätt är mot hela den reformistiska modell som vi arbetat med sedan urminnes tider.

En grundläggande vattendelare mellan olika strategier måste vara vår syn på näringslivets betydelse för vårt samhälle i sin helhet. Den kompromiss som S använt sig av sedan år 1945 är baserad på en samverkan mellan staten, näringslivet och fackföreningsrörelsen.  Det är även denna kompromiss som vägleder Stefan Löfven när han säger att näringslivet inte är något särintresse.

Att då agera i ”allians” i diverse Facebookgrupper tillsammans med personer som har helt andra uppfattningar om detta och låtsas som det regnar, kommer inte att öka trovärdigheten för det vi gemensamt vill uppnå.

Att idag satsa våra resurser på väcka opinion för att expropriera bankerna skulle vara att medverka till att skapa kaos i hela samhället. Att gå upp till kamp mot näringslivet är som jag tidigare sagt att såga på den gren vi sitter på. Om vi medverkar till en konflikt mot näringslivet kommer det förorsaka störningar i hela den svenska ekonomin och företagen kommer mer all säkerhet att söka sig tryggare platser på jorden att bedriva affärsverksamhet. Då bär det utför med konungariket Sverige.

Dessutom att utmana hela det svenska näringslivet är som en Davids kamp mot jätten Goliat. I sagans värld så lyckades David besegra Goliat. Men vi kan ju inte bygga upp vår strategi på sagoberättelser.

När Sverige avreglerade kreditmarknaden på 1980-talet var vi det enda land i Europa som hade regleringen kvar. Det läckte som ett såll och näringslivet hotade trots det att lämna landet för att slippa krångel och konkurrensnackdelar. Att idag ensidigt i Sverige försöka återinföra en kreditreglering kommer att bekämpas från Svenskt Näringsliv. Att skapa konkurrensnackdelar för det svenska näringslivet kommer inte att ses med blida ögon och kommer inte att vara någon  framgångssaga för Sverige. Det gynnar bara näringslivet i andra länder på bekostnad av Svenskt näringsliv. Med dagens internationella ekonomi går det säkert också att hitta kryphål för de svenska bankerna för att motverka och eliminera den ensidiga Svenska kreditregleringen. Allt detta måste vägas in när vi bestämmer oss för att ge extra prioritet till denna fråga.

Att driva denna fråga som en ensidigt nationell företeelse kommer troligen också att ses som ett brott mot kompromissen från näringslivet. För att kreditregleringen ska vara verkningsfull är det rimligare att driva den som en EU-fråga och ytterst bör den hanteras med internationella överenskommelser. Det innebär naturligtvis inte att vi ska diskutera frågan både VAD som behöver göras, men lika viktigt HUR vi tänker oss att detta ska gå till i praktiken. Då måste vi ta hänsyn till den globala ekonomi som Sverige befinner sig i.

Om S ska kunna driva denna fråga kommer frågan: HUR tänker ni genomföra en reglering som ett brev i vår inkorg?  Frågan kommer från såväl journalister som från allmänheten. Då räcker det inte bara med rent tekniska förklaringar. Vi måste även se till den omvärld som förslaget ska implementeras i.

Frågan om vinsten i välfärden är av en annan art. Här är det ju skattebetalarnas pengar det handlar om. Här har näringslivet under ”nyliberalt” inflytande lyckats tränga sig in på den gemensamma sektorns domäner. Här är det väsentligt enklare att hitta lösningar för att stärka demokratin, även om nu näringslivet hotar med att anmäla S till EU.

Slutligen

Hur stort förändringsutrymme finns det idag för nationella politiker? Sedan 1970-talet har ekonomin blivit allt mer internationaliserad och sammanflätad. Detta faktum måste vi förhålla oss till. Att driva nationella frågor utan att ta hänsyn till vilka konsekvenser det får för nationalstaten i en globaliserad värld är en mindre klok strategi. Vi måste sätta på oss internationella glasögon när vi bedömer olika lösningar hur vi nationellt ska agera. Då måste vi både se till VAD som ska göras och HUR vi tänker oss att genomföra det vi vill och vilka konsekvenser det får. Annars stannar våra vackra visioner i just visioner. S roll måste vara att söka praktiska vägar att realisera våra idéer. Här hoppas jag att vi kan bli överens Lena.

Mina frågor från min ungdom kvarstår dock. Jag måste erkänna att jag har svårt att hitta svar till dem. På 1970.-talet tyckte jag att de äldre hade tappat tron på att det går att förändra samhället. Hur ska vi någonsin kunna förändra samhället om vi hela tiden måste ta hänsyn till vad näringslivet tycker och tänker? Vad är det för demokrati?  Då är det ju näringslivet som bestämmer politiken.

Här skulle jag gärna vilja få lite hjälp på vägen av dig och andra för att hitta lösningar hur vi ska stärka den ekonomiska demokratin inom det ramverk som kompromissen medger.

Det är nog den frågan som S i Europa idag ställer sig, utan att ha hittat något bra svar på.

Annonser

2 thoughts on “Till Lena Nockert om VAD och HUR

  1. Tror att en fråga fattas i vår diskussion och att det är svaret på den frågan som skiljer oss åt. Vi har olika tidsperspektiv och olika uppfattningar om vilka förändringar vi kan vänta oss av ”utvecklingen”:
    VAD?
    HUR?
    NÄR?

    Om svaret på NÄR är NU så har du rätt. Förutsättningarna att gå hela vägen till målet finns inte idag. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle och det kan vi i nuläget inte förändra oavsett vilka metoder för förändring vi tänker oss. Du förutsätter att en förändring inte kan göras/är önskvärd i framtiden heller. Du tycks även anse att kapitalism är samma sak som näringsliv och marknadsekonomi. Det gör inte jag, men det är ett för långt sidospår just nu.

    Mitt svar på NÄR är STEG för STEG efter hand som tiden är mogen. Vi är båda så gamla så vi har sett stora förändringar, speciellt när det gäller materiella förutsättningar. Men även det mentala samhällsklimatet har genomgått stora förändringar från efterkrigstidens obegränsade utvecklingsoptimism till dagens uppgivenhet och rädsla för hoten mot vår framtid.

    Vi vet idag att den framtid vi tänkte oss på 50-talet inte är möjlig. Vi kan inte fortsätta att öka råvaruuttag och olika typer av miljöförstöring i det oändliga. Någon form av förändring är oundviklig om vi ska kunna överleva på den här planeten. Jag ser en förändring av penningsystemet som en av de viktigaste nycklarna till att rädda planeten. Eftersom alternativet är att vi utplånar oss själva har jag svårt att se en strategi där svaret på HUR är att fortsätta kompromissa på kapitalismens villkor. Det innebär inte att jag förespråkar väpnad revolution, det vore att gå ur askan i elden.

    Så sent som 1988 trodde vi alla att Sovjetunionen var något som skulle finnas kvar oförändrad i många årtionden framåt. Jag hade våren 1989 en diskussion med en rumänsk man om möjligheterna till förändring i hans hemland. Han såg inga som helst möjligheter till någon större förändring under sin livstid (han var då 35 år) och tänkte sig en gradvis förändring. Jag däremot framförde att när en förändring av ett så stelt system kommer så kommer den att ske plötsligt och oväntat, men att det skulle hända redan ett halvår senare kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig.

    Östeuropas snabba krackelering sågs av många som kapitalismens definitiva seger. Nu skulle kapitalismens globala tusenårsrike härska på jorden. Det fanns dock de som förutspådde att det bara var en fråga om tid innan den västerländska kapitalismen också skulle bryta samman. Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget.

    Sedan dess har vi upplevt ett antal finanskriser som steg för steg ökat klyftorna i samhället och undergrävt förtroendet för systemet. Parallellt med det har vi blivit allt mer medvetna om miljöproblemen, den sinande oljan och gränserna för ett antal råvaror som naturen bjudit oss på.

    Vi har också börjat förstå att den ökning av livskvalitén som ökningen av produktionen gav oss under efterkrigstiden inte fortsätter att öka i takt med evigt ökande konsumtion. När man är hungrig mår man bra av att få mat att äta, men fortsätter man att äta trots att man blivit mätt mår man istället sämre och sämre. De ökande inkomstklyftorna gör att vissa vid bordet kan frossa medan andra sitter utom räckhåll för faten och får hungriga se på hur andra äter.

    Alla dessa problem är globala och tillsammans gör de att vi inte kan ha en strategi som bygger på att alternativet är en oförändrad värld globalt. Det handlar inte om ifall vi i Sverige ensamma ska genomföra stora förändringar som kommer att ge kapitalflykt och konkurrensnackdelar. Det alternativet finns inte. Planering av HUR som bygger på en oförändrad omvärld kommer snart/på sikt att bli lika inaktuella som den gamla synen på Sovjetunionen blev hösten 1989.

    Svaret på HUR måste bli att vi ska använda svaret på VAD som kompass och sedan STEG för STEG ta oss fram i en ständigt föränderlig terräng. Då gäller det att inte tappa kompassen och gå vilse.

    Du Roger är bra på att förutse problem, och det är viktigt, men du är, enligt min mening, alltför pessimistisk om möjligheterna till lösningar. Själv fokuserar jag som du noterat på målet. Det där att påbörja kompromissandet redan innan man mött något motstånd och mätt krafterna har jag svårt för. Men jag ska inte genomföra detta på egen hand så det kommer att finnas gott om personer som kommer att kompromissa. Förhoppningsvis kommer de inte att överskatta motståndet och ge sig utan att först göra allvarliga försök att lyckas.

  2. Ping: Kollaps kontra en utveckling mot ett hållbart samhälle | Globaliseringen 3.0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s