Annat att göra i Maj
Maj månad har varit full med aktiviteter för mig som gjort att jag inte varit med och kommenterat så flitigt i Facebook som tidigare. Jag har däremot med intresse följt diskussionerna i de olika trådarna. Vi är inte så många i gruppen, i skrivande stund 49 medlemmar, men det pågår spännande samtal om olika politiska frågor, såväl historiska som dagsaktuella. Gruppen hette tidigare ”Socialdemokratiskt långsiktig ekonomisk politik”. En ekonomisk politik är för mig ett medel för att uppnå långsiktiga mål. Dessa mål kan det vara bra att reflektera över. Att sätta fokus på visioner är därför ett intressant grepp. Men för att få substans åt de visionära ansatserna är det viktigt att koppla analysen till dagsläget och göra historiska jämförelser.
När jag ägnat mig åt trädgårdsarbete har jag även haft tid att reflektera över mina egna ställningstaganden och hur andra människor ser på vår roll som aktör på det lokala planet, på det regionala planet och hur vi kan förhålla oss till Sverige som nationalstat i en globaliserad värld.
Under den här tiden har jag även umgåtts nästan uteslutande med människor som ser politik i allmänhet och partipolitik i synnerhet som något tämligen oviktigt för dem som vardagsmänniskor. Det finns andra saker som pockar på uppmärksamhet; båten ska sjösättas, huset målas och rustas upp, frön och potatis ska ner i jorden, bärbuskarna och fruktträden ska beskäras. Vidare ska semesterplaner smidas och mina dansvänner förbereder sig för en danssäsong där utomhusdansen blir en möjlighet. För oss som är politiskt aktiva tror jag att det är nödvändigt att umgås med människor som inte alls tycket som vi – att politik är viktigt.
Det skapar en nyttig distans till det vi håller på med.
Socialdemokratiska visioner
Nu heter gruppen ”Socialdemokratiska visioner” och med ett så vidlyftigt namn går det att inrymma de mest skiftande tankar och reflektioner om hur vi vill se en vilken roll S kan spela för att vara medskapare till en framtida värld. Det tycker jag är bra.
Som socialdemokrat är vi nu med och skapar en politik för framtiden. Nu gäller det att fylla epitetet framtidsparti med innehåll. Carin Jämtin pekade ut färdriktningen i grova drag när S på Södermalm hade årsmöte i Mars. Men hon betonade även att det är partikongressen som slutgiltigt bestämmer hur framtidsresan för S ska gestalta sig.
https://rogerdahl.wordpress.com/2013/03/12/arsmote-sodersossarna/
Nu efter en lyckad partikongress borde det vara dags att konkretisera det som sagts på kongressen. Om S ska ha någon med framtiden att göra gäller det att börja slipa på en framtidsbetonad politik redan nu.
För att formulera en vision för S som kan bära in i framtiden, är det – som jag ser det -viktigt att anlägga ett historiskt perspektiv för att förstå nuläget. Utan ett historiskt perspektiv blir det svårt att få något grepp om de dagsaktuella händelserna. Vår kunskap snuttifieras, händelserna kommer och efter någon vecka är de ofta borta igen i det mediala bruset. Sammanhangen försvinner och vi ser inte skogen för alla träd. Vår analys om vad som behöver göras blir mycket ytlig och kortsiktig. Utan genomarbetade lösningsförslag blir vi snarare en del av problemet än att vara en del av lösningen.
Utan att ha ett historiskt perspektiv blir det även svårt att säga något väsentligt om framtiden. Det är genom att följa trender som vi har möjlighet att hitta lösningar för att bryta mot dem och hitta förändringar. Så kan vi skapa nya visioner eller återanvända de gamla – men i ett nytt sammanhang.
Att hantera en större textmassa
Facebook är skapad som en dagbok. Det är inte det bästa verktyget för att kunna hålla ihop olika samtal. Efter någon månad är det svårt att hitta vad vi skrev och det är lätt att samtalet fastnar genom att vi inte hittar vad vi själv och våra samtalspartners hade för uppfattning i frågor som är snarlika de vi nu talar om. Min förhoppning är att vi i gruppen ska hjälpas åt och skapa sammanfattningar, så att vi kan utifrån dessa kan vidareutveckla våra idéer och konkretisera dem.
Facebook har även förstärkt vår vana att med några slagkraftiga ”one liners” tala om vad vi tycker och tänker i olika frågor. När vi använder vår smartphone blir det även krångligt att överblicka en längre textmassa. Universitetslärarna klagar på att eleverna har svårt att ta till sig en längre löpande text. Denna tendens kommer troligen förstärkas i och med vårt SMS-ande, twittrande och Facebook-ande. Vi tappar stegvis förmågan att ta till oss en större textmassa. Då blir det även svårt att ta till sig en samlad analys. Det blir istället enkla slagord.
De som är med och samtalar i ”Socialdemokratiska visioner” verkar vilja mer än bara slagordspolitik. Det är ett skäl till att jag gärna är med och samtalar här.
Våra högre stressade beslutsfattare vill ha resultat av utredningar om komplexa företeelser presenterade helst på en powerpointbild. Rapporten ska sammanfattas på helst en A4 sida.
Om alla universitetsstuderande skulle bli högre beslutsfattare så skulle det vara god matchning, men alla kan ju inte bli det. Men vad blir det för kvalité på besluten om beslutsfattaren inte har tid eller förmåga att sätta sig in i vad beslutet gäller? Istället för att försöka få till stånd en ändring så hänger man ut en och annan beslutsfattare och sedan rullar det bara på som vanligt igen. Det här gäller inom såväl politik som inom näringsliv och i organisationer. Tempot är helt enkelt för högt uppskruvat för att beslutsfattare ska ge sig själv tid att reflektera innan beslut fattas.
Förpackningen har blivit det väsentliga
Politiken följer tidsandan. Trots att många av oss är bättre rustande på kunskapsinhämtandets arena, verkar intresset för att sätta sig in i vad de olika politiska partierna står för vara mycket begränsad. Det finns uppenbart så mycket annat som attraherar människor idag. Den slutsats som politiker då drar är att se till att förpacka budskapet på ett aptitligt sätt. Det har under ett antal år varit gyllene tider för PR-konsulter och kommunikatörer inom politiken. Det gäller att föra ut budskapet kort och slagkraftigt så att väljarna tar till sig budskapet. Eftersom S förlorat två val är det bara att konstatera att S förlorat den kommunikativa matchen mot alliansen.
Men är det bara så att Göran Persson, Per Nuder, Mona Sahlin och Tomas Östros var för dåliga på att kommunicera budskapet? Har S tappat sin förmåga att tala med väljarna på ett sett så att budskapet går fram?
Många inom S verkar tro det. Politiken är det inget fel på. Det är kommunikationen som brister. Vi måste bli tydligare och arbeta med våra fokusfrågor för att väljarna ska återfå förtroendet. Så är det många inom S som resonerar som jag talat med.
Nog är kommunikation viktigt. Det hjälper inte hur bra politiken eller produkten är som vi ska sälja om inte budskapet går fram. Men det blir nog lite motigt att sälja konserverad gröt, även om man använder en mördande reklam. Innehållet i politiken spelar nog till syvende och sist en avgörande roll om S ska kunna återta en dominerande politisk roll. Annars hjälper det inte med PR-konsulter, oavsett hur drivna de är.
Konserverad gröt, eller en spretig soppa som ville alla väl, men som kanske just av den anledningen inte kändes trovärdig, kännetecknade S ekonomiska politik. En politik som vill vara alla goda gåvors givare tenderar att göra många mycket besvikna och desillusionerade. Håller inte den ekonomiska politiken ihop blir det inte svårt att övertyga väljarna om resten av politiken. Utan en realistisk och trovärdig plan för hur S politik ska finansieras, så blir det svårt att vinna val.
Ekonomisk dagspolitik
Det var just på den ekonomiska politikens område som S uppfattades svagast av väljarna år 2010. Alliansen fick även med sig stora grupper på arbetslinjen, Detta trots att jobben var den mest prioriterade frågan för S i valet. År 2009 hölls partikongressen med jobben i fokus i Älvsjö utanför Stockholm. Jag var där och kände stämningarna. Det är på jobbfrågan vi ska vinna valet, var den allmänna uppfattningen. Istället blev det jobskatteavdragen, rot och rut som uppenbarligen blev ett framgångskoncept för alliansen.
S som är ett pragmatiskt parti har insett att väljarna uppskattade alliansens ekonomiska politik. I trianguleringens tidevarv har S i stort sett därför accepterat den. S huvudsakliga kritik mot alliansen är nu istället att de inte fullt ut accepterar budgetreglerna. Satsning på ungdomsjobb genom att ge arbetsgivarna skattelättnader har inte fungerat menar S. Det är en dyr satsning och den ger inte den effekt som avsågs. Den ska därför bort. Men det vill inte MP, så det lär bli lite svårt att få majoritet för att slopa ungdomssubventionerna. Det känns lite tokigt tycker MP, när vi ser hur hög ungdomsarbetslösheten är.
Minskad restaurangmoms är även en dyr historia i förhållande till de begränsade jobb den ger. Denna reform vill S därför slopa.
S vill minska bolagskatten men inte lika mycket som alliansen. På dessa tre områden finns det pengar att hämta för S som kan användas för att satsa på reformer. Men dessa pengar är på marginalen i förhållande till vad jobskatteavdragen årligen kostar statskassan.
Resultatet av S ekonomiska politik blir att det inte finns något större reformutrymme. Lite mer pengar till förskolan och skolan, någon typ av investeringsfond för att ge näringslivet bidrag. Syftet är att stötta gasellföretag – nyföretagande – och så 50 kr mer till pensionärerna i förhållande till alliansen. Kanske dyker det upp lite valfläsk lagom till valrörelsen. Men på det hela taget blir det till att rätta mun efter matsäcken.
Vad ska vi ha S till?
Om det då skiljer så lite mellan S och alliansen när det gäller den politik som faktiskt kommer att föras om S vinner riksdagsvalet 2014: Vad ska vi då ha S till?
Jag ska svara på frågan med hjälp av Göran Greider. I en liten skrift som handlar om August Palm, ”Hvad vilja Socialdemokraterna”, som jag fick på en studiecirkel om ”Jämlikhetsanden” med Gamla Stans S-förening, avslutar Greider med några reflektioner och tankar efter valet år 2006. Trots att han varit så kritisk mot regeringen och Göran Persson för den politik som S fört skriver han:
”Varför är det då ändå så viktigt för att socialdemokratin skulle vinna valet?
Mitt alldeles ärliga svar på den frågan är faktiskt detta:
Med socialdemokratin vid makten rör sig det svenska samhället trots allt lite långsammare mot den där till synes ödesbestämda anpassningen till de förhärskande marknadsliberala doktrinerna. Nej, jag räknar inte med att den grundläggande färdriktningen skulle ändras om S-suttit kvar; också socialdemokratin är numera i helt grundläggande mening marknadsliberal och jag tvivlar på att någon på allvar invänder mot det påståendet. Nästan ingenting återstår av de systemkritiska, demokratiskt-socialistiska tankegångarna, som en gång fanns där. Idag har de gått under jorden.
Men jag såg alltså ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav som ett litet, men mycket viktigt hinder på väg mot en mycket snabbare marsch in i än djupare ojämlikhet och än mer marknadsliberalism. Alliansen marscherar helt enkelt fortare och det socialdemokratiska infanteriet lite långsammare, fastän färdriktningen tyvärr är densamma och länge varit det.
Det är således den mycket blygsamma uppgift jag länge tillskrivit socialdemokratin: att något hejda takten i den pågående marknadsanpassningen. I sig är det ingen dålig eller ens helt ovärdig uppgift, med tanke på styrkan i den globalt blåsande vinden. Och under tiden tänkte jag nästan historiefilosofiskt, kan möjligen en vitaliserad fackföreningsrörelse och andra, nyare sociala rörelser hinna rikta ett tryck underifrån på det där partiet, så att det på sikt återigen tar på sig en samhällsförändrande mission. ” (sid 36).
Detta skrev Göran Greider som ett eftermäle till valförlusten år 2006. Att ojämlikheten i Sverige har ökat sedan början av 1980-talet är ett känt faktum. S-regeringar har med andra ord heller inte lyckats med att hejda vägen mot ökad ojämlikhet.
Men med facit in hand ser vi vad effekten blev av att alliansen vann. De har nu lyckats med att så fullständigt sätta agendan att det bara är för S att hänga med. Valet år 2010 präglades av plånboksfrågor och många som tidigare röstat med S röstade istället med M. Sverige hade blivit ett mer kluvet land. Många – de som hade ett hyggligt välbetalt arbete och som dessutom satt någorlunda säkert i sin sadel på sitt arbete, kunde konstatera att de fått en angenäm förstärkning i kassan.
De som inte platsar in i arbetslinjens folk har däremot fått se sin ekonomiska standard krympa. Sverige har ramlat ner i jämlikhetsligan. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/klyftor-vaxer-snabbast-isverige_8172016.svd
Nu ligger alliansen visserligen taskigt till i opinionsundersökningarna, men alliansen har ett ytterligare kort att spela ut i valrörelsen, ett 5:e jobbskatteavdrag. Det är bara och vänta och se vad S ska kunna kontra med.
S tvingas att lägga sig på defensiven och har redan signalerat att inte ta strid om ett 5:e jobbskatteavdrag. Om S kommer till makten år 2014 så kommer det innebära att det finns ännu mindre pengar för nödvändiga reformer. Hur ska S hantera detta? Att gå ut och lova guld och gröna skogar som Håkan Juholt, kommer enbart att leda till en svekdebatt och förtroendet för S kommer att ytterligare dala.
Kunskapsutveckling
För att kunna vända den för S så dystra trenden gäller det att börja analysera den politiska situationen med ett historiskt perspektiv igår – idag – imorgon. Här måste det internationella perspektivet vara tongivande. Sverige kan inte föra en politik som om vi vore en isolerad ö.
Vilka realistiska möjligheter finns det idag för en nationalstat att bedriva politik som skiljer sig från våra handelspartners? Hur ser ramverket ut och hur kan S använda av de befintliga ramarna för att åstadkomma förändringar för att – åtminstone en bit – närma sig målet om frihet, jämlikhet och solidaritet.
För att nå dit gäller det inte minst att vitalisera den lokala debatten. Vi kan inte gå och vänta på att S-ledningen ska komma med kloka idéer. Styrkan hos en folkrörelse är just att många olika röster kan komma till tals. Med den bildningstradition som arbetarrörelsen står för borde det inte vara omöjligt att skaffa sig de kunskaper som är nödvändiga för att skissera på realistiska alternativ. För detta krävs en vilja. Men det är bara ett första nödvändigt villkor. Det krävs arbete att sätta sig in i hur dagens värld fungerar sett från ett historiskt perspektiv. Utifrån denna kunskap kan vi sedan börja formulera framtidsvisioner.
Kunskapsutveckling är ett flöde. Känner vi att vi kommit in i låsta positioner, kan det finnas anledning att stanna upp och börja reflektera över om det finns andra vägar att nå fram till varandra. Att nå fram till varandra innebär inte att vi ska tycka likadant. Om alla bara håller med och instämmer i vad vi har att säga uppstår ingen dynamik och ingen kunskapsutveckling. Det är genom att olika ståndpunkter bryts som det finns möjlighet att föra samtalet vidare och hitta nya lösningar på de utmaningar som vi står inför idag och i framtiden. Men att då och då bekräfta att vi har en samsyn i olika frågor gör att vi kan ha lättare att ta till oss erfarenheter, kunskaper och insikter från varandra.
Ett annat hot mot kunskapsutvecklingen är att vi redan på förhand har bestämt oss för lösningen. Var och en av oss kan då ha vår egen lösning som vi vill marknadsföra och få andra att ta till sig. Det är viktigt att vi talar om var vi står. Annars uppstår ingen dialog.
Men om vi redan har bestämt oss för att vi har Lösningen med stort L så blir det svårt för oss att ta till oss andras åsikter och referenser. Allt det som inte stämmer med vår egen ”sanning” sållar vi behändigt bort och vi tappar därigenom möjligheten att vidareutveckla oss.
Representativitet
Inom S upplever jag att det finns mycket starka låsningar mellan olika grupper, mellan vänster och höger, mellan stad och land, mellan män och kvinnor, mellan invandrargrupper och svenskfödda, mellan fackligt aktiva och politiskt aktiva.
Inom Stockholms Arbetarekommun är det idag varannan damernas när det gäller att komma fram och tala. Att kvotera in kvinnor för olika förtroendeposter och uppdrag känns för mig riktigt och naturligt. Det skyndar på utvecklingen mot jämställdhet i partiet. Det är nu även krav på en föryngring av partiet. En fjärdedel ska vara av den yngre kategorin. Även personer som är 65+ är underrepersenterade. Detta är en växande grupp i samhället och för representativitetens skull borde fler äldre komma med i olika församlingar. Personer med utländsk bakgrund är också underrepresenterade. Andelen TCO och SACO-medlemmar kommer troligen att öka. Då gäller det för LO-kollektivet att ge plats för andra fackliga organisationer. Det kommer att bli en allt svårare roll för de stackare som ska sitta i en valberedning och väga in allt detta. Till detta kommer förhoppningsvis kompetens och politiska idéer och sakfrågor att vägas in. Frågan är bara: Hur stor tyngd får dessa när alla andra parametrar har vägts in?
För att göra politisk karriär idag tycks det även vara viktigt att ha sin specialfråga och driva den hårt utan att snegla på hur den passar ihop med helheten. Man representerar en grupp medlemmar och driver deras frågor. Är man framgångsrik får man förnyat förtroende av den grupp man representerar. Olika särintressen lobbar var och en för sin egen ståndpunkt. Alltför få tar på sig rollen att se till helheten och allmänintresset.
Det är säkert så att samma fenomen även finns inom andra partier, men det har jag ingen erfarenhet av. I min tidigare yrkesroll som förstudie- och projektledare har jag medvetet valt att ha med människor med olika kompetens och som ser på saker och ting från olika perspektiv. Det gör att flera aspekter av den uppgift vi ska lösa belyses. Det gäller att inte vara för snabb till att komma fram med lösningar. Då kan vi missa viktiga aspekter som innebär att ”lösningen” i värsta fall visar sig vara en återvändsgränd, eller till och med leder oss ur askan i elden. I bästa fall hittar vi lösningar som leder oss framåt men med sämre resultat än om vi stannat upp och reflekterat en stund till.
Visioner
När vi talar om Socialdemokratiska visioner, kan vi naturligtvis fråga oss: Vad menar vi med det? Vad är en vision?
I Wikipedia läser vi:
” Vision, något man vill uppnå. En vision uttrycks oftast som ett framtida tillstånd som man vill uppnå, och behöver inte uppfylla formella krav på realism, tidsbundenhet eller mätbarhet (se organisatoriska mål för förklaring av dessa krav).
Ordet är populärt inom politiken, till exempel den så kallade nollvisionen som handlar om att man önskar uppnå att ingen dör i trafiken. ” http://sv.wikipedia.org/wiki/Vision
Redan här ser vi hur olika begreppet ”vision” kan användas. Vision kan användas för något vi vill uppnå utan att behöva uppfylla formella krav på realism, tidsbundenhet, eller mätbarhet. Alla större företag och organisationer med självaktning har idag ett visionsdokument som på en övergripande nivå pekar ut färdriktningen. Till detta dokument kopplas sedan diverse handlingsplaner och strategier för som talar om hur visionerna är tänkta att realiseras.
Men vision kan även ha en annan innebörd. För en nollvision när det exempelvis gäller i trafiken eller brottsbekämpning brukar vi oftast sätta en tidsgräns – om exempelvis tre år så ska vår 0-vision vara uppfyll. En sådan vision är även mätbar. Hur mycket avviker resultatet från 0-visionen?
De visioner som S har härstammar från upplysningstiden på 1700-talet: Frihet, jämlikhet och broderskap (som idag borde bytas ut mot de könsneutrala orden syskonskap eller solidaritet). Dessa värdeord är lika aktuella idag som då. Världen har däremot förändrats dramatiskt sedan dess. Då gäller det att hela tiden omforma metoderna för att nå visionerna. Vad betyder frihet, jämlikhet och solidaritet idag? Och vad vill vi med begreppen för att formulera en politik för framtiden?
Vad är socialdemokrati?
I en bok på drygt 100 sidor, ”Vad är socialdemokrati?” skriver Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren en mycket spännande bok om idéer och utmaningar för S. Idé och tendens år 2008.
På baksidan av boken presenteras Ingvar Carlsson (ordförande i Sveriges socialdemokratiska parti och statsminister 1986-1996). Anne-Marie Lindgren, utredningschef i Arbetarrörelsens Tankesmedja. Båda är numer pensionärer.
Boken inleds med partihistoria. Den svenska socialdemokratins historia kan indelas i fyra perioder:
kampåren från 1870-talets slut fram till 1920-talets början, när principen om allmän rösträtt segrat
genombrottsåren fram till 1940-talets mitt, när landet växte till landets största
folkhemsbyggets tid från andra världskrigets slut fram till ca 1980, när de stora trygghetsreformerna förverkligades
omvandlingens tid när industrisamhällets förändringar och den ökade internationaliseringen förändrade också politikens villkor och möjligheter – den tid vi nu befinner oss i.
Jag kommer att återkomma till denna bok och även ”Hvad vilja Socialdemokraterna?” om August Palm i kommande blogginlägg.
S i det korta perspektivet, Göran Greider
När August Palm, en skräddare från Skåne, höll sitt klassiska anförande på Gustav Adolfdagen den 6 november år 1881, var platsen Hotell Stockholm på Baltzargatan. Talet uppmärksammades av den lokala pressen och Palm fick en del positiva omdömen. Så skrev exempelvis Skånska Aftonbladet: ”Talaren visade sig vara en rätt god folktalare och visste anslå rätta tonen för att väcka och underhålla församlingens intresse. ”
Vad säger motståndarna om oss, frågar Palm. De menar att vi inte respekterar egendomsrätten, att vi vill upphäva äktenskapet och införa den fria kärleken, att vi förnekar fäderneslandskärleken och vill ha bort all religion.
Men Palm avvisar dessa anklagelser. Att dela upp all egendom var en för honom absurd tanke. Hur skulle man kunna dela upp dessa? Någon skulle få en skena, en annan en bit lokomotiv, en tredje ett hjul. Däremot vill S förbjuda ”Stormännen Kapitalisterna” att dela. En affärsman som hade hundratals anställda blev rik, eftersom han stoppade pengar i sin egen ficka varje gång han betalade ut lön till sina arbetare.När det gällde den fria kärleken var det snarare ”Storborgaren” som kunde hålla sig med damer på stan och hade dessutom egna sovrum där han kunde ta emot kvinnliga besök.
När det gällde att S var fientligt inställda till fäderneslandet, så är det fullkomligt sant att vi är internationella. Vi sätter kärleken till hela världen över kärleken till fäderenslandet. Historien har visat att nationerna har splittrat folk och framkallat blodiga krig. Låt oss inte glömma att är satta på jorden inte för att hata och slå ihjäl varandra utan för att skapa fred och inrätta ett samhälle där alla har nog men ingen för lite.
Om religionen menade August Palm att det ska var och ens hjärtesak. Kort sagt kyrka och stat ska åtskiljas. (sid 6ff).
Jag återkommer till August Palm i ett kommande blogginlägg.
Göran Greider menar i skriften ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”
Att August Palm hade tydliga motståndare som han argumenterade mot. Det var ”Storborgarna” som han vände sig mot, och deras sätt att tänka. Utifrån detta motstånd formulerade han sin vision där social jämlikhet och makt över produktionsmedlen är centrala inslag. Den som drömmer om en annan samhällsordning, vaknar i alltid i absolut nutid, säger Greider med poetens språkdräkt.
Men någon gång under 1990-talet blev S ett parti utan motståndare, menar Greider. Under valrörelsen undrade förmodligen många människor vad S numer har för fiender, förutom några elaka ledarskribenter i den borgerliga pressen. Därför tänker sig Greider att S måste skaffa sig 3 tydliga motståndare.
1.) Den borgerliga politiken och den oreflekterade marknadsliberalismen. I själva verket trängs högeralliansen och S i varsitt hörn av samma lilla marknadsliberala fläck. Det är svärmar av borgerliga högerekonomer som han målar ut som busen i dramat.
Det går naturligtvis att invända mot Greider att denna utveckling påbörjades redan på 1970-talet med Milton Friedman och Chicagoskolan. I Sverige började ojämlikheten breda ut sig runt 1980. Men jag förstår Greiders resonemang. Det var först på 1990-talet med finanskrisen som det stod klart för stora grupper människor att det inte stod rätt till med den stegvisa reformistiska vägen mot ökad jämlikhet. Arbetslösheten sköt i höjden och när vi gör bokslut över skuldsaneringspolitiken som S bedrev på 1990-talet blir det ett dystert facit för alla som tror på Jämlikhersanden.
Nationalekonom Stefan de Vylder beskriver resultatet på följande sätt i boken Världens Springnota (sid 42):
”Vad gäller de fördelningspolitiska konsekvenserna av 90-talskrisen var det barnfamiljer, unga och fattiga som drabbades hårdast. Inkomstfördelningen var väsentligt ojämnare mot slutet av decenniet än på 80-talet, och arbetslösheten för ungdomar, speciellt bland dem med utländsk familjebakgrund, förblev mycket hög under hela decenniet. Ensamstående (kvinnor i regel) med barn, som mellan 1990-1999 fick uppleva en minskning av sin disponibla inkomst med nära 8 procent, var en annan grupp som fick bära en stor del av budgetsaneringens bördor. Den enda familjekategori som fick se sina disponibla inkomster stiga under 90-talet var de så kallade dinkies (double income no kids), alltså sammanboende utan barn.”
S hade under denna tid regeringsmakten från 1994 -1999. Göran Persson brukar få stående ovationer för det saneringsarbete S utförde under dessa år. Saneringsarbetet var nödvändigt och hans insats ska inte underskattas. Men var det alldeles nödvändigt att det var just de personer som hade den sämsta ekonomin som skulle drabbas hårdast? Det är svårt att få ihop en sådan politik med S stolta visioner om ett jämlikt och ett solidariskt samhälle.
Min mamma började kalla socialdemokraterna för socialmoderaterna. Det går ju inte längre att skilja dem åt, menade hon. Den åsikten har hon fortfarande.
2.) Den andra motståndaren är av en annan dignitet, nämligen kapitalismen själv. Uppgiften för en vital rörelse är att visa människor att det finns ett mycket större maktlandskap än den rent parlamentariska-politiska, nämligen hela den ekonomiska sfären. Idag förknippar de flesta makt i huvudsak med politiker, men när det större maktlandskapet avtäcks – med alla sina kapitalägare, pensionsfonder, storbanker och börser.
Här pekar Göran Greider på pudelns kärna. Inte minst människor som säger sig vara vänster hyser en naiv övertro på politikernas möjlighet att via parlamentet avskaffa eller utjämna de den enorma makt den globala kapitalismen skaffat sig. Det innebär inte att enskilda aktieägare fått större makt, tvärtom. Men hela det globala systemet i sig är idag i princip omöjligt att komma åt från ett nationalstatsperspektiv. Här måste det till internationell samverkan. Hur detta ska gå till återkommer jag till. Att ta bladet ur munnen och säga som det är verkar vara en motig uppgift för politiker från alla läger idag. Alla vill låtsas ha större makt och befogenheter än vad de faktiskt har. Nu fungerar politikerna som en buffert mellan väljare och kapitalet och får ta den ilska som människor känner när de känner sig maktlösa och marginaliserade. När det börjar gå upp för människor att det inte är politikerna som styr utan att det finns en styrgrupp ovanför dem, så kanske deras höga löner i än högre grad än idag börjar ifrågasättas. Detta även om politikernas löner bara är småsummer i jämförelse med de löner och förmåner som näringslivets eliter höstar in. Att ligga lågt om att det finns starkare krafter än politikerna ligger därför i såväl politikernas som för näringslivets elits intressen.
3.) Den tredje motståndaren Göran Greider nämner är rörelsen själv. Med Person-eran nådde den gamla traditionen med en hövding som alla lojalt ska ställa upp på sin tragikomiska fullbordan. En liten men klok reform skulle vara att införa en språkrörsmodell för S ledning.
S självgodhet att ha vant sig med att vara ett 45-procentparti som inte behövde tänka tanken att behöva samverka med V och MP. Självgodheten måste vara momentan, när partiledningen uppenbarligen trodde att det räckte med att erbjuda väljarna stabila statsfinanser för att vinna val.
Min erfarenhet av S är att det alltid så länge jag minns funnits en mycket stark auktoritetstro bland S gräsrötter. Om medlemmar är missnöjda så röstar de hellre med fötterna och börjar sysselsätta sig med annan verksamhet istället och lämnar politiken helt. Men S behöver några oppositionella som säger sitt hjärtas mening. Utan de oppositionella tappar S trovärdighet bland människor om att det går att ha avvikande åsikter mot den etablerade sanningen inom S.
Här spelar Göran Greider och Daniel Suhonen viktiga roller. Så länge de inte blir ett hot mot etablissemanget inom S så får de hållas. När LO och SAP kommer på kollisionskurs med varandra uppstår däremot en svårhanterlig situation som vid löntagarfonderna och Rosornas krig. Men S brukar vara bra på att hantera även sådana situationer, men det kan ta några år. LO har efter stort gnissel till slut fått rätta in sig i leden.
Göran Greider och Daniel Suhonen har på många sätt fått ikläda sig rollen som den moderna tidens August Palm. De agiterar såväl mot det samhälle de vill förändra och även mot den ledning som inte mer distinkt leder till samhällsförändringar för att nå visionen om frihet, jämlikhet och solidaritet. Men Greider säger sig också vara realist. Det måste finnas människor i rörelsen som brinner för att åstadkomma praktiska resultat. Annars når man inte regeringsmakten. Utan den kan S ha hur väl genomarbetade strategier som helst. Det finns ändå ingen möjlighet att genomföra dem.
Han avslutar med en reflektion över vilka grundläggande idéer som genomlyser allt det mångskiftande tänkande som måste äga rum i en framgångsrik politisk rörelse. Det inre ljuset måste komma någonstans ifrån. Och det måste genomlysa inte enbart Socialdemokratin, utan ännu mer – och framförallt – socialdemokraterna. ( sid 39 ff)
Epilog
Sedan Göran Greider reflekterade över valutgången 2006, har mycket stora omvälvningar skett i värden. En finanskris 2008 spred sig som en löpeld från USA runt om i världen, men där västvärlden drabbats hårdast. I dess kölvatten kom skuldkriser som drabbade västvärldens stater när de gick in och räddade bankerna. Öst och syd har däremot klarat sig tämligen välbehållna ur krisen som tycks påskynda det stora globala skiftet där väst får se sig akterseglade av sina forna kolonier. Kanske är det faktum att Angola ger lån till sin forna kolonisatör Portugal för att de över huvud taget ska klara att ha huvudet över vattenytan, den mest tydliga symbolen för det globala skiftet.
När nyliberalismen krackelerade borde då inte S i Europa och världen över kunnat påvisa alternativ och dragit fördel av det inträffade? Det tragiska resultatet hittills är att så inte verkar bli fallet. Det var inte bara nyliberalismen som fick sig en rejäl törn. Även S varumärke staten och kapitalet som sitter i samma båt fick sig en ordentlig näsbränna.
Subprimelånen som kom till under Clintonadministrationen var just ett exempel på ett samverkansprojekt mellan staten och kapitalet. Staten initierade det hela för att möjliggöra att även en lägre medelklass att flytta in i Mc Mansions. Att bygga hyresrätter var det inte tal om. Den amerikanska drömmen om ett eget hus ligger djupt rotat den amerikanska framgångssagan.
Bankerna fick uppdraget och tjänade kopiöst mycket pengar på subprimelånen. De var just dessutom riskfria eftersom staten stod som garant, fortsatt samverkan staten och kapitalet. Genom riskspridning – som brukar vara en mycket bra strategi – att föra in subprimelånen i den övriga lånestocken skapades som man trodde ett idiotsäkert sätt att hantera lånen. Alla verkade vara vinnare på upplägget. Politikerna kunde ta åt sig äran att visa handlingskraft och lyckas skapa bostäder som människor efterfrågade. Bankerna var mycket nöjda med upplägget och tjänade grova pengar på upplägget och de som fick tillgång till nya hem var av naturliga skäl mycket positiva. Det fanns naturligtvis några som höjde ett varnande finger, men de blev snabbt nedtystade. Politik är att vilja. Ekonomi likaså. Det fanns helt enkelt inga motkrafter som var starka nog att säga ifrån och kunna bli lyssnade på. Några tråkiga riskanalytiker ville ingen höra på. När alla springer åt samma håll och ingen lyssnar på en kritisk röst då är det fara på färde. Det har vi läst oss nu.
När det senare visade sig att de boende inte hade råd att betala för lånen uppstod krisen. Människor stod plötsligt på bar backe och bankerna blev mot sin vilja husägare till fastigheter som sjönk dramatiskt i värde. Bankerna höll på att gå i konkurs och räddades av staten, med argumentet att de var systemkritiska och var förstora för att tillåtas gå i konkurs. Att staten skulle ta över bankerna fanns inte i sinnevärlden, trots att de var så samhällskritiska.
Efteråt har jag hört röster som talat om att det skulle blivit avsevärt mycket billigare för USA och världen om staten gått in och räddat de boende och låtit dem bo kvar, istället för att rädda bankerna. Men en sådan lösning fanns inte i sinnevärlden hos vare sig Bush – eller Obama-administrationen. Om den amerikanska staten hade gått in och räddat de boende hade finanskrisen antagligen inte fått den dramatiska utveckling som den fick. Men det är alltid lätt att vara efterklok. Att rädda kapitalet i ett kapitalistiskt samhälle är också mer naturligt än att rädda de boende.
För att få igång ekonomin som helt hade avstannat pumpande den amerikanska staten ut kopiösa mängder pengar skapade ur ingenting för att smörja finansmarknaderna och få fart på jobben. Det har inneburit att USA:s statsskuld växt till helt sanslösa belopp. Börserna är uppumpade av att det hela tiden strömmar in mer pengar i de finansiella systemen. Det paradoxala inträffar att medan västvärlden är drabbad av lågkonjunktur och arbetslösheten är fortsatt hög så ligger aktiebörserna och nosar på all time high.
Vilken läxa har vi då lärt oss av det som hände. Som det verkar inte så mycket. De stora systemkritiska amerikanska bankerna har blivit ännu mäktigare eftersom de banker som gick i konkurs lämnade efter sig kunder som nu sökte sig till de återstående bankerna. De har blivit ännu svårare att låta dem gå i KK och de kan vara än mer avkastningsbenägna än tidigare. Staten kommer ändå in som en hjälpgumma.
Globaliseringen 3.0 