Social rättvisa
Social demokrati, med en konstpaus mellan orden, sa Håkan Juholt och satte fokus på två bärande begrepp för S. Social rättvisa och demokrati är två honnörsord som burit upp rörelsen historiskt och har fortfarande samma idéburna slagkraft.
På ett seminarium den 14 april 2011 på kulturhuset i Stockholm deltog Thomas Pogge, [1] professor vid Yale University, USA. I snabb takt rev han av ett antal powerpointbilder som alla visade att ojämlikheten hade ökat i USA sedan 1970- talet. Det är en liten superrik elit som blivit än rikare. Tomas Pogge är i gott sällskap.
I program ‘Left behind’ på CBC (Kanadas motsvarighet till BBC, public service radio/teve) beskrevs den ekonomiska utvecklingen i USA och Kanada från 1950-talet och fram till idag. Ojämlikheten har sedan 1980-talet ökat i Tyskland, Sverige, México och Japan. Men epicentrum för den ojämlika utvecklingen är i USA. De rikaste 400 personerna i USA äger mer än 150 miljoner människor äger tillsammans. Genomsnittslönerna i USA har stagnerat sedan 1970-talet. Sedan 2001 har åtminstone 50 procent av befolkningen, inflationsjusterat, haft stagnerade eller minskade inkomster i USA. Den rikaste procenten tjänade på 1970-talet omkring 9 procent av den totala nationalinkomsten i USA. Nu tar den rikaste procenten in mer än 20 procent av BNP. Mitt i recessionen under finanskrisen 2007, tog den rikaste procenten in 23.5 procent av den totala nationella inkomsten. Enligt Robert Reis har vi inte sett så stora inkomstskillnader sedan 1928 året innan den stora finanskrisen på 1930-talet. Den stora inkomstskillnaden var en huvudsaklig orsak till 1930-talskrisen. De flesta arbetare tjänade inte tillräckligt för att få ekonomin att fungera (keep the economy going). Istället för att investera i jobbskapande aktiviter stoppade de rika in sina pengar i aktiemarknaden och skapade en ohållbar tillväxt på Dow Jones. Detta tillsammans med en avreglerad finansmarknad skapade det kraschen på Wall Street 1929. [2]
För att få fart på ekonomin och komma ur depressionen skapade Franklin D. Roosevelt the New Deal. Den nya given innebar stöd till industrin, jordbruket och igångsatte offentliga arbeten, bland annat vägbyggen. Bönderna fick låna pengar för att köpa moderna maskiner till jordbruket. Fackföreningarna fick rätt att förhandla om löneavtal för sina medlemmar och man stiftade lagar om socialförsäkringar. [3]
För att se till att inte en liknande katastrof skulle inträffa igen skapade Franklin D. Roosevelt ett antal lagar som bland annat gav ålderpensioner och reglerade bankerna. Den här politiken möjliggjorde den gyllene åldern efter kriget. Vi rörde oss mot jämlikhet säger Robert Reich. Orsaken var starka fackföreningar, förstklassig infrastruktur och god utbildning. Det var förvisso så att kvinnor och minoriteter hade det sämre ställt men på 1960- och 70-talet började nationen ge allt fler större möjligheter.
Även Kanada började en gyllene era efter kriget. Under efterkrigstiden och fram till slutet på 1970-talet närmade sig Kanada USA när det gäller BNP (Bruttonationalprodukten) och gick om USA när det gäller välfärdssatsningar. Det var den tiden när människor gick med i facket och krävde högre löner, bättre arbetsmiljö och bättre förhållanden på arbetsplatserna. Välståndet var baserad på sociala kontrakt mellan affärsverksamheten, arbete och regeringen. Reallönerna i Kanada dubblerades mellan 1950 -1970. Det var ok att företagen tjänade pengar, men i gengäld skulle företagen ge anständiga löner och betala skatt. Tillväxten medförde att utbildning, hälsovård och pensioner kunde förbättras. Den gyllene eran var baserad på en hel del samverkande faktorer. Företagen var lönsamma och var nöjda med att vara i Kanada. Regeringar var inriktade att se till de stora befolkningsgruppernas behov. Det fanns ett hot från kommunismen. Företagarna ville visa att arbetare kunde behandlas anständigt under kapitalismen som hade ett legitimitetskrav från människor. En kapitalism med ett mänskligt ansikte.
På 1970-talet började företagen i USA och Kanada att få lönsamhetsproblem. Oljekrisen och internationell konkurrens från Tyskland och Japan var bland annat orsak till dessa problem. Den här krisperioden skapade en stagflation. Stagnation, hög inflation och hög arbetslöshet samtidigt. Människor började säga att vi inte längre har råd med välfärdstaten. Keynes idéer kom ut modet och Milton Friedmans och Chicagoskolans idéer började ta över det ekonomiska tänkandet. Den nyliberala eran tog sin början. Politiskt var det Ronald Reagan, Margret Thatcher och i Kanada Martin Brian Mulroney som stod för nytänkandet.
Regeringen skulle inte längre hålla på med det som de tidigare gjorde. Istället skulle de lämna över så mycket som möjligt till marknaden. Det är den här politiken som går under namnet Washington Consensus, nyliberalism eller globaliseringen. Välfärdspolitiken och staten framstod nu som ett problem för företagande snarare än som en naturlig del av kontraktet mellan arbete och näringsliv. Företagen behövde expandera för att återfå sin lönsamhet.
Den nya ordningen möjliggjordes av att den tekniska utvecklingen skapade en ökad automation. Produktiviteten, produktion per arbetad timme ökade. Många av de arbetsuppgifter som var tämligen välavlönade automatiserades. Andra försvann med globaliseringen till låglöneländer. Även här var det ett teknikskifte som möjliggjorde utflyttningen. Ny teknik med salteliter och global IT, tillsammans med bättre fartyg och hamnhantering möjliggjorde att varorna producerades i låglöneländer och transporterades tillbaks till Nordamerika för konsumtion. En växande del av produktionsapparaten började flyttas till låglöneländer.
Regeringarna Reagan, Thatcher och Mulroney hjälpte till i denna process för att förhindra fackföreningar att ställa sig i vägen för utvecklingen. Fackföreningarna marginaliserades och människor fick hitta nya ställen att försörja sig på. Nya jobb dök upp. Mot slutet av 1970-talet började finanssektorn att avregleras. Denna process fortsatte sedan under 1980 – och 90-talet. Finanssektorn började generera enorma belopp som lockade till sig människor. Som symbol för de nya jobben står ”Yuppien” young urban professional” eller ”young upwardly mobile professional”. Unga välutbildade medelklass personer började arbeta inom finanssektorn som växte dramatiskt. En ny klass av investerare och hedgefondsförvaltare växte fram. Finanskapitalet kom allt mer att leva ett liv vid sidan av den traditionella bankrollen, som är att låna ut pengar till företag och privatpersoner.
Dessutom växte det fram en ny välutbildad elit som arbetade inom marknadsföring, public relation (PR), media, underhållning, juridik, ekonomi och inom den kunskapsbaserade ekonomin. Andra grupper som blev vinnare i den globala dansen var idrottsstjärnor och mediakändisar som tävlade med finansknuttar om att tjäna mest pengar. Västvärlden skulle plocka jobben som låg högst i förädlingskedjan, resten skulle fasas ut genom automation eller go global. Den här gruppen bildar den nya eliterna och är sammankoppad med de riktigt superrika.
Växte gjorde även den arbetsintensiva servicesektorn. I den här gruppen har vi alla människor som arbetar med andra människor exempelvis skola, vård och omsorg. Men ännu mer växte dagvaruförsäljning, caféer, restauranger och diverse serviceyrken. Lönerna var här ofta så låga att det krävdes flera arbeten för att kunna få ekonomin att gå ihop.
Flexibiliteten var nyckelordet. Företag ville i mindre utsträckning ta ansvar för fast anställd personal. Istället blev allt fler ”fria agenter” småföretagare som fick sälja sin arbetskraft på den fria marknaden. Unga med hög utbildningen hade en ganska bra resa, men det var en katastrof för äldre och lågutbildade.
I Europa höll exempelvis Tyskland, Frankrike och de skandinaviska länderna mot denna utveckling med ett relativt högt skatteuttag med progressivitet som dämpade effekten av ojämlikheten. Dessutom var fackföreningarna starkare i Europa än i USA och Kanada.
Medelklassen fick allt svårare att få ekonomin att gå ihop och börjar leva på lån för att kunna behålla sin levnadstandard. Efter finaskrisen 2008 är nu ojämlikheten i USA i partitet med Rwanda och Uganda. Trots att USA är en avancerad demokrati. Utvecklingen i Europa börjar allt mer likna den i USA och Kanada.
I programmet ställer man frågan: Hur kan man i en demokrati få genom en politik som så uppenbart missgynnar 99 procent av befolkningen? En befogad fråga som ställs i programmet. Svaret som Tomas Frank ger är att man inom eliten satsade rejält med pengar på tankesmedjor och lobbyverksamhet för att ändra människors normsystem. Republikaner och demokrater hade dessförinnan varit överens om välfärdsstatens betydelse. Nu började välfärdsstaten ifrågasättas. Den kostade för mycket och tvingade människor att betala för mycket i skatt. Sedan dess har skatterna minskats så att de redan mycket rika har blivit ännu rikare som Warren Buffett, konstaterar ovan. Ronald Reagan blev symbolen för den nyliberala ekonomiska politiken. Men nyliberalismen var inte tillräckligt säljande i sig.
De rika startade det kulturella kriget som man talar om i USA. För att lyckas få en majoriter för sin politik riktades marknadsföringen istället främst till de värdekonservativa idéerna. Det kulturella kriget går tillbaks till 1960-talet. Udden riktades mot avvikare i samhället; vänsterradikala, kulturarbetare, mediemänniskor, Hollywood stjärnor, Vietnamkrigsmotståndare, drogmissbrukare, homosexuella, transvestiter, ”dropouts”, feminister, sexuell lössläppthet, brist på religiösa värden och brist på normer och brist på ordning och reda. Det var med denna infallsvinkel som Richard Nixon blev vald. Mot allt detta som skapade oordning ställdes mot moral, normer och ordning och reda som Nixon och Ronald Reagan stod för. Han symboliserade även den starka handlingskraftiga mannen, som inte bara pratar utan får saker gjorda. Han lyckades ställa USA rätt igen med start i Kaliforninen. Han drev en hätsk kampanj mot de ovanstående uppräknade grupperna. Det värdekonservativa budskapet kopplades till amerikansk religiositet och individualism. Marknaden framställdes som en mer demokratisk form än den politiska demokratin. Vetenskapen ifrågasattes och kristna värden sattes i dess ställe. Bibelns skapelseberättelse fick ökat spelrum och vetenskapliga förklaringar ifrågasattes av ledande republikanser. Modernismens relativa värden ifrågasattes. En kristen höger kom med enkla svartvita förklaringar till livets alla skeden. Marknaden målades upp i religiösa termer och var tillsammans med Gud svaret på alla livets frågor, såväl i stort som i smått. Med den här marknadsföringen, att tala om moral istället för ekonomi, lyckades eliten hålla fokus ifrån att klyftorna mellan de superrika och resten av befolkningen ständigt växte. Oppositionen blev också alltmer fragmenterad. NGO:s drev sina frågor utan att ha ett helhetsperspektiv på de politiska händelserna. Ju mer de olika minoritetsgrupperna agerade desto mer stärkte de konservativa motkrafterna, ”Verklighetens folk” för att använda KD-ledaren Göran Hägglunds uttryck.
De frågor som den kristna högern tar upp är mycket varierande. En av dem är motståndet mot fri abort. De många republikanska tankesmedjorna har varit synnerligen framgångsrika i deras marknadsföring. De har tillgång till ofantliga summor pengar för att sprida denna information i media. Dessutom spelar media med i denna dramaturgi och är part i målet. Den politik republikanerna gynnar främst är den rikaste procenten av det amerikanska folket. Men genom att starta krig mot den kulturella eliten har de istället hittat en ny fiende. Det är diverse Hollywoodmediala människor, studerande på college, homosexuella, kulturmänniskor och feminister som är de verkliga bovarna för ”verklighetens folk”. De tror att de vet bättre än du. Här har vi eliten som måste hållas kort. Idag är klimatfrågan en sådan symbolfråga. En elit som ska komma och tala om för oss vanliga människor att vårt klimat är hotat. Vem tror de att de är? Det finns inga bevis. Det är bara propaganda från eliten och den verkliga eliten spelar med i denna skickligt dramaturgiska teaterföreställning och skänker villigt stora belopp till dessa grupper och tankesmedjor som ihärdigt pumpar ut det värdekonservativa budskapet.
I Kanada är situationen nästan lika ojämlik som i USA. Det menar Linda McQuaig som under många år arbetat med ekonomiska fördelningsfrågor i Kanada. När det gäller välfärdstatssatsningar låg Kanada före USA i under de gyllne åren från krigsslutet till slutet på 1970-talet. Det har därför tagit lite längre tid att rusta ner välfärden. För topprocenten har det skett en drastisk förändring. På 1960-talet hade topmanagement löner som var 20-30 gånger så höga som genomsnittslöner. Det tyckte många var oanständigt höga löner då. Idag har de löner som är 200-250 gånger så höga. Än värre om blir klyftorna om vi tittar på den lilla grupp superrika promillen av Kanadas löntagare ser vi att det är de som har blivit helt oanständigt rika. Deras andel av den totala nationella inkomsten är större än någonsin tidigare i historien. Om vi ska göra bokslut efter 30 år av nyliberalism så har det inte riktigt blivit som vi blivit lovade. Det var inte åt alla lycka bär. En liten grupp superrika har berikat sig men medelklassfamiljer tvingas arbeta mer för att hålla sin levnadstandard. Jämför vi med 1950 – talet kunde en familj leva på en inkomst, det går för de flesta människor inte idag. Kanada är hack i häl med USA när det gäller ojämlikhet. Ojämlikheten växer dessutom snabbare i Kanada än i USA sedan mitten på 1990-talet. De 20 åren som ledde fram till finanskrisen tog topprocenten en tredjedel av nationalinkomsten.
På 1970-talet hade det varit omöjligt att motivera så kopiösa löneskillnader. Människor skulle ha reagerat på det omoraliska i dessa klyftor. Om man arbetar mycket kan man möjligen vara värd några gånger mer i lön. Men det finns ingen som kan vara värda 200-250 gånger mer. Löneökningen gick inte att motivera på några sakliga grunder. Top management hade inte blivit 250 gånger så produktiva. Genom att pressa tillbaka fackföreningar och förändra människors normsystem, med en massiv medial påverkan, lyckades eliten med konststycket att ta över det republikanska partiet och ändra amerikanernas norm och värdesystem. De som kritiserade de kolossala klyftorna uppfattades som avundsjuka och förstod inte att stora klyftor gynnade tillväxten i samhället och jobben. Skatten har även blivit allt mindre progressiv.
På samma sätt som i USA har det skett ett skifte i Kanada från industrijobb till servicejobb. Otryggheten för stora grupper av arbetskraften har inte varit så stor sedan välfärdstaten började byggas på 1930 talet. Det är lätt att åka ur den ordinarie arbetsmarknaden. Linda McQuaig pekar på de skandinaviska länderna som föredömen. Men nu är vi på väg åt samma håll. I programmet hävdas att vi i Skandinavien och Tyskland lyckats med att upprätthålla de sociala kontrakten, mellan företag, arbete och staten. Det har man inte i Kanada. Men hur är det egentligen i Tyskland? Arbetskraften har fått hålla tillbaka sina lönekrav och näringslivet har blivit mer konkurrenskraftiga. Hur står det till i Sverige? SNS-rapporten (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) om inkomstfördelningen i Sverige, pekar på att klyftorna har ökat i Sverige sedan 1980-talet. Orsaken är främst inkomsten av kapital.
Nedan finns en referenslista som jag bifogar från CBC:s hemsida.
Resources
Left-Behind Participants
Neil Brooks, professor of tax law and policy at Osgood Hall Law School, and co-author of The Trouble With Billionaires.
Alex Himelfarb, Director of the Glendon School of Public and International Affairs at York University and former clerk of the Privy Council.
Robert Frank, professor of economics at Cornell University and author of The Darwin Economy: Liberty, Competition and the Common Good.
Thomas Frank, columnist for Harpers Magazine and author of Pity the Billionaire: The Hard-Times Swindle and the Unlikely Comeback of the Right.
Anne Golden, president of The Conference Board of Canada.
James Laxer, professor of Political Science at York University and author of Beyond The Bubble: Imagining a New Canadian Economy.
Linda McQuaig, columnist for the Toronto Star and co-author of The Trouble With Billionaires.
Robert Reich, former US Secretary of Labor in the Clinton Administration and author of Aftershock: The New Economy and America’s Future.
William Watson, professor of economics and McGill University and columnist for The National Post and the Ottawa Citizen.
Richard Wilkinson, epidemiologist and author of The Spirit Level: Why Equality if Better for Everyone [4]
Ett framtidsperspektiv
När Tomas Pogge började tala om framtiden så menade han att om vi för utvecklingen i tangentens riktning kommer globaliseringen att utjämna mellan olika grupper och världsdelar, mellan väst och tillväxtländerna, mellan olika etniska grupper och mellan män och kvinnor. Däremot kommer klyftorna inom dessa grupper att öka markant. Klyftorna kommer att öka inom nationalstaterna, inom världsdelar, inom etniska grupper och inom grupperna män och kvinnor. Möjligen kommer det att ske en förändring i Kina, där man nu börjar fokusera på att även få med de fattigaste i utvecklingen och inte bara en allt mer välmående över – och medelklass. I Brasilien har de extremt fattiga lyfts upp en liten bit ur fattigdomsträsket under ledning av Lula de Silva. Olika organisationer kan även vara med och bidra till att även de Tomas Pogge fattigaste får möjlighet att lyfta sig ur deras armod. Men tendensen är ändå tydlig menar Tomas Pogge.
Enligt Leif Pagrotsky har Europa haft den sämsta ekonomiska utvecklingen i världen sedan EU sjösattes. Det är denna svaga utveckling som nu visar sig i stora delar av Europa. Andra delar av Europa har den ekonomiska utvecklingen däremot gått mycket bra. Tyskland är den stora vinnaren av eurosamarbetet och har även pga att hålla nere lönerna lyckats att klara den internationella konkurrensens. Men det innebär att fackföreningsrörelsen tvingats på reträtt och klyftorna i landet ökar. Sverige har klarat sig bra i den internationella konkurrensen på grund av att vår exportindustri gått så bra, inte minst på grund av att vi inte är med i eurosamarbetet och fått konkurrensfördelar med vår svagare krona. Nu har kronan istället stärkts. Men klyftorna i Sverige ökar och har ökat sedan början av 1980-talet. Det här är väl inte direkt den utveckling som en socialdemokrat kan skratta sig lycklig åt.
Demokratin eller plutokrati
Hur står det då till med demokratin i världen? USA som historiskt tagit på sig rollen att vara demokratins internationella försvarare har uppenbara problem på hemmaplan.
Anna Laestadius Larsson skrev i sin kolumn i SvD i våren 2011 under rubriken ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”:
I Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain har folket rest sig mot sina diktatorer, krävt frihet och jämlikare samhällen.
Trots den grönskande våren och solen som värmer i nacken är väl kanske inte allt så tipp topp här hemma heller. Det finns en del att diskutera när det gäller skolan. Och integrationspolitiken. Inkomstskillnaderna ökar. Och vi har fått ett nytt politiskt begrepp: utanförskapet. Men om någon skulle få för sig att fråga svenska folket om vi tror att det kommer att bli en revolution i vårt land de närmaste hundra åren skulle nog de flesta, efter att det första nervösa skrattet lagt sig, svara ett rungande nej.
När CBS News i samarbete med Vanity Fair i slutet av februari ställde frågan till närmare tusen amerikaner svarade 45 procent ja. Nästan hälften av amerikanerna tror att det kommer att bli en ny amerikansk revolution inom de närmaste hundra åren. [5]
Ganska många jag talat med har tagit upp revolutionerna i norra Afrika och ser det som en början till något som även kan smitta av sig till Kina. Det finns en stark tilltro till att demokratin kommer att segra i dessa länder. Även i Kina kommer demokratin till slut att slå genom. Däremot är Anna Laestadius Larssons infallsvinkel inte förekommande bland de jag talat med. En ny amerikansk revolution i det demokratiska USA kan låta främmande. Det är väl bara att använda röstsedeln om de är missnöjda och rösta fram ett alternativ. Anna Laestadius Larsson fortsätter:
”Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk rådgivare till president Bill Clinton och chefs ekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz.” [6]
Artikeln kan även läsas i Vanity Fair. [7] När nobelpristagare Joseph Stiglitz skrev detta i Vanity Fair fanns det bara teapartyaktivister ute på gatorna och demonstrerade. Nu har de fått konkurrens av nya grupper som visar sitt missnöje mot finanskapitalet och arbetslösheten. Det kan utveckla sig till en mycket dramatisk valkamp i USA nästa år. Men frågan är om det gör så stor skillnad om demokrater eller republikaner vinner. Det verkar vara viktigare att det dyker upp fler med Warren Buffett, Bill Gates, Georges Soros, Percy Barnevik och PG Gyllenhammar bland näringslivets folk. Det är ju bland dessa entreprenöriella matadorer som de verkligt avgörande besluten fattas. Money talks.
USA är även i gott sällskap. De länder som idag växer och får en allt mer ekonomiskt dominerande ställning har väl inte demokratin som det mest högprioriterade. Kina och Ryssland bedrivs idag som jättekoncerner och bedömer den internationella agendan från strikt affärsmässiga grunder. I en koncern är demokration inte på något sätt någon viktig framgångsfaktor. I Indien är korruption och kastväsendet hinder för att en demokrati värt namnet ska utvecklas. Ett Europa på dekis ekonomiskt sätt, kommer att få det allt motigare att sprida budskap och demokrati och mänskliga rättigheter. Vem bryr sig?
Inte heller på det demokratiska området har den internationella utvecklingen gått S väg. Den internationella socialdemokratiska berättelsen och social rättvisa och demokrati stämmer inte alls med hur världen faktiskt håller på att utvecklas. För några år sedan hade vi en studiecirkel inför EU-valet. Studiematerial var skrivet av Margot Wallström och Anders Färm om ”Folkets Europa”. Idén var att Europa skulle utvecklas från ett elitprojekt till ett socialt Europa. Om vi idag skulle åka till Grekland, Spanien, Italien, Portugal eller Irland och tala om ett socialt Europa skulle vi nog antagligen bli betraktade som lite efterblivna och uppe i det blå. Vad är det för värld S talar om? Kom ner på jorden och se hur saker och ting verkligen förhåller sig istället för at berätta sagor. EU har just de senaste åren visat sig vara just det elitprojekt som ligger så långt från S värderingar man någonsin kan komma. Som reaktion mot den ökade ojämlikheten växer det sig fram allt starkare högernationalistiska rörelser som är motståndare till en alltför stor invandring, men framförallt börjar dessa grupperingar samla missnöjet mot ett EU-projekt i fritt fall.
Det ska bli intressant att se hur S denna gång ska lägga upp valstrategin inför EU-valet 2014. Vad har framtidspartiet S att säga om utvecklingen i Europa? Hittills har det varit mycket tyst från S sida. Det helt orimliga att till alla pris rädda tyska och franska banker borde väl inte vara så svårt för S att skapa en motpolitik mot. Men det är tystnad tagning som gäller.
Istället kommer kritiken lite oväntat från helt andra håll. På World Economic Forum i Davos, där världens eliter samlas, har kapitalismens kris diskuterats i flera år. Financial Times tar upp liknande tema. IMF-rapporter tar upp ojämlikheten som en orsak till finanskrisen. Men S verkar vara oförmögna att formulera en egen ekonomisk politik.
I Sverige får vi läsa Andreas Cervenka och Anna Laestadius Larsson i SvD för att få systemkritik presenterad för oss. På A-smedjan och i Dagens Arena kan vi av och till läsa en del klarsynta artiklar, men de verkar hittills inte lätt till en likaledes klarsynt ekonomisk politik från S-ledningen. De verkar istället vars fullt upptagna med att lappa ihop ett sargat parti. Sedan gäller det att manövrera sig i valen 2014. Politiken verkar få komma i tredje hand. Förhoppningsvis sker en del analys av nuläget, med ett perspektiv, igår – idag – imorgon inom S som ännu inte har lett till praktiska åtgärder. Det behövs verkligen för att S ska komma från sin hoppiga och osammanhängande ekonomiska politik.
Morgondagens utmaningar
De krafter och rörelser som vill tillhöra morgondagen måste redan idag presentera en politik som för in i morgondagen. Sedan Romklubben presenterade sin rapporet på 1970-talet har det stått klart för alla som följt någorlunda följt med i debatten att vår civilisation står inför mycket stora utmaningar. Erich Fromm som på 1970-talet läst Romrapporten baserar sina slutsatser på detta. Idag mer än 30 år senare inser vi att det är samma problem som vi idag brottas med som det Erich Fromm skrev om. Ändlösa internationella konferenser för att upprätthålla skenet av att världssamfundet är handlingskraftiga. I själva verket är det mest prat och mycket lite verkstad. När det gäller hållbarheten – ekologisk, social och ekonomisk behövs en kraftsamling om vår civilisation ska ha någon långsiktig framtid att se fram emot.
Hur vi ska komma från prat till verkstad återkommer jag med i nästa blogginlägg.
Kommande blogginlägg: Vår tids största utmaningar. Lösningen på globala utmaningar måste hittas på global nivå.
[5] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd 20 maj 2011 kl 08:10
[6] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd 20 maj 2011 kl 08:10
Globaliseringen 3.0 