Hur ska vi återfå kompassen?

Hur ska S återfå den ideologiska kompassen? Vi måste naturligtvis lära oss av historien, men sedan gäller det att omsätta våra kunskaper på dagens verklighet. Hur ser den värld ut som vi idag ska förändra? Sedan kan vi börja agera för att se möjliga reformförslag.

Att ta spjärn från Olof Palme anno 1968 är då ett – i mitt tycke – bra angreppssätt.

Först uppnådde vi den allmänna rösträtten.

Sedan skapade vi välfärdsstaten.

Nu står vi inför nästa stora utmaning. Den ekonomiska demokratin.

När vi nu sedan 1970-talet börjat nedrustning av välfärdsstaten är det verkligen hög tid att börja tala om den ekonomiska demokratin och vad som står i vägen för den. Utan den ekonomiska demokratin är demokratin i sin helhet synnerligen beskuren och sätter upp strikta ramar för vad som går att genomföra.

Då får vi en statsmakt som jag beskrivit  här:

https://rogerdahl.wordpress.com/2013/10/31/staten-och-kapitalet-del-tva/

Då måste vi börja tala om kapitalismen som samhällssystem och den finanskapitalism som i global skala har en fullständig dominans över mänskligheten. Den är även i mångt och mycket synonym med det vi talar om som ”nyliberalism”. Se Milton Friedman och Chicagoskolan. http://sv.wikipedia.org/wiki/Milton_Friedman

Annons

Staten och kapitalet – del två

Är verkligen statsmakten i det kapitalistiska samhället allas vår gode tjänare? Ja möjligen så länge den inte den härskande klass som har makten i samhället inte hotas eller till och med vinner på att vara en god tjänare. Under efterkrigstiden hade kapitalet stort intresse för att vara med och bygga välfärdsstaten. Då fanns ingen motsättning mellan S-staten och tvärtom. Staten och kapitalet levde i bästa samförstånd.

Det var den klass- samarbetsandan, Saltsjöbadsandan, som möjliggjorde att välfärdsstaten växte fram. Detta hände i hela västvärlden, men de nordiska länderna kom längst i att realisera jämlikhetstanken. Det var under denna eran som också jämlikheten var som störst.

Det är denna anda som så träffande beskrivits av Blå Tåget. http://www.youtube.com/watch?v=sTAvm_Fk09M

Men om någon börjar ifrågasätta kapitalets grundvalar, då tar det hus i helvetet. Se exempelvis storstrejken 1909 och Ådalskravallerna.

Nyliberalismen med Milton Friedman och Chicagoskolan motsatte sig den tidigare dominerande klass-samarbetsandan på 1970-talet. Den västerländska kapitalismen – i kris pga hård utländskt konkurrens inte minst från Asien –  hade behov av tillväxt och nationalstaten kändes för trång.

Dessutom ville den västerländska kapitalismen expandera inom områden som tidigare varit statliga. Här uppstod en konflikt med den socialdemokratiska modellen. Kapitalet hade längre behov av den socialdemokratiska modellen.

M Friedmans och Chicagoskolan levererade en medicin för en sjuk patient. Privatiseringar och att öppna marknader för företag och kapital att expandera genom avregleringar. Den västerländska kapitalismen återhämtade sig snabbt genom den nya välgörande medicinen.

S världen över, där den hade ett inflytande, anpassade sig stegvis till den nyliberala modellen. Frågan är vad S skulle gjort istället? Vem är det som bestämmer i ett kapitalistiskt samhälle?

Efter finanskrisen 2008 är där nyliberalismen på ett dramatiskt sätt visade sig inte vara lösningen på kapitalismens inneboende konflikter, har nya modeller börjat diskuteras inte minst när eliterna träffas på World Economic Forum i Davos. ”Kapitalismens kris” diskuteras från diverse olika infallsvinklar. Den måste bli mer stabil. Den måste stagas upp. Den måste bli mer inkluderande och även ta hänsyn till miljön.

S verkar stå helt handfallna inför detta skådespel. Vad ska kapitalet nu hitta på som vi måste anpassa oss efter? Något måste göras för att stabilisera och staga upp kapitalismen. Allt fler röster talar om detta. Frågan är bara: Vad?

Bankernas och de finansiella transaktioneras roll i en globaliserad ekonomi

Inledning

I flera Facebookgrupper förs livliga diskussioner om dagens penningsystem. Bankerna skapar pengar ”ur luft” utan att ha täckning för de lån de beviljar sina kunder. Av de skapade pengarna tar sedan bankerna ut en ränta. Detta leder till en kreditexpansion som ökar exponentiellt. Detta leder även till att en motsvarande exponentiell tillväxt krävs. Var och en som ägnar en tanke åt detta inser att det inte är rimligt att vi lever som om vi hade flera jordklot att hämta resurser från.

Efter finanskrisen år 2008, där staten fick gå in och räddade banker i kris blev denna fråga satt i blixtbelysning. Det kan inte vara rimligt att bankerna ska kunna tjäna kopiösa mängder pengar och när det sedan blir kris, då kommer staten in och räddar bankerna, för att de är så samhällskritiska att det skulle skada samhället i sin helhet för mycket att låta dem gå i konkurs. (To big to fail). Skattebetalarnas roll blir att stå för förlusten, bankernas ägare och Top-management tjänar astronomiska belopp. Det är inte konstigt att detta väcker starka känslor världen över.

Det är så här orimligt vårt globala kapitalistiska system fungerar. Få kan väl tycka att det inte behövs en rejäl renovering av hela detta system. Frågan är Vad?

Det finansiella systemet tillväxt

I den globala kapitalismen är det de finansiella transaktionerna som under ett antal år blivit de helt dominerande inslaget:

”På 70-talet, innan finansmarknaderna släpptes fria, var den dagliga handeln med varor och icke-finansiella tjänster tio gånger större än de finansiella transaktionerna. För 25 år sedan var båda aktiviteterna ungefär lika stora. Men 2010 motsvarar allt världen producerar i form av varor och tjänster bara sex procent av de sammanlagda globala finansiella transaktionerna. Den reala ekonomin krymper alltså på bekostnad av den finansiella. Det är svansen som viftar med hunden. Eller som en marxist skulle säga: kapitalet tränger ut arbetet.”

Källa: http://tidskriftenrespons.se/recensioner/gar-demokrati-och-globalisering-att-forena-3

Om denna trend fortsätter kommer den reala ekonomins del av transaktionerna att vara i det närmaste utraderad inom en 10 års period.

Går demokrati och globalisering att förena?

Under den rubriken recenserar Björn Elmbrant Dani Rodriks bok

”The Globalization Paradox

Democracy and the Future of the World Economy”

”Den amerikanske ekonomen Dani Rodrik hävdar i The Globalization Paradox att demokrati, nationalstat och globaliserad ekonomi inte går att förena. Han pläderar för en moderniserad variant av det system som fanns 1945–1971 och som bland annat innehöll restriktioner för kapitalrörelser. ”

Man får helt enkelt välja:

En som funderat mycket på dessa frågor är Dani Rodrik, ekonom vid Harvard. I The Globalization Paradox, som knappast uppmärksammats alls i svenska tidningar, hävdar han att tre fenomen är omöjliga att på en och samma gång förena: demokrati, nationalstat och en stark globaliserad ekonomi. Man måste i praktiken välja bort en av de tre. Rodrik skissar på några kombinationer:

1) Att man undviker en fullskalig globalisering för att i stället bygga upp ett förtroende för demokratin inom nationalstatens ram. 2) Att man behåller nationalstaten men släpper fram en obegränsat globaliserad ekonomi, vilket betyder att demokratin tar allvarlig skada. 3) Att man för att tämja globaliseringen försöker globalisera demokratin, flytta upp den på en högre nivå, på bekostnad av nationalstaten. ”

” Rodrik har en egen utopi. Han vill att vi ska pröva om det går att konstruera en modern variant av Bretton Woods­uppgörelsen för handeln i världen. Den var i kraft under nära tre decennier efter andra världskriget. Det var ett system som utan tvekan gav en kick åt investeringar, välstånd och trygghet. På den tiden hade de enskilda länderna frihet att dansa efter sin egen pipa, så länge de tog bort en del tullar och andra hinder och behandlade alla handelspartners lika. Men en klar skillnad jämfört med i dag är att då fanns det stora möjligheterna att ålägga kapitalrörelserna restriktioner. Det berodde på att arkitekterna av Bretton Woods, ekonomen John Maynard Keynes och andra, inte trodde att fria kapitalrörelser skulle vara bra för den ekonomiska stabiliteten.”

Intresset för Rodriks förslag har väl inte varit så där överdrivet stort hos världens beslutsfattare. Den strider ju mot hela globaliseringstanken – med fria kapitalrörelser som en av hörnstenarna.

Om skolan nyliberalismen – och personernas roll för samhällsutvecklingen

Kersti Rabe inleder en tråd i Facebookgruppen ”Socialdemokratiska visioner” på följande vis:

”Skolinspektionen kommer att leverera nya svidande rapporter och då och då stänga någon skola när det inte ens går att låtsas som att det bedrivs en undervisning där värd namnet.Alliansen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill inte ha någon radikal förändring av spelets regler. Man är i grunden nöjd med status quo.Det är förbluffande. Inte ens Republikanerna i USA skulle komma på tanken att föreslå ett skolsystem av svensk modell. Och när den nya högerregeringen i Norge presenterade sin positiva friskoleplan slog man fast att ”friskolor ska inte kunna betala vinst till ägarna”.

När ska uppvaknandet komma i den svenska debatten? Vi har ett extremt skolsystem där alla delar behöver ses över: etableringsfriheten, skolpengen, vinstintresset och det fria skolvalet. Det sistnämnda är sannolikt här för att stanna, men man måste hitta sätt att mildra effekterna, såsom bussning.

Att de svenska socialdemokraterna har hamnat till höger om norska Höyre och Fremskrittspartiet i synen på vinster i skolan säger det mesta.”

Hur kan det komma sig att S varit medverkande i detta nyliberala projekt?

Om detta handlar detta långa blogginlägg som är kopior från vårt samtal i gruppen.

Knut Lindelöf Jag blir så fasansfullt dyster och får en närmast förlamad känsla när jag läser alla skandaler om friskolesystem, fritt skolval, skolpeng etc. Mot detta har vi (jag) fightats i en hel generation vid det här laget. Här 143 inlägg om skolan sedan oktober 2002: http://www.lindelof.nu/category/skola/. De som låtsas förvånade över utvecklingen är antingen okunniga, dumma eller förljugna.

Nils Westberg Nyliberalismen har både alliansen, soc-dem och miljöpartiet i hårt grepp. Men oppositionen ute i landet vill ha en radikal förändring – välfärd utan ekonomiska vinster, bort med nyliberalismen! Knut L. har helt rätt. Den väg Bengt Göransson beträdde som ny skolminister hösten 1982 i Palmes ministär ligger bakom de försämringar upplever idag i skolan. Det övergripande bildningsmålet demokrati som gällt sedan 1962 böts ut mot kunskapsmålet universitet.

Knut Lindelöf Nils! Du får förklara vad Bengt Göransson har med nyliberalismen att göra. Jag förstår inte det.

Nils Westberg Knut, läs det jag sänt till dig om ”Skolan och demokratin”. Det var den nyliberala samhällssynen som Bengt G gav uttryck för i sin ”avsågning”av Lgr 80. Dess mål bildning ändrades. Lgr 80 utgick från en fortsatt utveckling till en medborgarskola på demokratisk grund med fostran som medel, dvs ett konfliktperspektiv när det gällde människo-och samhällssyn. Göranssons akademiskt inriktade kunskapssyn med konsensus i botten gjorde att grundskolan istället blev en ”förskola” till en gymnasieskola.

Roger Dahl Nils: Tack för materialet du skickade. Det var mycket läsvärt. För mig står Bengt Göransson för en hel massa positiva saker. En kulturell rese som står upp för bildningsidealet.När nu du kommer och lägger fram en alternativ bild – nyliberal- blir min arma hjärna minst sagt förvirrad. Jag läser och läser och försöker bearbeta det du säger. Återkommer när jag har bearbetat det du skriver lite till.

21 hours ago · Like

Nils Westberg Roger, Bengt Göransson var en superb kulturminister och demokratiutredare och inte minst när det gäller bildningen hos oss vuxna Men han var ett verkligt stolpskott som skolminister. Istället för att stödja det skolpolitiska beslutet i anslutning till Lgr 80 som bl.a. innebar det viktiga att lyfta fram motsättningar inom samhället blev han som arbetargrabb han överväldigad av en akademisk kunskapssyn, precis som flera andra arbetargrabbar som t.ex. Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson och den konsensussyn flertalet akademiker har, Det lärarfortbildningsmaterial som regeringskansliet utarbetade var ett av de bästa som gjorts, inte minst när det gäller att belysa konfliktperspektivet.

Kersti Rabe Palme fick en hel del kritik i partiet för att ibland göra ogenomtänkta och dåliga rekryteringar. Bengt G var allt annat än det när han utsågs till kulturminister men det var fel av Palme att även lägga ansvaret för skolan på honom. – Hela 70-talet blåste tilltagande höger (nyliberala) in över världen och påverkade naturligtvis också Sverige. När 80-talet inleddes var visserligen Palme den som mer än någon kunde formulera kritik mot denna utveckling, men han visade också en nyfikenhet och öppning för dessa nya strömningar. Så det var i denna politiska kontext som bl a Bengt G befann sig.

Roger Dahl Två själar och samma tanke Kersti. Jag har tänkt precis som du beskriver det ovan. Jag har även fört samtal med en hel del personer som var med när det begav sig på 1970 och 1980 talen om vilka möjligheter S verkligen hade att stå emot de orkanliknande nyliberala vindar som då blåste värden över.Skulle S i Sverige stå upp som ett bålverk mot dessa stormar?Jag tyckte så på 70 och 80 talet. Idag är jag mer tveksam vilka realistiska möjligheter S verkligen hade. Men jag uppskattar verkligen Nils att du lyfter upp frågan. Den är verkligen värd att begrunda.

Roger Dahl Nils: Du skriver: ” Det övergripande bildningsmålet demokrati som gällt sedan 1962 böts ut mot kunskapsmålet universitet.”

När Olof Palme 1968 målade upp sin framtidsvision, i Högdalens Centrum en bit utanför Stockholm, var det genom skolan som vi skulle förverkliga den demokratiska socialismen. Genom att människor fick möjlighet att lära sig om samhället och världen skulle vår generation – jag var då 18 år – ha redskap att bygga upp den nya värden.

Det var med den intentionen som jag började läsa på universitet i Stockholm på tidigt 1970-tal. Jag skulle vara med och förändra världen. Det var mitt mål.

Bildning och kunskap var då begrepp som intimt hörde ihop. Åtminstone för mig. Genom kunskap skulle världen bli bättre. Jag hade även mormors ord ringande i mina öron.

Ej bättre börda man bär på vägen en mycken kunskap.

Lena Nockert ”Skulle S i Sverige stå upp som ett bålverk mot dessa stormar?”

Ja utan tvekan. Det är partiledningens ansvar att hålla kursen även när det blåser motvind. Då hade skillnaden mellan höger och vänster i politiken blivit tydligare och väljarna hade inte missmodigt sagt att ”Det spelar ingen roll hur man röstar, det blir ändå samma sak.”.

Att stå pall i motvind är alltså en fråga om att försvara demokratin.

Nils Westberg Det behövs en omfattande översyn av dagen skola så att den åter är en resurs både för varje barn och det demokratiska samhället med föräldrarna i spetsen.

Roger Dahl Som personer är vi ju alla sammansatta. Vi bär alla på minnen från förr. Vi minns och vi använder dessa minnen för att försöka förstå vår samtid. Vi bär alla minnen av barnet, tonåringen och olika skeden av vårt vuxna liv med oss.Den Roger som levde på 60- 70 och 80 talen, skulle instämma med det du Lena säger till 100 %.Den åldrande Roger nu 63, har en mer sammansatt bild av verkligheten. Hur lätt var det att försöka att få ihop ett regeringsdugligt program för S på 1980-talet, med tanke på de vindar som då blåste?

Roger anno 1975 skulle säga att då är det väl bättre att gå i opposition, än att behöva kompromissa med sina ideal. Allt annat är vara en svikare.

Roger anno 2013 är mer osäker. Hade det varit bättre att S hade drivit en klar linje om Demokratisk Socialism och att produktionsmedlen ska övergå i folkets ägo med risk för att bli en marginaliserad företeelse som V idag?

Jag har motstridiga känslor inför detta. Mina olika åldrar ligger i konflikt med varandra.

Roger Dahl Nils: Men alla mina åldrar håller med dig om att:”Det behövs en omfattande översyn av dagen skola så att den åter är en resurs både för varje barn och det demokratiska samhället med föräldrarna i spetsen.”

Roger Dahl Just som jag skriver detta dyker ung Roger upp inom mig upp och påminner mig om att: http://www.youtube.com/watch?v=sTAvm_Fk09M

Blå tåget – Den ena handen vet vad den andra gör

Kersti Rabe Att vi förändras och har våra olika åldrar är klart och logiskt. Claudio Magri skrev en gång: I historien finns en framtid som förändrar den” och innebär alltså att om vi ska kunna förstå händelser bakåt måste vi anstränga oss att lämna historiens trygga grund för att få perspektiv hur både vi och andra agerade som de gjorde.

Redan under 70-talet såg Palme hur den socialdemokratiska politiken förändrades. Han slog inte till alla bromsar för den utvecklingen förutom att han kraftigt framhöll att han aldrig skulle passera gränsen när det gällde sitt motstånd mot privatiseringar. Så den politik som utformades under 80-talet bejakades även av Palme. Den utveckling under 90-talet med åtstramningar, ökade sociala klyftor, avregleringar och även privatiseringar var självklart inte möjlig att förutse. Man var övertygad om att den förda politiken skulle skapa ett gott samhälle.

Det är uppenbart att de ledande socialdemokrater som både då och idag i efterhand uttalat kritik mot 80-talets politik och dess konsekvenser själva i praktisk handling inte kunde eller ville bryta med den utveckling som sattes igång utan tvärtom fullföljde den.

Roger Dahl Absolut instämmer i det Claudio Magri skrev en gång. Men för att försöka förstå samtiden är det nog så viktigt att ha ett historiskt perspektiv. Historielösheten gör att vi går på samma mina gång på gång.För att förstå S roll som regeringsbildare är det viktigt att gå tillbaka i historien och ta sig en funderarna på statens roll i det kapitalistiska samhället.Som regeringsbildande parti är det inte lätt att samtidigt hålla den ideologiska fanan högt. Det är väl en slutsats som är svårt att motsäga.

Kersti Rabe Magri skrev detta i sin bok Donau där han reste längs floden med strandhugg i både historia och nutid. Så för att förstå och hantera problem i nutid är det viktigt som Roger skriver att ha ett historiskt perspektiv. Och jag menar att det viktigaste i det begreppet är perspektiv – annars förstår vi inte historien utan ser den som något isolerat fenomen ett visst årtal.

Roger Dahl Ja då omger vi oss med en massa träd, men har mycket svårt att förstå att vi befinner oss i en skog där vi är delaktiga i en gemensam process.

Roger Dahl Alltför ofta när vi går tillbaka i historien och hittar problem och vill lära oss någonting av den så fokuserar vi på några enskilda personer och deras agerande. Förvisso skapas den mänskliga historien av människor och det är vi som bygger vår framtid.

Men: Går det verkligen bara att förklara historiska förlopp med Olof Palmes passivitet mot nyliberalismen på 1970-talet. Bengt Göranssons agerande som skolminister. Kjell Olof Feldt som finansminister och Göran Persson som såväl finansminister som statsminister.

Slutsaten blir då att hade vi bara sluppit dessa svek så hade världen eller åtminstone Sverige sätt bättre ut. Men vad har vi då lärt oss? Att det gäller att rätt personer kommer på rätt plats.

Måste vi inte försöka se andra aspekter också?

Finns det inte bakomliggande orsaker till varför de agerade som de gjorde?

Vad skulle exempelvis hända om Göran Greider skulle bli kulturminister i en kommande regering och Lena Sommestad finansminister.

Vilka möjligheter har de att faktiskt agera och hur uppbundna blir de av diverse olika krav på konformism och rättning i leden och av att spegla tidsandan snarare än att försöka förändra den?

Roger Dahl Ett inlägg i universitetsdebatten:http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sverker-sorlin-studie-i-en-huvudlos-politik/

 Roger Dahl

Sverker Sörlin är som vanligt synnerligen klok och genomtänkt.Instämmer i hans slutkläm:

”De senaste tjugo åren har varit de reformtätaste i svensk universitets­historia. Det speglar en djup samhälls­omvandling som är global. Förändring har varit oundviklig, men tyvärr sammanföll denna reform­period med blomstringen för rätt primitiva nyliberala idéer om hur förhållandet mellan stat, marknad och samhälle skulle ordnas.

Denna period har av allt att döma nått sitt slut. Nu tar ett nytt arbete vid och det är stort. Framtidens universitet är en demokratifråga, den handlar om samhällsutvecklingens riktning och drivkrafter. ”

Statsmakten i det kapitalistiska samhället

På 1970-talet diskuteras statens roll i det kapitalistiska samhället livligt inom S. Frågan var då i hög grad kopplad till den ekonomiska demokratin.

Olof Palme sa i ett tal år 1968 i Högdalens centrum, en bit utanför Stockholms innerstad,  följande när han talade om den demokratiska socialismens fullbordan och det han talade om som en trestegsraket: .

Först den politiska demokratin – den allmänna rösträtten.
Sedan välfärdsstatens uppbyggnad.
Nu , anno 1968, står vi inför nästa steg. Den ekonomiska demokratin.

Frågan om den ekonomiska demokratin är en förutsättning för att demokratin i sin helhet ska förstärkas.

På den tiden var det fortfarande helt OK för tämligen inflytelserika socialdemokrater att tala i klartext om dessa frågor

Olle Svenning, med ett förflutet som talskrivare till Tage Erlander skrev i boken ”Socialdemokratin och näringslivet” (1972) följande:

”Det privata näringslivet har blivit ett instrument med vilket socialdemokratin i regeringsställning ansett sig ha möjligheter att uppfylla sina mål om full sysselsättning, framsteg och jämlikhet. Med denna synen på relationerna mellan stat och näringsliv är det inte överraskande att Gunnar Sträng anser att stat och näringsliv har exakt samma mål och är intimt förenade. ”(sid 190).

Även de fackliga företrädarna kan känna en lojalitet med det bestående samhället och skapar en integration i dålig mening, skriver han. (sid 191).

Sedan hänvisar Olle Svenning till Ralph Miliband (pappa till Ed och David) och boken ”Statsmakten i det kapitalistiska samhället”.  En klassiker som alla samhällsintresserade borde läsa.

”Arbetstagarparten har ingenting av den makt som kapitalet har i det vardagliga beslutsfattandet i de kapitalistiska företagen. Vad en firma tillverkar, huruvida den exporterar eller inte, huruvida den köper upp andra företag eller köps upp av andra firmor – dessa och många andra liknande beslut är angelägenheter som arbetstagarna i bästa fall har indirekt inflytande över och som de vanligen inte alls kan påverka.” (sid 191).

Arbetstagarparten har heller inga starka organisationer som Världsbanken, IMF eller OECD till sitt förfogande. Kapitalägarklassens makt över statsapparaten förstärks ytterligare av den rekrytering och sammansättning inom tjänstemännen inom statsapparaten. (Sid 192).

Ralph Miliband drar slutsatsen att statsmakten i det kapitalistiska samhället har som sin viktigaste uppgift att stötta och vidmakthålla det kapitalistiska samhället. Det är en insikt som bröderna Miliband med andra ord fått med sig hemifrån.

När vi nu ser hur statsmakter och de överstatliga makterna agerar ser vi hur oerhört rätt han hade på sent 1960-tal. Statsmaktens viktigaste uppgift är att hålla kapitalismen under beskydd. Det är i den belysningen inte svårt att förstå varför ECB ser till att rädda tyska och franska banker genom att ge stöd till Grekland som sedan går tillbaka till bankerna i Tyskland och Frankrike. Det är heller inte så konstigt att förstå varför Obamaadministrationen pumpar in pengar i  form av kvantitativa lättnader som direkt har för avsikt att hålla världen börser på gott humör. Obamaadministrationen motiverar sitt agerande med att det ska skapa jobb. Det är även högst förståeligt att stadsmakter på olika håll i världen ger subventioner till den fossila industrin, bland annat med motivet att hålla nere bensinpriserna.

Det jag inte kan förstå är att annars kloka och sansade människor kan tro att denna statsmakt i det kapitalistiska samhället, skulle föra en helt annan ekonomisk politik om de fick hand om penninghanteringen. Vad säger att de inte lämnar ut penninghanteringen på entreprenad till banker och finansinstitut. Det verkar väl  i dagens läge som den mest troliga lösningen. Vad är då vunnet med penningreformen?

Det verkar som om de som tror på att en penningreform där staten skulle äga själva skaparprocessen av pengar så gärna vill att statsmakten ska agera på ett helt annat sätt än den faktiskt gör eller åtminstone gjort tidigare fram till nu.

Var på jorden hittar vi en sådan välmenande statsmakt som stöttar reformer som gynnar folkflertalet, men som går mot kapitalägarnas intressen?

Vilka reformer har de folkvalda genomfört i Sverige de senaste 50 åren, som varit mot den härskande kapitalistklassens intressen?

I Sverige har ojämlikhet ökat från början av 1980-talet och och fram till nu. Att Sverige fortfarande klarar sig någorlunda bra i internationella jämförelser, är att ojämlikheten i stater även ökat i resten av världen. Men ojämlikheten har ökat oavsett om det är S-ledda eller borgerliga regeringar som suttit vid rodret.

Bankerna i USA motsatte sig en penningreform på 1930-talet.  Vad är det nu som säger att statsmakten nu skulle agera mot de som sitter på makten i det kapitalistiska samhället?  Har bankernas makt minskat sedan dess?

Det kommer mig att tänka på ett citat som jag kom i kontakt med i en studiecirkel på nätet som jag deltar i om boken Kollaps, livet vid civilisationens slut av David Jonstad.    .

”Det finns en förfärlig vana som människor ibland faller in i.
Den vanan är att vi använder hjärnan baklänges: inte för att
utforska världen och förstå den, men för att övertyga oss själva
att världen är så som vi vill att den ska vara.”
Ran Prieur

När jag gör observationer hur statsmakten faktiskt agerar, så stämmer bilden föga med den snälla och välmenande startapparat som skulle använda skaparprocessen av pengar för att stärka demokratin. Det låter som rena önsketänkanden.

Hur stora är oddsen att en penningreform som missgynnar den kapitalägande klassen i Sverige går att genomföra?

Om den mot all förmodan skulle gå att genomföra en penningreform mot den härskande klassens intressen. Hur stora är oddsen för att den kommer att innebära att demokratin i Sverige? Min bedömning är att oddsen är mycket små. Istället kommer det att produceras ett antal kryphål som gör att reformen inte blir betungande för den härskande klassen.

En mer trolig utveckling är att penninghanteringen läggs ut på entreprenad till  banker och finansinstitution. Vad skulle då vara vunnet?

Ska vi få någon förändring mot hållbarhet måste därför kapitalismens grundläggande struktur omprövas. Det räcker inte att enbart se till skaparprocessen av pengar. Då tappar vi bort kapitalismen som system i dess helhet.  Den ekonomiska demokratin borde då återigen komna upp på dagordningen. Det jag nu talar om är en grundläggande och genomgripande analys av nuläget.

Vilka reformer som sedan är rimliga och genomförbara i ett kapitalistiskt samhälle med en statsmakt i densamma får prövas från fall till fall. Här är för mig varje litet steg i rätt riktning mot hållbarhet och resiliens välkommen.

En hotad civilisation – behovet av riskanalys och globalt tänkande

Idag inser allt fler människor att vi befinner oss i en mycket prekär situation för hela mänskligheten. Vi sitter bildligt talat på Titanic och för många av oss som har kikarsiktet inställt, ser vi ett stort massivt isberg tona upp sig i horisonten. Detta om vi extrapolerar fram en utvecklingskurva i tangentens riktning. Det framstår allt klarare att någonting måste göras för att ändra denna utvecklingsriktning, om inte tar det hus i helvetet.

Att mänskligheten har lagt ut en kurs som är ett dödligt hot mot hela vår civilisation har varit känt länge. Redan Romklubbens rapport 1972, http://sv.wikipedia.org/wiki/Romklubben,  påvisade att vår civilisation måste förändra vårt grundläggande fundament och staka ut nya och alternativa utvecklingsriktningar, för att vår civilisation ska kunna räddas. Om vi går på i ullstrumporna som nu kommer vi att drabbas av såväl ekologiska, sociala som ekonomiska kriser av en art som vi helst inte vill fördjupa oss i. Framtidsbilden blir helt enkelt för hemsk för att vi ska orka ta till oss den. Då inträder en psykologisk försvarsmekanism – förträngning – som gör att vi inte behöver drabbas av akut ångest.

Vi förnekar att det som just nu sker verkligen kommer att leda till stora konvulsioner för mänskligheten. Vi vill inte se, vi vill inte höra, vi vill inte ta till oss av de fakta som radar upp sig i forskningsvärlden. Som kollektiv förlorar vi vår förmåga att använda den mest ursprungliga och djupa egenskapen som människan har, själva överlevnadsinstinkten.

Trots att vi – på ett rationellt plan – vet att de åtgärder som hittills vidtagits sedan Romklubben kom med sin rapport är helt otillräckliga, så sätter vi ändå hoppet till att det kommer säkert att ordna sig. Vi har haft stora utmaningar att ta oss igenom även tidigare. Trots det har vi överlevt dessa och många av oss lever idag ett liv som vars få förunnat för bara 100 år sedan. Varför ska vi då gå och oroa oss?  Är det inte bättre att tro på framtiden?

Men detta synsätt menar jag är förrädiskt. Det går alldeles utmärkt att förena en framtidstro och en i grunden positiv världsbild och likaledes positiv människouppfattning, med en insikt om att vi – här och nu – måste förändra våra invanda hjulspår och vara medskapare till någonting nytt och mer hållbart. Vi måste vara medskapare till ett nytt paradigm. http://sv.wikipedia.org/wiki/Paradigm

Vad detta paradigm ska bestå av råder det delade meningar om, men för en växande grupp människor framstår ett nytt paradigm – ett nytt sätt att se på vår tillvaro och vår framtid – som nödvändigt.  I detta blogginlägg fortsätter jag ett resonemang om resonemang om vad detta paradigm borde bestå av.  Tidigare blogginlägg i ämnet se exempelvis:  https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/22/internationalen-at-alla-lycka-bar-att-ha-och-att-vara-erich-fromm/

En av de mer intressanta samhällsdebattörer jag kommit i kontakt med under senare år är László Szombatfalvy. I boken ”Vår tids största utmaningar” (2009) tar han på ett samordnat sätt upp de utmaningar människan står inför. Boken kan läsas på nätet och har en egen hemsida med adressen http://utmaningar.org

De utmaningar han ser och tar ett samlat grepp om är: Befolkningsexplosionen, politisk  betingat våld, miljö/klimatförändringar och fattigdomsproblemet.

Det som László Szombatfalvy främst bidrar med i samhällsdebatten är att lyfta fram riskanalysen.

I Anders Wijkman och Johan Rockströms bok ”Den stora förnekelsen” (2011). tar de upp bristen på riskanalys när det gäller de stora utmaningar som mänskligheten står inför. I boken lyfter de fram László Szombatfalvys tankar och konstaterar:

”På vilket annat område i samhället skulle man hantera riskfrågan så lättsinnigt som på klimatområdet? (sid 186).

László Szombatfalvys slutsats är att globala problem måste lösas på en global arena.   Han  avslutar boken på följande sätt:

”Jag vill inte alls förneka att det finns chanser att vi med tur och skicklighet kan klara av problemen och komma undan helskinnade, kanske till och med utan extraordinära uppoffringar. Det är inte omöjligt att forskarna snart hittar biotekniska lösningar som säkrar mänsklighetens livsmedelsförsörjning till rimliga priser och utan att skada ekosystemen – även om världens befolkning kommer att uppgå till 10 miljarder eller ännu fler inom två generationer. Det är heller inte omöjligt att vetenskapsmännen snabbt lyckas konstruera en billig och högeffektiv solenergimaskin som löser mänsklighetens energi problem utan miljöförstörande växthusgaser. Och det kan naturligtvis inte uteslutas att vi människor har sådan tur att ingen skenande uppvärmning kommer igång och att inga massförstörelsevapen kommer till användning.

Allting är möjligt. Men är det försvarbart i vår situation att förlita oss på högst osäkra eventualiteter och på turen?

Huvudregeln för alla som arbetat i riskbranscher och velat överleva har alltid varit att aldrig (frivilligt) sätta mer på spel än vad man har råd att förlora. Denna regel har gällt lika väl i rena hasardspel som i affärslivet och i politiken. Idag är det mänsklighetens framtid som hamnat i riskzonen. ” (sid 99).

Vad är det då som behövs för att vi ska mildra detta hot? Vi behöver nya synsätt hos politiker, menar László Szombatfalvy.

” En politiker tänker på nästa val, en statsman tänker på nästa generation. James F Clarke” (sid 99).

I inledningen av boken omnämns finanskrisen som växte fram ur en tidigarelagd, kreditfinansierad amerikansk konsumtion i stor skala, en konsumtion som var baserad på överoptimistiska förväntningar. Att sälja skinnet innan björnen är skjuten har alltid inneburit ett risktagande. Nu håller vi på att upprepa samma typ av misstag i ojämförligt mycket större skala.

Vi låter jordens befolkning öka i snabb takt utan att veta hur den ska kunna försörjas.

Vi försöker inte ens reformera systemet med helt suveräna stater, trots att alltfler av dessa har massförstörelsevapen.

Vi låter koloxidhalten i atmosfären stiga mer än vad som skulle vara nödvändigt trots att detta kan förstöra mänsklighetens grundläggande levnadsvillkor.

Vi gör allt detta i förhoppning om tur och nya tekniska landvinningar ska lösa problemen, och kanske också i förhoppning om att världens politiker plötsligt ska börja prioritera mänsklighetens långsiktiga intressen framför de egna nationernas kortsiktiga intressen.

Med andra ord så bryter vi människor idag grovt mot huvudregeln ovan och ger oss in i ett hasardspel med insatser som vi definitivt inte har råd att förlora. ” (sid 100).

László Szombatfalvy avslutar boken med att konstatera att:

”Vad världen mest behöver idag är suveräna statsmän i mindre suveräna stater. ”

Civilsamhället klämt mellan stat och kapital

Idag bevistade jag ett mycket intressant seminarium under rubriken:

”Civilsamhället klämt mellan stat och kapital”

I kallelsen läser vi följande:

”Debatten om det civila samhällets roll har tagit ny fart under de senaste åren i alla nordiska länder. I antologin Civilsamhället klämt mellan stat och kapital som Sektor3 tagit fram tillsammans med Ersta Sköndal högskola och Senter for forskning på sivilsamfunn & frivillig sektor (SNS Förlag) analyserar forskare och företrädare för tankesmedjor från Danmark, Norge och Sverige civilsamhällets roll för välfärdens framtida organisering och för övergången från homogena folkhem till pluralistiska medborgarsamhällen.

Den 24 oktober håller Sektor3 och Ersta Sköndal Högskola ett samtal om boken och det civila samhällets roll för välfärd och mångfald. Boken presenteras av Lars Trägårdh, professor i historia vid Ersta Sköndal högskola och en av bokens redaktörer.

Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande för LO, Maria Abrahamsson, riksdagsledamot för Moderaterna och Per Bolund, Riksdagsledamot och ekonomiskpolitisk talesperson för Miljöpartiet. Samtalet modereras av Henrik Berggren, författare, journalist och samhällsdebattör, tidigare kulturchef och ledarskribent på Dagens Nyheter.

När? Torsdagen den 24 oktober, kl 14-16.
Var? Ersta Sköndal högskola, Stigbergsgatan 30. ”

Mina kommentarer:

Maria Abrahamsson, (M) i riksdagen, inledde att tala om att människor ger pengar till välgörande ändamål som aldrig förr. Så det verkar som om människor vill vara med och bidra till samhället  bred bemärkelse.

Sedan överaskade hon åtminstone mig med att tala om hennes stora engagemang för kvinnojourer. Hon menade att deras verksamhet är alldeles för viktig för att drivas på ideell basis. Kvinnorna behöver stöttning även på semestern, som hon uttryckte sig.  Det borde vara ett statligt ansvar.

Maria talade även om att alla politiska partier i riksdagen omfattar den offentligt finansierade välfärden. Sedan finns det lite olika uppfattning om vilka som ska kunna driva verksamhet. Hon var – inte överaskande – för valfriheten.

De är även svårt att tala om ett civilsamhälle. Det finns flera olika civila organisationer som verkar vid sidan av det allmänna/offentliga.

 

Samhället kan inte vara alla goda gåvors givare. Det kommer alltid att finnas ett större behov än vad det finns ekonomiska resurser att spendera. Civilsamhället behövs och alliansen har gjort det möjligt för privatpersoner att stötta olika former i initiativ för att komplettera det offentliga.

 

Per Bolund (MP) ekonomisk talesperson (MP) talade om att MP är sprungna ur föreningssverige efter kärnkraftomröstningen på 1970-talet. MP är ett jämförelsevis ungt parti som känner stark samhörighet med föreningslivet. Tillsammans med föreningslivet har MP arbetat fram mått på samhällets utveckling som är bredare än BNP. Social tillit och socialt deltagande var andra mått han lyfte fram.

 

Han drog även en klar gräns mellan att MP gärna verkar för att öppna dörrar för civilsamhället, men vill inte påtvinga dem uppgifter som de inte vill ha. Han såg en risk med att civilsamhället måste träda in när välfärden skärs ned.

 

Maria Abrahamsson motsatte sig vid en replik denna beskrivning. Alliansen har istället ökat resurserna till välfärd.

 

Han avslutade med att ifrågasätta utvecklingen mot att högskolor blir stiftelseägda. Det kommer att ända högskolans roll i negativ riktning, menande han.

 

Karl-Petter Thorwaldsson, Kålle, ifrågasatte om det verkligen behövs avdrag för gåvor för att människor ska vilja hjälpa till och visa ett socialt engagemang.

 

Sedan berättade han om att han tyckte boken ”Civilsamhället klämt mellan stat och kapital” var en bra sammanfattning på hur civilsamhället utvecklats.  Han påminde om att det är 75 år sedan Saltsjöbadsavtalet kom till som en överenskommelse mellan stat och kapital att samverka.

 

På 1990-talet överraskandes han av att människor kände en ökad vanmakt när det gällde välfärdssystemen. Det arbete som S bedrivit hade uppenbarligen inte lyckats så bra. S hade som han uttryckte sig gift sig med den offentliga sektorn. För Kålle blev egenmakt därför ett centralt tema.

 

Människor känner ingen skillnad när man sitter i telefonkö – om det är kommun eller företag som vi väntar på. Med denna liknelse antar jag att Kålle menar att det är innehåller i välfärden som är avgörande och inte vem som utför. I samma andetag så tog han dock upp Attendo som exempel på mindre väl skött verksamhet. Att gå tillbaks till det gamla systemet där kommunerna stod för hela driften ville han inte.

Ett exempel på egenmakt som Kålle tog upp, var att man på ett äldreboende gav bestämmanderätten 50 % till personalen och 50% till de boende. Det cateringföretag som serverat mat i stanniolpapper kastades ut och istället användes pengarna till att anställa en kokerska. Maten blev godare, de äldre gick upp i vikt (de var för tunna tidigare) och någon blev så pigg att denne kunde flytta hem igen. Resultatet blev även att det blev billigare för kommunen. Ett exempel på egenmakt när den fungerar som bäst.

 

Moderator Henrik Berggren kom med många mycket intressanta inpass. När Maria och Per sjungit kvalitetskontrollens lov en stund, så frågade Henrik Berggren om verkligen är mer kontroll vi behöver. Den underliggande risken är att byråkratin och kontrollapparaten sväller och detta på bekostnad på själva kärnverksamheten. Med detta sa han inte uttryckligen.

 

Lars Trädgårdh, som är delförfattare tog plats i panelen när Kålle lämnade. Hans tankar återkommer jag till när jag läst boken.