Statsmakten i det kapitalistiska samhället

På 1970-talet diskuteras statens roll i det kapitalistiska samhället livligt inom S. Frågan var då i hög grad kopplad till den ekonomiska demokratin.

Olof Palme sa i ett tal år 1968 i Högdalens centrum, en bit utanför Stockholms innerstad,  följande när han talade om den demokratiska socialismens fullbordan och det han talade om som en trestegsraket: .

Först den politiska demokratin – den allmänna rösträtten.
Sedan välfärdsstatens uppbyggnad.
Nu , anno 1968, står vi inför nästa steg. Den ekonomiska demokratin.

Frågan om den ekonomiska demokratin är en förutsättning för att demokratin i sin helhet ska förstärkas.

På den tiden var det fortfarande helt OK för tämligen inflytelserika socialdemokrater att tala i klartext om dessa frågor

Olle Svenning, med ett förflutet som talskrivare till Tage Erlander skrev i boken ”Socialdemokratin och näringslivet” (1972) följande:

”Det privata näringslivet har blivit ett instrument med vilket socialdemokratin i regeringsställning ansett sig ha möjligheter att uppfylla sina mål om full sysselsättning, framsteg och jämlikhet. Med denna synen på relationerna mellan stat och näringsliv är det inte överraskande att Gunnar Sträng anser att stat och näringsliv har exakt samma mål och är intimt förenade. ”(sid 190).

Även de fackliga företrädarna kan känna en lojalitet med det bestående samhället och skapar en integration i dålig mening, skriver han. (sid 191).

Sedan hänvisar Olle Svenning till Ralph Miliband (pappa till Ed och David) och boken ”Statsmakten i det kapitalistiska samhället”.  En klassiker som alla samhällsintresserade borde läsa.

”Arbetstagarparten har ingenting av den makt som kapitalet har i det vardagliga beslutsfattandet i de kapitalistiska företagen. Vad en firma tillverkar, huruvida den exporterar eller inte, huruvida den köper upp andra företag eller köps upp av andra firmor – dessa och många andra liknande beslut är angelägenheter som arbetstagarna i bästa fall har indirekt inflytande över och som de vanligen inte alls kan påverka.” (sid 191).

Arbetstagarparten har heller inga starka organisationer som Världsbanken, IMF eller OECD till sitt förfogande. Kapitalägarklassens makt över statsapparaten förstärks ytterligare av den rekrytering och sammansättning inom tjänstemännen inom statsapparaten. (Sid 192).

Ralph Miliband drar slutsatsen att statsmakten i det kapitalistiska samhället har som sin viktigaste uppgift att stötta och vidmakthålla det kapitalistiska samhället. Det är en insikt som bröderna Miliband med andra ord fått med sig hemifrån.

När vi nu ser hur statsmakter och de överstatliga makterna agerar ser vi hur oerhört rätt han hade på sent 1960-tal. Statsmaktens viktigaste uppgift är att hålla kapitalismen under beskydd. Det är i den belysningen inte svårt att förstå varför ECB ser till att rädda tyska och franska banker genom att ge stöd till Grekland som sedan går tillbaka till bankerna i Tyskland och Frankrike. Det är heller inte så konstigt att förstå varför Obamaadministrationen pumpar in pengar i  form av kvantitativa lättnader som direkt har för avsikt att hålla världen börser på gott humör. Obamaadministrationen motiverar sitt agerande med att det ska skapa jobb. Det är även högst förståeligt att stadsmakter på olika håll i världen ger subventioner till den fossila industrin, bland annat med motivet att hålla nere bensinpriserna.

Det jag inte kan förstå är att annars kloka och sansade människor kan tro att denna statsmakt i det kapitalistiska samhället, skulle föra en helt annan ekonomisk politik om de fick hand om penninghanteringen. Vad säger att de inte lämnar ut penninghanteringen på entreprenad till banker och finansinstitut. Det verkar väl  i dagens läge som den mest troliga lösningen. Vad är då vunnet med penningreformen?

Det verkar som om de som tror på att en penningreform där staten skulle äga själva skaparprocessen av pengar så gärna vill att statsmakten ska agera på ett helt annat sätt än den faktiskt gör eller åtminstone gjort tidigare fram till nu.

Var på jorden hittar vi en sådan välmenande statsmakt som stöttar reformer som gynnar folkflertalet, men som går mot kapitalägarnas intressen?

Vilka reformer har de folkvalda genomfört i Sverige de senaste 50 åren, som varit mot den härskande kapitalistklassens intressen?

I Sverige har ojämlikhet ökat från början av 1980-talet och och fram till nu. Att Sverige fortfarande klarar sig någorlunda bra i internationella jämförelser, är att ojämlikheten i stater även ökat i resten av världen. Men ojämlikheten har ökat oavsett om det är S-ledda eller borgerliga regeringar som suttit vid rodret.

Bankerna i USA motsatte sig en penningreform på 1930-talet.  Vad är det nu som säger att statsmakten nu skulle agera mot de som sitter på makten i det kapitalistiska samhället?  Har bankernas makt minskat sedan dess?

Det kommer mig att tänka på ett citat som jag kom i kontakt med i en studiecirkel på nätet som jag deltar i om boken Kollaps, livet vid civilisationens slut av David Jonstad.    .

”Det finns en förfärlig vana som människor ibland faller in i.
Den vanan är att vi använder hjärnan baklänges: inte för att
utforska världen och förstå den, men för att övertyga oss själva
att världen är så som vi vill att den ska vara.”
Ran Prieur

När jag gör observationer hur statsmakten faktiskt agerar, så stämmer bilden föga med den snälla och välmenande startapparat som skulle använda skaparprocessen av pengar för att stärka demokratin. Det låter som rena önsketänkanden.

Hur stora är oddsen att en penningreform som missgynnar den kapitalägande klassen i Sverige går att genomföra?

Om den mot all förmodan skulle gå att genomföra en penningreform mot den härskande klassens intressen. Hur stora är oddsen för att den kommer att innebära att demokratin i Sverige? Min bedömning är att oddsen är mycket små. Istället kommer det att produceras ett antal kryphål som gör att reformen inte blir betungande för den härskande klassen.

En mer trolig utveckling är att penninghanteringen läggs ut på entreprenad till  banker och finansinstitution. Vad skulle då vara vunnet?

Ska vi få någon förändring mot hållbarhet måste därför kapitalismens grundläggande struktur omprövas. Det räcker inte att enbart se till skaparprocessen av pengar. Då tappar vi bort kapitalismen som system i dess helhet.  Den ekonomiska demokratin borde då återigen komna upp på dagordningen. Det jag nu talar om är en grundläggande och genomgripande analys av nuläget.

Vilka reformer som sedan är rimliga och genomförbara i ett kapitalistiskt samhälle med en statsmakt i densamma får prövas från fall till fall. Här är för mig varje litet steg i rätt riktning mot hållbarhet och resiliens välkommen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s