Var finns det tredje alternativet?

Inledning

I en studiecirkel baserad på David Jonstads bok Kollaps, med undertitel, Livet vid civilisationen slut, diskuterar vi olika strategier för att ändra färdriktning för vår civilisation. Vi är övertygade om att dagens färdriktning inte är långsiktigt hållbar. Frågan är: Vad är alternativen?

Lena Nockert skriver som svar på ett inlägg som jag gjort:

”Det finns ett tredje alternativ. Men tyvärr vill du Roger inte kännas vid det alternativet.
Du ser risk för undergång i båda dina alternativ, och det är inte bara en risk – det är en tämligen säker undergång i båda alternativen. Ändå vägrar du att ens tänka tanken att det skulle finnas någon som helst framtid i att byta penningsystem och då samtidigt dra undan mattan för den döende kapitalismen.”

Ingen skulle vara gladare än jag om vi verkligen kunde föra ett seriöst samtal om alternativ till pest och kolera som jag beskriver ovan på följande sätt:

”Men vår civilisations dilemma är ju att vi står inför ett val mellan pest och kolera.

Pest: Vid stagnation eller nedväxt ser vi vad resultatet blir i stora delar av Europa idag. Massarbetslöshet och framväxande ultranationalistiska strömningar. Välfärden rustas ner och det finansiella kapitalet hittar nya och mer lönsamma jaktmarker.

De historiska exemplen på nedväxt och stagnation är inte heller så uppmuntrande. I 1930-talskrisens spår uppstod fascism/nazism och det andra världskriget.

Idag har mänskligheten massförstörelsevapen som kan utplåna oss och ta med ett antal andra arter i fallet. När människan blir stressad blir vi mindre rationella och då finns det risk för att ledande personer trycker på knappar som de inte borde göra. Då kan det vara slut för mänskligheten. Detta är ,med andra ord den hotbild som vi ser med nedväxt.

Kolera är att fortsätta som nu. Vi sitter alla bildligt på Titanic och börjar ana ett isberg i horisonten. Vi måste börja lägga om kurs. Men frågan är: Hur ska detta gå till?

Så risk för undergång finns i både pest och kolerascenariot. Vi måste hitta alternativ till dessa. Annars går vi nog en mycket dyster framtid till mötes. ”

Vi är med andra ord överens om att mänskligheten är i ett skriande behov av alternativ.

Du och några till sätter ert hopp till en förändrad penningskaparprocess. Med en sådan strategi är ambitionen att ”samtidigt dra undan mattan för den döende kapitalismen. ”

Men vad kommer att hända med en döende kapitalism?  Är det inte just pest-scenariot som jag skissar ovan som kommer att inträda? Vad hade hänt med mänskligheten om inte Keynes och Stockholmsskolans idéer hade implementerats efter 1930-talskrisen?  Vad hade hänt med mänskligheten om inte de ofantliga stödåtgärderna för att rädda kapitalismen efter finanskrisen år 2008 verkställdes?  Svaret är naturligtvis: Det vet vi inte. Men hur många av oss är villiga att spela hasardspel och chansa om detta?

En patentlösning eller att skapa sig en bredare spelplan

Du Lena är avsevärt mycket mer kategorisk om dina förutsägelser om framtiden än vad jag är. Det ända vi med bestämdhet kan säga om framtiden är att vi inte vet vad den har i sitt sköte. Vi kan anta och vi kan tro. Men jag menar att vi måste förhålla oss ödmjukt inför vad framtiden har att erbjuda. Med dagens trender och med dagens teknik kan vi dra ut kurvan i tangentens riktning.

De flesta förutsägelser vi gjort i historien har visat sig pinsamt felaktiga. Exempelvis talades det på 1970-talet vitt och brett om att vi i framtiden inte skulle behöva arbeta så mycket. Tekniken och produktivitetsutvecklingen skulle göra oss till lyckliga fritidsvarelser.  Idag talar politiker unisont om att vi måste arbeta flera timmar för att ha råd med välfärden. Så gick det med den förutsägelsen.

En annan framtidsvision som var vanlig på 1970-talet var att vi inte skulle behöva oroa oss för resursbrist och överbefolkning. Vi skulle kolonisera rymden. Idag tycks dessa glamorösa projekt mer finnas som fantasieggande filmproduktioner. Men dessa mättar inte en växande befolkning.

Det vi kan göra är att vara medskapare till morgondagen.  Frågan är bara: Hur? För mig är hållbarheten, med parametrarna ekonomisk, social och ekologisk det paraplybegrepp som bör analyseras och vara vägledande. Utan en realistisk bild av nuläget blir våra åtgärder enbart önsketänkanden. Utifrån denna analys kan vi sedan – där möjlighet ges – flytta fram våra positioner. Eftersom hållbarheten är ett så grovt begrepp behöver vi inte låsa oss för någon enskild strategi för att nå målet.

Att låsa sig vid en patentlösning – som exempelvis skaparprocessen av pengar – är däremot olyckligt. Det skapar låsningar och gör att vi under resans gång missar andra möjligheter att flytta fram våra positioner. Skaparprocessen är dessutom enbart en delmängd av det som jag lägger in i begreppet ekonomisk hållbarhet. Vi måste dessutom ta hänsyn till de finansiella marknaderna och relationerna mellan det finansiella kapitalet och den reala ekonomin. Sambandet staten och kapitalet är även en viktig pusselbit. Först då blir vår grova bild mer fullständig. En analys som baserar sig på en tårtbit istället för att se till hela tårtan blir en smula haltande.

Det mest negativa med att låsa sig vid skaparprocessen av pengar är att denna reform utmanar samma makteliter som styr det kapitalistiska samhället i dess helhet. Att inom rimlig tid idag förändra maktsituation ser inte så lovande ut, för att uttrycka saken milt. Det gäller oavsett om vi ser till nationalstaten eller globalt. Då gäller det att rikta fokus på mer närliggande framgångsfrågor.

Ett ensidigt hopp om att mot alla odds förändra penningsystemet kommer att skapa många deppiga stunder för alla som inte inser hur mäktiga motkrafterna är. Att driva frågor som i närtid är så svåra att implementera är även bästa sättet att förstärka politikerföraktet. Människor vill ha resultat, inte paroller som inte blir något av. Det är då viktigt att hitta lite mer närliggande reformer för att inte apati och hopplöshet inför framtiden ska breda ut sig än mer än idag. Ett exempel på detta är tankesmedjan katalys rapport ”Hälften kvar och hela framtiden”.  http://www.katalys.org/rapporter/katalys-no-5

Det finns mycket i rapporten att diskutera. Det finns även många invändningar som jag kan göra. Här är ett exempel på invändningar som jag tycker är värda att notera: http://tonyjohansson.eu/2013/11/25/katalysforslaget-haller-inte-ett-rattfardigt-skattesystem-kraver-rattfardiga-skatter/?postpost=v2

Men den grundläggande idén om satsningar på hållbarhet, ekologisk, social och ekonomisk är bra. (Välfärd och hållbarhet). Detta måste även på något sätt finansieras. Ett förändrat skattesystem och att staten lånar upp pengar för framtidsinvesteringar är bra. Hur detta skattesystem ska utformas är sedan finns det mycket kvar att resonera omkring. Det håller jag med Tony Johansson om. Se artikeln ovan.

Vad kan vi göra nu?

Med den analysen ser jag att det finns stora möjligheter för ett enskilt land att går före när det gäller exempelvis utbyggnad av passivhus, satsa på fler hyreshus, satsning på hållbara jobb, utbyggnad av järnvägsnätet och andra kollektiva transporter, bättre fungerande skola, vård och omsorg. Vi behöver även förstärka trygghetssystemen.

Förbättrad återvinningsteknik och energieffektivisering är andra områden som det redan idag går att verka för utan att behöva invänta dramatiska penningreformer eller att kapitalismen ska krackelera.Till detta behövs storsatsningar på FoU. Att hitta effektivare sätt att hantera förnyelsebara energikällor är även ett område som det behöver storsatsas på FoU för att få fram. Vätgas är ett exempel på en energikälla som många ser som löftesrik idag. Men för att ha råd med dessa satsningar på FoU krävs att stater får ett inflöde av kapital. Det krävs även att företag och dess ägare är beredda att investera i nyutveckling.

David Jonstad tycks inte se någon större möjlighet i detta. Det ska vi göra men det räcker inte menar han. Vi går ändå mot en kollaps.

Ett annat mycket viktigt område att satsa på är förebyggande friskvård. Vi går mot en åldrande befolkning. En åldrande företrädesvis frisk befolkning skapar framtidstro och hopp. En åldrande allt sjukare befolkning skapar däremot det motsatta. Eftersom detta är arbetsintensiv verksamhet så behövs det många händer här.

Med en differentierad moms skulle vi kunna styra så att det blir lättare för människor att arbeta inom arbetsintensiva sektorer. Rot och rut är två sådana exempel. Att arbeta med människor inom vård skola och omsorg borde vara något som staten skulle subventionera. Detta hjälper till för att skapa en grön skatteväxling.

På det personliga planet kan vi stärka hållbarheten exempelvis, genom att äta mindre kött, åka mindre bil och göra färre flygresor. Vi ska självklart ta alla möjligheter att gå före och vara det goda exemplet när det gäller hållbarhet på alla områden. Det gäller för alla tre parametrarna, med andra ord även för den ekonomiska hållbarheten.

När det gäller att göra ett så stort ingrepp som att byta skaparprocessen av pengar – så att staten ska ta över penninghanteringen – mot de som idag har maktens vilja, såväl lokalt som globalt är bara inte realistiskt. Det skulle kunna få förödande konsekvenser för mänskligheten. Om människor skulle resa sig mot de som idag har makten så är vi i pestläget med i risk för krig och förödelse. Vad som blir kvar av mänskligheten efter en sådan batalj, vet vi inte.

Det går heller inte för Sverige att gå före i detta avseende. Skulle vi mot alla förmodan i närtid lyckas med att på politisk väg driva igenom en reform i Sverige, mot de som har makten i dagens samhälle, är risken uppenbar att pest infinner sig som ett brev i vår inkorg.

Om vi antar att det inte pest skulle inträffa utan staten utan större friktion skulle ta över skaparprocessen. Vad ska då staten göra med sin nyvunna makt över penningskapandet?

För att undvika en framtida kollaps borde staten hålla tillbaka på penningflödet och bromsa tillväxten i samhället. Men då infinner sig pest som ett brev i vår inkorg.

Om staten istället fortsätter att skapa luftpengar som tidigare för att tillgodose kravet från de finansiella marknaderna, har vi inte löst problematiken med den exponentiella tillväxten på en jord med ändliga resurser. Då inträffar sannolikt kolera om vi inte lyckas hitta alternativ.

Om staten inte tillgodoser kraven från de finansiella marknaderna att skapa luftpengar, utan istället använder dessa till att finansiera samhällsekonomiskt nödvändiga investeringar, kommer staten i konflikt med såväl de starka nationella som internationella kapitalägande klasserna. Då är det kapitalismen i sin helhet som måste reformeras inte bara penningskapandet. De motkrafter som förslag som går stick i stäv med deras intressen kommer att frammana såg vi inte minst när det gäller diskussionen om löntagarfonder på 1980-talet.     

Därför menar jag att en förändrad skaparprocess av pengar inte i sig på något sätt löser mänsklighetens dilemma. Det behövs mycket större ingrepp än så.  Men redan denna reform kommer att utmana de som har makten såväl nationellt som globalt idag och göra att den i närtid är lika sannolik som att Färöarna skulle vinna VM i Fotboll, som Andreas Cervenka uttrycker sig.

Men det finns även möjlighet att ta små steg mot målet. Många små och medelstora steg kan vara nog så viktiga för att byta kurs och undvika att kollidera med isberget i horisonten.

En seriös diskussion om detta viktiga ämne borde ta sin utgångspunkt i just detta dilemma, pest eller kolera. Som jag påvisat ovan är inte en penningreform i sig inte lösningen på detta dilemma. Vi måste tänka längre än så.

Samtalsetik

Genom att läsa in härskartekniker och att jag bedriver bankpropaganda omöjliggör du detta seriösa samtal Lena. Jag hoppas att såväl du som ni andra tar er tid att läsa genom det jag skriver. Om inte går det ju inte att skapa en meningsfull dialog. Jag hoppas även att du funderar lite på ditt sätt att uttrycka dig. Vi får naturligtvis acceptera att vi inte har samma uppfattning i alla frågor. Men därifrån anklaga mig för att bedriva bankpropaganda är en bra bit under lågvattenmärket.

När det gäller härskartekniker gäller naturligtvis att man ska ha makt och myndighet att verkställa sin härskarteknik. I denna grupp är det ju du som skapare och administratör som har den makten. Först anklagar du mig för härskarteknik och sedan hotar du med att ta bort de inlägg som du menar är sådana exempel. Vem är det då som har makten och kan bedriva härskarteknik?

Om du ägnade bara en del av den energin för att läsa in bankpropaganda och härskarteknik i det jag skriver och istället läser det jag faktiskt skriver om, skulle vår dialog bli avsevärt mycket mer meningsfull.

Du skriver:
”Men tyvärr vill du Roger inte kännas vid det alternativet.
Du ser risk för undergång i båda dina alternativ, och det är inte bara en risk – det är en tämligen säker undergång i båda alternativen. Ändå vägrar du att ens tänka tanken att det skulle finnas någon som helst framtid i att byta penningsystem och då samtidigt dra undan mattan för den döende kapitalismen.”

Jag har verkligen gett Chicagoplanen mycket tid, min pappersutskrift är helt nedklottrad med anteckningar, så jag har på intet sätt vägrat att ta till mig informationen. Hur mycket tid har ni andra ägnat åt den? Jag har läst den ett antal gånger och reflekterat över innehållet.

I grova drag är det en liberal/nyliberal plan när det gäller hur den reala ekonomin ska hanteras. Det är därför Milton Friedman var en livslång supporter av planen. (sid 19).  När det gäller skaparprocessen av pengar är det en socialliberal modell, enligt Keynes och Stockholmsskolan. Med andra ord en reglerad kapitalism.  Den delen gillande inte Friedman.

Det är synnerligen glädjande att IMF över huvud taget börjar tala i dessa termer. På samma sätt som det är mycket positivt att World Economic Forum behandlar ”Kapitalismens kris”.  Men det kan väl i rimlighetens namn inte vara någon slutstation för Socialdemokratiska visioner? Vi behöver gå längre än så.

När jag menar att vi måste gå bortom liberalismen för att hitta lösningar till dagens utmaningar är orsaken den att såväl socialliberalismen som liberalismen/nyliberalismen har tillväxt som mål. Detta mål framstår som alltmer svårgenomförbart på en planet med begränsade resurser. Här hjälper oss inte heller Marx. Peak Everything var inte ett akut problem på 1800-talet.  Vi måste överskida dem alla för att hitta lösningar.

Jag kan inte förstå hur du kan tro så illa om mig Lena. Du tror dessutom att jag vill åt dig som person när jag hävdar det jag gör ovan. Varför tror du det?  Varför skull jag vilja vara med i denna grupp för att göra livet surt för dig, bedriva bankpropagandan och använda härskarteknik?  Jag är självklart med här för att jag anser att det är viktiga frågor vi tar upp och behandlar. Det utgår jag ifrån att alla andra i gruppen också tycker.  Men för att jag inte ser penningskapandet som den tredje vägen och lösningen menar du att jag är:

Du skriver:
”Om du har beröringsskräck för Milton Friedman är det ditt problem. Men du är en av de mest tjurskalliga och stelbenta tänkare jag stött på. Vilket du döljer i oceaner av textmassor som säkert imponerar på somliga. Men inte på mig.”

På vilket sätt är jag en så tjurskallig och stelbent? Det enda skälet är att jag inte har samma uppfattning som dig när det gäller möjligheten att i närtid införa penningsystem som du tror på. Jag menar även att en sådan reform måste ske internationellt. Annars kommer det land som försöker drabbas dramatiskt.

Jag har inte beröringsskräck för någon, men tror inte att Milton Friedman har så mycket att tillföra för att lösa morgondagens utmaningar. Det är ju nyliberalismen/liberalismen vi måste ta oss ur. Då är inte Milton Friedman bästa resesällskapet.

Det behövs naturligtvis inte så många ord för att tala om att lösningen är att staten tar över penningskapandet. Hur svårt kan det vara? Ska vi istället göra en konsekvensanalys av vad det skulle innebära, så blir nog effekten ”oceaner av textmassor” som uppenbarligen inte imponerar på dig. Det jag skriver stämmer inte med din övertygelse. Du verkar inte ha beröringsskäck för Milton Friedman, men däremot beröringsskräck när det gäller att läsa kritiska omdömen om ditt patentförslag – penningreformen.

Du skrev: ”Jag hade min uppfattning klar ett par år innan planen kom ut. Det är inte min grund för uppfattningen att vi inte ska överlåta penningsystemet till privata banker. Chicagoplanen blev bara en bekräftelse på att medvetenheten börjat nå nya nivåer i systemet. ”

Roger Dahl ”Den uppfattningen är du inte på någon punkt beredd att undersöka med kritiska ögon. ”

När jag inte förstår hur rätt du har ber du mig dessutom om att ”dra åt helvete”.

Som extra ögongodis läser jag detta som du uppenbarligen gillar:

Staffan Dryselius: ”Jag har inte haft mycket tid till annat än jobb senaste tiden. Tänkte få en paus från ett frustrerande problem genom att läsa några inlägg här i gruppen. Inser mitt misstag, då näthinnorna plågsamt möts av en fullkomlig flodvåg av Roger Dahls bankpropaganda.”

Vari ligger min bankpropaganda? Det får jag inte svar på av Staffan.

Det frågar jag nu både dig och Staffan? Kläm fram med min bankpropaganda. Jag väntar med spänning på svar.

Jag har medvetet väntat en stund för att ge dig tid att reflektera över ditt beteende.  Men hittills har du inte hört av dig och förklarat varför du agerar på detta sätt.

Jag har även väntat på dig Staffan. Hur kan du få det jag skriver i detta dokument, som i stort sammanfattar min ståndpunkt, till bankpropaganda?

Jag menar att jag på goda grunder ser att en penningreform – där staten tar över penninghanteringen – inte leder dit vi vill. Vi har kvar problematiken med pest eller kolera i alla fall. Det är ju här vi borde kunna fortsätta vårt samtal, eller hur?

Dessutom är sannolikheten att nå till reformen i närtid, mikroskopisk.

Hur menar du och Staffan att en penningreform ska förhindra pest eller kolera?

Staffan har presenterat en bild hur du tänker dig.

https://fbcdn-photos-f-a.akamaihd.net/hphotos-ak-prn1/s720x720/541930_378150262240923_2131370651_n.jpg

Du skriver även: ”Nedan är en bild som beskriver hur ett reformerat system kan se ut. Den reformistiska vägen dit kommer kunna gå via att det som står under strecket endast gradvis blir realiserat. ”

Jag håller med dig att det skulle vara önskvärt att riksbanken hade den rollen. Inte minst av rent demokratiska skäl. Men då skulle istället Riksbanken tvingas att ta på sig kreditexpansionen. Annars drabbas vi av pest.

Tar riksbanken på sig rollen att kreditexpandera för att tillgodose de finansiella marknaderna så hotar istället kolera om vi inte kan hitta en utväg ur vårt dilemma.

Dessutom skulle bankernas ägare fortsätta att kräva så god riskjusterad avkastning som möjligt på det investerade kapitalet. Det skulle betyda att avgift för tjänsterna skulle bli mycket kännbara för de som nyttjar bankernas tjänster. Vem blir vinnare och vem blir förlorare?

Med ett fullreservkrav – bankerna ska ha full kapitaltäckning – kommer de stora transnationella företagen att klara detta tämligen väl, genom att låna upp pengar på¨den internationella kapitalmarknaden. Däremot kommer det bli mycket motigt för alla mindre företag och privatpersoner att få lån. Detta av det enkla skälet att det finns mindre pengar att låna.

Det är när vi börjar fundera över de konsekvenser våra till synes goda idéer får som det blir så bekymmersamt. Sjukdomen är vi överens om men medicinen är helt enkelt inte den rätta.

Hur menar någon annan i gruppen att staten ska agera för att förhindra pest eller kolera om staten skulle få makten över skaparprocessen?

Då måste vi passera den elementära nivån att banker och stater i samverkan skapar pengar som det inte finns täckning för. Men vi måste naturligtvis ha med denna kunskap när vi bedömer statens roll i det kapitalistiska samhället.

Förklara gärna hur ett statligt penningsystem skulle se ut som klarar att vara den tredje vägen. Jag är idel öra.

Detta förlag bör ju även i det korta och medellånga perspektivet ställas mot katalys programförslag i rapporten, som jag ovan länkar till. Vad är rimligast att få implementerat på kort och medellång sikt? Med katalys förslag finns det åtminstone några fackförbund som står bakom. De som finansierar tankesmedjan. Men någon en penningreform som slår mot alla dagens elitgrupper fackföreningen och folkrörelseföretagen inräknade är oddsen mycket, mycket små.

Hur goda förslagen än är får vi inte stor nytta av dem om de stannar som pappersprodukter och ligger och samlar damm.

Se vidare

https://rogerdahl.wordpress.com/2013/12/02/mer-om-debatteknik-och-samtalsetik/

Annonser

Samtalsetik – Kapitel 1: Daniel Suhonen och Katalys vänsterextremister och al-Qaida-anhängare

Kapitel 1: Harald Ullman och samtalsetik

Våren 2013 besökte jag Haralds Ullmans välbesökta timeline på Facebook. För er som inte känner till Harald Ullman hänvisar jag till Facebook, så kan ni skapa er en egen uppfattning av vad han står i olika samhällsfrågor.

Harald och jag är med i samma Facebookgrupp för Södermalms sossar.  Vi har en del gemensamma utgångspunkter. Främst har vi ett starkt intresse av att diskutera politik, även om det ofta är från olika utgångspunkter. S är ett brett parti som omfattar nästan varenda åsikt som finns ute i samhället. Haralds och hans Timeline- vänner speglar några av dessa röster.

Vi har en hel del olika åsikter i diverse frågor, inte minst när det gäller välfärdens organisation, en fråga som vi diskuterat ett antal gångar. Men vi har även en hel del gemensamt. Vi ser båda att S lider av för lite kunskap om näringslivsfrågor. Utan ett väl fungerande näringsliv blir det svårt att hitta medel för att finansiera välfärdsstaten. Utan en förståelse av hur näringslivet och dess villkor blir de överhuvud taget svårt att skaffa sig en realistisk bild om dagens samhälle. Vi bygger våra åsikter, idéer och visioner på en verklighet som vi inte förstår eller vill förstå.  Då bygger vi vår bild på hur vi vill att världen ska se ut snarare än hur världen faktiskt ser ut idag. Men för att kunna vara medskapare till en ny värld måste vi ju ha kunskaper om var vi befinner oss idag. Först då kan vi ta ut kompassriktningen mot målet i framtiden.

Vid några tillfällen har jag varit inne på Haralds Timeline och deltagit i debatten. Vid ett tillfälle diskuterades Daniel Suhonen och hans uppfattning om var folk tar vägen efter sin politiska karriär. Min utgångspunkt är att det behövs en etisk kompass från de personer som ska ta klivet ut ur politiken. Något näringsförbud tror jag inte på, det finns alltid möjligheter att gå runt ett sådant – mer än en karenstid vid känsliga fall är nödvändig. Det som istället behövs är en etisk kompass.

I diskussionen kom det mest förnedrande kommentarer från människor. Daniel Suhonen och Katalys beskrevs som vänsterextremister och tom al-Qaida-anhängare. Jag var inne på tråden och förde fram mitt budskap om den etiska kompassen. Måste vi inte tänka på vad vi säger, när vi talar om människor? Måste vi inte ställa krav på våra partimedlemmar om att använda en etisk kompass när de väljer arbete efter avslutad politisk karriär?

Jag ifrågasatte exempelvis om Tomas Östros (Bankföreningen) och Erik Åsbrink (Goldman Sachs) gjort så lyckade val. Detta föll inte i god jord. Tvärtom klumpades jag ihop med Daniel Suhonen och fick höra att sådana som oss som inte har någon näringslivserfarenhet ska inte uttala oss om saker vi inte begriper. Jag fick direkt en extremiststämpel på mig bara för att jag efterfrågade en etisk kompass.

Då talade jag om att jag har arbetat 25 år inom bank och försäkring, så en del erfarenhet av näringslivet har jag nog.

Plötsligt ändrades tonläget. Här har vi en av oss har arbetat inom näringslivet, som vi av misstag har klumpat ihop med extremisten Suhonen som ingenting begriper. Jag fortsatte att hävda min uppfattning om den etiska kompassen. Men nu blev det istället en hel del kommentarer från Haralds Facebook-kompisar om att Goldman Sachs kanske inte var ett så bra val av Åsbrink. Det var ju den banken som var med och fifflade i Grekland. Han borde kanske valt något annat.  Min tidigare yrkesroll förändrade bilden av min uppfattning om den etiska kompassen och hur jag blev bemött.

När jag senare talade med Harald frågade jag hur han kunde acceptera att folk fick kalla en partikamrat för vänsterextremist och al-Qaida-anhängare, utan att han gick in och kommenterade påståendet på sin Timeline. Är inte det en bra bit under lågvattenmärket? Det misskrediterar ju även de fackförbund som står bakom Katalys.

Hans svar var lite undvikande. Han kan inte svara för vad alla säger på hans Timeline. Han menade också att det är sådana som Daniel Suhonen som gör att vi förlorar val.  Suhonens åsikter skrämmer bort väljare. Han får för mycket utrymme i media. Jag tolkade det som om Harald menade att det gäller att neutralisera Suhonen för partiets skull. Vi måste vinna valet nästa år och då får ändamålet helga medlen. Jag höll inte med honom på den punkten. Vi måste vårda vår etiska kompass. Vad har S annars att komma med? Hela S samhällsbygge bygger på etik – och moralfrågor om rättvisa, frihet och bröd. Tappar vi den kommer vi inte att kunna medverka till något bättre framtida samhälle.

Ett samtalsläge som detta skrämmer åtminstone bort mig. Hur kan man tro att vi som är politiskt intresserade ska få något förtroende hos människor som prioriterar annat i livet än politik om vi för ett samtal på detta viset? Under alla mina år på olika arbetsplatser har jag aldrig varit med om den här typen av samtalston. Hur kan detta uppfattas som helt normalt inom den politiska sfären?

Om vi vill skapa ett bättre samhälle borde vi väl självklart vårda vårt språk och försöka föregå med gott exempel.  Om aktiva inom S anser att detta lågvattenmärke – att kalla meningsfränder för al-Qaida-anhängare och vänsterextremister – är helt naturligt:

Hur ska då en sådan rörelse peka ut ett bättre samhälle?

Samtalsetik och hållbar utveckling – syfte

Syftet med ett antal blogginlägg under den samlade rubriken Samtalsetik och hållbar utveckling är att på ett sammanhängande sätt redogöra för mina ståndpunkter i några centrala frågor.

Samtal på Facebook har – enligt min uppfattning – en tendens att bli snuttifierade och ointressanta. Det gäller att klämma till med en slagkraftig one-liner, och få så många gillanden som möjligt, inte att försöka förstå på en lite djupare nivå.

Trådarna avlöser varandra och efter en månad är det hart när omöjligt att hitta vad som skrevs i trådarna. Facebook är färskvara. Någon tid för reflektion och begrundan av andras och sin egen position tycks det inte vara fråga om. Här gäller det NUET. Facebook är det ständiga nyhetsströmmarna paradis.

För att vara medskapare till en bättre framtid menar jag att det är nödvändigt att vårda vår etiska och moraliska kompass. För att en dialog i det fria ska vara möjlig är det nödvändigt att vi övar upp oss på att vara uppmärksamma lyssnare och läsare av vad våra medmänniskor faktiskt säger. Om vi inte är intresserade av att förstå den andra blir ju samtalet helt meningslöst. Då blir det mer att vinna debatten och ta fajten. Men vad lär vi oss om oss själva med en sådan inställning?  Och vad lär vi oss av andra människor?

Ju mer vi övar oss att vara uppmärksamma i vår dialog, desto mer kan vi få ut av samtal. Samtal som utvecklar är en skön konst där bara vår fantasi sätter gränser på vad vi tillsammans kan åstadkomma.

Syftet med Samtalsetik och hållbar utveckling är dessutom att peka ut den väg till en mer hållbara värld som vi alla är i så skirande behov av. Vår civilisation sitter bildligt talat på Titanic och ser vid horisonten en isberg som vi kommer att kollidera med om vi inte ändrar färdriktning. Vi sitter alla i samma båt och den styr idag mot en katastrof. Det måste vi tillsammans förhindra.

I det läget är en mer hållbar utveckling, ekologiskt, socialt och ekonomiskt en överlevnadsfråga för oss alla.

Bankpropaganda del 1

Kapitel 2: Bankpropaganda och min utgångspunkt

Del 1:

Min tidigare yrkeslivserfarenhet inom bank och försäkring tycks – bland några inom Facebookgruppen Socialdemokratiska visioner – uppfattas som synnerligen belastande.

Min roll har varit att arbeta med verksamhetsutveckling, utredningar och IT på en högst beskedlig position och borde väl knappast behöva stå till svars för hur företagen, Folksam och Swedbank, i dess helhet bedrivit sin verksamhet. Det har jag inte haft någon möjlighet att påverka. Besluten fattas på en helt annan nivå en där jag har befunnit mig på. Men att överhuvudtaget ha arbetat på bank tycks vara en belastning. Här är en av kommentarerna från en deltagare i gruppen:

”Konsten att tänka fritt är nog förunnat dom som står utanför.
Att genomföra en penningreform är alla andra reformers moder. Utan den reformen så kan vi försöka reglera/kontrollera/kvalitetssäkra bäst vi vill. Det löser ändå inget. ”

Det vi talar om här framstår klart av Andreas Cervenkas blogginägg: http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/

” Vad sägs om att trolla bort både statsskulder och privata skuldberg, öka tillväxten, avskaffa inflationen, eliminera risken för framtida bankkriser och miminera finansbranschens makt över samhället? Allt på en gång?

Dessa minst sagt sensationella löften kommer från två forskare, Jaromir Benes och Michael Kumhof, som lagt fram en ny radikal plan som långsiktigt sägs kunna lösa den skuldkris som nu tynger hela västvärlden.

Innan vi går vidare bör det nämnas att forskarna inte spånat fram detta i en skrubb på University of Middle of Nowhere. Duon arbetar på übermäktiga Internationella Valutafonden, IMF.

För det andra är planen långtifrån deras egen eller ens ny, den togs fram redan 1936 av två andra ekonomer, Henry Simons och Irving Fisher, i kölvattnet av 30-talskrisen.”

Det är dessa löften och mer därtill erbjuder Chicagoplanen. Dessutom kommer den även att ge en bättre kontroll över konjunkturcykler som inte är direkt förorsakade av den reala ekonomin. Dessutom eliminerar den risken för bankrusningar. Det innebär att om alltför många människor samtidigt skulle ta ut sina pengar från banken skulle pengarna inte räcka till, eftersom bankernas kapitaltäckningsgrad inte medger det. (Sidan 6 i rapporten.) Med full kapitaltäckning finns inte den risken.

Vilken människa med förståndet i behåll säga nej till detta. Här utlovas guld och gröna skogar. Hur dum får man vara? Säga nej till ett sådant erbjudande. För att genomföra den måste vi gå ut och informera människor som ännu inte vet om den. Andreas Cervenka gör mänskligheten en jättetjänst. Hans informationskampanj har blivit mycket uppskattad. Ja så till den milda grad att han blivit SvD:s affischnamn nummer 1 och var en reklampelare i Stockholms tunnelbana våren 2013. Har SvD blivit en systemkritisk tidning?

Fredagen den 16:e november 2013, fick jag ett privat kort på posten med hälsningar från Andreas Cervenka. Han berättar att han utanför Riksbankens fästning mitt i Stockholm. Han anslutar kortet med: ”Följ mina krönikor och min blogg i SvD så lovar jag hålla dig uppdaterad. Hälsningar Andreas Cervenka, näringslivsreporter, SvD.” Som avslutning var han vänlig nog att tala om följande: ” Läs mer i Svenska Dagbladet. Läs mer i Svenska Dagbladet. Läs nyheter och analyser från SvD i mobilen, datorn och tidningen för endast 205 kr i månaden. ”

ä

Stad, land och resiliens

Idag bor det fler personer på jorden i städer än på landsbygden. Urbanisering och globalisering går hand i hand som ett förälskat par.  Få politiker ifrågasätter idag denna utveckling. Istället tycks den istället snarast var ödesbestämd.

En släkting som bor i Kanada sa att han läst i en tidning att Toronto skulle klara sig några dagar om mattillförseln skulle strypas. Sedan skulle det uppstå massvält. Hur stor motståndskraft/resiliens Stockholm har vet jag inte. Men det är troligt att läget är snarligt situationen i Toronto. Trots detta gör varken politiker eller andra beslutsfattare någon åt den prekära situationen.  Från maktens män och kvinnor verkar det istället vara den allmänna inställningen att köra så det ryker, så länge det håller. Det går inte att stå emot utvecklingen, hur allvarliga konsekvenserna än kan bli.

Det finns undersökningar som pekar på att en tredjedel av Stockholms befolkning skulle kunna tänka sig att bosätta sig någon annan stans om de kunde hitta ett jobb. Det skulle kunna ge plats för andra som inget hellre önskar sig än att få tag i ett boende i Stockholm.

På 1970-talet talades det om att ”Hela Sverige ska leva”. Genom modern teknik skulle människor i framtiden kunna välja var de ville bo, arbetet skulle inte längre vara geografiskt bundet. Nu i efterhand kan vi konstatera att de som spanade in i framtiden på 1970-talet inte fick helt rätt i sina profetior. Det finns förvisso möjligheter att enkelt kommunicera med med människor från världens alla hörn. Men vad hjälper det. Glesbygden avfolkas och ”hela Sverige ska leva” är en tom fras.

Vad bör göras?

Vad bör göras?

I boken Kollaps, Livet vid civilisationens slut behandlar David Jonstad de stora utmaningar människan står för idag. Jag kommer att hänvisa till boken med DJ + sidnummer.

Vi står inför en hotande energi -, ekologi – och ekonomisk kris. Dessa tre E samverkar även med varandra och – om vi inte hittar lösningar – förstärker effekterna av varandra och påskyndar en global kollaps där hela vår globala civilisation står på spel. Jag skulle vilja gå ett steg längre och tala om att hela mänskligheten hotas av utplåning om inte dagens trender kan brytas. Läget är minst sagt prekärt.

På det ekonomiska området tar David Jonstad upp hur det moderna banksystemet växte fram pengar skapades ur intet och på dessa pengar tog bankerna ut ränta. Det leder till att ekonomin hela tiden måste växa för att vi ska ha råd att betala amorteringar och ränta. Skuldekonomin växte fram. Fördelen med att hela tiden sätta pengar i omlopp och penningflödet hela tiden växer är att ekonomin växer och detta – tillsammans med billig energi – har skapat det välstånd som många av oss har idag. (DJ sid 49).

Dock inte alla. I miljard människor lever på svältgränsen och ytterligare flera miljarder lever under mycket knappa förhållanden här på jorden. Så frukterna av den ekonomiska utvecklingen är synnerligen ojämnt fördelade och skapar hela tiden sociala och ekonomiska obalanser.

För att råda bot på detta är det idag en alltmer spridd uppfattning att det behövs en penningreform som tar oss ur skuldekonomin. I grova drag går den ut på det som Andreas Cervenka tar upp i denna artikel: http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/

1.) Att IMF har börjat diskutera en penningreform enligt Chicagoplanen är synnerligen glädjande. Staten tar över skaparprocessen av pengar och kräver full kapitaltäckning av bankerna. Det är på en internationell nivå som denna fråga måste lösas för att få den genomslagskraft den behöver. För att klara de stora utmaningar som människan idag står inför krävs stora globala förändringar Extra glädjande är det att även Världsbanken och World Economic Forum i Davos, där världen eliter träffas, talar om de stora utmaningar vi står inför. Det finns uppenbarligen en krismedvetenhet på denna nivå. Det innebär självklart inte att gräsrotsengagemang är bortkastad tid. Det behövs nytänkande på alla nivåer på Jakobs stege.

 

2.) Det som är bra för IMF är ett steg bakåt för oss Socialdemokrater. Chicagoplanen är en i liberal plan och är inget bra redskap för att använda som kompass för Socialdemokratiska visioner. Vi måste gå betydligt längre än så i vår analys. Då gäller det att få hela kartan klart för sig i grova drag. Annars styr vi fel och riskerar att kollidera med isberg som Titanic gjorde. Sedan är det en annan sak vad vi har möjlighet att implementera.  Det måste bedömas från fall till fall.

Den liberalism som med en överentusiastisk tilltro till marknadens självreglerande kraft ledde fram till 1930-talskrisen, framväxt och fascism/nazism samt det andra världskriget hade nått vägs ände.

Som en motmedicin – eller för att lösa kapitalismens kris om vi så vill – byttes den ut mot en av liberalen Keynes och Stockholmsskolan reglerad kapitalism eller som vi kallar den socialliberalism.

Nyliberalismen på 1970-talet var ett återtåg till den liberala tilltron till de fria marknadskrafternas självreglerande kraft. Denna modell har nu nått vägs ände i och med finanskrisen 2008.

Nu behövs åter ett nytänkande. Chicagoplanen är socialliberal på en punkt, nämligen att reglera själva skaparprocessen av pengar. Resten, de finansiella marknaderna och den reala ekonomin är liberal/nyliberal. Det var därför Milton Friedman – nyliberalismens portalfigur -var en så stark anhängare till Chicagoplanen. Han var däremot inte så förtjust i det socialliberala inslaget. Den reviderade Chicagoplanen har inte nämnvärt ändrat denna bild. Det är därför den är rumsren att diskutera inom IMF. Gott så.

3.)  Man skulle naturligtvis kunna tänka sig att vidareutveckla även den reviderade Chicagoplanen och reglera såväl de finansiella marknaderna som den reala ekonomin i bästa socialliberal anda. Det skulle göra den mer hållbar, såväl ekonomiskt, socialt och även delvis ekologiskt. Men såväl liberalismen som socialliberalismen som ideologiska överbyggnader till kapitalismen kräver ständig tillväxt för sin överlevnad.

Annars går det för samhällen och hela eller delar av det internationella samfundet som David Jonstad pekar på i boken Kollaps. Han hänvisar till Tim Jackson och beskriver vår tids dilemma. Ekonomin är lika dömd till en krasch som ett flygplan som inte längre kan drivas framåt (sid 54). Utan tillväxt kraschar ekonomin i det kapitalistiska samhället. Det är det som under årens lopp hänt bland annat i Sydamerika och för de asiatiska Tigrarna, med mycket stora plågor för befolkningen. Det var först i och med att tillväxten kom igång som läget började normalisera sig. Kapitalismens kriser flyttar runt jorden. Nu är det västvärlden som drabbats. Det var väst som drabbades hårdast av finanskrisen 2008 och de efterföljande skuldkriserna. Syd och Öst drabbades inte alls på samma sätt. Men alla är inte drabbade i väst. Medan Europas och USA:s aktiebörser är uppe och nosar på all-time high, har flertalet stater det allt motigare att kunna leverera välfärd till sina väljare. I krisens spår växer det fram starkt nationalistiska partier och arbetslösheten ser inte ut att gå ner mer än marginellt. Åt dom som har åt dom åt dom skola varda givet.  Så med skral tillväxt drabbas de svagaste i samhället. De rika klarar sig ändå. Åtminstone hittills. Men det kan ändras.

Å andra sidan är det mycket svårt att tänka sig en ständig tillväxt ett jordklot med ändliga resurser. Det går inte att förhandla med naturen brukar Anders Wijkman säga. När naturresurserna är slut så är de slut. Då hjälper det inte hur goda argument vi har för att tillväxt är nödvändig för ekonomin och välfärden.

4.) Om vi hypotetiskt tänker oss att vi i Sverige inför en penningmodell efter Chicagoplanens principer. Vad skulle hända då? Vad ska staten använda styrmedlet till?

Ska vi satsa på nedväxt för att gå de ekologiska kraven till mötes? Då har vi bland annat Grekland, Spanien, Portugal, Italien och Irland som skrämmande exempel på hur det går.

Ska vi istället satsa på en hållbar tillväxt? En tillväxt i lite lugnare tempo. Då medverkar vi åtminstone till att fördröja peak everything och en global kollaps. Vi skulle kunna vara ett föredöme för andra länder. Men vi skulle troligen inte kunna få ner arbetslöshetssiffrorna och bli bäst i klassen i Europa som Stefan Löfven gett som löfte.

Eller ska vi försöka få hjulen att snurra lite snabbare för att minska arbetslöshet och få fart på ekonomin? Detta är den ekonomiskt bästa vägen, men rena katastrofen för ekologin.

Finns det eventuellt andra alternativt? Kan vi hitta andra lösningar?  Hur ska vi få med de superrika på tåget för att rädda mänskligheten? Hittills har de mestadels suttit på läktaren och tittat på när FN har klimatmöten och när stater går in och skuldsätter sig för att rädda en kapitalism som hotar att krackelera? Det förs visserligen samtal på World Economic Forum men resultaten är mint lika magra som FN:s klimatkonferenser.

Borde inte de Superrika inse att vi sitter i samma båt? Borde inte Ikea-Kamprad, fam Wallenberg och fam Persson inse att även deras liv och affärsverksamhet står på spel. Bill Gates, Warren Buffet och familjen Osher har insett att det är dags att börja sätta sprett på sina pengar och hjälpa till.

4.) Sedan har vi jokern. För västvärden är det på kort sikt extra skrämmande att sällsynta jordartmetaller finns till 95 % i Kina. Dessa metaller används i mobiltelefoner, tv-apparater, kylskåp och annan elektronik. De är som David Jonstad uttrycker det en del av teknologins DNA (sid 36).

Vad händer med de sällsynta jordarterna, oljan och andra råvaror? Vad händer med peak everything? Utan dessa blir det nedväxt vilket vi vill eller inte. Då hotar Greklandscenariot. Då hotar nazism och kanske ett nytt världskrig för att komma ur dilemmat. Vad händer om Kina anser sig behöva sina sällsynta jordartmetaller helt för sig själva. Kina förklarade redan hösten 2010 att resurserna snart inte räcker för eget behov (DJ sid 37). Nu har vi snart år 2014. Hur länge räcker resurserna till? Om Kina slutar exportera av sina 95 % inses lätt att det blir tvärtstopp för hela informationsteknologin. Datorer, mobiler och övrig elektronik blir ett minne blott. God natt internet och Facebook. Idag finns avancerad elektronik i bilar och i stort sett alla hushållsprodukter. Vi skulle väl hjälpligt klara oss utan en del av dem. Men utan kylskåp blir det nog lite tufft på sommaren. Den livsstilsförändring som blir följden av detta blir dramatisk. Här är det inte fråga om någon stegvis avtrappning. Här blir förändringen brutalt snabb. Det enda vi kan trösta oss med är att klimatskrisen inte längre kommer att vara ett lika akut hot.

Kommer omvärlden acceptera att Kina tjuvhåller på sina råvaror? Människor som är stressade kan begå synnerligen irrationella handlingar och idag har vi massförstörelsevapen som kan utplåna hela jordens befolkning många gånger om. Människans utplåning av sin själv kan då komma mycket snabbare än klimatdebatten talar om.

Vad kan vi då göra? En total global satsning på alternativa sätt att producera det vi behöver mest. Till det krävs en helhjärtad satsning på forskning och utveckling och en global styrning åt att skapa dessa tillämpningar. Då krävs att de som har mest också bidrar mest, annars lär det inte gå. Om inte tar det nog hus i en avsevärt mycket varmare plats än här. Varmare åtminstone om vi ska tro mytologin.

Ordförande Mikael Karlsson, Magdalena Andersson, Anna Karin Hatt, Staffan Laestadius – Miljön och jobben mfl – på naturskyddsföreningen

Publicerad den 8 nov 2013

Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson (S) talar om ”Ekonomiska läget och politikens möjligheter” på Naturskyddsföreningens stora årliga höstkonferens 2013 på temat Miljön och jobben – två utmaningar, en lösning.

Varför bygga ut förbifart Stockholm? Frågan är redan avgjord, menar Magdalena Andersson.

Vad vi kan göra: Rusta upp miljonprogrammet. Vi ska ligga i framkant. Det vi nu kan göra är att integrera miljöfrågorna tillsammans med alla politikområden. Om miljöfrågorna inte integreras blir det inga resultat.

Jagar hungriga vargar bäst?

http://www.youtube.com/watch?v=RGjmfTOHI2k&list=PLnwcrNwmijyk1MRn0lBZ2Fe-eIeQfc3XS

Inledning med Ordförande Mikael Karlsson – Miljön och jobben

http://www.youtube.com/watch?v=7YDGBtSEj_A&list=PLnwcrNwmijyk1MRn0lBZ2Fe-eIeQfc3XS

Frågor till Angelika Thomas & Anna-Karin Hatt – Miljön och jobben

http://www.youtube.com/watch?v=5uyoSRDMxTI&list=PLnwcrNwmijyk1MRn0lBZ2Fe-eIeQfc3XS

Yonna Waltersson: Klimatpolitiken behöver ledarskap.

http://www.dagensarena.se/opinion/yonna-waltersson-klimatpolitiken-behover-ledarskap/

Anna-Karin Hatt – Tillväxt och innovation – Miljön och jobben

http://www.youtube.com/watch?v=lXKTJxLSWJE&list=PLnwcrNwmijyk1MRn0lBZ2Fe-eIeQfc3XS