PROGRAM FÖR SVERIGES SOCIALDEMOKRATISKA ARBETAREPARTI

PROGRAM FÖR SVERIGES SOCIALDEMOKRATISKA ARBETAREPARTI.

(Enligt beslut å partiets sjuttonde kongress 1944)

Allmänna grundsatser.

Socialdemokratins mål är att så omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation, att bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer, flertalet frigöres från beroende av ett mindretal kapitalägare och den på ekonomiska klasser byggda samhällsordningen lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande medborgare.

Den klyvning av folket i en med särskilda privilegier utrustad herreklass och av denna beroende breda befolkningslager, som satt sin prägel på tidigare samhällsbildningar, och som där uppenbart tagit sig uttryck i fåtalets makt att tillägna sig frukterna av de mångas arbete, har nämligen icke heller i de på ett privatkapitalistiskt produktionssätt vilande borgerliga samhällena försvunnit. Den har i dessa samhällens demokratiska utvecklingsformer blivit på väsentliga punkter begränsad, men den fortlever i en ytterst ojämn fördelning av egendom och inkomster, i klyftan mellan ägare och egendomslösa, i motsättningen mellan kapitalister och lönarbetare.

Det avgörande kännetecknet på den borgerliga hushållningen är nämligen icke att enskilda besitta egendom, men att äganderätten och rätten att bestämma över de väsentliga delarna av samhällets materiella produktionsmedel ligger i ett mindretals händer, medan ett flertal är utestängt från delaktighet i denna äganderätt och vinner en otrygg bärgning såsom av kapitalets ägare anställda lönarbetare. Med denna ojämnhet och dessa motsättningar följer icke blott väsentliga olikheter i materiell levnadsstandard. Bristen på ekonomisk jämlikhet innebär också brist på jämlikhet i utbildning och uppfostran, i möjligheterna att vinna delaktighet i den andliga och materiella kulturen. Att vara utestängd från delaktighet i äganderätten betyder också att vara utestängd från vad därmed följer av inflytande och ansvar, utrymme för personliga insatser, självständighet och trygghet.

De ekonomiska krafter, som framskapa och vidmakthålla dessa för det borgerliga samhället utmärkande drag, visa inga tecken att förlora i styrka. ”

http://snd.gu.se/sv/vivill/party/s/program/1944

Min kommentar:

Ingenting av det som beskrivs ovan har på något sätt förändrats i riktning mot en demokratisk socialism och att bestämmanderätten över produktionsmedlen ska hamna i  hela folkets händer. Tvärtom har de ekonomiska krafterna på alla plan stärkt sin ställning på bekostnad av det stora folkflertalet. För att bättre motsvara den faktiska utvecklingen har dessa rader om folkets makt istället strukits ur programmet.

Produktivitet, arbetets välsignelse och det stora globala skiftet

Förhoppningar om ökad fritid i samhället

På 1970-talet var det många som hade en förhoppning att vi skulle kunna arbeta mindre i framtiden. I och med att produktiviteten och automatiseringen fortskrider ökar vårt gemensamma välstånd och vi kan ta ut detta i kortare arbetstid och längre semester. Det här var en mycket spridd tanke på den tiden. Produktivitetsutveckling och automationen skulle komma hela samhället till del och vi kunde se fram mot ett kommande lyckorike. Det fanns till och med en del entusiaster som menade att vi inte skulle behöva jobba alls i framtiden. Maskinerna skulle göra jobbet, människorna skulle kunna inta en mer tillbakalutad roll.

Människans framtida roll var att ägna sig åt olika spännande fritidssysslor. Arbeta skulle vi kunna göra några timmar om dagen med något kul. Resten fritid. Karl Marx och Adam Smiths gemensamma lyckorike stod för dörren. Vi går mot en ljusnande framtid. Det var vi många som var överens om.

 Hur har det gått?

Sedan 1970-talet har vi fördubblat produktiviteten i arbetet. Det skulle kunna innebära att vi bara skulle behöva jobba hälften som mycket som då. I och med att produktiviteten hela tiden totalt sett ökar skulle vi inom en nära framtid uppnå målet att vi inte längre skulle behöva arbeta. Lyckoriket är nära förestående och snart kan vi ägna åt oss de saker som vi verkligen brinner för. Dansa, måla sjunga – jag vad ni vill – frihet som det står på bilden med Ernst Wigforss.

Pengarna strömmar in ändå. Teknikens utveckling har verkligen inneburit att vi har möjlighet att nå ett samhälle som ”åt alla lycka bär” för att använda en fras från arbetarrörelsens mest besjungna sång. Billig energi har även varit en mycket betydelsefull komponent för att kunna höja produktiviteten i vårt arbete.

Men idag talar istället politiker med gemensam stämma om att vi måste jobba mer och längre. Fler arbetade timmar är nödvändigt för att ha råd med välfärden är det mantra som såväl alliansen som S står bakom idag. Den här tanken strider ju helt mot tanken att produktiviteten skulle innebära mer fritid och mindre, men mer intressantare arbeten.

Hur har det kunnat bli på detta sätt? Trots en fördubblad produktivitet sedan 1970-talet, ska vi nu jobba fler antal timmar, inte färre?

Vad är orsaken?

Förundrade kan vi fundera över detta besynnerliga fenomen. Någonting gick snett i 1970-talets kalkyler. En faktor glömdes helt enkelt bort. Produktivitetsvinsten har inte kommit alla samhällsmedborgarna till del på ett jämlikt sätt.  Istället har produktivitetsutveckling och automation gått till ägarna i de högproduktiva företagen och skapat enorma förmögenheter för en liten grupp människor. I dessa högproduktiva företal räknar jag in såväl den finansiella sektorn som den reala ekonomin. Nyckelpersoner inom de högproduktiva företagen har också tjänat mycket pengar på produktivitetsutvecklingen. Även de arbetare och tjänstemän som efter rationaliseringar är kvar inom de högproduktiva företagen, har kunnat glädja sig åt en god löneutveckling.

Att de rika blir allt rikare har i sig inte uppfattats som något större problem för S och facket så länge de stora befolkningsgrupperna fick vara med och få glädje av produktivitetsutvecklingen. Det såg länge ut som den Svenska modellen skulle förena kapital och arbete på ett någorlunda harmoniskt sett.

Ägare till de högproduktiva företagen har hittills inte visat något större entusiasm att föra över avkastningen till alla samhällsmedborgare. Men med hjälp av företagsskatter och inkomster i de högproduktiva företagen, har ända stora grupper i samhälle fått vara med och njuta av teknikens goda sidor.

Men i takt med att företagens överskott återinvesterats i de redan högproduktiva företagen för att ytterligare öka automatiseringsgraden, leder det till att en allt mindre del av samhällsmedborgarna kan tillgodoräkna sig produktivitetens frukter.

Alla de som blivit av med sina jobb måste söka sig till andra sektorer, eftersom de högproduktiva företagen numer mest anställer nyckelpersoner. Ett alternativ för de som blir över vid rationaliseringar är att börja arbeta på bemanningsföretag. Det är dessa som de  företagen anlitar när det behöver arbetskraft som inte uppfattas som nyckelpersoner. Därför växer bemanningsföretagen upp som svampar ur jorden. De anställda inom bemanningsföretagen används sedan som en buffert vid neddragningar av personal. K Marx skulle kalla dessa en industriell reservarme. På så sätt slipper de högproduktiva företagen ta ansvar för arbetskraft som inte uppfattas som nyckelpersoner.

Ägare och top-management i företagen har alltmer växt ihop genom att top-management erbjudits optioner att köpa aktier i de företag de leder. Även nyckelpersoner inom dessa företag kan få erbjudande om motsvarande upplägg. Nivåerna avspeglar var de befinner sig på Jakobs stege.

I takt med att effektiviseringen fortskrider ökar överskotten och vinnarna blir allt rikare. Även efter att företagens vinster återinvesterat i företagen blir det ändå kvar allt större belopp till ägare, top-management och nyckelpersoner. Ägarnas intresse att återinvestera i företaget för att bygga upp företagen långsiktigt, har även minskat dramatiskt. Läs och begrunda.  Artikeln tar upp begreppet ”shareholder values”: http://www.dagensarena.se/opinion/sluta-skamma-bort-aktieagarna/

Det finns gränser för hur mycket dessa grupper mäktar med att konsumera. Deras överskott går därför i mycket hög utsträckning in i finanskapitalet, de finansiella marknaderna och ser till att volymerna hela tiden växer. Se nedan.

Finanskapitalet och den reala ekonomins symbios

Det finansiella kapitalet fylls hela tiden på med ett inflöde från de grupper inom den finansiella och reala ekonomin som gynnas av produktivitetsutvecklingen. Den reala ekonomin behöver likviditet, som den finansiella ekonomin tillhandahåller. Detta är den traditionella synen på på relationen mellan de två, som fortfarande många utgår från. Men i och med att det blivit mer lönsamt att investera inom den finansiella sektorn på de finansiella marknaderna än att investera inom den reala ekonomin leder detta till synsättet ”shareholder value”, se artikeln ovan. Det gäller för aktieägarna att ta ut så mycket värde ur företagen som möjligt och istället investera dessa på de finansiella marknaderna.

Den reala ekonomin huvudaktörer är de stora transnationella företagen som väljer den plats på globen som för tillfället är mest gynnsam för ägarnas möjlighet till så god riskjusterad avkastning som möjligt. Deras underleverantörer tvingas att flytta med eller gå under.

Finanskapitalet består dels av alla pensionsfonder och allmänt fondsparande och direktsparande i aktier och andra värdepapper i världen. De superrika intar en särställning. USA leder miljardärsligan, på andra plats kommer Kina. Även i Indien växer antalet miljardärer. I gruppen finns även bland annat ryska oligarker, det saudiska kungahuset, och en liten klass rika som befinner sig högst upp på Jakobs stege i varje land.

Klyftorna i samhället är idag så stora och de superrika så kopiöst rika att deras finansiella transaktioner kan tungt påverka en hel marknad:

På ädelmetallmarknaden fick sig sentimentet en törn av beskedet att finansmannen George Soros minskat sina tidigare investeringar i guld med dryga 100 miljoner dollar.”
http://www.di.se/artiklar/2013/2/15/ravaror-soros-dumpning-sankte-guldpriset/

De som blir rika på höga löner, med bonussystem, ägare av företag, stora aktieägare i dessa, investerar dessa i det finansiella kapitalet. I finanskapitalet ingår även stora mark och råvarutillgångar. När de rika blir allt rikare  leder detta till att det finansiella kapitalet ständigt växer. Det finansiella kapitalet växer även på egen hand genom att kurserna på värdepapper stiger. På så vis finns det ett symbiotiskt förhållande mellan den reala ekonomin och det finansiella kapitalet.

Urbanisering

Idag bor mer än 50 % av världens befolkning i städer och det är de stora megastäderna som växter mest. På grund av en ständig ström av inflyttande ökar mark och bostadspriserna dramatiskt  i dessa områden. Tillträdande på bostadsmarknaden tvingas betala alltmer för sitt boende i dessa områden.  För alla som köper sitt boende innebär det att de tvingas till en alltmer betungande skuldsättning. och ett privat skuldberg växer fram. Även hyresgäster drabbas av stigande hyror.

Globaliseringen

I och med att finansmarknaderna blev öppna för att kapitalet ska kunna flyta fritt, kan nu varje placerarna bestämma var på globen pengarna ska investeras. Det här har inneburit att kapitalet drar sig till de platser som ger den för tillfället högsta riskjusterade avkastningen.

I boken ”Världens springnota” med underrubrik ”finanskrisen och vägen framåt”, behandlar nationalekonom Stefan de Vylder olika finansiella kriser som har förekommit i världen. Gemensamt för dem är att de har föregåtts av en enastående börsutveckling och därmed har förmögenheterna hos de som äger aktier stigit till nya ”all time high.”

Finansmarknaderna jagar i flock. Om ett område exempelvis ”Tigerekonomierna” i Asien på  1990-tal uppfattades som framtidens tillväxtsagor, då vill alla vara med och investera där. Det innebär att kurserna på dessa aktiebörser sprang i väg på ett enastående sätt.

Värderingen på aktierna avspeglar inte dagens bolagsvärde. I kursen ligger diskonterat en tro på hur marknaden förväntar sig att tillväxten i företagen kommer att vara i framtiden.

När några av de större investerarna börjar känna att kursutvecklingen gått för långt och det finns andra placeringar som är mer lönsamma. När några tyngre investerare börjar flytta sitt kapital från exempelvis Tigernationer i Asien mot slutet av 1990-talet, uppstod en snabb reaktion hos de andra investerarna. Det gällde att inte sitta kvar med Svartepetterkortet sist. När alla investerare världen över börjar trycka på säljknappen samtidigt uppstår en mycket besvärlig situation för de länder som nu dräneras på kapital. Det var precis det som hände för Asiens Tigernationer.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Tigerekonomierna.

Samma bubblor med massiv kursuppgång och sedan briserande bubblor har förekommit i Latinamerika, i Japan, Ryssland och Kina. Det internationella kapitalet gör en omallokering, för att hitta än mer lönsamma platser att placera sina pengar och befolkningen som råkar bo i de tidigare så framgångsrika områdena , drabbas av alla helvetiska kval.

De transnationella företagen placerar sig på de platser på globen som erbjuder den bästa riskjusterade avkastningen. Ett gott företagsklimat samt en närhet till en växande marknad avgör vad de lägger sin verksamhet.

Allt färre tillgodogör sig produktiviteten – och rörliga skattebaser

När färre personer arbetar inom de högproduktiva företagen blir det mindre klirr i kassan för nationalstaten. På grund av fria kapitalflöden blev förmögenhetsskatten mer eller mindre frivillig. Det var bara att göra ett besök på sin bank eller försäkringsbolag så fick vi  hjälp att snickra ihop en praktisk lösning för att undvika skatt.

Att beskatta företag har även blivit alltmer motigt. Om inte företagsklimatet är tillräckligt bra i Sverige flyttar de till platser på globen som möjliggör högsta möjliga riskjusterade avkastning. I det läget blir det svårt för nationalstaten att upprätthålla skattebaserna.

Det innebär att staten steg för steg måste skära ner i de offentliga utgifterna och/eller belåna sig för att åtminstone delvis behålla delar av den tidigare så självklara välfärden. .

Den typ av arbete som blir kvar efter outsourcing, offshoring och produktivitetsutveckling blir i hög grad mycket specialiserade kunskaper inom de tekniskt avancerade företagen.
Var utvecklingen är på väg ser vi exempelvis i denna filmsnutt om robotar:   http://www.cbsnews.com/video/watch/?id=50138922n%3Ftag%3Dfacebook

Efter att ha sett detta inser vi snart vilken framtid vi kommer att gå till mötes, om vi inte kan hitta metoder att omfördela produktivitetsvinsterna mer jämlikt.

Men här kommer troligen bara en mindre  den av den totala arbetsstyrkan att jobba. FoU och avancerade arbeten som inom affärsutveckling, projektledning, verksamhetsutveckling, IT, teknik, juridik, statistik, aktuariell verksamhet, journalistik, inom finans och kommunikation kommer att troligen att fortsätta efterfrågas.

Men i och med att internet finns kommer även alla akademiska arbeten och andra högkvalificerade att bli mer globalt konkurrensutsatta. Ju högre löner specialister och andra kvalificerade arbeten har, desto hårdare kommer de drabbas av internationell konkurrens. Även om den svenska civilingenjören är mer kompetent än motsvarande kinesisk, kommer det pris/prestandamässigt att bli en bra affär för företaget att billigare köpa arbetskraften på andra ställen på globen med väsentligt lägre lönenivå.

Teknikutveckling kan eventuellt göra det mer lönsamt för västerländska bolag att ta hem företagen igen. Men på grund av teknikutveckling ger detta inte så många nya jobb. Se filmsnutten om robotar ovan.

Press på den svenska arbetsstyrkan kommer ständigt att öka på grund av att deras internationella konkurrenter är villiga att arbeta avsevärt mycket längre än svensk avtalsenliga normaltid och till avsevärt mycket lägre löner. För att en svensk internationellt konkurrensutsatt högavlönad ska kunna  motivera sitt höga löneläge krävs att denne kan åstadkomma mycket mer på kortare tid. I och med att kompetensen ökar internationellt kommer internationellt konkurrensutsatt svensk högutbildad arbetskraft att få arbeta allt fler timmar för att matcha konkurrenterna.

Riskerna med detta är att allt fler blir utbrända och andra förlorar sina jobb. Ju större gapet är mellan den svenska – västerländska – arbetskraften och motsvarande, arbetskraft i tillväxtländerna,  desto större incitament finns det för företagen att köpa dessa på andra ställen i världen. Det innebär att höglöneyrken kommer att vara extra utsatta för internationell konkurrens. Med modern teknik kan högkvalificerade arbeten utföras runt om i världen.

För att vända den trend som redan är påbörjad måste de skapas internationella överenskommelser och regler för hur lång arbetstiden får vara och ett lönereglemente. Problemet med detta är hur ett sådant reglemente ska kunna kontrolleras och se till att det efterlevs inom företagen runt om i världen.

Om inte detta lyckas så kommer svensk kvalificerad arbetskraft tvingas att sänka sina löneanspråk för att vara konkurrenskraftiga tills ett nytt jämviktsläge uppstått.

Under förutsättning att denna trend håller i sig kommer en allt större del av befolkningen att arbeta inom yrken som inte är lika globalt konkurrensutsatta. Men vilka arbeten kommer det att vara? Den trend som sedan ett antal år tillbaka gäller för allt fler inhemska arbeten är att det istället kommer hit arbetskraft från andra länder och pressar ner löner och pressar upp normalarbetstidens längd.

En allt större andel av befolkningen kommer att arbeta inom servicesektorerna som varken går att att rationalisera eller flytta utomlands. Det är inom den här typen av verksamheter som de framtida jobben i hög grad kommer att finnas. Klas Eklund ger exempel på den framtida arbetsmarknaden:

”• En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. Här krävs fler anställda eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Relativt sett blir dock den typen av tjänster allt dyrare eftersom det är lättare att ersätta människor med maskiner i tillverkningsindustrin än att göra det inom omsorgen. Fortsatt stigande kostnader kräver nytänkande, konkurrens och effektivitet även inom välfärdssektorn. Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig. Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre. Vi måste utveckla nya samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering.”

Om robotisering av välfärdssektorn kommer att bli mer vanligt förekommande ,så gäller detta inte i lika hög grad. Märk utvecklingen i Japan.

Mer Klas Eklund:

”• Miljövänlig teknik måste stimuleras för att minska belastningen på vår planet. Det mest effektiva medlet är att ändra priser och belöningssystem så att det lönar sig att agera grönt, både för företag och för hushåll. Det ska löna sig att utveckla ny teknik, och det ska vara billigt att konsumera grönt. Men det ska vara dyrt att smutsa ned, använda fossila bränslen och att konsumera varor och tjänster som skadar miljön. Mätmetoder och mål bör läggas om. De traditionella nationalräkenskaperna, inklusive BNP-begreppet, är omoderna och härrör från en tid då produktionen mättes i ton och hektoliter. De tar inte hänsyn till humankapital och naturkapital. Sverige bör gå i spetsen för att utveckla nya analytiska metoder såsom grön BNP – precis som vi gjorde under ”Kapitalism 2.0”, då vi var ledande i att utveckla den tidens moderna analysinstrument. ” http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

För en omställning till ett mer hållbart samhälle är det nödvändigt att satsa på en grön ekonomi. Men vad är det som säger att dessa jobb just hamnar och stannar i Sverige eller i västvärlden? Inte mint Kina ser ut att ha det mycket förspänt därvidlag.

När det gäller sällsynta jordartsmetaller som är nödvändiga komponenter vid framställning av mobiltelefoner, tv-apparater, kylskåp och annan elektronisk utrustning, så finns de till 95 % inom Kinas gränser. Kina har meddelat att dessa resurser snart inte ens räcker till att tillgodose Kinas eget behov och hotar med att sluta exportera dessa. (David Jonstad, Kollaps sid 36 f).

Då får vi troligen se ett globalt skifte i världsekonomin, där Kina de facto tar över stafettpinnen över väst. Detta är redan prognostiserat till att ske redan om några år.

Många ser även Kina som den framtida vinnaren i slaget om förnyelsebar energi. En tendens som redan är långt framskriden.

Det som talar mot Kina är att de riskerar ekologiska och sociala kriser och som i sin tur självklart påverkar ekonomin.           ,

Vad blir då kvar för väst och lilla Sverige?

I alla typer arbetsintensiv verksamhet finns det mycket små möjligheter till produktivitetsförbättringar. Om jag i SC Synergy Creation skulle köra massage med dubbel hastighet skulle detta troligen skapa en viss förvåning hos mina klienter. Att mina kunder skulle komma tillbaka är nog mindre troligt. Samma sak gäller mina drömanalyser. För att gå runt med den här typen av verksamhet krävs att kunderna är villiga att betala mycket höga priser eller att jag har mycket låga omkostnader i verksamheten.

Om de högavlönade jobben blir mindre högavlönade ( på grund av global konkurrens) och dessutom försvinner från Sverige och Väst: Vad händer då? Vad händer om allt fler arbetar med de lågproduktiva jobben?

Det innebär att vi nu får räkna med att arbeta så många timmar som möjligt för att bevara välfärdsstaten och hålla vår egen levnadsstandard uppe, så gott det nu går. Att i detta läge hoppas på att förbättringar inom skolans område och inom vård och omsorg, känns lite motigt. Samma sak gäller för de hoppfulla tankarna om en medborgarlön och att kunna hålla pensionerna på en anständig nivå. Var ska pengarna tas ifrån?

De transnationella företagen kommer att fortsätta förbättra sin riskjusterade avkastning, men detta kommer i allt mindre grad att gynna svenska medborgare och den statsapparat som  ska tillhandahålla välfärd. Samma sak kan gälla hela västvärlden. Den kollaps som David Jonstad talar om i boken med samma namn, kan mycket väl vara västvärldens kollaps och inte en global civilisationskollaps. Vi har haft vår storhetstid, nu är det nya röster som gör sig gällande. Detta är inte på något sätt ett otänkbart scenario.

Om allt fler i väst talar om en kollaps är risken hög att det blir en självuppfyllande profetia. I Öst och Syd börjar istället optimismen spira. Då är det bara en tidfråga när det globala skiftet sker och det kan få dramatiska följer för väst.  .

Alternativet är självklart att distribuera produktivitetsvinsterna mer jämlikt inom nationalstaterna i väst. Till detta saknas dock – och i allt högre grad – de nödvändiga instrumenten. Då blir samhället och individerna i allt högre grad beroende av filantroper.

Detta faktum börjar nu bli allt tydligare när multimiljardärer som Bill Gates och Warren Buffett går in och bedriver välgörenhet och täcker delar upp för kostnader som varken samhället eller individer, med mer modesta rikedomar, längre har råd med. En svenska som bör nämnas i detta sammanhang är Barbara Osher. http://sv.wikipedia.org/wiki/Barbro_Sachs-Osher

Bankerna och finanskapitalismen

Se separat inlägg. Vårt nuvarande penningsystem omöjliggör en hållbar utveckling: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/04/vart-nuvarande-penningsystem-omojliggor-en-hallbar-utveckling/#comments

Det stora globala skiftet

Om utvecklingen följer den nuvarande trend är det troligt att de högproduktiva företagen och dess underleverantörer följer tillväxtmarknaderna och lägger en allt större del av sin verksamhet där befolkningsökningen och den ekonomiska tillväxten är som störst. Asien, men även Afrika och Latinamerika  kommer då att ytterligare öka sin attraktion på företag, som även i högre utsträckning lägger sin huvudkontor i de globala tillväxtregionerna.

Om så är fallet kommer även den finansiella sektorn följa med. Om detta sker blir västvärlden alltmer brandskattat på produktivitetsutvecklingen. USA och Europa måste hitta motmedicin för att helst förebygga denna utveckling. USA med sitt militärindustriella komplex, FoU, mäktiga banker och multinationella företag har betydligt större motståndskraft än Europa. För vår världsdel ser det mer dystert ut. Här gäller det därför att hitta nya lösningar på framtidens utmaningar. Frågan är bara:  Hur ska dessa nya lösningar se ut?

Vad kan vi göra för att göra finansmarknaderna hållbara?

Martin Saar inleder en tråd i Facebookgruppen Socialdemokratiska visioner på följande sätt:
Det pratas mkt om skulder som företagsskulder, statsskuld, finansskuld och hushållsskulder, men den största skulden av alla, 10 ggr större än värdens samlade BNP, håller man tyst om: Derivatskulden!
En riskförsäkringsskuld inom det sk ”skuggbanksystemet” som faller ut när räntan höjs. När detta sker då kollapsar det nuvarande bank- och finanssystemet för gott, eller går det och fixa och trixa sig runt detta oxå? Bra att ha i minnet när vi pratar om ett nytt penningsystem och kapitalismens avigsidor med ett annat ekonomiskt system.

Under ett antal år har jag talat med investerare, makroanalytiker (nationalekonomer),  riskanalytiker och annat löst folk inom finansbranschen om bubbelekonomin.  Den bild av derivatmarknaden som jag fått är fullständigt skrämmande. Om derivatinstrument se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Derivatinstrument Dessa instrument köps och säljs över en markandsplats som även deras underliggande instrument gör. http://sv.wikipedia.org/wiki/Derivatmarknaden.

Den bild som du Martin Saar visar om derivat och dess underliggande instrument  säger ju det mesta. Men kan vi verkligen ta till oss vilka konsekvenser detta medför? Det skulle behövas ett antal jordklot för att kunna tillfredsställa de krav på de underliggande instrument som avgör priset på derivatet. Derivaten finns dessutom med en extra hävstång, vilket gör att bubblan i än högre grad blåses upp.

Det räcker att titta på prisbilden på aktier för att göra åtminstone mig mörkrädd. När vi tittar på Stockholmsbörsen så ser vi företagen genomgående är värderade idag – för att göra stordåd i framtiden. Jag ska inte här gå in på de finanstekniska detaljerna omkring detta. Men ett begrepp att ha med sig i förståelsen av hur det hänger ihop är  P/E talet. http://sv.wikipedia.org/wiki/P/E

Det krävs en enastående tillväxt för de bolag som idag finns på Stockholmsbörsen för att dagens värdering ska vara korrekt. Detta eftersom dagens pris på exempelvis Ericsson är baserad på en diskonterad framtida förväntning av hur Ericsson ska utvecklas ekonomiskt. Detta gäller alla bolag på börsen. Ett annat sätt att säga det är att dagens pris på Ericsson är baserad på en tro om hur det kommer att gå i framtiden för Ericsson som bolag.

Lägger man så ihop alla aktier på Stockholms fondbörs får vi ett totalt värde idag. Detta värde skiftar från dag till dag beroende på hur de bolag som finns på börsen prissätts. Något som vi får info om varje dag på nyheterna.

Om vi nu betänker att vi lever på en ändlig jord och att råvaror redan i många fall har nått sin peak och att det helt enkelt inte finns utrymme för den expansion som är prissatt i dagens derivat och deras underliggande instrument, så blir situationen lite bekymmersam, milt sagt.

Att detta är en fullständigt ohållbar situation är de flesta inom branschen – som jag talat med och som över huvud taget funderat på fenomenet – synnerligen medvetna om. Men efter vårt lunchsnack gick investerarna in till sina handlarbord och fortsatte sitt jobb som vanligt. Business as usual.

Vad skulle de göra? Skulle de ställa sig upp i handlarrummet och säga stopp och belägg. Nu får det vara nog! Det vi pysslar med håller på att skapa en situation som kan leda till en total global finansiell kollaps som i sin tur skapar en kollaps i den reala ekonomin. De skador som detta skulle medföra vill vi nog helst inte tänka på, som en makroanalytiker sa för några år sedan. Nej då hade de snabbt blivit utbytta mot andra aktörer.

Deras uppgift är att skapa så god riskjusterad avkastning som möjligt för våra pensioner och vårt fondsparande. Inom ett givet riskmandat får de sedan sätta igång att göra affärer för att uppfylla målet, så god riskjusterad avkastning som möjligt till kunderna.

När vissa grupper i samhället talar om ”nedväxt”, blir det lite förbryllande att se hur detta ska gå ihop med den värderingen av värdepapper som idag råder. Vad skulle det få för konsekvenser för våra pensionspengar och vårt fondsparande om vi skulle få ”nedväxt”?

Jag undrar Martin vad din inspirationskälla Nicole Foss har att säga om denna situation? Hur ska vi komma ur denna problematik?

Skulle ett förslag som Chicagoplanen över huvud taget kunna hjälpa till att lösa detta dilemma, ens på en rent teoretisk nivå?

Har Nicole Foss några funderingar om detta? Du som har goda kontakter med henne skulle väl kunna fråga.

Min erfarenhet av analytikerskråt, inte minst riskanalytiker, är att de är utomordentliga på att måla upp riskscenarios. Eftersom jag är en lösningsorienterad själ brukar jag fråga: Hur ska vi göra för att lösa detta problem? Då blir det oftast tystnad, tagning som gäller. Förhoppningar om FoU och ny teknik finns även med i bilden, för att lösa vårt dilemma.

Noteringar från Facebook ”Socialdemokratiska visoner”.

 

I detta blogginlägg har jag fångat in ett samtal som föregick mitt blogginlägg

I en tråd som Nils Westberg startade.

”Äntligen vänstervindar är rubriken på en viktig artikel, signerad Lena Sommestad i senaste numret av socialdemokraternas tidskrift Tiden. Hon konstaterar att ”Det känns härligt. Men det känns samtidigt förtvivlat. Mitt eget parti följer inte vinden. Tvärt om. Oförtrutet strävar den socialdemokratiska skutan högerut, i motvind. …..Jag möter partikamrater som klagar på hur ångesten sätter sig i magen. ‘Hur ska vi förklara oss, som socialdemokrater? Hur ska vi kunna vara lojala mot en politik som vi inte känner igen?'”.

” Den där kompassen måste återfinnas.” Det håller jag verkligen med om.

Att ta spjärn från Olof Palme anno 1968 är då ett – i mitt tycker – bra angreppssätt.

Först uppnådde vi den allmänna rösträtten.

Sedan skapade vi välfärdsstaten.

Nu står vi inför nästa stora utmaning. Den ekonomiska demokratin.

När vi nu sedan 1970-talet börjat nedrustning av välfärdsstaten är det verkligen hög tid att börja tala om den ekonomiska demokratin och vad som står i vägen för den. Utan den ekonomiska demokratin är demokratin i sin helhet synnerligen beskuren och sätter upp strikta ramar för vad som går att genomföra.

Då måste vi börja tala om kapitalismen som samhällssystem och den finanskapitalism som i global skala har en fullständig dominans över mänskligheten. Den är även i mångt och mycket synonym med det vi talar om som ”nyliberalism”. Se Milton Friedman och Chicagoskolan. http://sv.wikipedia.org/wiki/Milton_Friedman

Krister Pehrsson bidrar med en tråd

 

 

Om penningsystemet skriver Lena Nockert.

”PENNINGSYSTEMET är den metod som används för att skapa pengarna och sätta dessa i cirkulation.

Jag är övertygad om att vi kan avvika från övriga världen när det gäller penningsystemet. De som påverkas är de privata bankerna vars möjligheter att tjäna pengar reduceras dramatiskt. Det gör att de säkerligen kommer att flytta verksamheten utomlands. Därför behöver reformen innehålla skapande av offentliga banker i någon form, samtidigt som privata bankers möjligheter att kringgå systemet via filialer i andra länder regleras.

I första steget kan det innebära att många svenska företag och privatpersoner väljer att ha sina penningaffärer i en utländsk bank. Men med ett penningsystem som ger lägre kostnader och större stabilitet i hela ekonomin kommer det efter en tid att vända så att strömmen av kunder istället går från utlandet till Sverige. Denna effekt kommer snabbare ju mer instabilt det nuvarande penningsystemet blir. ”

Min kommentar:
Jag tror du Lena underskattar de problem som skulle uppstå för nationalstaten Sverige. om svenska politiker med stöd av folket skulle stå upp mot bankernas ägare, som dessutom äger och har ett inflytande över i stort sett hela exportindustrin, skulle det skapa en våldsam turbulens i samhället i stort. Att skapa konflikt med dessa grupper tror jag är en mycket dålig väg att gå för nationalstaten Sverige i dess helhet.

Idag är det inte svårt för svenska internationella företag att lägga sina huvudkontor och därigenom FoU in andra länder. Att gå i konflikt med näringslivet, skapar ju inte på något sätt ett bra företagsklimat. Risken är att vi skulle få massflykt ut ur landet. Det skulle även drabba underleverantörer som sannolikt måste flytta med. Vilken effekt på sysselsättningen i Sverige detta skulle få kan vi nog räkna ut ganska lätt.


Roger Dahl
I Lenas tråd om för och nackdelar med att staten tar över penningskapandet, samtalar Johan Lindkvist och jag om statens roll. Om staten ska ta över penninghanteringen finns det väl all anledning att fundera över vilken roll Statsmakten spelar i det kapitalistiska samhället.

Hur kommer staten hantera penningskapandet?

Mitt svar på frågan är att det inte kommer att spela någon nämnvärd roll om statsmakten i det kapitalistiska samhället tar hand om penningskapandet.

Det troliga är att penningskaparprocessen tämligen omgående skulle läggas ut på entreprenad till banker och finansinstitut.

Vad som istället behöver reformeras är det kapitalistiska samhället. Då kan vi även få en mer demokratisk stat.

Var klämmer skon? Penningsystemet eller kapitalsmen i dess helhet

Inledning

I Facebookgruppen ”Socialdemokratiska visioner”  har vi under en längre tid diskuterat penningsystem och hur det påverkar samhället.  Många ifrågasätter idag det långsiktigt hållbara med att bankerna skapar pengar ur ingenting, när de lånar ut pengar till sina kunder. Av dessa pengar tar bankerna ut en ränta som innebär att ett galopperande  skuldberg byggs upp. För att betala av dessa lån krävs en ständig exponentiell tillväxt, som  inte är långsiktigt hållbar på en en planet med ändliga resurser.  Ett faktum som är svårt att säga emot.

Jag har ifrågasatt om det är penningsystemet som är där skon verkligen klämmer.

Är det inte kapitalismen i dess helhet som skapar de problem som ovan beskrivs? Är inte penningsystemet bara en logisk konsekvens av det kapitalistiska samhället i sin helhet?  Varför då inte tala i klartext om vad som måste reformeras?

Med ett ensidigt fokus på själva skaparprocessen av pengar, så riskerar flödet av pengar efter dess skapande att komma i skymundan. Vad händer med pengarna när de väl är skapade.  Analysen av dagens samhälle såväl, lokalt, nationellt och internationellt riskerar att halta om den utgår från en tårtbit, själva skaparprocessen, istället för att se till hela tårtan.

Storbankernas unika ställning inom svenskt näringsliv ska självklart påtalas och debatteras. Vi kan fråga oss: Varför ska det finnas privatbanker när de inte får gå i konkurs? Vari ligger den välgörande marknadens fria konkurrens i detta?  Borde inte en så viktig samhällsinstitution finnas i samhällets ägo?  Frågan ställdes redan på 1970-talet av SSU under ledning av Bosse Ringholm. Efter finanskrisen 2008 har frågan fått ny aktualitet. Den stora frågan är hur en sådan förändring faktiskt ska gå till.

Att förändra ägandeförhållandet av själva skaparprocessen är en lite mindre komplicerad process, kan tyckas. Men när vi ställer oss frågan: Hur ska detta gå till blir det lite mer bekymmersamt. Vilka är motkrafterna? Är det inte samma motkrafter här som om vi skulle driva frågan om ett förstatligande av affärsbankerna.

I det korta perspektivet skulle det gå att driva att affärsbankerna får gå i konkurs och ägarna får ta konsekvenserna av sitt risktagande. Det var ju så Sverige löste finansieringen under 1990-talet. Låt ägarna få ta konsekvenserna av sitt risktagande. Detta ser jag därför som en kortsiktigt mål att driva och som det faktiskt finns exempel på i Sverige och även i Nederländerna. Del 4: Efter krisen http://youtu.be/ctLc31foiZE

Men vi kan inte göra halt med banker och skaparprocessen av pengar. En analys av dagens värld måste försöka se till hela penningprocessen och de maktförhållanden som råder i dagens sköna värld. Då talar vi om den globala kapitalismen i dess helhet.

Att inta ett helhetsperspektiv, när det gäller analysen, innebär naturligtvis inte att vi  måste ha samma perspektiv när det kommer till genomförandet. Ett stegvis förfarande är reformismens hörnpelare.

Behovet av att göra en totalrenovering av det kapitalistiska samhället i sin helhet är större än någonsin. Det hotar idag hela mänsklighetens överlevnad. Men det låter sig inte enkelt göras. Orsaken är maktförhållanden i världen och nationellt. Eftersom samma maktgrupper hotas med ett förändrat penningsystem som en förändring av kapitalismen i dess helhet, kommer samma motkrafter att göra sig kända om frågan börjar få spridning.

Det vi då kan göra är att istället inte låsa oss för någon färdig patentlösning utan istället med öppet sinnelag, flytta fram våra positioner där så är möjligt. Målet för vår vandring är ett långsiktigt hållbart samhälle, ekologiskt, socialt och ekonomiskt.

Det enda vi vet om framtiden är att vi inget vet. De flesta prognoser om framtiden har slagit fel. Det har dykt upp saker som delvis eller totalt förändrade förutsättningarna för de prognoser som vi gjorde. Det vi däremot borde kunna konstatera är att det är idag som vi bygger förutsättningar för framtiden. Det vi gör, och inte gör idag, påverkar oss själva och framtida generationer.

En positionsförflyttning

För att att försöka göra en fokusförskjutning, där även det som händer efter själva  skapandet av pengar,  inledde jag en tråd med att ta några exempel:

Läs och begrunda. Artikeln tar upp begreppet ”shareholder values”: http://www.dagensarena.se/opinion/sluta-skamma-bort-aktieagarna/

I artikeln framgår att Apple bara betalade 1 % i skatt genom att använda smarta redovisningstekniska metoder.

Tar vi sedan med läkemedelsindustrin i ekvationen så borde det väl stå klart att motsättningen idag inte går mellan elaka banker och snälla realkapitalister. .http://www.dagensarena.se/magasinetarena/experimentet/

Hur står det makten i vår nya sköna värld?

http://www.policymic.com/articles/71255/10-corporations-control-almost-everything-you-buy-this-chart-shows-how

Frågor och svar:

Men vi kom ändå in på frågan om just penningsystemet:  Jag har ingenting emot det.  Gruppens skapare ställde ett antal frågor till mig.

Av dessa frågor följde en dialog som jag här redovisar:

Lena Nockert frågor och mina svar:

1. Stämmer det att bankerna skapar våra pengar vid sin utlåning och att penningmängden i samhället då ökar?

Svar: Ja det stämmer, men det är bara en halvsanning. Centralbanker välden över skapar kopiösa mängder med pengar för att rädda kapitalismen från att krackelera. Kapitalismen som samhällssystem kräver ett ständigt tillflöde av kapital för att överleva. Annans brakar den samman. Det skulle med andra ord inte hjälpa att vare sig förstatliga banker och finansinstitut, eller förstatliga själva skaparprocessen av pengar. Vi behöver reformera kapitalismen.

2. Stämmer det att penningmängden i samhället minskar då lån amorteras, så att om alla lån återbetaldes skulle alla pengar i samhället försvinna?

Svar: Nej, det blir bara en omfördelning av pengar.

3. Stämmer det att alla pengar vi använder är någons skuld?

Svar: Ja, men det är även någon annans tillgångar. Med andra ord den kapitalistiska kapitalackumulationen. Eller den enes död är den andres bröd. Det är inte på något sätt bara giriga bankirer som tjänar på detta.

Om så skulle vara fallet skulle inte listan på världens rikaste personer se ut på detta sätt: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_v%C3%A4rldens_rikaste_personer#Lista_.C3.B6ver_v.C3.A4rldens_rikaste_personer_2013

Detta faktum döljs av att ensidigt fokusera på penningskapandet.

4. Stämmer det att pengar till räntorna inte skapas vid utlåningen och att penningmängden i samhället bara kan räcka till kostnaden för räntor på löpande lån genom ständigt nya större lån? Det vill säga att de nya lånen måste vara så stora så att de minst täcker amorteringar och räntor på gamla lån.

Svar: Ja. Så fungerar kapitalismen.

5. Stämmer det att räntorna därför tvingar fram en exponentiell tillväxt av skulderna/penningmängden i samhället?

Svar: Ja. Men det är inte penningsystemet som behöver denna exponentiella tillväxt. Det är det kapitalistiska samhället i sin helhet. Annars skulle hela kapitalismen krackelera.

6. Stämmer det att problemen med den stora skuldsättningen av personer, företag och stater är orsakade av detta sätt att skapa pengar?

Svar: Delvis, men det är en halvsanning. Orsaken till den stora skuldsättningen för vissa personer, vissa företag och vissa stater är orsakade av de obalanser som det kapitalistiska samhället i sin helhet skapar.

Stefan Persson H&M, IKEA-Kamprad och Apples och de stora livsmedelsjättarnas samt läkemedelsindustrins storägare lider inte på något sätt av den stora skuldbördan. Se artiklar ovan i denna tråd. Det Saudiska kungahuset och ryska oligarker lider inte heller av en tryckande skuldbörda.

Detta faktum döljs när man talar om penningsystemet istället att i klartext tala om det kapitalistiska systemet i sin helhet. Att fokusera på penningsystemet istället för att försöka förstå sig på kapitalismen i sin helhet, snarast något som fördunklar än att sprida ljus över de verkliga maktförhållanden som råder i världen idag.

Men kapitalismen behöver självklart ett ständigt inflöde av pengar för sin överlevnad. Därför behöver kapitalismen ett penningskaparsystem som tillför detta kapital. Detta har staten och kapitalet som ett gemensamt projekt. Det är här det stora dilemmat ligger. En planet med ändliga resurser kan inte klara av att härbärgera ett globalt samhällssystem som har detta – tillväxten – som en överlevnadsfaktor.

På detta replikerar  Johan Lindkvist. 

Jag tar här upp Lenas frågor igen och mina svar samt Johans repliker för att lättare se hur de hänger ihop. Det blir mycket att läsa.

Först en eloge till dig Johan. Trots att den finansiella världen inte är din profession, har du tillägnat dig en hel del kunskaper på området. Det gör att det blir intressant att föra en dialog med dig för mig. Jag har tillbringat 25 år inom branschen och fått med mig en del kunskaper.

Men jag är tämligen ödmjuk, när det gäller att komma med några trosvissa sanningar om vad vi bör göra för att bryta en, sedan länge, ohållbar trend. Här gäller det – menar jag – att inte låsa sig för någon patentlösning, utan att istället vara öppen för vilka olika lösningar som för tillfället är möjliga att uppnå på kort sikt, på medellång sikt och i framtiden. Målet för mig är att medverka till ett långsiktigt hållbart samhälle, ekologiskt, socialt och ekonomiskt.

När Lena frågade mig ett antal frågor på en allmän och generell nivå, svarade jag på samma övergripande nivå. Dina repliker är mer detaljerade och gör att det kan bli svårt och kanske ointressant för många att följa vår resa. Förhoppningsvis är det alltid någon som vill kliva på tåget. Om inte så blir vi väl en liten tapper skara so,m består av dig och mig. Kanske någon till ändå.

Jag ska även replikera på dina svar på mina tidigare frågor, när tiden så medger.  Så till dina repliker.

Lenas fråga 1:

1. Stämmer det att bankerna skapar våra pengar vid sin utlåning och att penningmängden i samhället då ökar?

Svar: Ja det stämmer, men det är bara en halvsanning. Centralbanker världen över skapar kopiösa mängder med pengar för att rädda kapitalismen från att krackelera. Kapitalismen som samhällssystem kräver ett ständigt tillflöde av kapital för att överleva. Annans brakar den samman. Det skulle med andra ord inte hjälpa att vare sig förstatliga banker och finansinstitut, eller förstatliga själva skaparprocessen av pengar. Vi behöver reformera kapitalismen.

Johan Lindkvist Replik på Rogers svar 1: Det är ingen halvsanning i Lenas påstående, däremot i Rogers svar. Centralbanken skapar med QE mkt riktigt pengar, sk centralbanksreserver och tillika fiat-valuta. Dessa pengar är dock inget vi vanliga dödliga har access till utan endast de storbanker och institut med RIX-konton – de kan således inte räknas in i ”våra” pengar. Vidare räddas inte kapitalismen som sådan med QE – bankernas ägare räddas, inga andra intressenter/aktörer i kapitalismen, snarare betalar alla andra.

Min kommentar:

Om kvantitativa lättnader se: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/fakta-sa-fungerar-kvantitativa-lattnader_7012767.svd

Lenas halvsanning är att det inte bara är privata banker som skapar pengar för att stimulera och rädda kapitalismen. Det gör även exempelvis Obamaadministrationen, ECB, BOJ (Bank Of Japan) och den kinesiska centralmakten. Penningskapar processen är med andra ord ett samprojekt mellan staten och kapitalet i global skala.

För att rädda bankerna och därmed kapitalismen sköt en hel hoper europeiska stater till kapital under finanskrisen 2008. Det är ju av den anledningen som skuldkrisen uppstod. Så jag förstår inte vad du ser som en halvsanning i mitt påstående, att det inte bara är privata banker som skjuter till kapital för att rädda kapitalismen i sin helhet. Det är i högsta grad en realitet. Det är snarare så att det är staten och kapitalet som samverkar för att upprätthålla den globala ekonomin, den kapitalistiska. Det är i den belysningen som jag ser förslag om att förstatliga penningskaparprocessen. Vad är att vinna på denna reform idag? Borde vi inte istället börja med att fundera på statens roll i det kapitalistiska samhället? Nästa punkt blir naturligtvis hur vi ska kunna ändra mattförhållanden i den kapitalistiska staten.

Sedan skriver du: ”Vidare räddas inte kapitalismen som sådan med QE – bankernas ägare räddas, inga andra intressenter/aktörer i kapitalismen, snarare betalar alla andra. ”

För alla av er som då och då ser på nyheter har väl kanske hört att Obamaadministrationen talat om att börja dra in de kvantitativa lättnaderna (QE). Det får direkt ett genomslag på världens alla börser som då blir skakiga. Det är hela det globala finansiella systemet som får en välgörande vitamininjektion av QE. Finansmarknadernas aktörer bävar för när QE ska börja dras in. Alla världens finansmarknader är dopad av QE. Det är med andra ord inte bara bankernas ägare som gynnas. Det är här du kommer så fel. Att du är i gott sällskap gör inte saken bättre. Det råder idag en mycket utbredd okunskap om hur de finansiella marknaderna fungerar bland den breda allmänheten. Det är förståeligt. Men att kritiker av den finansiellt styrda ekonomin idag inte försöker tillägna  sig åtminstone baskunskaper om de finansiella marknaderna är ett sorgärligt. Istället fastnar analysen på själva skaparprocessen  och giriga bankirer.

Du säger att dessa pengar inte kan räknas in i ”våra” pengar. Men oavsett vilket. Men vem är det som får stå för fiolerna? Det är de amerikanska skattebetalarna och den amerikanska allmänheten som får se välfärden försämras när lånen ska betalas av. Samma sak gäller i alla länder som varit med och gett stimulanser av lånade pengar.

Slutsats staten och kapitalet tillsammans blåser upp ekonomin genom att öka penningmängden i systemet och därigenom hålla kapitalismen vid liv och hålla börserna på gott humör. Att staten skulle ta över skaparprocessen skulle med andra ord inte få någon nämnvärd effekt, om inte statsmakten genomgår en genomgripande förändring.

2. Stämmer det att penningmängden i samhället minskar då lån amorteras, så att om alla lån återbetaldes skulle alla pengar i samhället försvinna?

Svar: Nej, det blir bara en omfördelning av pengar.

Johan Lindkvist Replik på Rogers svar 2: Här vet jag inte riktigt var jag ska börja…men en kredit hos tex SEB (dvs kundens fordran på fiat-valutan SEK) är en bokföringspost i SEBs böcker – detta är vad som menas med ”våra” pengar, dvs allmänhetens inlåning hos bankerna, och ingår i penningmängden.

När ett lån återbetalas så stryks denna post mot motsvarande tillgång hos SEB (dvs ”skuldbrevet” eller kundfordringen) och mängden total inlåning från allmänheten hos SEB minskar med samma belopp, dvs penningmängden minskar. Vet inte hur jag ska förklara det tydligare. Detta förklaras också tydligt i Riksbankens egen rapport, på s74: http://www.riksbank.se/…/2013/rap_finansm_130830_sve.pdf

Mitt svar: Ser vi till balansräkningarna hos de olika bankerna är det en oerhört komplex materia att reda ut, eftersom bankerna lånar av varandra i en enda stor härva. Det som du skriver ovan stämmer. Men bankerna går naturligtvis inte med på att de inte har några låntagare kvar. Det skulle vara lika bra för affären som om ingen längre köpte H&M kläder. Bankerna skulle självklart  ragga upp nya kunder och därigenom blir det bara en omfördelning. Nya fiktiva pengar skapas och ruljansen är igång igen. Det är det jag menar med en omfördelning av pengar.

3. Stämmer det att alla pengar vi använder är någons skuld?

Svar: Ja, men det är även någon annans tillgångar. Med andra ord den kapitalistiska kapitalackumulationen. Eller den enes död är den andres bröd. Det är inte på något sätt bara giriga bankirer som tjänar på detta.
Om så skulle vara fallet skulle inte listan på världens rikaste personer se ut på detta sätt: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_v%C3%A4rldens_rikaste_personer#Lista_.C3.B6ver_v.C3.A4rldens_rikaste_personer_2013

Detta faktum döljs av att ensidigt fokusera på penningskapandet.

Här instämmer du Johan, vilket förhoppningsvis innebär att jag kan få lite draghjälp med att inte så ensidigt fokusera på själva skaparprocessen av pengar utan, att även ta med hela penningprocessen. Då börjar vi tala om det kapitalistiska samhället i dess helhet.

De flesta inom diverse Facebookgrupper som tror sig vara synnerligen kunniga om hur pengar skapas glömmer bort tillgångssidan och ser enbart på skulderna. Då glömmer man bort kapitalackumulationen,   Det gör inte du Johan och det hedrar dig.

4. Stämmer det att pengar till räntorna inte skapas vid utlåningen och att penningmängden i samhället bara kan räcka till kostnaden för räntor på löpande lån genom ständigt nya större lån? Det vill säga att de nya lånen måste vara så stora så att de minst täcker amorteringar och räntor på gamla lån.

Svar: Ja. Så fungerar kapitalismen.

Johan Lindkvist Svar på Lenas påstående 4: Påståendet förutsätter att inga ränteinkomster (bank och sparande kund) används för att konsumera och då delvis även betala de som ska betala in räntor – detta är alltså inte sant. Vidare kan ”samma peng” cirkulera flera gånger och tom betala flera räntor. Grundproblemet här är alltså det faktum att pengar inte cirkulerar tillbaka fullt ut…utan ackumuleras hos några få med överskott, även känt som ”kapitalackumulation”.

Min kommentar: Det finns ju hur många varianter på hur mycket pengar människor har när de ska ta nya lån. Jag gick inte in på dessa i mitt svar till Lena . Försökte hålla svaret kort.

När det gäller grundproblemet som du beskriver – att pengarna inte cirkulerar – tror jag att vi kan nå samförstånd. Det stora problemet är att det finns kopiöst mycket pengar hos en mycket liten grupp människor. Efter att de ha konsumerat så mycket de orkar finns det ändå hur mycket pengar som helst kvar för dessa personer, vilket skapas på grund av kapitalackumulationen. De går då till de finansiella marknaderna. Det är här vi har de en av de huvudsakliga komponenterna av finanskapitalismen.

När en av världens rikaste män Carlos Slim började sälja guld på marknaden för något år sedan så rasade priset på guld. Några få aktörer kan med andra ord påverka hela guldmarknaden. I din analys så får de finansiella marknaderna en oförtjänt liten roll. Det är bankerna som penningskapare, som upptar, så gott som hela ditt intresse. Det gör att din analys haltar. Finansmarknadernas roll är en synnerligen  viktig faktor att analysera. När det gäller aktiemarknaden är bilden mer splittrad. Här är det de institutionella placerarna – fond och pensionssparande på global nivå – som har ett mycket stort inflytande över prisbilden. Den styrs i sin tur i hög grad av inflöde av kapital. Går världens börser dramatiskt ner kommer det att drabba värdsamfundet i sin helhet och inte bara några stormrika bankirer, som är en alltför vanlig vanföreställning bland debattörer på Facebook.

För att förstå dagens finanskapitalism är det helt centralt att förstå dessa mekanismer. Då gäller det att inte fastna vid ruta 1 skaparprocessen av pengar, utan ta ett kliv vidare i analysen och ta oss an de finansiella marknaderna. Annars haltar analysen. De åtgärder vi föreslår blir även lidande av den bristfälliga analysens.

5. Stämmer det att räntorna därför tvingar fram en exponentiell tillväxt av skulderna/penningmängden i samhället?

Svar: Ja. Men det är inte penningsystemet som behöver denna exponentiella tillväxt. Det är det kapitalistiska samhället i sin helhet. Annars skulle hela kapitalismen krackelera.

Här är vi överens. Bra så. Då kan vi tillsammans verka för att sprida ljus i denna fråga. Det behövs. Det vanliga är annars att tillskriva själva skaparprocessen denna egenskap. Penningsystemet är ju bara ett verktyg som används  av de som har makten i världen idag för att upprätthålla ett system som är gynnsamt för dem. På kort sikt ska väl tilläggas. På sikt kommer alla att drabbas av kapitalismens inbyggda logik och mänskligheten är hotad.

6. Stämmer det att problemen med den stora skuldsättningen av personer, företag och stater är orsakade av detta sätt att skapa pengar?

Svar: Delvis, men det är en halvsanning. Orsaken till den stora skuldsättningen för vissa personer, vissa företag och vissa stater är orsakade av de obalanser som det kapitalistiska samhället i sin helhet skapar. Det brukar benämnas kapitalackumulationen. De rika blir allt rikare och klyftorna mellan rika och fattiga ökar inom nationalstater idag, även om det skett en global utjämning. .

Stefan Persson H&M, IKEA-Kamprad och Apples och de stora livsmedelsjättarnas samt läkemedelsindustrins storägare lider inte på något sätt av den stora skuldbördan. Se artiklar ovan i denna tråd.

Det Saudiska kungahuset och ryska oligarker lider inte heller av en tryckande skuldbörda. Kina ligger idag 2:a i miljardärsligan efter USA. Dessa kämpar lider inte av någon personlig skuldkris.

Detta faktum döljs när man talar om penningsystemet, istället att i klartext tala om det kapitalistiska systemet i sin helhet. Det råder istället stora obalanser i det ekonomiska systemet såväl regionalt som inom enskilda nationalstater. Det har skett en utjämning mellan världsdelar, men inom nationalstarterna ökar ojämlikheten.

Att fokusera på penningsystemet istället för att försöka förstå sig på kapitalismen i sin helhet, är snarast något som fördunklar än att sprida ljus över de verkliga maktförhållanden som råder i världen idag.

Kapitalismen behöver självklart ett ständigt inflöde av pengar för sin överlevnad. Därför behöver kapitalismen ett penningskaparsystem som tillför detta kapital. Det är här det stora dilemmat ligger. En planet med ändliga resurser kan inte klara av att härbärgera ett globalt samhällssystem som har detta – tillväxten – som en överlevnadsfaktor.

Johan Lindkvist Svar på Lenas påstående 6: Skuldsättningen är en konsekvens av penningsystemet men orsakat av kapitalackumulationen – dvs för att kapitalackumulationen ska vara möjlig (och den är liksom målet med ett kapitalistiskt system) så måste kapitalet tas nånstans ifrån och om inte mängden kontant fiatvaluta (obs, sedlar och mynt eller motsvarande digitala kontanter – finns inte idag – dvs ej centralbanksreserver) följer tillväxten så måste andra pengar skapas…och i vårt nuvarande system så kan de endast skapas i form av bankskapade krediter.

Hade vi i stället alla haft våra insättningar direkt hos RIX (eller via bankerna, dvs via fullreservkonton) så hade vi inte haft samma skuldproblem. Kapitalisterna hade fortfarande kunnat ackumulera kapital men utan att skuldsätta oss andra – kreditsystemet leder dessutom till en automatisk överföring (utan arbete) av medel från kapitalskyldiga till kapitalägare. Detta är f.ö. räntans viktigaste funktion i systemet – att automatiskt utan prestation dränera de arbetande klasserna på frukterna av deras arbete och överföra detta till den kapitalägande klassen…

Min kommentar: Jag håller med dig fram till sista stycket. Men sedan skriver du:

” Hade vi i stället alla haft våra insättningar direkt hos RIX (eller via bankerna, dvs via fullreservkonton) så hade vi inte haft samma skuldproblem.”

Nationalstaten Sverige är inte nämnvärt överbelånad. Skuldberget ligger hos privatpersoner.

Dessa skulder är idag förknippade med boendet i mycket hög utsträckning. Så länge som priser på bostäder går upp i våra storstadsområden, hjälper det inte med att införa några fullreservkonton.

Skuldbördan för de nyinträdande på bostadsmarknaden kommer att öka ändå. För att komma år skuldbördan är det med andra ord bostadspolitik och regionalpolitik som behövs. En förändrad penningskaparprocess är inte lösningen på dagens svenska privata skuldproblem.

Du fortsätter ”Kapitalisterna hade fortfarande kunnat ackumulera kapital men utan att skuldsätta oss andra – kreditsystemet leder dessutom till en automatisk överföring (utan arbete) av medel från kapitalskyldiga till kapitalägare.”

Orsaken till skuldsättningen är just kapitalackumulationen. Genom att en liten grupp människor världen över äger en allt större del av kapitalet, tvingas allt fler att skuldsätta sig för att ha råd att bo och upprätthålla konsumtion och levnadstandard. Så länge kapitalackumulationen fortgår kommer skuldsättningen att fortsätta, alternativet är en allt större akut fattigdom.

Kapitalismen måste få avsättning för sina produkter. När människor inte längre har råd att betala för att leva, återstår att leva på kredit. Detta oavsett vilket penningsystem vi inför. Det är det med andra ord det kapitalistiska grundproblemet med kapitalackumulationen vi måste komma åt. Att då fokusera på en penningreform döljer detta faktum.

Du fortsätter: ” kreditsystemet leder dessutom till en automatisk överföring (utan arbete) av medel från kapitalskyldiga till kapitalägare. Detta är f.ö. räntans viktigaste funktion i systemet – att automatiskt utan prestation dränera de arbetande klasserna på frukterna av deras arbete och överföra detta till den kapitalägande klassen…

Så är det. Men orsaken är som jag sagt tidigare kapitalackumulationen och de extremt dyra bostäderna i storstäder vilket gör att människor tvingas skuldsätta sig.  Alternativt är att flytta från storstäder, men där finns ju inte tillräckligt med jobb.

Om människor börjar flytta ut från storstäderna, vilket vore lämpligt om vi ser till resiliensen (motståndskraften), kommer bostadspriserna falla dramatiskt i storstäderna. Det ger möjlighet för de nytillträdanden, men kommer att sätta massor med människor som idag är högt belånade i en hopplös situation när priserna på bostäderna dramatiskt understiger deras lån.

Slutligen vill jag tacka för ett viktigt och stimulerande samtal och hoppas på att vi tillsammans kan hitta lösningar för hur vi ska flytta fram våra positioner mot en mer hållbar värld.