Internationalen åt alla lycka bär, och så Lenin

För den tidiga socialdemokratin var internationalismen en självklarhet. Det är därför vi sjunger ”internationalen åt alla lycka bär”.

Med sovjetstatens tillkomst skapade Lenin begreppet ”Socialism i ett land”.  Ett på den tiden mycket kontroversiellt påstående. Inte minst Rosa Luxemburg var mycket kritisk till att göra den sovjetiska bondestaten som förebild för den övriga socialistiska världen. Hon var i gott sällskap. Hela den reformistiska arbetarrörelsen var lika tveksam. Socialismen måste genomföras internationellt.

Med facit i hand kan vi se att ”socialismen i ett land” inte var ett så framgångsrikt koncept. Inte heller den demokratiska centralismen. Det är bara att se hur det har gått för de länder som har försökt.

Idag är stora delar av de som kallar sig vänster helt präglade av detta synsätt, ”socialismen i ett land”. Ofta har dock källan till detta fallit i glömska.  Sorgligt nog finns de även inom den socialdemokratiska vänstern.

Av Lenins tes följer att det går alldeles utmärkt att Sverige ska kunna vara en socialistisk eller demokratisk socialistisk stat i en annars globalt kapitalistisk värld.

Orsaken att vi inte lyckats med det socialistiska samhällsbygget söker de besvikna istället på annat håll än den misslyckade Leninistiska tesen ”Socialism i ett land”.  Det är diverse ”högerspöken” inom S har förrått arbetarrörelsen.  Eller att ledningarna i Sovjet, Kina och övriga ”socialistiska” stater blev korrupta.

En annan förklaringsmodell  att nyliberalismen kom och förstörde allt ihop. Det som såg så lovande ut. Hur kunde det gå så illa? Hade bara Olof Palme inte blivit så grundlurad av den elake Feldt och kanslihushögern då hade den demokratiska socialismen blomstat i Sverige idag. Tänk vad några personer kan ställa till det.

Men var är det verkligen på detta viset? Är dessa förklaringar verkligen grundorsaken?

Orsaken står naturligtvis att finna i de internationella strömningar som rådde under 1970-talet. Den västerländska kapitalismen hade stagnerat och ville go global och även hitta nya marknader inom tidigare statligt ägd verksamhet. Milton Friedman och Chicagoskolan levererade teoribildningen som det västerländska kapitalet behövde.

Efter finanskrisen år 2008 – men även dessförinnan – har den nuvarande globala kapitalismen visat sig ha mycket stora överlevnadsproblem. Något som även visar sig på de nya frågeställningar som World Economic Forum i Davos och IMF tar upp på agendan. .
Lenin hävdade att sovjetstaten skulle kunna gå före och visa vägen. Detta av tvingande skäl. Med facit i hand kan vi se hur det gick.

Då kan vi fråga oss: Vad skulle hända om Sverige skulle försöka införa socialism i ett land? Eller en demokratisk socialism i ett land om vi så vill.

Effekten skulle bli att vi blev helt isolerad från den övriga världen.

Det finansiella och reala kapitalet skulle dra all världen väg och Sverige skulle bli ett isolerat Kuba. Vår levnadstandard skulle bli därefter.

Det är därför som S-ledning inte var så överförtjust i löntagarfonderna. Effekten skulle ha blivit katastrofal för nationalstaten. Det insåg även PO Edin och övriga ledande LO medlemmar till slut. Vi skulle inte haft någon exportindustri kvar. Det skulle dessutom drabba alla underleverantörer och dess underleverantörer. Sverige hade drabbats av massarbetslöshet och nedväxt. Vilken politiker eller facklig ledare kan driva en sådan politik?

Samma sak skulle hända om S skulle driva en penningreform mot Kapitalets intressen idag. Bankernas ägare har ett avgörande inflytande stora delar av svensk exportindustri. Det finansiella och reala kapitalet skulle söka säkrare hamnar än i Sverige. Därför kommer S som regeringsbildande parti inte att driva denna fråga, av förståeliga skäl.

Dessa konsekvenser vill inte den vänstern förstå. Men jag hoppas att de som sitter fast i Lenins tankegångar tar sitt förnuft till fånga.

Kapitalismen är helt inkompatibel med ett långsiktigt hållbart samhälle, ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Men den nödvändiga grundläggande transformationen måste ske internationellt. Detta är avsevärt mycket mer uppenbart idag än på Marx tid.

De reformer vi kan göra inom nationalstatens ramverk, inom en global kapitalism, måste vara kompatibel med de krafter som idag har makten, såväl nationellt som internationellt. Annars blir det ingenting av reformerna. Det är detta faktum som Stefan Löfven och hans medarbetare måste förhålla sig till.  Det är även utifrån de begränsningar dessa ramar ställer som S och dess ledning måste bedömas. När vi ska fundera över vilka möjlighet S har att bedriva reformpolitik under nästa valperiod måste vi inse att det finns ramar att ta hänsyn till.

Med med politiska reformer som håller sig inom ramarna går det ändå att åstadkomma en hel del. Tankesmedjan Katalys pekar i rapporten Hälften kvar och hela framtiden på en möjlig väg. Den går ut på satsningar på välfärd och hållbarhet finansierade av en skattereform och att staten lånar upp pengar.
Hur ska vi då komma ur det ramverk som idag hotar hela vår existens?  Vi får en vägledning genom att läsa partiprogrammet för socialdemokraterna.

Hämtat från partiprogrammet 2013, under rubrik demokratisk socialism.

”Socialdemokratin vill att varje människa som medborgare, löntagare och konsument ska ha rätt och möjlighet att påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets
organisation och arbetslivets villkor. I denna strävan har fackföreningsrörelsen en central
roll. Men också andra fria sammanslutningar, folkrörelser, ideella föreningar,
bildningsorganisationer, miljörörelser, konsumentorganisationer och kooperativa
föreningar är viktiga för att bredda och fördjupa demokratin.
Klimatkrisen och miljöförstöringen har tydliggjort att människan inte kan leva utan att ta
hänsyn till naturen. För vår överlevnad behövs en ekonomiskt, socialt och ekologiskt
hållbar utveckling, som möter den nuvarande generationens behov utan att äventyra
kommande generationers möjlighet att tillfredsställa sina drömmar.
4

Socialdemokratins demokratisyn känner inga nationsgränser. Målet är en global gemenskap grundad på demokratins ideal. Demokrati förutsätter frihet från fattigdom och fruktan, men också frihet och möjlighet att utvecklas i gemenskap med andra människor. Därför måste de politiska friheterna bindas samman med grundläggande ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Internationell solidaritet innebär att stå upp för de mänskliga rättigheterna, vidga kretsen av
demokratier och ge ett tydligt stöd till de rörelser som kämpar för detta. Men det handlar
också om att vidga demokratins verkningsradie över nationsgränserna. För detta krävs ett
ökat globalt samarbete såväl mellan nationerna som mellan folkliga rörelser i hela världen.
De internationella institutionerna måste ha kraft att kontrollera och balansera det globala
kapitalet och utvecklas till redskap för demokrati, rättvisa och hållbarhet.”

S grundstenar och dagens debatt

För att leva upp till detta är Wigforss och Palme avsevärt mycket bättre resesällskap än Lenin och Friedman. För S är arbetarrörelsens internationella och demokratiska perspektiv inte en förhandlingsbar fråga. Den är en grundsten.

För att en demokratisk socialism ska vara möjlig måste produktionsmedlen läggas i hela  folkets händer. Hur detta sedan ska ske finns det olika strategier för. En vanlig S uppfattning idag bland reformvänliga socialdemokrater är att kapitalismen ska bäddas in av en demokratisk styrning.

I denna artikel tar Björn Elmbrant upp några av de utmaningar som S står inför. Här tar han även upp begreppet inbäddad kapitalism. http://www.dagensarena.se/magasinetarena/forlust-i-valfarden/

” Vad som hänt är att pendeln har slagit över kraftigt åt höger och vi lever i ett av världens mest marknadsliberala samhällen. Med Karl Polanyis ord var det som skedde under de första årtiondena efter kriget att marknaden ”bäddades in” i staten.  Nu har staten åter ”bäddats in” i kapitalet.

Frågan är om Socialdemokraterna inser hur inbäddade man är och att man själv bidragit till att hamna där.  Interna mätningar som partiet gjort visar att många uppfattar Socialdemokraterna som ”ett förlegat parti som fokuserar på återställare”. Detta trots att (S) genomfört få eller inga ”återställare” när man kommit tillbaka till makten, utan ibland liberaliserat regelverket ännu en bit.”

Den borgerliga idédebatten har även sina poänger. I denna artikel ”Nej, idékampen är inte över” får vi inblick i den nydaning som sker. P J Anders Linder skriver.  http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nej-idekampen-ar-inte-over_6897859.svd

Annons