Om teknikutveckling och framtida jobb 

Ett samtal på Facebook i gruppen ASPO.

  • Arvid Hallén Poängen är att teknikutveckling ständigt driver produktivitetsutveckling, och folk har alltid oroat sig för det. Det har aldrig legat något i det. Den kommande robotiseringen skiljer sig egentligen inte på något sätt från till exempel de senaste decenniernas datorisering. Massa jobb förstördes av datorerna, massa nya skapades, och produktiviteten ökade.

October 9 at 9:02pm · Like · 1

Roger Dahl Men idag är ju trenden i hela västvärlden att det råder arbetslöshet och att även om nya jobb skapas så försvinner minst lika många till andra delar av världen och genom teknikutveckling

October 9 at 10:54pm · Like · 2

Roger Dahl Dessutom Arvid Hallén. Produktivitetens överskott samlas i allt högre grad i de finansiella marknaderna och andelen superrika ökar och deras förmögenheter växer dramatiskt. Dessa tillgångar skapar en helt annan typ av global arbetsmarknad än den vi tidigare har haft. Så det går inte att jämföra dagens globala samhällsstrukturer med 1800-talets.

Vi har helt enkelt andra utmaningar att brottas med.

October 9 at 11:56pm · Like · 2

Intressanta kommentarer, men jag delar dem inte helt ut. Arbetslösheten i västvärlden beror ju för närvarande inte på strukturella teknologiska faktorer, utan istället på kombinationen av konjunkturella faktorer och en bristfällig stabiliseringspolitik.

Apropå förmögenhetskoncentrationen hos de allra rikaste var den ännu större under 1800-talet än i dag, även om man i vissa länder (som USA) rört sig väldigt mycket tillbaka mot den ekonomiska ojämlikhet som fanns under ”The Gilded Age”.

Vilka nya tillgångar du talar om förstår jag inte riktigt.

Att vi har en global arbetsmarknad, frihandel, fria kapitalflöden och globalisering är heller inget nytt, utan utmärkte just 1800-talet. Det var snarare perioden 1914-1945/1991 som i högre eller lägre grad karaktäriserades av avsaknad av desamma.

Visst har vi andra utmaningar att brottas med än man hade på 1800-talet. Men just denna utmaning, införandet av ny arbetsbesparande teknik, verkar vara samma som den alltid har varit, ända sedan Spinning Jenny introducerades.

 

 

Mitt svar:

Du påvisar ovan i din kommentar att teknikutveckling och en globaliserad handel har funnits sedan 1800-talet. Javisst och naturligtvis långt tidigare än så. Det är ingenting nytt. Att det finns stora förmögenhetsskillnader är heller ingenting nytt. Men effekterna är synnerligen olika idag mot hur det var på 1800-talet. Idag lever vi i en globalt finanskapitalistisk värld, där det samlade finansiella kapitalet ständigt växer och har makt och betydelse som aldrig förr i historien. Tekniken har gjort att det finansiella kapitalet blivit synnerligen lättrörligt och sammankopplat på ett helt nytt sätt och de fria kapitalströmmarna gör att nationalstaterna får allt mindre möjlighet att styra exempelvis hur arbetstillfällen skapas.

Du frågar också om vilka nya tillgångar som skapats. Det överskott som produktivitetsutvecklingen medfört har skapat nya kapitaltillgångar som i mycket hög utsträckning just gått in i det finansiella kapitalet. Tillgången på billig energi är ju också en synnerlig viktig faktor. Där har vi grogrunden till den globala finanskapitalism som idag så totalt dominerar vår planet.

Självklart är inte arbete en ändlig resurs. Det finns hur mycket viktiga arbetsuppgifter som helst att utföra på globen. Ändå är arbetslösheten ett stort problem i stora delar av vår värld. I Europa har arbetslösheten varit hög sedan mitten av 1980-talet. Så det är svårt att förklara den som konjunkturell. Den tycks istället vara synnerligen strukturell. Teknikutvecklingen är en viktig orsak. Men varför har det inte skapats nya jobb i tillräcklig utsträckning av det överskott som produktvitetsutvecklingen ger?

Det finansiella kapitalet har helt enkelt hittat mer lönsamma jaktmarker att placera pengar i än i Europa. Kina, Indien, Brasilien och Ryssland är några exempel. De asiatiska tigrarna andra. Idag är Afrika mycket lockande för det finansiella kapitalet. Så makten över det finansiella kapitalet är därför den helt avgörande faktorn för var nya arbetstillfällen ska kunna skapas av det överskott som produktivitetsutvecklingen möjliggör.  Vad som avgör var investeringarna ska ske beror på var den bästa riskjusterade avkastningen kan uppnås.

Så länge det finns mycket pengar i omlopp och tillgång på billig energi, kan vi i väst upprätthålla en hög konsumtion, även om konsumtionen är tämligen ojämnt fördelad.

Men om någon av dessa två hörnpelare – billig energi och mycket pengar i omlopp – fallerar kommer det att bli mycket kärva tider för oss.

Hur ska arbetet kunna skapas om vi inte längre kan upprätthålla vår konsumtion? Detta accentueras när teknikutveckling gör oss alltmer överflödiga i produktionen.  Vad ska vi då få pengar till arbete och försörjning:?

Då bär det utför med våra samhällen. Vem ska då finansiera en basinkomst som många ser som lösning på arbetslöshetsproblematiken?

Vilka jobb finns det då att dela på?

Som avslutning skulle det vara spännande att höra vad de som läser detta tycker att vi idag agera för att detta inte ska inträffa?

 

 

Om välfärdens organisation och den ideella sektorn

Med utgångspunkt från Anna Dahlbergs artikel ” Högern måste sluta att spela dum i vinstfrågan”,,   http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/hogern-maste-sluta-att-spela-dum-i-vinstfragan/,  skriver  Hans Kilsved  följande :

” Detta är ett välkommet inlägg om vinster i välfärden som kan bidra till en mer konstruktiv diskussion. Artikeln problematiserar sådant som många allianspolitiker förbigått med ett väsande om offentliga monopol. Hon talar mycket träffande om hur Allmega-högern tilläts kidnappa alliansen, de drev privatisering som ett sätt att vidga marknaderna för sina medlemsföretag. Vad hade hänt om alliansen använt ett annat perspektiv, värnat om myndighetsutövning, sett betydelsen av en offentlig infrastruktur och sett privata producenter som ett inslag bland flera för att främja förnyelse. För det var ju brister i det personliga bemötandet, tröga system och låsningar som ibland på ett fatalt sätt hindrade utveckling. Vad hade hänt om de sagt att att var tredje år ska vi utmönstra de 20 procent av utförararna som presterat sämst? När man öppnade för privata utförare hade det väl varit högst rimligt att det inte bara fanns en ingång på denna ”marknad” utan även en dörr dit man hänvisade dem som inte ansträngde sig tillräckligt. Vad hade hänt om alliansen brytt sig det allra minsta om konsumentskyddsfrågor på de marknader de skapat? Det får vi inte veta. Liksom vi heller inte får veta vad som hänt ifall socialdemokratin lyssnat till dem som drev frågor om självförvaltning och egenmakt – Göran Greider var inte ombud på den avgörande partikongressen, men lyckades ändå få rundnätt talartid (var han ett kulturinslag?) vilket ledde till att han begick karaktärsmord på Tomas Eneroth, Karl-Petter Thorwaldson och Tomas Rudin. Ingen tordes sedan ta i frågan ens med tång. Den helt nödvändiga debatten om hur medborgarnas värdighet och delaktighet kunde värnas inom offentligt finansierad verksamhet uteblev. Vi backade tjugo år och diskuterade sedan skillnaden mellan kund och medborgare, istället för att föra vår egen debatt om skillnaden mellan välfärdsstat och överhet, mellan medborgare och undersåte. Från ett seminarium som vi ordnade i Göttingen minns jag särskilt en replik från Wolfgang M. Hannel. Han menade att vårt långa regeringsinnehav givit oss en oreflekterat positiv syn på staten. Idag inser jag fuller väl innebörden i det han sa. Den starka staten har tvångsmakten i garderoben. När som helst kan en borgerlig regering välja att införa regler för utförsäkring i sjukförsäkringen, höja kraven för att man ska kunna kvalificera sig till arbetslöshetskassan och införa absurda och förnedrande krav på arbetslösas deltagande i fas 3 eller terapikurser. Aningslöst har socialdemokratin avstått från att värna a-kassans självständighet, försäkringskassans möjlighet att i socialförsäkringsnämnder förankra pragmatiska lösningar, allmänt missat betydelsen av ett starkt civilsamhälle med lokala folkrörelsestrukturer, lokal insyn och lokalt inflytande över offentlig myndighetsutövning. Stadsdelsnämnder har avlövats och lagts ner på fler platser än Stockholm och även om socialdemokraterna inte varit drivande har man inte visat någon påtaglig sorg. De har avvecklats under rop om likformig behandling och professionalism. På köpet har tilliten eroderats. Var det värt priset?

I ett annat forum skriver Hans Kilsved att han antar att han räknas till de vinstbegränsningsljumma – inte på grund av avsikten utan för att han misstror att resultatet ska vara möjligt att uppnå.

 Min kommentar:

Jag börjar med det sistnämnda och tror också att det kommer att bli mycket svårt att i praktiken begränsa vinsterna, hur gärna vi än vill. Det finns tusen och ett sätt att kringgå begränsningar för skickliga skattejurister, som de stora företagen inom välfärdssektorn har råd att anlita. Risken med begränsningsstrategin är att det blir några välformulerade meningar i någon avsiktsförklaring och i avtal, men som i praktiken kommer att tjäna som rundningsmärken.

Det kommer dessutom sannolikt att uppstå en juridik diskussion om en vinstbegränsning verkligen är lagligt?

En bättre strategi för att uppnå bättre kvalité, effektivitet, och dessutom värna om en högre grad av valfrihet och mångfald än dagens system, är att skattebetalarnas representanter – beställarna –  ställer högre krav på underleverantörerna.  Jag kommer här begränsa mig till utbildningsområdet som jag känner till bäst. Men tänket är med all säkerhet även tillämpligt på andra områden.

Dessa krav ska naturligtvis gälla alla aktörer. Exempel på sådana krav inom utbildningsområdet är: bemanning, utbildningsnivå på personalen, verksamhetsidé, lokaler, skolmat, arbetsmiljö mm. De krav som beställarna ställer måste vara enkla att följa upp annars är risken att vi skapar en tung och kostsam byråkratisk kontrollapparat. De underleverantörer som inte levererar enligt avtal måste snabbt gå att ersätta med alternativ.  Avtalshanteringen måste skärpas så att de mindre lämpliga aktörerna sållas ut redan på ett tidigt skede. När kontrollen görs i efterhand är ju skadan redan skedd. De mindre aktörerna måste också få hjälp vid avtals- hanteringen. Annars riskerar de att slås ut, oavsett hur bra verksamheten är.  det kostar att hantera avtalsprocessen.

Mångfald borde även stimuleras. De stora privata aktörerna inom utbildningssektorn använder samma strategi som stora aktörer inom övrig affärsverksamhet. Genom stordriftsfördelar kan de vinna marknadsandelar på bekostnad av de mindre aktörerna.  Stordriftsfördelar förutsätter likformighet. När vi går in på Ikea, H&M , Ica eller Coop möts vi av nära nog identiskt upplägg.  För Ikea och H&M gäller detta även globalt, med vissa små individuella avvikelser. På så sätt kan kostnaderna hållas nere. Men är det verkligen den bästa lösningen för skolor. Är det inte istället viktigt att skolorna får möjlighet att variera sitt arbetssätt inom de ramar som beställarna sätter?

Då kommer jag in på den ideella sektorn. Här är det en verksamhetsidé som styr verksamheten. Med hjälp av den ideella sektorn skulle verklig mångfald – inom givna beställarramar – och större valfrihet kunna skapas.  Detta system tillämpas idag runt om i Europa och har enligt mitt synsätt stora fördelar. Den idebundna verksamheten möjliggör en större delaktighet från alla parter. Men det finns naturligtvis risker med detta.  Det gäller att balansera skolans mål om en enhetlig skola med de ideella aktörernas mål om att verksamheten ska drivas av mål som de själva brinner för.

Det experiment som pågått sedan början av 1980-talet har uppenbarligen inte varit så framgångsrikt för Sverige. Under denna tid fram till idag har resultatet fallit i den svenska skolan i internationell jämförelse.  Då behövs det nytänkande. Den ideella sektorn har måhända något mer att tillföra.

Men jag saknar årliga utvärderingar av hela organisationen av välfärden. Hur ska vi veta hur vi ska förändra om vi inte har något rimligt underlag. Den stora undersökning som SNS utförde för några år sedan var ju inte så uppmuntrande.

”Privata alternativ och konkurrensutsättning inom välfärdssektorn har inte blivit den mirakelmedicin som många hoppades på. För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman. ”

http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten/

Hela rapporten finns här:

http://www.sns.se/sites/default/files/konkurrensens_konsekvenser_pod_2.pdf

 

 

Vilka har vunnit mest på ökad produktivitet?

Lars Sundström du skriver: ”I den globala ekonomin och med teknologin som ständigt driver produktiviteten, men minskar arbetet, har kapitalägarna fått en allt större andel av värdet som skapas. I politiken saknas idéer och vilja att ta den fördelningskonflikt, som blir allt allvarligare. Wijkman uppmärksammar detta förtjänstfullt och frågan är; var är våra politiker???”

Mitt svar är: Ja det är ju precis det som har inträffat. När frågan om teknikens utveckling och vad detta skulle föra med sig för samhället diskuterades på 1970-talet, var det många som trodde att vi inte skulle behöva arbeta mer än max halvtid år 2000.  Med facit i hand ser vi att det inte gick som framtidsforskarna trodde. Trots att produktiviteten ökad dramatiskt sedan 1970-talet, är nu politiker från de flesta läger nu överens om att det gäller att att arbeta flera timmar för att ha råd med välfärden. Orsaken till detta är naturligtvis det du Lars Sundström skriver ovan.

Vi har fått ett nytt samhälle, en finanskapitalism, där andelen multimiljardärer ökar och dessutom blir allt rikare. Det är denna grupp som är de riktigt stora vinnarna i den globala teknikdansen. Det överskott som den teknologiska utvecklingen skapat, har helt enkelt fördelats synnerligen ojämnt. Detta är den globala trenden. Detta innebär att vi får finna oss i att vi måste arbeta flera timmar för att ha råd med välfärden.

Jobben i framtiden

Dan Persson du berör två mycket intressanta frågeställningar.  Den ena är en tendens att fler och fler arbetar som företagare.  Överallt där jag befinner mig har jag mött enmansföretagare som på konsultbasis utför diverse olika arbetsuppgifter. Inom IT, verksamhetsutveckling, projektledning, processutveckling är detta mycket vanligt förekommande. Småföretagare som samverkar i kluster och nätverk.

För tio år sedan arbetade den här typen av människor i större företag. Men idag vill stora företag inte binda upp sig och har för många fast anställda. De vill kunna vara snabbfotade och snabbt kunna plocka in nya resurser för att kunna klara en snabbt föränderlig värld.  Stora företag anställer idag i allt högre grad bara nyckelpersoner. Resten köps in på konsultbasis.

Tendensen är, tror jag, att fler och fler kommer att arbeta som fristående konsulter som säljer sina tjänster på marknaden.  Det här skapar en helt ny typ av arbetsmarknad.  Vad detta kommer att leda till framledes vet vi naturligtvis inte. Ingen vet vad framtiden har i sitt sköte. Men tendensen är viktig att följa och kommer om den fortsätter att förändra arbetsmarknaden på ett dramatiskt sätt. Vi är redan inne i denna process.

Den andra frågeställningen du tar upp är att det skapas hela tiden nya jobb och gamla försvinner. Så har det alltid varit och så kommer det troligtvis att vara även i framtiden. Men ser vi på arbetssituationen i Europa i ett nutidshistoriskt perspektiv är situationen allt annat än ljus. Arbetslösheten har legat på mycket höga nivåer i Europa som helhet sedan mitten av 1980-talet.  I Sverige kom den höga arbetslösheten att bli fördröjd och slog till ordentligt i samband med finanskrisen i början av 1990-talet.

Sedan dess har arbetslösheten varit hög i hela Europa. Trots att politiker från olika utgångspunkter och med olika ideologiska glasögon gett jobben högsta prioriter, är arbetslösheten fortfarande mycket hög i Europa som helhet, även om det skiljer sig länderna emellan. http://www.europaportalen.se/tema/arbetsloshet

Så visst skapas det nya jobb, .men de räcker uppenbarligen inte för att sysselsätta Europas befolkning. Detta är en bister realitet idag och kan bli än mer accentuerad om vi blickar framåt 5 – 10 år.

Inte heller har småföretagandet har lyckats med att ändra på detta dystra faktum.

Anders Wijkman pekar på vad som kan hända när teknikutvecklingen fortskrider och allt fler kvalificerade jobb kan ersättas av modern teknik. En annan artikel som stöttar Anders Wijkmans resonemang är denna.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vara-hjarnors-arbete-ar-pa-vag-att-ersattas_3913762.svd

Organisation och driftsform inom välfärdssektorn – en facebookdialog

När det nedanstående skrevs var det fortfarande oklart hur de borgerliga skulle agera i välfärdsfrågan.  Såväl Anders Borg och Jan Björklund har under det senaste åren börjat ifrågasätta om riskkapitalbolagen verkligen hör hemma inom välfärdssektorn.

Man har istället talat om att det behövs långsiktiga aktörer inom sektorn. Det utesluter riskkapitalbolagen som har som affärsidé att synliggöra aktieägarvärdet, vidareförädla verksamheten och inom loppet av några år göra exit och tjäna sig en rejäl hacka.

Nu verkar Anders Borgs och Jan Björklunds tidigare positioner inte längre gälla för den samlade alliansen.  2014-11-17

När du Dan Persson åter kommer in på hänvisar jag på nytt till nedanstående:

Inledning

Detta inlägg inspirerades av en Facebook-dialog som utspann sig på följande sätt:

Monika Lindh

”… regelverk som gör att riskkapitalbolagen med stor sannolikhet inte kan fungera som aktörer inom de här branscherna. Vi tror helt enkelt inte att det är en bra form för att driva skolor, vårdcentraler och annat inom välfärden”. Sjöstedt idag? Nejdå – Anders Borg 31 oktober 2013 till Svt. Och Nej – hörde inga stridsrop från Timbro när det begav sig….

Jag skriver: Roger Dahl Det borde med andra ord finnas en bred politisk bas för att ändra de nuvarande tingens ordning.

Som svar på detta skriver Dan Persson:

Nja. Jag har inte sett någon fungerande modell för hur vi skall förstatliga/kommunalisera alla de här företagen. De två framkomliga vägarna är 1: att köpa alla företagen eller 2: att skjuta alla ägare och konfiskera. Alla andra vägar är juridiska återvändsgränder som krockar med allsköns lagstiftning både Europeisk och svensk. Då alternativ ett är dyrt som fan återstår alternativ 2.

Mitt svar på detta är:

Debatten om vinster i välfärden har först av människor som inte är så ekonomiskt bevandrade eller åtminstone inte satt skattebetalarnas ekonomiska nytta i fokus.   Vänsterns vinststopp eller vinstförbud är rent kontraproduktivt. Att försöka reglera på output-sidan är direkt meningslöst. Det finns tusen och ett sätt att gå runt dessa hinder för duktiga skattejurister. Räntesnurrorna är bara en modell som gör att avkastningen inte redovisas som skatteskyldig vinst.

Det finns en tredje väg att gå. Den vägen har dessbättre delar av S börjat inse nu. Det fanns det inte när det gällde löntagarfonderna på 1980-talet, men nu finns det. Nu är det skattebetalarna som är ägare och beställare. Vi äger naturligtvis inte riskkapitalbolagen, mer än möjligen när våra pensionsförvaltare investerar i dessa bolag. Att konfiskera dessa är helt orimligt. Att förbjuda dessa aktörer är inte heller en framkomlig väg. Men det vi kan göra är att i avtal reglera vad som ska ingå i leveransen. Exempelvis kan bemanning och lokaler regleras. Kontrollen och granskningen av underleverantörer – de som beställarorganisationen köper tjänster av – ska främst göras innan avtal skrivs. Underleverantörerna ”track record” ska noga analyseras. Långsiktigheten och kontinuitet likaså. Ju bättre jobb som görs initialt desto bättre förutsättningar finns för att följa upp verksamheten.

En kostsam kontrollapparat kan ju bara konstatera att fel begåtts. Då är ju redan skadan skedd och elever och vårdbehövande är drabbade. Uppföljningskriterierna ska vara så enkla och tydliga att det inte ska behövas någon mastodontkontrollapparat. Då går ju pengarna till byråkrati istället för till verksamheten.

Bryter underleverantörerna mot dessa avtal uppstår ett vitesförläggande. Så fungerar det i övriga ekonomiska sammanhang inom näringslivet. Så ska det självklart även inom detta område. En av de stora bristerna i dagens system är att kompetensen, när det gäller att vara en kvalificerad beställare, i många fall har saknats eller varit för svag. Om det inte finns tydliga uppföljningsbara kriterier är det svårt att följa upp verksamheten. Med denna modell kommer det helt enkelt inte att vara attraktivt för företag som önskar sig en god riskjusterad avkastning att finnas kvar.

Verksamhetsutveckling

Dan Persson. Jag har arbetat med verksamhetsutveckling inom bank, kapitalförvaltning och försäkring i 25 år.  Självklart är jag mycket positivt inställd på att hitta nya arbetssätt som förbättrar verksamheten. Men modern teknik och förändrade processer kan man uppnå mycket goda resultat.

Inom bank, kapitalförvaltning och försäkring har det skett en revolutionerande utveckling under de 25 år jag varit verksam där. Lönsamheten har ökat och kunderna har fått en bättre tillgänglighet, åtminstone så länge man utför sina tjänster på nätet.

Inom delar av den offentliga sektorn finns motsvarande möjligheter att effektivisera och öka kundnyttan. Men detta kan göras såväl inom privat, kommunal eller statlig regi. Det gäller att hitta rätt verksamhetsutvecklingskompetens. Den kan finnas ”in house”  eller köpas upp externt.

Arbetsintensiv verksamhet  och kvalitén

Inom de arbetsintensiva delarna är det mer motigt. Så länge som vi inte accepterar att skol – och vårdpersonal byts ut mot robotar och datorbaserade system så kommer det inte att finnas några revolutionerande lösningar.

För att generera avkastning tvingas istället de privata aktörerna att skära ner på lärare, skolkuratorer, bibliotek, minska ner personal inom vården. Man sparar på allt, tom antal koppar kaffe mm till de äldre. Det gäller även att plocka russin ur kakan. Hitta de mest lönsamma kundsegmenten och undvika de olönsamma. Detta är en strategi som naturligtvis gäller inom hela näringslivet. Som egenföretagare och medicinsk massageterapeut tänker naturligtvis likadant. Jag vill ha kunder som är villiga att betala bra och som inte innebär några extra kostnader i form av ökad administration.  Helst vill jag ha kunder som kommer med en viss regelbundenhet så jag slipper ut och jaga. Det kostar.

Eftersom den offentliga driften i hög grad köpt samma managementfilosofi, så sparas det på samma sätt där driftsformen är offentlig. Det gör att hela välfärdssektorns kvalitet försämras stegvis. Inom de delar av näringslivet som jag kommit i kontakt med har det även gjorts stora misstag när det gäller processutveckling. De har rättats till efter hand. Men det har inte lika dramatiskt drabbat slutkund.

När man skär ner på administrativ personal och låter läkare, sjuksköterskor, poliser och lärare sköta detta istället förbättrats det kortsiktiga kostnadsläget. Men på så vis finns det mindre tid för dessa grupper att bedriva själva kärnverksamheten, undervisning, vård och omsorg. Detta går ut över kvalitén.

Har effektiviteten och kvalitén ökat i och med privatiseringen?

” För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman.” http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten/

Hela rapporten finns här: http://www.sns.se/sites/default/files/konkurrensens_konsekvenser_pod_2.pdf

Med andra ord. När privatiseringsprojektet äntligen utvärderades efter 20 år, blev resultatet inte så uppmuntrande för alla som hoppats på att på projektet. Om det visar sig att underleverantörerna inte sammantaget levererat. Är det då inte dags att börja fundera i nya banor. Vilka företag skulle vilja ha kvar underleverantörer som inte levererar? De skulle ju mycket snart motat ut. Men borde då inte samma sak gälla när det är fråga om skattebetalares pengar?

Hur går det då med valfriheten?

Men förlorar vi inte i valfrihet om de stora koncernerna motas ut genom ägarna, skattebetalarna, börjar ställa ställa högre krav på leveransen? Kommer vi få tillbaka den gamla 1980-tals modellen? Nej att backa tillbaka till 1980-talet är inte lösningen.

Om man tror att valfriheten ska öka om man blandar in näringslivet vet man ju inte alls hur näringslivet fungerar. Inom alla mogna branscher finns det idag några stora jättar och så ett antal mindre nischaktörer. Det gäller för bank, försäkring, bensinmackar (STATOIL, OK/Q8, Preem) dagligvaruhandel (ICA, COOP, Lidl, Hemköp). Det gäller för de marknader där H&M och Ikea har skaffat sig en helt dominerande ställning nationellt. MC Donalds, Burger King och Max. Det gäller även för den bransch som jag varit involverad i – IT.  IBM, Microsoft, Google, Apple, Samsung, har idag en helt dominerande ställning inom deras respektive segment.

Hur har dessa aktörer blivit stora? Genom att utnyttja stordriftsfördelarna. Det innebär att kommer vi in på en Statoilmack någonstans i Sverige så ser den i princip likadan ut. De är på detta sätt man kan uppnå lönsamhet. Jämför vi de olika bolagen är deras sortiment också mycket lika varandra. Vi har valfrihet. Men vi väljer mellan ett mycket snarlikt sortiment. Genom kartellbildningar så konkurrerar de inte heller nämnvärt med priset. De små aktörerna slås stegvis ut från marknaden.

Det är just detta som även sker inom välfärdssektorn. De små aktörerna har inte resurser att vara med när upphandling ska göras. De små idéburna aktörerna slås ut, eller köps upp och försvinner därför successivt. Det är bara genom att på olika sätt stötta dessa aktörer som vi kan behålla en mångfald som är en förutsättning för valfrihet.

Stora privata aktörer minskar mångfalden och därmed valfriheten.

Genom att börja tänka i nya banor och fundera över vad vi vill uppnå med den gemensamma sektorn och därifrån börja hitta nya styrmodeller som bättre fungerar för just den verksamhet som ska styras och följas upp skulle det förmodligen gå att skapa större valfrihet, bättre kvalitet och ökad effektivitet. Är inte detta något som vi skattebetalare önskar oss?