När det nedanstående skrevs var det fortfarande oklart hur de borgerliga skulle agera i välfärdsfrågan. Såväl Anders Borg och Jan Björklund har under det senaste åren börjat ifrågasätta om riskkapitalbolagen verkligen hör hemma inom välfärdssektorn.
Man har istället talat om att det behövs långsiktiga aktörer inom sektorn. Det utesluter riskkapitalbolagen som har som affärsidé att synliggöra aktieägarvärdet, vidareförädla verksamheten och inom loppet av några år göra exit och tjäna sig en rejäl hacka.
Nu verkar Anders Borgs och Jan Björklunds tidigare positioner inte längre gälla för den samlade alliansen. 2014-11-17
När du Dan Persson åter kommer in på hänvisar jag på nytt till nedanstående:
Inledning
Detta inlägg inspirerades av en Facebook-dialog som utspann sig på följande sätt:
”… regelverk som gör att riskkapitalbolagen med stor sannolikhet inte kan fungera som aktörer inom de här branscherna. Vi tror helt enkelt inte att det är en bra form för att driva skolor, vårdcentraler och annat inom välfärden”. Sjöstedt idag? Nejdå – Anders Borg 31 oktober 2013 till Svt. Och Nej – hörde inga stridsrop från Timbro när det begav sig….
Jag skriver: Roger Dahl Det borde med andra ord finnas en bred politisk bas för att ändra de nuvarande tingens ordning.
Som svar på detta skriver Dan Persson:
Nja. Jag har inte sett någon fungerande modell för hur vi skall förstatliga/kommunalisera alla de här företagen. De två framkomliga vägarna är 1: att köpa alla företagen eller 2: att skjuta alla ägare och konfiskera. Alla andra vägar är juridiska återvändsgränder som krockar med allsköns lagstiftning både Europeisk och svensk. Då alternativ ett är dyrt som fan återstår alternativ 2.
Mitt svar på detta är:
Debatten om vinster i välfärden har först av människor som inte är så ekonomiskt bevandrade eller åtminstone inte satt skattebetalarnas ekonomiska nytta i fokus. Vänsterns vinststopp eller vinstförbud är rent kontraproduktivt. Att försöka reglera på output-sidan är direkt meningslöst. Det finns tusen och ett sätt att gå runt dessa hinder för duktiga skattejurister. Räntesnurrorna är bara en modell som gör att avkastningen inte redovisas som skatteskyldig vinst.
Det finns en tredje väg att gå. Den vägen har dessbättre delar av S börjat inse nu. Det fanns det inte när det gällde löntagarfonderna på 1980-talet, men nu finns det. Nu är det skattebetalarna som är ägare och beställare. Vi äger naturligtvis inte riskkapitalbolagen, mer än möjligen när våra pensionsförvaltare investerar i dessa bolag. Att konfiskera dessa är helt orimligt. Att förbjuda dessa aktörer är inte heller en framkomlig väg. Men det vi kan göra är att i avtal reglera vad som ska ingå i leveransen. Exempelvis kan bemanning och lokaler regleras. Kontrollen och granskningen av underleverantörer – de som beställarorganisationen köper tjänster av – ska främst göras innan avtal skrivs. Underleverantörerna ”track record” ska noga analyseras. Långsiktigheten och kontinuitet likaså. Ju bättre jobb som görs initialt desto bättre förutsättningar finns för att följa upp verksamheten.
En kostsam kontrollapparat kan ju bara konstatera att fel begåtts. Då är ju redan skadan skedd och elever och vårdbehövande är drabbade. Uppföljningskriterierna ska vara så enkla och tydliga att det inte ska behövas någon mastodontkontrollapparat. Då går ju pengarna till byråkrati istället för till verksamheten.
Bryter underleverantörerna mot dessa avtal uppstår ett vitesförläggande. Så fungerar det i övriga ekonomiska sammanhang inom näringslivet. Så ska det självklart även inom detta område. En av de stora bristerna i dagens system är att kompetensen, när det gäller att vara en kvalificerad beställare, i många fall har saknats eller varit för svag. Om det inte finns tydliga uppföljningsbara kriterier är det svårt att följa upp verksamheten. Med denna modell kommer det helt enkelt inte att vara attraktivt för företag som önskar sig en god riskjusterad avkastning att finnas kvar.
Verksamhetsutveckling
Dan Persson. Jag har arbetat med verksamhetsutveckling inom bank, kapitalförvaltning och försäkring i 25 år. Självklart är jag mycket positivt inställd på att hitta nya arbetssätt som förbättrar verksamheten. Men modern teknik och förändrade processer kan man uppnå mycket goda resultat.
Inom bank, kapitalförvaltning och försäkring har det skett en revolutionerande utveckling under de 25 år jag varit verksam där. Lönsamheten har ökat och kunderna har fått en bättre tillgänglighet, åtminstone så länge man utför sina tjänster på nätet.
Inom delar av den offentliga sektorn finns motsvarande möjligheter att effektivisera och öka kundnyttan. Men detta kan göras såväl inom privat, kommunal eller statlig regi. Det gäller att hitta rätt verksamhetsutvecklingskompetens. Den kan finnas ”in house” eller köpas upp externt.
Arbetsintensiv verksamhet och kvalitén
Inom de arbetsintensiva delarna är det mer motigt. Så länge som vi inte accepterar att skol – och vårdpersonal byts ut mot robotar och datorbaserade system så kommer det inte att finnas några revolutionerande lösningar.
För att generera avkastning tvingas istället de privata aktörerna att skära ner på lärare, skolkuratorer, bibliotek, minska ner personal inom vården. Man sparar på allt, tom antal koppar kaffe mm till de äldre. Det gäller även att plocka russin ur kakan. Hitta de mest lönsamma kundsegmenten och undvika de olönsamma. Detta är en strategi som naturligtvis gäller inom hela näringslivet. Som egenföretagare och medicinsk massageterapeut tänker naturligtvis likadant. Jag vill ha kunder som är villiga att betala bra och som inte innebär några extra kostnader i form av ökad administration. Helst vill jag ha kunder som kommer med en viss regelbundenhet så jag slipper ut och jaga. Det kostar.
Eftersom den offentliga driften i hög grad köpt samma managementfilosofi, så sparas det på samma sätt där driftsformen är offentlig. Det gör att hela välfärdssektorns kvalitet försämras stegvis. Inom de delar av näringslivet som jag kommit i kontakt med har det även gjorts stora misstag när det gäller processutveckling. De har rättats till efter hand. Men det har inte lika dramatiskt drabbat slutkund.
När man skär ner på administrativ personal och låter läkare, sjuksköterskor, poliser och lärare sköta detta istället förbättrats det kortsiktiga kostnadsläget. Men på så vis finns det mindre tid för dessa grupper att bedriva själva kärnverksamheten, undervisning, vård och omsorg. Detta går ut över kvalitén.
Har effektiviteten och kvalitén ökat i och med privatiseringen?
” För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman.” http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten/
Hela rapporten finns här: http://www.sns.se/sites/default/files/konkurrensens_konsekvenser_pod_2.pdf
Med andra ord. När privatiseringsprojektet äntligen utvärderades efter 20 år, blev resultatet inte så uppmuntrande för alla som hoppats på att på projektet. Om det visar sig att underleverantörerna inte sammantaget levererat. Är det då inte dags att börja fundera i nya banor. Vilka företag skulle vilja ha kvar underleverantörer som inte levererar? De skulle ju mycket snart motat ut. Men borde då inte samma sak gälla när det är fråga om skattebetalares pengar?
Hur går det då med valfriheten?
Men förlorar vi inte i valfrihet om de stora koncernerna motas ut genom ägarna, skattebetalarna, börjar ställa ställa högre krav på leveransen? Kommer vi få tillbaka den gamla 1980-tals modellen? Nej att backa tillbaka till 1980-talet är inte lösningen.
Om man tror att valfriheten ska öka om man blandar in näringslivet vet man ju inte alls hur näringslivet fungerar. Inom alla mogna branscher finns det idag några stora jättar och så ett antal mindre nischaktörer. Det gäller för bank, försäkring, bensinmackar (STATOIL, OK/Q8, Preem) dagligvaruhandel (ICA, COOP, Lidl, Hemköp). Det gäller för de marknader där H&M och Ikea har skaffat sig en helt dominerande ställning nationellt. MC Donalds, Burger King och Max. Det gäller även för den bransch som jag varit involverad i – IT. IBM, Microsoft, Google, Apple, Samsung, har idag en helt dominerande ställning inom deras respektive segment.
Hur har dessa aktörer blivit stora? Genom att utnyttja stordriftsfördelarna. Det innebär att kommer vi in på en Statoilmack någonstans i Sverige så ser den i princip likadan ut. De är på detta sätt man kan uppnå lönsamhet. Jämför vi de olika bolagen är deras sortiment också mycket lika varandra. Vi har valfrihet. Men vi väljer mellan ett mycket snarlikt sortiment. Genom kartellbildningar så konkurrerar de inte heller nämnvärt med priset. De små aktörerna slås stegvis ut från marknaden.
Det är just detta som även sker inom välfärdssektorn. De små aktörerna har inte resurser att vara med när upphandling ska göras. De små idéburna aktörerna slås ut, eller köps upp och försvinner därför successivt. Det är bara genom att på olika sätt stötta dessa aktörer som vi kan behålla en mångfald som är en förutsättning för valfrihet.
Stora privata aktörer minskar mångfalden och därmed valfriheten.
Genom att börja tänka i nya banor och fundera över vad vi vill uppnå med den gemensamma sektorn och därifrån börja hitta nya styrmodeller som bättre fungerar för just den verksamhet som ska styras och följas upp skulle det förmodligen gå att skapa större valfrihet, bättre kvalitet och ökad effektivitet. Är inte detta något som vi skattebetalare önskar oss?
Globaliseringen 3.0 