Efter att i Episod 1 fört ett resonemang med Harald Ullman om vikten av att behandla sina meningsmotståndare med respekt och inte etiketter människor med diverse attribut utan istället hålla ett sakligt tonläge och försöka förstå vad medmänniskan har att säga. Se vidare:
https://rogerdahl.wordpress.com/2013/12/11/harald-ullmans-och-mitt-replikskifte-i-facebook/
Etapp 2 i min spaning i ämnet Samtalsetik och hållbar utveckling behandlar: Bankpropaganda och min utgångspunkt
Min tidigare yrkeslivserfarenhet inom bank och försäkring tycks bland några inom Facebookgruppen Socialdemokratiska visioner uppfattas som synnerligen belastande.
Min roll har varit att arbeta med verksamhetsutveckling, utredningar och IT på en högst beskedlig position och borde väl knappast behöva stå till svars för hur företagen, Folksam och Swedbank, i dess helhet bedrivit sin verksamhet. Det har jag inte haft någon möjlighet att påverka. Besluten fattas på en helt annan nivå en där jag har befunnit mig på. Men att överhuvudtaget ha arbetat på bank tycks vara en belastning. Här är en av kommentarerna från en deltagare i gruppen:
”Konsten att tänka fritt är nog förunnat dom som står utanför.
Att genomföra en penningreform är alla andra reformers moder. Utan den reformen så kan vi försöka reglera/kontrollera/kvalitetssäkra bäst vi vill. Det löser ändå inget. ”
Det vi talar om här framstår klart av Andreas Cervenkas blogginägg: http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/
” Vad sägs om att trolla bort både statsskulder och privata skuldberg, öka tillväxten, avskaffa inflationen, eliminera risken för framtida bankkriser och miminera finansbranschens makt över samhället? Allt på en gång?
Dessa minst sagt sensationella löften kommer från två forskare, Jaromir Benes och Michael Kumhof, som lagt fram en ny radikal plan som långsiktigt sägs kunna lösa den skuldkris som nu tynger hela västvärlden.
Innan vi går vidare bör det nämnas att forskarna inte spånat fram detta i en skrubb på University of Middle of Nowhere. Duon arbetar på übermäktiga Internationella Valutafonden, IMF.
För det andra är planen långtifrån deras egen eller ens ny, den togs fram redan 1936 av två andra ekonomer, Henry Simons och Irving Fisher, i kölvattnet av 30-talskrisen.”
Det är dessa löften och mer därtill erbjuder Chicagoplanen. Dessutom kommer den även att ge en bättre kontroll över konjunkturcykler som inte är direkt förorsakade av den reala ekonomin. Dessutom eliminerar den risken för bankrusningar. Det innebär att om alltför många människor samtidigt skulle ta ut sina pengar från banken skulle pengarna inte räcka till, eftersom bankernas kapitaltäckningsgrad inte medger det. (Sidan 6 i rapporten.) Med full kapitaltäckning finns inte den risken.
Vilken människa med förståndet i behåll säga nej till detta. Vem säger nej till guld och gröna skogar. Hur dum får man vara? För att genomföra den måste vi gå ut och informera människor som ännu inte vet om den. Andreas Cervenka gör mänskligheten en jättetjänst. Hans informationskampanj har blivit mycket uppskattad. Ja så till den milda grad att han blivit SvD:s affischnamn nummer 1 och var en reklampelare i Stockholms tunnelbana våren 2013. Har SvD blivit en systemkritisk tidning?
Fredagen den 16:e november 2013, fick jag ett privat kort på posten med hälsningar från Andreas Cervenka. Han berättar att han utanför Riksbankens fästning mitt i Stockholm. Han anslutar kortet med: ”Följ mina krönikor och min blogg i SvD så lovar jag hålla dig uppdaterad. Hälsningar Andreas Cervenka, näringslivsreporter, SvD.” Som avslutning var han vänlig nog att tala om följande: ” Läs mer i Svenska Dagbladet. Läs mer i Svenska Dagbladet. Läs nyheter och analyser från SvD i mobilen, datorn och tidningen för endast 205 kr i månaden. ”
Men hans artikel om penningsystemet börjar i dur slutar lite mer mollstämd.
”Är det genomförbart? Det är en helt annan fråga.
Sannolikheten för att detta system införs i närtid är ungefär i klass med oddsen för att Färöarna lekar hem nästa VM i fotboll. ”
Vem vill engagera sig i ett sådant projekt? Är Andreas Cervenkas mollpåstående bankpropaganda?
Här är en av kommentarerna från samme person som ovan i Facebookgruppen:
”Jag brukar lite skämtsamt uttrycka det i stil med:
Kort är längden på den fria tanken,
i synnerhet när man är upplärd av banken. ”
Förutom min tidigare – i denna grupp – belastande yrkesroll, har jag dristat mig till att framföra alternativa åsikter när det gäller penningprocessen. Varför bara titta på skaparprocessen av pengar? Varför inte tala om hela penningprocessens från skapelse och framåt i händelsekedjan. Då får vi en mer fullständigt bild av händelseförloppet i dagens komplexa ekonomiska värld.
Dagens penningskaparprocess innebär att bankerna, utan att ha full kapitaltäckning, lånar ut pengar som de sedan tar ut ränta på. De skulder som skapas leder in sin tur till en ständig global tillväxt, som inte på något sätt är hållbar på ett klot med ändliga resurser. Här uppstår en knivig målkonflikt. Detta är ett känt och dystert faktum. För att upprätthålla vår tillväxt så behövs ett ständigt inflöde av pengar i de globala systemen. Men hur hållbar är en ständig tillväxt när vi börjar nå peak everything?
Men orsaken till detta är inte penningskapandet utan det kapitalistiska samhället i sin helhet. Det är inte penningsystemet som behöver ständig tillväxt. Penningsystemet anpassar sig till de ekonomiska förhållanden som råder i världen. Det är det globalt kapitalistiska systemet i sin helhet som kräver ständig tillväxt. Penningskapandet levererar enbart det som efterfrågas. Leveransen sker i samverkan mellan staten och bankerna, staten och kapitalet sitter i samma båt.
Att förstatliga penningskapandet skulle inte i sig själv lösa problemet med ständig tillväxt på en planet med ändliga resurser. Staten skulle behöva agera på samma sätt som bankerna och se till att det blir ett ständigt tillflöde av kapital på de finansiella marknaderna. För att lösa målkonflikten behövs en helt ny typ av stat och en helt ny typ av ekonomi som inte är beroende av tillväxt. Vi behöver tänka oss bortom dagens ekonomiska spelplan.
Orsaken är det avkastningskrav som ägarna av företag ställer. Utan avkastning så finns det inget incitament att placera pengar i företag. Detta gäller för stora liksom för små företag. För en del mindre företag anser ägarna att det räcker med att verksamheten ska gå runt. Men även då krävs avkastning för att ha råd att göra nödvändiga investeringar inför framtiden.
Dessutom finns tillväxtkravet inbyggt i avtalsförhandlingar mellan arbetsgivare och fack. Utan tillväxt finns det ingenting att fördela i förhandlingen. Så fackföreningarna kommer väl bli sådär entusiastiska inför nedväxt eller 0-tillväxt. Vad ska vi då ha fackföreningar till?
Penningskaparprocessen bidrar till att skapa tillväxt i samhällen, företag, hushåll och på de finansiella marknaderna. Ju större utbud av pengar desto mer pumpas världens aktiebörser upp. Men – för att använda Andreas Cervenka ovan – vad är då oddsen att ändra på detta faktum i närtid?
Det som jag fått ytterligare insikt om att efter att ha arbetat på bank och försäkring i 25 år, är hur sammansvetsad maktapparaten i samhället är idag. Bankernas ägare, de finansiella marknaderna, statsapparaten, den reala ekonomins ägare, folkrörelseföretag och fackföreningens ledning alla deltar i en finmaskig väv för att hålla apparaten Sverige vid god vigör utifrån kapitalismen tillväxtkrav. Att ändra på penningskaparprocessen mot denna maktapparats vilja blir nog, milt sagt, lite motigt. Att utmana denna maktapparat är att utmana hela det kapitalistiska samhällets makteliter i dess helhet i Sverige. Det är ju samma motkrafter det handlar om. Men det går alltid att lobba för en penningreform hos Tomas Östros.
Storbankernas ägare i SEB, SHB, Nordea, Ikanobanken, Swedbank som har Folksam som huvudägare, som i sin tur har LO som huvudaktör i styrelsen, påvisar just det jag skriver ovan. Lägg sedan till HSB-banken, Avanza Bank och Nordnet så får vi med några mindre aktörer också.
Om S skulle driva denna fråga så skulle S komma på kollisionskurs med LO och folkrörelseföretagen. Ett nytt Rosornas krig skulle uppstå. Alla fond – och pensionssparares skulle även drabbas dramatiskt av S nya inriktning, om penningskaparprocessen skulle användas för att dämpa penningflödet i ekonomin förstås. Det är ju det som behövs för att minska tillväxten i samhället och i företagsvärlden. Men Chicagoplanen talar om bättre tillväxt inom den reala ekonomin, ingen nedväxt.
En nedväxt skulle inte vara bra för finansmarknaderna. Fackföreningarnas strejkkassor skulle även vara i farosonen. Allihop är beroende av de finansiella marknaderna. Så sammanflätad är vår ekonomi.
Insikt om att det finns en hel del problem även med den reala ekonomin finns hos de som livligast driver frågan om att det just är penningskapandet som är roten till det onda. Men nu är det bankerna vi talar om säger någon av dessa. Det som är bra för bankerna är inte bra för den reala ekonomin, finns även med i deras tankemodell. Genom en reform av skaparprocessen skulle vi kunna stärka den reala produktiva ekonomin på bekostnad av den alltmer svällande finansiella sektorn.
Här skulle det kanske finnas en öppning. Att mobilisera det reala kapitalet mot det finansiella kapitalet.
Om ägarna av Ikea, H&M, Sandvik, Atlas Copco, Ericsson, Electrolux, SKF, Boliden, Astra Zeneka, SCA mfl, och några internationella bjässar som Microsoft, Huawei, China Petroleum, Apple och Google unisont skulle resa krav om en penningreform för att förbättra deras affärsmöjligheter, skulle oddsen öka markant för att en penningreform skulle gå att genomföra i närtid.
Den trista sanningen är att storbankernas ägare dessutom har ett avgörande inflytande över de stora transnationella företagen och i samspel med statsmakterna. Det har de tillsammans med de institutionella ägarna som förvaltar världens pensions – och fondssparares pengar ett avgörande inflytande över de stora företagen. Ett storföretag är dessutom i behov av att få lån av bankerna. Det skulle inte vara bra för affären att medverka till en penningreform om inte bankernas ägare är med på noterna. Härigenom lever det finansiella kapitalet och den reala ekonomin i ett symbiotiskt förhållande till varandra. Då är det inte så konstigt att Andreas Cervenka bedömer genomförandet så osannolikt. Åtminstone i närtid och det ända vi med säkerhet kan säga om framtiden är att vi INTE vet vad den har i sitt sköte.
Vi behöver göra dramatiska förändringar av dagens globala ekonomiska system. Det är en växande skara människor medvetna om idag. Annars finns det en allvarlig risk att hela mänskligheten utrotas och att vi drar med oss ett antal andra arter ner i avgrunden. En exponentiell tillväxt på en ändlig planet är bara inte möjlig. Det är åtminstone så läget ser ut idag, men ingen kan veta vad framtiden har att erbjuda oss. Det enda vi kan göra är att följa historiska trender och försöka extrapolera fram en tänkt framtid. Men historien är fylld av profetior som inte har slagit in.
På 1970-talet talades det om att vi inte skulle behöva arbeta så många timmar i framtiden. Den tekniska utvecklingen skulle innebära att produktiviteten ökade så mycket och att vi ALLA skulle kunna få mer tid att göra vad vi hade lust med. Vi skulle ha möjlighet att självförverkliga oss.
Idag talar politiker istället unisont om att vi istället måste arbeta så många timmar som möjligt för att ha råd med välfärden. Så gick det med den profetian.
En annan profetia från 1970-talet var att det inte skulle behöva bli någon resursbrist i framtiden. Jordens begränsade resursförråd skulle inte bli ett problem eftersom människan skulle go universal och upptäcka rymden. Nu år 2013 ser vi att det inte var så lätt att komma ut i rymden som vi trodde.
Snillen som spekulerar är alltid kul att lyssna till. Några av dem är nobelpristagare och chefsekonomer på våra storbanker. När det gäller nobelpristagare påverkar deras specialistkunskaper deras förutsägelser om framtiden.
När den ekonomiska klubben möts för att tala om framtiden visar det sig att de ofta har lite olika bild av framtiden, konstigt vore det annars, men när det gäller att förutsäga en finanskris som den år 2008 så fanns det inga röster bland den konventionella visdomen som höjde något varningens finger.
De som, mot en i stort sett enig ekonomkår, visade en avvikande ståndpunkt och såg en hotbild blev marginaliserade. Smeknamnet DR Doom säger väl en hel del om hur de betraktades. ‘Dr. Doom’ Roubini: When to Expect the Next Big Market Crash. http://www.youtube.com/watch?v=hSQ6jfFFV5k. När sedan finsansbubblan, brast 2008, blev han i det närmaste ikonstämplad: http://www.roubiniblog.com/
När sedan finanskrisen väl inträffade år 2008., då talar alla lärda ekonomer om vilka mekanismer som så tydligt kunde synar redan innan krisen. Men det tycks vara som filosofen Hegel menar. Det är först i efterhand vi kan förstå de historiska händelserna:
I förordet till Hegels stora verk om stats- och rättsfilosofi finner vi hans berömda ord: ”Minervas uggla börjar flyga först när skymningen faller.” Så poetiskt kunde Hegel uttrycka sig ibland, fast hans prosa hör till de mest svårlästa i filosofins historia. Minerva, romarnas motsvarighet till grekernas Athena, var vetenskapens och konstens gudinna, och ugglan var ett av hennes heliga djur. I skymningen kommer ugglan fram: på samma sätt förstår vi historiens skeden först efteråt, inte medan de pågår, menar Hegel.
Vi vanliga människor kan inte ens påverka dem och obevekligen skrider världsanden med logisk, dialektisk nödvändighet fram genom seklerna, bara enstaka historiska hjältar har något inflytande och då bara som redskap för den kosmiska anden.[1]
Källa: 25 filosofer, Gunnar Fredriksson, Nordstedts, sid 123.
För Hegel skrider världsanden fram och vi människor fungerar snarast som statister i det kosmiska spelet. För oss sker det som sker i det närmaste som ödesbestämda naturlagar. Minerva flyger om natten, först i efterhand kan vi förstå vad som händer i vår omvärld.
Men är framtiden verkligen så förutbestämd så att människan inte kan påverka den? Om så är fallet är det bara att sprattla med i den kosmiska dansen. Men så vill vi väl inte se vår roll den stund vi befinner oss här på jorden. Vi vill åtminstone tro att vi kan påverka våra livsbetingelser.
Det enda vi kan säga om framtiden är att om den vet vi inte. Vi kan med ett igår- idag – imorgon perspektiv peka i tangentens riktning. Vi kan simulera fram olika scenarier. Men av historien lär vi oss att framtiden blir sällan som vi tror att den blir. Något som framkommit av exemplen i texten ovan.
Del 2: En ny penningreform
När jag såg M Kumhof på Global Utmaning (inspelat program), blev jag mycket positivt inställd. Intressant att den tidigare så konservativa kraft som IMF har representerat numer ger utrymme för detta nytänkande. En omsvängning som kan få mycket positiva effekter för mänskligheten.
Om det bara var att sätta upp saker på önskelistan så är jag positivt inställd till att förändra penningskaparprocessen och mycket mer därtill för att skapa en global ekologisk, social och ekologisk hållbar värld. Men det är under förutsättning att den verkligen håller måttet. Om den inte gör det är det ju inte så mycket att be för. En penningreform på pappret skapar inga positiva effekter i samhället och för oss som bor här. Det är ju först när den är genomförd som vi kan njuta dess frukter.
Frågan är bara hur detta ska ske? För att svara på det måste rimligtvis en konsekvensanalys göras. Hur ska vi åstadkomma detta? Vilka är motkrafterna? Hur ska dessa motkrafter kunna hanteras? Det diskuter jag i del 1.
Men om vi inte gör en rimlig konsekvensanalys kan vi – våra goda ambitioner till trots – är risken att vi fastnar i en reform som inte allt leder oss dit vi vill. Det blir en ren skrivbordsprodukt som hamnar på något USB-minne.
En annan fråga är: Är detta möjligt på nationell nivå att införa en ny penningreform? De som säger ja till detta, har inte tagit sig tid att reflektera över vilka konsekvenser det skulle få för nationalstaten i dess helhet. Självklart skulle det gå om bankernas ägare går att övertala. Av del 1 framkommer att oddsen inte är så goda. Om bankernas ägare sätter sig på tvären som på 1930-talet när Chicagoplanen diskuterades. Vad händer då? Då lär det inte bli någon plan eller penningskaparreform.
Vilka politiker skulle vilja ta på sig uppgiften att driva en penningreform, med så små utsikter att lyckas? Och: Hur ska de problem som uppkommer tacklas? Hur ska vi hantera facket, folkrörelseföretagen och bankernas ägare, som även har ett starkt ägarinflytande stora delar av de stora och medelstora företsagen inom svenskt näringsliv?
Om det mot alla odds skulle gå att genomföra en penningreform i national skala mot bankägarenas vilja, skulle det uppstå mycket stora spänninar i hela samhället, inte minst i Sverige, som tillsammans med Storbritannien och Schweiz har den tyngsta finansiella sektorn i Europa.
Spänningar och oro skyr de finansiella marknaderna som pesten och kapitalet kommer att försvinna all världens väg för att hitta en säkrare hamn.
De transnationella företagen kommer att göra detsamma. De söker hela tiden den plats på jorden som erbjuder det bästa förtagsklimatet. Det är nog inte många av de transnationella företagen som i det läget skulle uppfatta Sveriges företagsklimat så angenämnt. De stora företagen nyanställer idag mest nyckelpersoner, men är trots de mycket viktiga för sysselsättningen. De sysselsätter kedjor av underleverantörer och dessutom är IT-branschen mycket beroende av de stora företagen.
Resultatet av reformen kommer att bli en galopperande arbetslöshet och nedväxt i samhället. Bra för ekologion men katastrofalt socialt för de som ska bo i Sverige. SD kommer med all säkerhet bli den stora politiska vinnaren. Märk Gyllene Gryning i Grekland.
En annan av deltagarna i gruppen kommenterar mina inlägg under tiden den 11-13 november 2013, på följande sätt.
”Jag har inte haft mycket tid till annat än jobb senaste tiden. Tänkte få en paus från ett frustrerande problem genom att läsa några inlägg här i gruppen. Inser mitt misstag, då näthinnorna plågsamt möts av en fullkomlig flodvåg av Roger Dahls bankpropaganda.”
Skaparen av gruppen Socialdemokratiska visioner gillar detta påstående.
Jag har samma inställning som Andreas Cervenka i artikeln ovan. Det skulle ju vara bra med en penningreform, men är det möjligt i närtid? Det är en helt annan sak. Men om den inte är möjlig att genomföra den i närtid: Varför då hysa så stort hopp till den i närtid? Politik är att prioritera. Det gäller inte bara att vilja. Borde det inte finnas lite mer närliggande frågor att driva för att kunna se resultat av våra ansträngningar och därigenom flytta fram positionerna? Det skulle även ge självförtroende att ta tag i andra viktiga frågor för att rädda civilisationen. Är verkligen Andreas Cervenka bankpropagandist för att han inser svårigheterna med att införa en penningreform?
Om vi binder upp oss hårt för just en lösning, exempelvis en penningreform, är risken är uppenbar att vi missar andra möjligheter som är lite mer närliggande för att gradvis förändra samhället. Det politiska arbetet kommer att skapa en apatisk känsla hos alla dess supporters, när det står klart vilken styrka penningreformens motkrafter har. Är det bankpropaganda att tala om detta? Är det inte istället oansvarigt att inte ta sig en ordentlig funderarare på vilka konsekvenser vårt förslag kan medföra?
Det är självklart mycket välkommet att en penningreform diskuteras på den ” übermäktiga Internationella Valutafonden, IMF”, för att använda Andreas Cervenka. Särskilt glädjande är det om vi betänker IMF:s tidigare positioner avseende ekonomiska och politiska ställningstaganden. Extra viktigt eftersom denna fråga måste lösas på det internationella planet. Då är det där frågan hör hemma. Men det är en liberal plan som förordar en fri och oreglerad marknadsekonomi inom den reala ekonomin. Det var därför Milton Friedman var en så varm anhängare till planen. Han var dock inte lika förtjust i det socialliberala inslaget att reglera det finansiella systemet som Chicagoplanen också går ut på.
Det jag gör är att plocka fram en traditionell socialdemokratisk idétradition och ställer den mot den liberala åskådningen. Det är det kapitalistiska samhället i sin helhet som skapar de problem vi idag ser. Penningskaparprocessens uppgift i det kapitalistiska samhället är att se till att det sker ett ständigt tillstott av kapital. Utan detta tillskott skulle det gå med kapitalismen som ett flygplan som stannar i luften. Det måste hela tiden framåt eller störta, för att ta ett exempel ur David Jonstads bok Kollaps sid 54. Sådan är kapitalismens logik. Privata banker och staten samverkar för att öka penningmängden i samhällen och i världen för att kapitalismen inte ska störta. Hur i hela världen kan någon få detta till bankpropaganda?
Ett annat sätt att uttrycka saken är:
”Så för att ekvationen ändlig planet, minskad arbetstid och välfärd att gå ihop så måste kapitalackumulationen hos de få i toppen få ett slut – dvs ekvationen går inte ihop inom ett kapitalistiskt system…eller har jag missat nåt?”
Nej du som skrivit detta har inte missat något. Det är just här skon klämmer. Avkastningskravet som i dag är inbyggda i de finansiella marknaderna kräver ständig tillväxt. Bankernas ägare är en delmängd av de finansiella marknaderna. Här befinner sig en växande grupp dollarmiljardärers pengar och här finns även all världens fond – och pensionssparare och fackföreningarnas strejkkassor. Det visar hur sammansatt och komplex vår värld är idag. Alla som deltar på dessa marknader vill ha så god riskjusterad avkastning som möjligt. Detta på en jord som har begränsade resurser. Häri ligger vår civilisations dilemma. I Sverige utgår arbetsmarknadernas parter även från ett tillväxtkrav, annars finns det inget att fördela i förhandlingen. Att det ska finnas något att fördela – tillväxt – är just det som håller sociala konflikter på en lägre nivå. Tillväxten är en förutsättning för att hålla ihop våra samhällen med rådande kapitalistiska struktur.
Samma person som funderar på om han har missat något ovan, går däremot fullständigt vilse när han trosvisst förklarar följande:
”Det finns inget nyliberalt i chicagoplanen – se tidigare argumentation i frågan – lägg ner det bara! Möjligtvis kan de liberaler från början på 1900-talet som i sin liberalism ansåg att staten med tydliga regler och spelplan skulle skapa förutsättningar för schysst spel (dvs marknadsekonomi) – detta är själva motsatsen t nyliberalismen som inte vill ha regler och definitivt inte att staten äger spelplanen (det vill ju inte ens S…by the way).”
Upplysningsvids var det denna ”reglerade liberalism” från början av 1900-talet som gav upphov till den värsta ekonomiska kris västvärlden upplevt, 1930-talskrisen. Just på grund av att liberalismen var så oreglerad! Detta är uppenbarligen en blind fläck hos skribenten. Sedan kom liberalen John Maidnar Keynes era och med den en mer reglerad form av liberalism – det vi idag kallar socialliberalismen.
Nyliberalismen från 1970-talet var en tillbakagång till den oreglerade liberalism som gav upphov till 1930-talskrisen. När finanskrisen kom 2008 började även etablissemanget i världen inse att något borde göras för att staga upp kapitalismen/liberalismen. Därför förs idag diskussioner såväl inom Världsbanken, IMF och när eliterna träffas på World Economic Forum i Davos.
Det kapitalistiska system vi har idag måste radikalt förändas, annars finns en mycket stor risk att hela mänskligheten kommer att väsentligt decimeras och i värsta fall utplånas på jorden. Det är därför jag åter började engagera mig i politik. Jag vill vara med och dra mitt strå till stacken för att hitta lösningar, inte för att bedriva bankpropaganda.
Vad skulle jag ha att vinna på det? Att engagera sig i detta är ingen lukrativ affär, medför bara kostnader. Varför skulle jag välja en Facebookgrupp med några få personer som vill se ett mer idébunden Socialdemokrati som en bra plats att bedriva bankpropaganda? Om jag verkligen skulle vilja gå in och lobba för bankvärldens värderingar skulle jag istället söka upp Tomas Östros och få lite klirr i kassan som tack.
Men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi drömma om att drabbas av påhopp från likasinnade av det slaget, att bli beskylld för att bedriva bankpropaganda. Det är en bra bit under lågvattenmärket. Men jag hoppas att det är ett rent missförstånd. I så fall kan vi reda ut detta här.
I ett läge där vi börjar nå peak everything och inte längre kan räkna med ständig tillväxt krävs en helt nytt sorts tänkande och en ny typ av stat, en stat som omfördelar mellan de som har i överflöd till de som lever under knappa förhållanden utan att kräva tillväxt för att åstadkomma detta.
Då hjälper oss inte den liberala staten, då hjälper oss inte en statskapitalistisk stat där nya eliter övertar de äldre makthavande eliternas roll, då hjälper oss inte en liberal stat enligt Kenyanskt snitt – en socialliberal modell. De syftar alla till ökad tillväxt, en ekvation som är mycket svår att få att gå ihop med peak everything.
För att lösa mänsklighetens nuvarande prekära situation krävs ett istället ett nytänkande. Att utgå från att vi själva sitter inne med patentlösningar utan vilja att se till vilka konsekvenser våra lösningsförslag innebär skapar bara låsningar. De som tror sig sitta inne med patentlösningar har en tendens att överförenkla frågeställningarna så att världen ska passa in i deras modell. Men det är att göra människan en otjänst. Dessutom tycks överförenklingen vara baserad på ett bristande intresse för att försöka förstå hur dagens globala värld ser ut.
Det behövs ett internationellt perspektiv. Enskilda nationalstater kan inte lösa globala utmaningar. Då kan det vara en god idé att fundera på vad som menas med att ”internationalen åt alla lycka bär”.
[1] 25 filosofer, Gunnar Fredriksson, sid 121
Globaliseringen 3.0 