Samtalsetik och hållbar utveckling – Episod 2.0: Bankpropaganda och min utgångspunkt

Efter att i Episod 1 fört ett resonemang med Harald Ullman om vikten av att behandla sina meningsmotståndare med respekt och inte etiketter människor med diverse attribut utan istället hålla ett sakligt tonläge och försöka förstå vad medmänniskan har att säga. Se vidare:

https://rogerdahl.wordpress.com/2013/12/10/samtalsetik-och-hallbar-utveckling-episod-1-harald-ullman-och-samtalsetik/

https://rogerdahl.wordpress.com/2013/12/10/etapp-2-harald-ullmans-och-mitt-replikskifte-i-sodersossarnas-facebookgrupp/

https://rogerdahl.wordpress.com/2013/12/11/harald-ullmans-och-mitt-replikskifte-i-facebook/

 

 

Etapp 2 i min spaning i ämnet Samtalsetik och hållbar utveckling behandlar: Bankpropaganda och min utgångspunkt

 

Min tidigare yrkeslivserfarenhet inom bank och försäkring tycks bland några inom Facebookgruppen Socialdemokratiska visioner uppfattas som synnerligen belastande.

Min roll har varit att arbeta med verksamhetsutveckling, utredningar och IT på en högst beskedlig position och borde väl knappast behöva stå till svars för hur företagen, Folksam och Swedbank, i dess helhet bedrivit sin verksamhet. Det har jag inte haft någon möjlighet att påverka. Besluten fattas på en helt annan nivå en där jag har befunnit mig på. Men att överhuvudtaget ha arbetat på bank tycks vara en belastning. Här är en av kommentarerna från en deltagare i gruppen:

”Konsten att tänka fritt är nog förunnat dom som står utanför.
Att genomföra en penningreform är alla andra reformers moder. Utan den reformen så kan vi försöka reglera/kontrollera/kvalitetssäkra bäst vi vill. Det löser ändå inget. ”

Det vi talar om här framstår klart av Andreas Cervenkas blogginägg: http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/

” Vad sägs om att trolla bort både statsskulder och privata skuldberg, öka tillväxten, avskaffa inflationen, eliminera risken för framtida bankkriser och miminera finansbranschens makt över samhället? Allt på en gång?

Dessa minst sagt sensationella löften kommer från två forskare, Jaromir Benes och Michael Kumhof, som lagt fram en ny radikal plan som långsiktigt sägs kunna lösa den skuldkris som nu tynger hela västvärlden.

Innan vi går vidare bör det nämnas att forskarna inte spånat fram detta i en skrubb på University of Middle of Nowhere. Duon arbetar på übermäktiga Internationella Valutafonden, IMF.

För det andra är planen långtifrån deras egen eller ens ny, den togs fram redan 1936 av två andra ekonomer, Henry Simons och Irving Fisher, i kölvattnet av 30-talskrisen.”

Det är dessa löften och mer därtill erbjuder Chicagoplanen. Dessutom kommer den även att ge en bättre kontroll över konjunkturcykler som inte är direkt förorsakade av den reala ekonomin. Dessutom eliminerar den risken för bankrusningar. Det innebär att om alltför många människor samtidigt skulle ta ut sina pengar från banken skulle pengarna inte räcka till, eftersom bankernas kapitaltäckningsgrad inte medger det. (Sidan 6 i rapporten.) Med full kapitaltäckning finns inte den risken.

Vilken människa med förståndet i behåll säga nej till detta. Vem säger nej till guld och gröna skogar. Hur dum får man vara? För att genomföra den måste vi gå ut och informera människor som ännu inte vet om den. Andreas Cervenka gör mänskligheten en jättetjänst. Hans informationskampanj har blivit mycket uppskattad. Ja så till den milda grad att han blivit SvD:s affischnamn nummer 1 och var en reklampelare i Stockholms tunnelbana våren 2013. Har SvD blivit en systemkritisk tidning?

Fredagen den 16:e november 2013, fick jag ett privat kort på posten med hälsningar från Andreas Cervenka. Han berättar att han utanför Riksbankens fästning mitt i Stockholm. Han anslutar kortet med: ”Följ mina krönikor och min blogg i SvD så lovar jag hålla dig uppdaterad. Hälsningar Andreas Cervenka, näringslivsreporter, SvD.” Som avslutning var han vänlig nog att tala om följande: ” Läs mer i Svenska Dagbladet. Läs mer i Svenska Dagbladet. Läs nyheter och analyser från SvD i mobilen, datorn och tidningen för endast 205 kr i månaden. ”

Men hans artikel om penningsystemet börjar i dur slutar lite mer mollstämd.

”Är det genomförbart? Det är en helt annan fråga.

Sannolikheten för att detta system införs i närtid är ungefär i klass med oddsen för att Färöarna lekar hem nästa VM i fotboll. ”

Vem vill engagera sig i ett sådant projekt? Är Andreas Cervenkas mollpåstående bankpropaganda?

Här är en av kommentarerna från samme person som ovan i Facebookgruppen:

”Jag brukar lite skämtsamt uttrycka det i stil med:
Kort är längden på den fria tanken,
i synnerhet när man är upplärd av banken. ”

Förutom min tidigare – i denna grupp – belastande yrkesroll, har jag dristat mig till att framföra alternativa åsikter när det gäller penningprocessen. Varför bara titta på skaparprocessen av pengar? Varför inte tala om hela penningprocessens från skapelse och framåt i händelsekedjan. Då får vi en mer fullständigt bild av händelseförloppet i dagens komplexa ekonomiska värld.

Dagens penningskaparprocess innebär att bankerna, utan att ha full kapitaltäckning, lånar ut pengar som de sedan tar ut ränta på. De skulder som skapas leder in sin tur till en ständig global tillväxt, som inte på något sätt är hållbar på ett klot med ändliga resurser. Här uppstår en knivig målkonflikt.  Detta är ett känt och dystert faktum. För att upprätthålla vår tillväxt så behövs ett ständigt inflöde av pengar i de globala systemen. Men hur hållbar är en ständig tillväxt när vi börjar nå peak everything?

Men orsaken till detta är inte penningskapandet utan det kapitalistiska samhället i sin helhet. Det är inte penningsystemet som behöver ständig tillväxt. Penningsystemet anpassar sig till de ekonomiska förhållanden som råder i världen. Det är det globalt kapitalistiska systemet i sin helhet som kräver ständig tillväxt. Penningskapandet levererar enbart det som efterfrågas.  Leveransen sker i samverkan mellan staten och bankerna, staten och kapitalet sitter i samma båt.

Att förstatliga penningskapandet skulle inte i sig själv lösa problemet med ständig tillväxt på en planet med ändliga resurser.  Staten skulle behöva agera på samma sätt som bankerna och se till att det blir ett ständigt tillflöde av kapital på de finansiella marknaderna. För att lösa målkonflikten behövs en helt ny typ av stat och en helt ny typ av ekonomi som inte är beroende av tillväxt.  Vi behöver tänka oss bortom dagens ekonomiska spelplan.

Orsaken är det avkastningskrav som ägarna av företag ställer. Utan avkastning så finns det inget incitament att placera pengar i företag.  Detta gäller för stora liksom för små företag. För en del mindre företag anser ägarna att det räcker med att verksamheten ska gå runt. Men även då krävs avkastning för att ha råd att göra nödvändiga investeringar inför framtiden.

Dessutom finns tillväxtkravet inbyggt i avtalsförhandlingar mellan arbetsgivare och fack. Utan tillväxt finns det ingenting att fördela i förhandlingen.  Så fackföreningarna kommer väl bli sådär entusiastiska inför nedväxt eller 0-tillväxt.  Vad ska vi då ha fackföreningar till?

Penningskaparprocessen bidrar till att skapa tillväxt i samhällen, företag, hushåll och på de finansiella marknaderna. Ju större utbud av pengar desto mer pumpas världens aktiebörser upp.  Men – för att använda Andreas Cervenka ovan – vad är då oddsen att ändra på detta faktum i närtid?

Det som jag fått ytterligare insikt om att efter att ha arbetat på bank och försäkring i 25 år, är hur sammansvetsad maktapparaten i samhället är idag. Bankernas ägare, de finansiella marknaderna, statsapparaten, den reala ekonomins ägare, folkrörelseföretag och fackföreningens ledning alla deltar i en finmaskig väv för att hålla apparaten Sverige vid god vigör utifrån kapitalismen tillväxtkrav. Att ändra på penningskaparprocessen mot denna maktapparats vilja blir nog, milt sagt, lite motigt. Att utmana denna maktapparat är att utmana hela det kapitalistiska samhällets makteliter i dess helhet i Sverige. Det är ju samma motkrafter det handlar om. Men det går alltid att lobba för en penningreform hos Tomas Östros.

Storbankernas ägare i SEB, SHB, Nordea, Ikanobanken, Swedbank som har Folksam som huvudägare, som i sin tur har LO som huvudaktör i styrelsen, påvisar just det jag skriver ovan. Lägg sedan till HSB-banken, Avanza Bank och Nordnet så får vi med några mindre aktörer också.

Om S skulle driva denna fråga så skulle S komma på kollisionskurs med LO och folkrörelseföretagen. Ett nytt Rosornas krig skulle uppstå. Alla fond – och pensionssparares skulle även drabbas dramatiskt av S nya inriktning, om penningskaparprocessen skulle användas för att dämpa penningflödet i ekonomin förstås. Det är ju det som behövs för att minska tillväxten i samhället och i företagsvärlden. Men Chicagoplanen talar om bättre tillväxt inom den reala ekonomin, ingen nedväxt.

En nedväxt skulle inte vara bra för finansmarknaderna. Fackföreningarnas strejkkassor skulle även vara i farosonen. Allihop är beroende av de finansiella marknaderna. Så sammanflätad är vår ekonomi.

Insikt om att det finns en hel del problem även med den reala ekonomin finns hos de som livligast driver frågan om att det just är penningskapandet som är roten till det onda. Men nu är det bankerna vi talar om säger någon av dessa. Det som är bra för bankerna är inte bra för den reala ekonomin, finns även med i deras tankemodell. Genom en reform av skaparprocessen skulle vi kunna stärka den reala produktiva ekonomin på bekostnad av den alltmer svällande finansiella sektorn.

Här skulle det kanske finnas en öppning. Att mobilisera det reala kapitalet mot det finansiella kapitalet.
Om ägarna av Ikea, H&M, Sandvik, Atlas Copco, Ericsson, Electrolux, SKF, Boliden, Astra Zeneka, SCA mfl, och några internationella bjässar som Microsoft, Huawei, China Petroleum, Apple och Google unisont skulle resa krav om en penningreform för att förbättra deras affärsmöjligheter, skulle oddsen öka markant för att en penningreform skulle gå att genomföra i närtid.

Den trista sanningen är att storbankernas ägare dessutom har ett avgörande inflytande över de stora transnationella företagen och i samspel med statsmakterna.  Det har de tillsammans med de institutionella ägarna som förvaltar världens pensions – och fondssparares pengar ett avgörande inflytande över de stora företagen.  Ett storföretag är dessutom i behov av att få lån av bankerna. Det skulle inte vara bra för affären att medverka till en penningreform om inte bankernas ägare är med på noterna. Härigenom lever det finansiella kapitalet och den reala ekonomin i ett symbiotiskt förhållande till varandra.  Då är det inte så konstigt att Andreas Cervenka bedömer genomförandet så osannolikt. Åtminstone i närtid och det ända vi med säkerhet kan säga om framtiden är att vi INTE vet vad den har i sitt sköte.

Vi behöver göra dramatiska förändringar av dagens globala ekonomiska system. Det är en växande skara människor medvetna om idag. Annars finns det en allvarlig risk att hela mänskligheten utrotas och att vi drar med oss ett antal andra arter ner i avgrunden. En exponentiell tillväxt på en ändlig planet är bara inte möjlig. Det är åtminstone så läget ser ut idag, men ingen kan veta vad framtiden har att erbjuda oss. Det enda vi kan göra är att följa historiska trender och försöka extrapolera fram en tänkt framtid. Men historien är fylld av profetior som inte har slagit in.

På 1970-talet talades det om att vi inte skulle behöva arbeta så många timmar i framtiden.  Den tekniska utvecklingen skulle innebära att produktiviteten ökade så mycket och att vi ALLA skulle kunna få mer tid att göra vad vi hade lust med. Vi skulle ha möjlighet att självförverkliga oss.

Idag talar politiker istället unisont om att vi istället måste arbeta så många timmar som möjligt för att ha råd med välfärden. Så gick det med den profetian.

En annan profetia från 1970-talet var att det inte skulle behöva bli någon resursbrist i framtiden. Jordens begränsade resursförråd skulle inte bli ett problem eftersom människan skulle go universal och upptäcka rymden. Nu år 2013 ser vi att det inte var så lätt att komma ut i rymden som vi trodde.

Snillen som spekulerar är alltid kul att lyssna till. Några av dem är nobelpristagare och chefsekonomer på våra storbanker. När det gäller nobelpristagare påverkar deras specialistkunskaper deras förutsägelser om framtiden.

När den ekonomiska klubben möts för att tala om framtiden visar det sig att de ofta har lite olika bild av framtiden, konstigt vore det annars, men när det gäller att förutsäga en finanskris som den år 2008 så fanns det inga röster bland den konventionella visdomen som höjde något varningens finger.

De som, mot en i stort sett enig ekonomkår, visade en avvikande ståndpunkt och såg en hotbild blev marginaliserade.  Smeknamnet DR Doom säger väl en hel del om hur de betraktades.  ‘Dr. Doom’ Roubini: When to Expect the Next Big Market Crash. http://www.youtube.com/watch?v=hSQ6jfFFV5k.  När sedan finsansbubblan, brast 2008, blev han i det närmaste ikonstämplad: http://www.roubiniblog.com/

När sedan finanskrisen väl inträffade år 2008., då talar alla lärda ekonomer om vilka mekanismer som så tydligt kunde synar redan innan krisen. Men det tycks vara som filosofen Hegel menar. Det är först i efterhand vi kan förstå de historiska händelserna:

I förordet till Hegels stora verk om stats- och rättsfilosofi finner vi hans berömda ord: ”Minervas uggla börjar flyga först när skymningen faller.” Så poetiskt kunde Hegel uttrycka sig ibland, fast hans prosa hör till de mest svårlästa i filosofins historia. Minerva, romarnas motsvarighet till grekernas Athena, var vetenskapens och konstens gudinna, och ugglan var ett av hennes heliga djur. I skymningen kommer ugglan fram: på samma sätt förstår vi historiens skeden först efteråt, inte medan de pågår, menar Hegel.

Vi vanliga människor kan inte ens påverka dem och obevekligen skrider världsanden med logisk, dialektisk nödvändighet fram genom seklerna, bara enstaka historiska hjältar har något inflytande och då bara som redskap för den kosmiska anden.[1]

Källa: 25 filosofer, Gunnar Fredriksson, Nordstedts, sid 123.

För Hegel skrider världsanden fram och vi människor fungerar snarast som statister i det kosmiska spelet. För oss sker det som sker i det närmaste som ödesbestämda naturlagar. Minerva flyger om natten, först i efterhand kan vi förstå vad som händer i vår omvärld.

Men är framtiden verkligen så förutbestämd så att människan inte kan påverka den? Om så är fallet är det bara att sprattla med i den kosmiska dansen. Men så vill vi väl inte se vår roll den stund vi befinner oss här på jorden.  Vi vill åtminstone tro att vi kan påverka våra livsbetingelser.

Det enda vi kan säga om framtiden är att om den vet vi inte. Vi kan med ett igår- idag – imorgon perspektiv peka i tangentens riktning. Vi kan simulera fram olika scenarier. Men av historien lär vi oss att framtiden blir sällan som vi tror att den blir. Något som framkommit av exemplen i texten ovan.

 

 

Del 2: En ny penningreform

 

När jag såg M Kumhof på Global Utmaning (inspelat program), blev jag mycket positivt inställd. Intressant att den tidigare så konservativa kraft som IMF har representerat numer ger utrymme för detta nytänkande.  En omsvängning som kan få mycket positiva effekter för mänskligheten.

Om det bara var att sätta upp saker på önskelistan så är jag positivt inställd till att förändra penningskaparprocessen och mycket mer därtill för att skapa en global ekologisk, social och ekologisk hållbar värld. Men det är under förutsättning att den verkligen håller måttet. Om den inte gör det är det ju inte så mycket att be för. En penningreform på pappret skapar inga positiva effekter i samhället och för oss som bor här. Det är ju först när den är genomförd som vi kan njuta dess frukter.

Frågan är bara hur detta ska ske? För att svara på det måste rimligtvis en konsekvensanalys göras. Hur ska vi åstadkomma detta? Vilka är motkrafterna? Hur ska dessa motkrafter kunna hanteras? Det diskuter jag i del 1.

Men om vi inte gör en rimlig konsekvensanalys kan vi – våra goda ambitioner till trots – är risken att vi fastnar i en reform som inte allt leder oss dit vi vill. Det blir en ren skrivbordsprodukt som hamnar på något USB-minne.

En annan fråga är: Är detta möjligt på nationell nivå att införa en ny penningreform? De som säger ja till detta, har inte tagit sig tid att reflektera över vilka konsekvenser det skulle få för nationalstaten i dess helhet.  Självklart skulle det gå om bankernas ägare går att övertala. Av del 1 framkommer att oddsen inte är så goda. Om bankernas ägare sätter sig på tvären som på 1930-talet när Chicagoplanen diskuterades. Vad händer då?  Då lär det inte bli någon plan eller penningskaparreform.

Vilka politiker skulle vilja ta på sig uppgiften att driva en penningreform, med så små utsikter att lyckas? Och: Hur ska de problem som uppkommer tacklas? Hur ska vi hantera facket, folkrörelseföretagen och bankernas ägare, som även har ett starkt ägarinflytande stora delar av de stora och medelstora företsagen inom svenskt näringsliv?

Om det mot alla odds skulle gå att genomföra en penningreform i national skala mot bankägarenas vilja, skulle det uppstå mycket stora spänninar i hela samhället, inte minst i Sverige, som tillsammans med Storbritannien och Schweiz har den tyngsta finansiella sektorn i Europa.

Spänningar och oro skyr de finansiella marknaderna som pesten och kapitalet kommer att försvinna all världens väg för att hitta en säkrare hamn.

De transnationella företagen kommer att göra detsamma. De söker hela tiden den plats på jorden som erbjuder det bästa förtagsklimatet.  Det är nog inte många av de transnationella företagen som i det läget skulle uppfatta Sveriges företagsklimat så angenämnt.  De stora företagen nyanställer idag mest nyckelpersoner, men är trots de mycket viktiga för sysselsättningen.  De sysselsätter kedjor av underleverantörer och dessutom är IT-branschen mycket beroende av de stora företagen.

Resultatet av reformen kommer att bli en galopperande arbetslöshet och nedväxt i samhället. Bra för ekologion men katastrofalt socialt för de som ska bo i Sverige. SD kommer med all säkerhet bli den stora politiska vinnaren. Märk Gyllene Gryning i Grekland.

En annan av deltagarna i gruppen kommenterar mina inlägg under tiden den 11-13 november 2013, på följande sätt.

”Jag har inte haft mycket tid till annat än jobb senaste tiden. Tänkte få en paus från ett frustrerande problem genom att läsa några inlägg här i gruppen. Inser mitt misstag, då näthinnorna plågsamt möts av en fullkomlig flodvåg av Roger Dahls bankpropaganda.”
Skaparen av gruppen Socialdemokratiska visioner gillar detta påstående.

Jag har samma inställning som Andreas Cervenka i artikeln ovan. Det skulle ju vara bra med en penningreform, men är det möjligt i närtid? Det är en helt annan sak.  Men om den inte är möjlig att genomföra den i närtid: Varför då hysa så stort hopp till den i närtid? Politik är att prioritera. Det gäller inte bara att vilja. Borde det inte finnas lite mer närliggande frågor att driva för att kunna se resultat av våra ansträngningar och därigenom flytta fram positionerna? Det skulle även ge självförtroende att ta tag i andra viktiga frågor för att rädda civilisationen.  Är verkligen Andreas Cervenka bankpropagandist för att han inser svårigheterna med att införa en penningreform?

Om vi binder upp oss hårt för just en lösning, exempelvis en penningreform, är risken är uppenbar att vi missar andra möjligheter som är lite mer närliggande för att gradvis förändra samhället. Det politiska arbetet kommer att skapa en apatisk känsla hos alla dess supporters, när det står klart vilken styrka penningreformens motkrafter har. Är det bankpropaganda att tala om detta? Är det inte istället oansvarigt att inte ta sig en ordentlig funderarare på vilka konsekvenser vårt förslag kan medföra?

Det är självklart mycket välkommet att en penningreform diskuteras på den ” übermäktiga Internationella Valutafonden, IMF”, för att använda Andreas Cervenka. Särskilt glädjande är det om vi betänker IMF:s tidigare positioner avseende ekonomiska och politiska ställningstaganden. Extra viktigt eftersom denna fråga måste lösas på det internationella planet. Då är det där frågan hör hemma. Men det är en liberal plan som förordar en fri och oreglerad marknadsekonomi inom den reala ekonomin. Det var därför Milton Friedman var en så varm anhängare till planen. Han var dock inte lika förtjust i det socialliberala inslaget att reglera det finansiella systemet som Chicagoplanen också går ut på.

Det jag gör är att plocka fram en traditionell socialdemokratisk idétradition och ställer den mot den liberala åskådningen. Det är det kapitalistiska samhället i sin helhet som skapar de problem vi idag ser. Penningskaparprocessens uppgift i det kapitalistiska samhället är att se till att det sker ett ständigt tillstott av kapital. Utan detta tillskott skulle det gå med kapitalismen som ett flygplan som stannar i luften. Det måste hela tiden framåt eller störta, för att ta ett exempel ur David Jonstads bok Kollaps sid 54. Sådan är kapitalismens logik. Privata banker och staten samverkar för att öka penningmängden i samhällen och i världen för att kapitalismen inte ska störta. Hur i hela världen kan någon få detta till bankpropaganda?

Ett annat sätt att uttrycka saken är:

”Så för att ekvationen ändlig planet, minskad arbetstid och välfärd att gå ihop så måste kapitalackumulationen hos de få i toppen få ett slut – dvs ekvationen går inte ihop inom ett kapitalistiskt system…eller har jag missat nåt?”

Nej du som skrivit detta har inte missat något. Det är just här skon klämmer. Avkastningskravet som i dag är inbyggda i de finansiella marknaderna kräver ständig tillväxt. Bankernas ägare är en delmängd av de finansiella marknaderna. Här befinner sig en växande grupp dollarmiljardärers pengar och här finns även all världens fond – och pensionssparare och fackföreningarnas strejkkassor. Det visar hur sammansatt och komplex vår värld är idag. Alla som deltar på dessa marknader vill ha så god riskjusterad avkastning som möjligt. Detta på en jord som har begränsade resurser. Häri ligger vår civilisations dilemma. I Sverige utgår arbetsmarknadernas parter även från ett tillväxtkrav, annars finns det inget att fördela i förhandlingen.  Att det ska finnas något att fördela – tillväxt – är just det som håller sociala konflikter på en lägre nivå. Tillväxten är en förutsättning för att hålla ihop våra samhällen med rådande kapitalistiska struktur.

Samma person som funderar på om han har missat något ovan, går däremot fullständigt vilse när han trosvisst förklarar följande:

”Det finns inget nyliberalt i chicagoplanen – se tidigare argumentation i frågan – lägg ner det bara! Möjligtvis kan de liberaler från början på 1900-talet som i sin liberalism ansåg att staten med tydliga regler och spelplan skulle skapa förutsättningar för schysst spel (dvs marknadsekonomi) – detta är själva motsatsen t nyliberalismen som inte vill ha regler och definitivt inte att staten äger spelplanen (det vill ju inte ens S…by the way).”

Upplysningsvids var det denna ”reglerade liberalism” från början av 1900-talet som gav upphov till den värsta ekonomiska kris västvärlden upplevt, 1930-talskrisen. Just på grund av att liberalismen var så oreglerad!  Detta är uppenbarligen en blind fläck hos skribenten. Sedan kom liberalen John Maidnar Keynes era och med den en mer reglerad form av liberalism – det vi idag kallar socialliberalismen.

Nyliberalismen från 1970-talet var en tillbakagång till den oreglerade liberalism som gav upphov till 1930-talskrisen. När finanskrisen kom 2008 började även etablissemanget i världen inse att något borde göras för att staga upp kapitalismen/liberalismen.  Därför förs idag diskussioner såväl inom Världsbanken, IMF och när eliterna träffas på World Economic Forum i Davos.

Det kapitalistiska system vi har idag måste radikalt förändas, annars finns en mycket stor risk att hela mänskligheten kommer att väsentligt decimeras och i värsta fall utplånas på jorden. Det är därför jag åter började engagera mig i politik. Jag vill vara med och dra mitt strå till stacken för att hitta lösningar, inte för att bedriva bankpropaganda.

Vad skulle jag ha att vinna på det? Att engagera sig i detta är ingen lukrativ affär, medför bara kostnader. Varför skulle jag välja en Facebookgrupp med några få personer som vill se ett mer idébunden Socialdemokrati som en bra plats att bedriva bankpropaganda?  Om jag verkligen skulle vilja gå in och lobba för bankvärldens värderingar skulle jag istället söka upp Tomas Östros och få lite klirr i kassan som tack.

Men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi drömma om att drabbas av påhopp från likasinnade av det slaget, att bli beskylld för att bedriva bankpropaganda. Det är en bra bit under lågvattenmärket. Men jag hoppas att det är ett rent missförstånd. I så fall kan vi reda ut detta här.

I ett läge där vi börjar nå peak everything och inte längre kan räkna med ständig tillväxt krävs en helt nytt sorts tänkande och en ny typ av stat, en stat som omfördelar mellan de som har i överflöd till de som lever under knappa förhållanden utan att kräva tillväxt för att åstadkomma detta.

Då hjälper oss inte den liberala staten, då hjälper oss inte en statskapitalistisk stat där nya eliter övertar de äldre makthavande eliternas roll, då hjälper oss inte en liberal stat enligt Kenyanskt snitt – en socialliberal modell. De syftar alla till ökad tillväxt, en ekvation som är mycket svår att få att gå ihop med peak everything.

För att lösa mänsklighetens nuvarande prekära situation krävs ett istället ett nytänkande. Att utgå från att vi själva sitter inne med patentlösningar utan vilja att se till vilka konsekvenser våra lösningsförslag innebär skapar bara låsningar.  De som tror sig sitta inne med patentlösningar har en tendens att överförenkla frågeställningarna så att världen ska passa in i deras modell. Men det är att göra människan en otjänst. Dessutom tycks överförenklingen vara baserad på ett bristande intresse för att försöka förstå hur dagens globala värld ser ut.

Det behövs ett internationellt perspektiv.  Enskilda nationalstater kan inte lösa globala utmaningar. Då kan det vara en god idé att fundera på vad som menas med att ”internationalen åt alla lycka bär”.


[1] 25 filosofer, Gunnar Fredriksson, sid 121

Att införa nyordning

Att förändra verksamhet och samhällen är inte så lätt. Det kan denna text påminna oss om.

Kopplad till detta inlägg hittade jag denna text av Leif B Frid:

Från en tidskrift som tyvärr inte finns längre, Pengar en journal för penningreform, 2000:

En hållbar ekonomi bara kan förverkligas om:
– vi fråntar de privata bankerna deras monopolställning som utgivare av pengar mot en vinstgivande ränta,
– vi avskriver alla de oåterbetalbara skulder som tillkommit genom de kommersiella bankernas vinstgivande utlåning och omfördelar verkliga (inte finansiella) tillgångar i samma anda som den bibliska jubelprincipen1, och
– vi ersätter vårt nuvarande skuldbaserade penningsystem med en offentlig utgivning av räntefria pengar, huvudsakligen inriktad på en omstrukturering av städerna och omläggning av jordbruket till en småskalig, organisk produktion.

Bankpropaganda del 1

Kapitel 2: Bankpropaganda och min utgångspunkt

Del 1:

Min tidigare yrkeslivserfarenhet inom bank och försäkring tycks – bland några inom Facebookgruppen Socialdemokratiska visioner – uppfattas som synnerligen belastande.

Min roll har varit att arbeta med verksamhetsutveckling, utredningar och IT på en högst beskedlig position och borde väl knappast behöva stå till svars för hur företagen, Folksam och Swedbank, i dess helhet bedrivit sin verksamhet. Det har jag inte haft någon möjlighet att påverka. Besluten fattas på en helt annan nivå en där jag har befunnit mig på. Men att överhuvudtaget ha arbetat på bank tycks vara en belastning. Här är en av kommentarerna från en deltagare i gruppen:

”Konsten att tänka fritt är nog förunnat dom som står utanför.
Att genomföra en penningreform är alla andra reformers moder. Utan den reformen så kan vi försöka reglera/kontrollera/kvalitetssäkra bäst vi vill. Det löser ändå inget. ”

Det vi talar om här framstår klart av Andreas Cervenkas blogginägg: http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/

” Vad sägs om att trolla bort både statsskulder och privata skuldberg, öka tillväxten, avskaffa inflationen, eliminera risken för framtida bankkriser och miminera finansbranschens makt över samhället? Allt på en gång?

Dessa minst sagt sensationella löften kommer från två forskare, Jaromir Benes och Michael Kumhof, som lagt fram en ny radikal plan som långsiktigt sägs kunna lösa den skuldkris som nu tynger hela västvärlden.

Innan vi går vidare bör det nämnas att forskarna inte spånat fram detta i en skrubb på University of Middle of Nowhere. Duon arbetar på übermäktiga Internationella Valutafonden, IMF.

För det andra är planen långtifrån deras egen eller ens ny, den togs fram redan 1936 av två andra ekonomer, Henry Simons och Irving Fisher, i kölvattnet av 30-talskrisen.”

Det är dessa löften och mer därtill erbjuder Chicagoplanen. Dessutom kommer den även att ge en bättre kontroll över konjunkturcykler som inte är direkt förorsakade av den reala ekonomin. Dessutom eliminerar den risken för bankrusningar. Det innebär att om alltför många människor samtidigt skulle ta ut sina pengar från banken skulle pengarna inte räcka till, eftersom bankernas kapitaltäckningsgrad inte medger det. (Sidan 6 i rapporten.) Med full kapitaltäckning finns inte den risken.

Vilken människa med förståndet i behåll säga nej till detta. Här utlovas guld och gröna skogar. Hur dum får man vara? Säga nej till ett sådant erbjudande. För att genomföra den måste vi gå ut och informera människor som ännu inte vet om den. Andreas Cervenka gör mänskligheten en jättetjänst. Hans informationskampanj har blivit mycket uppskattad. Ja så till den milda grad att han blivit SvD:s affischnamn nummer 1 och var en reklampelare i Stockholms tunnelbana våren 2013. Har SvD blivit en systemkritisk tidning?

Fredagen den 16:e november 2013, fick jag ett privat kort på posten med hälsningar från Andreas Cervenka. Han berättar att han utanför Riksbankens fästning mitt i Stockholm. Han anslutar kortet med: ”Följ mina krönikor och min blogg i SvD så lovar jag hålla dig uppdaterad. Hälsningar Andreas Cervenka, näringslivsreporter, SvD.” Som avslutning var han vänlig nog att tala om följande: ” Läs mer i Svenska Dagbladet. Läs mer i Svenska Dagbladet. Läs nyheter och analyser från SvD i mobilen, datorn och tidningen för endast 205 kr i månaden. ”

ä

Vad bör göras?

Vad bör göras?

I boken Kollaps, Livet vid civilisationens slut behandlar David Jonstad de stora utmaningar människan står för idag. Jag kommer att hänvisa till boken med DJ + sidnummer.

Vi står inför en hotande energi -, ekologi – och ekonomisk kris. Dessa tre E samverkar även med varandra och – om vi inte hittar lösningar – förstärker effekterna av varandra och påskyndar en global kollaps där hela vår globala civilisation står på spel. Jag skulle vilja gå ett steg längre och tala om att hela mänskligheten hotas av utplåning om inte dagens trender kan brytas. Läget är minst sagt prekärt.

På det ekonomiska området tar David Jonstad upp hur det moderna banksystemet växte fram pengar skapades ur intet och på dessa pengar tog bankerna ut ränta. Det leder till att ekonomin hela tiden måste växa för att vi ska ha råd att betala amorteringar och ränta. Skuldekonomin växte fram. Fördelen med att hela tiden sätta pengar i omlopp och penningflödet hela tiden växer är att ekonomin växer och detta – tillsammans med billig energi – har skapat det välstånd som många av oss har idag. (DJ sid 49).

Dock inte alla. I miljard människor lever på svältgränsen och ytterligare flera miljarder lever under mycket knappa förhållanden här på jorden. Så frukterna av den ekonomiska utvecklingen är synnerligen ojämnt fördelade och skapar hela tiden sociala och ekonomiska obalanser.

För att råda bot på detta är det idag en alltmer spridd uppfattning att det behövs en penningreform som tar oss ur skuldekonomin. I grova drag går den ut på det som Andreas Cervenka tar upp i denna artikel: http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/

1.) Att IMF har börjat diskutera en penningreform enligt Chicagoplanen är synnerligen glädjande. Staten tar över skaparprocessen av pengar och kräver full kapitaltäckning av bankerna. Det är på en internationell nivå som denna fråga måste lösas för att få den genomslagskraft den behöver. För att klara de stora utmaningar som människan idag står inför krävs stora globala förändringar Extra glädjande är det att även Världsbanken och World Economic Forum i Davos, där världen eliter träffas, talar om de stora utmaningar vi står inför. Det finns uppenbarligen en krismedvetenhet på denna nivå. Det innebär självklart inte att gräsrotsengagemang är bortkastad tid. Det behövs nytänkande på alla nivåer på Jakobs stege.

 

2.) Det som är bra för IMF är ett steg bakåt för oss Socialdemokrater. Chicagoplanen är en i liberal plan och är inget bra redskap för att använda som kompass för Socialdemokratiska visioner. Vi måste gå betydligt längre än så i vår analys. Då gäller det att få hela kartan klart för sig i grova drag. Annars styr vi fel och riskerar att kollidera med isberg som Titanic gjorde. Sedan är det en annan sak vad vi har möjlighet att implementera.  Det måste bedömas från fall till fall.

Den liberalism som med en överentusiastisk tilltro till marknadens självreglerande kraft ledde fram till 1930-talskrisen, framväxt och fascism/nazism samt det andra världskriget hade nått vägs ände.

Som en motmedicin – eller för att lösa kapitalismens kris om vi så vill – byttes den ut mot en av liberalen Keynes och Stockholmsskolan reglerad kapitalism eller som vi kallar den socialliberalism.

Nyliberalismen på 1970-talet var ett återtåg till den liberala tilltron till de fria marknadskrafternas självreglerande kraft. Denna modell har nu nått vägs ände i och med finanskrisen 2008.

Nu behövs åter ett nytänkande. Chicagoplanen är socialliberal på en punkt, nämligen att reglera själva skaparprocessen av pengar. Resten, de finansiella marknaderna och den reala ekonomin är liberal/nyliberal. Det var därför Milton Friedman – nyliberalismens portalfigur -var en så stark anhängare till Chicagoplanen. Han var däremot inte så förtjust i det socialliberala inslaget. Den reviderade Chicagoplanen har inte nämnvärt ändrat denna bild. Det är därför den är rumsren att diskutera inom IMF. Gott så.

3.)  Man skulle naturligtvis kunna tänka sig att vidareutveckla även den reviderade Chicagoplanen och reglera såväl de finansiella marknaderna som den reala ekonomin i bästa socialliberal anda. Det skulle göra den mer hållbar, såväl ekonomiskt, socialt och även delvis ekologiskt. Men såväl liberalismen som socialliberalismen som ideologiska överbyggnader till kapitalismen kräver ständig tillväxt för sin överlevnad.

Annars går det för samhällen och hela eller delar av det internationella samfundet som David Jonstad pekar på i boken Kollaps. Han hänvisar till Tim Jackson och beskriver vår tids dilemma. Ekonomin är lika dömd till en krasch som ett flygplan som inte längre kan drivas framåt (sid 54). Utan tillväxt kraschar ekonomin i det kapitalistiska samhället. Det är det som under årens lopp hänt bland annat i Sydamerika och för de asiatiska Tigrarna, med mycket stora plågor för befolkningen. Det var först i och med att tillväxten kom igång som läget började normalisera sig. Kapitalismens kriser flyttar runt jorden. Nu är det västvärlden som drabbats. Det var väst som drabbades hårdast av finanskrisen 2008 och de efterföljande skuldkriserna. Syd och Öst drabbades inte alls på samma sätt. Men alla är inte drabbade i väst. Medan Europas och USA:s aktiebörser är uppe och nosar på all-time high, har flertalet stater det allt motigare att kunna leverera välfärd till sina väljare. I krisens spår växer det fram starkt nationalistiska partier och arbetslösheten ser inte ut att gå ner mer än marginellt. Åt dom som har åt dom åt dom skola varda givet.  Så med skral tillväxt drabbas de svagaste i samhället. De rika klarar sig ändå. Åtminstone hittills. Men det kan ändras.

Å andra sidan är det mycket svårt att tänka sig en ständig tillväxt ett jordklot med ändliga resurser. Det går inte att förhandla med naturen brukar Anders Wijkman säga. När naturresurserna är slut så är de slut. Då hjälper det inte hur goda argument vi har för att tillväxt är nödvändig för ekonomin och välfärden.

4.) Om vi hypotetiskt tänker oss att vi i Sverige inför en penningmodell efter Chicagoplanens principer. Vad skulle hända då? Vad ska staten använda styrmedlet till?

Ska vi satsa på nedväxt för att gå de ekologiska kraven till mötes? Då har vi bland annat Grekland, Spanien, Portugal, Italien och Irland som skrämmande exempel på hur det går.

Ska vi istället satsa på en hållbar tillväxt? En tillväxt i lite lugnare tempo. Då medverkar vi åtminstone till att fördröja peak everything och en global kollaps. Vi skulle kunna vara ett föredöme för andra länder. Men vi skulle troligen inte kunna få ner arbetslöshetssiffrorna och bli bäst i klassen i Europa som Stefan Löfven gett som löfte.

Eller ska vi försöka få hjulen att snurra lite snabbare för att minska arbetslöshet och få fart på ekonomin? Detta är den ekonomiskt bästa vägen, men rena katastrofen för ekologin.

Finns det eventuellt andra alternativt? Kan vi hitta andra lösningar?  Hur ska vi få med de superrika på tåget för att rädda mänskligheten? Hittills har de mestadels suttit på läktaren och tittat på när FN har klimatmöten och när stater går in och skuldsätter sig för att rädda en kapitalism som hotar att krackelera? Det förs visserligen samtal på World Economic Forum men resultaten är mint lika magra som FN:s klimatkonferenser.

Borde inte de Superrika inse att vi sitter i samma båt? Borde inte Ikea-Kamprad, fam Wallenberg och fam Persson inse att även deras liv och affärsverksamhet står på spel. Bill Gates, Warren Buffet och familjen Osher har insett att det är dags att börja sätta sprett på sina pengar och hjälpa till.

4.) Sedan har vi jokern. För västvärden är det på kort sikt extra skrämmande att sällsynta jordartmetaller finns till 95 % i Kina. Dessa metaller används i mobiltelefoner, tv-apparater, kylskåp och annan elektronik. De är som David Jonstad uttrycker det en del av teknologins DNA (sid 36).

Vad händer med de sällsynta jordarterna, oljan och andra råvaror? Vad händer med peak everything? Utan dessa blir det nedväxt vilket vi vill eller inte. Då hotar Greklandscenariot. Då hotar nazism och kanske ett nytt världskrig för att komma ur dilemmat. Vad händer om Kina anser sig behöva sina sällsynta jordartmetaller helt för sig själva. Kina förklarade redan hösten 2010 att resurserna snart inte räcker för eget behov (DJ sid 37). Nu har vi snart år 2014. Hur länge räcker resurserna till? Om Kina slutar exportera av sina 95 % inses lätt att det blir tvärtstopp för hela informationsteknologin. Datorer, mobiler och övrig elektronik blir ett minne blott. God natt internet och Facebook. Idag finns avancerad elektronik i bilar och i stort sett alla hushållsprodukter. Vi skulle väl hjälpligt klara oss utan en del av dem. Men utan kylskåp blir det nog lite tufft på sommaren. Den livsstilsförändring som blir följden av detta blir dramatisk. Här är det inte fråga om någon stegvis avtrappning. Här blir förändringen brutalt snabb. Det enda vi kan trösta oss med är att klimatskrisen inte längre kommer att vara ett lika akut hot.

Kommer omvärlden acceptera att Kina tjuvhåller på sina råvaror? Människor som är stressade kan begå synnerligen irrationella handlingar och idag har vi massförstörelsevapen som kan utplåna hela jordens befolkning många gånger om. Människans utplåning av sin själv kan då komma mycket snabbare än klimatdebatten talar om.

Vad kan vi då göra? En total global satsning på alternativa sätt att producera det vi behöver mest. Till det krävs en helhjärtad satsning på forskning och utveckling och en global styrning åt att skapa dessa tillämpningar. Då krävs att de som har mest också bidrar mest, annars lär det inte gå. Om inte tar det nog hus i en avsevärt mycket varmare plats än här. Varmare åtminstone om vi ska tro mytologin.

Att utveckla verksamhet och samhällsutveckling – tänka baklänges och härskar teknik

Del 1:

Att utveckla verksamhet och samhällsutveckling:
Så inledde jag en tråd i Facebookgruppen Socialdemokratiska visioner:
Att utveckla verksamhet och samhällsutveckling:Det är väl det engagemang i en grupp som denna handlar om. Hur ska vi åstadkomma förändringar?I tråden om förståelse av nyliberalismen ger jag min syn på hur utvecklingsarbete ska bedrivas. Jag kommer att kopiera in detta till denna tråd.Det kan gälla att utveckla företag eller samhällen. Det kan gälla att få till stånd en bättre skola, bättre äldreomsorg, bättre bostäder, rimligare arbetsplatser.

Det kan gälla att skapa motioner och försöka få gehör för dessa. Utvecklingsarbete sker inom livets alla områden, så länge vi har en vilja till att förändra oss.

Att genomlöpa de tre steg jag nedan skissar, ger möjlighet att åstadkomma förbättringar och förändringar.

Syftet med denna tråd är att ge möjlighet att samtala om utvecklingsarbete på ett generellt plan.

Det gör det även möjlighet att bibehålla fokus i tråden om att försöka förstå nyliberalismen lite mer djupgående.

Like · · Unfollow Post · October 18 at 1:23pm near Stockholm · Edited

  • Roger Dahl Har är ett blogginlägg där jag fortsätter att reflektera över Chicagoplanen och tar hjälp av Andreas Cervenka. https://rogerdahl.wordpress.com/…/

    rogerdahl.wordpress.com

    Inledning Under en lång tid har det framförts systemkritik i SvD.  Vad beror det…See More
  • Roger Dahl Efter att uttrycks sin förtjusning över förslaget om Chicagoplanen visar det sig att båda visar svag tro på att den ska gå att genomföra i närtid, något som ni kan se av dessa två blogginlägg.
  • Lena Nockert Den som är rädd om sin anställning måste markera att planen inte kan genomföras i närtid. Som pensionär behöver jag inte reservera mig på det sättet. Lagen kan ändras så snart tillräckligt många förstår vad det handlar om. Rent praktiskt kan det göras idag.
  • Roger Dahl Men då skulle du få lite att bita i Lena. Det gäller exempelvis att övertyga LO och diverse folkrörelseföretag som Coop/KF som sitter i Folksams styrelse om förträffligheten av en sådan plan.Folksam är huvudägare i Swedbank och skulle kunna gå i bräschen för en reform enligt Chicagoplanens anda.Om det överhuvud taget ska gå att få gehör för förslaget så borde väl Folksam, , LO, KF. HSB mfl folkrörelseföretag vara något enklare att påverka än SEB och SHB sfären, Nordea med Björn Wallroth (Nalle) eller Ikanobanken med Ingvar Kamprad.Det skulle vara intressant att höra vad
    Jens Henriksson, vd, koncernchef på Folksam http://sv.wikipedia.org/wiki/Jens_Henriksson

    eller Ingvar Carlssons dotter Pia Carlsson har att säga om frågan. Hon är Kommunikationsdirektör på Folksam.

    sv.wikipedia.org

    Jens Henriksson född 1967, är sedan 1 september 2013 VD och koncernchef för liv-…See More
  • Lena Nockert När jag ser något som behöver göras gör jag inte en bedömning av hur svårt det är. Det behöver göras och jag behöver inte göra det ensam, det räcker för mig.Minns att en tanke vars tid har kommit har en enorm kraft.
  • Roger Dahl Det är en vacker tanke Lena. Men om S skulle driva denna fråga så skulle det innebära ett nytt Rosonas Krig – nu mellan politiken mot mot såväl LO som diverse folkrörelseföretag som Folksam, HSB, KP/Coop.Jag är övertygad om att alla ovan nämnda aktörerna skulle motta ett förslag om en Chicagoplan med en viss förvåning.Det skulle väl inte vara så där riktigt bra sett från arbetarrörelsen i dess helhet.Att skapa sig en bild hur samhället faktiskt fungerar idag innan man börjar driva diverse förslag tycker jag är en rimlig väg att gå.

    Idag är arbetarrörelsen en naturlig och etablerad del av det kapitalistiska samhället. Detta faktum måste vi ta till oss när vi funderar på diverse reformer. Om inte är risken stor att vi driver reformkrav som får mycket oönskade effekter sett till arbetsarrörelsen i dess helhet.

  • Lena Nockert Men du skrev tidigare i tråden:”A) Utökad demokrati:A1: demokratisera den penningskapande makten med en reform i linje med chicagoplanen.”Är du för eller emot detta?

  • Lena Nockert Roger skriver: ”Men om S skulle driva denna fråga”Vi i denna grupp är inte partistyrelse i S. Vi har full frihet att driva opinion för de frågor som vi bedömer angelägna. Vilka konflikter det kan leda till är irrelevant eftersom ”dom däruppe” talar med varandra. Tror inte vi behöver bekymra oss om deras ev konflikter.
  • Staffan Dryselius Idag är penningekonomin en så ofantligt mycket större del än den var när Chicagoplanen låg på bordet på 30-talet. Det gör naturligtvis inte att färre intressenter kommer motsätta sig den, och särskilt inte med en ännu tätare ekonomiskt sammanvävd värld. MEN: Samtidigt har vi inte samma möjlighet att vinna tid för (eller synbarligen ”bota” krisen i) kapitalismen som skedde genom Keynes och vår egen Stockholmsskola. Den tiden är förbi!
  • Staffan Dryselius Nej, ska det inte bli en fullständig (och helt onödig!) katastrof, så får bankerna bita i det sura äpplet den här gången.
  • Staffan Dryselius Ska vi ska krisa till ordentligt, så saknas inte anledningar. Men varför i fridens dar krama om kreditsystemet som en snuttefilt? Jag kramar hellre om en kritisk hög klyvbara isotoper!
  • Johan Lindkvist Människorna, naturen, demokratin och ekonomin behöver en reform i linje med chicagoplanen, det är vår starka övertygelse så frågan är hur vi ska driva igenom den. De som inte är beredda att kämpa för den och som är mer intresserade av andra saker får gärna kliva av tåget. Några bromsklossar hjälper inte saken just nu när det är dags att massivt gå ut och övertyga koop, lo, väljarna mfl. Reformen är tillräckligt utredd och jag vet flera partier i detta nu som börjat skrida till verket genom att utforma anpassade förslag till svenska förhållanden!
  • Lena Nockert ”Flera partier” det låter spännande.
    Handlar det om partier som finns i riksdagen?
  • Roger Dahl Det är lätt att gripas av eufori när vi läser vilka möjligheter en Chicagoplan skulle innebära:IMF forskarna Jaromir Benes och Michael Kumhof, har testat Chicagoplanens idéer genom att uppdatera den med siffror från dagens amerikanska ekonomi. Resultaten är häpnadsväckande. På punkt efter punkt bekräftas Fishers teorier.Ett stopp för privatbankernas penningskapande och ett krav på hundra procents kapitaltäckning skulle ge mindre svängningar i konjunkturen, öka förtroendet för banksystemet, och framför allt minska både den offentliga och den privata skuldsättningen dramatiskt. Hela ekonomin skulle fungera säkrare, och mer effektivt.https://rogerdahl.wordpress.com/…/

    Men IMF-forskarna säger ingenting om möjligheten att införa Chicagoplanen nationellt. Istället är deras publik internationell.

    Det är också på en internationell area som jag ser en möjlig öppning. Att på längre sikt finns det i bästa fall vissa möjligheter att delar av planen ska kunna införas.

    Vad är oddsen för att Sverige ska kunna gå före i denna fråga?

    Hur ska Chicagoplanen kunna implementeras mot dagens hela etablissemang i Sverige. Det gäller såväl inom näringsliv och som jag påvisar inom LO och Folkrörelseföretag som Folksam, KF och HSB.

    Ska planen gå att överhuvud taget gå att få gehör för är det väl inom rörelsen som de första ansträngningarna borde ske.

    Vilka partier är villiga att driva Chicagoplanen? S är åtminstone av förståeliga skäl inte med på tåget. Att skapa ett rosornas krig mellan SAP å ena sidan och LO och folkrörelseföretag som Folksam, KF, HSB med fler är nog inte det en S- ledning vill ge prioritet för.

    Att det finns några entusiaster i några Facebookgrupper som tror på att det går att genomföra planen på nationell basis, gör inte att jag blir mer optimistisk om utgången.

    Borde vi inte besinna oss och undersöka om det finns andra frågor som det finns större möjlighet att åstadkomma resultat med.

    Johan Lindkvist:s resultatorienterade synsätt borde väl leda dig till att försöka hitta reformer som det finns realistiska möjligheter att leda till genomförande.

    Samma sak gäller för Lena Nockert. Oavsett hur nödvändig vi uppfattar en reform, måste vi väl i rimlighetens namn bedöma vilka möjligheter det finns att få gehör för dessa åsikter.

    Det finns idag ett utbrett motstånd bland allmänheten mot banker. Men detta motstånd lär inte bli lätt att kanalisera till en rörelse där staten ska få en monopolställning att skapa pengar.

    Andreas Cervenkas läsekrets i SvD kommer nog inte att få rosor på kinderna av entusiasm för en sådan idé.

    rogerdahl.wordpress.com

     Hämtat från Sveriges Radio P1:s hemsida: http://sverigesradio.se/sida/artikel.a…See More
  • Staffan Dryselius Det finns ingenting som säger att man måste införa planen ”internationellt”. Ingenting. Det land som står emot bankmaffian får istället direkta fördelar.
  • Kersti Rabe Jag har övertygats efter att ha tillägnat mig kunskap här på FB om vårt penningsystem och hur ett nytt skulle se ut. Men hunnen så långt blev det stopp just för att jag inte kan se att det är möjligt att detta systemskifte ska kunna ske annat än internationellt. Jag undrade om det fanns något exempel på ett land som klarat detta och fick till svar: Guernsey – ett i mitten av 1800-talet självständigt ”land” (en del av Jersey). Och då tog jag reda på mer och fann att de gjorde ett snarlikt systemskifte. Efter sex år fick de återgå till det tidigare. Under de åren så blev de redan rika enormt mycket rikare och de fattigare blev fattigare och nöden bland dem var stor. Det var under dessa år som Victor Hugo bodde där och det var där han skrev Samhällets olycksbarn.
  • Roger Dahl Staffan Dryselius: Du skriver: ”Det finns ingenting som säger att man måste införa planen ”internationellt”. Ingenting. Det land som står emot bankmaffian får istället direkta fördelar.”Som Kersti Rabe konstaterar ovan finns det väl en hel del saker som pekar på att det inte har visat sig helt lätt att ensidigt införa ett nytt penningsystem i ett land.Vilka räknar du in i ”bankmaffian”? Om du läser det jag skriver ovan så är Folksam huvudägare i Swedbank. I Folksams styrelse sitter LO, KF, HSB mfl folkrörelseföretag. Räknar du in dessa i ”bankmaffian”?SEB och SHB med sina sfärer äger sammantaget stora delar av den reala ekonomin, som du vill se växa och frodas. Familjen Kamprad äger Ikea men även Ikanobanken. Att försöka hitta en ”bankmaffia” skild från den reala ekonomin är inte så lätt.

    Om ”bankmaffian” är motståndare till en penningreform i linje med Chicagoplanen, så kommer motståndet att vara massivt även från den reala ekonomin och de folkrörelseföretag som är S närstående. Detta om något talar väl för att det blir allt annat än enkelt att införa en Chicagoplan just i Sverige.

    Att bedriva opinionsbildning är en sak, men att verkligen åstadkomma ett systemskifte är ett annat. Att försöka påstå att det inte finns någonting som talar för att planen måste införas internationellt blir i denna belysning aningen märklig.

  • Lena Nockert Roger Varför lägger du ner så mycket tid och engagemang på att motarbeta en penningreform?
  • Roger Dahl Lena: Jag motarbetar inte någon penningreform, men jag ser att den behöver genomföras på internationell nivå.Hela det kapitalistiska systemet måste i grunden förändras för att vi ska kunna överleva på denna planet. Själva skaparprocessen är då en delmängd av det som behöver reformeras.
  • Johan Lindkvist Roger Dahl, jag läser av att du bygger upp konflikter som inte finns mellan reformförespråkare (Obs! Neutralt uttryck) och folkrörelser, målar upp fiktiva hinder (nationellt vs internationellt…när svenska kronor endast existerar i Sverige) och använder subtila härskartekniker (i syfte att osynliggöra, förlöjliga och förminska?). Denna debatteknik tycker jag är oärlig och hör inte hemma inom en levande demokrati.Det verkar dessutom som om slutsatserna som görs är baserade på viss okunskap om fullreservsystemets förtjänster jämfört med dagens penningsystem…och problemen med dagens system – kanske vi behöver nå lite bättre konsensus runt detta så att vi synkat kan driva reformen framåt.När det väl klarnat kommer du se att detta är den kanske viktigaste demokratiska och för systemet hållbara reformen. Du kommer då även se att vissa hinder inte finns, andra möjliga att kliva över och de stora något vi måste jobba hårt för att riva eller ta oss över.
  • Kersti Rabe ”svenska kronor endast exiserar i Sverige” – men det nya penningsystemet vi alla vill se (en del prioritet 1 och alltså snarast och en del andra på lång sikt) är väl inte avhängigt vad varje land som är med i ett internationellt byte av penningsystem har för nationell valuta. Och om utopin om att ett enda land (ex vi) ensamt byter system är det ju inte bara så att vi byter till en annan valuta.
  • Roger Dahl Johan: Du skriver ”Roger Dahl, jag läser av att du bygger upp konflikter som inte finns mellan reformförespråkare (Obs! Neutralt uttryck) och folkrörelser, målar upp fiktiva hinder (nationellt vs internationellt…när svenska kronor endast existerar i Sverige) och använder subtila härskartekniker (i syfte att osynliggöra, förlöjliga och förminska?). Denna debatteknik tycker jag är oärlig och hör inte hemma inom en levande demokrati.”Du har även vid ett annat tillfälle anklagat mig för att jag använder någon subtil härskarteknik med avsikt att förlöjliga och eller förminska.Att komma med den typen av anklagelser är inte så renhårigt tycker jag. Det är inte på något sätt min avsikt att förminska dig eller någon annan i denna grupp.Men jag anser mig ha full rätt att påvisa rena fakta och dessutom framföra en annan uppfattning än du, Lena och Staffan har.

    Jag menar som du vet att ett nytt penningsystem måste genomföras på en internationell basis på grund av att ekonomier idag är så sammanflätade med varandra.

    På grund av den sammanväxt som arbetarrörelsen läs LO och folkrörelseföretag har med den finansiella sektorn i Sverige, tror jag att det blir extra svårt att införa en Chicagoplan just här.

    Även S och den finansiella sektorn är synnerligen sammanväxt med varandra. Se exempelvis Åsbrink och Östros nuvarande arbetsplatser. Se även Folksams nuvarande vd.

    Dessutom är den finansiella sektorn och den reala ekonomin helt sammanväxt med varandra. Det går därför inte att enkelt lyfta bort den ena delen ur den andra.

    Att hoppas på att få till ett nytt penningsystem i ett land, menar jag därför är en from men synnerligen orealistisk förhoppning.

    Du tillskriver mig en ytterligare egenskap, när du påstår att jag bygger upp konflikter som inte finns mellan folkrörelseföretag och ett reformförslag som innebär att staten skulle ta över penninghanteringen.

    De fakta jag presenterat är att Folksam är huvudägare i Swedbank. I Folksams styrelse sitter LO, KF, HSB mfl folkrörelseföretag.

    Det är med andra ord ingen fiktiv konflikt jag målar upp utan istället en i högsta grad reell sådan. När du försöker tillskriva mig egenskaper av den här typen, så går du till angrepp mot mig som person och inte i sak. Det tycker jag är ett svaghetstecken.

    När sakargumenten tryter brukar det dessvärre bli fallet.

    Det tycker jag är synd Johan. Det finns så många andra saker på din lista som vi kan vara överens om och vi engagerar oss ju båda två för att vi känner att det är nödvändigt med en förändring.

    Men om vi inte ska ha rätt att framföra kritiska ståndpunkter mot varandras uppfattningar i sak, då blir denna grupp dessvärre inte så öppen och kreativ.

    Jag menar att du Lena och Staffan kommit fel i er analys i just denna fråga, som har blivit åtminstone din hjärtefråga.

    Att få höra kritiska invändningar borde väl vara bra. Det borde göra att du har möjlighet att vässa dina argument, istället för att tillskriva mig diverse attribut – härskarteknik mm.

  • Roger Dahl ”Styrelserna i Folksam Liv och Folksam Sak har idag utnämnt Jens Henriksson till ny koncernchef och vd i Folksam. Han efterträder Anders Sundström som tidigare meddelat att han avgår för att övergå till styrelsearbete. Jens Henriksson är 46 år och idag vd för Nasdaq OMX Stockholm. Han tillträder befattningen som koncernchef och vd i Folksam senast den första november 2013. ” http://media.folksam.se/…/

    media.folksam.se

    Styrelserna i Folksam Liv och Folksam Sak har idag utnämnt Jens Henriksson till …See More
  • Lena Nockert Roger Dahl problemet är inte att vi har olika uppfattningar. Problemet är att du inte kan acceptera att vi har en annan uppfattning och låta det vara så. Du upprepar dina argument flera gånger dagligen i många och långa inlägg.Alla i gruppen vet nu vad du tycker och vi accepterar det. Om vi inte tjatar på dig att du ska ändra uppfattning så ska du inte göra detsamma mot oss. Vi behöver inte tycka lika i allt.
  • Johan Lindkvist ”Det är lätt att gripas av eufori””Att det finns några entusiaster i några fb-grupper””Borde vi inte besinna oss””…som det finns realistiska möjligheter att leda till genomförande”

    Är alla praktexempel på hur man med härskartekniker förtrycker inte bara andra åsikter utan hur dessa även som personer utmålas som obetydliga, orealistiska och besinningslösa. Det är i vart fall så det upplevs och då har syftets uppnåtts, medvetet eller ej.

    Mkt bra dock att du summerar de före detta folkrörelsernas koppling till det system som motverkar medlemmarnas intressen.

  • Johan Lindkvist Fullreservkrav i Sverige påverkar i mkt liten omfattning valutahandel eller internationella penningtransaktioner om ens något. De pengar som används flr detta är redan sk reserver (ej privatbankskrediter), snarare skulle det förenkla (Riksbanken skulle inte behöva i samma grad utöka valutareserven..,om jag förstått det hela rätt).
  • Roger Dahl Nej vi behöver inte tycka lika i allt. Vi kan naturligtvis ha olika inställningar i sakfrågor. Men från det till att börja tala om härskartekniker och att jag försöker skapa fiktiva konflikter när jag påvisar rena fakta är lite väl magstarkt. Det är det jag sa till Johan ovan.Att Folksam är huvudägare till Swedbank och att Folksams styrelse befolkas av LO och folkrörelseföretagen och att detta faktum kommer att göra det mycket svårt att få igenom någon Chicagoplan i Sverige.På samma sätt som att SEB och SHB sfären är synnerligen dominerande såväl inom den finansiella sektorn som inom den reala ekonomin.På samma sätt som jag tycker att det är viktigt att Lena Sommestad finns med i S och törs – på goda grunder – ha en avvikande uppfattning mot partiledningen, hoppas jag att olika uppfattningar om viktiga vägval ska kunna diskuteras i denna lilla grupp.

  • Johan Lindkvist Vilken fakta har du som stödjer att inte Sverige kan genomföra reformen nationellt?
  • Johan Lindkvist Vilken fakta har du att LO inte skulle föredra ett SWEDBANK som fungerar som den sparbank den en gång var?
  • Lena Nockert De exempel på härskartekniker som Johan skriver om upplevde även jag som försök att förminska mina åsikter på ett respektlöst sätt.
  • Johan Lindkvist Vilken fakta har du som stödjer att alla småföretag i lönlösa försök att få krediter inte skulle föredra fullreservbanker där utlåning till produktiv verksamhet implicit premieras?
  • Roger Dahl Ja men Johan. Det är ju det jag sagt några gånger i denna tråd.Det handlar om maktstrukturer i det Svenska samhället och inte finanstekniska frågor.SEB och SHB sfärens starka roll såväl inom den finansiella som den reala ekonomin i Sverige.Att LO sitter i Folksams styrelse och att Folksam är huvudägare i Swedbank. Att även andra Folkrörelseföretag sitter i Folksams styrelse.

  • Lena Nockert Vad har du som stödjer att LO kommer att prioritera sina ekonomiska intressen före medlemmarnas intressen?Om det nu överhuvud taget finns någon motsättning. Det är upp till dig att visa vad motsättningen består i.
  • Johan Lindkvist Så du är med på att finanstekniskt är det möjligt att nationellt genomföra reformen?
  • Johan Lindkvist Om LO fick fakta på bordet kanske de skulle använda sin makt annorlunda..,och då vore det hindret också borta..,
  • Johan Lindkvist Nu blev diskussionen genast mer konstruktiv. Var finns hindren och hur kan vi bestiga dem…
  • Roger Dahl Lena: När man lagt ner så mycket energi på en fråga som du gjort – penningreformen – är det mycket lätt att man blir blind för de svårigheter som det skulle föra med sig. Man vill bara inte se dom. Men då gör man sig själv en björntjänst. Hur ska du då tackla dessa problem när du kommer ut IRL.När jag tar upp risker och problem slår du ifrån dig – att du vill inte se dessa. Det är högst förståeligt.Men det jag tar upp här gör väl att du borde fundera på varför S ledning inte var så överförtjust i din motion till partikongressen.
  • Lena Nockert Nu kör du med härskartekniker igen. Lägg av med det annars kommer jag att ta bort de inlägg som innehåller förminskning av meningsmotståndare.
  • Johan Lindkvist Jag har inte sett dessa tendenser hos Lena, varken här eller annorstädes.
  • Roger Dahl Vari ligger härskartekniken Lena?
    Förklara för mig?
  • Lena Nockert Du anklagar mig för att vara blind för svårigheter istället för att bevisa att dina påstådda svårigheter verkligen är olösbara.
  • Johan Lindkvist Tror att både jag och Lena ser det största hindret i upplysning – när kritisk massa nåtts av förståelse då blir de andra hindren mkt mindre att kliva över och definitivt möjliga så länge vi lever i en demokrati. Men först måste vi ta oss över kunskapshindret. Det andra är mindre viktigt just nu.
  • Roger Dahl Lena ovan skriver du följande:”Lena Nockert Vårt system för att fördela arbete och konsumtion är att använda pengar. För att kunna förändra fördelningen av arbete och konsumtion måste vi ha ett penningsystem som gör sådana förändringar möjliga.Dagens penningsystem drar penningmängderna från basen mot toppen. Det drar även penningmängderna från offentlig konsumtion till privat. Vill vi gynna de många människorna i samhällets bas och organisera samhället så att vård, skola, infrastruktur m m bedrivs i offentlig regi så måste vi alltså ändra penningsystemet.Därför vill jag prioritera så här:

    1. Penningreform så att staten har ensamrätt att ge ut pengar och ska sätta nya pengar i cirkulation via offentliga budgetar utan räntebelastning.

    2. Sex timmars arbetsdag

    3. Basinkomst stor nog att överleva på. T ex existensminimum + 1000 kr per månad.

    4. Stor satsning på miljövänlig energi. Framför allt solceller.

    5. Återköp av privatiserade verksamheter till de priser som de såldes för.

    6. Allt som behövs för att slå vakt om miljö, djur och natur.

    7. Satsningar på kultur. Speciellt barnkultur.

    O S V
    Efter att vi genomfört punkt 1 kommer resten att vara fullt möjligt, vilket det inte är idag.

  • Johan Lindkvist ”är det mkt lätt att bli blind””Hur ska du tackla dessa när du kommer ut IRL””…du vill inte se dessa””…att du borde fundera på varför S ledning inte var så överförtjust”

    Är ytterligare exempel på hur man kan utmåla en person som blind för verkligheten, lever i sin egen bubbla och som det måste vara nåt fel på därför att S-ledningen, ja, S mest betrodda ledare, inte var så förtjusta i hens ideer. Om inte detta är praktexempel på härskarteknik så vet jag inte…

  • Roger Dahl Lena: Vi är överens om att det inte är möjligt att genomföra alla reformer som vi skulle behöva göra för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle inom ramen för det rådande globala kapitalistiska samhällets ram.Penninghanteringen är – som jag ser det – en funktion av det globala kapitalistiska strukturerna och inte med andra ord inte orsaken – utan dess verkan.Att förändra penningsystemet så att det inte medverkar till att kräva ständig tillväxt är med andra ord inte möjligt inom det rådande globala kapitalistiska systemet.Det som måste förändras är just det globala kapitalistiska systemet. Något som även Kajsa Borgnäs skrev i sin artikel i DN för några dagar sedan. Det är det enda sättet att kunna rädda vår civilisation. Men det lär inte gå att ändra på detta över en natt – hur önskvärt och nödvändigt det än är.

    Men inom ramen för det globala kapitalistiska systemet finns det utrymme att förändra en hel del annat – inte minst på hållbarhetsområdet.

    Det är därför jag verkar inom de områden som jag känner att det finns realistiska möjligheter att få till stånd förändringar i det korta perspektivet.

  • Johan Lindkvist Det nuvarande penningsystemet är ett verktyg, kanske det mest effektiva verktyget, för det kapitalistiska samhället inte ett resultat. Även socialistiska samhällen behöver ett penningsystem.Att kapitalismen som bygger på exponentiell kapitalackumulation inte är hållbar på en ändlig planet, oavsett penningsystem, det är vi nog överens om.Samtidigt lever vi i vad vi ofta kallar demokratier och då är det helt rimligt att vi också har demokratisk kontroll över den viktigaste infrastrukturen för samhällsekonomin. Vill vi ha utökad demokrati är det därför här vi ska börja.
  • Roger Dahl Johan: Om du istället för att leta härskartekniker i det jag skriver börjar kommentera sakinnehållet finns det nog möjlighet att vårt samtal ska bli mer konstruktivt. Exempelvis det jag skriver ovan ” Vi är överens om att det inte är möjligt att genomföra alla reformer som vi skulle behöva göra för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle inom ramen för det rådande globala kapitalistiska samhällets ram. ” osv.Det finns naturligtvis alltid möjlighet att tolka en annan medmänniska illvilligt eller alternativt försöka tänka sig in i vad medmänniskan verkligen säger och menar.Ditt sökande efter härskartekniker i det jag skriver lär ju inte leda till att du bättre förstår vad jag säger.Jag skulle naturligtvis kunna tolka ditt sökande efter min härskarteknik som en härskarteknik i sig.

    Särskilt som Lena är den som har ansvaret för vilka som får vara med här. Men jag vill inte tro det om varken dig eller Lena.

  • Johan Lindkvist Jag behöver inte söka utan känner dem direkt. I övrigt ser du nog att jag pratar sak, eller?
  • Johan Lindkvist Se exemplet ovan.
  • Roger Dahl Socialistiska stater är för mig en självmotsägelse. Som jag ser det har det aldrig funnits några socialistiska stater. Det kommer nog heller aldrig att finnas några.Socialismen är något som måste införas internationellt för att kunna fungera. Annars kommer de stater som bryter sig ut att hela tiden tvingas lägga ner en avgörande del av sina ekonomiska resurser på att försvara sig. Se exempelvis Sovjetstaten. Att kalla Sovjetstaten för socialistisk leder helt fel.Att socialismen måste införas internationellt var också en självklarhet för den tidiga arbetarrörelsen. Det är därför vi sjunger ”Internationalen åt alla lycka bär”.Det blir med nödvändighet en militärstat som har som huvudsakliga mål att försvara sig mot yttre och inre fiender.

    Det är samma resonemang som jag använder när det gäller penninghanteringen. Den måste förändras internationellt av de aktörer som har mest makt i världen. Kina, USA, EU och diverse tillväxtländer.

    Om inte detta sker någorlunda samtidigt kommer det uppstå samma krigssituation mellan stater som när det gäller att avskaffa kapitalismen.

    Det penningsystem vi har avspeglar maktförhållanden i stater och i världen. För att byta ut dagens penningsystem måste maktförhållanden i världen ändras. Först då kan penningsystemet ändras.

    När det gäller demokratin, så har vi i Sverige lika lite som i andra länder någon ekonomisk demokrati.

    Den politiska demokratin tappar då alltmer möjligheten att driva framåt i någon progressiv riktning. Den politiska och ekonomiska makten tenderar istället att växa samman.

  • Johan Lindkvist Vi har nog lite olika syn på det där med socialism…och min poäng var att oavsett typ av samhälle så behövs ett penningsystem, ungefär som ett bevattningssystem eller vägnät – det är en fundamental infrastruktur helt enkelt…och av samma anledning som få nationer har låtit dessa vara helt i privat ägo så bör även penningsystemet kontrolleras av demokratin.De två sista styckena är f.ö. ett av de starkaste argumenten för en reform – den skulle vitalisera demokratin och åter göra progressiv samhällsutveckling möjlig.

    Del 2 Mina ytterligare kommentarer:

    1.)
    Johan Lindkvist Vi har nog lite olika syn på det där med socialism…och min poäng var att oavsett typ av samhälle så behövs ett penningsystem, ungefär som ett bevattningssystem eller vägnät – det är en fundamental infrastruktur helt enkelt…och av samma anledning som få nationer har låtit dessa vara helt i privat ägo så bör även penningsystemet kontrolleras av demokratin.De två sista styckena är f.ö. ett av de starkaste argumenten för en reform – den skulle vitalisera demokratin och åter göra progressiv samhällsutveckling möjlig.”
    Min kommentar: Jag håller med dig att det vore önskvärt. Men vilka realistiska möjligheter har vi idag att genomföra denna reform?
    En aldrig så bra reform blir ju inte så bra om den bara fastnar som en papperskonstruktion eftersom motkrafterna är för starka.  Konsekvenserna av att gå upp till kamp mot näringslivet blir att vi sågar på den gren vi sitter på och som föder oss. Det är en mycket olycklig väg om vi vill behålla vårt välfärdssamhälle.2.)
    Lena Nockert Roger skriver: ”Men om S skulle driva denna fråga”
    Vi i denna grupp är inte partistyrelse i S. Vi har full frihet att driva opinion för de frågor som vi bedömer angelägna. Vilka konflikter det kan leda till är irrelevant eftersom ”dom däruppe” talar med varandra. Tror inte vi behöver bekymra oss om deras ev konflikter.
    Min kommentar:
    Självklart står det oss fritt att ha vilka åsikter vi vill. Men även om vi inte är partiledningen så måste vi väl i rimlighetens namn ta ansvar för vad våra förlag kan leda till. Då är det viktigt att se till såväl såväl positiva som negativa konsekvenser. Om vi bara ser fördelar och inte vill befatta oss med risker och motkrafter blir vi ju helt enögda.
    Till det krävs en samhällsanalys: Hur ser vårt samhälle ut idag? Följdfrågan blir då: Vad finns det för realistiska möjligheter att genomföra en penningreform – där staten övertar penninghanteringen idag. Vilka kommer att vara med på en sådan reform? Vilka blir motkrafterna?  Några i gruppen vill inte se dessa frågor och anklagar mig för härskarteknik och att jag bedriver bankpropaganda när jag ser till båda sidorna av myntet.
    Om vi inte vill se samhället som de faktiskt ser ut idag då tänker vi baklänges.
    ””Det finns en förfärlig vana som människor ibland faller in i.
    Den vanan är att vi använder hjärnan baklänges: inte för att
    utforska världen och förstå den, men för att övertyga oss själva
    att världen är så som vi vill att den ska vara.”
    Ran Prieur
    För att undersöka möjligheterna att införa ett nytt penningsystem i Sverige, måste vi väl i rimlighetens namn utforska världen och därifrån dra slutsatser om möjligheten att genomföra våra reformkrav. – Att staten ska överta penningskapandet. Om vi inte vill det och inte vill höra talas om svårigheter då gör man sig själv blind.
    3.) Johan Lindkvist om härskartekniker:
    Nedanstående plockar du ut några lösryckta citat och av det ”bevisar” min härskarteknik:
    ”är det mkt lätt att bli blind””Hur ska du tackla dessa när du kommer ut IRL””…du vill inte se dessa””…att du borde fundera på varför S ledning inte var så överförtjust”

    Är ytterligare exempel på hur man kan utmåla en person som blind för verkligheten, lever i sin egen bubbla och som det måste vara nåt fel på därför att S-ledningen, ja, S mest betrodda ledare, inte var så förtjusta i hens ideer. Om inte detta är praktexempel på härskarteknik så vet jag inte… ”

    Min kommentar: Det jag ovan har hävdat är att jag ser mycket stora svårigheter med att införa ett nytt penningsystem, hur bra det än skulle vara för samhället – under de rådande maktförhållanden  i dagens samhälle.  Du underskattar – enligt min uppfattning – dessa svårigheter och Lena Nockert vill, som ovan påvisas, överhuvud taget inte befatta sig med dem. Det tycker jag är ett svaghetstecken. Det är att göra sig blind för hur samhället ser ut idag. Men hur kan du få det till att min uppfattning vilar på en härskarteknik? Det verkar snarare att du inte vill fortsätta att samtala i sak utan använder ”härskarteknik” för att misskreditera det jag säger. Då minskar möjligheten till att vi ska förstå varandra.
    4.) Lena Nockert Viktiga reformförslag:
    1. Penningreform så att staten har ensamrätt att ge ut pengar och ska sätta nya pengar i cirkulation via offentliga budgetar utan räntebelastning.2. Sex timmars arbetsdag3. Basinkomst stor nog att överleva på. T ex existensminimum + 1000 kr per månad.4. Stor satsning på miljövänlig energi. Framför allt solceller.

    5. Återköp av privatiserade verksamheter till de priser som de såldes för.

    6. Allt som behövs för att slå vakt om miljö, djur och natur.

    7. Satsningar på kultur. Speciellt barnkultur.

    O S V
    Efter att vi genomfört punkt 1 kommer resten att vara fullt möjligt, vilket det inte är idag.

    Min kommentar: Jag har inget att invända mot din goda intention i dina reformförslag.  Men som du säger så är en del av dessa förslag inte genomförbara utan en penningreform. Men den penningreform som du föreslår är helt otillräcklig. Hur ska staten tjäna pengar på penningskapandet? Om inte staten tjänar pengar på penningskapandet, genom att ta ut ränta eller på annat sätt får avkastning på de skapade pengarna, ökar bara statens skulder. Staten måste för att skapa pengar låna upp dessa pengar på den internationella kapitalmarknaden. Det finns alltid två parter vid lån. En låntagare och en långivare.  Vem vill låna ut pengar till en så oansvarig stat?Om inte staten får avkastning för penningskapandet, så blir skaparprocessen en ren kostnad för staten. Den som däremot kommer ta ut avkastning är bankernas ägare. Bankerna ska ju enligt förslaget förfarande ha hand om hela penningprocessen förutom själva skapandet. De kommer naturligtvis inte att avstå från sitt avkastningskrav. Om bankernas ägare inte får ta ut avkastning, kommer bankaffären att självdö. Med bankernas avkastningskrav fortsätter den exponentiella tillväxt med oförminskad styrka. Vad är då vunnet med förslaget?Om staten å andra sidan ställer ett avkastningskrav på de skapade pengarna så innebär det att staten bidrar och tar ut detta på bankerna så tar bankerna i sin tur ut dessa kostnader på bankernas kunder. Det leder till att tillväxtsamhället fortsätter som förr på en planet med ändliga resurser.
    Om vi dessutom stoppar in full kapitaltäckning i ekvationen så kommer bankerna kunderna få betala dramatiskt mycket mer i ränta och övriga kostnader för att täcka bankernas ökade kostnader. Swedbank har redan igår den 19 november 2013, ökat räntan för att täcka den kommande högre kapitaltäckningen.
    Om det finns mindre pengar i omlopp, som fulltäckningskravet innebär, kommer många företag och privatpersoner att inte längre få lån. Det innebär att företag kommer att gå i konkurs och även många privatpersoner kommer att få gå från hus och hem.
    Det är ,mycket svårt att få ekvationen att gå ihop. Det är min första invändning.
    4.)
    När jag framför den här sortens invändningar till förslaget tolkar Staffan Dryselius
    mina kommentarer som bankpropaganda. Vari ligger bankpropagandan i att jag ser att det förslag som Lena Nockert för fram inte leder till det hon vill åstadkomma. Med andra ord att staten ska få ökade resurser att satsa på  nödvändiga saker som exempelvis en nödvändig energiomställning. Det leder inte till att få stop på tillväxten på en planet med ändliga resurser.
    ”Det finns ingenting som säger att man måste införa planen ”internationellt”. Ingenting. Det land som står emot bankmaffian får istället direkta fördelar.”
    Min kommentar:
    Den andra invändningen som jag har mot förslaget är just att det är så svårt att tänka sig att förslaget är genomförbart i närtid. En åsikt som jag delar med Andreas Cervenka. ”Är det genomförbart? Det är en helt annan fråga.Sannolikheten för att detta system införs i närtid är ungefär i klass med oddsen för att Färöarna lekar hem nästa VM i fotboll.Men att en rapport med detta innehåll och med IMF-loggan på omslaget överhuvudtaget kan publiceras är ytterligare ett kvitto på en sak: vi lever i en tid då det mesta som rör det ekonomiska systemet kan, och kommer att, ifrågasättas.Fortsättning lär följa. ”http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/

    Även Dan Jönsson framför motsvarande tankegångar om planen:”Det är viktigt att påpeka att en sådan här rapport inte speglar Valutafondens officiella hållning. Men rapporten har trots allt granskats och godkänts av fondens ledning – något som i tysk press har noterats som en mindre sensation. På gott och ont, förstås: tidningen Die Zeit talar om en ”radikal nyorientering”, medan konservativa Frankfurter Allgemeines ekonomikrönikör Thomas Mayer oroar sig för det han ser som en politisk inskränkning i bankernas självständighet.

    Och visst, de politiska konsekvenserna skulle bli betydande. Faktum är att ett viktigt argument för en sådan här reform, bortsett från de ekonomiska, rör just politikens handlingsutrymme. Den skulle göra en av samhällets viktigaste resurser – pengarna – till en offentlig, demokratisk angelägenhet, men den skulle också minska de krav på ekonomisk tillväxt som är en följd av den galopperande skuldsättningen. Därmed skulle man kunna lossa på den nyliberala ideologiska tvångströja som ständigt kräver fler privatiseringar och gör det så svårt att ställa om till en hållbar ekonomi. Vägen skulle plötsligt ligga öppen för en friare och bredare ekonomisk diskussion.

    Med tanke på den makt som bankerna har i dagens system så lär det dröja innan de här idéerna blir praktisk politik. Men bara att debatten förs på den här nivån måste ses som ett nästan osannolikt genombrott. Som sagt, ideologiska förändringar tar tid. Även när de är nödvändiga.” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5322226

    Jag skriver under på det Dag Jönsson skriver ovan. Att planen debatteras inom IMF är glädjande. Men av detta dra slutsatsen att Sverige ska kunna införa planen på nationellt basis är en helt annan sak. När man hävdar det saknas en analys om hur integrerad vår internationella värld är. Om ett enskilt land som Sverige, som dessutom är så exportberoende, skulle driva genom planen skulle det leda till  mycket stora påfrestningar.

    Om planen skulle drivas genom av politiker mot bankernas ägares vilja så kommer diverse saker som ett e-mail i vår inkorg.
    Om bara skaparprocessen tas över kommer det att leda till ökat krångel för såväl stat som banker. Om full kapitaltäckning dessutom skulle införas kommer det leda till mycket svåra förhållanden för företag och hushåll, se ovan.Men bara att driva frågan skulle skapa stor turbulens i hela samhället. även om den inte går genom. Att driva frågan är att utmana de stora företagen i Sverige, men även globalt. Det skulle kunna ge spridningseffekter till andra länder. Att däremot tala om den i olika Facebookgrupper är vällovligt. Men då borde  man väl i rimlighetens namn även tala om motkrafterna och svårigheter att implementera ett statligt övertagande av penningskapandet. Hur ska man annars hitta lösningar till problemen?
    ”Roger Dahl problemet är inte att vi har olika uppfattningar. Problemet är att du inte kan acceptera att vi har en annan uppfattning och låta det vara så. Du upprepar dina argument flera gånger dagligen i många och långa inlägg.Alla i gruppen vet nu vad du tycker och vi accepterar det. Om vi inte tjatar på dig att du ska ändra uppfattning så ska du inte göra detsamma mot oss. Vi behöver inte tycka lika i allt.”
    Min kommentar:

    Nej vi behöver självklart inte tycka lika om allt. Men eftersom denna fråga uppfattas av dig och några till som den mest prioriterade frågan, se ovan, är det ju inte bara jag som ”tjatar” om den.  Det finns väl idag ingen i denna grupp som inte vet var du Lena  Staffan och Johan står i frågan. Ändå återkommer du och några till om och om i frågan. Men då ser du det uppenbarligen inte som tjat. Då presenterar ni uppenbarligen bara era åsikter. Om jag då i samma trådar presenterar mina uppfattningar är det däremot tjat enligt dig.

    Jag har lika lite som Andreas Cervenka eller Dan Jönsson någonting emot en penningreform. Den är löftesrik.  Den skulle leda till stora förbättringar.  Men en förutsättning är att den genomförs annars leder den ingen vart. Men då måste den ju vara möjlig att implementera i närtid. Vad som händer i framtiden vet ingen av oss om. Förslag som skjuts på framtiden brukar dessvärre inte bli av, hur vällovliga de än är.  .

    Jag påstår att ni tre Lena, Staffan och Johan, har en synnerligen orealistisk bild av att möjligheten att i närtid implementera ett penningsystem. Jag är i gott sällskap Andreas Cervenka och Dag Jönsson har en motsvarande uppfattning.
    Jag påvisar svårigheterna: Att Folksam är huvudägare till Swedbank och att Folksams styrelse befolkas av LO och folkrörelseföretagen och att detta faktum kommer att göra det mycket svårt att få igenom någon Chicagoplan i Sverige. Dessa grupper kommer att motarbeta förslaget.  HSB har dessutom en egen bank att ta hänsyn till. Men för er som tror att det i närtid går att genomföra förslaget mot deras intresse, borde väl presentera en genomförandeplan. Hur ska det gå till att få LO, Folksam, HSB och övriga folkrörelseföretag med på noterna?
    Det statliga SBAB borde väl föregå med gott exempel och inte skapa pengar ur luft utan istället ha full kapitaltäckning. Har ni någon genomförandeidé om hur vi ska få SBAB på bättre tankar?SEB och SHB-sfären är synnerligen dominerande såväl inom den finansiella sektorn som inom den reala ekonomin. Hur ska en penningreform kunna genomföras mot dessa mäktiga intressen? Hur realistiskt är det i närtid?

    På samma sätt som jag tycker att det är viktigt att Lena Sommestad  finns med i S ledning och törs – på goda grunder – ha en avvikande uppfattning mot partiledningen, hoppas jag att olika uppfattningar om viktiga vägval ska kunna diskuteras i denna lilla grupp. Detta utan att bli stämplad för att bedriva bankpropaganda och att använda härskartekniker. Istället blir jag ombedd att dra åt helvete av gruppens skapare. Hon får också för sig att jag angriper henne personligen, när det är åsikterna om det realistiska i att genomföra planen i närtid jag ifrågasätter.

    När jag säger att era argument att en penningreform ska kunna genomföras i närtid och dessutom i Sverige som enskilt land ,talar jag om detta önsketänkande vilar på bristande analys. Någon sakligt samtal undviker ni när det gäller själva genomförandet. Istället börjar ni tre att tala om härskartekniker och att jag för en bankpropaganda.
    Härskar teknik förutsätter att man har någon makt inom den grupp man verkar. Jag har ju ingen som helst makt i gruppen. Det enda jag kan göra är  att framföra mina argument för att det är orealistiskt att tänka sin ett genomförande i närtid. Jag är däremot övertygad om att  en förändring behöver göras på det internationella planet för att stabilisera ekonomin.
    Men förståelse är uppenbarligen inte det Lena Nockert är ute efter. Istället vill även hon att jag ska förstå förträffligheten i reformförslaget med en penningreform. När jag säger att jag förstår det men tror inte att den går att genomföra i närtid och heller inte som ett nationellt projekt, då blir du alltmer aggressiv och tycker att: ”Men du är en av de mest tjurskalliga och stelbenta tänkare jag stött på. Vilket du döljer i oceaner av textmassor som säkert imponerar på somliga. Men inte på mig.”
    På detta svarade jag :”Dessa ”oceaner av textmassor” orkar du uppenbarligen inte läsa genom. Men du har ändå klara uppfattningar om vad jag står i viktiga frågor och som jag berör i mina inlägg.

    Då har du ju en tämligen okunnig bild om vad jag faktiskt säger, eftersom du inte läser igenom dem. Men du drar av det du inte vet, eftersom du inte läst, en massa slutsatser om mig och mina åsikter. Jag undrar vem som är tjurskallig och stelbent i denna fråga Lena. ”

    Dialogen fortsätter:”Sluta nu med ditt eviga hackande på mig.
    Vi har skilda uppfattningar.
    ACCEPTERA DET!!!

    Roger Dahl Lena Nockert” Läs gärna denna tråd om effekterna av det av dig omhuldade banksystemet: 2https://www.facebook.com/…/posts/2205558481226Vad är det som får mig att omhulda banksystemet? Orsaken är att du inte läser det jag skriver. Du verkar ha en på förhand given bild av var jag står: rogerdahl.wordpress.com/2013/01/04/vart-nuvarande-penningsystem-omojliggor-en-hallbar-utveckling/

    Lena Nockert Dra åt helvete!
    Du ska inte kommendera mig vad jag ska läsa!

    9 hours ago · Like

    Britt Sandblom Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal ….

    9 hours ago · Like · 1

    Roger Dahl Men Lena jag kommenderar dig inte att läsa. Men på samma sätt som du föreslår, se ovan, så gör jag det. Jag kan inte tvinga dig att läsa det jag skriver. Men det blir ju helt fel om du drar en massa slutsatser om mig, utan att läsa.

    Jag hackar inte på dig. Jag för fram saker – exempelvis om M Friedmans livslånga intresse för för Chicagoplanen och du ber mig att dra åt helvete.

    Utan att läsa det jag skriver, det är för långa textmassor, kommer du med detta:

    ”Men du är en av de mest tjurskalliga och stelbenta tänkare jag stött på. Vilket du döljer i oceaner av textmassor som säkert imponerar på somliga. Men inte på mig.”

    Jag omhuldar verkligen inte dagens banksystem. Hur kan du tro det?

    Om du vill ha en dialog är väl inte det bästa sättet att skapa en sådan. Det är även – mist sagt – ett lite originellt sätt att agera av den som skapat gruppen och borde vara något mer neutralt sinnad och sansad.

    Genom att vara oförskämd lyckas du med att få bort mitt intresse för att deltaga i detta samtal.

    Då slipper du ifrågasätta din egen ståndpunkt och istället omge dig med människor som inte har förmågan till kritiskt tänkande i fråga om penninghanteringen och Chicagoplanen.

    Men det tycks vara det du vill.

    9 hours ago · Edited · Like

    Lena Nockert ”Genom att vara oförskämd lyckas du med att få bort mitt intresse för att deltaga i detta samtal. ”

    Tack, det var avsikten.
    Ditt samtal består av hackande på mig och det kan jag vara utan.

    9 hours ago · Like

    Britt Sandblom Vad säger att man inte kan kombinera penningreform med Keynesianims?

    8 hours ago · Like

    Roger Dahl Tala då om vad jag hackar på dig om.

    Jag ifrågasätter din ensidiga uppfattning om penninghanteringen och din ensidigt positiva och okritiska hållning till Chicagoplanen. …See More

    about an hour ago · Edited · Like

    Lena Nockert Sluta! Du tycks vara helt fixerad vid mig och vad jag tycker. Jag är inte alls lika intresserad av vad du tycker, vilket tycks störa dig.

    8 hours ago · Like

    Roger Dahl Britt Sandblom: ”Vad säger att man inte kan kombinera penningreform med Keynesianims?”

    Jag är på väg ut på stan, men svaret på din fråga är ju att Milton Friedman hade inte varit någon livslång förespråkare till planen om den inte förespråkade en lå…See More

    Att se förbi liberalismen och byte av penningsystem

    rogerdahl.wordpress.com

    Nej Lena, byte av penningsystem är inte lösningen på dagens problem. Åtminstone …See More

    8 hours ago · Edited · Like · Remove Preview

    Britt Sandblom Ja, jag känner till Friedman och Chicagoskolan, men jag tänker att man ändå kan låta staten/riksbanken sköta penningutgivandet och samtidigt stimulera/hålla igen enligt Keynes teorier. Det är dags att glömma Friedman nu tycker jag.

    Roger Dahl Men Lena jag kommenderar dig inte att läsa. Men på samma sätt som du föreslår, se ovan, så gör jag det. Jag kan inte tvinga dig att läsa det jag skriver. Men det blir ju helt fel om du drar en massa slutsatser om mig, utan att läsa.

    Jag hackar inte på dig. Jag för fram saker – exempelvis om M Friedmans livslånga intresse för för Chicagoplanen och du ber mig att dra åt helvete.

    Utan att läsa det jag skriver, det är för långa textmassor, kommer du med detta:

    ”Men du är en av de mest tjurskalliga och stelbenta tänkare jag stött på. Vilket du döljer i oceaner av textmassor som säkert imponerar på somliga. Men inte på mig.”

    Jag omhuldar verkligen inte dagens banksystem. Hur kan du tro det?

    Om du vill ha en dialog är väl inte det bästa sättet att skapa en sådan. Det är även – mist sagt – ett lite originellt sätt att agera av den som skapat gruppen och borde vara något mer neutralt sinnad och sansad.

    Min kommentar: Efter en sådant samtal och att man blir ombedd av gruppens skapare att dra åt helvete och att vara tjurskallig för att jag av goda skäl inte ser att en penningreform går att genomföra i närtid. Att den dessutom inte går att genomföra på nationell basis, så blir mitt intresse någon svalare att delta i samtalet.

    Jag skriver och Lena svarar:

    ”Genom att vara oförskämd lyckas du med att få bort mitt intresse för att deltaga i detta samtal. ”

    Tack, det var avsikten.
    Ditt samtal består av hackande på mig och det kan jag vara utan.

    Du menar att jag hackar på dig som person. Men det är ju precis tvärtom.
    Du tror att jag använder härskarteknik. Genom sig själv känner man andra, brukade min mormor säga. Jag har varken viljan eller makten att be dig dra åt helvete. Men du kan ju stänga av mig från gruppen, eftersom du menar att jag spammar ner trådarna med långa inlägg och klistrar en etikett härskarteknik på mig.

    Innehållet orkar du inte läsa, men du drar ändå en massa slutsatser av det jag skriver. Det blir ju rena fördomar.

    Jag vill ändå inte tolka ditt beteende som härskarteknik, utan att du blir sårad av det jag säger, eftersom du lagt ner så mycket möda i frågan om penningskapandet. Men ska jag sluta tala om hur orealistiska planerna för ett genomförande är för att inte såra dig och andra, som satsat så mycket på frågan?
    Sammanfattning:

    Vad bör göras?

    1.) Att IMF har börjat diskutera en penningreform enligt Chicagoplanen är synnerligen glädjande. Staten tar över skaparprocessen av pengar och kräver full kapitaltäckning av bankerna.  Det är på en internationell nivå  som denna fråga måste lösas för att få den genomslagskraft den behöver. För att klara de stora utmaningar som människan idag står inför krävs stora globala förändringar .Extra glädjande är det  att även Världsbanken och World Economic Forum i Davos, där världen eliter träffas, talar om de stora utmaningar vi står inför.  Det innebär självklart inte att gräsrotsengagemang är bortkastad tid. Det behövs nytänkande på alla nivåer på Jakobs stege.
    2.) Chicagoplanen är en i liberal plan och är inget bra redskap för att använda som som kompass för Socialdemokratiska visioner.
    Den liberalism som med en överentusiastisk tilltro till marknadens självreglerande kraft ledde fram till 1930-tals krisen, framväxt och fascism/nazism samt det andra världskriget hade nått vägs ände.
    Den byttes ut mot en av Keynes och Stockholmsskolan reglerad kapitalism eller som vi kallar den socialliberalism.

    Nyliberalismen på 1970-talet var ett återtåg till den liberala tilltron till de fria marknadskrafternas självreglerande kraft. Denna modell har nu nått vägs ände i och med finanskrisen 2008.

    Nu behövs åter ett nytänkande. Chicagoplanen är socialliberal på en punkt, nämligen att reglera själva skaparprocessen av pengar. Resten de finansiella marknaderna och den reala ekonomin är liberal/nyliberal. Det var därför Milton Friedman – nyliberalismens portalfigur-  var en så stark anhängare till Chicagoplanen. Han var däremot inte så förtjust i det socialliberala inslaget. Den reviderade Chicagoplanen har inte ändrat denna bild. Det är därför den är rumsren att diskutera inom IMF.

    3.)  Man skulle naturligtvis kunna tänka sig att vidareutveckla även den reviderade Chicagoplanen och reglera såväl de finansiella marknaderna som den reala ekonomin i bästa socialliberal anda. Det skulle göra den mer hållbar, såväl ekonomiskt, socialt och även delvis ekologiskt. Men såväl liberalismen som socialliberalismen som ideologiska överbyggnader till kapitalismen kräver ständig tillväxt för sin överlevnad.

    Annars går det för samhällen och hela eller delar av det internationella samfundet som David Jonstad pekar på i boken Kollaps. Han hänvisar till Tim Jackson och beskriver vår tids dilemma. Ekonomin är lika dömd till en krasch som ett flygplan som inte längre kan drivas framåt (sid 54).  Utan tillväxt kraschar ekonomin  idet kapitalistiska samhället.
    Å andra sidan är det mycket svårt att tänka sig en ständig tillväxt ett jordklot med ändliga resurser. Det går inte att förhandla med naturen brukar Anders Wijkman säga. När naturresurserna är slut så är de slut. Då hjälper det inte hur goda argument vi har för att tillväxt är nödvändig för ekonomin och välfärden.
    2.)
    Vill man ändå försöka på nationell nivå gäller det att hitta starka strategier för att övertyga ledningarna i LO, Folksam, HSB och övriga folkrörelseföretag om nödvändigheten av en statlig penningskaparprocess? Då skulle det möjligen gå att få Swedbank med på notorna även om det finns andra aktieägare också som vill ha ett finger med i spelet. Men då skulle vi ändå ha starka grupper med oss.
    Inom folkrörelseföretagen finns det åtminstone formell möjlighet på demokratisk väg att ändra på dess inriktning, genom att deltaga som medlemmar. Det är ju så den representativa demokratin fungerar.
    Nästa steg borde väl vara att föreslå att statliga SBAB slutar upp att skapa pengar ur luft och ha full kapitaltäckning. Hur ska statsmakten gå att övertala vid en eventuell röd grön majoritet 2014? Vilka är argumenten som biter?
    Sedan kommer den än större utmaningen att övertyga SEB, SHB-sfärens och Nordeas ägare om hur viktigt det är att förstatliga penningskaparprocessen och dessutom införa krav på full kapitaltäckning.  Sammantaget har dessa bjässar ett mycket stort inflytande även den reala ekonomin. Ända sättet att övertala dessa tre är att köpa aktier och gå på stämmorna och göra sin röst hörd. Men här är det inte en person en röst som gäller. Här är det insatt kapital i respektive företag som avgör vem som bestämmer.

    Om möjligt ännu svårare blir det att övertyga Ingvar Kamprad med familj om en penningreforms förträfflighet när det gäller Ikanobanken.

    Det stora problemet med penningreformen – hur värdefull den än är – att den utmanar i stort sett samma krafter som om vi skulle driva kravet att avskaffa kapitalismen. Detta faktum gäller såväl nationellt som internationellt.
    Om vi nu inte lyckas att övertala dessa remissinstanser. Vad ska vi göra då?
    Borde vi inte ha en plan B.  Vi borde väl i rimlighetens namn fråga oss om det inte finns andra ekonomiska frågor som är lättare att få gehör för i närtid, Eller hur?
    Att fokusera på och vrida utvecklingen mot en högre grad av hållbarhet –  ekologiskt , socialt och ekonomiskt har den stora fördelen att det går att ta kliv framåt såväl som individ, lokalsamhälle, regionalt, nationellt och internationellt? Här kan vi på olika nivåer hitta möjliga öppningar för att närma oss målet ett mer hållbart samhälle och en likaledes hållbar värld.
    Det förslag som Katalys för fram kommer säkert att utsättas för massiv kritik från diverse olika håll och kanter. Men detta är ändå möjligt att få igenom åtminstone delar av, utan att utmana hela etablissemanget.
    Ett förslag som Mats Persson, professor i nationalekonomi  för fram om

Att se förbi liberalismen och byte av penningsystem – i riktning mot hållbarhet

Detta är ett klipp hämtat från en tråd i Facebookgruppen Socialdemokratiska visioner.

Byte av penningsystem är inte lösningen på dagens problem. Åtminstone inte på de grunder som Chicagoplanen vilar på. Penningreformen är en liberal idé och dess förespråkare försöker hitta lösningar inom ramen för det liberala tankegodset.

Har någon läst Chicagoplanen? Den finns att ladda ner här: http://www.imf.org/external/pubs/ft/wp/2012/wp12202.pdf

Man förespråkar att staten ska ta han om själva skapar processen, men inte bankerna. När det gäller den reala ekonomin är det laissez-faire, http://www.ne.se/laissez-faire som gäller. Med andra ord det ekonomiska system som gällde före John Maynard Keynes metoder för att stabilisera ekonomin. Då är det inte så konstigt att vi bland planens livslånga förespråkare finner nyliberalismens portalfigur Milton Friedman.

På sidan 19 i planen läser vi: ”Friedman (1960), who was a lifelong supporter..” Av litteraturförteckningen framkommer vem denna Friedman är. Det är Milton Friedman som med Chicagoskolan lagt den teoretiska grunden för det vi idag kallar ”nyliberalismen”. Han hade visserligen delvis en annan uppfattning i frågan, men hans arbete uppfattas av rapportförfattarna som speciellt betydelsefullt. Han ville med planen se till att regeringen inte störde relationen låntagare och långivare.

Att lägga ett liberalt dokument, med liberala idéer, som grund för hur vi inom S ska tackla att frigöra oss från nyliberalismen känns väl lite sådär bra. Då är det heller inte så konstigt att IMF kan tillåta en diskussion om dessa frågor. Det är snarast naturligt. Dokumentet håller sig inom ramen för det kapitalistisk samhälle som det nog antagligen skulle ta emot för IMF att tala om. Men osvuret är bäst. World Economic Forum i Davos  talar ju om kapitalismens kris och där träffas världens eliter.

Det är ingen slump att det inte finns någon kritisk av statsmakten i det kapitalistiska samhället i dokumentet. Vad är det som säger att den kapitalistiska statsmakten ska sköta penninghanteringen bättre än bankerna gör idag? Om vi med bättre menar stabilare och hållbarare och medverka till ett mer hållbart samhälle, ekologiskt, socialt och ekonomiskt.
Om så ska ske måste den nuvarande statsmakten radikalt omformas. Då borde väl ett radikalt S fokus riktas åt det hållet och inte till en liberal Chicagoplan med liberala idéer om penningreformer.

Det är heller ingen slump att den det inte finns några tveksamheter till varför den reala ekonomin ska klara sig bäst genom att inte störas med regleringar. Staten ska hålla sig borta från styrning. En radikal S politik för förbättrad ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, borde istället ägna sig åt granskning av hur väl fungerande den reala ekonomin idag är, istället för att sätta sitt hopp till en liberal Chicagoplan som förordar en låt gå politik mot företagen. Ett bra avstamp är denna artikel: http://www.dagensarena.se/opinion/sluta-skamma-bort-aktieagarna/

Andreas Cervenka utveckar även denna tanke:http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/den-riktiga-notan-for-bonusfesten_8706620.svd

Det är ju de liberala idéerna, laissez-faire, som har härjat friskt sedan 1970-talet och som vi måste bryta oss loss ifrån om vi ska skapa någon nytt. För att förkunna de nyliberala idéerna har just M Friedman spelat en avgörande roll. Då borde det väl istället vara bra att plocka fram den här typen av idéer. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/11/09/program-for-sveriges-socialdemokratiska-arbetareparti/

Att man inom IMF börjar diskutera de frågor som Michael Kumhof tar upp i rapporten om Chicagoplanen är naturligtvis synnerligen glädjande. Detta om man betänker hur IMF agerat dessförinnan och gynnat kapitalet på bekostnad av människor som bor i de länder som IMF har gripit in mot.

Men för oss inom S är ett steg bakåt om vi fastnar där. Vi måste hitta lösningar som går långt över de som detta liberala dokument – Chicagoplanen – har att erbjuda.

Att staten ska ta över penningskapandet är en socialliberal idé, resten är liberalt/nyliberalt idégods.

Eftersom såväl liberalismen/nyliberalismen och socialliberalismen bygger på ständig tillväxt är därför ingen av dessa lösningar på morgondagens utmaningar. Vi måste även ta med den ekologiska aspekten. Den lyser helt med sin frånvaro i Chicagoplanen.

Med hållbarhetskriterierna ekologisk, social och ekonomisk täcker vi däremot helheten. Även begreppet resiliens anser jag omfattas i dessa hållbarhetskriterier. Motståndskraft måste byggas in såväl i de ekonomiska som i de sociala systemen, så att vi anpassar oss efter naturen och ekologin. Det går inte att förhandla med naturen brukar Anders Wijkman säga. Ingenting kan vara mer rätt än det. Naturen är helt enkelt inte förhandlingsbar.

Se även:  https://rogerdahl.wordpress.com/2013/04/21/kollaps-kontra-en-utveckling-mot-ett-hallbart-samhalle/

https://rogerdahl.wordpress.com/2013/11/08/produktivitet-och-arbetets-valsignelse-och-det-stora-globala-skiftet/

https://rogerdahl.wordpress.com/2013/11/06/var-klammer-skon-penningsystemet-eller-kapitalsmen-i-dess-helhet/

https://rogerdahl.wordpress.com/2013/04/07/har-svd-blivit-en-revolutionar-tidning-2/

Vad kan vi göra för att göra finansmarknaderna hållbara?

Martin Saar inleder en tråd i Facebookgruppen Socialdemokratiska visioner på följande sätt:
Det pratas mkt om skulder som företagsskulder, statsskuld, finansskuld och hushållsskulder, men den största skulden av alla, 10 ggr större än värdens samlade BNP, håller man tyst om: Derivatskulden!
En riskförsäkringsskuld inom det sk ”skuggbanksystemet” som faller ut när räntan höjs. När detta sker då kollapsar det nuvarande bank- och finanssystemet för gott, eller går det och fixa och trixa sig runt detta oxå? Bra att ha i minnet när vi pratar om ett nytt penningsystem och kapitalismens avigsidor med ett annat ekonomiskt system.

Under ett antal år har jag talat med investerare, makroanalytiker (nationalekonomer),  riskanalytiker och annat löst folk inom finansbranschen om bubbelekonomin.  Den bild av derivatmarknaden som jag fått är fullständigt skrämmande. Om derivatinstrument se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Derivatinstrument Dessa instrument köps och säljs över en markandsplats som även deras underliggande instrument gör. http://sv.wikipedia.org/wiki/Derivatmarknaden.

Den bild som du Martin Saar visar om derivat och dess underliggande instrument  säger ju det mesta. Men kan vi verkligen ta till oss vilka konsekvenser detta medför? Det skulle behövas ett antal jordklot för att kunna tillfredsställa de krav på de underliggande instrument som avgör priset på derivatet. Derivaten finns dessutom med en extra hävstång, vilket gör att bubblan i än högre grad blåses upp.

Det räcker att titta på prisbilden på aktier för att göra åtminstone mig mörkrädd. När vi tittar på Stockholmsbörsen så ser vi företagen genomgående är värderade idag – för att göra stordåd i framtiden. Jag ska inte här gå in på de finanstekniska detaljerna omkring detta. Men ett begrepp att ha med sig i förståelsen av hur det hänger ihop är  P/E talet. http://sv.wikipedia.org/wiki/P/E

Det krävs en enastående tillväxt för de bolag som idag finns på Stockholmsbörsen för att dagens värdering ska vara korrekt. Detta eftersom dagens pris på exempelvis Ericsson är baserad på en diskonterad framtida förväntning av hur Ericsson ska utvecklas ekonomiskt. Detta gäller alla bolag på börsen. Ett annat sätt att säga det är att dagens pris på Ericsson är baserad på en tro om hur det kommer att gå i framtiden för Ericsson som bolag.

Lägger man så ihop alla aktier på Stockholms fondbörs får vi ett totalt värde idag. Detta värde skiftar från dag till dag beroende på hur de bolag som finns på börsen prissätts. Något som vi får info om varje dag på nyheterna.

Om vi nu betänker att vi lever på en ändlig jord och att råvaror redan i många fall har nått sin peak och att det helt enkelt inte finns utrymme för den expansion som är prissatt i dagens derivat och deras underliggande instrument, så blir situationen lite bekymmersam, milt sagt.

Att detta är en fullständigt ohållbar situation är de flesta inom branschen – som jag talat med och som över huvud taget funderat på fenomenet – synnerligen medvetna om. Men efter vårt lunchsnack gick investerarna in till sina handlarbord och fortsatte sitt jobb som vanligt. Business as usual.

Vad skulle de göra? Skulle de ställa sig upp i handlarrummet och säga stopp och belägg. Nu får det vara nog! Det vi pysslar med håller på att skapa en situation som kan leda till en total global finansiell kollaps som i sin tur skapar en kollaps i den reala ekonomin. De skador som detta skulle medföra vill vi nog helst inte tänka på, som en makroanalytiker sa för några år sedan. Nej då hade de snabbt blivit utbytta mot andra aktörer.

Deras uppgift är att skapa så god riskjusterad avkastning som möjligt för våra pensioner och vårt fondsparande. Inom ett givet riskmandat får de sedan sätta igång att göra affärer för att uppfylla målet, så god riskjusterad avkastning som möjligt till kunderna.

När vissa grupper i samhället talar om ”nedväxt”, blir det lite förbryllande att se hur detta ska gå ihop med den värderingen av värdepapper som idag råder. Vad skulle det få för konsekvenser för våra pensionspengar och vårt fondsparande om vi skulle få ”nedväxt”?

Jag undrar Martin vad din inspirationskälla Nicole Foss har att säga om denna situation? Hur ska vi komma ur denna problematik?

Skulle ett förslag som Chicagoplanen över huvud taget kunna hjälpa till att lösa detta dilemma, ens på en rent teoretisk nivå?

Har Nicole Foss några funderingar om detta? Du som har goda kontakter med henne skulle väl kunna fråga.

Min erfarenhet av analytikerskråt, inte minst riskanalytiker, är att de är utomordentliga på att måla upp riskscenarios. Eftersom jag är en lösningsorienterad själ brukar jag fråga: Hur ska vi göra för att lösa detta problem? Då blir det oftast tystnad, tagning som gäller. Förhoppningar om FoU och ny teknik finns även med i bilden, för att lösa vårt dilemma.

Var klämmer skon? Penningsystemet eller kapitalsmen i dess helhet

Inledning

I Facebookgruppen ”Socialdemokratiska visioner”  har vi under en längre tid diskuterat penningsystem och hur det påverkar samhället.  Många ifrågasätter idag det långsiktigt hållbara med att bankerna skapar pengar ur ingenting, när de lånar ut pengar till sina kunder. Av dessa pengar tar bankerna ut en ränta som innebär att ett galopperande  skuldberg byggs upp. För att betala av dessa lån krävs en ständig exponentiell tillväxt, som  inte är långsiktigt hållbar på en en planet med ändliga resurser.  Ett faktum som är svårt att säga emot.

Jag har ifrågasatt om det är penningsystemet som är där skon verkligen klämmer.

Är det inte kapitalismen i dess helhet som skapar de problem som ovan beskrivs? Är inte penningsystemet bara en logisk konsekvens av det kapitalistiska samhället i sin helhet?  Varför då inte tala i klartext om vad som måste reformeras?

Med ett ensidigt fokus på själva skaparprocessen av pengar, så riskerar flödet av pengar efter dess skapande att komma i skymundan. Vad händer med pengarna när de väl är skapade.  Analysen av dagens samhälle såväl, lokalt, nationellt och internationellt riskerar att halta om den utgår från en tårtbit, själva skaparprocessen, istället för att se till hela tårtan.

Storbankernas unika ställning inom svenskt näringsliv ska självklart påtalas och debatteras. Vi kan fråga oss: Varför ska det finnas privatbanker när de inte får gå i konkurs? Vari ligger den välgörande marknadens fria konkurrens i detta?  Borde inte en så viktig samhällsinstitution finnas i samhällets ägo?  Frågan ställdes redan på 1970-talet av SSU under ledning av Bosse Ringholm. Efter finanskrisen 2008 har frågan fått ny aktualitet. Den stora frågan är hur en sådan förändring faktiskt ska gå till.

Att förändra ägandeförhållandet av själva skaparprocessen är en lite mindre komplicerad process, kan tyckas. Men när vi ställer oss frågan: Hur ska detta gå till blir det lite mer bekymmersamt. Vilka är motkrafterna? Är det inte samma motkrafter här som om vi skulle driva frågan om ett förstatligande av affärsbankerna.

I det korta perspektivet skulle det gå att driva att affärsbankerna får gå i konkurs och ägarna får ta konsekvenserna av sitt risktagande. Det var ju så Sverige löste finansieringen under 1990-talet. Låt ägarna få ta konsekvenserna av sitt risktagande. Detta ser jag därför som en kortsiktigt mål att driva och som det faktiskt finns exempel på i Sverige och även i Nederländerna. Del 4: Efter krisen http://youtu.be/ctLc31foiZE

Men vi kan inte göra halt med banker och skaparprocessen av pengar. En analys av dagens värld måste försöka se till hela penningprocessen och de maktförhållanden som råder i dagens sköna värld. Då talar vi om den globala kapitalismen i dess helhet.

Att inta ett helhetsperspektiv, när det gäller analysen, innebär naturligtvis inte att vi  måste ha samma perspektiv när det kommer till genomförandet. Ett stegvis förfarande är reformismens hörnpelare.

Behovet av att göra en totalrenovering av det kapitalistiska samhället i sin helhet är större än någonsin. Det hotar idag hela mänsklighetens överlevnad. Men det låter sig inte enkelt göras. Orsaken är maktförhållanden i världen och nationellt. Eftersom samma maktgrupper hotas med ett förändrat penningsystem som en förändring av kapitalismen i dess helhet, kommer samma motkrafter att göra sig kända om frågan börjar få spridning.

Det vi då kan göra är att istället inte låsa oss för någon färdig patentlösning utan istället med öppet sinnelag, flytta fram våra positioner där så är möjligt. Målet för vår vandring är ett långsiktigt hållbart samhälle, ekologiskt, socialt och ekonomiskt.

Det enda vi vet om framtiden är att vi inget vet. De flesta prognoser om framtiden har slagit fel. Det har dykt upp saker som delvis eller totalt förändrade förutsättningarna för de prognoser som vi gjorde. Det vi däremot borde kunna konstatera är att det är idag som vi bygger förutsättningar för framtiden. Det vi gör, och inte gör idag, påverkar oss själva och framtida generationer.

En positionsförflyttning

För att att försöka göra en fokusförskjutning, där även det som händer efter själva  skapandet av pengar,  inledde jag en tråd med att ta några exempel:

Läs och begrunda. Artikeln tar upp begreppet ”shareholder values”: http://www.dagensarena.se/opinion/sluta-skamma-bort-aktieagarna/

I artikeln framgår att Apple bara betalade 1 % i skatt genom att använda smarta redovisningstekniska metoder.

Tar vi sedan med läkemedelsindustrin i ekvationen så borde det väl stå klart att motsättningen idag inte går mellan elaka banker och snälla realkapitalister. .http://www.dagensarena.se/magasinetarena/experimentet/

Hur står det makten i vår nya sköna värld?

http://www.policymic.com/articles/71255/10-corporations-control-almost-everything-you-buy-this-chart-shows-how

Frågor och svar:

Men vi kom ändå in på frågan om just penningsystemet:  Jag har ingenting emot det.  Gruppens skapare ställde ett antal frågor till mig.

Av dessa frågor följde en dialog som jag här redovisar:

Lena Nockert frågor och mina svar:

1. Stämmer det att bankerna skapar våra pengar vid sin utlåning och att penningmängden i samhället då ökar?

Svar: Ja det stämmer, men det är bara en halvsanning. Centralbanker välden över skapar kopiösa mängder med pengar för att rädda kapitalismen från att krackelera. Kapitalismen som samhällssystem kräver ett ständigt tillflöde av kapital för att överleva. Annans brakar den samman. Det skulle med andra ord inte hjälpa att vare sig förstatliga banker och finansinstitut, eller förstatliga själva skaparprocessen av pengar. Vi behöver reformera kapitalismen.

2. Stämmer det att penningmängden i samhället minskar då lån amorteras, så att om alla lån återbetaldes skulle alla pengar i samhället försvinna?

Svar: Nej, det blir bara en omfördelning av pengar.

3. Stämmer det att alla pengar vi använder är någons skuld?

Svar: Ja, men det är även någon annans tillgångar. Med andra ord den kapitalistiska kapitalackumulationen. Eller den enes död är den andres bröd. Det är inte på något sätt bara giriga bankirer som tjänar på detta.

Om så skulle vara fallet skulle inte listan på världens rikaste personer se ut på detta sätt: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_v%C3%A4rldens_rikaste_personer#Lista_.C3.B6ver_v.C3.A4rldens_rikaste_personer_2013

Detta faktum döljs av att ensidigt fokusera på penningskapandet.

4. Stämmer det att pengar till räntorna inte skapas vid utlåningen och att penningmängden i samhället bara kan räcka till kostnaden för räntor på löpande lån genom ständigt nya större lån? Det vill säga att de nya lånen måste vara så stora så att de minst täcker amorteringar och räntor på gamla lån.

Svar: Ja. Så fungerar kapitalismen.

5. Stämmer det att räntorna därför tvingar fram en exponentiell tillväxt av skulderna/penningmängden i samhället?

Svar: Ja. Men det är inte penningsystemet som behöver denna exponentiella tillväxt. Det är det kapitalistiska samhället i sin helhet. Annars skulle hela kapitalismen krackelera.

6. Stämmer det att problemen med den stora skuldsättningen av personer, företag och stater är orsakade av detta sätt att skapa pengar?

Svar: Delvis, men det är en halvsanning. Orsaken till den stora skuldsättningen för vissa personer, vissa företag och vissa stater är orsakade av de obalanser som det kapitalistiska samhället i sin helhet skapar.

Stefan Persson H&M, IKEA-Kamprad och Apples och de stora livsmedelsjättarnas samt läkemedelsindustrins storägare lider inte på något sätt av den stora skuldbördan. Se artiklar ovan i denna tråd. Det Saudiska kungahuset och ryska oligarker lider inte heller av en tryckande skuldbörda.

Detta faktum döljs när man talar om penningsystemet istället att i klartext tala om det kapitalistiska systemet i sin helhet. Att fokusera på penningsystemet istället för att försöka förstå sig på kapitalismen i sin helhet, snarast något som fördunklar än att sprida ljus över de verkliga maktförhållanden som råder i världen idag.

Men kapitalismen behöver självklart ett ständigt inflöde av pengar för sin överlevnad. Därför behöver kapitalismen ett penningskaparsystem som tillför detta kapital. Detta har staten och kapitalet som ett gemensamt projekt. Det är här det stora dilemmat ligger. En planet med ändliga resurser kan inte klara av att härbärgera ett globalt samhällssystem som har detta – tillväxten – som en överlevnadsfaktor.

På detta replikerar  Johan Lindkvist. 

Jag tar här upp Lenas frågor igen och mina svar samt Johans repliker för att lättare se hur de hänger ihop. Det blir mycket att läsa.

Först en eloge till dig Johan. Trots att den finansiella världen inte är din profession, har du tillägnat dig en hel del kunskaper på området. Det gör att det blir intressant att föra en dialog med dig för mig. Jag har tillbringat 25 år inom branschen och fått med mig en del kunskaper.

Men jag är tämligen ödmjuk, när det gäller att komma med några trosvissa sanningar om vad vi bör göra för att bryta en, sedan länge, ohållbar trend. Här gäller det – menar jag – att inte låsa sig för någon patentlösning, utan att istället vara öppen för vilka olika lösningar som för tillfället är möjliga att uppnå på kort sikt, på medellång sikt och i framtiden. Målet för mig är att medverka till ett långsiktigt hållbart samhälle, ekologiskt, socialt och ekonomiskt.

När Lena frågade mig ett antal frågor på en allmän och generell nivå, svarade jag på samma övergripande nivå. Dina repliker är mer detaljerade och gör att det kan bli svårt och kanske ointressant för många att följa vår resa. Förhoppningsvis är det alltid någon som vill kliva på tåget. Om inte så blir vi väl en liten tapper skara so,m består av dig och mig. Kanske någon till ändå.

Jag ska även replikera på dina svar på mina tidigare frågor, när tiden så medger.  Så till dina repliker.

Lenas fråga 1:

1. Stämmer det att bankerna skapar våra pengar vid sin utlåning och att penningmängden i samhället då ökar?

Svar: Ja det stämmer, men det är bara en halvsanning. Centralbanker världen över skapar kopiösa mängder med pengar för att rädda kapitalismen från att krackelera. Kapitalismen som samhällssystem kräver ett ständigt tillflöde av kapital för att överleva. Annans brakar den samman. Det skulle med andra ord inte hjälpa att vare sig förstatliga banker och finansinstitut, eller förstatliga själva skaparprocessen av pengar. Vi behöver reformera kapitalismen.

Johan Lindkvist Replik på Rogers svar 1: Det är ingen halvsanning i Lenas påstående, däremot i Rogers svar. Centralbanken skapar med QE mkt riktigt pengar, sk centralbanksreserver och tillika fiat-valuta. Dessa pengar är dock inget vi vanliga dödliga har access till utan endast de storbanker och institut med RIX-konton – de kan således inte räknas in i ”våra” pengar. Vidare räddas inte kapitalismen som sådan med QE – bankernas ägare räddas, inga andra intressenter/aktörer i kapitalismen, snarare betalar alla andra.

Min kommentar:

Om kvantitativa lättnader se: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/fakta-sa-fungerar-kvantitativa-lattnader_7012767.svd

Lenas halvsanning är att det inte bara är privata banker som skapar pengar för att stimulera och rädda kapitalismen. Det gör även exempelvis Obamaadministrationen, ECB, BOJ (Bank Of Japan) och den kinesiska centralmakten. Penningskapar processen är med andra ord ett samprojekt mellan staten och kapitalet i global skala.

För att rädda bankerna och därmed kapitalismen sköt en hel hoper europeiska stater till kapital under finanskrisen 2008. Det är ju av den anledningen som skuldkrisen uppstod. Så jag förstår inte vad du ser som en halvsanning i mitt påstående, att det inte bara är privata banker som skjuter till kapital för att rädda kapitalismen i sin helhet. Det är i högsta grad en realitet. Det är snarare så att det är staten och kapitalet som samverkar för att upprätthålla den globala ekonomin, den kapitalistiska. Det är i den belysningen som jag ser förslag om att förstatliga penningskaparprocessen. Vad är att vinna på denna reform idag? Borde vi inte istället börja med att fundera på statens roll i det kapitalistiska samhället? Nästa punkt blir naturligtvis hur vi ska kunna ändra mattförhållanden i den kapitalistiska staten.

Sedan skriver du: ”Vidare räddas inte kapitalismen som sådan med QE – bankernas ägare räddas, inga andra intressenter/aktörer i kapitalismen, snarare betalar alla andra. ”

För alla av er som då och då ser på nyheter har väl kanske hört att Obamaadministrationen talat om att börja dra in de kvantitativa lättnaderna (QE). Det får direkt ett genomslag på världens alla börser som då blir skakiga. Det är hela det globala finansiella systemet som får en välgörande vitamininjektion av QE. Finansmarknadernas aktörer bävar för när QE ska börja dras in. Alla världens finansmarknader är dopad av QE. Det är med andra ord inte bara bankernas ägare som gynnas. Det är här du kommer så fel. Att du är i gott sällskap gör inte saken bättre. Det råder idag en mycket utbredd okunskap om hur de finansiella marknaderna fungerar bland den breda allmänheten. Det är förståeligt. Men att kritiker av den finansiellt styrda ekonomin idag inte försöker tillägna  sig åtminstone baskunskaper om de finansiella marknaderna är ett sorgärligt. Istället fastnar analysen på själva skaparprocessen  och giriga bankirer.

Du säger att dessa pengar inte kan räknas in i ”våra” pengar. Men oavsett vilket. Men vem är det som får stå för fiolerna? Det är de amerikanska skattebetalarna och den amerikanska allmänheten som får se välfärden försämras när lånen ska betalas av. Samma sak gäller i alla länder som varit med och gett stimulanser av lånade pengar.

Slutsats staten och kapitalet tillsammans blåser upp ekonomin genom att öka penningmängden i systemet och därigenom hålla kapitalismen vid liv och hålla börserna på gott humör. Att staten skulle ta över skaparprocessen skulle med andra ord inte få någon nämnvärd effekt, om inte statsmakten genomgår en genomgripande förändring.

2. Stämmer det att penningmängden i samhället minskar då lån amorteras, så att om alla lån återbetaldes skulle alla pengar i samhället försvinna?

Svar: Nej, det blir bara en omfördelning av pengar.

Johan Lindkvist Replik på Rogers svar 2: Här vet jag inte riktigt var jag ska börja…men en kredit hos tex SEB (dvs kundens fordran på fiat-valutan SEK) är en bokföringspost i SEBs böcker – detta är vad som menas med ”våra” pengar, dvs allmänhetens inlåning hos bankerna, och ingår i penningmängden.

När ett lån återbetalas så stryks denna post mot motsvarande tillgång hos SEB (dvs ”skuldbrevet” eller kundfordringen) och mängden total inlåning från allmänheten hos SEB minskar med samma belopp, dvs penningmängden minskar. Vet inte hur jag ska förklara det tydligare. Detta förklaras också tydligt i Riksbankens egen rapport, på s74: http://www.riksbank.se/…/2013/rap_finansm_130830_sve.pdf

Mitt svar: Ser vi till balansräkningarna hos de olika bankerna är det en oerhört komplex materia att reda ut, eftersom bankerna lånar av varandra i en enda stor härva. Det som du skriver ovan stämmer. Men bankerna går naturligtvis inte med på att de inte har några låntagare kvar. Det skulle vara lika bra för affären som om ingen längre köpte H&M kläder. Bankerna skulle självklart  ragga upp nya kunder och därigenom blir det bara en omfördelning. Nya fiktiva pengar skapas och ruljansen är igång igen. Det är det jag menar med en omfördelning av pengar.

3. Stämmer det att alla pengar vi använder är någons skuld?

Svar: Ja, men det är även någon annans tillgångar. Med andra ord den kapitalistiska kapitalackumulationen. Eller den enes död är den andres bröd. Det är inte på något sätt bara giriga bankirer som tjänar på detta.
Om så skulle vara fallet skulle inte listan på världens rikaste personer se ut på detta sätt: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_v%C3%A4rldens_rikaste_personer#Lista_.C3.B6ver_v.C3.A4rldens_rikaste_personer_2013

Detta faktum döljs av att ensidigt fokusera på penningskapandet.

Här instämmer du Johan, vilket förhoppningsvis innebär att jag kan få lite draghjälp med att inte så ensidigt fokusera på själva skaparprocessen av pengar utan, att även ta med hela penningprocessen. Då börjar vi tala om det kapitalistiska samhället i dess helhet.

De flesta inom diverse Facebookgrupper som tror sig vara synnerligen kunniga om hur pengar skapas glömmer bort tillgångssidan och ser enbart på skulderna. Då glömmer man bort kapitalackumulationen,   Det gör inte du Johan och det hedrar dig.

4. Stämmer det att pengar till räntorna inte skapas vid utlåningen och att penningmängden i samhället bara kan räcka till kostnaden för räntor på löpande lån genom ständigt nya större lån? Det vill säga att de nya lånen måste vara så stora så att de minst täcker amorteringar och räntor på gamla lån.

Svar: Ja. Så fungerar kapitalismen.

Johan Lindkvist Svar på Lenas påstående 4: Påståendet förutsätter att inga ränteinkomster (bank och sparande kund) används för att konsumera och då delvis även betala de som ska betala in räntor – detta är alltså inte sant. Vidare kan ”samma peng” cirkulera flera gånger och tom betala flera räntor. Grundproblemet här är alltså det faktum att pengar inte cirkulerar tillbaka fullt ut…utan ackumuleras hos några få med överskott, även känt som ”kapitalackumulation”.

Min kommentar: Det finns ju hur många varianter på hur mycket pengar människor har när de ska ta nya lån. Jag gick inte in på dessa i mitt svar till Lena . Försökte hålla svaret kort.

När det gäller grundproblemet som du beskriver – att pengarna inte cirkulerar – tror jag att vi kan nå samförstånd. Det stora problemet är att det finns kopiöst mycket pengar hos en mycket liten grupp människor. Efter att de ha konsumerat så mycket de orkar finns det ändå hur mycket pengar som helst kvar för dessa personer, vilket skapas på grund av kapitalackumulationen. De går då till de finansiella marknaderna. Det är här vi har de en av de huvudsakliga komponenterna av finanskapitalismen.

När en av världens rikaste män Carlos Slim började sälja guld på marknaden för något år sedan så rasade priset på guld. Några få aktörer kan med andra ord påverka hela guldmarknaden. I din analys så får de finansiella marknaderna en oförtjänt liten roll. Det är bankerna som penningskapare, som upptar, så gott som hela ditt intresse. Det gör att din analys haltar. Finansmarknadernas roll är en synnerligen  viktig faktor att analysera. När det gäller aktiemarknaden är bilden mer splittrad. Här är det de institutionella placerarna – fond och pensionssparande på global nivå – som har ett mycket stort inflytande över prisbilden. Den styrs i sin tur i hög grad av inflöde av kapital. Går världens börser dramatiskt ner kommer det att drabba värdsamfundet i sin helhet och inte bara några stormrika bankirer, som är en alltför vanlig vanföreställning bland debattörer på Facebook.

För att förstå dagens finanskapitalism är det helt centralt att förstå dessa mekanismer. Då gäller det att inte fastna vid ruta 1 skaparprocessen av pengar, utan ta ett kliv vidare i analysen och ta oss an de finansiella marknaderna. Annars haltar analysen. De åtgärder vi föreslår blir även lidande av den bristfälliga analysens.

5. Stämmer det att räntorna därför tvingar fram en exponentiell tillväxt av skulderna/penningmängden i samhället?

Svar: Ja. Men det är inte penningsystemet som behöver denna exponentiella tillväxt. Det är det kapitalistiska samhället i sin helhet. Annars skulle hela kapitalismen krackelera.

Här är vi överens. Bra så. Då kan vi tillsammans verka för att sprida ljus i denna fråga. Det behövs. Det vanliga är annars att tillskriva själva skaparprocessen denna egenskap. Penningsystemet är ju bara ett verktyg som används  av de som har makten i världen idag för att upprätthålla ett system som är gynnsamt för dem. På kort sikt ska väl tilläggas. På sikt kommer alla att drabbas av kapitalismens inbyggda logik och mänskligheten är hotad.

6. Stämmer det att problemen med den stora skuldsättningen av personer, företag och stater är orsakade av detta sätt att skapa pengar?

Svar: Delvis, men det är en halvsanning. Orsaken till den stora skuldsättningen för vissa personer, vissa företag och vissa stater är orsakade av de obalanser som det kapitalistiska samhället i sin helhet skapar. Det brukar benämnas kapitalackumulationen. De rika blir allt rikare och klyftorna mellan rika och fattiga ökar inom nationalstater idag, även om det skett en global utjämning. .

Stefan Persson H&M, IKEA-Kamprad och Apples och de stora livsmedelsjättarnas samt läkemedelsindustrins storägare lider inte på något sätt av den stora skuldbördan. Se artiklar ovan i denna tråd.

Det Saudiska kungahuset och ryska oligarker lider inte heller av en tryckande skuldbörda. Kina ligger idag 2:a i miljardärsligan efter USA. Dessa kämpar lider inte av någon personlig skuldkris.

Detta faktum döljs när man talar om penningsystemet, istället att i klartext tala om det kapitalistiska systemet i sin helhet. Det råder istället stora obalanser i det ekonomiska systemet såväl regionalt som inom enskilda nationalstater. Det har skett en utjämning mellan världsdelar, men inom nationalstarterna ökar ojämlikheten.

Att fokusera på penningsystemet istället för att försöka förstå sig på kapitalismen i sin helhet, är snarast något som fördunklar än att sprida ljus över de verkliga maktförhållanden som råder i världen idag.

Kapitalismen behöver självklart ett ständigt inflöde av pengar för sin överlevnad. Därför behöver kapitalismen ett penningskaparsystem som tillför detta kapital. Det är här det stora dilemmat ligger. En planet med ändliga resurser kan inte klara av att härbärgera ett globalt samhällssystem som har detta – tillväxten – som en överlevnadsfaktor.

Johan Lindkvist Svar på Lenas påstående 6: Skuldsättningen är en konsekvens av penningsystemet men orsakat av kapitalackumulationen – dvs för att kapitalackumulationen ska vara möjlig (och den är liksom målet med ett kapitalistiskt system) så måste kapitalet tas nånstans ifrån och om inte mängden kontant fiatvaluta (obs, sedlar och mynt eller motsvarande digitala kontanter – finns inte idag – dvs ej centralbanksreserver) följer tillväxten så måste andra pengar skapas…och i vårt nuvarande system så kan de endast skapas i form av bankskapade krediter.

Hade vi i stället alla haft våra insättningar direkt hos RIX (eller via bankerna, dvs via fullreservkonton) så hade vi inte haft samma skuldproblem. Kapitalisterna hade fortfarande kunnat ackumulera kapital men utan att skuldsätta oss andra – kreditsystemet leder dessutom till en automatisk överföring (utan arbete) av medel från kapitalskyldiga till kapitalägare. Detta är f.ö. räntans viktigaste funktion i systemet – att automatiskt utan prestation dränera de arbetande klasserna på frukterna av deras arbete och överföra detta till den kapitalägande klassen…

Min kommentar: Jag håller med dig fram till sista stycket. Men sedan skriver du:

” Hade vi i stället alla haft våra insättningar direkt hos RIX (eller via bankerna, dvs via fullreservkonton) så hade vi inte haft samma skuldproblem.”

Nationalstaten Sverige är inte nämnvärt överbelånad. Skuldberget ligger hos privatpersoner.

Dessa skulder är idag förknippade med boendet i mycket hög utsträckning. Så länge som priser på bostäder går upp i våra storstadsområden, hjälper det inte med att införa några fullreservkonton.

Skuldbördan för de nyinträdande på bostadsmarknaden kommer att öka ändå. För att komma år skuldbördan är det med andra ord bostadspolitik och regionalpolitik som behövs. En förändrad penningskaparprocess är inte lösningen på dagens svenska privata skuldproblem.

Du fortsätter ”Kapitalisterna hade fortfarande kunnat ackumulera kapital men utan att skuldsätta oss andra – kreditsystemet leder dessutom till en automatisk överföring (utan arbete) av medel från kapitalskyldiga till kapitalägare.”

Orsaken till skuldsättningen är just kapitalackumulationen. Genom att en liten grupp människor världen över äger en allt större del av kapitalet, tvingas allt fler att skuldsätta sig för att ha råd att bo och upprätthålla konsumtion och levnadstandard. Så länge kapitalackumulationen fortgår kommer skuldsättningen att fortsätta, alternativet är en allt större akut fattigdom.

Kapitalismen måste få avsättning för sina produkter. När människor inte längre har råd att betala för att leva, återstår att leva på kredit. Detta oavsett vilket penningsystem vi inför. Det är det med andra ord det kapitalistiska grundproblemet med kapitalackumulationen vi måste komma åt. Att då fokusera på en penningreform döljer detta faktum.

Du fortsätter: ” kreditsystemet leder dessutom till en automatisk överföring (utan arbete) av medel från kapitalskyldiga till kapitalägare. Detta är f.ö. räntans viktigaste funktion i systemet – att automatiskt utan prestation dränera de arbetande klasserna på frukterna av deras arbete och överföra detta till den kapitalägande klassen…

Så är det. Men orsaken är som jag sagt tidigare kapitalackumulationen och de extremt dyra bostäderna i storstäder vilket gör att människor tvingas skuldsätta sig.  Alternativt är att flytta från storstäder, men där finns ju inte tillräckligt med jobb.

Om människor börjar flytta ut från storstäderna, vilket vore lämpligt om vi ser till resiliensen (motståndskraften), kommer bostadspriserna falla dramatiskt i storstäderna. Det ger möjlighet för de nytillträdanden, men kommer att sätta massor med människor som idag är högt belånade i en hopplös situation när priserna på bostäderna dramatiskt understiger deras lån.

Slutligen vill jag tacka för ett viktigt och stimulerande samtal och hoppas på att vi tillsammans kan hitta lösningar för hur vi ska flytta fram våra positioner mot en mer hållbar värld.

Bankernas och de finansiella transaktioneras roll i en globaliserad ekonomi

Inledning

I flera Facebookgrupper förs livliga diskussioner om dagens penningsystem. Bankerna skapar pengar ”ur luft” utan att ha täckning för de lån de beviljar sina kunder. Av de skapade pengarna tar sedan bankerna ut en ränta. Detta leder till en kreditexpansion som ökar exponentiellt. Detta leder även till att en motsvarande exponentiell tillväxt krävs. Var och en som ägnar en tanke åt detta inser att det inte är rimligt att vi lever som om vi hade flera jordklot att hämta resurser från.

Efter finanskrisen år 2008, där staten fick gå in och räddade banker i kris blev denna fråga satt i blixtbelysning. Det kan inte vara rimligt att bankerna ska kunna tjäna kopiösa mängder pengar och när det sedan blir kris, då kommer staten in och räddar bankerna, för att de är så samhällskritiska att det skulle skada samhället i sin helhet för mycket att låta dem gå i konkurs. (To big to fail). Skattebetalarnas roll blir att stå för förlusten, bankernas ägare och Top-management tjänar astronomiska belopp. Det är inte konstigt att detta väcker starka känslor världen över.

Det är så här orimligt vårt globala kapitalistiska system fungerar. Få kan väl tycka att det inte behövs en rejäl renovering av hela detta system. Frågan är Vad?

Det finansiella systemet tillväxt

I den globala kapitalismen är det de finansiella transaktionerna som under ett antal år blivit de helt dominerande inslaget:

”På 70-talet, innan finansmarknaderna släpptes fria, var den dagliga handeln med varor och icke-finansiella tjänster tio gånger större än de finansiella transaktionerna. För 25 år sedan var båda aktiviteterna ungefär lika stora. Men 2010 motsvarar allt världen producerar i form av varor och tjänster bara sex procent av de sammanlagda globala finansiella transaktionerna. Den reala ekonomin krymper alltså på bekostnad av den finansiella. Det är svansen som viftar med hunden. Eller som en marxist skulle säga: kapitalet tränger ut arbetet.”

Källa: http://tidskriftenrespons.se/recensioner/gar-demokrati-och-globalisering-att-forena-3

Om denna trend fortsätter kommer den reala ekonomins del av transaktionerna att vara i det närmaste utraderad inom en 10 års period.

Går demokrati och globalisering att förena?

Under den rubriken recenserar Björn Elmbrant bok

”The Globalization Paradox

Democracy and the Future of the World Economy”

”Den amerikanske ekonomen Dani Rodrik hävdar i The Globalization Paradox att demokrati, nationalstat och globaliserad ekonomi inte går att förena. Han pläderar för en moderniserad variant av det system som fanns 1945–1971 och som bland annat innehöll restriktioner för kapitalrörelser.

Man får helt enkelt välja:

En som funderat mycket på dessa frågor är Dani Rodrik, ekonom vid Harvard. I The Globalization Paradox, som knappast uppmärksammats alls i svenska tidningar, hävdar han att tre fenomen är omöjliga att på en och samma gång förena: demokrati, nationalstat och en stark globaliserad ekonomi. Man måste i praktiken välja bort en av de tre. Rodrik skissar på några kombinationer:

1) Att man undviker en fullskalig globalisering för att i stället bygga upp ett förtroende för demokratin inom nationalstatens ram. 2) Att man behåller nationalstaten men släpper fram en obegränsat globaliserad ekonomi, vilket betyder att demokratin tar allvarlig skada. 3) Att man för att tämja globaliseringen försöker globalisera demokratin, flytta upp den på en högre nivå, på bekostnad av nationalstaten. ”

” Rodrik har en egen utopi. Han vill att vi ska pröva om det går att konstruera en modern variant av Bretton Woods­uppgörelsen för handeln i världen. Den var i kraft under nära tre decennier efter andra världskriget. Det var ett system som utan tvekan gav en kick åt investeringar, välstånd och trygghet. På den tiden hade de enskilda länderna frihet att dansa efter sin egen pipa, så länge de tog bort en del tullar och andra hinder och behandlade alla handelspartners lika. Men en klar skillnad jämfört med i dag är att då fanns det stora möjligheterna att ålägga kapitalrörelserna restriktioner. Det berodde på att arkitekterna av Bretton Woods, ekonomen John Maynard Keynes och andra, inte trodde att fria kapitalrörelser skulle vara bra för den ekonomiska stabiliteten.”

Intresset för Rodriks förslag har väl inte varit så där överdrivet stort hos världens beslutsfattare. Den strider ju mot hela globaliseringstanken – med fria kapitalrörelser som en av hörnstenarna.

Social demokrati kontra plutokrati

Social rättvisa

Social demokrati, med en konstpaus mellan orden, sa Håkan Juholt och satte fokus på  två bärande begrepp för S. Social rättvisa och demokrati är två honnörsord som burit upp rörelsen historiskt och har fortfarande samma idéburna slagkraft.

På ett seminarium den 14 april 2011 på kulturhuset i Stockholm deltog Thomas Pogge, [1] professor vid Yale University, USA. I snabb takt rev han av ett antal powerpointbilder som alla visade att ojämlikheten hade ökat i USA sedan 1970- talet.  Det är en liten superrik elit som blivit än rikare.  Tomas Pogge är i gott sällskap.

I program ‘Left behind’ på CBC (Kanadas motsvarighet till BBC, public service radio/teve) beskrevs den ekonomiska utvecklingen i USA och Kanada från 1950-talet och fram till idag. Ojämlikheten har sedan 1980-talet ökat i Tyskland, Sverige, México och Japan. Men epicentrum för den ojämlika utvecklingen är i USA. De rikaste 400 personerna i USA äger mer än 150 miljoner människor äger tillsammans. Genomsnittslönerna i USA har stagnerat sedan 1970-talet. Sedan 2001 har åtminstone 50 procent av befolkningen, inflationsjusterat, haft stagnerade eller minskade inkomster i USA. Den rikaste procenten tjänade på 1970-talet omkring 9 procent av den totala nationalinkomsten i USA. Nu tar den rikaste procenten in mer än 20 procent av BNP. Mitt i recessionen under finanskrisen 2007, tog den rikaste procenten in 23.5 procent av den totala nationella inkomsten. Enligt Robert Reis har vi inte sett så stora inkomstskillnader sedan 1928 året innan den stora finanskrisen på 1930-talet. Den stora inkomstskillnaden var en huvudsaklig orsak till 1930-talskrisen. De flesta arbetare tjänade inte tillräckligt för att få ekonomin att fungera (keep the economy going). Istället för att investera i jobbskapande aktiviter stoppade de rika in sina pengar i aktiemarknaden och skapade en ohållbar tillväxt på Dow Jones. Detta tillsammans med en avreglerad finansmarknad skapade det kraschen på Wall Street 1929. [2]

För att få fart på ekonomin och komma ur depressionen skapade Franklin D. Roosevelt the New Deal. Den nya given innebar stöd till industrin, jordbruket och igångsatte offentliga arbeten, bland annat vägbyggen. Bönderna fick låna pengar för att köpa moderna maskiner till jordbruket. Fackföreningarna fick rätt att förhandla om löneavtal för sina medlemmar och man stiftade lagar om socialförsäkringar. [3]

För att se till att inte en liknande katastrof skulle inträffa igen skapade Franklin D. Roosevelt ett antal lagar som bland annat gav ålderpensioner och reglerade bankerna. Den här politiken möjliggjorde den gyllene åldern efter kriget. Vi rörde oss mot jämlikhet säger Robert Reich. Orsaken var starka fackföreningar, förstklassig infrastruktur och god utbildning. Det var förvisso så att kvinnor och minoriteter hade det sämre ställt men på 1960- och 70-talet började nationen ge allt fler större möjligheter.

Även Kanada började en gyllene era efter kriget. Under efterkrigstiden och fram till slutet på 1970-talet närmade sig Kanada USA när det gäller BNP (Bruttonationalprodukten) och gick om USA när det gäller välfärdssatsningar. Det var den tiden när människor gick med i facket och krävde högre löner, bättre arbetsmiljö och bättre förhållanden på arbetsplatserna. Välståndet var baserad på sociala kontrakt mellan affärsverksamheten, arbete och regeringen. Reallönerna i Kanada dubblerades mellan 1950 -1970. Det var ok att företagen tjänade pengar, men i gengäld skulle företagen ge anständiga löner och betala skatt. Tillväxten medförde att utbildning, hälsovård och pensioner kunde förbättras. Den gyllene eran var baserad på en hel del samverkande faktorer. Företagen var lönsamma och var nöjda med att vara i Kanada. Regeringar var inriktade att se till de stora befolkningsgruppernas behov. Det fanns ett hot från kommunismen. Företagarna ville visa att arbetare kunde behandlas anständigt under kapitalismen som hade ett legitimitetskrav från människor. En kapitalism med ett mänskligt ansikte.

På 1970-talet började företagen i USA och Kanada att få lönsamhetsproblem. Oljekrisen och internationell konkurrens från Tyskland och Japan var bland annat orsak till dessa problem. Den här krisperioden skapade en stagflation. Stagnation, hög inflation och hög arbetslöshet samtidigt. Människor började säga att vi inte längre har råd med välfärdstaten. Keynes idéer kom ut modet och Milton Friedmans och Chicagoskolans idéer började ta över det ekonomiska tänkandet. Den nyliberala eran tog sin början. Politiskt var det Ronald Reagan, Margret Thatcher och i Kanada Martin Brian Mulroney som stod för nytänkandet.

Regeringen skulle inte längre hålla på med det som de tidigare gjorde. Istället skulle de lämna över så mycket som möjligt till marknaden. Det är den här politiken som går under namnet Washington Consensus, nyliberalism eller globaliseringen. Välfärdspolitiken och staten framstod nu som ett problem för företagande snarare än som en naturlig del av kontraktet mellan arbete och näringsliv. Företagen behövde expandera för att återfå sin lönsamhet.

Den nya ordningen möjliggjordes av att den tekniska utvecklingen skapade en ökad automation. Produktiviteten, produktion per arbetad timme ökade. Många av de arbetsuppgifter som var tämligen välavlönade automatiserades. Andra försvann med globaliseringen till låglöneländer. Även här var det ett teknikskifte som möjliggjorde utflyttningen. Ny teknik med salteliter och global IT, tillsammans med bättre fartyg och hamnhantering möjliggjorde att varorna producerades i låglöneländer och transporterades tillbaks till Nordamerika för konsumtion. En växande del av produktionsapparaten började flyttas till låglöneländer.

Regeringarna Reagan, Thatcher och Mulroney hjälpte till i denna process för att förhindra fackföreningar att ställa sig i vägen för utvecklingen. Fackföreningarna marginaliserades och människor fick hitta nya ställen att försörja sig på. Nya jobb dök upp. Mot slutet av 1970-talet började finanssektorn att avregleras. Denna process fortsatte sedan under 1980 – och 90-talet. Finanssektorn började generera enorma belopp som lockade till sig människor. Som symbol för de nya jobben står ”Yuppien” young urban professional” eller ”young upwardly mobile professional”. Unga välutbildade medelklass personer började arbeta inom finanssektorn som växte dramatiskt. En ny klass av investerare och hedgefondsförvaltare växte fram. Finanskapitalet kom allt mer att leva ett liv vid sidan av den traditionella bankrollen, som är att låna ut pengar till företag och privatpersoner.

Dessutom växte det fram en ny välutbildad elit som arbetade inom marknadsföring, public relation (PR), media, underhållning, juridik, ekonomi och inom den kunskapsbaserade ekonomin. Andra grupper som blev vinnare i den globala dansen var idrottsstjärnor och mediakändisar som tävlade med finansknuttar om att tjäna mest pengar. Västvärlden skulle plocka jobben som låg högst i förädlingskedjan, resten skulle fasas ut genom automation eller go global. Den här gruppen bildar den nya eliterna och är sammankoppad med de riktigt superrika.

Växte gjorde även den arbetsintensiva servicesektorn. I den här gruppen har vi alla människor som arbetar med andra människor exempelvis skola, vård och omsorg. Men ännu mer växte dagvaruförsäljning, caféer, restauranger och diverse serviceyrken. Lönerna var här ofta så låga att det krävdes flera arbeten för att kunna få ekonomin att gå ihop.

Flexibiliteten var nyckelordet. Företag ville i mindre utsträckning ta ansvar för fast anställd personal. Istället blev allt fler ”fria agenter” småföretagare som fick sälja sin arbetskraft på den fria marknaden. Unga med hög utbildningen hade en ganska bra resa, men det var en katastrof för äldre och lågutbildade.

I Europa höll exempelvis Tyskland, Frankrike och de skandinaviska länderna mot denna utveckling med ett relativt högt skatteuttag med progressivitet som dämpade effekten av ojämlikheten. Dessutom var fackföreningarna starkare i Europa än i USA och Kanada.

Medelklassen fick allt svårare att få ekonomin att gå ihop och börjar leva på lån för att kunna behålla sin levnadstandard. Efter finaskrisen 2008 är nu ojämlikheten i USA i partitet med Rwanda och Uganda. Trots att USA är en avancerad demokrati. Utvecklingen i Europa börjar allt mer likna den i USA och Kanada.   

I programmet ställer man frågan: Hur kan man i en demokrati få genom en politik som så uppenbart missgynnar 99 procent av befolkningen? En befogad fråga som ställs i programmet. Svaret som Tomas Frank ger är att man inom eliten satsade rejält med pengar på tankesmedjor och lobbyverksamhet för att ändra människors normsystem. Republikaner och demokrater hade dessförinnan varit överens om välfärdsstatens betydelse. Nu började välfärdsstaten ifrågasättas. Den kostade för mycket och tvingade människor att betala för mycket i skatt. Sedan dess har skatterna minskats så att de redan mycket rika har blivit ännu rikare som Warren Buffett, konstaterar ovan. Ronald Reagan blev symbolen för den nyliberala ekonomiska politiken. Men nyliberalismen var inte tillräckligt säljande i sig.

De rika startade det kulturella kriget som man talar om i USA. För att lyckas få en majoriter för sin politik riktades marknadsföringen istället främst till de värdekonservativa idéerna. Det kulturella kriget går tillbaks till 1960-talet. Udden riktades mot avvikare i samhället; vänsterradikala, kulturarbetare, mediemänniskor, Hollywood stjärnor, Vietnamkrigsmotståndare, drogmissbrukare, homosexuella, transvestiter, ”dropouts”, feminister, sexuell lössläppthet, brist på religiösa värden och brist på normer och brist på ordning och reda. Det var med denna infallsvinkel som Richard Nixon blev vald. Mot allt detta som skapade oordning ställdes mot moral, normer och ordning och reda som Nixon och Ronald Reagan stod för. Han symboliserade även den starka handlingskraftiga mannen, som inte bara pratar utan får saker gjorda. Han lyckades ställa USA rätt igen med start i Kaliforninen. Han drev en hätsk kampanj mot de ovanstående uppräknade grupperna. Det värdekonservativa budskapet kopplades till amerikansk religiositet och individualism. Marknaden framställdes som en mer demokratisk form än den politiska demokratin. Vetenskapen ifrågasattes och kristna värden sattes i dess ställe. Bibelns skapelseberättelse fick ökat spelrum och vetenskapliga förklaringar ifrågasattes av ledande republikanser. Modernismens relativa värden ifrågasattes. En kristen höger kom med enkla svartvita förklaringar till livets alla skeden. Marknaden målades upp i religiösa termer och var tillsammans med Gud svaret på alla livets frågor, såväl i stort som i smått. Med den här marknadsföringen, att tala om moral istället för ekonomi, lyckades eliten hålla fokus ifrån att klyftorna mellan de superrika och resten av befolkningen ständigt växte. Oppositionen blev också alltmer fragmenterad. NGO:s drev sina frågor utan att ha ett helhetsperspektiv på de politiska händelserna. Ju mer de olika minoritetsgrupperna agerade desto mer stärkte de konservativa motkrafterna, ”Verklighetens folk” för att använda KD-ledaren Göran Hägglunds uttryck.

De frågor som den kristna högern tar upp är mycket varierande. En av dem är motståndet mot fri abort. De många republikanska tankesmedjorna har varit synnerligen framgångsrika i deras marknadsföring. De har tillgång till ofantliga summor pengar för att sprida denna information i media. Dessutom spelar media med i denna dramaturgi och är part i målet. Den politik republikanerna gynnar främst är den rikaste procenten av det amerikanska folket. Men genom att starta krig mot den kulturella eliten har de istället hittat en ny fiende. Det är diverse Hollywoodmediala människor, studerande på college, homosexuella, kulturmänniskor och feminister som är de verkliga bovarna för ”verklighetens folk”. De tror att de vet bättre än du. Här har vi eliten som måste hållas kort. Idag är klimatfrågan en sådan symbolfråga. En elit som ska komma och tala om för oss vanliga människor att vårt klimat är hotat. Vem tror de att de är? Det finns inga bevis. Det är bara propaganda från eliten och den verkliga eliten spelar med i denna skickligt dramaturgiska teaterföreställning  och skänker villigt stora belopp till dessa grupper och tankesmedjor som ihärdigt pumpar ut det värdekonservativa budskapet.

I Kanada är situationen nästan lika ojämlik som i USA. Det menar Linda McQuaig som under många år arbetat med ekonomiska fördelningsfrågor i Kanada. När det gäller välfärdstatssatsningar låg Kanada före USA i under de gyllne åren från krigsslutet till slutet på 1970-talet. Det har därför tagit lite längre tid att rusta ner välfärden. För topprocenten har det skett en drastisk förändring. På 1960-talet hade topmanagement löner som var 20-30 gånger så höga som genomsnittslöner. Det tyckte många var oanständigt höga löner då. Idag har de löner som är 200-250 gånger så höga. Än värre om blir klyftorna om vi tittar på den lilla grupp superrika promillen av Kanadas löntagare ser vi att det är de som har blivit helt oanständigt rika. Deras andel av den totala nationella inkomsten är större än någonsin tidigare i historien. Om vi ska göra bokslut efter 30 år av nyliberalism så har det inte riktigt blivit som vi blivit lovade. Det var inte åt alla lycka bär. En liten grupp superrika har berikat sig men medelklassfamiljer tvingas arbeta mer för att hålla sin levnadstandard. Jämför vi med 1950 – talet kunde en familj leva på en inkomst, det går för de flesta människor inte idag. Kanada är hack i häl med USA när det gäller ojämlikhet. Ojämlikheten växer dessutom snabbare i Kanada än i USA sedan mitten på 1990-talet. De 20 åren som ledde fram till finanskrisen tog topprocenten en tredjedel av nationalinkomsten.

På 1970-talet hade det varit omöjligt att motivera så kopiösa löneskillnader. Människor skulle ha reagerat på det omoraliska i dessa klyftor. Om man arbetar mycket kan man möjligen vara värd några gånger mer i lön. Men det finns ingen som kan vara värda 200-250 gånger mer. Löneökningen gick inte att motivera på några sakliga grunder. Top management hade inte blivit 250 gånger så produktiva. Genom att pressa tillbaka fackföreningar och förändra människors normsystem, med en massiv medial påverkan, lyckades eliten med konststycket att ta över det republikanska partiet och ändra amerikanernas norm och värdesystem. De som kritiserade de kolossala klyftorna uppfattades som avundsjuka och förstod inte att stora klyftor gynnade tillväxten i samhället och jobben. Skatten har även blivit allt mindre progressiv.

På samma sätt som i USA har det skett ett skifte i Kanada från industrijobb till servicejobb. Otryggheten för stora grupper av arbetskraften har inte varit så stor sedan välfärdstaten började byggas på 1930 talet. Det är lätt att åka ur den ordinarie arbetsmarknaden. Linda McQuaig pekar på de skandinaviska länderna som föredömen. Men nu är vi på väg åt samma håll. I programmet hävdas att vi i Skandinavien och Tyskland lyckats med att upprätthålla de sociala kontrakten, mellan företag, arbete och staten. Det har man inte i Kanada. Men hur är det egentligen i Tyskland? Arbetskraften har fått hålla tillbaka sina lönekrav och näringslivet har blivit mer konkurrenskraftiga. Hur står det till i Sverige? SNS-rapporten (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) om inkomstfördelningen i Sverige, pekar på att klyftorna har ökat i Sverige sedan 1980-talet. Orsaken är främst inkomsten av kapital.

Nedan finns en referenslista som jag bifogar från CBC:s hemsida.

Resources

Left-Behind Participants

Neil Brooks, professor of tax law and policy at Osgood Hall Law School, and co-author of The Trouble With Billionaires.

Alex Himelfarb
, Director of the Glendon School of Public and International Affairs at York University and former clerk of the Privy Council.

Robert Frank, professor of economics at Cornell University and author of The Darwin Economy: Liberty, Competition and the Common Good.

Thomas Frank, columnist for Harpers Magazine and author of Pity the Billionaire: The Hard-Times Swindle and the Unlikely Comeback of the Right.

Anne Golden, president of The Conference Board of Canada.

James Laxer, professor of Political Science at York University and author of Beyond The Bubble: Imagining a New Canadian Economy.

Linda McQuaig, columnist for the Toronto Star and co-author of The Trouble With Billionaires.

Robert Reich, former US Secretary of Labor in the Clinton Administration and author of Aftershock: The New Economy and America’s Future.

William Watson
, professor of economics and McGill University and columnist for The National Post and the Ottawa Citizen.

Richard Wilkinson, epidemiologist and author of The Spirit Level: Why Equality if Better for Everyone [4]

Ett framtidsperspektiv

När Tomas Pogge började tala om framtiden så menade han att om vi för utvecklingen i tangentens riktning kommer globaliseringen att utjämna mellan olika grupper och världsdelar, mellan väst och tillväxtländerna, mellan olika etniska grupper och mellan män och kvinnor. Däremot kommer klyftorna inom dessa grupper att öka markant. Klyftorna kommer att öka inom nationalstaterna, inom världsdelar, inom etniska grupper och inom grupperna män och kvinnor. Möjligen kommer det att ske en förändring i Kina, där man nu börjar fokusera på att även få med de fattigaste i utvecklingen och inte bara en allt mer välmående över – och medelklass. I Brasilien har de extremt fattiga lyfts upp en liten bit ur fattigdomsträsket under ledning av Lula de Silva. Olika organisationer kan även vara med och bidra till att även de Tomas Pogge fattigaste får möjlighet att lyfta sig ur deras armod. Men tendensen är ändå tydlig menar Tomas Pogge.

Enligt Leif Pagrotsky har Europa haft den sämsta ekonomiska utvecklingen i världen sedan EU sjösattes. Det är denna svaga utveckling som nu visar sig i stora delar av Europa.  Andra delar av Europa har den ekonomiska utvecklingen däremot gått mycket bra. Tyskland är den stora vinnaren av eurosamarbetet och har även pga att hålla nere lönerna lyckats att klara den internationella konkurrensens.  Men det innebär att fackföreningsrörelsen tvingats på reträtt och klyftorna i landet ökar.  Sverige har klarat sig bra i den internationella konkurrensen på grund av att vår exportindustri gått så bra, inte minst på grund av att vi inte är med i eurosamarbetet och fått konkurrensfördelar med vår svagare krona. Nu har kronan istället stärkts. Men klyftorna i Sverige ökar och har ökat sedan början av 1980-talet. Det här är väl inte direkt den utveckling som en socialdemokrat kan skratta sig lycklig åt.

Demokratin eller plutokrati

Hur står det då till med demokratin i världen?  USA som historiskt tagit på sig rollen att vara demokratins internationella försvarare har uppenbara problem på hemmaplan.

Anna Laestadius Larsson skrev i sin kolumn i SvD i våren 2011 under rubriken ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”:

I Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain har folket rest sig mot sina diktatorer, krävt frihet och jämlikare samhällen.

Trots den grönskande våren och solen som värmer i nacken är väl kanske inte allt så tipp topp här hemma heller. Det finns en del att diskutera när det gäller skolan. Och integrationspolitiken. Inkomstskillnaderna ökar. Och vi har fått ett nytt politiskt ­begrepp: utanförskapet. Men om någon skulle få för sig att fråga svenska folket om vi tror att det kommer att bli en revolution i vårt land de närmaste hundra åren skulle nog de flesta, efter att det första nervösa skrattet lagt sig, svara ett rungande nej.

När CBS News i samarbete med Vanity Fair i slutet av februari ställde frågan till närmare tusen amerikaner svarade 45 procent ja. Nästan hälften av amerikanerna tror att det kommer att bli en ny amerikansk revolution inom de närmaste hundra åren. [5]

Ganska många jag talat med har tagit upp revolutionerna i norra Afrika och ser det som en början till något som även kan smitta av sig till Kina. Det finns en stark tilltro till att demokratin kommer att segra i dessa länder. Även i Kina kommer demokratin till slut att slå genom. Däremot är Anna Laestadius Larssons infallsvinkel inte förekommande bland de jag talat med. En ny amerikansk revolution i det demokratiska USA kan låta främmande. Det är väl bara att använda röstsedeln om de är missnöjda och rösta fram ett alternativ. Anna Laestadius Larsson fortsätter:

”Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefs ekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz.” [6]

Artikeln kan även läsas i Vanity Fair. [7] När nobelpristagare Joseph Stiglitz skrev detta i Vanity Fair fanns det bara teapartyaktivister ute på gatorna och demonstrerade. Nu har de fått konkurrens av nya grupper som visar sitt missnöje mot finanskapitalet och arbetslösheten. Det kan utveckla sig till en mycket dramatisk valkamp i USA nästa år. Men frågan är om det gör så stor skillnad om demokrater eller republikaner vinner. Det verkar vara viktigare att det dyker upp fler med Warren Buffett, Bill Gates, Georges Soros, Percy Barnevik och PG Gyllenhammar bland näringslivets folk. Det är ju bland dessa entreprenöriella matadorer som de verkligt avgörande besluten fattas. Money talks.

USA är även i gott sällskap.  De länder som idag växer och får en allt mer ekonomiskt dominerande ställning har väl inte demokratin som det mest högprioriterade.  Kina och Ryssland bedrivs idag som jättekoncerner och bedömer den internationella agendan från strikt affärsmässiga grunder. I en koncern är demokration inte på något sätt någon viktig framgångsfaktor.  I Indien är korruption och kastväsendet hinder för att en demokrati värt namnet ska utvecklas. Ett Europa på dekis ekonomiskt sätt, kommer att få det allt motigare att sprida budskap och demokrati och mänskliga rättigheter. Vem bryr sig?

Inte heller på det demokratiska området har den internationella utvecklingen gått S väg. Den internationella socialdemokratiska berättelsen och social rättvisa och demokrati stämmer inte alls med hur världen faktiskt håller på att utvecklas.  För några år sedan hade vi en studiecirkel inför EU-valet. Studiematerial var skrivet av Margot Wallström och Anders Färm om ”Folkets Europa”.  Idén var att Europa skulle utvecklas från ett elitprojekt till ett socialt Europa.  Om vi idag skulle åka till Grekland, Spanien, Italien, Portugal eller Irland och tala om ett socialt Europa skulle vi nog antagligen bli betraktade som lite efterblivna och uppe i det blå. Vad är det för värld S talar om? Kom ner på jorden och se hur saker och ting verkligen förhåller sig istället för at berätta sagor. EU har just de senaste åren visat sig vara just det elitprojekt som ligger så långt från S värderingar man någonsin kan komma.  Som reaktion mot den ökade ojämlikheten växer det sig fram allt starkare högernationalistiska rörelser som är motståndare till en alltför stor invandring, men framförallt börjar dessa grupperingar samla missnöjet mot ett EU-projekt i fritt fall.

Det ska bli intressant att se hur S denna gång ska lägga upp valstrategin inför EU-valet 2014.  Vad har framtidspartiet S att säga om utvecklingen i Europa?  Hittills har det varit mycket tyst från S sida. Det helt orimliga att till alla pris rädda tyska och franska banker borde väl inte vara så svårt för S att skapa en motpolitik mot.  Men det är tystnad tagning som gäller.

Istället kommer kritiken lite oväntat från helt andra håll.  På World Economic Forum i Davos, där världens eliter samlas, har kapitalismens kris diskuterats i flera år. Financial Times tar upp liknande tema. IMF-rapporter tar upp ojämlikheten som en orsak till finanskrisen. Men S verkar vara oförmögna att formulera en egen ekonomisk politik.

I Sverige får vi läsa Andreas Cervenka och Anna Laestadius Larsson i SvD för att få systemkritik presenterad för oss.  På A-smedjan och i Dagens Arena kan vi av och till läsa en del klarsynta artiklar, men de verkar hittills inte lätt till en likaledes klarsynt ekonomisk politik från S-ledningen. De verkar istället vars fullt upptagna med att lappa ihop ett sargat parti. Sedan gäller det att manövrera sig i valen 2014. Politiken verkar få komma i tredje hand.  Förhoppningsvis sker en del analys av nuläget, med ett perspektiv, igår – idag – imorgon inom S som ännu inte har lett till praktiska åtgärder. Det behövs verkligen för att S ska komma från sin hoppiga och osammanhängande ekonomiska politik.

Morgondagens utmaningar

De krafter och rörelser som vill tillhöra morgondagen måste redan idag presentera en politik som för in i morgondagen. Sedan Romklubben presenterade sin rapporet på 1970-talet har det stått klart för alla som följt någorlunda följt med i debatten att vår civilisation står inför mycket stora utmaningar.  Erich Fromm som på 1970-talet läst Romrapporten baserar sina slutsatser på detta.  Idag mer än 30 år senare inser vi att det är samma problem som vi idag brottas med som det Erich Fromm skrev om. Ändlösa internationella konferenser för att upprätthålla skenet av att världssamfundet är handlingskraftiga.  I själva verket är det mest prat och mycket lite verkstad. När det gäller hållbarheten – ekologisk, social och ekonomisk behövs en kraftsamling om vår civilisation ska ha någon långsiktig framtid att se fram emot.

Hur vi ska komma från prat till verkstad återkommer jag med i nästa blogginlägg.

Kommande blogginlägg: Vår tids största utmaningar. Lösningen på globala utmaningar måste hittas på global nivå.