Vad bör göras?

Vad bör göras?

I boken Kollaps, Livet vid civilisationens slut behandlar David Jonstad de stora utmaningar människan står för idag. Jag kommer att hänvisa till boken med DJ + sidnummer.

Vi står inför en hotande energi -, ekologi – och ekonomisk kris. Dessa tre E samverkar även med varandra och – om vi inte hittar lösningar – förstärker effekterna av varandra och påskyndar en global kollaps där hela vår globala civilisation står på spel. Jag skulle vilja gå ett steg längre och tala om att hela mänskligheten hotas av utplåning om inte dagens trender kan brytas. Läget är minst sagt prekärt.

På det ekonomiska området tar David Jonstad upp hur det moderna banksystemet växte fram pengar skapades ur intet och på dessa pengar tog bankerna ut ränta. Det leder till att ekonomin hela tiden måste växa för att vi ska ha råd att betala amorteringar och ränta. Skuldekonomin växte fram. Fördelen med att hela tiden sätta pengar i omlopp och penningflödet hela tiden växer är att ekonomin växer och detta – tillsammans med billig energi – har skapat det välstånd som många av oss har idag. (DJ sid 49).

Dock inte alla. I miljard människor lever på svältgränsen och ytterligare flera miljarder lever under mycket knappa förhållanden här på jorden. Så frukterna av den ekonomiska utvecklingen är synnerligen ojämnt fördelade och skapar hela tiden sociala och ekonomiska obalanser.

För att råda bot på detta är det idag en alltmer spridd uppfattning att det behövs en penningreform som tar oss ur skuldekonomin. I grova drag går den ut på det som Andreas Cervenka tar upp i denna artikel: http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/

1.) Att IMF har börjat diskutera en penningreform enligt Chicagoplanen är synnerligen glädjande. Staten tar över skaparprocessen av pengar och kräver full kapitaltäckning av bankerna. Det är på en internationell nivå som denna fråga måste lösas för att få den genomslagskraft den behöver. För att klara de stora utmaningar som människan idag står inför krävs stora globala förändringar Extra glädjande är det att även Världsbanken och World Economic Forum i Davos, där världen eliter träffas, talar om de stora utmaningar vi står inför. Det finns uppenbarligen en krismedvetenhet på denna nivå. Det innebär självklart inte att gräsrotsengagemang är bortkastad tid. Det behövs nytänkande på alla nivåer på Jakobs stege.

 

2.) Det som är bra för IMF är ett steg bakåt för oss Socialdemokrater. Chicagoplanen är en i liberal plan och är inget bra redskap för att använda som kompass för Socialdemokratiska visioner. Vi måste gå betydligt längre än så i vår analys. Då gäller det att få hela kartan klart för sig i grova drag. Annars styr vi fel och riskerar att kollidera med isberg som Titanic gjorde. Sedan är det en annan sak vad vi har möjlighet att implementera.  Det måste bedömas från fall till fall.

Den liberalism som med en överentusiastisk tilltro till marknadens självreglerande kraft ledde fram till 1930-talskrisen, framväxt och fascism/nazism samt det andra världskriget hade nått vägs ände.

Som en motmedicin – eller för att lösa kapitalismens kris om vi så vill – byttes den ut mot en av liberalen Keynes och Stockholmsskolan reglerad kapitalism eller som vi kallar den socialliberalism.

Nyliberalismen på 1970-talet var ett återtåg till den liberala tilltron till de fria marknadskrafternas självreglerande kraft. Denna modell har nu nått vägs ände i och med finanskrisen 2008.

Nu behövs åter ett nytänkande. Chicagoplanen är socialliberal på en punkt, nämligen att reglera själva skaparprocessen av pengar. Resten, de finansiella marknaderna och den reala ekonomin är liberal/nyliberal. Det var därför Milton Friedman – nyliberalismens portalfigur -var en så stark anhängare till Chicagoplanen. Han var däremot inte så förtjust i det socialliberala inslaget. Den reviderade Chicagoplanen har inte nämnvärt ändrat denna bild. Det är därför den är rumsren att diskutera inom IMF. Gott så.

3.)  Man skulle naturligtvis kunna tänka sig att vidareutveckla även den reviderade Chicagoplanen och reglera såväl de finansiella marknaderna som den reala ekonomin i bästa socialliberal anda. Det skulle göra den mer hållbar, såväl ekonomiskt, socialt och även delvis ekologiskt. Men såväl liberalismen som socialliberalismen som ideologiska överbyggnader till kapitalismen kräver ständig tillväxt för sin överlevnad.

Annars går det för samhällen och hela eller delar av det internationella samfundet som David Jonstad pekar på i boken Kollaps. Han hänvisar till Tim Jackson och beskriver vår tids dilemma. Ekonomin är lika dömd till en krasch som ett flygplan som inte längre kan drivas framåt (sid 54). Utan tillväxt kraschar ekonomin i det kapitalistiska samhället. Det är det som under årens lopp hänt bland annat i Sydamerika och för de asiatiska Tigrarna, med mycket stora plågor för befolkningen. Det var först i och med att tillväxten kom igång som läget började normalisera sig. Kapitalismens kriser flyttar runt jorden. Nu är det västvärlden som drabbats. Det var väst som drabbades hårdast av finanskrisen 2008 och de efterföljande skuldkriserna. Syd och Öst drabbades inte alls på samma sätt. Men alla är inte drabbade i väst. Medan Europas och USA:s aktiebörser är uppe och nosar på all-time high, har flertalet stater det allt motigare att kunna leverera välfärd till sina väljare. I krisens spår växer det fram starkt nationalistiska partier och arbetslösheten ser inte ut att gå ner mer än marginellt. Åt dom som har åt dom åt dom skola varda givet.  Så med skral tillväxt drabbas de svagaste i samhället. De rika klarar sig ändå. Åtminstone hittills. Men det kan ändras.

Å andra sidan är det mycket svårt att tänka sig en ständig tillväxt ett jordklot med ändliga resurser. Det går inte att förhandla med naturen brukar Anders Wijkman säga. När naturresurserna är slut så är de slut. Då hjälper det inte hur goda argument vi har för att tillväxt är nödvändig för ekonomin och välfärden.

4.) Om vi hypotetiskt tänker oss att vi i Sverige inför en penningmodell efter Chicagoplanens principer. Vad skulle hända då? Vad ska staten använda styrmedlet till?

Ska vi satsa på nedväxt för att gå de ekologiska kraven till mötes? Då har vi bland annat Grekland, Spanien, Portugal, Italien och Irland som skrämmande exempel på hur det går.

Ska vi istället satsa på en hållbar tillväxt? En tillväxt i lite lugnare tempo. Då medverkar vi åtminstone till att fördröja peak everything och en global kollaps. Vi skulle kunna vara ett föredöme för andra länder. Men vi skulle troligen inte kunna få ner arbetslöshetssiffrorna och bli bäst i klassen i Europa som Stefan Löfven gett som löfte.

Eller ska vi försöka få hjulen att snurra lite snabbare för att minska arbetslöshet och få fart på ekonomin? Detta är den ekonomiskt bästa vägen, men rena katastrofen för ekologin.

Finns det eventuellt andra alternativt? Kan vi hitta andra lösningar?  Hur ska vi få med de superrika på tåget för att rädda mänskligheten? Hittills har de mestadels suttit på läktaren och tittat på när FN har klimatmöten och när stater går in och skuldsätter sig för att rädda en kapitalism som hotar att krackelera? Det förs visserligen samtal på World Economic Forum men resultaten är mint lika magra som FN:s klimatkonferenser.

Borde inte de Superrika inse att vi sitter i samma båt? Borde inte Ikea-Kamprad, fam Wallenberg och fam Persson inse att även deras liv och affärsverksamhet står på spel. Bill Gates, Warren Buffet och familjen Osher har insett att det är dags att börja sätta sprett på sina pengar och hjälpa till.

4.) Sedan har vi jokern. För västvärden är det på kort sikt extra skrämmande att sällsynta jordartmetaller finns till 95 % i Kina. Dessa metaller används i mobiltelefoner, tv-apparater, kylskåp och annan elektronik. De är som David Jonstad uttrycker det en del av teknologins DNA (sid 36).

Vad händer med de sällsynta jordarterna, oljan och andra råvaror? Vad händer med peak everything? Utan dessa blir det nedväxt vilket vi vill eller inte. Då hotar Greklandscenariot. Då hotar nazism och kanske ett nytt världskrig för att komma ur dilemmat. Vad händer om Kina anser sig behöva sina sällsynta jordartmetaller helt för sig själva. Kina förklarade redan hösten 2010 att resurserna snart inte räcker för eget behov (DJ sid 37). Nu har vi snart år 2014. Hur länge räcker resurserna till? Om Kina slutar exportera av sina 95 % inses lätt att det blir tvärtstopp för hela informationsteknologin. Datorer, mobiler och övrig elektronik blir ett minne blott. God natt internet och Facebook. Idag finns avancerad elektronik i bilar och i stort sett alla hushållsprodukter. Vi skulle väl hjälpligt klara oss utan en del av dem. Men utan kylskåp blir det nog lite tufft på sommaren. Den livsstilsförändring som blir följden av detta blir dramatisk. Här är det inte fråga om någon stegvis avtrappning. Här blir förändringen brutalt snabb. Det enda vi kan trösta oss med är att klimatskrisen inte längre kommer att vara ett lika akut hot.

Kommer omvärlden acceptera att Kina tjuvhåller på sina råvaror? Människor som är stressade kan begå synnerligen irrationella handlingar och idag har vi massförstörelsevapen som kan utplåna hela jordens befolkning många gånger om. Människans utplåning av sin själv kan då komma mycket snabbare än klimatdebatten talar om.

Vad kan vi då göra? En total global satsning på alternativa sätt att producera det vi behöver mest. Till det krävs en helhjärtad satsning på forskning och utveckling och en global styrning åt att skapa dessa tillämpningar. Då krävs att de som har mest också bidrar mest, annars lär det inte gå. Om inte tar det nog hus i en avsevärt mycket varmare plats än här. Varmare åtminstone om vi ska tro mytologin.

Annons

Relationen mellan finanskapital och den reala ekonomin

Den finansiella kapitalismen styr delvis den reala ekonomin. Genom att sätta rating på företag inom den reala ekonomin styr ratinginstitutet som Moodys och Standard & Poor styr staters kreditvärdighet och även företags värdering. De analyser som dessa och JP Morgan, Goldman Sachs, UBS och HSBC gör, styr även finansmarknadernas agerande. Det är det som vi menar med att finansmarknaderna jagar i flock.

Ingen kapitalförvaltare vill sitta kvar med svartepetterkortet när de stora aktörerna börjar göra en omallokering från exempelvis de asiatiska tigrarna http://spa.118100.se/resa+asien/180610 till Brasilien och Afrika. Då gäller det att hänga med. Annars förlorar fond – och pensionsspararna massor med pengar och kapitalförvaltarna förlorar sina jobb.

Den finansiella ekonomin har stor makt över den reala ekonomin idag. Men det är ett alldeles för ytligt sätt att se det som hela sanningen.

USA:s militärindustriella komplex – ett samarbetsprojekt mellan staten och kapitalet – kan knappat ses som något som är underställd de finansiella marknaderna. Vem det är som har mest makt Wallstreet eller det militär industriella komplexet i USA, lämnar jag till läsarens egna reflektioner. Däremot finns en mycket stark integration dem emellan. Det går att tjäna pengar på det militärindustriella komplexet.

Samma sak gäller kol och oljeindustrin. Deras makt går inte att överskatta.  http://www.forbes.com/global2000/list/  Det är för enkelt att påstå att dessa aktörer är underordnade de finansiella marknaderna när det gäller makt. Ryska oligarker och det Saudiska Kungahuset är andra aktörer inom den reala ekonomin som nog skulle blir lite förvånade om de skulle betraktas som kuvade aktörer helt i händerna på de finansiella marknaderna. Nog för att priset på olja och andra råvaror bestäms på en marknadsplats, men det innebär ju inte att de som sitter på stora olje – och andra naturresurser har mindre makt för den skull.

Narkotikahandel, trafficking (kvinnohandel – handel med barn), vapensmuggling, smuggling av alkohol och tobak, handel med kroppsdelar för att nämna några av de mer groteska delarna av kapitalismen, går inte att förklara med att de är underställda de finansiella marknaderna.

Däremot går överskottet till att ytterligare se till att de finansiella marknaderna växer. Det gäller även för alla större företag där en allt större del av löneandelen går till en allt rikare elit.  Därför råder det ett symbiotiskt förhållande mellan den reala ekonomin och den finansiella. Ojämlikheten i den reala ekonomin skapar överskott som i sin tur investeras i den finansiella ekonomin.

Att måla upp en bild av den finansiella ekonomin som den stora boven och den reala ekonomin som det snälla lammet ökar inte vår förståelse av hur vår värld ser ut idag.

Ett bättre mått på företagens existensberättigande skulle vara att värdera dem efter den långsiktiga nytta de gör för att medverka till en långsiktigt hållbar värld, ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Några sådana listor finns inte mig veterligen. Men det skulle vara en viktig uppgift för ILO och/eller för en socialdemokrati med ett internationellt vidvinkelseende.  Det skulle även kunna vara ett samarbetsprojekt mellan flera organisationer som strävar efter en mer långsiktigt hållbar värld, med dimensionerna ekonomisk, social och ekologisk.

Välfärdens organisation och exempelt Serafen

Exemplet Serafen

Detta är ett utdrag ur ett längre blogginlägg: https://rogerdahl.wordpress.com/2012/12/27/den-fjarde-vagen-en-demokratisk-socialism-en-anstandig-kapitalism-och-ett-langsiktigt-hallbart-samhalle/

Det är i den praktiska politiken som idéerna kan realiseras. Om vi tar ett exempel som berör många Stockholmare läser vi i Dagens Arena:

”Den omstridda försäljningen av vårdcentralen Serafen kommer inte att leda till att några pengar betalas tillbaka till landstinget. Det rapporterar Ekot på onsdagsmorgonen.

Det var i början av 2012 som det avslöjades att Serafen, som 2007 såldes av den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting (SLL) för knappt 700 000 kronor, hade sålts vidare till vårdföretaget Capio för åtminstone 20 miljoner kronor. Det framkom också att landstingsrådet Lars Joakim Lundquist personligen känner en av läkarna som Serafen såldes till.” http://www.dagensarena.se/innehall/landstinget-far-inte-tillbaka-pengar-for-serafen/

Till saken hör att Serafen var synnerligen välskött innan och hade ett mycket gott rykte och nöjda brukare/kunder. ”Varumärket” Serafen var starkt för att tala i näringslivstermer. Affären var så gott som riskfri. Däremot fanns en mycket stor uppsida i affären, vilket också nu visat sig efter försäljningen.

Privatisera av ideologiska eller praktiska skäl

Inom S hör jag ofta att skillnaden mellan S och M i privatiseringsfrågan är att M privatiserar av ideologiska skäl. S är mer pragmatiska och använder privatiseringar av rent praktiska skäl.

När det är bättre för medborgarna såväl i rollen som brukare och som ägare – skattebetalare – då är inte S främmande för privata aktörer. Som socialdemokrat är även  jag av den uppfattningen. Jag har ingenting principiellt emot att det finns privata alternativ som vi finansierar med gemensamma medel. Här gäller det ekonomisk effektivitet. Gör pengarna bättre nytta med privata underleverantörer, kommer det ju alla tillgodo. Vi får helt enkelt mer pengar kvar att använda till gemensamma nyttigheter.

Varför har ingen utvärdering gjort av S tidigare?

Men skulle S ha haft en så pragmatisk syn på privatiseringen och utförsäljningen av gemensamma medel, är det märkligt att S inte kontinuerligt följt upp hela privatiseringsprojektet i sin helhet, kanske på årlig basis. En så stor satsning borde i rimlighetens namn följas upp av en utvärdering.

Om ett företag satsar på något nytt är det självklart att det nya kontinuerligt följs upp för att få koll på att nyheten håller vad den lovat. Detta har inte S gjort i regeringsställning. Vi kan verkligen ställa oss frågan: Hur har S kunnat vara så oansvariga med skattebetalarnas pengar? Hur står det till med S ”varumärke”?

Borde inte skattebetalarnas pengar vårdas bättre än så. Vi kan naturligtvis ställa samma fråga till alliansen. Varför har inte alliansen medverkat till att utvärdering gjorts?

Ett svar på frågan är då naturligt att de borgerliga ser på frågan om privatisering och utförsäljningar som en ideologisk fråga, som därför har värden i sig, och då inte behöver utvärderas. Men vad är då skälet att S inte har tagit initiativ till en utvärdering av resultat och konsekvenser av privatiseringen? Kan det även hos S ha funnits en ideologisk övertro till den marknadsliberala mekanismens positiva självreglerande effekt? Faktum kvarstår: Någon utvärdering initierat av ansvariga politiker har inte gjorts.

SNS-rapporten

Så kom då äntligen en utvärdering: SNS (Stiftelsen Näringsliv och samhälle) presenterar sin rapport: Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? ”

Medverkade i rapporten gjorde:

Laura Hartman, Anders Anell, Eva Mörk, Jonas Vlachos, Kajsa Hanspers, Martin Lundin, Marta Szebehely, Stefan Wiklund.

Vi läser:

”Stort kunskapsgap:

Den viktigaste slutsatsen av studien är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn. Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på. ”

Se vidare: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard

Rapporten konstaterar något som alla någorlunda insatta i frågan redan visste. Det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn.

När det nu finns kunskaper konstateras: ” Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.”

I DN presenterar Laura Hartman rapporten: http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Artikeln avslutas:

”I brist på offentliga initiativ för att förbättra beslutsunderlaget för välfärdspolitiken kommer SNS nu att genomföra fortsatta studier om hur den svenska valfrihetsmodellen kan förbättras.

Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ”

Det mest anmärkningsvärda är ”bristen på offentliga initiativ”. Varför är såväl S som alliansen så ovilliga att göra en rimlig utvärdering? Varför måste SNS gå in och göra detta arbete istället för på initiativ från våra valda ombud, politikerna? Det verkar som det har funnits en klockartro på att privatiseringen är bra och behöver därför inte utvärderas från alla större partier. Då är det inte lätt att få till en saklig granskning. Då är det heller inte lätt för väljarna att genom val hitta alternativ politik. Hur ska någon politiskt kunna ställas till svars i ett sådant läge?

Svenskt näringslivs inställning

Svenskt näringsliv som i andra sammanhang brukar välkomna forskning och utveckling, blev inte överförtjust över rapporten. Urban Bäckström skrev en kommentar om rapporten under rubriken: ” En bedrövlig SNS-rapport”.

Den kan ni läsa i sin helhet här:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/01/23/sns-rapport-forsattning/

eller direkt:

http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

I Urban Bäckströms inlägg läser vi:

”Många företag inom skola, vård och omsorg är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Jag har själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden. Det är ett perspektiv vi inte får glömma bort. Vi välkomnar forskning, utvärdering och granskning av såväl offentligt som privat drivna verksamheter. ”

Urban Bäckströms reaktion är förståelig. En rapport som ifrågasätter Svenskt Näringslivs klienters leveransförmåga, när det gäller effektivitet och kvalité, är väl inte det Urban Bäckström hade hoppats på från SNS, vars verksamhet delvis finansieras med medel från näringslivet.

Om ett företag X, år ut och år in, köper tjänster av ett valt antal underleverantörer utan att göra kontinuerlig uppföljning och kontroll av alla utförarna och därmed ta ett helhetsgrepp, är det synnerligen dålig business. Det kan ju efteråt visa sig att de valda underleverantörerna inte alls håller måttet.

Det kan även visa sig att det finns andra underleverantörer som bättre utför jobbet än de som nu valts. Ett företag som har så dålig kontroll över affärsverksamheten kommer antagligen inte bli så långlivat på marknaden.

Allt annat lika – skulle mer förutseende företag komma att kunna ta marknadsandelar från företag X. Inom den politiska sfären går inte samhället i KK så lätt.  Men det är ju ett förödande slöseri med skattebetalarnas pengar att inte göra en utvärdering av en så stor ekonomisk satsning.

”Många företag inom skola, vård och omsorg är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Jag har själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden. Det är ett perspektiv vi inte får glömma bort. Vi välkomnar forskning, utvärdering och granskning av såväl offentligt som privat drivna verksamheter. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Även Svenskt Näringsliv är med andra ord kritiska till att granskningen är så svag och välkomnar FoU på området. Här borde det en bred samsyn i det svenska samhället om bättre uppföljning av hela projektet att konkurrensutsätta välfärden. Det ska naturligtvis gälla samtliga utförare. Var sker denna uppföljning nu? Är det någon som vet? Hoppas på en fortsatt livlig debatt i frågan.

 Vad händer efter SNS-rapporten?

Gjort är gjort, sa den som försvor sig. Det går inte att göra det gjorda ogjort. Kanske är det bäst att ”vända blad och gå vidare” för att använda Kungens numer smått bevingade uttryck.

Frågan är då: Har SNS följt de rekommendationer som SNS- rapporten föreslog, se ovan? Görs det nu kontinuerliga utvärderingar om privatiseringens effekter från samhällets sida av alla berörda parter? Se de förslag som rapporten rekommenderade:

”Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ” http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Av debatten att döma har den genomgripande fortsatta utvärdering och policyförändringar som borde bli följden av SNS-rapporten hittills uteblivit. Men ni får gärna rätta mig om jag har missuppfattat samhällets och politikers intresse av att ta till sig av SNS-rapportens resultat. Var ser vi politiskt nytänkande om att hela privatiseringens effekter på välfärdssektorn kontinuerligt måste utvärderas?

Jag vill påpeka att jag inte har några principiella eller ideologiska invändningar mot att privata aktörer anlitas för pengar som vi gemensamt finansierar via skattsedeln. Men det ska ju vara en bra affär för oss så att vi får mer pengar till gemensamma behov. Om det inte är någon bra affär är det ju rent resursslöseri. Det kan väl knappast vara att använda våra skattepengar på ett effektivt sett?

Urban Bäckström säger:

”Kontraktsvillkor inklusive mätbara relevanta mål och sanktioner för de som inte når målen har ofta varit bristfälligt utformade från beställarnas sida. Detta leder till att potentialen av konkurrensutsättning och förnyelsepotentialen hos privata utförare inte tagits till vara tillräckligt. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Slutsatsen blir att beställningsprocessen måste förstärkas. Det är även den uppfattning som delas av många andra debattörer idag.

Tomas Bodström skriver i boken Inifrån , makten myglet och politiken, Nordstedts förlag, om vad som händer när välfärden privatiseras. Han är väl insatt i frågan.

I Dagens industri kunde vi läsa:

”Thomas Bodström, deckarförfattare och tidigare socialdemokratisk minister, får en dryg miljon när friskoleföretaget Academedia köper Pysslingen.

Som ordförande och styrelseledamot i Pysslingen fick Thomas Bodström i slutet av förra året köpa 1,6 promille av förskolebolagets aktier.

När Academedia, som driver gymnasiefriskolor, på måndagen meddelade att man köper Pysslingen för 686 miljoner kronor rasslar det till på Bodströms konto.

Den förre justitieministerns andel värderas till 1.097.600 kronor.

2009 värderades Pysslingen till 400 Mkr, men Bodström har till tidningen Expressen sagt att han inte vill säga vad han betalade för aktierna. Därmed går det inte att räkna ut hans förtjänst vid försäljningen.

”Jag hoppas att Pysslingen inte säljs”, sa Tomas Bodström till Expressen så sent som i maj i år. ”

Uppdaterad 2011-07-12 10:52 http://www.di.se/artiklar/2011/7/12/dagisforsaljning-ger-bodstrom-dryg-miljon/

Så Tomas Bodström kan frågan om privatiseringen inifrån. Han skriver:

”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara. (Inifrån, sid 177).

I media har diverse beslutsfattare uttalat sig i samma riktning. Det är en förstärkt beställarorganisation och bättre uppföljning och kontroll som är lösningen.

Beställarprocessen

Under årens lopp har jag varit med om flera stora och omfattande upphandlingar. För att upphandlingen inte ska ske slumpartat, krävs en kompetent beställarorganisation:

Till detta krävs dessa olika roller:

Kravanalytiker, verksamhetsutvecklare, verksamhetsexperter, ekonomer med specialistinriktning mot investeringskalkyler, jurister och projektledare. I mindre upphandlingar kan en person spela flera av dessa roller.

De upphandlingar jag varit inblandad i har de skett i projektform eftersom de varit av de större formaten. I investeringskalkylen tas alla kostnader för själva projektet upp. När sedan investeringen sjösätts finns en intäktssida – när vinsterna av satsningen ska hämtas in. Men det finns även löpande kostnader som måste tas med i beräkningen. En av dessa kostnadsposter är den kontroll som behöver göras för att följa upp resultatet av satsningen.

För att skapa tillräckligt distinkta uppföljningsbara krav krävs ett avancerat förarbete innan avtal skrivs. Att hålla sig med en beställarorganisation av den här kalibern är inte gratis. Vi bör även ha Tomas Bodstöms ord i åtanke: ”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara.”

Det kommer med andra ord krävas en större och mer kostsam kontrollapparat för att se till att det som är avtalat också efterlevs. Det här leder till att en inte oväsentlig del av de gemensamma resurserna går till beställning/uppföljning.

Mer pengar till byråkrati och mindre pengar kärnverksamheten, som Thomas Ihregard och Timbro brukar uttrycka saken. Är det den här utvecklingen som Timbro avsåg när man på 1980-talade om den ”ofantliga sektorn” som bara växte och växte. Det blev bara fler och fler byråkrater inom den offentliga sektorn. Vad gör de egentligen, frågade många in Timbro på den tiden. Fler privata inslag och marknadsstyrning skulle leda till mindre byråkrati och inte mer. Det var själva huvudbudskapet i Timbros argumentation då. Nu håller den ökade privatiseringen istället just på att leda till ökad byråkrati och mindre resurser till kärnverksamheterna, lärare, läkare och sköterskor. Det är ju dessa resurser som bär upp hela verksamheten.

Allt detta måste tas med i beräkningen när vi diskuterar nyttan med upphandlingar såväl generellt sett, som de som sker inom den gemensamma sektorn. Nyttan måste vara större än de kostnader som hela beställnings/kontrollapparaten medför.

När SNS-rapportens ser att det varken går att belägga att några effektivitetsvinster eller kvalitetsförbättringar går att härleda från privatiseringen. Då blir det svårt att få investeringskalkylen att gå ihop.

Om kostnaderna överstiger intäkterna: Vem ska stå för fiolerna? Svar: skattebetalarna. Det blir dyrt för oss få mångfalden att blomma. Dessutom tycks mångfalden inte innebära större nytänkande inom pedagogik och bättre och mer kvalitativa vårdformer. Nytänkandet och kreativiteten verkar vara begränsad till kreativ bokföring och andra affärsstrategiska manövers från de växande välfärdsföretagen.

Vem bär ansvaret, individen, företagen eller politikerna?

Vi vet inte om Tomas Bodström har tjänat pengar på sitt aktieinnehav. DI-fick inget svar från honom om anskaffningsvärdet på hans aktieinnehav. Men han är inte den enda S-personen som engagerat sig inom de privata sfärerna inom välfärdssektorn. Per Nuder verksam i Wallenberg riskkapitalbolag EQT och Stefan Stern, Magnoliakoncernen, tidigare rådgivare till Göran Persson och Mona Sahlin, är två andra exempel på personer som antagligen inte bara har ett helhjärtat intresse för själva frågan. De arbetar nog inte helt ideellt för dessa frågor de brinner för.

Men ska vi verkligen peka finger åt de individer som har kunnat göra sig en rejäl hacka på grund av att systemet är så fördelaktigt riggat av våra politiker, för skattebetalarnas underleverantörer?

Den goda riskjusterade avkastningen lockar såväl företag som investerare av våra fond – och pensionspengar att med liv och lust gå in i välfärdssektorn. Affärer är affärer. Företag och investerare som håller sig inom det ramverk som politiker skapar kan väl knappast betraktas som oansvariga, eller?  Det skulle snarast vara oansvarigt mot fondsparare och pensionärer om inte investerarna går in i välfärdssektorn och därmed förbättrar den riskjusterade avkastningen.

Politikerna måste ta på sig hela ansvaret för det ramverk de har skapat. Ska vi få till stånd en förändring, måste nuvarande politiker ta sitt ansvar och ändra på det ramverk under vilket företag och investerare verkar inom. Vill politiker göra allvar av att demokratin ska bädda in marknaden, får våra valda ombud visa handlingskraft och skapa instrument för att ändra ramverket. Annars blir ”inbäddningen” bara ett annat tomt begrepp. Om inte kommer människor efterfråga andra politiska partier eller helt enkelt vända politiken ryggen.

Det är det en hel del människor som lyckats bli förmögna på grund av det nuvarande ramverket. Skattebetalarna landar med svartepetterkorten. Men återigen, vill vi ha en förändring måste politikerna ta ansvaret och se till att ramverken förändras. Det är den enda rimliga slutsats jag kan komma fram till.

Men vem ska politiskt ställas till svars för detta ekonomiska slöseri? Det var förvisso den borgerliga regeringen Bildt som tog initiativet i frågan om att konkurrensutsätta välfärden. Men S kan rimligen inte skylla på M att S inte tillsatte en utvärdering av detta kostsamma experiment. Under S regeringshav, 1994- 2006, måste S bära ansvaret för att ingen saklig utvärdering utan ”ideologiska skygglappar” gjorts. Detta för att använda Laura Hartmans ord när hon presenterade SNS-rapporten i DN. Se ovan.

Självkritik brukar inte vara S favoritgren. För att vara trovärdiga måste S kunna stå för den politik som förts och våga erkänna att den byggt på en övertro på konkurrensens välgörande medicin. Tron har varit så stark att ingen utvärdering har ansetts behövas. S har varit lika goda kålsupare som alliansen när det gäller denna klockartro. Det blir som om den ena åsnan kallar den andra för långöra, som min mormor brukade säga. Vem har de längsta öronen?

Efter två valförluster i rad och fortfarande historiskt mycket låga tal i opinionsundersökningar, tycks S ha mycket svårt att avlägsna sig från den nyliberala tilltron till marknadens självreglerande funktion, trots att det i retoriken stundtals kan låta annorlunda.

Jag hör fortfarande röster inom S som menar att det inte är politiken det är fel på. Problemet är av ren kommunikativ art. Det som behövs är en tydligare kommunikativ strategi. Jag skulle önska en tydligare och mer nytänkande politik. Sedan kan någon kommunikationsexpert komma in och sätta den sista lilla kryddan till en redan god anrättning. Men en aldrig så god kryddning har svårt att ändra själva grundförutsättningarna i soppan.

Nu när SNS-presenterat den första utvärderingen från ett helhetsperspektiv av hela privatiseringssatsningen är det ännu mer förunderligt att inte S agerar för att byta spår. Varför inte nu kräva kontinuerliga uppföljningar på årlig basis av hela projektet? Det behövs mer forskning. Den utgångspunkt som SNS-rapporten hade. Detta kostar antagligen bara en bråkdel av de pengar som samhället nu dräneras på.

Den kontrollapparat som nu istället samhället måste bygga upp kommer att bli mycket kostsam. Varje enhet behöver detaljgranskas för att se om den enskilde skolan, vårdinrättningen och äldreboendet etc. följer det som är avtalat. Ju mer kraven detaljeras, desto mer kommer uppföljningen på detaljnivå att kosta.

Dessutom: Var det verkligen en detaljstyrning av de lokala välfärdsinrättningarna som var syftet med att konkurrensutsätta välfärden? Var det inte meningen att ”tusen blommor skulle få blomstra” och vidareutveckla och förbättra verksamheten med olika lokala initiativ?

All denna kontrollapparat kommer ytterligare att ta resurser från välfärdens kärnverksamhet. För utom att det kostar ”byråkrater” för att använda Timbrosvenska, så är det ju själva kärntrupperna i välfärden som kommer att engageras i att fylla i diverse elektroniska utvärderings – och kontrolldokument. Allt fler lärare klagar idag att administration redan idag tar en allt större del av deras arbetsdagar. Det här skapar inte ett bättre klimat för lärarna att ägan sig åt just utbildningen.

Valfriheten

Om nu varken effektiviteten eller kvalitén förbättras på grund av konkurrensutsättningen inom välfärdssektorn: Vad är då argumentet att fortsätta denna gigantiska satsning?

Jag vill återigen konstatera att jag inte har några principiella eller ideologiska invändningar mot att privata aktörer anlitas för pengar som vi gemensamt finansierar via skattsedeln. Men det ska ju vara en bra affär för oss så att vi får mer pengar till gemensamma behov. Om det inte är någon bra affär är det ju rent resursslöseri. Det kan väl knappast vara att använda våra skattepengar på ett effektivt sett?

Än en gång vill jag framhålla hur ett rationellt företag skulle agerat efter att en motsvarande SNS-rapport presenterats om företagets underleverantörer. En genomgripande översyn av nuvarande upphandlingspolicy skulle vara det självklara sättet att agera och de nuvarande underleverantörerna skulle säkert få sina fiskar varma. Men i politiken råder uppenbarligen en annan rationalitet.

Förhoppningsvis kommer S nytänkande när nu S introducerar en affärsplan i strategiarbetet. Att börja se affärsmässigt på hela frågan om hur vi använder våra gemensamma medel är välkommet. Det borde gjort för mycket länge sedan, men bättre sent än aldrig. Men det gäller att inse att det som är företagsekonomiskt effektivt inte automatiskt är samhällsekonomiskt effektivt.

Men åter till frågan ovan:

Om nu varken effektiviteten eller kvalitén förbättras på grund av konkurrensutsättningen inom välfärdssektorn: Vad är då argumentet att fortsätta denna gigantiska satsning?

Svaret är valfriheten. Det är också valfriheten som är Urban Bäckströms huvudsakliga argument mot SNS-rapporten:

”Medborgarna – som använder välfärdstjänsterna – ser valfrihet och ökad kundnöjdhet som kvalitetsförbättringar, något som inte värderas/diskuteras i antologin. Det är anmärkningsvärt i sig.” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Valfrihet och kundnöjdhet är det som SNS-rapporten inte tagit hänsyn till, menar Urban Bäckström ovan. Men när man ser hur kostsamt detta projekt blir för ägarna – skattebetalarna – kan vi verkligen fråga oss: Hur mycket får valfriheten kosta?

Vi borde även fråga oss: Finns det ingen billigare modell att behålla valfriheten än att blanda in kommersiella intressen. Vill återigen hänvisa till Tomas Bodström: ”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara.”

Driftsformen, kvalité och effektivitet

När privata företag är ute och far i pressen för att de inte visat sig från sin bästa sida för brukarna, skyndar det till försvarare som menar att det finns bättre och sämre exempel på såväl privat som gemensam drift. Det verkar även vara den allmänna uppfattningen idag.  Men om det är så: Varför är då driftsformen över huvud taget så viktig?

De privata alternativen är inte självklart bättre, som många tidigare tog för givet, men kostar mer på grund av avkastningskrav och att samhället måste bedriva hårdare kontroll när vinstmotivet är den huvudsakliga drivkraften.

De privata initiativen följer även den allmänna marknadslogik som leder till att några få stora aktörer får en allt större inflytande på bekostnad på de mindre brukarägda kooperativen. En alltmer oligopolliknande struktur framträder. Det leder till likriktning i stället för mångfald och valfrihet för kunden/brukaren. Var det verkligen den här utvecklingen som ansvariga politiker önskade på 1990-talet, när det hela startade?

Dessutom är det tveksamt vad de stora drakarna bidragit med vad det gäller att utveckla verksamheten. Vilka innovationer har de bidragit till? Det skulle vara spännande att få se en innovationslista på vad som uträttats på det kreativa och innovativa området. Ett faktum som även SNS-rapporen behandlar och som Urban Bäckström kommenterar på följande sätt:

”I SNS-bokens slutkapitel dras ett antal svepande slutsatser som inte stöds av några beräkningar eller forskningsresultat i antologins övriga kapitel. Det gäller bl a påståendena om a) ökad segregering, b) att sett övergripande har inga effektivitetsvinster skett – och i den mån så skett påstås att det offentligas kostnader inte påverkats, c) att inga innovationer skett, d) att i princip ingen kvalitetsutveckling skett, e) liksom antydningarna att friskolorna är upphov till betygsinflation. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Det här borde väl vara utmanande att försöka motbevisa. Har SNS-rapporten haft så fel?

Hittills har jag inte sätt ens några försök att hitta motbevis. Istället kommer argumentet om valfrihet in i bilden.

Ett vanligt argument är att vi medborgare vill ha privata alternativ. Men det verkar inte vara de stora privata vinstdrivna företagen som efterfrågas. Se vidare: http://www.sektor3.se/2012/12/civsamvalfard/

och på denna sida följande dokument: http://www.sektor3.se/wp-content/uploads/2012/12/Civsamvalfard.pdf

I texten från sektor 3 läser vi: ”Avsevärt fler anser att civilsamhällets organisationer är bättre lämpade att driva verksamheter inom vård, skola och omsorg (31 procent) än näringslivet (9 procent). 22 procent anser att de är lika lämpade. Här finns en stor skillnad mellan män och kvinnor, framförallt när det kommer till synen på civila samhället och andelen som svarar Vet ej.

De huvudmän som i störst utsträckning anses vara lämpade att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg är offentliga aktörer, 73 procent. 54 procent anser att ickevinstdrivna organisationer är lämpade och 25 procent att vinstdrivna företag med restriktioner på vinst är det.8 procent anser att vinstdrivna företag är lämpade att bedriva verksamhet inom vård, skola och omsorg. I samtliga grupper av svarande oavsett kön, inkomst eller partisympati anser störst andel att offentliga aktörer är lämpade och lägst andel att vinstdrivna företag är lämpade av de fyra alternativen.

Om man själv skulle välja en verksamhet inom vård, skola eller omsorg så skulle den största enskilda gruppen (hälften av målgruppen) välja en offentlig aktör.18 procent föredrar att välja en icke vinstdriven organisation och 11 procent ett företag med restriktioner på vinst.

3 procent föredrar att välja ett vinstdrivet företag. Samma mönster framträder oavsett partifärg, inkomst eller ålder– samtliga grupper föredrar organisationer utan vinst eller med begränsad vinst framför vinstdrivna företag.”

I samma text läser vi även:

”Det som främst är viktigt på frågan om vad som är viktigt när man gör ett val, är att det ligger nära och är lättillgängligt. ”

Det är uppenbart att brukarna vill ha en helt annan modell än den politiker satt upp ett ramverk för.

”Undersökningsföretaget Demoskop har under hösten ställt frågor till 1000 svenskar om deras syn på civila samhällets roll i välfärden. Med undersökningen har vi velat ge djupare förståelse av hur allmänheten ser på civila samhällets roll i välfärden. I rapporten Vem bryr sig om civila samhället i välfärden? (PDF) beskrivs några av resultaten från opinionsundersökningen. ”

Hela undersökningen hittar vi på http://www.sektor3.se/wp-content/uploads/2012/12/Civsamvalfard.pdf

Trots att det visar sig att breda folklager gärna vill se alternativ och valfrihet men inte är särskilt överförtjust i de stora vinstmaximerande företagen, tycks S ha förvånansvärt svårt att ta en tydlig ställning i frågan. Samma sak gäller för MP och allianspartierna.

En otydlig och lite vilsen attityd lär inte stärka S i kommande valet 2014. Det är viktigt att kommunicera ett enhetligt och tydligt budskap till väljarna. Det talar kommunikationsstrategerna om för oss.

I brist på om S och MP inte vågar ompröva ramverket och inte heller alliansen, blir det inte lätt att utkräva ansvar. V som fört en konsekvent linje i frågan har hittills inte lyckats med att vinna några märkbara politiska framgångar.

Varför är välfärden en så viktig framtidsfråga för samhälle och näringsliv?

Klas Eklund skriver:

”En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. Här krävs fler anställda eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Relativt sett blir dock den typen av tjänster allt dyrare eftersom det är lättare att ersätta människor med maskiner i tillverkningsindustrin än att göra det inom omsorgen. Fortsatt stigande kostnader kräver nytänkande, konkurrens och effektivitet även inom välfärdssektorn. Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig. Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre. Vi måste utveckla nya samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering. ” http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Mina kommentarer: Det är inte konstigt att näringslivet visar ett intresse för en växande sektor som dessutom är tämligen riskfri. Behoven av välfärdstjänster kommer med all sannolikhet att öka.

För samhället kommer kostnaderna att öka och då krävs nytänkande med konkurrens och effektivisering menar Klas Eklund.

Jag har ingenting emot samverkan mellan näringsliv och samhälle. Tvärtom. Men det verkar som samhällets effektivitet och kvalitetsvinster hittills har lyst med sin frånvaro. Detta av skäl som jag hittills framfört.

Det som är företagsekonomiskt rationellt är inte alltid detsamma som samhällsekonomiskt rationellt. Vi kan självklart fråga oss om Klas Eklund har läst SNS-rapporten. Den pekar ju sannerligen inte på att den samhällsekonomiska nyttan ökar med fler privata inslag. Vad SNS har att erbjuda borde inte var okänt för honom. Han kom under året ut med en mycket intressant och viktig bok om Kina på SNS förlag.

Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre, menar Klas Eklund och stämmer därför in i kören av debattörer som vill ha mer kontroll. Men som jag tidigare konstaterat är denna kontrollapparat, som behöver förstärkas när kommersiella intressen ökar, inte på något sätt gratis för samhället. För nationalekonom Eklund borde det inte vara en främmande tanke att det som är bra för riskkapitalbolag x inte nödvändigt är det mest samhällsekonomiskt effektiva.

Det finns naturligtvis sätt att hitta lösningar för näringslivet att komma till undsättning och rädda välfärden, så att vi inte behöver betala mer skatt i framtiden.

Ett sätt är att människor som har råd, redan nu satsar på privata försäkringar som tryggar hela eller delar av den gemensamma välfärden. Ju mindre pengar vi har, desto mer kommer vi vara beroende av den välfärd som samhället kan garantera. Alla de som betalar sin välfärd med egna försäkringar kommer att bli allt mer ovilliga att dessutom betala för den via skattesedeln.

Rika filantroper och ideella organisationer – som kyrkan – kan mycket väl komma till undsättning när samhället inte längre att ha råd med välfärd av hög kvalitet till alla. Den här utvecklingen kommer ytterligare att öka ojämlikheten i samhället. Idag säger sig inget politiskt parti vilja se en utveckling åt det här hållet. Trots det skapar individer även med hjälp av fackliga organisationer den här typen av ”komplement” till den allmänna välfärden.

S står inför ett vägval

S står nu inför ett vägval. Ska S fortsätta att driva en politik som leder till ökad ojämlikhet, en trend som pågått sedan tidigt 1980-tal. Det visar exempelvis en annan rapport från SNS. https://rogerdahl.files.wordpress.com/2012/02/sns-inkomstfc3b6rdelningen-i-sverige2.pdf

Har utvecklingen inom S gått från parollen ”ökad jämlikhet” till ”ökad ojämlikhet”? ”Ökad ojämlikhet” kan väl knappast vara den moderna och framtidsinriktade socialdemokratins nya ledstjärna. Vad är det då som i grunden skiljer S från de borgerliga partierna?

Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Då är det naturligtvis bra att ha en innehållsrik affärsplan.

Om vi helt fokuserar på att det var urusla M-politiker som genomförde en för skattebetalarna skandalös dålig affär – har då inte politiken tappat andra viktiga värden. Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Men håller politik på att reduceras till att vara bra på att göra affärer? Jag ser fram mot en valrörelse 2014 där jag vi går omkring med parollen: ”Bättre business” rösta på S!

Men vad ska affärsplanen innehålla. Som jag hoppas att det framgått av detta dokument, har jag ingenting emot att politiker ser samhällsekonomiskt effektivt på sitt politiska arbete. Tvärtom. Det behövs mer av den varan. Jag har därför ingenting emot att S tar fram en samhällsekonomisk affärsplan för att åstadkomma mer nytta för samhällsmedborgarna. Det är istället ett välkommet nytänkande. Men om affärsplanen inte präglas av en vision om ”ökad jämlikhet”, större frihet för alla samhällsmedborgare och ett långsiktigt hållbart samhälle, ekonomiskt, socialt och ekologiskt: Var ska vi som tror på ett samhälle som håller ihop och tror på att ökad jämlikhet är bra för alla samhällsgrupper då ta vägen? Var ska vi som ser ett hållbart samhälle är den enda rimliga medicinen för att rädda vår civilisation.

Om S nu verkligen i praktiken, och inte bara i retoriken, vill åstadkomma ett trendbrott från den nyliberala statens logik och åter ha parollen ”ökad jämlikhet ” som ledstjärna krävs en hel del nytänkande. Det räcker inte bara med att slipa på kommunikationsstrategin. Det räcker inte heller med vackra retoriska konstgrepp som att lyfta fram ”demokratisk socialism” eller en ”anständig kapitalism”. Det behövs mer konkreta förlag, mer verkstad än prat. Det gäller att fylla orden med innehåll.

Ska S ha någonting att säga om framtiden måste demokratin åter sättas högst på agendan. Privatiseringarna  leder till att demokratins styrmöjlighet minskar och politiker i allt högre utsträckning reduceras till en roll där det gäller att göra bra affärer.

Det gäller även att fylla Gro Harlem Brunlands stolta uttalanden om en långsiktigt hållbar värld såväl ekonomisk, social och ekologisk med innehåll. Om inte måste andra krafter ta stafettpinnen från S och hjälpa till att rädda vår civilisation:

”Vår gemensamma framtid, informellt Brundtlandrapporten, (egentligen Report of the World Commission on Environment and Development: Our Common Future) är en rapport som skrevs av Världskommissionen för miljö och utveckling på uppdrag av Förenta nationerna 1987. Denna kommission leddes av den förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland, varför den allmänt kallas Brundtlandkommissionen. Rapporten redogjorde för sambandet mellan ekonomisk utveckling och miljöförstöring och enade världens miljörörelser genom att etablera Lester Browns begrepp hållbar utveckling globalt.

Arbetsgruppens uppgift var att utarbeta förslag till långsiktiga miljöstrategier för en hållbar utveckling, som sedan skulle fungera som det överordnade målet för miljöarbetet. I Brundtlandrapporten finns följande definition: En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”http://sv.wikipedia.org/wiki/Brundtlandrapporten ”

För att välfärden ska kunna behållas och Sverige ska kunna utvecklas mot ett långsiktigt hållbart samhälle är näringslivets roll helt avgörande. Utan ett väl fungerande näringsliv kommer Sverige inte ha råd med någon välfärd och heller inte ta de nödvändiga stegen mot ”gröna folkhem”, ”grön ekonomi” eller ”ett hållbart samhälle”, vilket begrepp vi än väljer att använda.  När vi inser hur viktigt svenskt näringsliv är för Sverige gäller det också att näringslivets hjältar tar intryck av Klas Eklunds fromma förhoppning:

”Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete. http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Den stora frågan inför framtiden för S är: Vilken roll kommer S att överhuvud taget kunna spela. Kommer den ”demokratiska socialismen” och ”ökad jämlikhet”, helt otippat, att åter inta scenen och sätta sin prägel på morgondagens arena?  Eller: Kommer dessa begrepp att fortsätta pryda sin plats långt instoppade i S källarförråd?

Kommer en ”anständig kapitalism” bli ett motsvarande begrepp, fylld med luftbubblor och pratpastejer? Eller kommer S, övriga politiker, och företagsvärlden, lyckas fylla begreppet med innehåll. Kommer framtiden möjligen att fyllas med mer verkstad än prat? Kommer S vara en politisk kraft, som tillsammans med många andra hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Kommer S vara en politisk kraft som, tillsammans med många andra, hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Om så är fallet kommer S ha en självklar roll även i det framtida samhället.

Ska vi få en bättre värld gäller det att ställa såväl politiker som företag till ansvar. Men det är bara politiker som vi demokratiskt kan ställa till ansvar för vald politik.

För att företag ska ta ett större samhällsansvar kan vi agera som konsumenter och rösta med fötterna, där möjlighet finns.

Fortfarande tycket jag att vi måste kunna hålla båda perspektiven levande i den praktiska politiska utövningen. Vi måste föra upp frågor om moral och etik på agendan och dessutom kräva politiskt ansvar av politikerna.  Det borde inte behöva vara något motsatsförhållande mellan moral och politik.

Men för att det ska bli mer genomgripande förändringar i företagsvärlden krävs att våra valda ombud, politikerna, tar sitt ansvar och förändrar samhällets ramverk och styr mot en mer ansvarstagande kapitalism.

Serafen en avrundning

När vi tar upp de stora globala frågorna som att medskapa en långsiktigt hållbar civilisation, känns Serafenfrågan lite futtig att ödsla vår dyrbara tid på. Det finns avsevärt mycket viktigare frågor att lägga vår dyrbara tid på än att fokusera på att M är dålig på att göra affärer och att ett antal läkare blivit förmögna på kuppen.
Vi kan naturligtvis hävda själva symbolvärdet av Serafenaffären. Den visar på ett systemfel. Men då borde vi sätta fingret på, systemfelet.

Det är min intention med detta inlägg i debatten. Det gäller för ansvariga politiker att hitta alternativa politiska ramverk till det som idag uppenbarligen inte styr mot de mål som samhället hade när privatiseringen sjösattes i början av 1990-talet.

Vad kan vi lära av historien? Om helhetslösningar och visioner

Vi lever i en historielös tid

Utan ett historiskt perspektiv på vår samtid är det svårt att hitta trender och megatrender. Då blir det svårt att förstå vår samtid och det blir än svårare att dra några rimliga slutsatser om framtiden. Om framtiden vet vi INTET. Det är det ända vi med bestämdhet kan säga om den.

Om vår historielöshet. Se vidare denna länk: https://rogerdahl.wordpress.com/2012/12/27/var-tid-kannetecknas-av-historieloshet/

För att få en bild av den socialdemokrati som påverkat mig under årens lopp hänvisar jag till detta blogginlägg. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/06/s-och-folkrorelsernas-roll-igar-idag-imorgon/

Vi lever i en historielös tid

Utan ett historiskt perspektiv på vår samtid är det svårt att hitta trender och megatrender. Då blir det svårt att förstå vår samtid och det blir än svårare att dra några rimliga slutsatser om framtiden. Om framtiden vet vi INTET. Det är det ända vi med bestämdhet kan säga om den.

Om vår historielöshet. Se vidare denna länk: https://rogerdahl.wordpress.com/2012/12/27/var-tid-kannetecknas-av-historieloshet/

För att få en bild av den socialdemokrati som påverkat mig under årens lopp hänvisar jag till detta blogginlägg. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/06/s-och-folkrorelsernas-roll-igar-idag-imorgon/

Ingen av dessa referenser är nödvändiga för att förstå detta blogginlägg. Däremot är det nödvändigt mer grundläggande kunskaper om Georgism.

http://www.landskatt.se/georgismen-i-foumlrharingllande-till-andra-ideologier.html

och Marxism: http://sv.wikipedia.org/wiki/Marxism

Trots vår historielöshet måste samtiden ha en idé om hur ett framtida samhälle ska se ut när vi idag ska planera och implementera samhällsnyttigheter som ska ha bäring många år framåt.  Hur kommer den demografiska situationen se ut exempelvis år 2025? Hur kommer vår omvärld att gestalta sig? Vilka åtgärder krävs av vårt samhälle idag, för att möta de utmaninar som vi kan skymta i horisonen?

Utbildning idag är dels till för att klara av de akuta behov som samhället just nu har.  Men när vi ska ha en utbildningspolitik som tar sikte på de som idag börjar förskolan, måste vi ha en vision om det framtida samhället, vilket vi vill eller inte.

Hur tror vi eller snarare vill vi att samhället ska se ut år 2025?

I brist på några bärande visioner om en framtida värld använder vi oss av trendanalyser och trendframskrivningar. Det innebär helt enkelt att vi ser hur utvecklingen har gestaltat sig från år x- bakåt i tiden, och konstaterar att om nuvarande trend håller i sig, så kommer situationen att blir si eller så exempelvis 2025. Med hjälp av denna trendanalys kan vi sedan föra ett politiskt resonemang om vilka åtgärder som behöver sättas in för att svara mot framtida krav. De medel vi sätter in blir själva den politiska diskussionen. Någon målformulering är det sällan fråga om. Härigenom blir hela den politiska debatten synnerligen teknisk och kan kännas likriktad för alla som inte är så överdrivet politiskt aktiva.  Politikerna låter likadant. Det ända de verkar vara intresserad av är att höja deras löner så mycket som möjligt, är en vanlig uppfattning jag hör omkring mig.

Visioner och helhetstänkande

Politik har därmed i mycket hög grad reducerats till ren tjänsteutövning. Det gäller att var proffs inom sitt område. Vilket politiskt parti kan uppvisa största trovärdigheten att hitta medel för att tillfredsställa NUET och FRAMTIDEN.  Politiska partier samlas i mitten och vill alla framstå om realistiska verklighetsförankrade. I denna atmosfär finns i allt mindre utsträckning plats för djärva och kreativa visionära lösningar. De sorteras snabbt bort som orealistiska drömmar som inte har med den politiska verkligheten att göra.

Många – inte minst unga – känner att politiken saknar en bärande dimension idag. Vad har vi för drömmar och visioner om en bättre framtida värld? I brist på denna framtidsvision blir framtidsdebatten mest en skrämmande bild som pekar ut kommande ekonomiska, sociala och ekologiska kriser. Vem vill i ett sådant läge reflektera och ha idéer om framtiden. Drömmarna blir mardrömmar som vi så snabbt som möjligt vill ta oss ur.

Det var av de här orsakerna jag gick med i gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld”.  Förutom alla dagsaktuella frågor som sveper förbi finns det dessutom ett mer sammanhållet samtal som bygger på något så varit så omodernt som ett försöka till ett helhetstänkande. Men nu blåser det nya vindar.

Den vanliga bilden idag är att den media bilden skapar människor som ser träd, på, träd, på träd – men utan sammanhang och försök till helhetstänkande blir det aldrig någon skog av alla våra träd. Eller som Göran Greider uttrycker sig i Metro: ” Vi ser rum för rum –inte den lutande byggnaden. http://www.metro.se/kolumner/vi-ser-rum-for-rum-inte-den-lutande-byggnaden/EVHmag!43NmZ2Wio59I/

Vår tids ödesfråga

Idag börjar allt fler komma till insikt att det inte räcker med finputningar av vårt nuvarande ekonomiska system. Det krävs ett helt nytt tänkande som tar fasta på att en fortsatt exponentiell tillväxt på en ändlig planet inte är långsiktigt hållbar.  Det behövs något nytt.

Vår tids ödesfråga diskuteras i Davos i år 2013. Det kan vi även göra på hemmaplan. Om vi känner för det. http://www.stockholmresilience.org/21/research/research-news/1-31-2013-resilient-days-in-davos.html

Johan Rockström http://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Rockstr%C3%B6m

och Anders Wijkman http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Wijkman

är två förgrundsfigurer på den svenska arenan.  Behovet av en långsiktigt ekonomisk, social och ekologisk hållbar värld framstår som allt mer skriande.

Lester Brown myntade begreppet en långsiktigt hållbar utveckling: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._Brown.

Boken Plan B – rädda civilisationen skrevs av Lester Brown. Boken går att ladda ner gratis. http://www.svenskaplanb.se/PB4.html

Här några bra ingångar om vi vill skaffa oss baskunskaper in ämnet.

Vi kan fråga oss varför inte denna helt avgörande fråga för mänskligheten inte samtalas mer om i olika media. Varför är det så tyst bland politiker? Är det inte en fråga att vinna val på?

Jag har vid ett flertal tillfällen försökt väcka frågan i gruppen ”En ekonomi för en bättre värld”. Responsen har varit lite sådär. Vad beror det på att vi som är med i gruppen med syfte att hitta lösningar för en bättre värld inte är mer engagerade när det kommer till att vara med och medskapa långsiktig hållbarhet? Är det för att hållbarhet inte förknippas med ekonomi. Hållbarhet får vi tala om i andra forum. Här talar vi ekonomi!

Men för att det ska blir något resultat i hållbarhetsfrågan måste vi se den samordnat. Alla tre dimensionerna måste inkluderas – ekonomisk, social och ekologisk. Annars blir det bara lite filande och filande på ytan. En av orsakerna är att var och en har nog med sitt. Var och en har sin hjärtefråga som vi gärna vill driva och få med oss anhängare till. Den viktigaste av dem alla – civilisationens överlevnad – tycks inte vara någon het fråga att samtala om.

Men det finns andra frågor som väcker entusiasm. I denna historielösa tid finns det personer som brinner för historiska storheter och vill lyfta fram dessa.

I gruppen ”ny ekonomi för en bättre värld” – http://www.facebook.com/groups/nyekonomi/  -samtalar vi om hur vi skulle kunna skapa bättre ekonomiska förutsättningar för att i sin tur skapa en bättre värld. En viktig fråga i sammanhanget är: Är ekonomi målet i sig? Om vi bara får ett nytt fräscht ekonomiskt system då löser det andra sig automatiskt.  Om vi inte kan hitta något helt nytt system kan vi ändå vara medskapare till en moderniserad variant av dagens kapitalism. Att dutta med hållbarhet och andra frågor är bara att skymma sikten för den riktigt viktiga frågan. En ny ekonomi.

Finans – skuldkris och vägen ur

I efterdyningarna efter finanskrisen 2008 som har förvärrat den skuldkris vi nu befinner oss i, har finansmarknaderna kommit i fokus. Skulle vi bara få bukt med detta, så har vi åtminstone lyckats med att avvärja hotet mot ytterligare ekonomiska obalanser och därmed omfattande sociala problem. Världssamfundet har därför gett fokus på denna fråga.  Nu gäller det att få hjulen att snurra och få fart på ekonomin och jobben. Med hjälp av kvantitativa lättnader och andra stimulanser och lån från FED och ECB försöker USA och Europa få fart på ekonomin och jobben. http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/fakta-sa-fungerar-kvantitativa-lattnader_7012767.svd

Tanken är att genom att stoppa in mer pengar i systemet så ska detta stimulera den finansiella sektorn som i sin tur ska stimulera den reala ekonomin skapa tillväxt och jobb. Om produktionen ökar så skapas nya jobb. När människor är i arbete skapas även utrymme för mer konsumtion, som i sin tur ger upphov till fler jobb inom konsumtionssektorn. Den goda spiralen har påbörjats.

Men det finns kritiker som hävdar att det inte kan vara rimligt sätt att komma ut skuldkrisen genom att FED och ECB ytterligare skuldsätter skattebetalarna för att bli av med skuldberget. Det känns lite bakvänt.  Var går gränsen för hur skuldtyngd ett land kan bli utan att det medför alltför stora risker. Det vi nu gör är även att vi lånar av framtiden folk för att bli av med de akuta problem som vi just nu befinner oss i.

Det finns även en växande kritik mot att bankernas aktieägare ska hållas skadelösa, trots att det just var bankerna som satte oss i den prekära situation som vi ännu inte har tagit oss ur.

Många menar också att det hittills har gjorts alldeles för lite för att staga upp bankerna och de finansiella marknaderna.

En av de frågor som behandlats är bankernas möjlighet att skapa pengar. När vi tar lån har bankerna möjlighet att skapa nya pengar om det inte finns matchande pengar systemet. På så vis kan bankerna skapa pengar och låna ut dessa med en alltför låg kapitaltäckning. Detta fungerar utmärkt så länge som det är uppgångar på aktiemarknader och bostadsmarknader. Vid en inbromsning eller kris som 2008 får denna modell rent katastrofala följder. Bankerna som levt mycket gott under hela uppgångsfasen, drabbas nu av stora problem. Men på grund av koncentrationsgraden inom banksektorn har de blivit för stora för att de ska kunna gå i konkurs, – to big to fail – utan att det får oerhörda konsekvenser för hela ekonomin. Ett faktum som inte minst Lehman Brothers konkurs visade.  Risken för total härdsmälta har gjort att staten går in och räddar bankerna och socialiserar skulden. Med denna vetskap kan bankernas aktieägare ta mycket stora risker, och därmed göra mycket stora vinster, utan att drabbas av de konsekvenser som följer vid en nedgång.

Olika förslag har varit uppe på tappen för att stabilisera systemet. Den mainsteam-orienterade lösningen är att bankerna ska tvingas att öka skuldtäckningen. Andra förslag är att bankerna helt enkelt inte ska kunna få låna ut pengar utan att ha motsvarande total kapitaltäckning. Detta förslag skulle förändra hela vårt banksystem dramatiskt. Ytterligare förslag har varit att separera bankernas kärnverksamhet från den mer spekulativa tradingverksamheten.

Andrea Cervenka skriver i SvD om var är tråkbanken och hänvisar till Kjell Olof Feldt:

”Vad är lösningen? Efter 30-talskraschen i USA förlorade finansindustrin all sin glamour. Det efterföljande halvseklet blev bankpalatsen ett sömnigt tillhåll för riskaverta pärmbärare med medelmåttiga löner. Som av en händelse sammanföll detta med en period som innebar makalösa ekonomiska framsteg för de flesta amerikaner. Internationellt har pendeln redan slagit tillbaka kraftigt. En hel bransch letar efter en ny identitet. Även i Sverige är kanske cirkeln på väg att slutas. För en tid sedan skrev Kjell-Olof Feldt en debattartikel där han uppmanade socialdemokraterna att skaffa sig en bankpolitik och att ”ta parti för den gamla tråkbanken”. Frågan är om någon lyssnar den här gången. ”

Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/var-ar-trakbanken_7696104.svd

IMF har plötsligt blivit en Arena för nytänkande. Under rubriken ”Överhängande risk för ny finanskris” skriver Dagens Arena:

”Han har fått företagsledare att prata om riskerna med växande klyftor och vänsterfolk att lusläsa IMF:s rapporter. Dagens Arena har träffat IMF-ekonomen Michael Kumhof, som vill reformera det finansiella systemet i grunden.

För ett par år sedan rörde han om i den ekonomiska debatten genom att visa på kopplingen mellan ojämlikhet, skuldsättning och kriser. Han och kollegan Romain Rancière kunde konstatera att finanskrisen 2008 till stor del hade sin grund i de senaste tre decenniernas växande klyftor.

– Ojämlikheten var inte strået som bröt kamelens rygg, men de växande inkomstskillnaderna gjorde att det bara behövdes ett halmstrå.

Majoriteten i USA såg sina inkomster stagnera, och lånade mer och mer pengar av de i toppen som blev rikare. Skuldberget växte, liksom den avreglerade finanssektorn som förmedlade pengarna. Systemet blev mer och mer instabilt, och till slut brakade allt ihop.” http://www.dagensarena.se/innehall/overhangande-risk-for-ny-finanskris/

Klimat – och ekologisk kris

Intresset för hela den ekonomiska instabiliteten har hittills skymt en samordnad syn på hela hållbarhetsbegreppet sedan det misslyckade mötet i Köpenhamn.  Rio + 20 och mötet i Doha har varit allt annat än framgångssagor.

Det verkar som världssamfundet resonerar på följande sätt:

Lyckas vi inte med att få igång ekonomin blir det heller ingen arbetsro för att ta tag i klimatfrågan och andra ekologiska hotbilder. När vi väl får hjulen att snurra, produktionen och konsumtionen tar fart då, kan vi ta tag i klimat – och ekologiska utmaningar mer fokuserat.

Men när homo sapiens till slut börjar ta tag i dessa utmaningar så inser vi att just de botemedel som använts för att rädda oss från de akuta lågkonjunkturerna istället leder till att vi påskyndar ekologiska och klimatmässiga katastrofer. Ökad produktion och konsumtion av allt möjligt istället för mer riktad produktion och konsumtion till verksamhet som är långsiktigt hållbar. Här ligger vår art stora utmaning idag. Vi måste hitta lösningar för att få ihop alla tre dimensionerna; ekonomisk, social och ekologisk på samma gång. Det går inte att arbeta sekventiellt med dessa.

Detta synsätt – det sekventiella – har hittills i hög grad präglat vårt samtal i gruppen: ”En ny ekonomi för en bättre värld”. Då kommer vi osökt in på två undantag som bekräftar regeln Georgism och Marxism. Mer om detta i nästa inlägg.

Klimatet kräver en ny typ av ekonomi – Birger Schlaug

Tydligen uppnåddes egentligen nästan ingenting vid klimatmötet i Doha. Men som Birger Schlaug skriver på sin blogg, så finns det  ”ingen anledning att vara besviken över resultatet eftersom besvikelse förutsätter att man haft minsta förhoppning. Inte ett dyft talade för att det skulle bli något av mötet i Qatar – mer än att ett antal tusen parasolldrinkar skulle drickas av nedresta tjänstemannakårer och det gäng politiker som flugit ner”.

En som däremot var besviken var Laura Lopez Baltodano som är engagerad i den nicaraguanska miljöorganisationen Centro Humboldt Nicaragua. Hon kommer från ett av de länder som de senaste 20 åren drabbats hårdast av klimatförändringarna, när det gäller antal förlorade liv och materiella skador. Till Fria Tidningen säger hon:

Det står helt klart att det är ländernas ekonomiska intressen som dominerar förhandlingarna.

 

Se vidare:

 

http://pepprat.wordpress.com/2012/12/15/klimatet-kraver-en-ny-typ-av-ekonomi/

 

Ett nytt paradigm

Under många år har det på olika ställen i världen diskuterats behovet av ett nytt paradigm.

Vad innebär ett paradigm? Tomas Kuhn myntade begreppet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Paradigm . Jag använder här begreppet i vidast möjliga betydelse och på en hög generell nivå. Det rådande paradigmet gör att vi ser verkligheten genom ett prisma präglat av de grundläggande motiven för paradigmet bevarande. Härigenom ser vi hela vår omvärld utifrån det prisma. Det vi uppfattar som ”objektiva sanningar” är sanna så länge de betraktas inom det regelverk och det prisma som kännetecknar det dominerande paradigmet. Går vi utanför dessa ramar framtonar andra verklighetsbilder och andra sanningar.

Är det en ny syn på människan som behövs? Erich Fromm ser jag som en av 1900-talets stora tänkare. Han såg som sin uppgift att förena Marx med Freud och psykoanalysen. Vad kan Erich Fromm ha att bidra med för att formulera ett nytt paradigm. http://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Fromm

I boken ”To have or to be” med undertiteln ”A new blueprint for mankind” tar han upp två personlighetstyper.

Ha-människan strävar hela tiden efter att få mer. Kapitalistiska samhällen av alla dess former har tillväxt som den huvudsakliga drivkraften och skapar Ha-människor. Samma sak gäller alla de stater som kallar sig socialdemokratiska, socialistiska eller kommunistiska. Tillväxten och Ha-mentaliteten är den ”gudomliga” kraft som driver samhällen framåt i hela världen idag.

Den andra typen, Vara-människor, ser till varandets väsen och ser att livet har ett eget värde i sig själv. Människan och naturen är mer än bara något som köpt och säljs på en marknad. Vi är medskapare i en ständigt dynamisk process. Vi lever med naturen och inser att jorden inte har oändliga resurser.

På bokens baksida läser vi följande:

‘ As always, Erich Fromm speaks with wisdom, compassion, learning and insight into the problems of individuals trapped in a social world that is needlessly cruel and hostile. (Noam Chomsky).

“To HAVE or to BE? is both comprehensive analysis of crises of modern civilization and a unique detailed program for social and psychological revolution to save or threatened planet.”

Den gavs ut 1976. Vi kan väl konstatera att han var en bit före sin tid och hade fångat upp många strömningar i tiden inte minst från Romklubbens rapport vars anda vilar över boken  Se vidare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Romklubben  och detta: http://wijkman.se/wijkman-ny-ordforande-i-romklubben/.

 Vi måste förändra hela vår bild av vad som är meningen med livet. Vad gör oss framgångsrika inför oss själva?  Den som har mest pengar på banken när vi lämnar jordelivet vinner. Med en sådan attityd är vi alla medskapare till vårt nuvarande paradigm.

Vårt gamla paradigm, som så totalt behärskar vårt tanksätt, måste uppdateras på ett radikalt sätt. Synen på människan som en vara som kan köpas och säljas på en marknad, som vilken vara som helst känns onekligen lite 1700-talsaktig. Med samma synsätt gör vårt gamla ekonomiska system som är en så viktig del av dagens paradigm, ingen eller liten moralisk skillnad på vad det för saker som marknadsförs och säljs. Vapen, narkotika och trafficking bidrar till vårt BNP begrepp på samma sätt som läkemedel, hälsovård och hälsosam mat. Det enda kriteriet är att pengarna ska synas i våra räkenskaper.

Här behöver vi medskapa en ny syn på människan.  Hur vill vi att den nya synen på människan ska vara?

Ett kännetecken på nytt paradigm är att det finns och lever sida vid sida, med det gamla dominerande paradigmet. Förändringen från det gamla till det nya sker dels gradvis och dels kan det ske i ”kvantsprång”. Under resans gång förändras vår syn på det gamla paradigmet och behovet av ett nytt framstår som allt mer uppenbart.

Idag inser allt fler av oss att vårt nuvarande paradigm inte längre är hållbart. Hela vår civilisations framtida öde står på spel. Ett nytt paradigm måste ha som målbild att rädda civilisationen. Ett nytt paradigm kommer att förändra hela vår världsbild.

När jag var liten så fanns det en tidning som Sparbanken gav ut. Tidningen hette ”Spara och Slösa. ” Spara och Slösa var två tjejer som symboliserade olika aspekter av oss.  Spara var alltid vinnare på sin långsiktighet, Slösa fick omedelbar behovstillfredsställelse, men förlorade i det långa loppet. Sedan dess har det gått många år och Slösa har varit på modet. Men nu måste det ske en förändring. En grundbult i det nya paradigmet är långsiktighet och sparsamhet på alla livets yttre områden. Vi inser lätt att vår ändliga planet inte räcker för att tillfredsställa Slösa.

Men Slösa kan få sina behov tillfredsställda på annat sätt.  I den inre världen – den själsliga – finns inga begränsningar. I den inre kreativa sfären kan Slösa få fritt spelrum. Här kan hon utveckla sina konstnärliga förmågor och talanger. Hon kan även få mer tid att utveckla och fördjupa relationer med andra människor.  Hon behöver tid för sig själv med att reflektera och kontemplera.  Vi behöver inre samling och yttre aktivitet på samma sätt som vi behöver in -och utandning. Ensamhet och att vara tillsammans kompletterar varandra.

Förändringen måste starta inom varje människa. En ny syn på vad som är viktigt i livet är en förutsättning för att det nya paradigmet ska få fäste.  Ett samhälle består av individer. I en demokrati har vi de politiker vi förtjänar. Ju mer det nya sparsamma paradigmet efterfrågas desto mer kommer politiker att anpassa sig efter våra krav.  Dessa politiker kommer att vara även annan typ än idag. De kommer i högre utsträckning vara som statsmän eller bättre ”statshen” än som kortsiktiga politiker som bara har siktet inne på nästa val. Att vara kortsiktig kommer helt enkelt inte att bli efterfrågat. Därför kommer politiker anpassa sig till det nya paradigmet och se långsiktigt på sina gärningar .

Det nya sparsamma och långsiktiga paradigmet kommer även att påverka näringslivet. Ju fler som börjar sjunga den sparsammes lov, desto fler företag kommer att anpassa sig till denna melodi.

I samverkan mellan allmänhet, politiker och näringsliv kommer produktionen att styras över till nyttig och hälsobringande konsumtion i alla dess former.

Under rådande förhållanden med hotande ”peak everything” på agendan, framstår det alltmer som självklart att spara, och inte slösa, har framtiden för sig.

Marknadsmekanismerna bäddas in i en övergripande plan för att åstadkomma en långsiktigt hållbart värld. Det gäller såväl ekonomiskt, socialt och ekologiskt.

Ett alternativt paradigm skapar ett annat mått på ekonomisk nytta som utgår från andra sidor av människan. Människans behov av umgänge med varandra och i samverkan med naturen kommer att värdesättas och prägla de nya samhällen som influeras av det nya paradigmet.

BNP-begreppet, som vi använder idag, kommer med stor sannolikhet att framstå som ett mystiskt mått på välstånd som har sett sitt bäst före datum för många år sedan. Marknaden självreglerande kraft kommer att uppfattas som något religiöst som en majoritet av ledande personer trodde på fram till 2008. Oändlig tillväxt på en ändlig planet kommer att uppfattas som rena vidskepelsen.

När tillräckligt många människor på vår gemensamma glob börjar vakna upp och inse att vi lever på en ändlig planet, men vi, i vår civilisation, lever som om vi har flera planeter att tillgå. Då kan det ske en förändring, Vi måste vi inse att det här tankesättet inte håller. Det är inte långsiktigt hållbart. När denna insikt börja växa i vårt gemensamma kollektiva medvetande och bäras fram av allt fler människor, så kan det plötsligt uppstå en ”tipping point”.  Det innebär att det gradvisa uppvaknandet plötsligt uppnår en punkt, när medvetandet ökar dramatiskt, som ett ”kvantsprång”, hos snabbt växande grupper människor på vår glob. Då är det läge för att det nya paradigmet ska ta över ledartröjan från det gamla. Men för att detta ska ske måste det nya paradigmet ha börjat ta form. Och framtiden lever redan idag.

Jorden vi ärvde brukar några av oss säga. Jorden är enbart till låns säger andra. Vi måste se till att jordens resurser används på ett hållbart sätt för att efterkommande generationer också ska få glädje av den. Då måste vi börja tänka i nya banor. Ett hållbart samhälle som även har förmåga att återskapa sig själv är nödvändiga komponenter i det nya paradigmet. Vi måste inse att naturens resurser är ändliga. När de till slut är borta finns det inte längre någon möjlighet för en civilisation att finnas på jorden.

Medveten om detta skapar en sammanhållning bland alla de som känner som sin uppgift att rädda vår gemensamma civilisation och vara medskapare till det nya framväxande långsiktigt hållbara paradigmet.

Vi måste inse att vi alla hör ihop och tillsammans skapar en mänsklighet. ”We are one” var slagorden i årets (2013) Eurovision song contest. Utan den djupa insikten blir det svårt att utrota krig och extrema klassklyftor.  Mänskligheten är också helt beroende av andra arter och naturrikedomar som finns på jorden. Vi är alla ETT med den planet som håller oss vid liv.

Det går inte att kompromissa med naturen brukar Anders Wijkman säga. http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Wijkman

I affärsvärlden och inom politiken går det att förhandla sig fram till en kompromisslösning. Det går inte med naturen. Är det slut på resurser så är det slut. Det finns ingen smart kompromiss. Denna självklara insikt kommer att prägla det nya paradigmet.

För att paradigmet ska kunna förverkligas krävs att det sker överföring av resurser från de människor som har idag har pengar i överflöd till gemensamma för nödvändiga framtidsinvesteringar. Denna överföring kan ske på en rad olika sätt. Ett mer jämlikt samhälle blir inom det nya paradigmet en önskan hos att bredare grupp människor.

Jämlikhet och och ekologisk hållbarhet passar som hand i handsken. Se boken Jämlikhetsanden Wilkinson/Picket, Karneval förlag. I kapitel 14 behandlas jämlikhet och hållbarhet. Jämlikhet är även något som ALLA i ett samhället tjänar på. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185703400

Visionerna om arbetstidsförkortning och en bra balans mellan arbete och fritid har nu bland de tongivande partierna bytts ut mot att skapa flera arbetade timmar.

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka.

Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dans, måla, sjunga – Ja vad ni vill Frihet!”

Men det var då det. Det var på Ernst Wigforss tid finansminister 1925-26 och 1934-49.

Socialdemokraterna har under årens lopp tillkämpat människor kortare arbetstid mot en envist kämpande höger.

Socialdemokraterna gick 1968 till val på bland annat ett starkt försvar, ökat inflytande för de anställda samt arbetstidsförkortning.  Då fick S egen majoritet.http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_Sverige_1968  Det var uppenbarligen en populär politik. S fick egen majoritet i riksdagen.

Nu år 2013 är det jobb, jobb, jobb som gäller. Någon arbetstidsförkortning är det inte tal om. Nu gäller det istället att arbeta så många timmar som möjligt för att ha råd med välfärden. Denna högerpolitik har nu även blivit socialdemokraternas. Tiderna förändras.

I det nya paradigmet ingår att hitta en lagom balans mellan arbete och fritid. När yttre lyx inte längre uppfattas som högsta statussymbolen leder detta även till ett nytt beteende hos alla människor oavsett vi befinner oss på Jakobs stege.  På arbetsplatserna ska högsta möjliga frihet finnas för varje människa att bestämma över sitt arbete och utveckla sina talanger. Genom arbete skapar vi friheten att upptäcka att det finns andra värden här i livet än att bara arbeta.

Det är skönt att se att det finns unga som reagerar sunt idag. Ännu lever humanismen:http://annaardin.wordpress.com/2013/01/24/det-ar-sa-dumt-att-jag-bara-vill-grata/

och

http://tidenmagasin.se/tidenbloggen/arbete-som-enda-syfte-ar-en-farlig-vag/

Se även fack ”Trade Unions in the Green Economy:

http://tandf.msgfocus.com/q/11xqeTCMcE6Evcst/wv

Mitt inlägg i Södersossarna 24/1 2013: 

S ledning agerar för att försöka framstå som trovärdiga. Men att upprepa mantrat jobb, jobb jobb för att verka trovärdig biter nog inte längden. Det gäller inte bara att försöka framstå som trovärdiga. Långsiktig trovärdighet skapas med trovärdig politik.

Att kämpa på för att vara mer trovärdig på moderaterna planhalva lär inte ledan till någon nämnvärd förändring av samhället. Mer privat konsumtion till alla biter inte länge om vi vill vara med och dra vårt strå till stacken för att skapa en långsiktig hållbar civilisation.

För att skapa en alternativt hållbar politik ekonomiskt, socialt och ekologiskt måste S börja styra utvecklingen och inte agera släpankare åt M.

När världsbanken går ut och talar om att vi styr mot 4 graders global uppvärmning är det nog många medvetna inom medelklassen som är villig att offra en del av sin konsumtionsökning – se jobbskatteavdrag – för att istället användas till att bygga de gröna folkhemmen/ grön ekonomi och skapa mer stabila sociala och ekonomiska förutsättningar.

Jämlikhetsandens budskap att jämlikhet är bra för alla – rik som fattig – borde vara en självklar del i den moderna och framtidsinriktade socialdemokratins paroller inför valen 2014 och 2018.

Att jämlikhet och hållbarhet också hänger ihop argumenterar Wilkenson/Pickett starkt för i kapital 15, 221 ff.

En politik som ska vara trovärdig måste även vara långsiktigt hållbar. Då duger det inte att ängsligt snegla på senaste opinionsmätningen och försöka anpassa politiken efter vad den ha att säga.

Det är på så vis vi kan vinna den medvetna delen av medelklassen. De omedvetna kommer inte rösta på oss ändå. De kommer att föredra ett ytterligare jobbskatteavdrag framför de förslag som S lägger.

Min mamma har under många år kallat S för Socialmoderaterna. Kanske borde vi byta namn. M med lite sociala inslag. Högerpolitik med vissa socialdemokratiska karaktäristika. Här står vi nu. Några unga inom S tycker att det verkar lite konstigt. Vad vill egentligen S? Vi lite äldre som var med när 6 timmarsdagen var het funderar nog ibland var den tog vägen.

Men tiderna har förändrats. Det går inte att bara se bakåt i tiden, även om det är nyttigt att då och då slänga en blick i backspegeln. Nu gäller det också att blicka framåt  mot den nya sköna värld som det anstår ett framtidsparti. Någon frågar lite undrande:  Vad har S att säga om framtiden? Vilka visioner finns inom rörelsen? Svaret kommer från ryggmärgen:

Jo jobb, jobb, jobb. Arbeta så många timmar som möjligt för att rädda välfärden, och inte minst för att vinna valet 2014.

Alternativet är givetvis att formulera en långsiktigt hållbar politik, ekonomiskt, socialt och ekologiskt som håller över flera valperioder. Med en sådan politik  kommer S successivt att återfå det förtroende som tappats under år av en släpankartillvaro till M. Tiden är kort, men än finns det tid att agera.

S dubbla roller och folkrörelserna: igår – idag – imorgon

Inledning

Detta inlägg är en vidareutveckling av ett tidigare inlägg om ”Socialdemokratins dubbla roller och behovet av en anständig kapitalism – Klas Eklunds kapitalism 4.0”  I detta inlägg har jag tagit med folkrörelserna roll för den socialdemokratiska idéutvecklingen, samt några nya reflektioner.

Folkrörelserna som samhällsförändrare  och som delar av det kapitalistiska samhället

Socialdemokratin uppstod tillsammans med olika folkrörelser och blev  under 1990-talet viktiga samhällsförändrade krafter. Fackföreningsrörelsen LO samverkade med S för att förbättra levnadsförhållanden för stora befolkningsgrupper. Behovet av bildning kanaliserades i ABF, TCO hade motsvarande behov och TBV skapades. Trosfrågor samlades i Broderskap,numer Tro och Politik, barn och ungdomar samlades i Unga Örnar och SSU. Socialdemokraterna bildades som ett folkrörelseparti.

Folkrörelseföretag som KF, Folksam, HSB, OK, HSB, Riksbyggen och Fonus svarade mot människors behov och var till sin karaktär samhällsförändrande krafter.  I takt med att dessa växte, blev de allt viktigare samhällsinstitutioner och tenderade att efterlikna deras affärsdrivande konkurrenter, snarare än att fortsätta att vara de samhällsförändrande krafter de en gång varit. Syftet med folkrörelseföretagen skiljer sig dock från vanliga affärsdrivande företag i och med att syftet är att tjäna medlemmarnas intressen och inte aktieägarnas.

Historik S

Den reformistiska socialdemokrati som vi idag känner i Sverige har i hög grad präglats av händelserna  från storstrejken 1909. http://www.arbark.se/2009/07/storstrejken-1909/.

När den dåvarande fackföreningsrörelsen gick upp till kamp mot kapitalet höll de på att bli fullständigt krossade av en övermäktig motståndare. http://sv.wikipedia.org/wiki/Storstrejken_i_Sverige_1909

Av denna för LO-facket tragiska händelse lärde man sig en historisk läxa. Det är bättre att samarbeta  en att nära nog bli tillintetgjorda. Denna läxa har sedan präglat S och LO- fackets agerande mot näringslivet sedan dess. Samarbetsandan utvecklades till den så kallade Saltsjöbadsandan, där fack och näringsliv förhandlade och i samverkan gjorde upp om lönebildning och en hel del övriga frågor som hade med arbetslivet att göra.

http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/495DFA6D70DD47CFC12574C8004D1901

Arbetarrörelsen lärde sig att det i ett kapitalistiskt system är det kapitalet som är överbestämmande. Förhandlingarna måste inpassas i de ramar som det kapitalistiska samhället kräver. Med ett lite modernare språkbruk är det näringslivet som bestämmer agendan. Om näringslivet tjänar på uppgörelsen kan det uppstå en vinna – vinna situation där båda parter  vinner på uppgörelsen. Arbetsfreden var just en sådan uppgörelse.  Om näringslivet  inte tjänar på uppgörelsen kommer det inte att bli någon uppgörelse. Det är den starkes makt och rätt som gäller.

Socialdemokraternas dubbla roller

S historiska roll som samhällsförändrare var den självklara drivkraften för S under dess ungdomstid. När den allmänna rösträtten infördes i samarbete med liberalerna iklädde sig S rollen som samhällsbärande parti. Då fick den samhällsförändrade rollen konkurrens av den samhällsbärande rollen. Att ta regeringsansvar och utnyttja den parlamentariska vägen har alltid varit den strategi S valt för att förverkliga ett mer jämlikt samhälle och att skapa förbättringar inom systemets ram.

De två rollerna gick bra att förena under de gyllene åren efter andra världskriget och fram till 1970-talet. Då gick det bra att utvidga välfärdsstaten och skapa en balans mellan arbete och kapital. Ett allmänt pensionssystem byggdes upp och kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Dagis och fritidshem byggdes ut för att möjliggöra kvinnans frigörelse.

Bostäder och vägar/järnvägar var viktiga för att skapa en väl fungerande infrastruktur som var nödvändiga för näringslivet och för samhället i stort. Breda utbildningssatsningar påbörjades på 1960-talet. Underliggande ekonomiska orsaker var att samhället och näringslivet behövde fler och utbildade människor i arbete. Näringsliv och samhälle behövde även en förbättrad rörlighet på arbetsmarknaden. På fackligt och gemensamt initiativ byggdes trygghetssystem upp för att underlätta för individer vid omställningar mellan olika arbeten. Den underliggande ekonomiska orsaken var att näringsliv och samhälle behövde mer rörlig arbetskraft.

De företag och branscher som inte längre var konkurrenskraftiga lades ner och för samhället gällde det att hjälpa till med omställningen och slussa arbetskraften till de företag och branscher som hade framtiden framför sig. Den österrikiska ekonomen Joseph Schumpeter, myntade begreppet kreativ förstörelse. http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Samarbetet mellan staten och kapitalet var hårt kritiserat av vänstern på 1970-talet.  Staten och kapitalet sitter i samma båt. Klassamarbetet var ingenting som dåtidens vänster hyllade: http://www.youtube.com/watch?v=sTAvm_Fk09M

Den blandekonomiska modellen kritiserades även hårt från höger. Den framställdes som korporativistisk och hade drag av Mussolinis fascism. http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism

Men klassamarbetet var en konsekvens av den pragmatiska inställning  som LO och SAP lärt sig under storstrejken 1909. Bättre att söka samförstånd än att stånga pannan blodig mot en övermäktig motståndare. Bättre att samverka än att krossas.  Sverige lyckades på grund av detta samarbete hålla nere antalet strejkande timmar på ett för näringslivet gynnsamt sätt. Det tjänade även nationalstaten Sverige på och det tjänade stora breda grupper samhällsmedborgare på. Samförstånd var en vinna – vinna lösning.

Trots att Saltsjöbadsavtal och klassamarbete utsattes för kritik från såväl vänster som höger visade det sig att den var synnerligen ekonomiskt effektiv:

I Sverige har vi många framgångssagor, där staten och kapitalet samverkat. Ellemtel är ett exempel på framgångsrikt samarbete, mellan LM Ericsson och Televerket. ABB hade inte varit vad det ä idag utan samverkan mellan dåvarande Asea och Vattenfallsverket. Läkemedelsindustrin är ett annat exempel. Samverkan mellan staten och näringslivet har varit en förutsättning för Astra och Pharmacias framgångar. Den svenska blandekonomiska modellen var mycket effektiv under många år.

John Maynard Keynes och den svenska modellen

Den svenska modellen med ekonomisk teoribildning från Stockholmsskolan http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholmsskolan_%28ekonomi%29 som var starkt influerad av John Maynard Keynes  teorier framstod som en ekonomisk mycket framgångsrik modell. Under 1960-talet blev Sverige ett av världens rikaste länder. I boken Vår Ekonomi  beskriver Klas Eklund situationen:

”Under åren efter andra världskriget började en lång rad ekonomiskt framgångsrika år för svensk ekonomi. Sverige, som inte blev drabbat av världskrig på samma sätt som övriga europeiska stater, kunde snabbt ställa om sin industri och bidra till återuppbyggnaden av Europa. Trots att Sverige inte var så drabbad av världskrig fick Sverige ändå tillgång till medel från den amerikanska Marshall-planen, som användes för att bygga upp Europa. Hela uppbyggnaden av den svenska modellen, skedde under år av god ekonomisk tillväxt. Under 1960-talet var Sverige ett av världens rikaste länder (mätt som BNP per innevånare). Man talade om rekordåren.” [1]

Milton Friedman (1912-2006), och Chicagoskolan

Men under 1970- talet började det komma grus i tillväxtmaskineriet. Klas Eklund fortsätter:

”Vi drabbas av stagflation, ekonomisk stagnation och hög inflation på samma gång. Oljekrisen var en av orsakerna, som slog hårt mot svensk exportindustri. Hårdnande konkurrens från Japans nya stålverk, snabbväxande brasilianska skogar och dagbrott i Australien, var även bidragande. De svenska företagen stod inför stora lönsamhetsproblem. ” [2]

En stagnerande ekonomi drabbade inte bara Sverige utan hela västvärlden. Internationell konkurrens var då liksom nu en bidragande orsak. Inbyggt i vårt ekonomiska system ligger ökad tillväxt för såväl företag som nationalstat. Stagnation skapar därför en mycket ogynnsam situation. John Maynard Keynes lösningar som fungerat väl i en situation med snabb tillväxt, visade sig mindre effektiva i en stagnerad ekonomi.

Lösningen på krisen blev istället att företag behövde hjälp för att expandera över nationsgränserna och därigenom öka sin kundbas och volymer. För att möjliggöra denna expansion behövdes avreglering av marknaderna samt fria kapitalflöden, friare arbetsmarknad och fri handel med varor och tjänster var verktygen som skulle få fart på ekonomin igen. Privatisering av gamla stela statsmonopol var ännu ett verktyg för att stimulera internationellt företagande och för att få fart på ekonomin.

Med detta paket av åtgärder lades grunden till det vi idag ofta menar med globalisering. Milton Friedman (1912-2006), och Chicagoskolan står som symbol för denna utveckling som har kännetecknat den moderna kapitalismen sedan mitten på 1970-talet. Washington Consensus är den politiska term som använts för Chicagoskolans ekonomiska politik. Om Friedman kan man läsa:

_{”När han fick nobelpriset år 1976 fick hans Nobelföreläsning på Handelshögskolan i Stockholm skyddas av polis mot demonstranter som protesterade mot att Friedman, som de uppfattade det, hade varit inspiratör för den då styrande chilenska militärjuntans ekonomiska politik. Friedman besvarade kritiken med att han gav råd till alla som behövde, även om de var osympatiska. Han  hade också hållit föreläsningar för den kommunistiska regimen i Kina.} ” [3]

Friedmans huvudtes är att marknaden fungerar bäst om den lämnas ifred. I sin bok Monetary History of the United States målar han upp en helt annan bild av orsakerna till depressionen på 1930-talet, än den vedertagna Keyneska. Friedman menade att 1930-talskrisen inte var följden av marknadsekonomins instabilitet, utan av dålig penningpolitik. I stället för att föra en stram penningpolitik med höjda räntor och dra in pengar, borde den amerikanska centralbanken ha motverkat depressionstrycket genom att låta penningmängden växa enligt en viss förutbestämd bana. Inflationsbekämpningen som centralbankens huvudsakliga mål, är inspirerad av Friedmans tänkande. [4]

Milton Friedmans tankegods har varit mycket inflytelserik på den politik som förts sedan 1970-talet och fram till idag. Nu har det återigen kommit grus i maskineriet för kapitalismen. Finanskris 2008 med åtföljande skuldkriser visar att det behövs nytänkande för att  få fart på en i västvärlden krisande kapitalism.

---

[1] Klas Eklund, Vår ekonomi, sid 389.

[2] Ibid.

[3] Ibid sid 241.

[4] Ibid, 24ff.

Socialdemokratin och globaliseringen

Näringslivet som tidigare sett samarbetet mellan stat och kapital som en viktig hörnsten för att vidareutveckla kapitalismen (Saltsjöbadsandan) blev nu mindre intresserade av samarbetet. Nu ville kapitalet ”go global”. Nationalstatens betydelse för de multinationella företagen minskande. Mot ett näringsliv som inte längre på samma sätt såg staten och kapitalet som en framgångssaga, hade S och fackföreningsrörelsen mycket lite att sätta emot. Under 30 års tid fram till finanskrisen 2008 har nyliberalismen varit den helt förhärskande idéströmningen globalt sett. Om nyliberalismen se Folkpartiets hemsida:

http://www.folkpartiet.se/Folkpartiet-nara-dig/Norra-Alvsborg/Kommuner/kommun/Trollhattan/Liberal-ideologi/Nyliberalism-/

De socialliberala krafterna har antagit en mer defensiv roll och försökt att rädda vad som räddas kan av välfärdsstaten. Om socialliberalismen läser vi på Folkpartiets hemsida:

http://www.folkpartiet.se/Folkpartiet-nara-dig/Norra-Alvsborg/Kommuner/kommun/Trollhattan/Liberal-ideologi/Socialliberalism-/

Huvudfåran inom S har inga som helst ambitioner att socialisera privat verksamhet. Tvärtom har de varit med och sålt ut statlig och kommunal verksamhet till privata aktörer. S har i allt väsentligt varit ett socialliberalt parti sedan 1930-talet, som ibland motsträvigt fått se samhället utvecklats i en mer nyliberal anda än de själva skulle vilja. Men S i Europa har å andra sidan haft mycket lite av alternativa lösningar för att utmana nyliberalismen.

SAP fick under 1980-talet ta itu med de förbättringar som svenskt näringslivet krävde  för att inte tappa konkurrenskraft mot övriga länders näringsliv. Det reformistiskt inriktade SAP hade inga andra möjligheter än att följa de krav som svenskt näringsliv ställde på S. Alternativet skulle vara att svenskt näringsliv skulle tappa i konkurrenskraft och då sannolikt lämna landet. 1980-talets reformagenda bestod inte riktigt av de reformer som vi unga socialdemokrater på 1970-talet hade tänkt oss.

Avregleringar för att ge stöd åt ett allt mer internationellt verkande näringsliv skapade nya förutsättningar för företag och kapital att placeras runt om på vår sköna glob. Efteråt kan vi konstatera att ojämlikheten mätt i ginikoefficienten ökade under 1980-talet och har fortsatt öka sedan dess. Detta oavsett vilka som suttit i regeringsställning.

Sverige anslöt sig till avregleringstrenden som verkade i hela världen på 1980-talet. Det gällde att få hjulen att snurra för det globala näringslivet. Att Sverige som ett litet exportberoende land skulle kunnat ha kvar regelringarna och bildat en isolerad ö verkar inte realistiskt. Ändå är det många som idag med strikt nationalistiska ögon ser Kjell-Olof Feldt och kanslihushögern som orsak till det som hände. Sveket mot de socialdemokratiska idealen.

Men det går väl inte att förklara att övriga världen nyliberaliserades med KOF och kanslihushögerns härjningar. En sådan analys missar hela den globaliseringstrend som accelererade på 1980-talet och fortfarande är i full blom. Kännetecknande för de som idag kallar sig vänster inte vill kännas vid globaliseringen. Man kan tycka illa om den, men vi kan inte rimligen bortse från att den existerar. Då kan vi ju inte göra något för att förändra den.

Effekten för S i Europa blev att de fick påta sig rollen att styra samhällen med en liberal politik och som ofta såg fackföreningsrörelsen som som ett hot mot stabiliteten. Olle Svenning skriver om ”Vänstern i Europa”, de nya liberalerna. Hans bok utkom år 2000.  Såväl Tony Bliar (GB) som Gerhard Schröder (Tyskland) förde en politik som var snubblande lik Margret Thatchers.

Socialdemokratin som samhällsbärare

Den andra rollen som S iklätt sig är att vara ett trovärdig samhällsbärande parti och vara beredda ta ansvar om hela nationalstaten. S hade naturligtvis kunnat avsäga sig ansvaret att vara regeringsbildande på 1980-talet och tvingas implementera en nyliberal agenda helt skild från den som John Maynard Keynes var inspiratör till och som kännetecknade de gyllene åren fram till mitten på 1970-talet. Men att ta ansvar för samhället i sin helhet oavsett vad som krävs av uppoffringar ligger djupt i den socialdemokratiska själen.

SAP har därför, förutom att man varit med och implementerat nyliberalism i Sverige, också varit med att under stora delar av 1990-talet städat upp från de problem som avregleringarna – inte minst av bank och kreditmarknaden 1986 ställde till med. Problemen i svensk ekonomi har dock ett tidigare dato en 1986. De skapades redan på 1970-talet. Se ovan.

Den agenda som användes för uppstädningen var på många sätt påtvingade av långivarna. Parallellen med dagens skuldsanering i Sydeuropa är slående.

Effekten av nödvändig saneringen blev väl inte riktigt vad jämlikhetsinriktade socialdemokrater hade hoppats på. Det stora bekymret för S är att samhällsutvecklingen har gått i motsatt riktning mot S:s visioner. Nationalekonom Stefan de Vylder skriver i boken ”Världens springnota” (sid 42.)

”Vad gäller de fördelningspolitiska konsekvenserna av 90-talskrisen var det barnfamiljer, unga och fattiga som drabbades hårdast. Inkomstfördelningen var väsentligt ojämnare mot slutet av decenniet än på 80-talet, och arbetslösheten för ungdomar, speciellt bland dem  med utländsk familjebakgrund, förblev mycket hög under hela decenniet. Ensamstående (kvinnor i regel) med barn, som mellan 1990-1999 fick uppleva en minskning av sin disponibla inkomst med nära 8 procent, var en annan grupp som fick bära en stor del av budgetsaneringens bördor. Den enda familjekategori som fick se sina disponibla inkomster stiga under 90-talet var de så kallade dinkies (double income no kids), alltså sammanboende utan barn.”

S hade under denna tid regeringsmakten från 1994 -1999. Göran Persson brukar få stående ovationer för det saneringsarbete S utförde under dessa år. Saneringsarbetet var nödvändigt och hans insats ska inte underskattas. Men var det alldeles nödvändigt att det var just de personer som hade den sämsta ekonomin som skulle drabbas hårdast?  Det är svårt att få ihop en sådan politik med S stolta visioner om ett jämlikt och ett solidariskt samhälle. Från början av 1980-talet har vi fått uppleva att ojämlikheten har ökat i Sverige. Detta även när S suttit i regeringsställning.

Nuläget och fram till valet 2014    

Vid en eventuell valseger måste S visa sig trovärdig att ta ansvar för hela nationalstatens väl och ve. En god relation med näringslivet är enligt beprövat mönster ett måste. I ett kapitalistiskt samhälle går det inte att regera i konflikt med näringslivet. Nationalstaten är beroende av hur näringslivet utvecklar sig för att klara av att kunna ha kvar en välfärdsstat och få ihop och till resurser för infrastrukturella satsningar (exempelvis vägar, järnvägar och bostadsbyggande).  Beroendet är ömsesidigt. Svenskt näringsliv klarar sig inte utan en väl fungerande infrastruktur och ett väl fungerande välfärdssystem.

S måste även sträva efter att skapa blocköverskridande överenskommelser för att skapa långsiktiga överenskommelser som bär över valperioderna. Långsiktiga spelregler är viktiga för att skapa trygghet i nationalstaten. Långsiktiga spelregler är även ett måste när näringslivet ska planera framtida investeringar och affärsutveckling.

Vid en valseger 2014 måste S, för att vara ett trovärdigt regeringsalternativ, även ta hänsyn till den borgerliga minoritetens uppfattningar. Det innebär att S kan uppfattas som mycket otydliga. Vad vill socialdemokraterna? Vad är det egentligen som skiljer S från alliansen?

Jan Björklund har uppenbarligen en poäng när han säger att S för alliansens politik med något års fördröjning. Jobbskatteavdragen som var så otroligt orättvisa och mest gynnade de redan rika enligt S, är nu inte varken möjliga eller önskvärda att mer än marginellt ändra på. Effekten blir mindre pengar i statskassan och drabbar de mest utsatta i samhället. Nu står S inför en svår uppgift att hitta en långsiktigt hållbar politik som inte ändras i grunden vid en valförlust. S måste hitta en kärna baserad på honnörsorden frihet, jämlikhet, solidaritet och hållbarhet och inte baseras på diverse utspel och taktiska utspel.

Politik är alltid föränderlig materia, men dess kärna måste ha en större beständighet än några år. Om inte blir politiken diffus och otydlig för såväl medlemmar som väljare. Är S budskap enbart ren färskvara? S vet också att den hållbara politiken måste vara djupt förankrad i Svenskt Näringsliv. Vi lever i en kapitalistisk värld. Då är det nödvändigt att hitta en politik som gynnar Svenskt Näringsliv och breda grupper medborgare på samma gång.  Annars bär näringslivet, i högre grad än idag, iväg från Sverige. Då bär det utför för konungariket Sverige. Det är ingen lätt uppgift den eventuellt nya S-ledningen har.

Privatisering av välfärden

Den överenskommelse som funnits mellan näringsliv och S har varit en arbetsfördelning, där arbetsmarknadens parter gör upp om spelreglerna inom den privata sektorn och staten, landsting och kommuner som arbetsgivare gör upp med fackföreningsavgiften om den offentliga lönebildningen och arbetsvillkoren.

Men i den nyliberala agendan fanns även ett krav att få access till tidigare gemensamt ägda domäner. Den borgerliga regeringen Bildt påbörjade denna nyordning för att modernisera den gemensamma sektorn i början av 1990-talet .När S- vann valet 1994 fortsatte S denna linje helt i linje med Svenskt Näringslivs intentioner. Det går inte att regera utan att ha Svenskt Näringsliv på sin sida. Under S regeringsinnehav från 1994 och fram till 2006 blev  privatiseringar och utförsäljning av statliga och kommunala bolag vardagsmat. Under alliansens era från 2006 och fram till idag har denna tendens ytterligare accelererat. Sverige har nu en topplacering i Europas privatiseringsliga. Idag är det många inom S som yrvaket frågar sig: Hur kunde det gå så här?

Skillnaden mellan S privatiseringspolitik och alliansens är enligt S att alliansen privatiserar av ideologiska skäl? Men då finns det åtminstone något skäl för privatiseringen. Alliansen drivs av en stark tilltro till att privata initiativ skulle ha en välgörande effekt på välfärdssektorn. Genom att konkurrensutsätta välfärdssektorn blir den effektivare och kvalitén ökar. Det är vad gängse ekonomiskt teoribildning säger i andra sammanhang. Varför skulle det vara annorlunda inom välfärdssektorn?  Det är ju samma tro på det privata initiativets överlägsenhet som har drivit S.

När nu Stefan Löfven säger att det inte går att ändra politiken i denna fråga följer han en tradition från med influens från storstrejken 2009. Det är näringslivet som bestämmer konungariket Sveriges väl och ve. S har lovat dyrt och heligt att inte konfiskera näringslivets egendomar utan istället hitta samförståndslösningar. Det vet Stefan Löfven bättre än de flesta andra från sin fackliga roll. Det stora undantaget var löntagarfondsdebatten som jag återkommer till längre fram. Men den stora skillnaden mellan att överta Ikea eller H&M är att i välfärdssektorn är det skattebetalarnas pengar. Då borde andra spelregler gälla.

Bilden av att näringslivet sköter välfärdssektorn bättre än den gemensamt ägda har varit så stark hos såväl allians, näringsliv och S att den inte ens har behövts utvärderas.

Så kom då SNS rapport om konkurrensens konsekvenser: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard. 

Den visade att det inte finns det något som tyder på att de högt ställda förväntningarna skulle infrias. I DN kunde vi läsa:

” Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman.”  Se vidare: http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

se även:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/04/03/sns-och-valfarden/

I rapporten påvisas att motsvarande resultat finns att hitta i internationella studier. Plötsligt faller hela den tjusiga bild som omgärdat privatiseringstankegångarna. Jag som skattebetalare och därigenom delägare skulle inte tycka att det var så märkvärdigt att ta ut vinst i välfärden om det var en fördel för väl konsumenter som ägarna – skattebetalarna. Men om inte nyttan överskrider kostnaden är det en ren förlustaffär för ägarna -skattebetalarna.  Att under sådana premisser betala ut hög avkastning till underleverantörer (exempelvis Carema, Attendo, John Bauer och Kunskapsskolan) skulle vara helt otänkbart inom näringslivet. Hur kan ett sådant hybridsystem överhuvud taget få förekomma? Det bryter mot all logik inom affärsvärlden. Ingen ägare skulle komma på tanken att satsa riskvilligt kapital under sådana premisser. Men det är det skattebetalarna gör. Skattebetalarnas förening borde agera i frågan. Det här missgynnar ju alla skattebetalare.

Hur kan Svenskt Näringsliv ställa upp på denna modell som gynnar en mindre del av näringslivet, men så uppenbart missgynnar den stora gruppen företag som Svenskt Näringsliv representerar? Genom att brandskatta nationalstaten blir det mindre pengar kvar till exempelvis sänkning av kapitalskatten eller en momsskattesänkning. Pengarna skulle alternativt även kunna användas till FoU för att stärka Svenskt Näringslivs konkurrenskraft globalt.

Konsekvensen av S dubbla roller

Lena Sommestad sitter som kvinnoförbundets ordförande i S verkställande utskott. Hon har en mycket klar bild av vad som behöver göras. http://www.aftonbladet.se/ledare/gastkronika/lenasommestad/article14617728.ab

När vi tänker på de två rollerna som S har är det mindre svårt att förstå att det råder så olika uppfattningar inom S. Det skulle förvåna mig om Lena Sommestad blir erbjuden ett guldkantat uppdrag av näringslivet. Hon har antagligen ”fel” åsikt. Men osvuret är bäst. En satsning på hållbarhet skulle kunna se även henne till ett lockande aktör inom det privata näringslivet.

Mindre förvånande är att Klas Eklund, Björn Rosengren, Erik Åsbrink, Per Nuder, Göran Persson, Stefan Stern och Tomas Östros och många fler kan vandra från S rakt in i näringslivet på toppositioner. Kunskaper från att hantera frågor som samhällsbärande parti är uppenbarligen efterfrågade hos näringslivet. Men den delen av S som driver fram reformer för att förbättra välfärden och trygghetssystem måste ses i ett prisma som näringslivet sätter upp ramverk för. Driver S frågor som inte passar in i detta prisma är man inte ett samhällsbärande alternativ. Det blir en konsekvens av Socialdemokratins dubbla roller. Men finns det alternativ för S till dessa dubbla roller?

Vad är alternativet?

Det är lätt att vara kritisk till vandringen från att vara ledande aktörer inom S och sedan gå  direkt in i näringslivet. Men hur ska det alternativt kunna vara? På vilket sätt ska S annars stegvis förändra samhället?

S behöver experter för att kunna vara samhällsbärande och styra samhället i regeringsställning. Då behövs experter redan idag i opposition. Vad är en expert i ett kapitalistiskt samhälle som är beroende av ett väl fungerande näringsliv?

Svaret är naturligtvis att en expert på att leda Sverige är en expert på att veta hur näringslivet fungerar och sätta in rätt politik för att stimulera näringslivet så att välfärden kan behållas och vidareutvecklas i nationalstaten. Det förstod Ernst Wigforss, det förstod Gunnar Sträng, det förstod Kjell Olof Feldt och det förstod Göran Persson. Välfärden skapas inte i ett vakuum. Den skapas i samspel med näringslivet. Staten och kapitalet sitter i samma båt. Ett väl fungerande  näringsliv är en en förutsättning för välfärdsstatens existens.

Men näringslivet är även beroende av en väl fungerande nationalstat. Näringslivet kräver god infrastruktur (kommunikationer, bostäder mm). Näringslivet är även beroende av en väl fungerande skola som levererar arbetskraft med rätt – av näringslivet – efterfrågad utbildning.

De nödvändiga investeringar som nu måste göras för vår civilisations överlevnad kräver återigen samverkan mellan staten och kapitalet. då är en S-regering en bra medspelare för Svenskt Näringsliv när den nyliberala agendan har sett sina bästa dagar.

Det som är bra för Volvo är bra för hela Sverige sa Gunnar Sträng på 1970-talet. Tiderna har förändrats. Volvo är idag kinesiskt. Men grundprincipen ligger fortfarande fast. Det som är bra för svenskt näringsliv är bra för hela nationalstaten Sverige. Sådan är kapitalismen.

Det förstår även Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Sverige är beroende av ett väl fungerande näringsliv. Det är därför Stefan Löfven inte förstår hur näringslivet kan vara ett särintresse. Om det går illa för svenskt näringsliv går det även illa för hela Sverige. Sådana är spelreglerna i ett kapitalistiskt samhälle.

Men den svenska näringslivet är inte en homogen grupp. Det finns många olika intressen att ta hänsyn till. Här har politikerna en viktig roll att spela. Vilka  delar av näringslivet ska politikerna fokusera på? Det är huvudfrågan i den näringspolitik som ska bära in i framtiden. Om politiker vill vara med och styra utvecklingen måste de formulera konkreta mål att styra mot. Vi måste även fråga oss: Vilka samhällsbehov finns idag? Hur vill vi att samhället ska se ut?

Praktik och retorik

I praktiken har Socialdemokratin varit ett socialliberalt parti åtminstone sedan Per Albin Hansson och Ernst Wigforss dagar. John Maynard Keynes teorier som påverkade liberaler och socialdemokrater efter 1930-talskrisen syftade till att stabilisera kapitalismen, inte avskaffa den. http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

I retoriken har det däremot funnits en helt andra tongångar. Olof Palme talade om en demokratisk socialism och Göran Greider längtar tillbaka till den tiden när Socialdemokraterna var riktiga socialister. Men Socialdemokraterna har aldrig fört en socialistisk politik. Socialdemokraterna har inte sen urminnes tider varit socialistiska i bemärkelsen att vilja ändra på ägarförhållanden så att makten ska ligga i hela folkets händer. Det frånsade man sig 1945.

Per Albin Hanssons folkhem var hämtat från den tyska kristna idétraditionen och hade inte några ambitioner att avskaffa kapitalismen. Ernst Wigforss som finansminister, hade heller ingen ambition att avskaffa kapitalismen. På idéplanet var han starkt influerad av Gillessocialismen. http://sv.wikipedia.org/wiki/Gillesocialism. Något som jag själv har en stark dragning till. Men detta intresse satte föga spår på den praktiska politiken.

Det enda undantaget som bekräftar regeln, att inte gå upp till kamp mot näringslivet, var löntagarfondsdebatten under sent 1970-tal och 1980-talet. Den här frågan drevs från LO. Ledande politiker inom S var inte på något sätt överförtjust över idén.

Av löntagarfonder blev ett så urvattnat förslag att ingen kände sig särskilt nöjd med slutresultatet. Inom näringslivet fanns det en stark skepsis även mot det urvattnade resultatet. Varför samla kapital i gemensam ägo? Varför inte låta pengarna finnas i privat ägo och generera avkastning? Idag är det få socialdemokrater som vill minnas löntagarfondsdebatten. Den bröt mot hela samarbetsandan.

En klok före detta fackföreningsman sa vid en intervju som jag hade med honom förra sommaren 2011: Om man biter katten i svansen kommer katten naturligtvis inte sitta kvar och bli uppäten. Katten kommer självklart hitta säkrare jaktmarker. Analogin med hur företagen skulle agerat är uppenbar. I en globaliserad värld hade självklart företagen flytt ut ur Sverige illa kvickt.

Om vi ser S som ett socialliberalt parti som idémässigt ligger mycket nära Folkpartiet är det mindre konstigt att så många ledande socialdemokrater anses vara så värdefulla för näringslivet. När nyliberalismen minskat i dragningskraft ska det bli intressant att se vilka skillnader som utkristalliserar sig mellan S och FP.  Kommer FP att närma sig en socialliberalism som Bertil Ohlin stod för kommer skillnaden mellan S och FP att vara hårfin. Det öppnar upp för nya politiska konstellationer.

Ett miljöparti inspirerad av den gamla liberalen Karl Staaff  http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Staaff passar väl in i denna  konstellation. Här kan vi få en ny mittenarena.

Miljöpartiet måste lära sig spelreglerna i ett kapitalistiskt samhälle även om de inte ens tycks förstå vad det innebär. De vill inte se samhället utifrån den skärningen. Men spelplanen finns där ändå oavsett vad Miljöpartiet vill eller inte. Det går inte att ställa krav som går stick i stäv med viktiga näringslivsintressen. Då kommer förslagen per automatik att hamna i papperskorgen. Däremot kan man hitta förslag som det går att få andra grupper inom näringslivet med på finns en klar möjlighet.

Samma sak gäller för Vänsterpartiet., Ska V vara en trovärdig aktör i ett kapitalistiskt samhälle gäller det att förstå den spelplan som gäller. Den revolutionära möjligheten är idag beprövad och anses väl inte särskilt attraktiv. Den reformistiska vägen kräver en lyhördhet för de mest inflytelserika delarna av näringslivet. Annars går det inte att stegvis förbättra Sverige.

Det finns en inneboende tröghet i detta. Vem ska vara advokat för morgondagens framväxande näringsliv. Hur ska man redan idag få med sig åtminstone delar av näringslivet på att skapa det långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara samhället som är nödvändigt för vår civilisations överlevnad. Sverige skulle kunna skapa modeller som skulle kunna fungera som spjutspetsar för andra länder. Se exemplet Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden. Denna fråga och många andra måste ventileras med alla berörda aktörer. Vi sitter idag i samma båt, även om positionerna är lite olika i båten. Då gäller det att få till ett samverkande projekt för att rädda civilisationen från annalkande katastrofer.

En anständig kapitalism

Efter finanskris och de statskriser som nu flera europeiska stater står inför börjar alltfler röster tala om att det behövs något nytt. Någon demokratisk socialism står inte att finna någonstans i världen även om vi använder förstoringsglas. Inte ens antydningar. Däremot finns det många som talar om en ny anständig kapitalism. På World Economic Forum i Davos där världens elit träffas har det redan innan finanskrisen talats om obalanser i dagens ekonomi som kan få oönskade sociala konsekvenser. Den ekologiska faran har även behandlats. Nu krävs handling från eliterna som styr världen för att undvika katastrofer. Näringslivet måste börja ta ansvar för världens totala situation. Till det krävs ett helhetstänkande från näringslivets sida.

Det är i det perspektivet vi kan se exempelvis Folksams strategi med ansvarsfulla placeringar. http://www.dagensarena.se/nyheter/folksam-saljer-hela-aktieinnehavet-i-lundin/

Det är också i sökandet efter en anständig kapitalism  som vi kan se Klas Eklunds DN:artikel Kapitalism 4.0 http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Klas Eklund har i artikeln bättre än det flesta formulerat en kort och koncist analys över den situation vi befinner oss i:

”Kapitalism 4.0″. ” Mot bakgrund av finans- och skuldkriserna och klimathotet fram­träder en kapitalism som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning. Den västliga kapitalismen är inte hotad som system, men hur ser nästa fas ut? Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher och bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande, skriver Klas Eklund.”

Den här analysen borde ingå som utgångspunkt, som ett av flera dokument som underlag för fortsatt samtal om att skapa en relevant politik för framtiden.Vi skulle kunna formulera om Klas Eklunds ord till att vi ska skapa ett långsiktigt hållbart  ekonomiskt, socialt och ekonomiskt hållbart samhälle.

Klas Eklund ger också en idé var vi ska rikta blicken när det gäller att genomföra de förändringar som är nödvändiga:

” Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete.”

I och med att globaliseringen fortgår kommer kapitalackumulationen att fortsätta med oförminskad styrka. Det gör även att makten kommer att vara koncentrerad på allt färre händer. Det innebär i sin tur att de som sitter inne på makt inte längre kan sitta på läktaren och invänta resultat av politiker som inte har den makt som behövs. De som har makt måste bli snällare. Det finns idag en grupp som går i bräschen för ett aktivt deltagande. Bill Gates och Warren Buffert är två exempel. Det behövs mer från de superrika om vi ska få till stånd den förändring som krävs.
Annat referensmaterial

Left Behind:

I programmet  ”Left behind” på CBC (Kanadas motsvarighet till BBC, public service radio/teve) beskrevs den ekonomiska utvecklingen i USA och Kanada från 1950-talet och fram till idag. Ojämlikheten har sedan 1980-talet ökat i Tyskland, Sverige, México och Japan. Epicentrum för den ojämlika utvecklingen finns dock i USA. De rikaste 400 personerna i USA äger mer än 150 miljoner människor tillsammans. Genomsnittslönerna i USA har stagnerat sedan 1970-talet. Sedan 2001 har åtminstone 50 procent av befolkningen, inflationsjusterat, haft stagnerade eller minskade inkomster i USA. Den rikaste procenten tjänade på 1970-talet omkring 9 procent av den totala nationalinkomsten i USA. Nu tar den rikaste procenten in mer än 20 procent av BNP. Mitt i recessionen under finanskrisen 2007, tog den rikaste procenten in 23.5 procent av den totala nationella inkomsten.

Enligt Robert Reich har vi inte sett så stora inkomstskillnader sedan 1928 året innan den stora finanskrisen på 1930-talet. Detta skapar obalanser i en amerikanska ekonomin hävdar han. http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Reich

Se vidare:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/06/09/left-behind-kalla-cbs-kanandas-motsvarighet-till-bbc/

Prat och verkstad

Skillnaden mellan S retorik och praktik har under många år varit häpnadsväckande stor. S talar om ökad jämlikhet och full sysselsättning men för en politik som leder i motsatt riktning. Jämlikheten har minskat och de ekonomiska och sociala klyftorna har ökat i Sverige sedan 1980-talet. S har suttit i regeringsställning under större delen av den tiden. Trots det talar S gärna om ökad jämlikhet, rättvisa och solidaritet med de svaga, utan att ha konkret politik för detta.

S talar även om full  sysselsättning. Det är ett honnörsord för alla inom S och fackföreningsrörelsen. Trots det har vi haft en hög arbetslöshet i Sverige sedan början av 1990-talet. S har suttit i regeringsställning från 1994 fram till 2006.

S har på ett förunderligt sätt lyckats med att skylla på borgerliga politiker för att S drivit en praktisk politik som inte alls överensstämmer med retoriken. Idag har gapet mellan fagra löften och praktisk politik blivit så stor att det svårt att med retorisk skicklighet kunna dölja detta gap. Det visade sig med övertydlighet när Håkan Juholts skickliga retorik skulle omsättas i praktisk politik i skuggbudgeten hösten 2011. Gapet blev för stort och besvikelsen stor för S medlemmar och medierna såg genast en inkonsekvens att fokusera på.

Människor blir allt kunnigare och förstår samhällsfenomen bättre än tidigare generationer. Det går inte i längden att vinna väljarnas förtroende med fagra löften utan att ha en praktisk politik som stöttar pratet.

För att S ska framstå som ett trovärdigt alternativ måste det finnas en koppling mellan idé och verklighet. Kjell Olof Feldt beskriver detta på ett utmärkt sätt i boken: ”En kritisk betraktelse, om socialdemokratins seger och kris. Bonniers förlag.Löften som inte kan hållas skapar bara besvikelse hos väljarna. Bättre då att presentera en politik som går att genomföra.

Om vi skrapar bort retoriska luftbubblor och pratpastejer så blir det lättare att hitta fram till en debatt om framtiden. Hur vill vi att Sverige ska fungera i framtidens globala värld?  Nästa fråga blir: Hur ska vi agera för att komma dit?

Folkrörelsernas, fackföreningarnas,  och den ideella sektorns framtida roller måste noga analyseras och utvärderas. Finns det idag några möjligheter för folkrörelser av äldre eller yngre sort att spela en aktiv förändringsroll? De stora blir en del av etablissemanget och de små uppstickarna är för små för att spela någon avgörande roll för samhällsförändringen.

Går det överhuvud taget för S att förena de dubbla rollerna – att samtidigt vara samhällsförändrare och samhällsbevarande (för att vara en trovärdig kandidat för att bilda regering?)

Idag söker sig S tillbaka till en politik där staten och kapitalet samverkar i gemensamma projekt. S strategi är att stat, kommun, landsting, näringsliv, fackföreningar och akademi ska samverka för att genomföra viktiga satsningar.

När det gäller hållbarheten går det att samverka i alla dimensionerna, ekologiskt, socialt och ekonomiskt.

Många av de satsningar som behöver göras är inte företagsekonomiskt lönsamma. Då behöver samhället skjuta till pengar för att få det gjort. Näringslivet får sedan uppdraget att genomföra själva jobbet. Denna typ av satsning är S gamla paradgren exempelvis när miljonprogrammet byggdes. Detta angelägna arbete kommer att skapa hållbara jobb. Samhällets uppgift är att styra beställningarna till de mest prioriterade områdena.

---

Rob Hopkins: The Next Ten Years for People and Nature

Är detta en rörelse som kommer att bli en växande kraft i framtiden?
Transition – a hope for the future

Rob Hopkins: The Next Ten Years for People and Nature

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=R1_DBCeTXAg#!

Vårt nuvarande penningsystem omöjliggör en hållbar utveckling

Yoshi Frey, socionom och författare skriver intressant artikel i Göteborgstidningen. Under rubriken: ” Bankernas makt skapar stora kriser”

Artikeln inleds:

”Bankerna har naturligtvis intresse av att ge så mycket kredit som möjligt. De tjänar pengar på räntan. Men de expansiva penningmängderna leder regelbundet till bubblor som i sin tur skapar avsevärda skador i realekonomin, skriver Yoshi Frey.

Roten till de återkommande kriserna i det kapitalistiska systemet är vårt nuvarande penningsystem. Utan allmänhetens vetskap har bankerna nämligen skaffat sig möjligheten att skapa pengar ur intet genom utlåning. Det innebär att affärsbankerna skapar nya pengar när de ger lån till sina kunder. Processen kallas penning- eller kreditmultiplikator. Begreppet syftar på en förvirrande cirkellogik: Varje kredit blir en deposition någonstans i banksystemet som i sin tur berättigar banken till skapande av en ny kredit. Så kan det hålla på, och resultatet är att 95 procent av alla pengar skapas på detta vis. Resterande fem procent är kontanter skapade av centralbanken. Centralbanken har alltså ingen bra kontroll över penningmängden.”

Min kommentar:

Instämmer med artikelförfattaren om att det är Central banken inte har bra koll på penningmängden. Men det är det kapitalistiska samhällssystemet i sin helhet som kräver ständig tillväxt, inte penningsystemet.

Efter finanskrisen 2008 har debatten varit livlig om hur vi kan förändra dagens penninghantering och att skapa mer hållbarhet i det finansiella systemet.

Orsaken till bubblorna och bubblor som brister är många. En viktig orsak är hur aktiemarknaderna fungerar. Mellan IT-kraschen år 2000 och fram till år 2008 hade världens aktiebörser varit oerhörda framgångssagor. En mycket låg ränta dopade börserna. Sedan kom finanskraschen.

Vår lärdom av detta är att räntorna är fortsatt mycket låga vilket medför att börserna dopas. Dessutom har kvantitativa lättnader satts in för att ytterligare dopa aktiemarknaden och få fart på hjulen i den reala ekonomin och därigenom minska arbetslösheten. Det tycks som det bara är att invänta nästa krasch.

Eftersom pengarna på aktiebörser avser diskonterade framtida bolagsvinster är det faktiska värdet av de pengar som investeras mycket svårbedömt. Att banker skapar pengar ur intet innebär självklart att det finns mer pengar på de internationella finansmarknaderna. När utbudet av pengar ökar drar detta i sig upp kursvärden på den totala aktiemarknaden. Motsatsen råder också självklart. Om penningmängden i systemet skulle minska genom att bankerna inte längre har möjlighet att skapa pengar ur intet, kommer världens aktiebörser att falla dramatiskt.

Med detta inser vi att det inte bara är bankerna som är motståndare till att ändra nuvarande system. Många mycket förmögna människor skulle förlora mycket pengar om aktie – och råvarumarknaden faller på grund av ett minskat utbud av pengar.

Även alla som sparar i aktiefonder och pensionssparare världen över skulle drabbas av samma obehagliga resa. Det är detta vi måste ha i minnet när vi funderar över vilka konsekvenser en förändrad penninghantering medför. Artikeln fortsätter:

”Bankerna har naturligtvis intresse av att ge så mycket kredit som möjligt. De tjänar pengar på räntan. De expansiva penningmängderna leder regelbundet till spekulativa bubblor som i sin tur skapar avsevärda skador i realekonomin. I krisen socialiseras sedan skulderna och vinsterna privatiseras.

Eftersom räntebeloppet aldrig skapas samtidigt med lånet tvingas vi kollektivt låna mer för att betala räntan. Skulderna måste därför växa och därmed måste även ekonomin växa. Skulden är ju ett prestationskrav. Därför fungerar systemet bara så länge allt växer – exponentiellt dvs. mot oändligheten. Vilket såklart inte fungerar på en begränsad planet. Någon gång brakar allting ihop. ”

Min kommentar:

Artikelförfattaren skriver: ”Därför fungerar systemet bara så länge allt växer – exponentiellt dvs. mot oändligheten. Vilket såklart inte fungerar på en begränsad planet. Någon gång brakar allting ihop. ”

Jag instämmer med artikelförfattaren. Bankerna är en mycket viktig aktör i dagens finansstyrda kapitalism. De finansiella transaktionernas andel av det totala antalet transaktioner växer hela tiden dramatiskt.  Men de finansiella transaktionerna består i hög grad av köp och sälj på värdepappersmarknaderna och dess derivat. Det är en annan typ av transaktioner än rena banktransaktioner in – och utlåning. Dessa translationer utförs såväl inom banken, men även av andra aktörer inom banken såsom fondbolag eller att ett skuggbankssystem skapas vid sidan om ordinarie verksamhet.

Men annars gäller samma principer för all affärsverksamhet. När aktieägare investerar kapital i olika bolag, sektorer eller regioner görs det för att skapa avkastning. Det är inte på något sätt en unik situation just för banker. Ett försäkringsbolags affärsidé är att få in premier från kunder, skapa avkastning på pengarna och sedan dela ut pengarna i rater eller som engångsbelopp -tillbaka till kunderna. Om det inte går att skapa avkastning skulle hela affärsidén tillhöra gårdagen. Det är ju avkastningskravet som driver fram ett system som med jämna mellanrum brakar ihop och som alltmer visar sig långsiktigt ohållbart.

Oändlig tillväxt ter sig alltmer orimlig på en begränsad planet. Men att försöka få stopp på tillväxten och skapa ”nedväxt” skulle få dramatiska konsekvenser för hela det ekonomiska systemet. Världens samlade eliter skulle med kraft motsätta sig en sådan utveckling. Om vi ser till historien och finanskrisen 1930 så är risken är uppenbar att detta skulle medföra mycket osympatiska händelser, fascism/nazism och världskrig. Det är ju detta som är vår civilisations stora dilemma.

Vi är alla integrerade delar i det vi kallar finanskapitalen. Ingen skulle väl vilja få ut mindre belopp på vårt fondsparande eller pensioner? Ändå inser vi att systemet inte är långsiktigt hållbart.

Artikeln fortsätter under rubriken. Blind fläck

”Eftersom våra ekonomer och politiker har en blind fläck och inte förstår dessa sammanhang så försöker man vara dessa omöjliga tillväxtkrav till lags. Tillväxtfällan kräver en allt mer hänsynslöst exploatering av arbetskraft och naturresurser. Utan insikt i den systemiskt förutbestämda självdestruktivitet vi befinner oss i, är våra politiker dömda att misslyckas. Samhället hamnar förr eller senare i en återvändsgränd där varken ytterligare skuldsättning, sparåtgärder eller ytterligare tillväxt är tillräckliga för att betjäna de exponentiellt exploderande fordringarna. ”

Min kommentar: Med anledning av av det jag skrev ovan är det inte fråga om någon blind fläck. Det är istället valet mellan pest och kolera som gör att politiker och ekonomer är så villrådiga.

Vi sitter fast i ett ekonomiskt system, som är mycket svårt att ta sig ur, trots att vi ser självdestruktivitet inbyggd i systemet. Orsaken är helt enkelt att vårt globala kapitalistiska  system är så sammanflätat att en radikal förändring av systemet skulle få mycket negativ effekt för oss alla.

Att hitta en väg ur detta beroende är en överlevnadsfråga för vår civilisation. Men lösningarna måste noga övervägas så att vi inte hamnar ur askan i elden. Ska vi medverka till att starta en process nu som mycket väl kan leda till fascism/nazism och världskrig som kan utplåna hela vår civilisation, eller ska vi vänta med risk att gå samma eländiga öde till mötes. Pest eller kolera.

Artikeln fortsätter:

”Demokratiska rättigheter urholkas och socialstaten demonteras för att trygga fordringsägarnas intressen. Precis som under 30-talet ökar stressen i samhället och extremistiska strömmingar blir starkare. En farlig politisk utveckling börjar ta fart och hotar demokratin och medmänskligheten.

Redan under 30-talet identifierade många inflytelserika ekonomer den viktigaste orsaken till den dåvarande djupa ekonomiska krisen: kopplingen mellan kreditgivning och pengaskapande. De krävde därför att bankerna endast skulle låna ut det de verkligen hade som reserv i centralbankspengar. På så vis skulle kreditgivningen förbli bankernas affär och pengaskapandet återigen bli statens. Chicagoplanen, som reformförslaget kallades, övervägdes på allvar av den då sittande amerikanska presidenten Franklin Roosevelt. Men bankernas motstånd var för starkt. ”

Min kommentar: Kan bara instämma. Motståndet mot förändringar är även idag för starkt inte bara från bankerna utan från alla tunga finansiella aktörer världen över som skulle förlora stora delar av sina förmögenheter om vi förändrade systemet.

Samma sak gäller för hela den globala affärsverksamheten. Den bygger på tillväxt. Utan tillväxt avstannar hela företagsvärlden. Det är inte hållbart men vi vill heller inte att all affärsverksamhet ska avstanna. Vi måste hitta en väg ur detta system, utan att drabbas av olidliga plågor.

Varje företag, litet som stort, måste ha tillväxt. Ett företag som inte genererar avkastning tillhör historien. Varje anställd vill ha sin beskärda del av det ökade löneutrymmet. Fackföreningarnas roll är just att se till att de anställda får sin del av överskottet.

Varje fond – och pensionssparare vill ha tillväxt av det insatta beloppet. Samma principer gäller världen över. Vinnarna är de som lyckas få sitt kapital att förränta sig bäst. Vinnarna är också de som arbetar i de företag som är mest lönsamma – och som därför har utrymme att tillgodose fackföreningar och de anställdas behov av förbättrad levnadsstandard. Vi är med andra ord alla medspelare i den globala tillväxtens logik.

Om inte bankerna skapar pengar för att upprätthålla tillväxten finns det andra aktörer som ser till att få in mer pengar i systemet. Obamaadministrationen och FED har använt sig av kvantitativa lättnader  för att få hjulen att snurra i USA igen. Se vidare så fungerar kvantitativa lättnader: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/fakta-sa-fungerar-kvantitativa-lattnader_7012767.svd

Det är med andra ord inte bara de privata bankerna som skapar pengar ur ingenting. Hela världsekonomin bygger på samma princip. Öka penningmängden inom den finansiella marknaderna och se till att tillväxten hålls uppe. Mer pengar skapas av pengar, inte primärt av arbete, även om den finansiella sektorn sysselsätter en ansenlig mängd människor världen  över idag. Många branscher som exempelvis IT tjänar även ofantliga belopp på att leverera till den finansiella sektorn. Så det är ett integrerat system som är mycket komplext och svårt att gå in och peta i. Börjar man förändra på ett ställe kan det hända synnerligen oönskade saker på ett annat ställe i denna sammanflätade väv.

Artikeln fortsätter under rubriken: Valutafondens forskare

”Två forskare hos Internationella Valutafonden, Jaromir Benes och Michael Kumhof, har nyligen med hjälp av avancerade datormodeller undersökt effekterna av en sådan penningreform för dagens USA. Resultaten av studien är häpnadsväckande. En sådan penningreform skulle avsevärt dämpa konjunkturcyklerna, bank-runs skulle förhindras och de privata och offentliga skulderna skulle minska dramatiskt. Sammantaget skulle detta leda till enorma samhällsvinster: ekonomin skulle växa på grund av lägre räntor och skatter, bättre fungerande marknad och låg inflation. IWF-forskarna anser därför reformen vara en ytterst önskvärd politik.

Studien markerar ett paradigmskifte inom nationalekonomin. Att bankerna själva skapar pengar och därmed efterfrågan genom kreditgivning har hittills ignorerats i ekonomernas modeller. Denna faktor har en avgörande betydelse, men den har helt förbisetts i den moderna makroekonomiska litteraturen, menar de båda IMF-forskarna. Om ekonomerna inte förstår orsakerna till krisen, hittar de inte heller en lösning.

Enligt grundlagen utgår all offentlig makt från folket. Att låta bankerna skapa pengar är en enorm maktöverföring till privata, ej demokratiskt legitimerade intressen.

Enligt grundlagen skall den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten och det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. ”

Min kommentar: Det är glädjande att IMF-forskare börjat närma sig denna mycket besvärliga och komplexa fråga. Rapporten ifrågasätter då även själva finanskapitalismens hjärta. Men som tidigare sagts, då ifrågasätts samtidigt det kapitalistiska systemet i sin helhet. Även om inte detta sägs rakt ut. Bankernas makt har inte på något sätt minskats sedan 1930-talet och finansiella och reala ekonomin har blivit så sammansvetsat att det är mycket svårt att hitta en realistisk utväg ur detta.

Artikeln fortsätter:

”Ett penningsystem som tvingar oss till en exponentiell tillväxt av skulder och av ekonomin omöjliggör en hållbar utveckling och missgynnar definitivt den enskildes välfärd.

Vårt penningsystem strider därmed mot grundlagen.

Det finns därför övertygande skäl att undersöka de reformförslag som går ut på en separation av penningskapandet från kreditgivningen. Penningmakten ska överföras i demokratins kontroll. En viktig nyckel till en social, ekologisk och ekonomisk hållbar utveckling är en penningreform.”

Min kommentar: Från perspektivet att rädda civilisationen är denna artikel och IMF-forskarnas slutsatser mycket lovvärda. Men de effekter som en nyordning av penninghanteringen skulle få, utmanar samtidigt hela den globala kapitalismen. Ett faktum som ingen idag verkar vågar ta tag i – ens med en tång. Glädjande nog har världens eliter under ett antal år diskuterat kapitalismens kris på World Economic Forum i Davos . Så sjukdomsinsikten finns. Men hittills har det varit ont om lösningsförslag. Att sparka genom en Chicagoplan mot världens samlade eliter, känns aningen utsiktslöst.

För att nå framgång med ett lösningsförslag måste det nog till andra lösningar.

”Att kreditexpansion används för att blåsa upp värdet på tillgångar (aktier, fastigheter, råvaror, mat, …) är inget nytt – värden som inte går att realisera i framtiden, kommer inte att realiseras. Det hjälper inte att med tex QE sparka plåtburken lite längre ner längs gatan. Finansiella tillgångar och derivat därav är uppblåsta bortom all räddning. Att sticka hål på bubblan så fort det bara går är givetvis nödvändigt…men lika nödvändigt är det att förbereda våra ekonomier för följderna. Några alternativ finns egentligen inte. ”

Min kommentar:
Nej det hjälper inte i längden att hålla en sjuk patient vid liv med hjälp av konstgjord andning. Där är vi överens.
Men innan man driver en så för mänskligheten viktig fråga som att driva en linje att sticka hål på bubblorna skulle kunna få. Borde vi då inte reflektera över vilka konsekvenser vårt förslag att försöka sticka hål på bubblan kan få. Se ovan. .

Att få hela världens eliter mot sig i denna fråga känns inte som en helt bra sits. Att mot deras vilja försöka driva igenom planen känns inte som någon hit. Tvärtom känns det som det skulle påskynda en kommande katastrof snarare än att vara med och dämpa den. En konsekvensanalys är väl en relevant fråga att ställa sig, innan man fortsätter att hysa tillit till förslaget.

 

Artikeln av Yoshi Frey hittar vi här: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1191467-bankernas-makt-skapar-stora-kriser

Det stora globala skiftet – ekonomi och befolkningsprogoser

Mycket av dagens debatter och politiska och ekonomiska samtal handlar om händelser i Sverige och Europa. För politiker år siktet inställd på valet 2014. Att ta upp ett internationellt bedöms inte som valvinnande. Men även om det inte är valvinnande borde samtalet om framtiden handla om det stora globala skiftet som fortgått sedan många år. Redan på 1960-talet började det Japanska undret att göra sig gällande på den globala scenen. Sedan kom Sydkorea och fler asiatiska länder upp på den ekonomiska agendan .

När jag samtalar med människor från näringslivet är bilden en helt annan. För företag är det idag en överlevnadsstrategi att ha koll på vad som händer i världen.  Här några fakta för oss att förhålla sig till.

Ekonomiskt tyngdpunktsförskjutning

EU startade november 1993 och sedan dess har Europa, tvärt emot de intentioner som fanns med EU-projektet, haft en lägre tillväxt än någon annan världsdel. En sådan utveckling får naturligtvis konsekvenser. Idag är det bara några få stater som har en hygglig ekonomi i Europa. De nordiska länderna, Nederländerna och Tyskland tillhör de lyckligt lottade. Men när nu krisen i resten av Europa verkar att fördjupas kan dessa länder inte lätt stå emot krisen. USA måste även börja betala av på sitt skuldberg.

Kapitalismens hopp står idag till helt andra länder. Vi är nu mitt inne i den stora vändpunkten där tillväxtländer som Kina, Indien, Brasilien, Ryssland, Sydkorea, Indonesien m.fl. kommer att få en allt större betydelse för vår civilisations fortsatta utveckling. Inom en 15 års period kommer med stor sannolikhet Asien vara världens ekonomiska nav. Kinas ekonomi beräknas vara lika stor som USA:s 2016. År 2025 beräknas den vara dubbelt så stor som USA:s. På andra plats USA, trea Indien och fyra är Japan. Den asiatiska ekonomiska dominansen är tydlig och förstärks av Sydkorea, Taiwan, Singapore och Indonesien, Vietnam m.fl.

Till det kommer att flera afrikanska länder har nu ligger i topp i den ekonomiska tillväxtligan. USA och Europa kommer i motsvarande grad att få en minskad relativ betydelse för den internationella ekonomin: http://sv.wikipedia.org/wiki/Europeiska_unionen

Befolkningsmässig tyngdpunktsförskjutning

Befolkningsmässigt tillhör väst redan idag en minoritet av världens befolkning. Om antal människor var normen för var FN ska befinna sig borde det ligga i Kina eller Indien, världens idag folkrikaste nationer. Om demokrati – antal människor – skulle gälla globalt borde Asien och Afrika ha ett mycket större inflytande över FN:

Asien bor drygt 4.050 miljoner människor (2008) – över 60 procent av världens befolkning. Där finns sex av de tio folkrikaste staterna: Kina, Indien, Indonesien, Pakistan, Japan och Bangladesh. I Östasien, inräknat Kina, ökar befolkningen med 1,2 procent per år medan siffran för södra Asien, inklusive Indien, är 2,5 och för västra Asien 2,6 procent. I slutet av 90-talet fanns omkring 125 miljon- städer i Asien. Där finns flera av de största sammanhängande stadsområden: Tokyo/Yokohama, Seoul, Manila, Shanghai, Bombay och Jakarta, alla med 12–15 miljoner invånare.
Källa: Nationalencyclopedin[1]

8 miljarder människor

År 2025 beräknas jordens befolkning ha ökat med ytterligare 1 miljard människor uppgå till 8 miljarder. Naturen, redan hårt belastad för att kunna livnära dagens folkmängd, kommer att vara satt under mycket hård press. Mat och vatten kommer antagligen att vara bristvaror i än högre grad än idag. Trots att vi tömmer havet på mat och förbrukar grundvattendepåer för att klara av att effektivisera jordbruket, klarar vi inte av att hålla svälten borta för de 7 miljarder som nu befolkar jorden. En ytterligare miljard människor gör inte saken lättare. Klimatförändringarna riskerar att försvåra situationen ytterligare.

I miljard människor till på jorden påskyndar dessutom klimatförändringarna.

 

Befolkningsmässigt tillhör väst redan idag en minoritet av världens befolkning. Om antal människor var normen för var FN ska befinna sig borde det ligga i Kina eller Indien, världens idag folkrikaste nationer. Om demokrati – antal människor – skulle gälla globalt borde Asien och Afrika ha ett mycket större inflytande över FN:

 

Asien bor drygt 4.050 miljoner människor (2008) – över 60 procent av världens befolkning. Där finns sex av de tio folkrikaste staterna: Kina, Indien, Indonesien, Pakistan, Japan och Bangladesh. I Östasien, inräknat Kina, ökar befolkningen med 1,2 procent per år medan siffran för södra Asien, inklusive Indien, är 2,5 och för västra Asien 2,6 procent. I slutet av 90-talet fanns omkring 125 miljon- städer i Asien. Där finns flera av de största sammanhängande stadsområden: Tokyo/Yokohama, Seoul, Manila, Shanghai, Bombay och Jakarta, alla med 12–15 miljoner invånare.
Källa: Nationalencyclopedin[1]

Värdens  befolkning idag och imorgon

Om vi skulle resonera i demokratiska termer borde Asien kunna ha absolut majoritet i FN med sina 60 procent av världens befolkning. Det är en infallsvinkel som vi västerlänningar sällan tänker på när vi stolt talar om vår demokratiska tradition, som vi så gärna vill se som en exportvara. Lika stolt värnar vi om globaliseringen, åtminstone så länge väst tjänar på den. Globaliseringen borde väl mänskligt sett betyda att inflytandet över vad som sker i världen skulle ha med befolkningens storlek att göra.

I DN kan vi läsa om att FN har tagit fram en ny prognos om befolkningsutvecklingen. Av den framgår att jordens befolkning inte alls kommer att stabiliseras runt 9 miljarder människor runt 2050 som hittills varit den kända sanningen. Den nya prognosen visar att ökningen fortsätter och att vi kommer att vara 10 miljarder år 2100. Mest oroande är trenden i Afrika:

Världsdel/land, folkmängd 2010, folkmängd 2100

Asien, 4,1 miljarder, 4,6 miljarder.

Afrika, 1 miljard, 3,6 miljarder

Latinamerika, 590 miljoner, 687 miljoner

Europa, 738 miljoner, 675 miljoner[2]

Ser vi till befolkningen idag har Europa och USA ett oproportionerligt stort inflytande i FN och på de övriga internationella arenorna. Afrika med en miljard innevånare redan nu, har inte alls det inflytande som de befolkningsmässigt förtjänar. Ska vi ha ett framtidsperspektiv och se till global demokrati kommer det att vara Asien och Afrika som kommer att vara de befolkningsmässigt stora tillväxtdrakarna. Det borde ge dem motsvarande betydelse ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Europas befolkningsmässiga betydelse kommer att minska inte bara relativt sett utan även i absoluta tal. Det är något som vi européer borde ta till oss. Europa blir allt mer marginaliserade i den globala dansen. Ser vi till ländernas befolkningsutveckling ser siffrorna ut så här:

Länder folkmängd 2010, folkmängd 2100:

Kina, 1,34 miljarder, 941 miljoner

Indien, 1,22 miljarder, 1,55 miljarder

Nigeria, 158 miljoner, 729 miljoner

Brasilien, 195 miljoner, 177 miljoner

USA, 310 miljoner, 478 miljoner

Ryssland, 143 miljoner, 111 miljoner

Tyskland, 82 miljoner, 70 miljoner

Frankrike, 63 miljoner, 80 miljoner.

Källa: FN Population Division. (TT)

Prognosen har tagits fram av FN och bygger på nya uppskattningar av födelse- och dödstalen i olika delar av världen. [3]

Den avslöjar att man underskattat den framtida folkökningen, framför allt i Afrika. Där beräknas befolkningen stiga från 1 miljard i dag till hisnande 3,6 miljarder inom loppet av 90 år.

För vissa av länderna söder om Sahara är siffrorna näst intill ofattbara.

Nigerias befolkning kommer att öka från dagens 158 miljoner till 729 miljoner, Kenyas från 40 till 160 miljoner, och Tanzanias från 45 till 316 miljoner. Relativt sett kanske Zambia är värst, med en ökning från 13 till 140 miljoner. Hur alla dessa människorska kunna födas på den fattigaste av alla kontinenter finns det inget svar på. FN påpekar att de inte tagit sådana problem i beaktande i arbetet. [4]

Det är Afrika som växer så det knakar. Länderna söder om Sahara står för en gigantisk utmaning som de inte kommer att klara upp på egen hand i världens fattigaste kontinent. Råvarumässigt är Afrika allt annat än fattig. Men det gäller att råvarutillgångarna verkligen kommer befolkningen till del.

Syd och öst kommer i med all säkerhet i högre grad att ta naturens resurser i anspråk. Det innebär att den globala konkurrensen om alla olika sorters råvaror kommer att öka och belastningen på naturen likaså. Framtiden blir vad vi idag gör den till brukar vi säga. Gör inte människan tillräckligt nu när det gäller befolkningsfrågan, fattigdomsbekämpningen och på miljö – och klimatområdet kommer 2025 att vara en dyster tid att leva i. Ju mer jag har arbetat med projektet, desto mer övertygad har jag blivit att frågan om hur vi hanterar dessa frågor kommer att bli helt avgörande för hur 2025 kommer att gestalta sig. Allt det jag skriver i de föregående blogginläggen om Globaliseringen 3.0, kan helt eller delvis omkullkastas om vi inte löser hållbarhetsproblematiken.

---

[1] http://www.dn.se/debatt/med-dagens-fodelsetal-ar-vi-snart-134000-miljarder

[2] http://www.dn.se/nyheter/varlden/befolkningsokningen-varre-an-vantat?rm=print: Publicerad 2011-05-05 14:24

[3] http://www.dn.se/nyheter/varlden/befolkningsokningen-varre-an-vantat?rm=print

[4] Ibid

 

---

[1] http://www.dn.se/debatt/med-dagens-fodelsetal-ar-vi-snart-134000-miljarder