Börjar medborgaren vakna upp?

I vårt samhälle är vi så genomsyrade av det borgerliga sättet att tänka och vara att vi inte längre tänker på vad vi säger. När förra S-ledaren Håkan Juholt var ute och med retorisk skicklighet ville uppamma kamplust hos breda grupper människor, inte minst inom S, och väcka kämpaanda genom att peka på orättvisorna i samhället var det ”medborgaren” som han ömmade för. Vi är i idag alla ”medborgare” med de värderingar som det för med sig.

När vi klagar på samhället, på arbetsgivare och politiker är det för att vi inte får vara ”medborgare” i tillräckligt hög utsträckning. Vi vill också vara med och ha råd att vara sanna ”medborgare”. Vi vill också ha råd med de saker som vi tycker sätter guldkant på tillvaron.

Den här utvecklingen är inte på så märklig. Arbetarrörelsen och folkrörelsesverige byggdes upp med målsättning att förbättra levnadsstandarden för det stora flertalet människor. Målbilden var den rika överklassen som roande sig med att spela golf, tennis och hade råd med landställen, utlandsresor och att äga sin en egen bostad. Akademisk utbildning var även förunnad  en liten elit. Idag är det en gängse uppfattning bland politiker att 50 procent av årskull ska gå vidare till högskolor. Tiderna har förändrats.

Sett i den här belysningen är det inte så konstigt att vi alla är småborgare. Det var det som var syftet och målet har nåtts av stora grupper i Sverige. När jag gick med i det socialdemokratiska partiet på 1970-talet var det många äldre som tyckte att målen redan var uppnådda. Vi unga var otacksamma och förstod inte hur bra vi hade fått det. Ni skulle varit med under kriget var en vanlig kommentar bland de äldre.

För oss unga var kändes det sådär kul att höra att samhället redan var färdigbyggt. Vi ville vara med och bygga det nya socialistiska samhället där frihet, jämlikhet och solidaritet var rådande. Olof Palme var vår idol som bättre än någon annan i ord kunde fånga de ungas stämningar inom S. Vänstern utanför S var inte riktigt lika entusiastisk över Olof Palme. Här uppfattades han snarare som en pratkvarn – idyllernas malande tolk.

.På 1970-talet diskuterades fortfarande alternativa sätt att tänka, känna och vara än de som de borgerliga värderingarna medger. Hur är det att vara en socialistisk människa? I debatten var bland annat VPK ledaren CH Hermasson med. Idag har denna debatt i stort sett försvunnit. Varför har det blivit på detta sätt?

En viktig orsak är naturligtvis bristen på alternativ. De försök som gjorts för att skapa mer jämlika samhällen har inte lyckats att skapa någon entusiastisk stämning omkring sig. När Sovjetstaten föll samman och järnridån öppnade sig var dessa händelser knappast ackompanjerade av gråt och tandagnisslan hos det stora flertalet människor i västvärlden. Det fanns väl en och annan kommunist som med bedrövat hjärta fick se sin livsdröm gå i krasch. Annars var det festyra som var det dominerade inslaget i västvärlden. Idag är det bara Nordkorea som håller på någon strikt planhushållningsidé. Kinas utveckling har antagligen inte heller gjort någon sann kommunist särskilt upprymd.

Den socialdemokratiska idétraditionen som varit så framgångsrik fram till mitten på 1970-talet började även mötas av stora problem. Så länge kapitalismen i huvudsak var av nationell karaktär och uppvisade stark tillväxt fungerade den solidariska lönepolitiken och Saltsjöbadsandan tämligen väl. Men när globaliseringen gjorde sig påmind på 1970-talet, hård konkurrens från Asien (Japan och Sydkorea) och hårdnad global press på råvaror blev S-modellen inte lika effektiv.

Teknisk utveckling möjliggjorde att företag och kapital lättare kunde flytta från Sveriges gränser och därigenom blev mindre beroende av hemmamarknaden. Keynes teorier blev då inte lika verkningsfulla. Hela västvärlden drabbades av stagnation som dessutom var ihopkopplad med hög inflation. Den västerländska kapitalismen behövde en ny injektion.

Sedan sent 1970-tal har de nyliberala idéerna, inspirerade av Milton Friedman och Chicagoskolan, dominerat politiken och ekonomin. Den politiska termen för detta är Washington Consensus. Avregleringar, privatiseringar och krympa statsmaktens roll och storlek har varit den förhärskande agendan. En för stor välfärdstat sågs som ett hinder för tillväxten.  I den nyliberala agendan har rättvisebegreppet fått en nygammal innebörd. Alla ska ha rätt att välja sitt eget liv. Vissa väljer att leva på solsidan andra väljer självmant att inta en lite mer skuggig position i samhället. Det gäller att satsa på sig själv och se till att jag hamnar på rätt sida av staketet. Fram växer ett dualistiskt samhälle fram. Herrskap och tjänstefolk har hela tiden funnits i tredje världen. Nu börjar detta även komma tillbaka i till och med i ”jämlikhetens högborg” Sverige.

Vem kunde på 1970-talet tro att den förnyelse som vi tyckte gick för sakta instället skulle innebära en nyliberalistisk agenda som varit förhärskande sedan sent 1970-tal om vi ser den globala idéströmningarna. I Sverige kom nyliberalismen men några års fördröjning.

Efter finanskris och skuldkriser där västvärlden sedan ett antal år tappat tempot, har den nyliberala agendan börjat sättas ifråga. Nyliberalismen som frälsare och som lycka år alla bär, har visat sig medföra så stora problem att den idag hotar stabiliteten såväl socialt, ekonomiskt och ekologiskt.

När världens eliter i Davos på World Economic Forum diskuterar ”Kapitalismens kris” verkar S vara tagna på sängen. I Financial Times har en artikelserie behandlat just ”Kapitalismens kris” och i Svenska Dagbladet läser vi den ena systemkritiska artikeln efter den andra. Vad är det som händer?

S som i den praktiska politiken i mångt och mycket köpt den nyliberala agendan känner villrådig. Var finns den alternativa agendan?  En marginaliserad vänster utanför S tycks heller inte vara förberedda på vad som håller på att hända. Är det kanske dags att ta fram de dammiga böckerna som det står Karl Marx på. Vad var det han sa? Kapitalismens kris känns bekant. Medborgaren börjar slumrande vakna upp ur Törnrosasömnen. Är vi på väg in i ett nytt spännande äventyr i människans historia?

Annons

Fri politisk grupp för alla utom troll – Max lycka nu

I Facebookgruppen ” Fri politisk grupp för alla utom troll” förs ett mycket spännande och aktiv debatt för närvarande. Idag är det onsdag den 18 juli 2012.

I en av trådarna diskuteras klassbegreppet. Vilka tillhör underklassen idag? Göran Ording inleder tråden med att säga:

”Om man godtar mitt resonemang att sjuka och arbetslösa är dagens underklass, så förstår man kanske mig bättre. Det betyder att man snabbt som ögat kan hamna där.
När man blir utförsäkrad så finns bara socialbidrag att tillgå. För att få det så måste du sälja bostad och bil. De pengarna måste du leva upp innan du sedan kan fyndet mycket knappa bidraget. Vilken ”klass” tillhör man då?

Eftersom man kan byta mellan under och medelklass genom olika livssituationer, så är det bättre att inte ställa dem mot varandra. Tex så är ungdomar ofta underklass till de blivit äldre. Den när de blir gamla så blir de underklass igen. Därför är kampen mot klassamhället mångt och mycket att förbättra välfärdssamhället för alla.

Och då måste överklassen banne mig dela med sig! ”

Göran Ordings poäng är vi lever under olika ekonomiska förutsättningar under vår livscykel. Det här tål att tänka på för alla som har en god ekonomisk situation idag. Vad händer när vi blir sjuka, arbetslösa och pensionärer? Hur kommer då vår livssituation se ut? För att leva ett bra liv är det viktigt att det finns trygghetslösningar för alla när de behövs. Jag instämmer i Göran Ordings uppfattning. Frågan är: Hur ska vi ändra den nu gällande tidsandan?

Problemet med dagens ”nu” orienterade tidsanda är att människor inte vill eller har tid att blicka bakåt. Lika lite vill vi titta framåt. Det gäller att få till det så bra som möjligt just nu. Då blir jobbskatteavdrag det absolut bästa ekonomiska reformen. Då är rot/rut avdrag de bästa reformer vi kan tänka oss. Då får vi mer pengar och tid över just nu för att förverkliga våra privata ambitioner. Vem vill tänka på när man blir arbetslös, sjuk eller gammal?

Det är inte alls bara de rika som vunnit på jobbskatteavdraget. Många människor med mer normala inkomster runt 25 -30 tusen kronor vinner också på avdraget. Min äldsta son, 29 år, har som sambo haft råd att åka till Borneo, vandrat i Nepal, och gjort en Afrika Safari under de senaste åren. Dessutom har de haft råd att göra ett antal mindre weekendresor i Europa. Själv säger han att det också beror på att han inte har bil och cyklar istället för att köpa SL kort varje månad. Dessutom lever man billigare som sambo utan barn. Men han är också medveten om att jobbskatteavdraget har ett viktigt finger med i spelet.

Min yngsta son drygt 20 år lever också ett liv som kung på konsumtionsmarknaden. Han har sedan ett drygt år haft ett fast jobb. Med låga fasta kostnader har han möjlighet att leva livets glada dagar. Som tjugoåring vill man naturligtvis ha kul och låta livet leka iväg med sig. Inte vill man tänka på när vi blir arbetslösa, sjuka eller äldre. Några ytterligare jobbskatteavdrag är nog den bästa present han kan tänka sig.

Hur ska vi som vill ha ett mer solidariskt samhälle lyckas övertyga den yngre generationen om hur viktigt det är med att behålla och vidareutveckla det solidariska samhället, som tar hand om oss när det åskar och regnar? Så är vädret just nu när jag skriver det här.