Hur skapa en blocköverskridande politik som utjämnar klyftor i Europa?

Att sätta Fascist – och Naziststämpel på den socialkonservativa partierna i Europa har ju inte visat sig vara rätt väg för att bli av med hotet. Tvärtom har dessa grupper växt i de flesta Europeiska länder.

Måste vi inte skilja på Gyllene Gryning i Grekland och SD i Sverige? Finns det inte stora skillnader mellan deras sätt att agera? Måste vi inte se både till likheter och olikheter. Om SD är fascister och nazister: Vad är då Gyllene Gryning?

Det gäller ju att få människor som röstar med dessa partier att ändra sig och se till att de inte växer ytterligare. Fashiststämpeln har inte uppenbarligen inte varit avskräckande för de som röstar på dessa partier.

Att sätta Fokus på SD och dess systrar i Europa har istället lett till att de ökat i styrka. I flera länder finns det risk att de blir största partiet i närtid. Frankrike, Danmark och Storbritannien är tre sådana exempel.

Det är ju inte de nationalistiska strömningarna som har gjort att arbetslösheten varit hög i Europa sedan 1980-talet. Det är inte de nationalistiska strömningarna som har lett till att klyftorna ökat i Europas nationalstater.

Det är inte de nationalistiska strömningarna som orsakade finanskrisen 2007. De nationalistiska krafterna är snarast en konsekvens av den nyliberala politik som bedrivits i hela världen med början på 1970-talet.

Det är ju den politiken som skapat de klyftor i samhället som i sin tur gett upphov till nationalistiska motkrafter.

Enda möjliga sättet att ändra på detta är att Europa börjar driva en mer inkluderande politik, där klyftorna och otryggheten minskar.

Hur tror ni att det ska gå att driva en sådan politik blocköverskridande?

C är inte som på Olof Johanssons tid och FP är inte som på Bengt Westerbergs tid. Borgerligheten i Europa är allt annat än lätt att samverka med om vi vill se en politik som minskar klyftorna.
 
Det räcker nog inte heller bara med att byta partiledare inom C och FP. Den nyliberala agendan har satt sig mycket djupt i dessa partier.
 
Möjligen finns det ett visst hopp om FP. Men C har som det ser ut idag en mycket långa väg att vandra.

Hur ska S då kunna driva en reformpolitik – blocköverskridande – som minskar klyftorna, som är själva grogrunden till de nationalistiska strömmarna?

Annonser

Är blocköverskridande överenskommelser lösningar på nationalismens framfart?

Det är självklart att Stefan Löfven och regeringen talar om blocköverskridande överenskommelser. Hur ska man annars kunna bedriva politik utan att samverka med SD?

Men kommer denna strategi leda till syftet, att minska SD:s inflytande? Ja på kort sikt kan de övriga partierna hålla SD utanför och vi övriga kan ”öppna våra hjärtan”.

Men på lite länge sikt tror jag dessvärre att det får motsatt effekt. Ju mer S och alliansen samverkar, desto mer kommer SD att framstå som det enda oppositionspartiet. SD kommer att fortsätta att växa och till slut tvingas de övriga partierna att samverka med SD och då med ett mycket större och starkare parti. SD nationalistiska systerpartier växer ju så det knakar i stora delar av Europa idag.

De insatser som behöver göras för att motverka SD är att bedriva en helt annan politik än dagens, nämligen en politik som minskar klyftorna och spänningarna i samhället. Hur ska S och de rödgröna lyckas få till en sådan politik med blocköverskridande lösningar?

Hur ska en sådan politik vara möjlig för Europas övriga stater med samverkan mellan borgerliga partier och Socialdemokrater i Europa?

Det är för mig en gåta.

Är det någon som kan hjälpa mig här.

Hur tänker ni som hoppas på en blocköverskridande politik? Hur ska en sådan politik kunna leda till att klyftorna i samhället minskar och ta bort själva grundorsaken till att de nationalistiska partierna växer i hela Europa. Orsaken är bristen på jämlikhet och de ökande klyftorna i samhället. Detta leder i sin tur till rädsla, konflikter och instabilitet i samhällskroppen.

Är det någon som läser detta som har exempel på blocköverskridande överenskommelser som lett till ökad jämlikhet och minskade klyftor i samhället? Jag kan inte hitta någon sådan blocköverskridande överenskommelse.

Klyftorna i Europa har vuxit stadigt sedan 1980-talet. Arbetslösheten har likaledes varit ´hög och det finns idag inte mycket som talar för att det finns någon enkel lösning att åter hitta fram till full sysselsättning.

Tacksam för hjälp på traven.

Efterskrift:

Men så kom jag på en idé.

Av någon outgrundlig anledning sätter jag ett hopp till att nyliberalismen eller liberalismen , som dess förespråkare hellre idag vill kalla den, byts ut mot en mer socialt präglad socialliberalism.

Här skulle stora grupper av Europas befolkningar kunna samlas och skapa en lite mer human ekonomisk, social och ekologisk politik. Kanske är detta åtminstone en dellösning på Europas och måhända världens problem idag. Hoppet är det sista som lämnar människan.

Är det inte att spänna bågen för lite att sätta vårt hopp till socialliberalism? Är inte det ett folkpartistiskt begrepp?

Borde vi inte tro på en demokratisk socialism? Jo kanske.  Men vem kan tala om vad detta begrepp innehåller?

Har det någonsin funnits på vårt klot eller är det ett begrepp som fanns i Olof Palmes och andras sinnesvärld på 1970-talet?

I den praktiska politik som S varit med att leverera finns inte tillstymmelse till socialism. Åtminstone inte om vi definierar begreppet att produktionsmedlen ska ligga i hela folkets händer, som det en gång stod i vårt partiprogram. I vilken utsträckning har S verkat för detta? Istället togs denna fras bort i partiprogrammet.

Den politik som istället präglat S är påverkad av Stockholmsskolan och och denne man: http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

Om Stockholmsskolan står att läsa följande:

Stockholmsskolan[redigera | redigera wikitext]

Keynes inspirerade en grupp ledande nationalekonomer i Sverige till att grunda den så kallade Stockholmsskolan. Namnet Stockholmsskolan lanserades av Bertil Ohlin(professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, mottagare av Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1977) i artikeln ”Some notes on the Stockholm theory of savings and investment” i Economic Journal 1937. Detta skedde i direkt respons på att Keynes publicerat sin General Theoryåret innan, och hade till syfte att väcka världens uppmärksamhet på de svenska forskningsresultaten inom ämnet. Ohlin och Gunnar Myrdal (professor i nationalekonomi vid HHS och Stockholms universitet, Riksbanken pris till Nobels minne 1974) var de två drivande krafterna i Stockholmsskolan, men även nationalekonomen Dag Hammarskjöld (FN:s generalsekreterare 19531961, Nobels fredspris 1961) var verksam inom gruppen.

Keynes invaldes som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1924.

Till minnet av skolans femtioårsdag hölls en internationell konferens i Stockholm 1987. Föreläsningarna gavs av professor Lars Jonung ut i bokform, The Stockholm School of Economics revisited (Cambridge 1991).”

http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes#Stockholmsskolan

Det är denna idétradition som S har tillsammans med FP och kan betecknas som socialliberal. Det är även den socialliberala idétraditionen som i hög grad trängdes ut av det vi idag kallar nyliberalismen på 1970-talet. Det som i grunden skiljer de två är att den socialliberala modellen sätter välfärdsstatens sociala dimension högt i kombination med den fria marknaden. FP eftersträvar det inkluderande samhället åtminstone av döma av denna skrivning:

Detta är hämtat från FP:s hemsida: http://www.folkpartiet.se/politik/partiprogram/

” Folkpartiet Liberalerna är Sveriges liberala parti. Vårt uppdrag är att utifrån liberala idéer ta strid för varje människas frihet att forma sitt eget liv. Under århundraden har liberaler identifierat, bekämpat och rivit hinder för människans frihet. Dessa insatser har lagt grunden till mycket av dagens samhälle, och arbetet fortsätter.

I globaliseringens tid, när människor knyts samman och nationsgränser blir mindre viktiga, skapas nya möjligheter men också nya utmaningar.

För att Sverige ska kunna ha fortsatt höga ambitioner för välfärden behövs socialliberala reformer för en mer dynamisk ekonomi, en mer dynamisk arbetsmarknad och ett mer gynnsamt klimat för entreprenörer och företagare.

För att alla ska ha jämlika förutsättningar att förbättra sin tillvaro behövs socialliberala reformer som skapar nya möjligheter för dem som har det svårast. Allra viktigast är en skola som genom-syras av kunskap och bildning, och som har höga ambitioner för alla.

För att alla människor ska känna trygghet när förändringarna går allt snabbare behövs en social-liberal politik för stabila välfärdssystem som ger stöd och ger individen nya livschanser.

För att övervinna miljöproblemen och hejda klimatförändringarna behövs en liberal miljöpolitik byggd på globalt samarbete, kunskap, nya idéer, ny teknik och tydliga styrmedel för en långsiktigt hållbar ekonomi.

För att friheten inte ska bli ett privilegium för vissa behövs internationell solidaritet och stöd till demokratiska krafter i ofria länder. De demokratiska värdena måste försvaras också på hemmaplan, och varje tendens till rasism, ojämställdhet, inskränkthet och intolerans bekämpas.”

Med en sådan skrivning borde det finnas öppningar för ett samarbete över blockgränserna med detta parti. Eller vad tycker ni som läser detta? Men då måste FP och S lämna sina nyliberala positioner och återgå till sin gemensamma värdegrund.

Detta gäller såväl i Sverige som i andra delar av Europa.

När jag sitter och skriver detta hittar jag följande artikel på nätet:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article19959477.ab

Occupyrörelsen – Ett scenario för ett tredje världkrig – eller en hopp om en fredlig övergång till ett hållbart samhälle.

Occupyrörselsen om att banker skapa pengar ur luft: http://www.youtube.com/watch?v=IVbkDY4DZfs&feature=share

En kommentar: ”Äntligen någon som beskriver problemet; dvs att pengar skapas ur tomma intet mot ränta i ett fractional reserve system. Lösningen tror jag dock inte blir bättre bara för att staten kontrollerar pengaskapandet, det skulle förutsätta att staten själv är allvetande och det skulle inte på något sätt garantera att intressenter utnyttjar pengaskapande på samma sätt som tidigare. Pengar måste ha ett värde i sig, t.ex. genom att knyta värdet till guld.”

Min kommentar: Dessutom skulle de finansiella aktörerna göra allt för att hitta lösningar för att gå runt systemet. På 1980-talet var bankernas kreativitet stor när det gällde att hitta sådana lösningar.

Ska man göra något åt att bankerna ”skapar ur tomma intet” så blir det till att sätta igång att analysera den globala kapitalismen.

97 procent av pengarna skapas av privata banker. Det säger man i programmet ovan. Det gäller väl för Sverige. Men som vi vet skapar FED, ECB och Japans och Kinas centralbanker också pengar ur intet. Men: Vad blir det för konsekvenser om man tar bort denna rättighet från bankerna?

Centralbankerna skulle tvingas att täcka upp för de minskade flöden som de privata bankerna levererar till den globala kapitalismen.

Görs inte detta på global nivå kommer hela det kapitalistiska samhället att braka samman. Detta eftersom det kapitalistiska systemet kräver expansionen. Det gäller såväl geografisk som att pumpa in mer pengar i systemet. Mer pengar in skapar tillväxt. Utan tillväxt brakar systemet ihop.

Om det globala penningflödet stryps återstår bara geografisk expansion. För att lösa resursknappheten är risken för ett 3:e världskrig överhängande.Vad som då blir kvar av vår civilisation är svårt att ha någon uppfattning om, men risken är överhängande att de eventuellt överlevande skulle leva på en helt annan levnadsstandard än vår nuvarande.

Genom att blåsa upp den finansiella ekonomin skapas ett andrum för kapitalismen. Men systemet är allt annat än långsiktigt hållbart.

Den finansiella och reala ekonomin är så sammanflätade med varandra att det inte går att ta bort en del utan att det får följdverkningar på resten av ekonomin.

Görs strypningen enbart i Sverige kommer det ge en konkurrensfördel för utländska banker. Svenska banker måste hitta ett sätt att gå runt detta, bli utkonkurreade av internationella bjässar eller flytta. Kvar får vi exempelvis HSBC, JP Morgan och Goldman Sachs. Jag vet inte om det är det occupyrörelsen hoppas på.

Om en strypning av penningflödet skulle göras i väst skulle med all säkerhet BRICS-länderna kompensera detta genom att öka penningflödet in i det globala systemet. Då skulle det globala skiftet från väst till sys och öst att påskyndas dramatiskt.

En tredje parameter som måste vägas in är resursbrist på naturtillgångar och energi.

Det krävs en hel del tankemöda för att hitta ett långsiktigt hållbart globalt system som kan hantera dimensionerna långsiktig ekonomiskt, socialt, ekologiskt hållbarhet samt dessutom tar hänsyn till resursbrist när det gäller energi och övriga råvaror. Hittills har jag inte sett någon sådan ansats som inte medför att vi måste räkna med att förändra hela vårt levnadssätt och acceptera en helt annan materiell levnadsstandard än vår nuvarande.Hur detta ska kunna implementeras på demokratisk väg är för mig en gåta.

Vi har vid flera tillfällen röstat för att hellre öka vår privata konsumtion än att använda pengarna för att långsiktigt stärka vårt samhälle ekonomiskt, socialt och ekologiskt.

Det finns förvisso många som sätter sitt hopp till tekniska framsteg och FoU. Med nya tekniska och naturvetenskapliga tillämpande landvinningar går det eventuellt att rädda vår civilisation från total eller partiell utplåning. Men det som händer just nu är för långsamt och för lite för att vi i tid ska hinna åstadkomma en mer långsiktigt hållbar värld, ekonomiskt, socialt och ekologiskt. I analysens och det praktiska utförandet behöver peak everything även tas hänsyn till.

Att sätta hela vårt hopp till eventuella tekniska framsteg känns lite risky business. Det behövs dessutom en livsstilsförändring. Att minska våra transporter, (inte minst flyg) och gå över till mer vegetabilisk föda är två viktiga kritiska framgångsfaktorer.

Att på olika sätt hitta lösningar på ovanstående frågor det är här mänsklighetens stora utmaning ligger och det hastar. Ekonomisk stabilitet kan nog enbart uppnås om det sker en utjämning mellan rika och fattiga i världen . Vi måste även se till att demokratin vidareutvecklas och plutokratin – pengarnas makt – får mindre spelutrymme.

Om Occupy Stockholm:

Occupy Stockholm – 111 dagar, intervjuer med ockupanterna http://www.youtube.com/watch?v=0ty2qiHESLw

Occupy Stockholm

http://www.youtube.com/watch?v=T9L_ICGat70

Occupy Stockholm 15 oct Trade Union Activist Bilbo Göransson speaks

http://www.youtube.com/watch?v=OMau8j78-jw

Anonymous-Occupy Sweden 15th October.

http://www.youtube.com/watch?v=s3pefk4AZRM

SVT Aktuellt on #OccupyWallStreet 05-10-2011 (OBS: LÄS DESCRIPTION)

http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=TsVKZh8c-jY

Vakter River Ner Plakat på Occupy Stockholm/Hagsätra (shorter).m4v

http://www.youtube.com/watch?v=41Aqt__hYQ0

Är Jämlikhetsanden vår civilisations räddare?

Om tidsandan, jämlikhetsanden och den praktiska politiken

Inledning

Vad är jämlikhetsanden? I Wikipedia läser vi: http://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4mlikhetsanden

Under denna flik kan man läsa om Jämlikhetsandenhttp://www.equalitytrust.org.uk/about-us

Under “About us” finner vi:

” People in more equal societies live longer, have better mental health and are more socially mobile. Community life is stronger where the income gap is narrower, children do better at school and they are less likely to become teenage parents. When inequality is reduced people trust each other more, there is less violence and rates of imprisonment are lower.

If we want to build a better society, it is essential we take action. The Equality Trust is working with others to build a social movement for change. We analyse and disseminate the latest research, promote robust evidence-based arguments and support a dynamic network of campaign groups across the country.”

Det här borde vara ”hot stuff” för de röda och gröna att ha med i den politiska argumentationen så ofta som, möjligt. Stefan Löfven som slänger längtande blickar på den välavlönade urbana medelklassen i storstäderna, borde kunna använda Jämlikhetsanden för att få med sig även detta gäng.

Vi läser på sidan 93 att i ojämlika samhällen drabbas även de någorlunda välbeställda av kortare livstid. Är verkligen ett ytterligare ett jobbskatteavdrag verkligen värt ett kortare liv även för de tämligen välbärgade? Ökar jämlikheten så ökar även medellivslängden för alla, fattig som för rik.

 Tidsandan med bäst föredatum

Trots att Jämlikhetsanden borde vara vägvinnande har jag hittills inte hört Stefan Löfven beröra forskningsrapporten en enda gång. Lika mycket uppmärksamhet som den fick 2009, lika stendöd verkar den vara 2013. Vad MP och V tycker och tänker får vi över huvudtaget inte reda på i media. Åtminstone så länge inte MP och V drabbas av någon skandal som lockar media och dess konsumenter.  En ny ”Ohlydebatt” om Jonas Sjöstedts eventuella kommunistiska sympatier skulle säkert vara medialt slagkraftigt.  Men än så länge är det tyst på den fronten.

När jag för Jämlikhetsanden på tal reagerar några som om jag talar om stenåldern. Den var ju populär för flera år sedan. Med andra ord har den för länge sedan passerat bästföredatum.  Den var spännande då men nu är den inte aktuell längre. Det finns ju så mycket nya saker på gång som är intressantare. Nyheter är färskvara.

Jag har hört att den var lite tendentiös också, är ett annat svar jag fått inom S. När jag frågar personer inom S. Var den inte lite för mycket till vänster för att vi ska få med medelklassen på tåget? Dessutom: S är ju ett framtidsparti. Då har vi inte tid att tala om en massa gamla saker som är flera år gamla. Nu gäller det att blicka framåt.

Vad har då S för framtidsvision? Jo man har triangulärt rejält och tagit till sig det gamla högerspökets paradgren jobb, jobb, jobb. Under hela 1900-talet (åtminstone fram till 1980) försökte arbetarrörelsen att flytta fram positionerna och skapa arbetstidsförkortning.  Högern sa barskt nej. Arbetarna ska arbeta och veta hut. De ska vara glada att det finns ett näringsliv som överhuvudtaget skapar några jobb. Ska ni nu ha arbetstidsförkortning också. Kommer aldrig på frågan. Nu har S och M samma syn om jobb. Flera arbetade timmar för att rädda välfärden.

För oss som var med när det begav sig, kommer vi ihåg 6 timmars arbetsdag som ett mål för framtiden.  Nu verkar frågan stendöd. För de yngre som har fullt upp med att komma in på arbetsmarknaden känns detta krav lite 1970-tal.  Nu är det jobb, jobb, jobb för att ha råd med välfärd och försörja alla pensionärer som gäller. Tidsandan har uppenbarligen förändrats.

Bäst- före-datum gäller även på Facebook. Trådarna kommer och trådarna går. Trådarna engagerar, efter någon vecka skyms de i bruset av alla andra fräschare trådar.  Efter några månader får man verkligen leta för att hitta en tråd.

Idag behöver människan = henskan mer än någonsin en långsiktigt hållbar politik, ekonomiskt, social och ekologiskt som bär över ett antal valperioder. Den nya politiken måste verkligen ta fasta på en långsiktigt hållbar civilisation. I Sverige borde vi vara vägvisare. Men i media och i den allmänna debatten är det i det närmaste dödstyst om hållbarhet.  Den var spännande när det var möte i Köpenhamn men nu händer det inte så mycket nytt på den fronten. Då finns det roligare och nyare saker att rikta blicken mot.

Vi har blivit konsumenter av allt. Vi konsumerar resor till allt djärvare mål. Men äldsta son som åkt jorden runt som en ”jojjo” de senaste åren har nu fått vittring på Nya Zealand. Läckert att åka så lång bort som möjligt. Som miljömedveten kompenserar han sig med att inte ha bil utan att cykla så mycket som möjligt.

Vi konsumerar kärleksförhållande, vänner, bekanta, Facebookgrupper (hoppar in och kikar om det händer något nytt, hoppar sedan genast vidare), mat, och prylar- inte minst tekniska vidunder. Det som igår var en bärbar dator är idag en Smartphone.  Tiderna förändras onekligen.

Vi lever i nuet. Om vi någon gång råkar läsa en artikel om att exempelvis världsbankens senaste klimatrapport pekar på 4 procentig global uppvärmning, då ruskar det till oss lite. Det här kommer att leda till katastrof och förödelse. Men då blir vi så dystra till mods att vi längtar bort från det kalla nord och tar oss en välförtjänt solresa.  Finns det någonting som talar för att vi i Sverige är extra aningslösa eller förnekande när det gäller vår civilisations utmaningar?  Antagligen inte. Vi speglar nog den allmänna uppgivenheten i västvärlden.

I tillväxtländerna har det vuxit upp en köpstark medelklass som tävlar med oss om att kunna konsumera så mycket som möjligt. Varför ska inte vi, när ni kostar på er?  Effekten blir att vi stegar oss fram till 4 procents global uppvärmning, med katastrofala konsekvenser till följd.

Har en sådan civilisation någon överlevnadskraft?

Ja det kan man verkligen fråga sig. Men nu finns det åtminstone några strimmor av hopp. Tänk om den Jämlikhetsanden åter dyker upp igen het som en nykokt potatis.  Det kanske är lika bra att läsa om den ifall att.

Så tillbaka till Richard Wilkenson och Kats Picket: Jämlikhetsanden – Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen.

På baksidan av boken läser vi: ”En bok med idéer stora nog att förändra vårt politiska tänkande. På en halv sida berättar den mer om den smärta som ojämlikhet leder till än vad något drama eller någon roman kan göra.” John Carey, Sunday on Times.

Vidare läser vi:

”Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojämlikhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som forskare i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då framträder är både chockande och överraskande.

Chockande eftersom ojämlikhetens skadeverkningar visar sig vara långt större än vad man kunnat föreställa sig. Ojämlikheten är en avgörande faktor bakom en rad centrala sociala och hälsorelaterade problem i rikare samhällen.

Överraskande eftersom ojämlikheten visat sig drabba inte bara de fattiga utan alla, var de än befinner sig på den sociala stegen. Även de rika får betala ett högt pris, i form av sämre hälsa och kortare liv.

I Jämlikhetsanden sammanfattar Rickard Wilkensson och Kate Pickett sin omfattande forskning. De visar att graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.

Deras undersökning bygger på omfattande statistik från 21c rika länder – däribland Sverige – samt från USA: s delstater.

Trots den förfärande verklighet som synliggörs i Jämlikhetsanden har boken ett hoppfullt budskap. De banbrytande kunskaper som ges om hur våra moderna samhällen fungerar är kraftfulla verktyg som kan användas för att vända den negativa spiral av ökande samhällsproblem, misstro och social oro som präglat västvärlden i flera decennier. Budskapet att stora sociala förbättringar går att åstadkomma – för alla grupper i hela samhället – om politiken inriktas på det mest väsentliga: att minska ojämlikheten. ”

Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv dina barn och landet där du bor

Det är väl att ta i att påstå att Jämlikhetsanden fick något större utrymme i valrörelsen 2010.  Jag hörde den nämnas i förbifarten i media, men det fanns ju viktigare saker att tala om, jobb, jobb, jobb för att klara välfärden. Och sedan förstås jobbskatteavdrag. Klimatfrågan som varit så het bara året innan var nu som bortblåst.  Det enda jag kommer ihåg var ett gräl mellan Maud Olofsson och Maria Wetterstrand om någon detalj som jag inte ens kommer ihåg vad det var.  Det politiska minnet är kort.

http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renta_nationernas_klimatkonferens_i_K%C3%B6penhamn_2009

I samband med valrörelsen hade LO-distriktet i Stockholms län tillsammans med Karnevals förlag gett ut en liten lättläst skrift på 20 sidor om Jämlikhetsanden.  ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv dina barn och landet där du bor. ”

När jag var valarbetare i Gamla Stan var det flera personer som frågade efter den. Men den fanns inte i valstugan. Efter en del letande lyckades han som var ansvarig för valstugan tillslut få tag på ett antal exemplar.  Men den var uppenbarligen inte någon stor fråga i valrörelsen.

Men varför fick den inte större utrymme i valrörelsen? Mona Sahlin omtalar boken i ”Möjligheternas land”.  På sidan 23 i boken skriver hon: ”Med sina uppmärksammade forskningsresultat och boken Jämlikhetsanden har hälsoforskarna Richard Wilkenson och Kate Pickett visat att det finns ett tydligt samband mellan jämlikhet och välstånd.  Ojämlika samhällen är ineffektiva, stressen ökar och mäniskor mår dåligt, de jobbar sämre, och utbildningen fungerar sämre. Ökade klyftor försvagar därför länder och samhällen. Välbefinnandet minskar och tilliten mellan människor urholkas. Större sociala skillnader leder till brottslighet och missbruk. De två forskarna hävdar att det i utvecklade länder inte är storleken på BNP eller hur mycket pengar man lägger ner på sjukvård som är avgörande för befolkningens hälsa. Viktigare är graden av jämlikhet och solidariteten mellan människor. ”

Varför inte detta budskap i högre grad präglade valrörelsen är för mig en gåta.

Jämlikhetsanden den praktiska politiken.

Orsaken till att ojämlikheten ökar är strukturell. Den frågan behandlar inte Jämlikhetsanden utan konstaterar att de skulle vara bra med högre grad av jämlikhet. Jämlikhetsanden talar också om de två vägarna att öka jämlikheten. Via skatter eller fackliga krav. Båda vägarna har sedan 1980-talet varit helt tandlösa. Kapitalets makt har ökat på bekostnad av arbete.  Nyliberalismen har dominerat politiken oavsett om borgerliga eller S-regeringar styrt över politiken i Europa.

När jag tar upp denna fråga med socialdemokrater brukar några se lite bedrövade ut, eller så tycker de att jag överdriver. Bara vi får en S-regering så löser det sig. Men gini- koefficienten talar ett annat språk. Ojämlikheten har ökat även när S varit i regeringsställning. Det vill de bara inte tro på.  Det måste vara fel på siffrorna. Inte kan S ha drivit en sådan politik. Vi är ju för jämlikhet. Men faktum kvarstår. På sidan 1 i häftet ser vi tydligt att ojämlikheten i Sverige ökat sedan början av 1980-talet. Ett besvärande ämne för S som suttit i regeringsställning majoriteten av dessa år.

Men jämlikhet är hälsosamt så på något sätt måste vi komma dit. Det svåra med själva övergångsproblematiken från ruta 1 till ruta 2, där ruta 1 är dagens ojämlika strukturer och ruta 2 är ett tänkt mål med större jämlikhet, är att denna övergång måste ske inom systemets ramar.  Ett system som i sig skapar ojämlikhet.

Det är då det skiter sig. Det är svårt att vara den goda människan i en kapitalistisk värld.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_goda_m%C3%A4nniskan_i_Sezuan

Det är likaledes svårt att vara den goda företagaren i samma värld. En god företagare kommer att få mycket stora problem att klara sig i konkurrensen. Det har även visat sig mycket svårt att vara den goda staten i en kapitalistisk värld.

Den reformistiska vägen har tappat styrfart sedan slutet av 1970-talet. Den revolutionära vägen har visat sig rent katastrofal. Kvar finns ett stort tomt hål. Det är där vi står idag.

 De stora revolutionerna och dess resultat

Revolutioner – stora spontant omstörtande händelser – har kännetecknat den västerländska civilisationen. Pariskommunen i två tappningar http://sv.wikipedia.org/wiki/Pariskommunen har präglat vårt kollektiva medvetande om vad vi menar med revolutioner. Resultat av dessa händelser blev helt förödande för de som startade händelseförloppet.

Franska revolutionen: 1789 och vanligen anses ha avslutats 1799 har mer än någon annan händelse påverkat vår idéhistoria: http://sv.wikipedia.org/wiki/Franska_revolutionen

Frihet, jämlikhet och broderskap har präglat den politiska retoriken allt sedan dess. Broderskap har successivt känts lite 1700-tal och har kompletterats med syskonskap, soliditet och medmänsklighet. Idag duger väl inte ens medmänsklighet utan begreppet får väl bytas ut mot medhenslighet.

Andra helt avgörande händelser för mänskligenheten är:

Den ryska revolutionen http://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_revolutionen.  Den ryska revolutionen blev väl inte vad sympatisörerna hade hoppats på. Gulag är av de bestående minnen vi har av en centralistisk terrorstat: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gulag

Den kinesiska revolutionen, http://sv.wikipedia.org/wiki/Kinesiska_revolutionen, väckte hopp hos min generation på 1960-talet. Idag vet vi bättre: Det stora språnget: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_spr%C3%A5nget och kulturrevolutionen kommer att för alltid påminna oss om centralistiskt tyranni och masslakt.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturrevolutionen.

När östblockets centralistiska byråkrati slutligen brakade samman runt 1990-talet var det många som såg att den folkliga resningen skulle leda till demokrati – folkstyre och att de mänskliga rättigheterna skulle förstärkas.  Idag vet vi bättre. Med Putin som ledare för det Enade Ryssland har politiken förvandlats till en ren megastor företagskoncern. I en förertagskoncern är inte demokrati inte efterfrågad. I företagsvärlden är det affärer som är det avgörande. http://sv.wikipedia.org/wiki/Enade_Ryssland.  Ryssland ser idag rent affärsmässigt på internationell politik.  ”What’s in it for me?” Affärer går före banaliterer som mänskliga rättigheter och demokrati.

Kina som efter 1978 bytt inriktning och blivit mer marknadsorienterade har väckt stora förhoppningar världen över. Överdriven tro på marknadens välsignelse visar sig inom alla områden. En stark tro på att marknadsekonomin i sig skulle skapa möjligheter för demokrati har hittills inte besannats. Tvärtom har Kina skapat en mycket slagkraftig ekonomisk modell som påminner om en stor multinationell koncern. Marknadsekonomin är inbäddad i en stark centraliserad styrning av ekonomin.  En koncern ser strikt affärsmässigt på politiken. Mänskliga rättigheter och demokrati är helt underordnade affärsmässiga mål. Ryssland och Kina har hittat liknande affärsplaner.  Makten över samhället hos de breda befolkningsgrupperna lyser med sin frånvaro.

 Revolutionerna rycker fram i USA

En annan helt avgörande händelse för vår civilisation är den amerikanska revolutionen.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Amerikanska_revolutionen.  Efter att berövat indianerna sina territorier fanns nu en förhoppning om att den nya världen skulle visa vägen och vara ett föredöme för den gamla världen.  Demokratins förlovade land brukar vi tala om när vi talar om USA.

 Anna Laestadius Larsson skrev i sin kolumn i SvD i våren 2011 under rubriken ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”:

I Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain har folket rest sig mot sina diktatorer, krävt frihet och jämlikare samhällen.

Trots den grönskande våren och solen som värmer i nacken är väl kanske inte allt så tipp topp här hemma heller. Det finns en del att diskutera när det gäller skolan. Och integrationspolitiken. Inkomstskillnaderna ökar. Och vi har fått ett nytt politiskt ­begrepp: utanförskapet. Men om någon skulle få för sig att fråga svenska folket om vi tror att det kommer att bli en revolution i vårt land de närmaste hundra åren skulle nog de flesta, efter att det första nervösa skrattet lagt sig, svara ett rungande nej.

När CBS News i samarbete med Vanity Fair i slutet av februari ställde frågan till närmare tusen amerikaner svarade 45 procent ja. Nästan hälften av amerikanerna tror att det kommer att bli en ny amerikansk revolution inom de närmaste hundra åren. [1]

Ganska många av de jag samtalat med har tagit upp revolutionerna i norra Afrika och ser det som en början till något som även kan smitta av sig till Kina. Det finns en stark tilltro till att demokratin kommer att segra i dessa länder. Även i Kina kommer demokratin till slut att slå genom. Däremot förekommer Anna Laestadius Larssons infallsvinkel inte så ofta bland de jag talat med. En ny amerikansk revolution i det demokratiska USA kan låta främmande. Det är väl bara att använda röstsedeln om de är missnöjda och rösta fram ett alternativ. Anna Laestadius Larsson fortsätter:

Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefsekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz. [2]

Artikeln kan även läsas i Vanity Fair. [3] Så idag är USA snarare en plutokrati än en demokrati. http://sv.wikipedia.org/wiki/Plutokrati

Bokslut över revolutionernas effekt och nya förhoppningar

Den franska revolutionens stolta budskap ”frihet, jämlikhet och broderskap” har utvecklats till att de dominerande krafterna idag i världen är allt annat än intresserad av frihet och jämlikhet. Istället har mammon blivit det helt dominerande inslaget hur världen styrs. Friheten är begränsad till frihet inom mycket begränsade ramar som mammon sätter upp.

Effekten av revolutionära händelser har blivit något helt annat än de som var med och kämpade hade föreställt sig. Trots detta dystra konstaterande är det ändå många som idag ser revolutionen som ända sättet att skapa något nytt.

Ett sådant exempel är Pål Steigen i boken ”En gång ska jorden bliva vår”, strategi för en ny värld, Leopard förlag. I boken går han genom dagens värld på ett mycket initierat sätt.  Han analyserar knivskarpt dagens internationella situation.

När han sedan kommer till övergången från ruta 1 (nuläge) till ruta 2 (nyläge) så är det revolutionen han sätter sitt hopp till: ” Det mest humana hade naturligtvis varit om miljardärerna och deras politiker bara kastade in handsken och medgav att de misslyckats. Det skulle bespara mänskligheten mycket lidande. Men det är knappast troligt att det kommer att hända. Och det måste absolut finnas en statsmakt som verkställer de nödvändiga besluten efter maktövertagandet. ” (sid 246).

Pål Steigen frågar sig: ”Vem är den primära drivkraften bakom den kommunistiska revolutionen? Vem är de revolutionära subjekten?

Han svarar: ” Arbetarklassen har aldrig varit större någon gång tidigare i historien. Förmodligen är arbetarklassen idag större än hela jordens befolkning var då Marx dog. Arbetarklassen i Kina är den största som någonsin existerat i något land. Den klassen känner högst påtagligt av både ekonomisk utsugning och de ekologiska hoten varenda dag och den håller på att bli medveten om sig själv. Den kämpar och ställer krav och den organiserar sig.

Om det klassen går till aktion, skakar världen. Och den kommer att ha många allierade. Arbetarklassen i de rika länderna upplever att välfärdsstaten håller på att falla sönder. Åren med förhållandevis stort välstånd är över för de allra flesta. Även medelklassen och stora delar av intelligentsian upplever att deras tillvaro är på väg att rasa samman. ”

Att den kinesiska regimen är mycket medvetna om riskerna med de stora klyftorna i Kina är ställd utom allt tvivel. Att arbetarklassen kämpar för sina rättigheter likaså. Hotet om våldsamma urladdningar i Kina är uppenbart.  Klyftorna inom världens alla länder ökar och skapar instabilitet. Våldsamma upplopp och folkliga resningar kan inte uteslutas. När mat och vatten börjar sina blir hotet än mer reellt.

Att vi på vår trygga del av planeten skulle drabbas av sociala utbrott och revolutionära händelser kan låta främmande. Men fortsätter ojämlikheten att dra sönder våra välfärdsstater kan vad som helst inträffa. De sociala spänningarna är större än på många, många år i Europa. Starkt nationalistiska krafter har etablerat sig och spänningarna mellan olika grupper människor tenderar att öka. De styrande verkar inte alls inse vilken explosiv situation som håller på att utvecklas i våra närområden. I en globalt alltmer sammanflätad värld kommer Norge och Sverige inte att kunna leva det trygga livet, skild från övriga världen.

Pål Steigan ”Allting tyder på att världen är på väg in i en period av med omfattande klasskamp. Överklassen runtom i världen är beväpnade till tänderna har visat vilja att använda denna övermakt, så det finns ingen orsak att hysa några illusioner om att kapitalismen kommer att lämna den historiska scenen på ett fredligt och hänsynsfullt sätt. ” (sid 240).

Men det finns dessvärre mycket lite som talar för att revolutionära lösningar skulle skapa en bättre framtid för människan. Risken är istället att vår civilisations undergång kommer att påskyndas. När den lilla grupp som idag har världsherraväldet börjar känna sig pressad finns risk att de inte kommer att sky några medel för att strida för sina intressen. På Marx till fanns vare sig kärnvapen eller biologiska stridsmedel. När människor känner sig pressade är det risk att vi reagerar irrationellt. Även om även den lilla procent som idag har makten skulle drabbas av den massförstörelse, som skulle kunna blir följden för att möta  hotet  från internationellt revolutionära rörelser, kan massförstörelsevapen ändå komma att användas. Människan har använt såväl kärnvapen (USA -> Japan) och biologiska stridsmedel (Irak -> Iran) tidigare.

Även om revolutionära rörelser uppstår och går enkelt att undvika, måste homo sapiens av ren överlevnadsinstinkt göra vad som står i vår makt att försöka undvika att det leder till en förintelse av vår civilisation. Vad som då kan göras återkommer jag om.

Jämlikhetsandens budskap är en hörnpelare i ett nytt paradigm anser jag vara ställd utom allt tvivel.

Tråden:Ett ”paradis” på jorden

Tråden Ett ”paradis” på jorden.

Hur vill vi att den nya sköna världen ska se ut? Som jag ser på ekonomin är det ett medel – dock ett mycket viktigt sådant – för att uppfylla våra mål.

Vi måste först veta vad vi vill och var vi ska någonstans. Annars blir det ju inte lätt att hitta fram. Det är lätt att fastna i ismer och vänster – höger låsningar som snarare försvårar för oss att tänka i nya banor. Om vi försöker sätta visionsmålet så högt vi kan och spåna friskt, kan denna tråd säkert bli en spännande upplevelse för oss alla.

Vad har vi för visioner om en bättre värld? Om vi inte har pengar som vår vision vad sätter vi istället i visionen?

Om vi inte vet vad vårt mål är hur ska vi då någonsin hitta dit? Om vi vill till London då måste vi ha målet satt dit. Annars vet vi inte var vi kommer. Då måste vi veta var London ligger. Vi måste veta hur vår nya sköna värld ska se ut för att nå dit.

Sådan är kapitalismen och kapitalism 4.0

Fred Åkerstöm sjöng för många år sedan: Sådan är kapitalismen. Otack är den armes lön. Det är de rikas paradis med ingen hör en fattigs bön.  http://www.youtube.com/watch?v=OHaN8bCfsyQ

Hur står det till med kapitalismen idag?

Vad menar vi när vi talar om att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle? Den enkla definitionen är just att det är de som äger kapital som äger makten över samhället. I dagens globaliserade värld är det kanske någon promille av jordens befolkning som styr och ställer över människans väl och ve.  Det är gruppen superrika världen över som har blivit rika på diverse olika affärsidéer. De superrika har även skaffat sig en symbiotisk relation med ledande politiker och andra elitgrupper vilket gör att de de verkliga globala maktens spelare kan har skaffat sig ett mycket väl fungerande skyddsnät mot ur deras perspektiv obehagliga  opinionsyttringar.

De tjänar pengar på vapen, petrokemisk industri, möbler, kläder, industrirobotar, energiöverföring, IT/Telecom, läkemedel, som mediemoguler, råvaror av olika slag, äger mark och fastigheter, bygger det samhället behöver, inom välfärdssektorn, inom bank och försäkring, och i placeringar i värdepapper. I ett kapitalistiskt samhälle är det ändamålet som helgar medlen. Därför går det utmärkt att tjäna pengar på narkotikahandel, trafficking och diverse annan kriminell verksamhet. Moral och affärer är inte på något sätt synonyma begrepp. I det finansiella systemet tvättas dessa pengar ”rena” och ingår som en del av det finansiella kapitalet.

Det finansiella och det reella kapitalet lever i ett symbiotiskt förhållande. Det reella kapitalets toppspelare  pumpar hela tiden in pengar i det finansiella kapitalet som ständigt växer och pumpas upp till en jättelik bubbla.

Med jämna mellanrum briserar denna bubbla och skapa partiell förödelse i de delar av världen som drabbas. De finansiella kriserna flyttas runt om i världen. Under finanskrisen 2008 drabbade den själva kapitalismens nuvarande hjärta, de stora bankerna i USA.

Det reella kapitalet är i sin tur beroende av det finansiella kapitalet för att få krediter för att kunna upprätthålla och expandera sin verksamhet. Det visade inte minst den situation som drabbade världen när Lehman Brothers gick omkull september 2008. Hela det finansiella systemet stod still och utan krediter höll hela den västerländska kapitalismen på att braka ihop.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Lehman_Brothers

De superrikas kapital samlas i finanskapitalet tillsammans med våra pensionspengar och fondsparande och har som sitt huvudmål att se till att pengarna växer. Riskjusterad avkastning är målsättningen och själva grundförutsättningen för att kapitalism ska kunna fungera. Utan tillväxt uppstår kriser och kaos i ett kapitalistiskt samhälle. Vi ser det just nu i stora delar av västvärlden. Kapitalismen är i kris talade man om på World Economic Forum i Davos. De mäktiga börjar inse att läget är allt annat än tipptopp med vårt ekonomiska system. Det behövs förändringar. Den stora frågan är om det hjälper med att lappa och laga eller om det behövs en totalrenovering. Eller är det rent av så att kapitalismen har gjort sitt och något nytt ekonomiskt behöver komma i dess ställe?

I ett kapitalistiskt samhälle är det de superrika som bestämmer vilka politiker som är mest lämpliga för tillfället. Om politikerna sköter sig efter uppdragsgivarnas önskemål får de sitta kvar. Om politikerna hotar de kapitalstarkas intressen så blir de avsatta som Allende i Chile. http://sv.wikipedia.org/wiki/Salvador_Allende

Är det då fullständigt meningslöst att rösta? Nej jag tycker inte det. Inom de ramar som kapitalismen sätter upp finns det ett handlingsutrymme för valda politiker att agera. Dessa ramar blir dock allt snävare för närvarande. Den moderna globala kapitalismen har fått ett mycket starkt övertag i förhållande till arbete. Ett faktum som avspeglar sig bland annat i detta:

” Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefsekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz.

Fram växer ett samhälle där de rika stiftar lagar och regler för de rika, med sänkt skatt på kapitalvinster och slapp tillämpning av monopollagar. Där de rikas incitament för att vara med och betala för allmänna behov som sjukvård, skolor och parker är minimalt. Samtidigt som de övriga 99 procenten tvingades vara med och ­betala när topprocentens finansbolag nyligen stod på ruinens brant, och sedan som i en svart parodi fick se hur flera av de ­ansvariga cheferna kunde kvittera ut stora bonusar.

Även i USA växer utanförskapet. 20 procent av ungdomarna är arbetslösa, var sjätte amerikan är fast i dåligt avlönat deltids- eller timarbete trots att de önskar sig heltidsjobb och var sjunde amerikan överlever tack vare matkuponger. Och kanske än värre, den så vackra amerikanska drömmen, den som handlar om att alla ska ha samma chans att lyckas, bleknar allt mer i konturerna. En fattig amerikans, eller till och med en medelklassamerikans, chans att ta sig till toppen har blivit allt mindre.

Hopplösheten ökar, varnar Stiglitz. Revolutionen närmar sig.”  http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd

Nationell politik i Europa

I Europa  samlar sig politikerna  inom en mittenfåra, där skillnaden mellan de olika partierna blir allt svårare att se. Inte ens V uppfattas idag som ett tydligt parti med egen profil. V uppfattas mer som ett stödparti och släpankare till storebror S, än en egen politisk kraft som kan stå på egna ben.

Alternativen till den breda mittenpolitiken utgörs idag istället av  nationalistiska partier i Europa, med en mycket stark aversion mot invandring och EU-projektet.Det stolta globaliseringsprojektet  håller i väst att alltmer förändras till att nationalstarterna ser om sitt eget hus.

EU -anpassning gör att den nationella bestämmanderätten naggas i kanten. Men även utan EU skulle den globala kapitalismen ställa motsvarande krav på nationalstaterna. Se till att skaffa ett företagsekonomiskt bra klimat, annars hittar vi bättre platser på globen att lägga oss. Utan ett bra företagsvänligt klimat blir det även svårt att locka till sig företag från andra länder. Det gäller för politiker att förhålla dig till det.

Särskilt tydligt är utvecklingen inom S som, med historiska erfarenheter, vet att det gäller att anpassa politiken så att näringslivets behov tillfredsställs. Utan ett väl fungerande näringsliv så har vi helt enkelt inte råd med någon välfärdsstat. Det är näringslivets behov som måste vara överbestämmande i ett kapitalistiskt samhälle. Om inte dessa behov tillgodoses, flyttar de till andra platser på jorden som bättre tillmötesgår deras behov. Stannar de ändå kvar i Sverige trots att de inte får det näringslivsvänliga klimat de efterfrågar för att möta den internationella konkurrensen, kommer de mycket knackigt eller helt enkelt gå i putten.

Att tror att man med röstsedeln hjälp ska lyckas med att avskaffa kapitalismen är idag mer illusoriskt än någonsin. Inte kommer kapitalisterna frivilligt avskaffa sig själva? En klok fd fackföreningsman sa förra sommaren 2011 när jag intervjuade honom: Om katten bli biten i svansen: Kommer då katten att sitta kvar och bli uppäten? Frågan är retorisk. I dagens internationella värld kommer naturligtvis företag att flytta sin verksamhet till andra mer gynnsamma delar av världen så fort som möjligt.

Det var bland annat detta som ledande personer inom S förstod, när löntagarfonderna debatterades på 1980-talet. I och med att företag kan välja att ”Go Global” minskar politikernas möjlighet att styra utvecklingen mot mål som ”ökad jämlikhet”  och solidaritet med de svagaste i samhället.

S har sedan länge accepterat att lämna ägarfrågan i fred. Istället gäller det inom de rådande ägarförhållandena skapa en så bra politik som möjligt för de breda grupperna i samhället. Att lägga produktionsmedlen í hela folkets händer har helt enkelt visat sig vara alltför svårt att uppnå. Då har S helt enkelt tagit bort detta från ”Att göra listan”.

Idag går politiken mestadels ut på att skapa förslag som vinner den breda medelklassens gillande. Utan den går det inte att vinna någon regeringsmakt, varken i Sverige eller på någon annan stans i världen. I Sverige har 2/3 delar av Sveriges befolkning fått det bättre ekonomiskt med alliansens politik, jobbskatteavdrag och rot/rut avdrag. En tredjedel har fått betala för att de 2/3-delarna har fått det bättre. Vill vi ha ett mer jämlikt samhälle måste en hel del av de som fått det bättre idag rösta rödgrönt. Men det är inte alls säkert  att detta hjälper. Klyftorna i samhället har ökat sedan 1980-talet och följer en global trend.

Den lilla gruppen superrika, någon promille av jordens befolkning, skulle naturligtvis inte med demokratiska medel kunna styra över resten av befolkningen. Men med hjälp av medelklassen som har samma intressen av att bevara det bestående samhällets grundläggande värden, som äganderätten, valfrihet och att det ska löna sig att arbeta och att äga. Åt de som har,  åt dem som ska vara givet som det står i Bibeln.  

Bevattningsmodellen  – ”dripple down”

Överklassen styr med hjälp medelklassen idag agendan i hela världen. Till sin hjälp finns även militär och den juridiska makten. För att skapa välstånd och bli av med fattigdomen i världen är den konventionella visdomen att acceptera en modell som liknar ett hierarkiskt bevattningssystem. Om vi med statliga och privata medel vattnar, ordentligt i toppen på hierarkin, på de superrika, kommer det att spilla ner till en allt mer välmående global medelklass. I bästa fall räcker det till några vattendroppar till de fattigaste som idag är en miljard människor. Idag överlever många fattiga i USA med hjälp av mattilldelning från den gemensamma kassan och med stöd från frivilliga insatser från ideella organisationer och filantroper.

Vidgade klyftor ses som något mycket välståndsskapande eftersom de superrika skapar jobb år resten av befolkningen. Utan stora klyftor finns det ingen som har råd att investera. Då blir det magert med tillväxt och jobb. Utan tillväxt är det svårt för nationalstaten att behålla den nuvarande välfärdsstaten.

Ojämlikheten motiveras också att stora inkomstskillnader är en morot som som får de duktigaste i ett samhälle att prestera mer. De som tjänar allra mest är samhällets motor enligt det här synsättet, och om de inte får betydligt högre inkomster än de flesta andra så skulle de sluta anstränga sig.

Men bevattningsmodellen stämmer helt enkelt inte. En allt större del av det kapital som de rika eliterna skaffar sig går inte längre till produktiva investeringar för att skapa nya företag och vidareutveckla verksamheten i de stora och medelstora redan befintliga företagen i den reala ekonomin. Hela modellen bygger på detta. Istället ökar den finansiella  transaktionerna dramatiskt. Det bästa sättet att tjäna pengar på verkar vara att tjäna pengar på pengar. Det är bättre än att göra långsiktiga investeringar.

Idag är det många som inser att vi måste börja fördela jordens resurser mer rättvist. Det kan till och med vara en överlevnadsfråga för hela vår civilisation. Stora klyftor skapar såväl social som ekonomisk instabilitet. Men det är lätt att säga tullipanaros men gör den.

Växande klyftor

Hur ska vi hitta en strategi för omfördelning av världens resurser så att världen blir mer jämlik? Det är visserligen så att den rika västvärlden får se sig allt mer ikappsprungna av tillväxtländerna i öst och syd.

Men: Men ser vi mänskligheten i stort pekar den långa trenden mot ökade klyftor. Överallt i världen blir de superrika allt rikare. En välmående medelklass växer upp i snart sagt varje land och en miljard människor lever på svältgränsen.

Den ekonomiska modell som gäller globalt idag är en bevattningsmodell som innebär att man måste vattna på ordentligt i toppen för att det senare ska rinna ner på medelklassen och i bästa fall räcker det till några vattendroppar till de fattigaste.

Vidgade klyftor ses som något mycket välståndsskapande eftersom de superrika skapar jobb åt resten av världens befolkning. Men om det är så att stora klyftor skapa en mer instabil värld och vi istället inser att vi måste skapa en mer långsiktigt hållbar värld. Hållbarheten måste dessutom ses som en helhet. Det gäller att se helheten. Alla tre dimensionerna, social, ekonomisk och ekologisk hållbar. De hänger alla ihop.

Finans och real kapitalism

Det är denna modell som skapar en växande finanskapitalism lever i symbios med den reala ekonomin.

De allt mer superrika som tjänar sina pengar inom en allt mer monopol – eller åtminstone oligopolliknande strukturer inom de transnationella företagen.  I och med produktivitetsutvecklingen ökar avkastningen till ägarna hela tiden. Dessutom belönas en liten grupp i de stora företagen massivt, med extremt höga löner och bonusar. Även övriga grupper inom de framgångsrika företagen belönas och är med och bildar en allt mer välmående global medelklass.

I och med produktivitetsutvecklingen minskar behovet av anställda hela tiden inom de högavkastande transnationella företagen. Därför blir makten och den ekonomiska koncentrationen allt mer fördjupad. De överskott som skapas av de transnationella företagen går i mycket hög utsträckning in i det finansiella kapitalet som hela tiden växer. Dels av egen kraft, dels av ständiga tillskott från de superrika och en välmående medelklass. När det gäller koncentrationen av makt och kapital går utvecklingen verkligen i den riktning som Karl Marx förutsåg på 1800-talet.

Medelklassens avgörande roll tillkommer för att vi ska få en helhetsbild av dagens värld. När koncentrationsgraden fortsätter kommer medelklasen bli allt mer pressad. Det är precis det som sker idag sker.

För att upprätthålla konsumtionsförmågan belånar sig medelklassen alltmer för att hänga med i konsumtionsracet. Härigenom skapas ett allt större och växande skuldberg.

I och med globaliseringen har nationalstaten fått det alltmer motigt att få in tillräckliga intäkter till nationalstaten. Det blir allt svårare att driva in skatter från de rika. Förmögenheter kan idag flyttas med elektronisk hastighet i världen. Den förmögenhetsskatt som vi avskaffade för några år sedan var i praktiken mer eller mindre frivillig. Om företag beskattas hårdare i Sverige än andra länder flyttar de iväg verksamheten till andra, mer lönsamma, delar av världen. Utflyttningen drivs dessutom av att tillväxtmarknaderna idag finns i helt andra områden i världen än i Europa, i öst och syd.

När alltmer högavlönade arbeten försvinner från Europa och produktviten inom de transnationella företagen ökar och färre människor får sin utkomst inom dessa, innebär det att statens skattebaser minskar. När de nya jobb som tillkommer i hög grad är relativt lågavlönade inom servicenäring och den gemensamma sektorn minskar statens intäkter ytterligare.

För att ändå upprätta en nationalstat som medborgarna kräver tvingas även nationalstaten att skuldsätta sig. Det är precis det som idag händer i stora delar av västvärlden. Nationalstaterna ser som sin huvuduppgift att stimulera tillväxten och jobbskapandet med bevattningsmodellen. För detta belånar sig nationalstaterna. Skuldberget växer och nya pengar skapas för att stimulera ekonomin utifrån bevattningsmodellen.

Nationalstaten har dessutom gått in och tagit på sig de skulder som stora banker först sig i när de kommit på obestånd. Socialisera förlusterna och låt bankernas ägare stå för vinsterna. Resultatet av detta blir att nationalstaternas ekonomier blir allt mer söndertrasade.

Vad kan göras?

När vi kommit till insikt att denna utveckling inte är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar kommer frågan om vad vi ska göra åt detta som ett brev in vår inkorg.

Med bevattningsmodellen skulle vi behöva ett antal planeter för att leva upp till FN:s fattigbekämpningsmål. Om de superrika måste bli än mer kopiöst rika och medelklassen växa och konsumera mer för att hålla hjulen rullande för att den fattiga miljarden slutligen ska få med små smulor från de rikas bord, då kommer civilisationen inom närtid att börja drabbas av konvulsioner som i slutändan leda till att hela vår civilisation kollapsar.

Detta hot borde ju vara argument nog för att ändra kursen för dagens ekonomiska politik. Men tvärtom så är denna ekonomiska politik helt dominerande världen över.

Vi kan inte knappast påstå att vi inte har observerat den prekära situation vår civilisation befinner sig i om vi drar fram utvecklingen i tangentens riktning. FN konferenser har under många år påpekat detta bistra faktum, nu senast Rio +20.

Men mycket lite görs efter de storslagna FN-konferenserna för att vända på utvecklingen till en mer hållbar värld. Orsaken är naturligtvis bevattningsmodellen som driver på utvecklingen i en helt annan riktning än till hållbarhet. Det hjälper då föga vad som sägs på FN-konferenser. Vi måste helt enkelt ändra våra ekonomiska modeller. ”Nya ekonomi för en bättre värld”  heter en grupp som jag varit med och fört samtal om dessa frågor under sommaren. Jag återkommer till detta.
Hur ska vi hitta en strategi för omfördelning av resurser?  Idag är den långa trenden den motsatta. Överallt blir de superrika allt rikare. En välmående medelklass växer upp i snart sagt varje land och en miljard människor lever på svältgränsen.

Den ekonomiska modell som gäller globalt idag är en bevattningsmodell som innebär att man måste vattna på ordentligt i toppen för att det senare ska rinna ner på medelklassen och i bästa fall räcker det till några vattendroppar till de fattigaste.

Vidgade klyftor ses som något mycket välståndsskapande eftersom de superrika skapar jobb år resten.

Hur ska vi vända på denna trend? ”

Det är detta som jag ser som huvudproblemet med det ekonomiska system som idag är helt förhärskande. Det är denna modell som skapar en växande finanskapitalism som lever i symbios med den reala ekonomin.

De allt mer superrika som tjänar sina pengar inom en allt mer monopol – eller åtminstone oligopolliknande strukturer inom de transnationella företagen.  I och med produktivitetsutvecklingen ökar avkastningen till ägarna hela tiden. Dessutom belönas en liten grupp i de stora företagen massivt, med extremt höga löner och bonusar. Även övriga grupper inom de framgångsrika företagen belönas och  är med och bildar en allt mer välmående global medelklass.

I och med produktivitetsutvecklingen minskar behovet av anställda hela tiden inom de högavkastande transnationella företagen. Därför blir makten och den ekonomiska koncentrationen allt mer fördjupad. De överskott som skapas av de transnationella företagen går i mycket hög utsträckning in i det finansiella kapitalet som hela tiden växer.

Det finns gränser för vad de superrika kan konsumera även om kreativiteten är stor. Nästa stora grej att spendera pengar på väntas vara rymdresor. Det kommer garanterat att vara dyra och håller därför upp de superrikas unika status.

Men trots ett formidabelt spenderande blir det ändå kvar mycket pengar att tillföra det finansiella kapitalet. Det innebär att finanskapitalet ständigt får tillskott av kapital. Vårt behov att spara till pensioner och i fonder bidrar också mycket positivt till att tillföra finanskapitalet nytt friskt investeringskapital.

När det gäller koncentrationen av makt och kapital går utvecklingen verkligen i den riktning som Karl Marx förutsåg på 1800-talet.

Medelklassens avgörande roll tillkommer för att vi ska få en helhetsbild av dagens värld. När koncentrationsgraden fortsätter blir medelklassen bli allt mer pressad. Det är precis det som sker idag sker.  För att upprätthålla konsumtionsförmågan belånar sig medelklassen alltmer för att hänga med i konsumtionsracet. Härigenom skapas ett allt större och växande skuldberg.

I och med globaliseringen har nationalstater i västvärlden fått alltmer motigt att få in intäkter för att motsvara medborgarnas och näringslivets behov. Har man inte pengar får man låna. Samma regler gäller för nationalstaten som för den högkonsumerande medelklassen. Eftersom de stora transnationella företagen är beroende av att få avsättning för sina produkter har denna lånekarusell i väst – medborgare och statsapparat – varit en förutsättning för att tillväxten ska kunna fortgå. Men i och med att det växer fram en konsumtionsglad medelklass världen över så blir de transnationella företagen mindre beroende av västvärlden. Här är vi inne i ett stort globalt skifte. Vad händer då med människor i väst?

Jämlikhetsanden och de rika ländernas eländeslista

I debatten om hur vi som vill ha en förändring av samhället så att den negativa trend, med ökade klyftor i samhället som rått i Sverige och övriga västvärlden sedan 1980-talet, har jag föreslagit att vi i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna! borde börja ändra inriktning från att uteslutande peka på orättvisorna i samhället och gång på gång, på gång, på gång, på gång, på gång, komma med exempel som just att klyftorna växer i samhället. Alla i gruppen borde väl känna till detta faktum. Det är väl därför vi är med i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

Det är naturligtvis viktigt att påvisa nya exempel på hur de ökade klyftorna i samhället slår och hur enskilda människor blir lidande. Men jag menar att det inte räcker att bara påvisa att klyftorna ökar utan att även skaffa sig en uppfattning om hur vi ska kunna ändra denna trend.

Dagens problem är att den politik som drivs av alliansen och den som S tidigare varit med och drivit har vinnare och förlorare. Problem är det för oss som vill ha ett mer jämlikt samhälle och tror på att det är bra för alla i samhället. Vi ser med oro på att klyftorna i drar isär samhället och skapar ett mer instabilt och otryggt samhälle. Vi ser också att de som idag tillhör vinnarna mycket väl kan tillhöra morgondagens förlorare. Det räcker att vi blir av med vårt arbete och har svårt att hitta ett nytt, eller att vi blir långvarigt sjuka för att vi drabbas av ett utanförskap och marginaliseras.

För andra som är nöjda med den nuvarande utvecklingen är det inget problem. De uppfattar istället att det är bra med relativt stora klyftor i samhället eftersom det skapar en drivkraft och incitament för att vidareutveckla samhället, något som alla i det långa loppet tjänar på, såväl fattig som rik. Detta synsätt har varit rådande i västvärlden från 1980-talet och fram till våra dagar.

En del av detta tänk kan sammanfattas med en gammal folkpartislogan: Det ska löna sig att arbeta. Och: Vem är emot det? Vem vill att det inte ska löna sig att arbeta? Med denna enkla slogan har alliansen byggt upp sin nuvarande politik och retorik. Det ska finnas relativt stora skillnader mellan de som arbetar och de som lever på bidrag. Det är rättvist. Just detta rättvisetänkande som jag menar har varit så framgångrikt för alliansen och mött sympati hos stora grupper i samhället.

Den nu rådande globala trenden bygger på att stora klyftor är bra för samhällsutvecklingen. Vi kan likna systemet med ett bevattningssystem. Bevattningen sker uppifrån och ner. När vi vattnar uppifrån får de superrika den första och största dosen av det välgörande vattnet. Nästa grupp som får del av vattnet är den övre medelklassen, sedan medelklassen. Till slut droppar det även ner lite vatten på den miljard människor som lever på svältgränsen.

Om de rika blir rikare skapar de jobb åt människor i samhället. Vi ska med andra ord bejaka att de rikare blir rikare, eftersom det är något vi alla tjänar på. När stora, medelstora och små företag tjänar mer pengar kommer de att anställa fler personer, vilket gynnar hela samhället. Fler jobb skapas och som ger ett bättre skatteunderlag. Då har vi råd att förbättra vår välfärd, infrastruktur och forskning och utveckling (FoU). Det här leder i sin tur till att moder Svea blir ännu rikare och den positiva trenden förstärks.

Vi mäter välståndet och tillväxt med hjälp av Bruttonationalprodukten (BNP).

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bruttonationalprodukt, och http://www.finansportalen.se/ekonomi.htm.

Sverige i sin helhet fått det bättre sedan 1980-talet om vi tittar på BNP siffrorna.

http://www.sweden.gov.se/sb/d/3923/a/55727?setEnableCookies=true

Finanskrisen 2009 kan på många sätt ses som en vändpunkt. Nu börjar detta synsätt eller paradigm alltmer ifrågasättas. Bevattningssystemet har varit så där framgångsrikt. Vi ser att arbetslösheten i hela Europa varit hög sedan slutet av 1980-talet. I Sverige steg arbetslösheten markant i samband med bostads/finans/valuta-kris i början av 1990-talet och har sedan dess legat på en hög nivå.

Vi ser även att klyftorna i samhället ökat sedan 1980-talet och att tendensen snarare är att klyftorna ökar än minskar. Arbetslöshet och ökade klyftor mellan fattiga och rika skapar en instabil ekonomi och drabbar utsatta människor på ett mycket bekymmersamt sätt.  Det är det vi ser prov på i Facebookgruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

För att vidga debatten från att uteslutande handla om hur den förda politiken slår, med ökade klyftor som resultat, menar jag att det är viktigt att även gå vidare och försöka hitta och skapa alternativ.

Ett sätt att vidga debatten är att börja ta till oss det budskap som boken ”Jämlikhetsanden” lär oss.  http://www.karnevalforlag.se/bocker/jamlikhetsanden/

Det jag ser som huvudbudskapet i boken är att jämlikhet är bra för ALLA grupper i samhället. Det innebär att även en socialt och ekonomiskt välmående över – och medelklass skulle tjäna på att vi bryter trenden som idag pekar mot ökad ojämlikhet.

På detta svarar Monica Armini:

”Tror det blir svårt med en debatt kring en bok där jag gissar att vi alla är överens. Har svårt att tänka mig att innehållet känns särskilt kontroversiellt för någon i den här gruppen och då uppstår inte mycket polemik. Vi är ju redan många som har sagt att vi läst den med stort intresse och att vi håller med. ”

Jag svara Monica:

Som jag ser på allt förändringsarbete så innebär det 4 olika steg:

Steg 1: Till en början är ett ”uppvaknande”, där vi exempelvis går med i denna grupp ett bra steg i sig. Att gå från att enbart känna sig som ett offer till att aktivt göra något åt den prekära situationen vi befinner oss i. Att påtala brister i dagens samhälle, utifrån perspektivet ” ökade klyftor i samhället” är en positivt steg i sig. Men ju längre vi som individ eller grupp stannar i detta steg, utan att börja formulera alternativ, desto mer leder det till att vi med vårt beteende är med och bevarar läget som det är. Vi övergår från att vara på väg till att bli förändringsbärare till att sitta fast i en kritisk mot det bestående utan vilja att formulera alternativ.

Steg 2: Nulägesanalysen kräver lite mer av oss än att bara klaga över de brister vi ser i samhället. Vi måste också börja försöka lära oss mer om det samhälle vi befinner oss i och de trender som skapar det. För att skapa en bättre förståelse är det ingen nackdel att ha ett perspektiv igår- idag – imorgon och se var vi är på väg och samtidigt fråga oss: Varför? Och: Hur? Varför ser samhället ut som det gör idag? Hur har det kunnat ske att Sverige har blivit allt mindre jämlikt trots att så många människor i Sverige vill ha ett mer jämlikt samhälle?

En studie som LO gjorde våren 2010 visade att 3 av 4 svenskar anser att politikerna bör försöka minska klyftorna i Sverige. (Källa: Ojämlikhetens skadar allvarligt dig, själv, dina barn och landet du bor i, en skrift om Jämlikhetsanden, sid 1. Karneval förlag och LO-distriktet i Stockholms län. )

Den här analysen saknas idag i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

Tyvärr saknas denna analys även i alltför hög utsträckning i de politiska partier som ska vara alternativ till alliansen – De rödgröna partierna. Åtminstone hör vi inte mycket av denna analys i media.

Steg 3: För att skapa förändring krävs att vi börjar formulera vad vi vill. Hur ska ett solidariskt samhälle se ut? Hur ska ett jämlikare samhälle se ut? Vilken är vår målbild av det kommande samhället? Vilken framtid vill vi ha?  Hur ska vi formulera ett nytt läge?

Steg 4: Detta steg är strategiskt. Hur ska vi kunna gå från nuläget till vårt önskade nyläge, vår vision om ett samhälle som, i högre grad än idag, kännetecknas av just det vi vill ha mer av – jämlikhet och mer solidaritet.

Så länge debatten stannar på steg 1 kommer det bli mycket svårt att vara med i samhällsförändringen till ett merjämlikt samhälle. Det här förstod arbetarrörelsen på 1900-talet. Det räcker inte bara med att klaga och kritisera. Hur eländigt samhället än är måste klagosången förr eller senare gå över i ett steg 2 – en analys av nuläget. Denna analys för oss sedan över till en vision om nyläget. Vilket samhälle vill vi ha? Hur vill vi att vårt framtida samhälle ska se ut?

Slutligen gällde det för arbetarrörelsen att hitta strategier för att nå målet, en bättre värd med minskade klyftor. Med allmän rösträtt, med uppbyggnad av välfärdsstaten och det starka samhället lyckades arbetarrörelsen i Sverige bidra till ett mer jämlikt samhälle. Den trenden avbröts i början av 1980-talet och S har sedan dess inte hittat någon politik för ökad jämlikhet.

Nu är det 2012 och vi står vi inför nya utmaningar. Bristen på jämlikhet är en mycket viktig orsak till de svårigheter mänskligheten står inför idag. Då är det viktigt att verkligen sätta sig in i vad Jämlikhetsanden har att säga oss.

Men om 2/3 av Sveriges befolkning är nöjd med dagens utveckling och 1/3 – ofta de som drabbats av försämringar finns de mycket små demokratiska möjligheter att få till stånd en förändring vid valet 2014. De räcker inte med att den tredjedel som har det sämst socialt och ekonomiskt i samhället och några obotliga idealister från medelklassen, samt en grupp som har rödgrön verksamhet till arbete, vill har mer jämlikhet. På valdagen är det stor risk att en majoritet av Sveriges befolkning ändå röstar på det alternativ som gynnar oss rent ekonomiskt. Var och en är sig själv närmast. Det här är en spelplan som S är mycket medveten om. Hittills har det inte kommit fram några avgörande reformer från S för att bryta trenden av ökad ojämlikhet. S är mycket rädda för att bli stämplad som ett bidragsparti och landa på 20-25 procent av rösterna från just de svagaste grupperna i samhället.

Det är i det här läget det behövs ett nytt angreppssätt från alla som verkligen vill att vi åter ska börja vandringen mot ökad jämlikhet. Själva huvudpoängen med boken ”Jämlikhetsanden” är just att jämlikhet är bra för såväl fattig som för rik. Då går det att bilda en bred folkrörelse bland olika grupper i samhället för uppropet ökad jämlikhet är bra för alla. Det gäller med andra ord att skapa ett debattklimat så att inte bara den 1/3-del  som har det sämst ställt i samhället känner igen sig. På så vis skapas ingen bred folkrörelse.

Om vi inte lyckas med detta är risken stor att den ojämlika politiken kommer att fortsätta oavsett om den är rattad av alliansen eller en S-ledd regering 2014. När vi på allvar börjar förstå detta blir det desto viktigare att börja tala om och lära oss mer om jämlikhetsanden.

Om de flesta i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!, verkligen redan har läst och begripit själva kärnbudskapet i ”Jämlikhetsanden” skulle samtalet i gruppen börja gå mot steg 4 – strategier snarast än att fastna i steg 1, att kritisera alliansens förda politik.  Ingen i gruppen kan väl på allvar tro att M ska ta sitt ”förnuft till fånga” och plötsligt börja driva en jämlikhetspolitik. Då skulle M dessutom svika sina väljare, som inte alls röstade på M av det skälet, mer jämlikhet.

Så länge vi befinner oss i steg 1 blir det en enda stor uppräkning om hur eländet drabbar enskilda och grupper i samhället.  Utan strategi blir det lätt fråga om varför det just är extra synd om just mig. Tyck synd om mig. Jag har det svårt. Men arbetarrörelsen framgång var inte baserad på medlidande med de svagaste i samhället.  Arbetarrörelsens styrka har varit att alla ska med oavsett om man är rik eller fattig. Den fattiga har rättigheter på samma sätt som den rika. Men den fattiga och den rika har också skyldigheter mot samhället. Solidaritet är inte samma sak som medlidande. Inte vill vi väl i denna grupp att medelklassen ska rösta mot sina egna intressen på grund av medlidande?

Jag avslutar detta inlägg med att citera det lilla häftet, se nedan källa, som på ett pedagogiskt sätt sammanfattar de centrala delarna av ”Jämlikhetsanden”.

”Att befolkningen i rika länder inte mår bättre i takt med att landet de bor i blir rikare var länge en gåta. I fattiga länder är det enklare. Bästa sättet att förbättra folkhälsan i ett fattigt land är att helt enkelt öka landets bruttonationalprodukt. Ju högre inkomster, desto bättre folkhälsa. Detta är lätt att förklara. Bruttonationalprodukten för länder som Somalia, Kongo och Tanzania är bara en bråkdel av den för de rika länderna som USA, Sverige och Spanien.

Fattigdomen gör att det saknas resurser till grundläggande sjukvård, säkra bostäder och rinnande vatten – och därför slår fattigdomen hårt mot folkhälsan.  I jordens fattigaster länder är den förväntade livslängden i många fall under femtio år. Hos oss i den rika världen är den runt åttio år.

Länge trodde man att samma raka samband mellan rikedom och folkhälsan gällde även för rika länder. Förhoppningen har varit att de sociala och hälsorelaterade problem som dessa länder brottas med skulle försvinna av sig själva om bara inkomsterna steg tillräckligt mycket. Och inkomsterna har sannerligen ökat. Den materiella levnadsstandarden i världens rikaste länder är den högsta i mänsklighetens historia.

Men trots denna enorma välståndsökning finns inga tecken på att de sociala och hälsorelaterade problemen håller på att försvinna. De tycks snarare – hur mycket vi än tjänar och vår standard förbättras.

Den stora gåtan är varför?

I boken ”Jämlikhetsanden” försöker de brittiska hälsoforskarna Richard Wilkenson och Kate Picket lösa denna gåta. Deras forskning går ut på att förstå ordsakerna till att samhällen drabbas av olika typer av ohälsa. Inte bara i form av sjukdomar, utan också av olika typer av sociala problem, som i många fall kan vara farligare än smittsamma sjukdomar. Våldsbrott, övervikt och missbruk är några exempel.

Wilkenson och Picket gjorde en lista över de sociala och hälsorelaterade problem som inte tycks försvinna oavsett hur rika länderna blivit. Vi kan kalla det ”eländeslistan”. ”

Eländeslistan:

Dålig läs – och skrivkunnighet hos elever.

Hög spädbarnsdödlighet.

Stor kriminalitet.

Många människor i fängelse.

Många kvinnor blir mammor i tonåren.

Låg tillit människor emellan.

Stora problem med sjuklig övervikt.

Stora problem med psykiska sjukdomar inkl. drog – och alkoholmissburk.

Låg social rörlighet.

Sänkt förväntad livslängd.

Det här är problem som en stor del av den rika väldens befolkning lider av och som inte tycks försvinna oavsett hur rikt ett land lyckas bli mätt i bruttonationalprodukt.

(Källa: Ojämlikhetens skadar allvarligt dig, själv, dina barn och landet du bor i, en skrift om Jämlikhetsanden, sid 2. Karneval förlag och LO-distriktet i Stockholms län. )