Om tidsandan, jämlikhetsanden och den praktiska politiken
Inledning
Vad är jämlikhetsanden? I Wikipedia läser vi: http://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4mlikhetsanden
Under denna flik kan man läsa om Jämlikhetsanden. http://www.equalitytrust.org.uk/about-us
Under “About us” finner vi:
” People in more equal societies live longer, have better mental health and are more socially mobile. Community life is stronger where the income gap is narrower, children do better at school and they are less likely to become teenage parents. When inequality is reduced people trust each other more, there is less violence and rates of imprisonment are lower.
If we want to build a better society, it is essential we take action. The Equality Trust is working with others to build a social movement for change. We analyse and disseminate the latest research, promote robust evidence-based arguments and support a dynamic network of campaign groups across the country.”
Det här borde vara ”hot stuff” för de röda och gröna att ha med i den politiska argumentationen så ofta som, möjligt. Stefan Löfven som slänger längtande blickar på den välavlönade urbana medelklassen i storstäderna, borde kunna använda Jämlikhetsanden för att få med sig även detta gäng.
Vi läser på sidan 93 att i ojämlika samhällen drabbas även de någorlunda välbeställda av kortare livstid. Är verkligen ett ytterligare ett jobbskatteavdrag verkligen värt ett kortare liv även för de tämligen välbärgade? Ökar jämlikheten så ökar även medellivslängden för alla, fattig som för rik.
Tidsandan med bäst föredatum
Trots att Jämlikhetsanden borde vara vägvinnande har jag hittills inte hört Stefan Löfven beröra forskningsrapporten en enda gång. Lika mycket uppmärksamhet som den fick 2009, lika stendöd verkar den vara 2013. Vad MP och V tycker och tänker får vi över huvudtaget inte reda på i media. Åtminstone så länge inte MP och V drabbas av någon skandal som lockar media och dess konsumenter. En ny ”Ohlydebatt” om Jonas Sjöstedts eventuella kommunistiska sympatier skulle säkert vara medialt slagkraftigt. Men än så länge är det tyst på den fronten.
När jag för Jämlikhetsanden på tal reagerar några som om jag talar om stenåldern. Den var ju populär för flera år sedan. Med andra ord har den för länge sedan passerat bästföredatum. Den var spännande då men nu är den inte aktuell längre. Det finns ju så mycket nya saker på gång som är intressantare. Nyheter är färskvara.
Jag har hört att den var lite tendentiös också, är ett annat svar jag fått inom S. När jag frågar personer inom S. Var den inte lite för mycket till vänster för att vi ska få med medelklassen på tåget? Dessutom: S är ju ett framtidsparti. Då har vi inte tid att tala om en massa gamla saker som är flera år gamla. Nu gäller det att blicka framåt.
Vad har då S för framtidsvision? Jo man har triangulärt rejält och tagit till sig det gamla högerspökets paradgren jobb, jobb, jobb. Under hela 1900-talet (åtminstone fram till 1980) försökte arbetarrörelsen att flytta fram positionerna och skapa arbetstidsförkortning. Högern sa barskt nej. Arbetarna ska arbeta och veta hut. De ska vara glada att det finns ett näringsliv som överhuvudtaget skapar några jobb. Ska ni nu ha arbetstidsförkortning också. Kommer aldrig på frågan. Nu har S och M samma syn om jobb. Flera arbetade timmar för att rädda välfärden.
För oss som var med när det begav sig, kommer vi ihåg 6 timmars arbetsdag som ett mål för framtiden. Nu verkar frågan stendöd. För de yngre som har fullt upp med att komma in på arbetsmarknaden känns detta krav lite 1970-tal. Nu är det jobb, jobb, jobb för att ha råd med välfärd och försörja alla pensionärer som gäller. Tidsandan har uppenbarligen förändrats.
Bäst- före-datum gäller även på Facebook. Trådarna kommer och trådarna går. Trådarna engagerar, efter någon vecka skyms de i bruset av alla andra fräschare trådar. Efter några månader får man verkligen leta för att hitta en tråd.
Idag behöver människan = henskan mer än någonsin en långsiktigt hållbar politik, ekonomiskt, social och ekologiskt som bär över ett antal valperioder. Den nya politiken måste verkligen ta fasta på en långsiktigt hållbar civilisation. I Sverige borde vi vara vägvisare. Men i media och i den allmänna debatten är det i det närmaste dödstyst om hållbarhet. Den var spännande när det var möte i Köpenhamn men nu händer det inte så mycket nytt på den fronten. Då finns det roligare och nyare saker att rikta blicken mot.
Vi har blivit konsumenter av allt. Vi konsumerar resor till allt djärvare mål. Men äldsta son som åkt jorden runt som en ”jojjo” de senaste åren har nu fått vittring på Nya Zealand. Läckert att åka så lång bort som möjligt. Som miljömedveten kompenserar han sig med att inte ha bil utan att cykla så mycket som möjligt.
Vi konsumerar kärleksförhållande, vänner, bekanta, Facebookgrupper (hoppar in och kikar om det händer något nytt, hoppar sedan genast vidare), mat, och prylar- inte minst tekniska vidunder. Det som igår var en bärbar dator är idag en Smartphone. Tiderna förändras onekligen.
Vi lever i nuet. Om vi någon gång råkar läsa en artikel om att exempelvis världsbankens senaste klimatrapport pekar på 4 procentig global uppvärmning, då ruskar det till oss lite. Det här kommer att leda till katastrof och förödelse. Men då blir vi så dystra till mods att vi längtar bort från det kalla nord och tar oss en välförtjänt solresa. Finns det någonting som talar för att vi i Sverige är extra aningslösa eller förnekande när det gäller vår civilisations utmaningar? Antagligen inte. Vi speglar nog den allmänna uppgivenheten i västvärlden.
I tillväxtländerna har det vuxit upp en köpstark medelklass som tävlar med oss om att kunna konsumera så mycket som möjligt. Varför ska inte vi, när ni kostar på er? Effekten blir att vi stegar oss fram till 4 procents global uppvärmning, med katastrofala konsekvenser till följd.
Har en sådan civilisation någon överlevnadskraft?
Ja det kan man verkligen fråga sig. Men nu finns det åtminstone några strimmor av hopp. Tänk om den Jämlikhetsanden åter dyker upp igen het som en nykokt potatis. Det kanske är lika bra att läsa om den ifall att.
Så tillbaka till Richard Wilkenson och Kats Picket: Jämlikhetsanden – Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen.
På baksidan av boken läser vi: ”En bok med idéer stora nog att förändra vårt politiska tänkande. På en halv sida berättar den mer om den smärta som ojämlikhet leder till än vad något drama eller någon roman kan göra.” John Carey, Sunday on Times.
Vidare läser vi:
”Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojämlikhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som forskare i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då framträder är både chockande och överraskande.
Chockande eftersom ojämlikhetens skadeverkningar visar sig vara långt större än vad man kunnat föreställa sig. Ojämlikheten är en avgörande faktor bakom en rad centrala sociala och hälsorelaterade problem i rikare samhällen.
Överraskande eftersom ojämlikheten visat sig drabba inte bara de fattiga utan alla, var de än befinner sig på den sociala stegen. Även de rika får betala ett högt pris, i form av sämre hälsa och kortare liv.
I Jämlikhetsanden sammanfattar Rickard Wilkensson och Kate Pickett sin omfattande forskning. De visar att graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.
Deras undersökning bygger på omfattande statistik från 21c rika länder – däribland Sverige – samt från USA: s delstater.
Trots den förfärande verklighet som synliggörs i Jämlikhetsanden har boken ett hoppfullt budskap. De banbrytande kunskaper som ges om hur våra moderna samhällen fungerar är kraftfulla verktyg som kan användas för att vända den negativa spiral av ökande samhällsproblem, misstro och social oro som präglat västvärlden i flera decennier. Budskapet att stora sociala förbättringar går att åstadkomma – för alla grupper i hela samhället – om politiken inriktas på det mest väsentliga: att minska ojämlikheten. ”
Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv dina barn och landet där du bor
Det är väl att ta i att påstå att Jämlikhetsanden fick något större utrymme i valrörelsen 2010. Jag hörde den nämnas i förbifarten i media, men det fanns ju viktigare saker att tala om, jobb, jobb, jobb för att klara välfärden. Och sedan förstås jobbskatteavdrag. Klimatfrågan som varit så het bara året innan var nu som bortblåst. Det enda jag kommer ihåg var ett gräl mellan Maud Olofsson och Maria Wetterstrand om någon detalj som jag inte ens kommer ihåg vad det var. Det politiska minnet är kort.
http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renta_nationernas_klimatkonferens_i_K%C3%B6penhamn_2009
I samband med valrörelsen hade LO-distriktet i Stockholms län tillsammans med Karnevals förlag gett ut en liten lättläst skrift på 20 sidor om Jämlikhetsanden. ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv dina barn och landet där du bor. ”
När jag var valarbetare i Gamla Stan var det flera personer som frågade efter den. Men den fanns inte i valstugan. Efter en del letande lyckades han som var ansvarig för valstugan tillslut få tag på ett antal exemplar. Men den var uppenbarligen inte någon stor fråga i valrörelsen.
Men varför fick den inte större utrymme i valrörelsen? Mona Sahlin omtalar boken i ”Möjligheternas land”. På sidan 23 i boken skriver hon: ”Med sina uppmärksammade forskningsresultat och boken Jämlikhetsanden har hälsoforskarna Richard Wilkenson och Kate Pickett visat att det finns ett tydligt samband mellan jämlikhet och välstånd. Ojämlika samhällen är ineffektiva, stressen ökar och mäniskor mår dåligt, de jobbar sämre, och utbildningen fungerar sämre. Ökade klyftor försvagar därför länder och samhällen. Välbefinnandet minskar och tilliten mellan människor urholkas. Större sociala skillnader leder till brottslighet och missbruk. De två forskarna hävdar att det i utvecklade länder inte är storleken på BNP eller hur mycket pengar man lägger ner på sjukvård som är avgörande för befolkningens hälsa. Viktigare är graden av jämlikhet och solidariteten mellan människor. ”
Varför inte detta budskap i högre grad präglade valrörelsen är för mig en gåta.
Jämlikhetsanden den praktiska politiken.
Orsaken till att ojämlikheten ökar är strukturell. Den frågan behandlar inte Jämlikhetsanden utan konstaterar att de skulle vara bra med högre grad av jämlikhet. Jämlikhetsanden talar också om de två vägarna att öka jämlikheten. Via skatter eller fackliga krav. Båda vägarna har sedan 1980-talet varit helt tandlösa. Kapitalets makt har ökat på bekostnad av arbete. Nyliberalismen har dominerat politiken oavsett om borgerliga eller S-regeringar styrt över politiken i Europa.
När jag tar upp denna fråga med socialdemokrater brukar några se lite bedrövade ut, eller så tycker de att jag överdriver. Bara vi får en S-regering så löser det sig. Men gini- koefficienten talar ett annat språk. Ojämlikheten har ökat även när S varit i regeringsställning. Det vill de bara inte tro på. Det måste vara fel på siffrorna. Inte kan S ha drivit en sådan politik. Vi är ju för jämlikhet. Men faktum kvarstår. På sidan 1 i häftet ser vi tydligt att ojämlikheten i Sverige ökat sedan början av 1980-talet. Ett besvärande ämne för S som suttit i regeringsställning majoriteten av dessa år.
Men jämlikhet är hälsosamt så på något sätt måste vi komma dit. Det svåra med själva övergångsproblematiken från ruta 1 till ruta 2, där ruta 1 är dagens ojämlika strukturer och ruta 2 är ett tänkt mål med större jämlikhet, är att denna övergång måste ske inom systemets ramar. Ett system som i sig skapar ojämlikhet.
Det är då det skiter sig. Det är svårt att vara den goda människan i en kapitalistisk värld.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_goda_m%C3%A4nniskan_i_Sezuan
Det är likaledes svårt att vara den goda företagaren i samma värld. En god företagare kommer att få mycket stora problem att klara sig i konkurrensen. Det har även visat sig mycket svårt att vara den goda staten i en kapitalistisk värld.
Den reformistiska vägen har tappat styrfart sedan slutet av 1970-talet. Den revolutionära vägen har visat sig rent katastrofal. Kvar finns ett stort tomt hål. Det är där vi står idag.
De stora revolutionerna och dess resultat
Revolutioner – stora spontant omstörtande händelser – har kännetecknat den västerländska civilisationen. Pariskommunen i två tappningar http://sv.wikipedia.org/wiki/Pariskommunen har präglat vårt kollektiva medvetande om vad vi menar med revolutioner. Resultat av dessa händelser blev helt förödande för de som startade händelseförloppet.
Franska revolutionen: 1789 och vanligen anses ha avslutats 1799 har mer än någon annan händelse påverkat vår idéhistoria: http://sv.wikipedia.org/wiki/Franska_revolutionen
Frihet, jämlikhet och broderskap har präglat den politiska retoriken allt sedan dess. Broderskap har successivt känts lite 1700-tal och har kompletterats med syskonskap, soliditet och medmänsklighet. Idag duger väl inte ens medmänsklighet utan begreppet får väl bytas ut mot medhenslighet.
Andra helt avgörande händelser för mänskligenheten är:
Den ryska revolutionen http://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_revolutionen. Den ryska revolutionen blev väl inte vad sympatisörerna hade hoppats på. Gulag är av de bestående minnen vi har av en centralistisk terrorstat: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gulag
Den kinesiska revolutionen, http://sv.wikipedia.org/wiki/Kinesiska_revolutionen, väckte hopp hos min generation på 1960-talet. Idag vet vi bättre: Det stora språnget: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_spr%C3%A5nget och kulturrevolutionen kommer att för alltid påminna oss om centralistiskt tyranni och masslakt. http://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturrevolutionen.
När östblockets centralistiska byråkrati slutligen brakade samman runt 1990-talet var det många som såg att den folkliga resningen skulle leda till demokrati – folkstyre och att de mänskliga rättigheterna skulle förstärkas. Idag vet vi bättre. Med Putin som ledare för det Enade Ryssland har politiken förvandlats till en ren megastor företagskoncern. I en förertagskoncern är inte demokrati inte efterfrågad. I företagsvärlden är det affärer som är det avgörande. http://sv.wikipedia.org/wiki/Enade_Ryssland. Ryssland ser idag rent affärsmässigt på internationell politik. ”What’s in it for me?” Affärer går före banaliterer som mänskliga rättigheter och demokrati.
Kina som efter 1978 bytt inriktning och blivit mer marknadsorienterade har väckt stora förhoppningar världen över. Överdriven tro på marknadens välsignelse visar sig inom alla områden. En stark tro på att marknadsekonomin i sig skulle skapa möjligheter för demokrati har hittills inte besannats. Tvärtom har Kina skapat en mycket slagkraftig ekonomisk modell som påminner om en stor multinationell koncern. Marknadsekonomin är inbäddad i en stark centraliserad styrning av ekonomin. En koncern ser strikt affärsmässigt på politiken. Mänskliga rättigheter och demokrati är helt underordnade affärsmässiga mål. Ryssland och Kina har hittat liknande affärsplaner. Makten över samhället hos de breda befolkningsgrupperna lyser med sin frånvaro.
Revolutionerna rycker fram i USA
En annan helt avgörande händelse för vår civilisation är den amerikanska revolutionen.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Amerikanska_revolutionen. Efter att berövat indianerna sina territorier fanns nu en förhoppning om att den nya världen skulle visa vägen och vara ett föredöme för den gamla världen. Demokratins förlovade land brukar vi tala om när vi talar om USA.
Anna Laestadius Larsson skrev i sin kolumn i SvD i våren 2011 under rubriken ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”:
I Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain har folket rest sig mot sina diktatorer, krävt frihet och jämlikare samhällen.
Trots den grönskande våren och solen som värmer i nacken är väl kanske inte allt så tipp topp här hemma heller. Det finns en del att diskutera när det gäller skolan. Och integrationspolitiken. Inkomstskillnaderna ökar. Och vi har fått ett nytt politiskt begrepp: utanförskapet. Men om någon skulle få för sig att fråga svenska folket om vi tror att det kommer att bli en revolution i vårt land de närmaste hundra åren skulle nog de flesta, efter att det första nervösa skrattet lagt sig, svara ett rungande nej.
När CBS News i samarbete med Vanity Fair i slutet av februari ställde frågan till närmare tusen amerikaner svarade 45 procent ja. Nästan hälften av amerikanerna tror att det kommer att bli en ny amerikansk revolution inom de närmaste hundra åren. [1]
Ganska många av de jag samtalat med har tagit upp revolutionerna i norra Afrika och ser det som en början till något som även kan smitta av sig till Kina. Det finns en stark tilltro till att demokratin kommer att segra i dessa länder. Även i Kina kommer demokratin till slut att slå genom. Däremot förekommer Anna Laestadius Larssons infallsvinkel inte så ofta bland de jag talat med. En ny amerikansk revolution i det demokratiska USA kan låta främmande. Det är väl bara att använda röstsedeln om de är missnöjda och rösta fram ett alternativ. Anna Laestadius Larsson fortsätter:
Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk rådgivare till president Bill Clinton och chefsekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz. [2]
Artikeln kan även läsas i Vanity Fair. [3] Så idag är USA snarare en plutokrati än en demokrati. http://sv.wikipedia.org/wiki/Plutokrati
Bokslut över revolutionernas effekt och nya förhoppningar
Den franska revolutionens stolta budskap ”frihet, jämlikhet och broderskap” har utvecklats till att de dominerande krafterna idag i världen är allt annat än intresserad av frihet och jämlikhet. Istället har mammon blivit det helt dominerande inslaget hur världen styrs. Friheten är begränsad till frihet inom mycket begränsade ramar som mammon sätter upp.
Effekten av revolutionära händelser har blivit något helt annat än de som var med och kämpade hade föreställt sig. Trots detta dystra konstaterande är det ändå många som idag ser revolutionen som ända sättet att skapa något nytt.
Ett sådant exempel är Pål Steigen i boken ”En gång ska jorden bliva vår”, strategi för en ny värld, Leopard förlag. I boken går han genom dagens värld på ett mycket initierat sätt. Han analyserar knivskarpt dagens internationella situation.
När han sedan kommer till övergången från ruta 1 (nuläge) till ruta 2 (nyläge) så är det revolutionen han sätter sitt hopp till: ” Det mest humana hade naturligtvis varit om miljardärerna och deras politiker bara kastade in handsken och medgav att de misslyckats. Det skulle bespara mänskligheten mycket lidande. Men det är knappast troligt att det kommer att hända. Och det måste absolut finnas en statsmakt som verkställer de nödvändiga besluten efter maktövertagandet. ” (sid 246).
Pål Steigen frågar sig: ”Vem är den primära drivkraften bakom den kommunistiska revolutionen? Vem är de revolutionära subjekten?
Han svarar: ” Arbetarklassen har aldrig varit större någon gång tidigare i historien. Förmodligen är arbetarklassen idag större än hela jordens befolkning var då Marx dog. Arbetarklassen i Kina är den största som någonsin existerat i något land. Den klassen känner högst påtagligt av både ekonomisk utsugning och de ekologiska hoten varenda dag och den håller på att bli medveten om sig själv. Den kämpar och ställer krav och den organiserar sig.
Om det klassen går till aktion, skakar världen. Och den kommer att ha många allierade. Arbetarklassen i de rika länderna upplever att välfärdsstaten håller på att falla sönder. Åren med förhållandevis stort välstånd är över för de allra flesta. Även medelklassen och stora delar av intelligentsian upplever att deras tillvaro är på väg att rasa samman. ”
Att den kinesiska regimen är mycket medvetna om riskerna med de stora klyftorna i Kina är ställd utom allt tvivel. Att arbetarklassen kämpar för sina rättigheter likaså. Hotet om våldsamma urladdningar i Kina är uppenbart. Klyftorna inom världens alla länder ökar och skapar instabilitet. Våldsamma upplopp och folkliga resningar kan inte uteslutas. När mat och vatten börjar sina blir hotet än mer reellt.
Att vi på vår trygga del av planeten skulle drabbas av sociala utbrott och revolutionära händelser kan låta främmande. Men fortsätter ojämlikheten att dra sönder våra välfärdsstater kan vad som helst inträffa. De sociala spänningarna är större än på många, många år i Europa. Starkt nationalistiska krafter har etablerat sig och spänningarna mellan olika grupper människor tenderar att öka. De styrande verkar inte alls inse vilken explosiv situation som håller på att utvecklas i våra närområden. I en globalt alltmer sammanflätad värld kommer Norge och Sverige inte att kunna leva det trygga livet, skild från övriga världen.
Pål Steigan ”Allting tyder på att världen är på väg in i en period av med omfattande klasskamp. Överklassen runtom i världen är beväpnade till tänderna har visat vilja att använda denna övermakt, så det finns ingen orsak att hysa några illusioner om att kapitalismen kommer att lämna den historiska scenen på ett fredligt och hänsynsfullt sätt. ” (sid 240).
Men det finns dessvärre mycket lite som talar för att revolutionära lösningar skulle skapa en bättre framtid för människan. Risken är istället att vår civilisations undergång kommer att påskyndas. När den lilla grupp som idag har världsherraväldet börjar känna sig pressad finns risk att de inte kommer att sky några medel för att strida för sina intressen. På Marx till fanns vare sig kärnvapen eller biologiska stridsmedel. När människor känner sig pressade är det risk att vi reagerar irrationellt. Även om även den lilla procent som idag har makten skulle drabbas av den massförstörelse, som skulle kunna blir följden för att möta hotet från internationellt revolutionära rörelser, kan massförstörelsevapen ändå komma att användas. Människan har använt såväl kärnvapen (USA -> Japan) och biologiska stridsmedel (Irak -> Iran) tidigare.
Även om revolutionära rörelser uppstår och går enkelt att undvika, måste homo sapiens av ren överlevnadsinstinkt göra vad som står i vår makt att försöka undvika att det leder till en förintelse av vår civilisation. Vad som då kan göras återkommer jag om.
Jämlikhetsandens budskap är en hörnpelare i ett nytt paradigm anser jag vara ställd utom allt tvivel.
Globaliseringen 3.0 