Organisation och driftsform inom välfärdssektorn – en facebookdialog

När det nedanstående skrevs var det fortfarande oklart hur de borgerliga skulle agera i välfärdsfrågan.  Såväl Anders Borg och Jan Björklund har under det senaste åren börjat ifrågasätta om riskkapitalbolagen verkligen hör hemma inom välfärdssektorn.

Man har istället talat om att det behövs långsiktiga aktörer inom sektorn. Det utesluter riskkapitalbolagen som har som affärsidé att synliggöra aktieägarvärdet, vidareförädla verksamheten och inom loppet av några år göra exit och tjäna sig en rejäl hacka.

Nu verkar Anders Borgs och Jan Björklunds tidigare positioner inte längre gälla för den samlade alliansen.  2014-11-17

När du Dan Persson åter kommer in på hänvisar jag på nytt till nedanstående:

Inledning

Detta inlägg inspirerades av en Facebook-dialog som utspann sig på följande sätt:

Monika Lindh

”… regelverk som gör att riskkapitalbolagen med stor sannolikhet inte kan fungera som aktörer inom de här branscherna. Vi tror helt enkelt inte att det är en bra form för att driva skolor, vårdcentraler och annat inom välfärden”. Sjöstedt idag? Nejdå – Anders Borg 31 oktober 2013 till Svt. Och Nej – hörde inga stridsrop från Timbro när det begav sig….

Jag skriver: Roger Dahl Det borde med andra ord finnas en bred politisk bas för att ändra de nuvarande tingens ordning.

Som svar på detta skriver Dan Persson:

Nja. Jag har inte sett någon fungerande modell för hur vi skall förstatliga/kommunalisera alla de här företagen. De två framkomliga vägarna är 1: att köpa alla företagen eller 2: att skjuta alla ägare och konfiskera. Alla andra vägar är juridiska återvändsgränder som krockar med allsköns lagstiftning både Europeisk och svensk. Då alternativ ett är dyrt som fan återstår alternativ 2.

Mitt svar på detta är:

Debatten om vinster i välfärden har först av människor som inte är så ekonomiskt bevandrade eller åtminstone inte satt skattebetalarnas ekonomiska nytta i fokus.   Vänsterns vinststopp eller vinstförbud är rent kontraproduktivt. Att försöka reglera på output-sidan är direkt meningslöst. Det finns tusen och ett sätt att gå runt dessa hinder för duktiga skattejurister. Räntesnurrorna är bara en modell som gör att avkastningen inte redovisas som skatteskyldig vinst.

Det finns en tredje väg att gå. Den vägen har dessbättre delar av S börjat inse nu. Det fanns det inte när det gällde löntagarfonderna på 1980-talet, men nu finns det. Nu är det skattebetalarna som är ägare och beställare. Vi äger naturligtvis inte riskkapitalbolagen, mer än möjligen när våra pensionsförvaltare investerar i dessa bolag. Att konfiskera dessa är helt orimligt. Att förbjuda dessa aktörer är inte heller en framkomlig väg. Men det vi kan göra är att i avtal reglera vad som ska ingå i leveransen. Exempelvis kan bemanning och lokaler regleras. Kontrollen och granskningen av underleverantörer – de som beställarorganisationen köper tjänster av – ska främst göras innan avtal skrivs. Underleverantörerna ”track record” ska noga analyseras. Långsiktigheten och kontinuitet likaså. Ju bättre jobb som görs initialt desto bättre förutsättningar finns för att följa upp verksamheten.

En kostsam kontrollapparat kan ju bara konstatera att fel begåtts. Då är ju redan skadan skedd och elever och vårdbehövande är drabbade. Uppföljningskriterierna ska vara så enkla och tydliga att det inte ska behövas någon mastodontkontrollapparat. Då går ju pengarna till byråkrati istället för till verksamheten.

Bryter underleverantörerna mot dessa avtal uppstår ett vitesförläggande. Så fungerar det i övriga ekonomiska sammanhang inom näringslivet. Så ska det självklart även inom detta område. En av de stora bristerna i dagens system är att kompetensen, när det gäller att vara en kvalificerad beställare, i många fall har saknats eller varit för svag. Om det inte finns tydliga uppföljningsbara kriterier är det svårt att följa upp verksamheten. Med denna modell kommer det helt enkelt inte att vara attraktivt för företag som önskar sig en god riskjusterad avkastning att finnas kvar.

Verksamhetsutveckling

Dan Persson. Jag har arbetat med verksamhetsutveckling inom bank, kapitalförvaltning och försäkring i 25 år.  Självklart är jag mycket positivt inställd på att hitta nya arbetssätt som förbättrar verksamheten. Men modern teknik och förändrade processer kan man uppnå mycket goda resultat.

Inom bank, kapitalförvaltning och försäkring har det skett en revolutionerande utveckling under de 25 år jag varit verksam där. Lönsamheten har ökat och kunderna har fått en bättre tillgänglighet, åtminstone så länge man utför sina tjänster på nätet.

Inom delar av den offentliga sektorn finns motsvarande möjligheter att effektivisera och öka kundnyttan. Men detta kan göras såväl inom privat, kommunal eller statlig regi. Det gäller att hitta rätt verksamhetsutvecklingskompetens. Den kan finnas ”in house”  eller köpas upp externt.

Arbetsintensiv verksamhet  och kvalitén

Inom de arbetsintensiva delarna är det mer motigt. Så länge som vi inte accepterar att skol – och vårdpersonal byts ut mot robotar och datorbaserade system så kommer det inte att finnas några revolutionerande lösningar.

För att generera avkastning tvingas istället de privata aktörerna att skära ner på lärare, skolkuratorer, bibliotek, minska ner personal inom vården. Man sparar på allt, tom antal koppar kaffe mm till de äldre. Det gäller även att plocka russin ur kakan. Hitta de mest lönsamma kundsegmenten och undvika de olönsamma. Detta är en strategi som naturligtvis gäller inom hela näringslivet. Som egenföretagare och medicinsk massageterapeut tänker naturligtvis likadant. Jag vill ha kunder som är villiga att betala bra och som inte innebär några extra kostnader i form av ökad administration.  Helst vill jag ha kunder som kommer med en viss regelbundenhet så jag slipper ut och jaga. Det kostar.

Eftersom den offentliga driften i hög grad köpt samma managementfilosofi, så sparas det på samma sätt där driftsformen är offentlig. Det gör att hela välfärdssektorns kvalitet försämras stegvis. Inom de delar av näringslivet som jag kommit i kontakt med har det även gjorts stora misstag när det gäller processutveckling. De har rättats till efter hand. Men det har inte lika dramatiskt drabbat slutkund.

När man skär ner på administrativ personal och låter läkare, sjuksköterskor, poliser och lärare sköta detta istället förbättrats det kortsiktiga kostnadsläget. Men på så vis finns det mindre tid för dessa grupper att bedriva själva kärnverksamheten, undervisning, vård och omsorg. Detta går ut över kvalitén.

Har effektiviteten och kvalitén ökat i och med privatiseringen?

” För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman.” http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten/

Hela rapporten finns här: http://www.sns.se/sites/default/files/konkurrensens_konsekvenser_pod_2.pdf

Med andra ord. När privatiseringsprojektet äntligen utvärderades efter 20 år, blev resultatet inte så uppmuntrande för alla som hoppats på att på projektet. Om det visar sig att underleverantörerna inte sammantaget levererat. Är det då inte dags att börja fundera i nya banor. Vilka företag skulle vilja ha kvar underleverantörer som inte levererar? De skulle ju mycket snart motat ut. Men borde då inte samma sak gälla när det är fråga om skattebetalares pengar?

Hur går det då med valfriheten?

Men förlorar vi inte i valfrihet om de stora koncernerna motas ut genom ägarna, skattebetalarna, börjar ställa ställa högre krav på leveransen? Kommer vi få tillbaka den gamla 1980-tals modellen? Nej att backa tillbaka till 1980-talet är inte lösningen.

Om man tror att valfriheten ska öka om man blandar in näringslivet vet man ju inte alls hur näringslivet fungerar. Inom alla mogna branscher finns det idag några stora jättar och så ett antal mindre nischaktörer. Det gäller för bank, försäkring, bensinmackar (STATOIL, OK/Q8, Preem) dagligvaruhandel (ICA, COOP, Lidl, Hemköp). Det gäller för de marknader där H&M och Ikea har skaffat sig en helt dominerande ställning nationellt. MC Donalds, Burger King och Max. Det gäller även för den bransch som jag varit involverad i – IT.  IBM, Microsoft, Google, Apple, Samsung, har idag en helt dominerande ställning inom deras respektive segment.

Hur har dessa aktörer blivit stora? Genom att utnyttja stordriftsfördelarna. Det innebär att kommer vi in på en Statoilmack någonstans i Sverige så ser den i princip likadan ut. De är på detta sätt man kan uppnå lönsamhet. Jämför vi de olika bolagen är deras sortiment också mycket lika varandra. Vi har valfrihet. Men vi väljer mellan ett mycket snarlikt sortiment. Genom kartellbildningar så konkurrerar de inte heller nämnvärt med priset. De små aktörerna slås stegvis ut från marknaden.

Det är just detta som även sker inom välfärdssektorn. De små aktörerna har inte resurser att vara med när upphandling ska göras. De små idéburna aktörerna slås ut, eller köps upp och försvinner därför successivt. Det är bara genom att på olika sätt stötta dessa aktörer som vi kan behålla en mångfald som är en förutsättning för valfrihet.

Stora privata aktörer minskar mångfalden och därmed valfriheten.

Genom att börja tänka i nya banor och fundera över vad vi vill uppnå med den gemensamma sektorn och därifrån börja hitta nya styrmodeller som bättre fungerar för just den verksamhet som ska styras och följas upp skulle det förmodligen gå att skapa större valfrihet, bättre kvalitet och ökad effektivitet. Är inte detta något som vi skattebetalare önskar oss?

 

Internationalen åt alla lycka bär, och så Lenin

För den tidiga socialdemokratin var internationalismen en självklarhet. Det är därför vi sjunger ”internationalen åt alla lycka bär”.

Med sovjetstatens tillkomst skapade Lenin begreppet ”Socialism i ett land”.  Ett på den tiden mycket kontroversiellt påstående. Inte minst Rosa Luxemburg var mycket kritisk till att göra den sovjetiska bondestaten som förebild för den övriga socialistiska världen. Hon var i gott sällskap. Hela den reformistiska arbetarrörelsen var lika tveksam. Socialismen måste genomföras internationellt.

Med facit i hand kan vi se att ”socialismen i ett land” inte var ett så framgångsrikt koncept. Inte heller den demokratiska centralismen. Det är bara att se hur det har gått för de länder som har försökt.

Idag är stora delar av de som kallar sig vänster helt präglade av detta synsätt, ”socialismen i ett land”. Ofta har dock källan till detta fallit i glömska.  Sorgligt nog finns de även inom den socialdemokratiska vänstern.

Av Lenins tes följer att det går alldeles utmärkt att Sverige ska kunna vara en socialistisk eller demokratisk socialistisk stat i en annars globalt kapitalistisk värld.

Orsaken att vi inte lyckats med det socialistiska samhällsbygget söker de besvikna istället på annat håll än den misslyckade Leninistiska tesen ”Socialism i ett land”.  Det är diverse ”högerspöken” inom S har förrått arbetarrörelsen.  Eller att ledningarna i Sovjet, Kina och övriga ”socialistiska” stater blev korrupta.

En annan förklaringsmodell  att nyliberalismen kom och förstörde allt ihop. Det som såg så lovande ut. Hur kunde det gå så illa? Hade bara Olof Palme inte blivit så grundlurad av den elake Feldt och kanslihushögern då hade den demokratiska socialismen blomstat i Sverige idag. Tänk vad några personer kan ställa till det.

Men var är det verkligen på detta viset? Är dessa förklaringar verkligen grundorsaken?

Orsaken står naturligtvis att finna i de internationella strömningar som rådde under 1970-talet. Den västerländska kapitalismen hade stagnerat och ville go global och även hitta nya marknader inom tidigare statligt ägd verksamhet. Milton Friedman och Chicagoskolan levererade teoribildningen som det västerländska kapitalet behövde.

Efter finanskrisen år 2008 – men även dessförinnan – har den nuvarande globala kapitalismen visat sig ha mycket stora överlevnadsproblem. Något som även visar sig på de nya frågeställningar som World Economic Forum i Davos och IMF tar upp på agendan. .
Lenin hävdade att sovjetstaten skulle kunna gå före och visa vägen. Detta av tvingande skäl. Med facit i hand kan vi se hur det gick.

Då kan vi fråga oss: Vad skulle hända om Sverige skulle försöka införa socialism i ett land? Eller en demokratisk socialism i ett land om vi så vill.

Effekten skulle bli att vi blev helt isolerad från den övriga världen.

Det finansiella och reala kapitalet skulle dra all världen väg och Sverige skulle bli ett isolerat Kuba. Vår levnadstandard skulle bli därefter.

Det är därför som S-ledning inte var så överförtjust i löntagarfonderna. Effekten skulle ha blivit katastrofal för nationalstaten. Det insåg även PO Edin och övriga ledande LO medlemmar till slut. Vi skulle inte haft någon exportindustri kvar. Det skulle dessutom drabba alla underleverantörer och dess underleverantörer. Sverige hade drabbats av massarbetslöshet och nedväxt. Vilken politiker eller facklig ledare kan driva en sådan politik?

Samma sak skulle hända om S skulle driva en penningreform mot Kapitalets intressen idag. Bankernas ägare har ett avgörande inflytande stora delar av svensk exportindustri. Det finansiella och reala kapitalet skulle söka säkrare hamnar än i Sverige. Därför kommer S som regeringsbildande parti inte att driva denna fråga, av förståeliga skäl.

Dessa konsekvenser vill inte den vänstern förstå. Men jag hoppas att de som sitter fast i Lenins tankegångar tar sitt förnuft till fånga.

Kapitalismen är helt inkompatibel med ett långsiktigt hållbart samhälle, ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Men den nödvändiga grundläggande transformationen måste ske internationellt. Detta är avsevärt mycket mer uppenbart idag än på Marx tid.

De reformer vi kan göra inom nationalstatens ramverk, inom en global kapitalism, måste vara kompatibel med de krafter som idag har makten, såväl nationellt som internationellt. Annars blir det ingenting av reformerna. Det är detta faktum som Stefan Löfven och hans medarbetare måste förhålla sig till.  Det är även utifrån de begränsningar dessa ramar ställer som S och dess ledning måste bedömas. När vi ska fundera över vilka möjlighet S har att bedriva reformpolitik under nästa valperiod måste vi inse att det finns ramar att ta hänsyn till.

Med med politiska reformer som håller sig inom ramarna går det ändå att åstadkomma en hel del. Tankesmedjan Katalys pekar i rapporten Hälften kvar och hela framtiden på en möjlig väg. Den går ut på satsningar på välfärd och hållbarhet finansierade av en skattereform och att staten lånar upp pengar.
Hur ska vi då komma ur det ramverk som idag hotar hela vår existens?  Vi får en vägledning genom att läsa partiprogrammet för socialdemokraterna.

Hämtat från partiprogrammet 2013, under rubrik demokratisk socialism.

”Socialdemokratin vill att varje människa som medborgare, löntagare och konsument ska ha rätt och möjlighet att påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets
organisation och arbetslivets villkor. I denna strävan har fackföreningsrörelsen en central
roll. Men också andra fria sammanslutningar, folkrörelser, ideella föreningar,
bildningsorganisationer, miljörörelser, konsumentorganisationer och kooperativa
föreningar är viktiga för att bredda och fördjupa demokratin.
Klimatkrisen och miljöförstöringen har tydliggjort att människan inte kan leva utan att ta
hänsyn till naturen. För vår överlevnad behövs en ekonomiskt, socialt och ekologiskt
hållbar utveckling, som möter den nuvarande generationens behov utan att äventyra
kommande generationers möjlighet att tillfredsställa sina drömmar.
4

Socialdemokratins demokratisyn känner inga nationsgränser. Målet är en global gemenskap grundad på demokratins ideal. Demokrati förutsätter frihet från fattigdom och fruktan, men också frihet och möjlighet att utvecklas i gemenskap med andra människor. Därför måste de politiska friheterna bindas samman med grundläggande ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Internationell solidaritet innebär att stå upp för de mänskliga rättigheterna, vidga kretsen av
demokratier och ge ett tydligt stöd till de rörelser som kämpar för detta. Men det handlar
också om att vidga demokratins verkningsradie över nationsgränserna. För detta krävs ett
ökat globalt samarbete såväl mellan nationerna som mellan folkliga rörelser i hela världen.
De internationella institutionerna måste ha kraft att kontrollera och balansera det globala
kapitalet och utvecklas till redskap för demokrati, rättvisa och hållbarhet.”

S grundstenar och dagens debatt

För att leva upp till detta är Wigforss och Palme avsevärt mycket bättre resesällskap än Lenin och Friedman. För S är arbetarrörelsens internationella och demokratiska perspektiv inte en förhandlingsbar fråga. Den är en grundsten.

För att en demokratisk socialism ska vara möjlig måste produktionsmedlen läggas i hela  folkets händer. Hur detta sedan ska ske finns det olika strategier för. En vanlig S uppfattning idag bland reformvänliga socialdemokrater är att kapitalismen ska bäddas in av en demokratisk styrning.

I denna artikel tar Björn Elmbrant upp några av de utmaningar som S står inför. Här tar han även upp begreppet inbäddad kapitalism. http://www.dagensarena.se/magasinetarena/forlust-i-valfarden/

” Vad som hänt är att pendeln har slagit över kraftigt åt höger och vi lever i ett av världens mest marknadsliberala samhällen. Med Karl Polanyis ord var det som skedde under de första årtiondena efter kriget att marknaden ”bäddades in” i staten.  Nu har staten åter ”bäddats in” i kapitalet.

Frågan är om Socialdemokraterna inser hur inbäddade man är och att man själv bidragit till att hamna där.  Interna mätningar som partiet gjort visar att många uppfattar Socialdemokraterna som ”ett förlegat parti som fokuserar på återställare”. Detta trots att (S) genomfört få eller inga ”återställare” när man kommit tillbaka till makten, utan ibland liberaliserat regelverket ännu en bit.”

Den borgerliga idédebatten har även sina poänger. I denna artikel ”Nej, idékampen är inte över” får vi inblick i den nydaning som sker. P J Anders Linder skriver.  http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nej-idekampen-ar-inte-over_6897859.svd

Efter samtal med Kjell-Olof Feldt – Ett steg på vägen mot ökad hållbarhet

Tisdag den 19 februari 2013

 Samtal med Kjell-Olof Feldt

Igår, tisdagen den 19 februari, var jag hemma hos Kjell-Olof Feldt (KOF) och följde upp ett möte onsdagen den 6:e februari 2013 på Södergården, som Maria Södra Stations S-förening anordnade.

Rod och KOF

KOF bor i i en av Stockholms ­äld­sta trädgårdsstäder i Storängen vid Saltsjö­banan.  Vårt samtal kom att handla om ekonomisk politik igår, idag och imorgon. Det var för mig ett mycket givande samtal, där vi var omgivna av västgötaspetsarna Ruben, Valle och Alex.

Samtalet kokade ner till den ekonomiska politikens kärna. Hur få ihop resurser för att kunna finansiera kommande behov i den offentliga sektorn. Hur få balans mellan inkomster och utgifter? Skattepolitiken är då den helt avgörande faktorn. Jag fick med mig hem underlagsrapport nr 27 till Globaliseringsrådet: Mot en ny skattereform globaliseringen och den svenska välfärden, skriven av Kjell-Olof Feldt år 2009.

I ett tidigare blogginlägg diskuterar jag svårigheten med att hantera ekonomisk tillväxt på en ändlig planet. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/08/inlagg-2-kjell-olof-feldt-bankerna/

Vår civilisation lever som om vi hade 3 jordklot till vårt förfogande. Det är inte hållbart konstaterade Jan Eliasson på ett möte 29 februari 2012 på Maria Magdalena församlingshus, Ragvaldsgatan 10 på Södermalm, som Maria Södra Stations S-förening ordnade.

Jan Eliasson

Lika svårt är det att ekonomiskt hantera 0-tillväxt. Det är lätt att inse vilka påfrestningar vårt samhällssystem skulle drabbas av om vi skulle försöka nå 0-tillväxt. Hur ska aktiebolag kunna hantera 0-tillväxt? Vilka vill vara aktieägare i sådana företag? Hur ska försäkringsbolag klara sin affärsmodell, som bygger på att kapitalet förräntar sig mellan insättningar och uttag? Hur ska ett samhälle klara sig utan tillväxt? En allt mindre yrkesverksam befolkning ska försörja allt fler som studerar allt längre och blir allt äldre. Till detta krävs att den yrkesverksamma levererar mer pengar till statskassan. Hur ska detta kunna kombineras med 0-tillväxt?

Ett steg på vägen mot ökad hållbarhet

I den ovan nämnda rapporten hittar vi ett avsnitt som behandlar hur vi med skatten som styrinstrument kan öka kostnaderna för varor och i motsvarande grad minska kostnaderna för tjänster. Även om det primära syftet är samhällsekonomisk effektivitet blir konsekvensen även att detta angreppssätt styr mot hållbarhet. Detta faktum ser jag som extra intressant eftersom vår civilisations största utmaning idag består i av hitta vägar för att uppnå en mer långsiktigt hållbar – ekonomisk, social och ekologisk värld.

Under avsnittet ”differentierad moms” hänvisar KOF till ett PM ”Tjänstesektorn och skattepolitiken” av Jan Owen Jansson. Där åberopar Jansson teorin om ”optimal konsumtionsbeskattning”, som i sin tur innebär att momsen blir högre för mer prisokänsliga varor som inte kan ersättas inom hushållens ram. Däremot sänks skatt på sådana priskänsliga tjänster som hushållen själva (eller obeskattad arbetskraft) utför.

Genom att höja momsen på varor och sänka arbetsgivaravgifterna för kommuner och landsting, kan välfärdstjänster som skola, vård och omsorg stimuleras. På så sätt skulle det finnas möjlighet att öka personaltätheten och höja kompetensen inom hela välfärdssektorn. (sidan 62ff).

Detta synsätt är inte helt oproblematiskt, konstaterar KOF. ”Kraftigt höjd skatt på varor, varav en stor del importeras, i syfte att stödja inhemsk tjänsteproduktion torde komma att uppfattas som en protektionistisk attack mot grundbulten i EU:s etik: handelns fria rörlighet över gränserna. ” (sidan 64)

Trassel med EU är inte det enda problematiska med att med skatt styra en omfördelning av konsumtion från varor till tjänster. Om man i stort sett ska befria alla priskänsliga konsumenttjänster från mervärdesskatt kommer det i så fall att kräva drastiska höjningar av skatten på varor. (Tjänstebeskattningsutredningen undvek detta problem genom att konstatera att det förutsatte en sänkning av den svenska skattekvoten till cirka 40 procent).

Om skattekvot se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_l%C3%A4nder_efter_skattekvot

Se även dessa debattartiklar: http://www.dagensarena.se/redaktionen/chefsekonomer-spekulerar/

http://www.dn.se/debatt/utvecklad-blandekonomi-ar-svaret-pa-den-globala-krisen?rm=print

Se även detta samarrangemang mellan Arena Idé och Timbro. http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/9175667737.pdf

Kjell-Olof Feldt tar inte upp hållbarhetsaspekten med förslaget. Det var inte syftet med rapporten. Men själva angreppssättet kan användas för att styra mot hållbarhet. Ska vi kunna fortsätta att öka vår konsumtion på ett hållbart sätt måste vi tänka i nya banor. Då gäller det att styra över vår konsumtion från varor till tjänster.

Rog och KOF 2

Att spinna vidare på samma tråd mot hållbarhet

På samma sätt som ovanstående förslag skulle vi kunna använda differentierad skatt för att styra mot angelägna samhällsmål som att återanvända varor, friskvård och balansera  skillnad mellan stad och land.

Även om vi styr över från varuproducerad konsumtion, kommer det naturligtvis finnas ett stort behov av varor även i framtiden. Genom att skattesubventionera de varor som är tillverkad genom återanvändning skulle vi kunna styra ett ytterligare steg mot ett mer hållbart samhälle.

Genom en förbättrad sophantering skulle vissa incitament eventuellt kunna byggas in för att öka konsumenternas motivation för återvinning.

En åldrande frisk befolkning ger helt andra möjligheter än en åldrande sjuk befolkning. Att skattesubventionera friskvård borde vara en mycket god framtidsinvestering. Friskvården ska vända sig till alla åldersgrupper. Ju tidigare den sätts in desto mer effekt kommer den få. Även här skulle skatten kunna användas som styrmedel. Det kommer med all säkerhet uppstå gränsdragningsproblem med vad som är friskvård och vad som inte ska ingå i begreppet och därmed inte bli skattesubventionerat. Men det borde inte vara omöjligt att  hitta tydliga gränsdragningar därvidlag.

Att höja moms på onödiga saker som socker och skräpmat och istället sänka moms på grönsaker och andra nyttigheter skulle kunna få en positiv effekt på vår hälsa.

Globaliseringen och urbaniseringen har gått hand i hand som ett förälskat par. Den allmänna visdomen har varit att denna utveckling mestadels har varit av godo. Ser vi på denna utveckling från ett ekologiskt perspektiv måste vi nu hitta nya former för global tillväxt.

Om vi betraktar relationen stad och land bor nu mer än halva jordens befolkning i storstäder. Megastäderna växer så det knakar. http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_v%C3%A4rldens_st%C3%B6rsta_storstadsomr%C3%A5den

Stockholm ligger idag på 8:e plats i BNP-toppen i världsrankingen. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14254683.ab

Stockholm står för 30 procent av Sveriges BNP. Även om detta enligt artikeln får positiva effekter för övriga landet skapas obalans i Sverige som helhet.  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5195056

Den stolta parollen från förr: ”Hela Sverige ska leva” hörs allt mer sällan. Stora delar av Sverige avfolkas och utgörs i allt högre grad av en äldre befolkning.

Om vi åter vill väcka liv i drömmen om att hela Sverige ska leva skulle vi kunna använda skattevapnet för att öka landsbygdens attraktionskraft.

Det här är några exempel på att det finns möjligheter om det bara finns politisk vilja, mod och beslutsamhet att skapa ett mer hållbart och motståndskraftigt samhälle där hela Sverige ska leva. Ett sätt att agera politiskt är att använda skatteinstrumentet som styrmedel.

I Kjell-Olof Feldts bok: ”En kritisk betraktelse. Om socialdemokratins seger och kris” använder KOF en motion riksdagsgruppen lade fram i oktober 2011. (sidan 124).

Hur partiet ser på prioriteringen stad land belyses tydligt av att 1 miljard ska satsas på urban tillväxt, till standardhöjning av transportsystem och byggnation av hyreshus och studentbostäder. Glesbygden får 50 miljoner för subvention av ”grundläggande kommersiell service” (sidan 136).

I nästa blogginlägg kommer jag behandla välfärden. Vi står för en mycket stor utmaning för att klara av att behålla välfärdsstaten. Den demografiska utmaningen är minst sagt bekymmersam. Mer om detta i nästa inlägg.

Om TV-programmet – lönesänkarna och samtal med Kjell Olof Feldt

Lönesänkarna

Hej Kjell-Olof jag kompletterar de två tidigare inläggen, med detta som är en reaktion på

Dokument inifrån: Lönesänkarna
I programmet förekommer bland andra Kjell-Olof Feldt (KOF), PO Edin (fd chefsekonom) LO, Rune Andersson (näringslivet och medlem av framtidskommissionen), Lennart Schön (Professor i Ekonomisk historia) och Lars Calmfors (rådgivare till  nuvarande och tidigare regeringen Persson).   

Sändes: 14/2 2013 kl 20.00 TV 2 Tillgänglig: 29 dagar kvar:

”Allt mindre av det växande välståndet kommer vanliga människor till del. Det har pågått i trettio år. Hur blev politikerna så överens om att göra näringslivet rikare på löntagarnas bekostnad? ” http://www.svt.se/dokument-inifran/se-program/del-1-464

Dagens Arena

I Dagens Arena kommenterar Per Wirtén TV-programmet: ttp://www.dagensarena.se/redaktionen/veckans-graf-sa-paverkar-skattesmitare-nettoskulden/

Min första kommentar till Per Wirténs artikel:

Globaliseringens ramar

I TV-programmet ”Lönesänkarna” framgick tydligt att lönsamheten för näringslivet var låg på 1970-talet, inte bara i Sverige utan i hela västvärden. Det som mindre tydligt framkom var att västvärlden började bli hårt globalt konkurrensutsatta av inte minst Asien, men även Brasilien och Australien. Textil – och varvsindustrin klarade inte konkurrensen och drabbades av kreativ förstörelse. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Redan här börjar det stora globala skiftet. Att västvärldens näringsliv hade svårigheter att klara den internationella konkurrensen berodde inte på att inte vår arbetskraft var sämre utbildad. Vår arbetskraft var helt enkelt för dyr i förhållande till internationell arbetskraft.

Det var ju detta som var orsaken. Milton Friedman och Chicagoskolan kom med en lösning på näringslivets kris i hela västvärden. Go global. Genom avregleringar av marknader, inte minst de finansiella, och öppna upp för nya marknader på det internationella planet och genom privatiseringar. Skulle Sverige ensidigt ha kunnat ha haft kvar regleringarna? Hur hade det gått för Sverige? En liten exportberoende nation.

I och med att marknaderna öppnades, flyttades både företag och finansiellt kapital till de platser på jorden som var mest lönsamt att befinna sig på. Detta har alltmer utarmat västvärlden och är en viktig orsak till den skuldkris vi ser idag. Det har även lett till att Kina ligger tvåa i miljardärstoppen efter USA och antalet miljardärer ökar i Indien.

Den andra faktorn är att produktivitetsökningen har kommit kapitalet till godo på bekostnad av arbete. Detta har medfört att en allt större del av produktiviteten gått till de finansiella marknaderna som i sin tur investerar i de regioner och sektorer på globen där den riskjusterade avkastning är som högst. Det har i allt högre grad blivit tillväxtmarknaderna. Det är även där de transnationella företagen i hög grad gör sina nyinvesteringar idag.

Vad detta får för konsekvenser är inte svårt att föreställa sig. Svårare är att veta vad västvärldens nationalstater ska kunna göra år det.

En annan fråga är: Hur ska arbetarrörelsen i Kina, Indien, Indonesien, Sydkorea, Pakistan, Brasilien, Sydafrika etc , kunna koppla sig samman med västvärdens motsvarigheter? Det känns som en ganska tung uppgift att skapa en sådan allians idag för att kunna stärka arbetets ställning mot det globala kapitalet.

En tredje faktor är hur internationella institutioner som IMF, världsbanken, EU och G20 kan agera för att stabilisera en allt mer obalanserad kapitalism. En förändrad attityd har i finans -och skuldkrisens spår kunnat skönjas. Det är bara att följa utvecklingen och hoppas att det kommer ut något konstruktivt av detta.

Detta är min andra kommentar:  Värderingar och ekonomisk realitet

Den första kommentaren handlar om de ekonomiska ramar som globaliseringen sätter.

När jag läste rubriken som Per Wirtén satt på artikeln ”Värderingar och inte vetenskap gör de rika superrika” blev jag lite förundrad. Det är förvisso så att de nyliberala idéerna och värderingarna varit helt förhärskande världen över sedan sent 1970-tal.

Men TV-programmet handlade om de ekonomiska bakgrundsfaktorerna till en politik som i praktiken de borgerliga och S varit överens om. Enligt PO Edin, i programmet ”Lönesänkarna” har även LO fackets ledning varit med på noterna. Ser vi rent värderingsmässigt på den politik som S har fört, är det svårt att komma ifrån att S svikit våra ideal om ökad jämlikhet och utjämning mellan arbete och kapital. Hur kunde detta ske? Var S invaderat av nyliberala ekonomer som vilseförde oss?

Var det månne så att Kjell-Olof Feldt och hans ”finansmaffia” lurande resten av partiet i fördärv? Blev den helt ovetande Olof Palme, som satte jämlikhetsfanan högt, helt vilseledd av dessa ”finansknuttar”? Under årens lopp har jag talat med många inom S som uttryckt sig så.

Ser vi däremot på den ekonomiska realitet som S verkade under på 1980-talet måste vi fråga oss: Vad var alternativet? Skulle en liten exportberoende nation som vår, kunna driva en helt annan ekonomisk politik än övriga världen? Skulle vi kunnat fortsätta att stärka arbetet på bekostnad av kapitalet? Vad skulle då hänt?

Skulle vi i Sverige kunna hålla kvar den reglerade ekonomiska politiken och bli en isolerad ö? Vad hade då hänt med svenskt näringsliv som nationalstaten är så beroende av. Skulle den exporterande delen av näringslivet varit kvar i Sverige?

När vi diskuterade ekonomisk demokrati på 1970-talet, det som sedan mynnade ut i löntagarfonder, minns inte jag att vi diskuterade globaliseringen. Vi såg på frågan från ett mycket nationalistiskt perspektiv.

Jag talade för något år sedan med en klok fd fackföreningsman som sa att deras motpart sa: ”Om man biter katten i svansen, kommer då katten att sitta kvar och blir uppäten?”

Det var naturligtvis denna kunskap som gjorde att S-regeringen var så tveksam till löntagarfonderna. Även om ekonomisk demokrati är synnerligen önskvärd hade det inte blivit många exportberoende företag kvar i Sverige att förverkliga den.

Vi måste öka vår förståelse om globaliseringen. Det är vad min första kommentar handlar om.

När sedan Per Wirtén i sitt svar till Bror Perjus förtydligar sig håller jag med honom.

”Hej Bror, jag håller naturligtvis med dig om att det handlar om maktförhållanden i samhället. Vi är också överens om globaliseringens betydelse och oförmågan att även globalisera demokratin, så att säga. Men är det tillräckliga svar? ”

Om svaret är JA på denna fråga uppstår ett stort problem för S vid en eventuellt kommande regering. Om det inte finns någon möjlig alternativ ekonomisk politik att uppbringa på grund av globaliseringen: Hur ska då S kunna formulera en egen alternativ ekonomisk politik?

Om inte S har möjlighet att formulera en egen ekonomisk politik är det mycket svårt att formulera en egen politik över huvud taget. Välfärd, infrastruktursatsningar och övergång till en grön ekonomi eller gröna folkhem, vilket vi vill kalla den, kräver en finansiering.

S stora utmaning idag, är att noga analysera globaliseringen och undersöka vilka öppningar som finns, inom de ramar som globaliseringen sätter upp. Det är dessa öppningar som kan möjliggöra en alternativ ekonomisk politik.

Roger Dahl
Maria Södra Stations S-förening stäng kommentaren

Sammanfattning: Globalisering och produktivitet i punktform

1)    Avregleringar, privatiseringar, utförsäljning av statliga företag, har förbättrat företagsklimatet och möjliggjort för företag och finansiellt kapital att go global. Åtgärderna var till för att rädda de västerländska företagen som led av hård internationell konkurrens och låg lönsamhet.

2)      Den förda politiken och ekonomin, att hålla tillbaka lönerna och ge större utrymme till kapitalvinster, skapar ökade klyftor inom nationalstaterna. Det skapar även ett lägre konsumtionsutrymme för det stora flertalet. För att ändå upprätthålla konsumtionen skuldsätter sig medborgarna allt mer i väst. Här har vi en mycket central orsak till den  ökade individuella skuldsättningen.

3)      När kapitalets andel av produktivitetsutvecklingen ökar på bekostnad av arbete, var tanken att kapitalet skulle användas för att investera inom nationalstaten. På så sätt skulle full sysselsättning kunna skapas. Men om kapitalet istället investeras i tillväxtländerna, såväl genom företagsetablering som via det finansiella kapitalet, skapas jobben i öst och syd istället för i väst. Orsaken är naturligtvis att investeringar i tillväxtländerna bedöms ge bättre riskjusterad avkastning än i väst. Detta är den generella trenden. Det finns naturligtvis undantag som bekräftar regeln.       

4)      Kapitalets investeringsbedömningar leder till hög arbetslöshet i väst och till en växande medelklass samt en superrik klass i tillväxtländerna. Kina ligger tvåa i miljardärstoppen och antalet miljardärer ökar i Indien. På ett område har vi väst blivit vinnare, som konsumenter. När vi idag köper billiga produkter ”Made in China”, ser vi att vi blivit delvis kompenserade för den den löneutveckling vi gått miste om. På grund av att de produkter som vi köper från låglöneländer är så billiga håller det även ner inflationen. Med billiga produkter kan vi lättare acceptera låga löneökningar.

5)      Det finns de som tror att det finansiella kapitalet är någon stor amöba där pengarna ligger helt improduktiva istället för att investeras produktivt och bli jobbskapande. Men det finansiella kapitalet investeras i aktier i företag, räntebärande placeringar, råvaror, fastigheter mm. När vi investerar pengar i en Asienfond, köper investerarna aktier i asiatiska företag. Det innebär att asiatiska företag får ökat riskkapital som kan investeras   och blir jobbskapande i Kina eller andra delar av Asien.

Med andra ord hjälper vi som fond- och pensionssparare att bygga upp tillväxtländerna och lyfta dem ur fattigdom och elände. Väst har härigenom bedrivit ren U-hjälp! Klyftorna i öst och syd växer dock. En miljard människor lever fortfarande på svältgränsen och ytterligare en miljard lever under mycket knappa förhållanden. Idag är vi 7 miljarder människor och många av dessa har lyfts ur fattigdom och elände. Globaliseringen medför en utjämning. Det syns tydligt i USA, där stora grupper överlever på matkuponger.

Med en befolkningsökning i öst och syd, samtidigt som befolkningen i väst stagnerar kommer marknaderna öka DÄR och stagnera HÄR. Detta kommer sannolikt påskynda det globala skiftet. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/15/beraknad-okad-global-befolkning/

Medan de krisdrabbade staterna måste spara för att sanera sina ekonomier, kommer de ekonomier som är i balans idag och har god tillväxt att ytterligare kunna satsa på investeringar för framtiden. Här vill IMF och väst att tillväxtländerna istället ska konsumera västvärldens produkter. Brasilien, Kina, Indien, Ryssland, Indonesien och Sydkorea är de länder som Världsbanken pekar ut som framtidens tillväxtstater. Det är dessa stater som antas växa med 4,7 procent per år fram till 2025. Under samma period beräknas BNP-tillväxten i den gamla världen till 2,3 procent årligen. [1]

Tillväxtländerna ska med andra ord konsumera mera. Här finns västvärldens alla  skuldsatta staters potentiella exportmarknader. Man behöver inte vara Einstein för att förstå vart det globala kapitalet kommer att söka sig. USA, Japan och stora delar av Europa ska exportera sig ur krisen. Tillväxtländerna ska importera dessa varor och produkter. Så är IMF:s tanke för att balansera ekonomin.

En annan viktig faktor för hur den globala tillväxten kommer att fördelas är priset på råvaror. Under 1980- och 90-talen rasade priset på råvaror. Under 2000-talet fram till finanskrisen gick råvarupriserna upp. Under finanskrisen rasade priset på råvaror igen. Om råvarupriserna går upp kommer det medföra att flera tillväxtländer, som Ryssland och Brasilien kommer att få ökade exportintäkter. Kina som är mycket råvaruberoende kommer att få se ökade kostnader.

[1] SvD lördag 21 maj, 2011, näringsliv sid 10. Världsbankens tillväxtprognos i väst och tillväxtländerna.

USA kommer sannolikt att klara det globala skiftet bättre än Europa. I USA finns det militärindustriella komplexet. Som spinnoff-effekter har datorer och internet levererats. Det kan mycket väl komma fler sådana effekter. USA har ett stort försprång idag inom många branscher, bland andra  IT, läkemedel, biotech och underhållning. USA har även en hel armada av multinationella framgångsrika företag. Europa med några få undantag, Tyskland, Sverige, Finland och Nederländerna, har avsevärt mycket sämre situation.

Kinas ekonomi beräknas gå om USA:s i närtid. År 2025-2030 finns det prognoser som säger att Kinas ekonomi kommer att vara dubbelt så stort som USA:s.

För att öka de europeiska staternas konkurrenskraft i en allt hårdare global konkurrens, måste vi  kunna behålla de högproduktiva företagen inom vårt geografiska område i högre grad än idag. Vi måste även vara med i samma hårda internationella konkurrens inom spjutspetsteknologier. Löneläget i väst, relativt övriga världen, kommer då vara en viktig parameter.

Vad gör vi idag?

Vad är det då som idag talar för att vi kan ändra den sedan 1980-talet förda ekonomiska politiken, som gynnar kapital på bekostnad på arbete?

De existentiella frågorna för vårt parti måste slutligen ställas?

Finns det, i en globaliserad värld, överhuvud taget någon öppning för en socialdemokratisk jämlikhetspolitik?

Det finns ett antal följdfrågor: Finns det någon möjlighet att bevara våra nuvarande skattebaser, för att ha råd med generell välfärd, utbyggnad av infrastruktur och och övergå till en grön ekonomi eller gröna folkhem, hur vi nu vill benämna det? Finns det möjlighet att hitta nya skattebaser? Blicken riktas då lätt till fastighetskatten. Men det finns även andra mindre flyktiga skattekällor som råvaror och land. Här finns utrymme för nytänkande.

Ökad privat konsumtion genom att höja löneandelen är inte helt problemfri om vi sätter på oss ekologiska glasögon. Ökad svensk privat konsumtion leder till ökad global uppvärmning. Om vi inte hittar styrmedel att styra privat konsumtion mot hållbarhet.

För att styra även ekologiskt räcker det med andra ord inte med bara få mer betalt för arbete. Mer konsumtion leder oss som civilisation i fördärvet. Det måste gå att hitta en ekonomisk modell som balanserar såväl: tillväxt, social rättvisa, ekonomisk relativ stabilitet och ekologisk uthållighet. Denna uppgift är inte plättlätt.

Om inte spelar det ingen större roll om S skulle vinna valet år 2014. Vi är då istället en del av problemet som inte har svar på framtidens utmaningar.

Alliansens framtidskommission är idag rustade till tänderna med mycket kloka tänkare som Wijkman, Rockström och Eklund för att bara nämna några.

För att vara relevanta i framtiden måste S skaffa sig en egen framtidspolitik. En fortsatt S ekonomisk politik som fram till 2006, är inte lösningen på morgondagens frågor. Förnyelse är nödvändig.

I mitt sista inlägg kommer jag behandla välfärden och använda KOF:s framtidsinriktade kunskaper.

Inlägg 3 Kjell-Olof Feldt – Välfärd,framtid och infrastruktur

Inlägg 3 Kjell Olof Feldt – Välfärden en valfråga?

Det här är det 3:e inlägget som speglar mina reflektioner efter ett möte med Kjell-Olof Feldt (KOF) som Maria Södra Stations S-förening anordnade på Södergården på Södermalm, onsdagen den 6:e februari 2013.

På mötet berättade KOF om sin bok ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och nederlag.”

Det första inlägget, som mestadels behandlar historik, hittar vi här: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/07/mote-med-kjell-olof-feldt-pa-sodergarden-pa-sodermalm-historik/

Det andra inlägget behandlar bankerna: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/08/inlagg-2-kjell-olof-feldt-bankerna/

Detta inlägg behandlar den sista delen kapitlet ”Vart går vi nu?” och sista del av mötet på Södergården på Södermalm.

Fokus kommer att ligga på välfärden och avslutas med infrastruktur.

Välfärden – en valfråga?

För KOF är välfärden den självklara huvudfrågan för S att gå till val på: Det finns en bred majoritet inom den svenska befolkningen som vill ha den generella välfärden kvar. Det är något som S borde ta fasta på, menade KOF.

Välfärden kan delas in i produktion av välfärdstjänster, där vård skola och omsorg ingår. Den andra delen är transfereringar som barnbidrag och pensioner. (sidan 101).

Under åren 1980-2005 ökade kostnaderna för välfärdstjänster med totalt 50 procent. Bara 20 procent kan förklaras med demografiska förhållanden. Resten får tillskrivas kvalitetsfaktorn.  Vi har med andra ord ett behov av förbättrade välfärdstjänster, åtminstone ser det så ut siffermässigt. Medborgarna har krävt mer och fått mer, säger KOF i boken. Kommun och landsting byggde ut och anställde mer personal. (Sidan 103)

Men statistik är en förrädisk vän. Det gäller att inta en kritisk attityd när vi läser siffror, det fick jag lära mig när jag läste statistik på 1970-talet. Tidningen Kommunalarbetaren har gjort en undersökning som täcker tiden från 1990-2009. Här kommer de fram till att: Välfärdsjobben – färre än 1990. http://ka.se/index.cfm?c=96247

KOF:s och Kommunalarbetarens bedömning görs från olika tidsintervall.

Välfärdsjobben

Befolkningen 1990-2009 = +750 000
Jobben i skola vård och omsorg 1990-2009 = -35 000

Trots att befolkningen har ökat så har antalet anställda minskat sedan 1990.  Om vi har en positiv läggning kan vi tolka siffrorna från 1990 – 2009 att produktiviteten  inom välfärdssektorn har ökat. Medborgarna har krävt och fått mer och kvalitetsfaktorn har ökat. På grund av de stora ansträngningarna som gjorts för att öka effektiviteten – privatiseringar, konkurrensutsättning och målstyrning – har antalet anställda ändå kunnat hållas i schack. Produktiviteten har med andra ord ökat (sidan 103).

Produktivitetsutveckling inom välfärdssektorn

Jag har ägnat mina sista 20 år av mitt yrkesverksamma liv till att arbeta med verksamhetsutveckling och processtyrning. Den samlade erfarenhet säger mig att det finns en viss rationaliseringspotential genom att processutveckla och förbättra de manuella rutinerna. Vi har arbetat med ständiga förbättringar på Folksam och Swedbank sedan tidigt 1990-tal.

Men dessa manuella förbättringar är ändå på marginalen i förhållande till den rationaliseringspotential som finns genom att ersätta arbete med ny teknik. Att förbättra verksamheten med hjälp av ny teknik har därför varit den självklara utgångspunkten. Att minska behovet av försäkringstjänstemän genom effektiva datorsystem, och bankpersonal genom att kunderna får tillgång till bankomat och webbaserade lösningar för att själva kunna utföra sina bankärenden, har varit mycket produktivitetsutvecklande.  Servicen till kunderna har därmed även ökat. För de kunder som ändå behöver bankservice finns bankkontor.

Det är också samma processutvecklingsmodell, som förresten kommer från industrin, som använts inom vård, skola och omsorg. Men här blir det svårare att effektivisera utan att kunderna/brukarna blir drabbade. Den här verksamheten är mycket arbetsintensiv. Att ersätta läkare, sjuksköterskor, lärare med datorbaserade system och robotar skulle nog skapa en viss förvåning hos oss som behöver dessa tjänster. Men visst finns det idéer och ansatser.

Självstudier: http://www.matteboken.se/lektioner/skolar-7-9/procent/procenten,-delen-och-det-hela#.URT1jLlE-UY.facebook  Inom vården finns denna möjlighet: http://www.dn.se/ekonomi/roboten-pa-frammarsch-i-varden

I väntan på att kunderna ska börja acceptera detta nytänkande har processutvecklingsmodellen istället använts för diverse kostnadsbesparingar genom att organisera arbetet på ett annat sätt och hålla tillbaka lönerna. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén. http://www.dagensarena.se/innehall/lagre-lararloner-i-friskolor/

Kunskapsskolan

Min yngsta son, som nu är 21 år, började på Kunskapsskolan vid Sockenplan i Södra Stockholm för ett antal år sedan. Orsaken till skolvalet var att hans kompisar valde denna skola. Det var en mycket välskött och välfungerande skola och några ordningsproblem var det inte tal om.

Eftersom jag själv arbetat som lärare med ganska störiga elever på 1980-talet, frågade jag Tobias om det var stökigt i klassen ibland. Han tittade oförstående på mig, som om jag kom från en annan planet. Bland dessa väluppfostrade medelklassvillabarn fanns inte bråk och stök på kartan. Det är bara ”low life” som inte vet hur man ska bete sig som gör det, svarade han mig. Att vara ”low life” skulle innebära att blir totalt utfrusen i kompisgänget.

Kunskapsskolans styrka för de motiverade eleverna, var att det fanns mycket stora möjligheter för eleverna att arbeta självständigt och inte blir sinkade av mindre motiverade elever. Lärarna var också mycket skickliga på att fånga upp elevernas behov av stöd och vidareutveckling.

En stor del av undervisningen bedrevs som självstudier. Dessutom hade eleverna möjlighet att delta i storgruppseminarier. Jag tyckte att detta sätt var perfekt. Den här studieformen skulle passat mig tänkte jag då. Det påminde om mina universitetsstudier.

Nu blev inte Tobias skoltid i Kunskapsskolan bara en solskenshistoria. Han blev sjuk och  kom efter med skolarbetet. Den uppföljning som både elever och vi föräldrar kunde följa upp på datorn, blev nu en stressfaktor för honom. Han kunde hela tiden se att han inte lyckades följa de uppställda målen. Han kom in i en ond cirkel. Efter kurativ hjälp, där vi föräldrar även var med, kom han tillbaka och slutet blev gott.

När Tobias och jag efter flera år talat om hans skolår på Kunskapsskolan, har han frågat: Hur mogen var du när du gick i sexan?  Om jag skulle få gå om skolan nu skulle jag gjort helt annorlunda, sa han. Det visade sig att han ägnat en hel av den lärarfria tiden till att spela WoW, ”World of Warcraft” och gjort mycket annat än att ägna sig åt studier.

En viktig del av Kunskapsskolans koncept bygger på att eleverna tar ett personligt ansvar. På Kunskapsskolan var alla elever utrustade med dator och att söka information på egen hand ingick som en del av pedagogiken. På grund av självstudier behöver inte lärartätheten vara lika hög som i andra skolor. Eftersom personalkostnader är en mycket stor del av den totala  kostnaden, så finns det stora pengar att tjäna på det. En annan effektivitetshöjande åtgärd var att åka iväg en vecka till Falun och beta av hemkunskap och slöjd. På så vis sparade Kunskapsskolan in pengar på att slippa ha speciella lokaler för dessa ändamål. Det är så den riskjusterade avkastningen kan hållas på hög nivå.

Jag vet inte hur Kunskapsskolan fungerar idag. Men det jag tror mig veta är att det är mycket svårt att effektivisera verksamheten med hjälp av ytterligare processutveckling. Det gäller för verksamheten i alla skolor. Första gruppen som ställs ifråga är administratörer.  Idag känner sig lärarna nerlusade med administration och jag har hört skolor som nu istället funderar på att nyanställa administratörer för att förbättra lärarnas arbetssituation. Cirkeln blir då sluten.

Om skolan ytterligare ska kunna effektiviseras är det nog med hjälp av ytterligare självstudier: http://www.matteboken.se/lektioner/skolar-7-9/procent/procenten,-delen-och-det-hela#.URT1jLlE-UY.facebook

Ett annat sätt är att höja kvalitetskraven på underleverantörerna och därmed minska deras riskjusterade avkastning. Jag lägger inga ideologiska aspekter på att ha privata underleverantörer i välfärdssektorn. Min bedömning bygger på strikt ekonomiska överväganden. Om underleverantörer utför arbetet effektivare och med bättre kvalitet är det ju bara till fördel för samhället i sin helhet.

Välfärden i framtiden

KOF tar upp ett framtidsperspektiv på välfärden. Ett sådant angreppssätt borde vara välkommet för framtidspartiet Socialdemokraterna. Den stora utmaningen att allt färre ska försörja allt fler. Han hänvisar till den s k Välfärdsberedningen inom Sveriges kommuner och landsting (SKL) och dess långtidsutredning 2008 och samma departements Expertgupp för studier av offentlig ekonomi (ESO). (Sid 102).

”Utgår man från att kostnaden per elev, patient, omsorgstagare, ligger kvar på dagens nivå ökar utgifterna med knappt 1 procent om året. Det betyder framför allt oförändrad bemanning överlag, inga standardhöjningar vad gäller boende och tillgänglighet, ingen ny eller förbättrad service”. (sid 103).

SKL gör en historisk trendframskrivning och kommer fram till att med dagens skatteuttag på 46 procent av BNP och med oförändrad kostnadseffektivitet i välfärdstjänsterna uppstår ett finansieringsgap som år 2035 blir 200 miljarder i dagens penningvärde. Om det inte sker en kommunalskattehöjning kommer den offentliga sektorn ha ett underskott motsvarande 6-7 procent av BNP. Då har man inte räknat med ökade kostnader för andra samhällsåtaganden som infrastruktur, miljöpolitiken, rättsväsendet, forskning och högre utbildning. Så långt KOF. (sidan 104)

Min kommentar 

Ovanstående var en bister medicin. Inga förbättringar inom välfärdssektorn, trots detta ett mycket stort finansieringsgap. Alla förbättringsförslag kommer med andra ord att ytterligare öka finansieringsgapet. Av ovanstående siffror inser vi lätt att det kommer att bli motigt för lärare, sköterskor, poliser och all övrig personal inom den offentliga sektorn att få en god löneutveckling. En annan fråga som jag tänkte på var: Hur kommer det gå för mig och alla andra när vi ska få ut våra pensioner. Hur mycket kommer det att bli kvar till oss om ett antal år? Kommer det som står i det orange kuvertet verkligen gälla?

Vilka politiker vill ta upp välfärdsfrågan från detta dystra perspektiv?  Att föreslå skattehöjningar är inte heller någon automatisk valvinnarfråga, för att uttrycka mig milt. Det ska bli intressant om framtidspartiet S tar sig an denna fråga.

Organisation av välfärdssektorn

Hur bör välfärden organiseras? Hur ska vinstuttag begränsas? Det var frågor som inte oväntat dök upp från deltagare på Södergården. Med ett förflutet som ordförande i friskolornas riksförbund, var det väl inte helt otippat att KOF är positiv till att privata aktörer även fortsättningsvis ska komplettera de offentligt drivna verksamheterna och därmed erbjuda valfrihet.

Däremot ansåg han att vinstuttagen ska begränsas. Det är i själva inflödet av pengar i systemet som begränsningarna kan ske, menade han. KOF vet naturligtvis hur svårt det blir att i praktiken kunna reglera utflödet ur systemen. Det finns många sätt att bedriva kreativ bokföring för att gå runt regelsystem och skattelagstiftning.

Den konventionella visdomen kräver nu mer kontroll för att få bättre ordning och reda inom välfärdssektorn. Tomas Bodström, f d justitieminister, har varit engagerad i Pysslingen och är väl insatt i frågan. http://www.di.se/artiklar/2011/7/12/dagisforsaljning-ger-bodstrom-dryg-miljon/

Han skriver i boken ”Inifrån; Makten, myglet, politiken, Nordstedts, 2011:

”Jag anser att det är viktigt att skärpa kraven på alla skolor, kommunala såväl som friskolor. För att rensa upp i djungeln som finns av oseriösa aktörer gäller det att ha tydliga regler. Som exempel kan jag nämna följande:

  1. Resurser måste finnas för barn med funktionshinder.
  2. Friskolorna ska inte få ta ut avgifter från barnen för skolan.
  3. Utbildade lärare.
  4. Tillräckligt med personal i övrigt, t e x studievägledare på gymnasiet.
  5. Tillgång till bra hälsovård i form av läkare, skolsystrar och psykologer.
  6. Minimikrav på antal lärarledda timmar även i gymnasiet.
  7. Tillgång på bra bibliotek.
  8. Förbjud förvärv genom s.k avknoppning.
  9. Lunch ska serveras fem dagar i veckan.
  10. Meddelarfrihet ska gälla för alla anställa även på friskolor.

De som inte uppfyller kraven ska inte heller få driva skolor. Ny ägare ska också prövas när en friskola försäljs. Om någon har vinstutdelning ska särskild kontroll göras så att inte verksamheten drabbas. I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara. (Inifrån, sidan 177).