Att gå på slak lina – Är det vägen framåt?

Att det globala finanskapitalistiska systemet för länge sedan nått sitt bäst-före-datum, det råder det väl inte någon direkt tvekan om.  Åtminstone inte om vi ser på det från ett långsiktigt ekonomiskt, socialt och ekologiskt perspektiv.

Varför händer det då ingenting?  En tämligen berättigad fråga, eller hur?

Orsaken är att den insikten inte delas av de som har makten i världen idag.  Beredskapen hos övriga dryga 7 miljarder människor för ett systemskifte kan väl inte heller anses vara på topp.

Men om vi inte för upp frågan på agendan lär den beredskapen aldrig uppstå.  Vi måste börja tala om de stora frågorna som har med artens överlevnad att göra. Att sopa problemen under mattan duger inte. Inte heller att förneka människan står inför mycket stora utmaningar som vi på något sätt måste hitta lösningar till. Det globala kapitalistiska systemet är helt enkelt inte hållbart. Det går inte att konsumera som om vi hade ett antal planeter till vårt förfogande. Förr eller senare brakar en sådan civilisation ihop.

Några nya planeter tycks för närvarande inte heller vara tillgängliga att hämta resurser från. Det var annars en tanke som var mycket levande på 1970-talet och framåt. Men nu tycks vi ha insett att det var svårare än vi trodde att exploatera rymden.

Under tiden en medvetenhet växer fram om nödvändigheten av ett paradigmskifte måste vi väl ändå, trots svaga odds, göra det vi kan för att ändra den nuvarande inriktningen som mycket väl kan leda till vår arts utplåning.  Eller är det någon däremot?

Det stora dilemmat är att om det globala kapitalistiska systemet skulle börja allvarligt krackelera, så vet vi inte vad som kommer att hända. Risken är dock uppenbar att den turbulens som då skulle uppstå, kan leda till att vår art väsentligt decimeras och i värsta fall utplånar vi oss själva.

Att människan kan bete sig synnerligen irrationellt i en stressad situation är väl ett allmänt känt faktum.  De som idag har den ekonomiska makten är mer än någonsin intimt sammanflätade med den militära och politiska makten världen över. Och massförstörelsevapen har vi gott om.  Ett underifrån tryck på globens eliter, kan mycket väl sluta i en partiell och i värsta fall total förintelse av vår art.

Att hitta en väg mellan pest och kolera är inte helt lätt, men nödvändigt.
Att hysa en förhoppning att ett förändrat penningsystem skulle vara lösningen, inom det globala kapitalistiska samhällets ramverk är inte bara en i det närmaste omöjlig uppgift, det skulle troligen även vara helt meningslöst.

Skulle, mot all förmodan, det globala penningsystem vi har idag, skrotas till förmån för ett bättre fungerande utifrån hållbarhetsprincipen:

Vad skulle då hända?  Då menar jag inom ramen för vårt globala finanskapitalistiska system.

Makteliterna på globen skulle med blixtens hastighet återskapa ett mer tillväxtorienterat penningsystem.   Det nuvarande penningsystemet är nämligen en nödvändig förutsättning för att upprätthålla kapitalistisk tillväxt, som i sin tur är en nödvändig förutsättning för att hålla den globala kapitalismen vid liv.

Oddsen för att skapa en nödvändig förändring är inte särskilt goda. Men alternativet är heller inte särskilt lustbetonat.  Så någonstans måste vi jordgubbar och jordgummor börja.  Det är i denna belysning jag ser Kajsa Borgnäs artikel:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-kan-klimatfragan-inte-losas-vid-kyldisken/

Kanske är ett steg på vägen en övergång från dagens nyliberala agenda, till ett mer socialt och inkluderande paradigm. En sådan övergång måste även ha med sig ett ekologiskt perspektiv för att öka hållbarheten i våra samhällskroppar.

Inom Buddhismen talas om den Gyllene vägen.  Det är den svåra vägen, där det gäller att balansera mellan extremerna.  Det är som en lindansare, som på slak lina, hela tiden måste se till att inte luta för mycket åt det ena eller andra hållet. Då ramlar lindansaren ner i djupet.

Kanske är det denna mer subtila väg som är mänsklighetens väg framåt, för att undvika en framtid, så skrämmande att vi nog helst inte vill tänka på den.  Men så länge det finns liv finns det hopp.  Hur denna väg ska se ut i detalj finns det dessvärre ingen vägbeskrivning för. Vi måste själva hitta vårt eget, vår omgivning, vårt samhälles och vår globala världs ekvilibrium – ett balanserat jämviktsläge mellan extremer.

Är detta möjligt?  Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Börja agera.

Var finns det tredje alternativet?

Inledning

I en studiecirkel baserad på David Jonstads bok Kollaps, med undertitel, Livet vid civilisationen slut, diskuterar vi olika strategier för att ändra färdriktning för vår civilisation. Vi är övertygade om att dagens färdriktning inte är långsiktigt hållbar. Frågan är: Vad är alternativen?

Lena Nockert skriver som svar på ett inlägg som jag gjort:

”Det finns ett tredje alternativ. Men tyvärr vill du Roger inte kännas vid det alternativet.
Du ser risk för undergång i båda dina alternativ, och det är inte bara en risk – det är en tämligen säker undergång i båda alternativen. Ändå vägrar du att ens tänka tanken att det skulle finnas någon som helst framtid i att byta penningsystem och då samtidigt dra undan mattan för den döende kapitalismen.”

Ingen skulle vara gladare än jag om vi verkligen kunde föra ett seriöst samtal om alternativ till pest och kolera som jag beskriver ovan på följande sätt:

”Men vår civilisations dilemma är ju att vi står inför ett val mellan pest och kolera.

Pest: Vid stagnation eller nedväxt ser vi vad resultatet blir i stora delar av Europa idag. Massarbetslöshet och framväxande ultranationalistiska strömningar. Välfärden rustas ner och det finansiella kapitalet hittar nya och mer lönsamma jaktmarker.

De historiska exemplen på nedväxt och stagnation är inte heller så uppmuntrande. I 1930-talskrisens spår uppstod fascism/nazism och det andra världskriget.

Idag har mänskligheten massförstörelsevapen som kan utplåna oss och ta med ett antal andra arter i fallet. När människan blir stressad blir vi mindre rationella och då finns det risk för att ledande personer trycker på knappar som de inte borde göra. Då kan det vara slut för mänskligheten. Detta är ,med andra ord den hotbild som vi ser med nedväxt.

Kolera är att fortsätta som nu. Vi sitter alla bildligt på Titanic och börjar ana ett isberg i horisonten. Vi måste börja lägga om kurs. Men frågan är: Hur ska detta gå till?

Så risk för undergång finns i både pest och kolerascenariot. Vi måste hitta alternativ till dessa. Annars går vi nog en mycket dyster framtid till mötes. ”

Vi är med andra ord överens om att mänskligheten är i ett skriande behov av alternativ.

Du och några till sätter ert hopp till en förändrad penningskaparprocess. Med en sådan strategi är ambitionen att ”samtidigt dra undan mattan för den döende kapitalismen. ”

Men vad kommer att hända med en döende kapitalism?  Är det inte just pest-scenariot som jag skissar ovan som kommer att inträda? Vad hade hänt med mänskligheten om inte Keynes och Stockholmsskolans idéer hade implementerats efter 1930-talskrisen?  Vad hade hänt med mänskligheten om inte de ofantliga stödåtgärderna för att rädda kapitalismen efter finanskrisen år 2008 verkställdes?  Svaret är naturligtvis: Det vet vi inte. Men hur många av oss är villiga att spela hasardspel och chansa om detta?

En patentlösning eller att skapa sig en bredare spelplan

Du Lena är avsevärt mycket mer kategorisk om dina förutsägelser om framtiden än vad jag är. Det ända vi med bestämdhet kan säga om framtiden är att vi inte vet vad den har i sitt sköte. Vi kan anta och vi kan tro. Men jag menar att vi måste förhålla oss ödmjukt inför vad framtiden har att erbjuda. Med dagens trender och med dagens teknik kan vi dra ut kurvan i tangentens riktning.

De flesta förutsägelser vi gjort i historien har visat sig pinsamt felaktiga. Exempelvis talades det på 1970-talet vitt och brett om att vi i framtiden inte skulle behöva arbeta så mycket. Tekniken och produktivitetsutvecklingen skulle göra oss till lyckliga fritidsvarelser.  Idag talar politiker unisont om att vi måste arbeta flera timmar för att ha råd med välfärden. Så gick det med den förutsägelsen.

En annan framtidsvision som var vanlig på 1970-talet var att vi inte skulle behöva oroa oss för resursbrist och överbefolkning. Vi skulle kolonisera rymden. Idag tycks dessa glamorösa projekt mer finnas som fantasieggande filmproduktioner. Men dessa mättar inte en växande befolkning.

Det vi kan göra är att vara medskapare till morgondagen.  Frågan är bara: Hur? För mig är hållbarheten, med parametrarna ekonomisk, social och ekologisk det paraplybegrepp som bör analyseras och vara vägledande. Utan en realistisk bild av nuläget blir våra åtgärder enbart önsketänkanden. Utifrån denna analys kan vi sedan – där möjlighet ges – flytta fram våra positioner. Eftersom hållbarheten är ett så grovt begrepp behöver vi inte låsa oss för någon enskild strategi för att nå målet.

Att låsa sig vid en patentlösning – som exempelvis skaparprocessen av pengar – är däremot olyckligt. Det skapar låsningar och gör att vi under resans gång missar andra möjligheter att flytta fram våra positioner. Skaparprocessen är dessutom enbart en delmängd av det som jag lägger in i begreppet ekonomisk hållbarhet. Vi måste dessutom ta hänsyn till de finansiella marknaderna och relationerna mellan det finansiella kapitalet och den reala ekonomin. Sambandet staten och kapitalet är även en viktig pusselbit. Först då blir vår grova bild mer fullständig. En analys som baserar sig på en tårtbit istället för att se till hela tårtan blir en smula haltande.

Det mest negativa med att låsa sig vid skaparprocessen av pengar är att denna reform utmanar samma makteliter som styr det kapitalistiska samhället i dess helhet. Att inom rimlig tid idag förändra maktsituation ser inte så lovande ut, för att uttrycka saken milt. Det gäller oavsett om vi ser till nationalstaten eller globalt. Då gäller det att rikta fokus på mer närliggande framgångsfrågor.

Ett ensidigt hopp om att mot alla odds förändra penningsystemet kommer att skapa många deppiga stunder för alla som inte inser hur mäktiga motkrafterna är. Att driva frågor som i närtid är så svåra att implementera är även bästa sättet att förstärka politikerföraktet. Människor vill ha resultat, inte paroller som inte blir något av. Det är då viktigt att hitta lite mer närliggande reformer för att inte apati och hopplöshet inför framtiden ska breda ut sig än mer än idag. Ett exempel på detta är tankesmedjan katalys rapport ”Hälften kvar och hela framtiden”.  http://www.katalys.org/rapporter/katalys-no-5

Det finns mycket i rapporten att diskutera. Det finns även många invändningar som jag kan göra. Här är ett exempel på invändningar som jag tycker är värda att notera: http://tonyjohansson.eu/2013/11/25/katalysforslaget-haller-inte-ett-rattfardigt-skattesystem-kraver-rattfardiga-skatter/?postpost=v2

Men den grundläggande idén om satsningar på hållbarhet, ekologisk, social och ekonomisk är bra. (Välfärd och hållbarhet). Detta måste även på något sätt finansieras. Ett förändrat skattesystem och att staten lånar upp pengar för framtidsinvesteringar är bra. Hur detta skattesystem ska utformas är sedan finns det mycket kvar att resonera omkring. Det håller jag med Tony Johansson om. Se artikeln ovan.

Vad kan vi göra nu?

Med den analysen ser jag att det finns stora möjligheter för ett enskilt land att går före när det gäller exempelvis utbyggnad av passivhus, satsa på fler hyreshus, satsning på hållbara jobb, utbyggnad av järnvägsnätet och andra kollektiva transporter, bättre fungerande skola, vård och omsorg. Vi behöver även förstärka trygghetssystemen.

Förbättrad återvinningsteknik och energieffektivisering är andra områden som det redan idag går att verka för utan att behöva invänta dramatiska penningreformer eller att kapitalismen ska krackelera.Till detta behövs storsatsningar på FoU. Att hitta effektivare sätt att hantera förnyelsebara energikällor är även ett område som det behöver storsatsas på FoU för att få fram. Vätgas är ett exempel på en energikälla som många ser som löftesrik idag. Men för att ha råd med dessa satsningar på FoU krävs att stater får ett inflöde av kapital. Det krävs även att företag och dess ägare är beredda att investera i nyutveckling.

David Jonstad tycks inte se någon större möjlighet i detta. Det ska vi göra men det räcker inte menar han. Vi går ändå mot en kollaps.

Ett annat mycket viktigt område att satsa på är förebyggande friskvård. Vi går mot en åldrande befolkning. En åldrande företrädesvis frisk befolkning skapar framtidstro och hopp. En åldrande allt sjukare befolkning skapar däremot det motsatta. Eftersom detta är arbetsintensiv verksamhet så behövs det många händer här.

Med en differentierad moms skulle vi kunna styra så att det blir lättare för människor att arbeta inom arbetsintensiva sektorer. Rot och rut är två sådana exempel. Att arbeta med människor inom vård skola och omsorg borde vara något som staten skulle subventionera. Detta hjälper till för att skapa en grön skatteväxling.

På det personliga planet kan vi stärka hållbarheten exempelvis, genom att äta mindre kött, åka mindre bil och göra färre flygresor. Vi ska självklart ta alla möjligheter att gå före och vara det goda exemplet när det gäller hållbarhet på alla områden. Det gäller för alla tre parametrarna, med andra ord även för den ekonomiska hållbarheten.

När det gäller att göra ett så stort ingrepp som att byta skaparprocessen av pengar – så att staten ska ta över penninghanteringen – mot de som idag har maktens vilja, såväl lokalt som globalt är bara inte realistiskt. Det skulle kunna få förödande konsekvenser för mänskligheten. Om människor skulle resa sig mot de som idag har makten så är vi i pestläget med i risk för krig och förödelse. Vad som blir kvar av mänskligheten efter en sådan batalj, vet vi inte.

Det går heller inte för Sverige att gå före i detta avseende. Skulle vi mot alla förmodan i närtid lyckas med att på politisk väg driva igenom en reform i Sverige, mot de som har makten i dagens samhälle, är risken uppenbar att pest infinner sig som ett brev i vår inkorg.

Om vi antar att det inte pest skulle inträffa utan staten utan större friktion skulle ta över skaparprocessen. Vad ska då staten göra med sin nyvunna makt över penningskapandet?

För att undvika en framtida kollaps borde staten hålla tillbaka på penningflödet och bromsa tillväxten i samhället. Men då infinner sig pest som ett brev i vår inkorg.

Om staten istället fortsätter att skapa luftpengar som tidigare för att tillgodose kravet från de finansiella marknaderna, har vi inte löst problematiken med den exponentiella tillväxten på en jord med ändliga resurser. Då inträffar sannolikt kolera om vi inte lyckas hitta alternativ.

Om staten inte tillgodoser kraven från de finansiella marknaderna att skapa luftpengar, utan istället använder dessa till att finansiera samhällsekonomiskt nödvändiga investeringar, kommer staten i konflikt med såväl de starka nationella som internationella kapitalägande klasserna. Då är det kapitalismen i sin helhet som måste reformeras inte bara penningskapandet. De motkrafter som förslag som går stick i stäv med deras intressen kommer att frammana såg vi inte minst när det gäller diskussionen om löntagarfonder på 1980-talet.     

Därför menar jag att en förändrad skaparprocess av pengar inte i sig på något sätt löser mänsklighetens dilemma. Det behövs mycket större ingrepp än så.  Men redan denna reform kommer att utmana de som har makten såväl nationellt som globalt idag och göra att den i närtid är lika sannolik som att Färöarna skulle vinna VM i Fotboll, som Andreas Cervenka uttrycker sig.

Men det finns även möjlighet att ta små steg mot målet. Många små och medelstora steg kan vara nog så viktiga för att byta kurs och undvika att kollidera med isberget i horisonten.

En seriös diskussion om detta viktiga ämne borde ta sin utgångspunkt i just detta dilemma, pest eller kolera. Som jag påvisat ovan är inte en penningreform i sig inte lösningen på detta dilemma. Vi måste tänka längre än så.

Samtalsetik

Genom att läsa in härskartekniker och att jag bedriver bankpropaganda omöjliggör du detta seriösa samtal Lena. Jag hoppas att såväl du som ni andra tar er tid att läsa genom det jag skriver. Om inte går det ju inte att skapa en meningsfull dialog. Jag hoppas även att du funderar lite på ditt sätt att uttrycka dig. Vi får naturligtvis acceptera att vi inte har samma uppfattning i alla frågor. Men därifrån anklaga mig för att bedriva bankpropaganda är en bra bit under lågvattenmärket.

När det gäller härskartekniker gäller naturligtvis att man ska ha makt och myndighet att verkställa sin härskarteknik. I denna grupp är det ju du som skapare och administratör som har den makten. Först anklagar du mig för härskarteknik och sedan hotar du med att ta bort de inlägg som du menar är sådana exempel. Vem är det då som har makten och kan bedriva härskarteknik?

Om du ägnade bara en del av den energin för att läsa in bankpropaganda och härskarteknik i det jag skriver och istället läser det jag faktiskt skriver om, skulle vår dialog bli avsevärt mycket mer meningsfull.

Du skriver:
”Men tyvärr vill du Roger inte kännas vid det alternativet.
Du ser risk för undergång i båda dina alternativ, och det är inte bara en risk – det är en tämligen säker undergång i båda alternativen. Ändå vägrar du att ens tänka tanken att det skulle finnas någon som helst framtid i att byta penningsystem och då samtidigt dra undan mattan för den döende kapitalismen.”

Jag har verkligen gett Chicagoplanen mycket tid, min pappersutskrift är helt nedklottrad med anteckningar, så jag har på intet sätt vägrat att ta till mig informationen. Hur mycket tid har ni andra ägnat åt den? Jag har läst den ett antal gånger och reflekterat över innehållet.

I grova drag är det en liberal/nyliberal plan när det gäller hur den reala ekonomin ska hanteras. Det är därför Milton Friedman var en livslång supporter av planen. (sid 19).  När det gäller skaparprocessen av pengar är det en socialliberal modell, enligt Keynes och Stockholmsskolan. Med andra ord en reglerad kapitalism.  Den delen gillande inte Friedman.

Det är synnerligen glädjande att IMF över huvud taget börjar tala i dessa termer. På samma sätt som det är mycket positivt att World Economic Forum behandlar ”Kapitalismens kris”.  Men det kan väl i rimlighetens namn inte vara någon slutstation för Socialdemokratiska visioner? Vi behöver gå längre än så.

När jag menar att vi måste gå bortom liberalismen för att hitta lösningar till dagens utmaningar är orsaken den att såväl socialliberalismen som liberalismen/nyliberalismen har tillväxt som mål. Detta mål framstår som alltmer svårgenomförbart på en planet med begränsade resurser. Här hjälper oss inte heller Marx. Peak Everything var inte ett akut problem på 1800-talet.  Vi måste överskida dem alla för att hitta lösningar.

Jag kan inte förstå hur du kan tro så illa om mig Lena. Du tror dessutom att jag vill åt dig som person när jag hävdar det jag gör ovan. Varför tror du det?  Varför skull jag vilja vara med i denna grupp för att göra livet surt för dig, bedriva bankpropagandan och använda härskarteknik?  Jag är självklart med här för att jag anser att det är viktiga frågor vi tar upp och behandlar. Det utgår jag ifrån att alla andra i gruppen också tycker.  Men för att jag inte ser penningskapandet som den tredje vägen och lösningen menar du att jag är:

Du skriver:
”Om du har beröringsskräck för Milton Friedman är det ditt problem. Men du är en av de mest tjurskalliga och stelbenta tänkare jag stött på. Vilket du döljer i oceaner av textmassor som säkert imponerar på somliga. Men inte på mig.”

På vilket sätt är jag en så tjurskallig och stelbent? Det enda skälet är att jag inte har samma uppfattning som dig när det gäller möjligheten att i närtid införa penningsystem som du tror på. Jag menar även att en sådan reform måste ske internationellt. Annars kommer det land som försöker drabbas dramatiskt.

Jag har inte beröringsskräck för någon, men tror inte att Milton Friedman har så mycket att tillföra för att lösa morgondagens utmaningar. Det är ju nyliberalismen/liberalismen vi måste ta oss ur. Då är inte Milton Friedman bästa resesällskapet.

Det behövs naturligtvis inte så många ord för att tala om att lösningen är att staten tar över penningskapandet. Hur svårt kan det vara? Ska vi istället göra en konsekvensanalys av vad det skulle innebära, så blir nog effekten ”oceaner av textmassor” som uppenbarligen inte imponerar på dig. Det jag skriver stämmer inte med din övertygelse. Du verkar inte ha beröringsskäck för Milton Friedman, men däremot beröringsskräck när det gäller att läsa kritiska omdömen om ditt patentförslag – penningreformen.

Du skrev: ”Jag hade min uppfattning klar ett par år innan planen kom ut. Det är inte min grund för uppfattningen att vi inte ska överlåta penningsystemet till privata banker. Chicagoplanen blev bara en bekräftelse på att medvetenheten börjat nå nya nivåer i systemet. ”

Roger Dahl ”Den uppfattningen är du inte på någon punkt beredd att undersöka med kritiska ögon. ”

När jag inte förstår hur rätt du har ber du mig dessutom om att ”dra åt helvete”.

Som extra ögongodis läser jag detta som du uppenbarligen gillar:

Staffan Dryselius: ”Jag har inte haft mycket tid till annat än jobb senaste tiden. Tänkte få en paus från ett frustrerande problem genom att läsa några inlägg här i gruppen. Inser mitt misstag, då näthinnorna plågsamt möts av en fullkomlig flodvåg av Roger Dahls bankpropaganda.”

Vari ligger min bankpropaganda? Det får jag inte svar på av Staffan.

Det frågar jag nu både dig och Staffan? Kläm fram med min bankpropaganda. Jag väntar med spänning på svar.

Jag har medvetet väntat en stund för att ge dig tid att reflektera över ditt beteende.  Men hittills har du inte hört av dig och förklarat varför du agerar på detta sätt.

Jag har även väntat på dig Staffan. Hur kan du få det jag skriver i detta dokument, som i stort sammanfattar min ståndpunkt, till bankpropaganda?

Jag menar att jag på goda grunder ser att en penningreform – där staten tar över penninghanteringen – inte leder dit vi vill. Vi har kvar problematiken med pest eller kolera i alla fall. Det är ju här vi borde kunna fortsätta vårt samtal, eller hur?

Dessutom är sannolikheten att nå till reformen i närtid, mikroskopisk.

Hur menar du och Staffan att en penningreform ska förhindra pest eller kolera?

Staffan har presenterat en bild hur du tänker dig.

https://fbcdn-photos-f-a.akamaihd.net/hphotos-ak-prn1/s720x720/541930_378150262240923_2131370651_n.jpg

Du skriver även: ”Nedan är en bild som beskriver hur ett reformerat system kan se ut. Den reformistiska vägen dit kommer kunna gå via att det som står under strecket endast gradvis blir realiserat. ”

Jag håller med dig att det skulle vara önskvärt att riksbanken hade den rollen. Inte minst av rent demokratiska skäl. Men då skulle istället Riksbanken tvingas att ta på sig kreditexpansionen. Annars drabbas vi av pest.

Tar riksbanken på sig rollen att kreditexpandera för att tillgodose de finansiella marknaderna så hotar istället kolera om vi inte kan hitta en utväg ur vårt dilemma.

Dessutom skulle bankernas ägare fortsätta att kräva så god riskjusterad avkastning som möjligt på det investerade kapitalet. Det skulle betyda att avgift för tjänsterna skulle bli mycket kännbara för de som nyttjar bankernas tjänster. Vem blir vinnare och vem blir förlorare?

Med ett fullreservkrav – bankerna ska ha full kapitaltäckning – kommer de stora transnationella företagen att klara detta tämligen väl, genom att låna upp pengar på¨den internationella kapitalmarknaden. Däremot kommer det bli mycket motigt för alla mindre företag och privatpersoner att få lån. Detta av det enkla skälet att det finns mindre pengar att låna.

Det är när vi börjar fundera över de konsekvenser våra till synes goda idéer får som det blir så bekymmersamt. Sjukdomen är vi överens om men medicinen är helt enkelt inte den rätta.

Hur menar någon annan i gruppen att staten ska agera för att förhindra pest eller kolera om staten skulle få makten över skaparprocessen?

Då måste vi passera den elementära nivån att banker och stater i samverkan skapar pengar som det inte finns täckning för. Men vi måste naturligtvis ha med denna kunskap när vi bedömer statens roll i det kapitalistiska samhället.

Förklara gärna hur ett statligt penningsystem skulle se ut som klarar att vara den tredje vägen. Jag är idel öra.

Detta förlag bör ju även i det korta och medellånga perspektivet ställas mot katalys programförslag i rapporten, som jag ovan länkar till. Vad är rimligast att få implementerat på kort och medellång sikt? Med katalys förslag finns det åtminstone några fackförbund som står bakom. De som finansierar tankesmedjan. Men någon en penningreform som slår mot alla dagens elitgrupper fackföreningen och folkrörelseföretagen inräknade är oddsen mycket, mycket små.

Hur goda förslagen än är får vi inte stor nytta av dem om de stannar som pappersprodukter och ligger och samlar damm.

Se vidare

https://rogerdahl.wordpress.com/2013/12/02/mer-om-debatteknik-och-samtalsetik/

Stad, land och resiliens

Idag bor det fler personer på jorden i städer än på landsbygden. Urbanisering och globalisering går hand i hand som ett förälskat par.  Få politiker ifrågasätter idag denna utveckling. Istället tycks den istället snarast var ödesbestämd.

En släkting som bor i Kanada sa att han läst i en tidning att Toronto skulle klara sig några dagar om mattillförseln skulle strypas. Sedan skulle det uppstå massvält. Hur stor motståndskraft/resiliens Stockholm har vet jag inte. Men det är troligt att läget är snarligt situationen i Toronto. Trots detta gör varken politiker eller andra beslutsfattare någon åt den prekära situationen.  Från maktens män och kvinnor verkar det istället vara den allmänna inställningen att köra så det ryker, så länge det håller. Det går inte att stå emot utvecklingen, hur allvarliga konsekvenserna än kan bli.

Det finns undersökningar som pekar på att en tredjedel av Stockholms befolkning skulle kunna tänka sig att bosätta sig någon annan stans om de kunde hitta ett jobb. Det skulle kunna ge plats för andra som inget hellre önskar sig än att få tag i ett boende i Stockholm.

På 1970-talet talades det om att ”Hela Sverige ska leva”. Genom modern teknik skulle människor i framtiden kunna välja var de ville bo, arbetet skulle inte längre vara geografiskt bundet. Nu i efterhand kan vi konstatera att de som spanade in i framtiden på 1970-talet inte fick helt rätt i sina profetior. Det finns förvisso möjligheter att enkelt kommunicera med med människor från världens alla hörn. Men vad hjälper det. Glesbygden avfolkas och ”hela Sverige ska leva” är en tom fras.

Kollaps kontra en utveckling mot ett hållbart samhälle

Inledning

Lena Nockert och jag diskuterar Chicagoplanen, se källförteckningen nedan, och hur denna skulle kunna förbättra vår möjlighet att stabilisera vår ekonomi. Vi har diskuterat om VAD den vill förändra och jag har tagit upp HUR en implementation av planen ska kunna genomföras.

Jag behandlar även kollapsbegreppet utifrån David Jonstads bok Kollaps i detta blogginlägg.

Slutligen behandlar jag hur vi ska kunna komma ur den globala kris som hotar att utrota hela vår civilisation under rubriken Lösningsidé.
Först och främst Lena är det spännande och viktigt att föra en idédebatt inom detta forum. Det är bara att hoppas på att vi blir fler som engagerar sig i detta viktiga samtal. Din nulägesanalys sammanfaller på en rad punkter med min.

Det vi talar om är HUR vi ska kunna ändra färdriktning så att vår civilisation går att rädda.  Det ser för närvarande tämligen dystert ut, när vi begrundar ”Peak everything”, miljö och klimathot och dessutom ser en finansiell instabilitet. Det är vi nog tämligen överens om. För mig är målet att skapa ett mer hållbart samhälle, ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Att ha målet MER betyder troligen detsamma som du beskriver på följande sätt:

Du skriver: ”Svaret på HUR måste bli att vi ska använda svaret på VAD som kompass och sedan STEG för STEG ta oss fram i en ständigt föränderlig terräng. Då gäller det att inte tappa kompassen och gå vilse. ”

Vi är med andra ord överens om att det inte går att ha någon detaljerad plan för HUR vägen sak gå från ruta 1 (nuläget) och ruta 2 (önskat läge). Men det gäller att inte tappa kompassriktningen som du säger. Även målet kommer säkert att ändras under resans gång. Så någon detaljplanering är inte varken möjlig eller önskvärd.

Däremot är det viktigt att göra en så god nulägesanalys som möjligt. Om vi inte vet hur samhället och världen ser ut idag är det inte lätt att plocka fram någon kompassriktning. Den bygger på att vi har två någorlunda kända punkter.

Om framtiden vet vi inte

Du skriver:

”Östeuropas snabba krackelering sågs av många som kapitalismens definitiva seger. Nu skulle kapitalismens globala tusenårsrike härska på jorden. Det fanns dock de som förutspådde att det bara var en fråga om tid innan den västerländska kapitalismen också skulle bryta samman. Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget. ”

Mitt svar:  Det ända vi med bestämdhet kan säga säga om framtiden är att vi inte vet hur den kommer att gestalta sig. Kapitalismen har hittills visat sig vara ett mycket anpassningsbart system. Men hur den kommer att vara i framtiden har vi som sagt ingen aning om. Det enda vi då kan göra är att anta, eller mer vardagligt gissa vad som komma skall.

Om förloppet kommer.att gå långsamt och utdraget eller om kapitalismen brakar samman på kort tid vet vi inte heller. Vi kan bara göra gissningar och bedömningar på så goda grunder som möjligt. Vi vet exempelvis inte hur det gått med kapitalismen vid 1930-tals krisen om inte krigsrustning fått hjulen att snurra och om inte andra världskriget utbrutit.

Vi vet heller inte vad som hänt med kapitalismen om inte John Maidnar Keynes och Stockholmsskolans stabiliserande och tillväxtskapande metoder satts in. Risken för en fullständig snabb kollaps går inte att utesluta. Det är mycket vi inte vet.

Hittills har kapitalismen visat sig vara ett mycket mer anpassningsbar system än vad många tänkt sig. Det vet vi heller inte om den kommer att vara i fortsättningen. Vi tror, vi antar men vi vet inte. Det  vi vet är att den kan ta sig mycket olika former, som i USA, Japan, olika former i Europa, Ryssland, Kina, Indien, Brasilien, Saudi Arabien och Sydafrika, för att nämna olika varianter.

Den form av kapitalism som vi kallar den nordiskt blandekonomiska modellen, för att vi i norden kom längst med att bygga upp en statsmakt som hade en utjämnande effekt på  hela samhället. Den blandekonomiska modellen, har enligt min uppfattning, visat ett mänskligare ansikte än andra system som historien erbjudit. Jag är nog i tämligen gott sällskap därvidlag. Men det är ändå fråga om en kapitalistisk stat, där makten över produktionen vilar hos ägarna, inte staten eller de anställda.

Den blev ett resultat av klassamarbetet som Arbete och Kapital bestämde sig för att använda ,den sk Saltsjöbadsandan, där avtal tecknades i Saltsjöbaden 1938. http://sv.wikipedia.org/wiki/Saltsj%C3%B6badsavtalet

Denna samverkansstrategi var en vinna vinna lösning. Där båda parter var vinnare på kompromissen. Arbetarna lovade att inte ställa till trassel i onödan med strejker. Det skapade arbetsro för kapitalet. Båda var vinnare.

Denna anda, samverkan istället för konflikt, fortsatte sedan och fick som resultat att
S och näringslivet 1945 bestämde sig för den stora kompromissen mellan arbete och kapital som Sverker Gustavsson beskriver i denna artikel.  http://tidenmagasin.se/artiklar/fortsatt-kamp-om-kommandohojderna/

För S del tror jag att den i hög grad var orsakad av händelserna vid storstrejken 1909, då fackföreningsrörelsen höll på att bli helt tillintetgjord av en övermäktig fiende. Med dessa erfarenheter var det naturligt att söka samarbete istället för strid. Utvecklingen  Sovjetstaten och odemokratiska rörelser i Europa var även ett starkt bidragande skäl.

Den blandekonomiska modellen har aldrig varit ett hot mot kapitalismens hegemoni. Istället har den haft till uppgift att stabilisera och staga upp kapitalismen och ta bort de mest negativa och destruktiva effekterna av dess konsekvenser. Härigenom har kapitalismen blivit mer human i sin framtoning och skapat möjligheter för ett anständigt liv för breda grupper i samhället.

Med de nyliberala strömningarna från 1970-talet och framåt vände denna utveckling och klyftorna i staterna växte. Det var inte arbetarrörelsen som sa upp de social krontrakten i hela västvärlden. Det var kapitalet som ville expandera.

Den nyliberala utvecklingen var enbart en återgång till den laissez-faire, http://www.ne.se/laissez-faire betonade liberalism som skapade finanskrisen på 1930-talet. Sedan har nyliberalismen naturligtvis påverkats av den tid som den verkat som självklart skiljer sig högst väsentligt från tiden före 19300-tals krisen. Den liberala/nyliberala utvecklingen måste nu brytas.

Ser vi oss omkring i världen ser kapitalismen helt ohotad ut. Det enda hotet kommer från kapitalismens egen inbyggda motsättningar.  Det mest uppenbara är att kapitalismen kräver tillväxt för sin överlevnad och det är inte lätt att få ihop med ändliga resurser på en ändlig planet. Det finns en hel del som talar för att kapitalismen idag kan kollapsa av dessa inbyggda motsättningar. Det kan ske partiellt eller globalt. Att World Economic Forum i Davos, där världens eliter träffas, diskuterar kapitalismens kris visar att även jordens ledare tar hotet på allvar.

Hur ska vi då ställa oss inför dessa hotbilder?

Kollapsscenariot

Det finns en grupp människor som menar att vi är mitt inne i en kollaps av kapitalismen.  Händelserna 2008 som kulminerade med att Lehman Brothers gick i konkurs och de efterföljande skuldkriserna världen, gör att världssamfundet haft fokus på de finansiella frågorna sedan dess.

Samtidigt är vi medvetna om att det finns fler hotbilder för mänskligheten.  Peak everything och miljö/klimatfrågor har inte kommit närmare en lösning sedan början av detta millennium. Tendensen är snarast den motsatta. Eftersom kapitalismen kräver tillväxt för att överleva och detta på en ändlig planet, gör att en kollaps ses som det enda naturliga resultatet.

Det har för en del, däribland David Jonstad i boken ”Kollaps”, blivit så naturligt att tala om den annalkande kollapsen att de uppfattar att vi redan är mitt inne i den. Vändpunkten kom vid finanskrisen 2008. Bristen på energi kommer att tvinga oss till nedväxt. Nu är det bara att följa med på resan och se vad den har i sitt sköte. Det vi kan göra är att omställa oss inför den nya situation som utvecklingen. Då gäller det vara vara väl förberedd.

David Jonstad skisserar ett händelseförlopp mellan överdriven utvecklingsoptimism (som främst baserar sig på att tekniken och FoU ska rädda oss) och rena domedagsprofetiorna.  Med hans infallsvinkel kommer civilisationen kollapsa på ett  gradvis sätt. Han går i boken genom ett antal tidigare civilisationer och ser att orsakerna till tidigare civilisationers kollaps har varit att de blivit alltför komplexa. När komplexiteten blivit alltför hög, då sker kollapsen.

Han menar att vi måste börja ställa om oss till en enklare form av tekniskt och ekonomiskt samhälle. Detta kan ske gradvis. Du, Lena är inne på liknande tankegångar som David Jonstad när du skriver:

”Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget. ”

Det finns en risk med att för mycket fokusera på att kollaps är den ända möjligheten för vår civilisation. Ju fler personer som går omkring och ser kollapsen i det närmaste naturlagbestämd, desto mer kan det bli en självuppfyllande profetia. Om framtiden kan vi inte veta, bara försöka göra så goda antaganden som möjligt. Att ska kollaps ska ske gradvis är bara ett av flera tänkbara scenarion.

Ser vi historiskt på hur finansiella och sociala kriser hanteras, är det en skräckinjagande bild som tonar fram, med massarbetslöshet, fattigdom,  fascism/nazism och världskrig som resultat.  Vid katastroflägen är risken stor att vi som art inte agerar rationellt. Det som skiljer vår tid från tidigare civilisationers kollaps är att vår ekonomi är så sammanflätad att hela mänskligheten kan hotas av partiell eller total utrotning. Särskilt oroväckande blir det när vi begrundar det faktum att vår civilisation har massförstörelse vapen som kan utplåna hela mänskligheten och ta med sig ett ytterligare antal arter i fallet.

I det perspektivet känner jag att vi måste göra allt som står i vår makt för att staga upp vår nuvarande civilisation och göra den mer hållbar, inte gå och hoppas på en kollaps. Vem vill utsätta sig för en hotbild vi inte allt kan förutse konsekvenserna av?

Är det västs kollaps vi nu bevittnar?

Vår civilisationskris kan även mycket väl vara den västerländska civilisationen kollaps. Det var väst som blev hårdast drabbad av finanskrisen.  Öst och syd kom snarast stärkta ut ur krisen.  Idag är väst och Japan nedtyngd i en skuldbörda som hotar stabiliteten i hela världsekonomin. Öst och syd har däremot ordning på sin ekonomi och Kina har världens största budgetöverskott. Kina ligger idag 2 i miljardärsligan efter USA och antalet miljardärer växer i Indien. Om denna utveckling fortsätter och kommer troligen näringslivet i väst att, i än högre grad än idag, lägga sig där tillväxtmarknaderna finns. Då blir det inte lätt att skapa fler jobb i väst.

Begreppet BRIC- länderna myntades av den inflytelserika banken Goldman Sachs.  Förutom Brasilien, Ryssland, Indien och Kina har nu Sydafrika kommit till så nu talar vi ofta om BRICS-länderna. Samma inflytelserika bank har även gjort en prognos över vilka de kommande tillväxtländerna kommer att bli. http://en.wikipedia.org/wiki/Next_Eleven  De växter ekonomiskt förvisso från låga nivåer men utvecklingsriktningen är tydlig.

Idag talar BRICS-länderna om att skapa en alternativ valutakorg för att frikoppla sig från det moras som de västerländska ekonomierna nu utgör.

Effekten av detta kan bli att den kollaps som alltfler i olika forum på Facebook talar om kan innebära att Europa blir lydstater till eliterna i tillväxtländerna. Hur eliterna i väst kommer att agera på detta står skrivet i stjärnorna. Om Europa kollapsar till förmån för andra grupper på globen är nog risken att de som kan flyr ett sjunkande skepp flyttar till händelsernas centrum. När Kina i närtid beräknas gå om USA som världens ledande ekonomiska makt är den stora frågan hur USA kommer att agera på detta?

Ett centralt tema i den hotbild vi ser världen över är att klyftorna mellan fattiga och rika hela tiden ökar inom staterna. Det hotar stabiliteten inte bara socialt och i ekonomin. Det kan i förlängningen hota hela vår civilisation.

Ett internationellt perspektiv och lokalsamhället

De stora utmaningar jag tagit upp ovan är alla av den arten att de måste lösas på international nivå. Det gäller såväl miljö/klimatkrisen, peak everything och ständigt ökad tillväxt på en ändlig planet.  Det gäller även de globala finansiella obalanser som vi ser i världen idag. Det krävs att FN och andra internationella institutioner får mer makt att agera för att mänskligheten ska klara detta. Alternativt går det naturligtvis att bygga upp nya institutioner. Men när de växer så brukar de bli alltmer lika de strukturer som de skulle vara ett alternativ till.  Det tycks ligga i byråkratins natur. Så mitt hopp står till de redan befintliga institutionerna.

Att diverse människor idag håller på med en omställning till kollaps, på det lokala planet,  löser ju inte dessa globala problem. Men efter ett antal år av misslyckade FN-klimatförhandlingar, mycket prat och lite verkstad, är det många som gett upp FN och andra centrala institutioner och nu istället vill göra något konkret. Det är i högsta grad förståeligt.

I David Jonstads bok ”Kollaps, livet vid civilisationens slut, som jag relaterade till ovan, avslutar han med att beskriva småskaliga ansatser som återigen börjar locka unga människor.  Även David Jonstad är involverad i ett sådant projekt.

Vi som var med under gröna vågen på 1970-talet kan bara konstatera att historien upprepar sig. Hippierörelsen och gröna vågen har nu fått en ny skepnad. Det återstår denna gång att se hur varaktig denna rörelse blir denna gång. Ingen vet. Somliga inom denna rörelse utgår uppenbarligen från att en kollaps är det mest troliga scenariot och mer än så vi är redan inne i kollapsen. Det är ett farligt perspektiv eftersom det kan bli självuppfyllande och vi inte kan förutsäga vilka konsekvenser en sådan kollaps innebär för hela vår civilisation.

Att däremot inta ett tudelat perspektiv såväl globalt som lokalt kan vara nog så uppfriskande.  *Då händer det ju i alla fall någonting. Inom delar av denna rörelse tycks det finnas en stark tveksamhet till nationalstatens möjlighet att bevara sin roll. Vem ska då ta över välfärdsstatens uppgifter? Ska det ske på frivillig väg inom lokalsamhället av spontana grupperingar?

För oss som sätter demokratin högt blir olika kollapsscenarion svårsmälta. Det är nog få som verkligen försökt att sätta sig in i vad olika kollapsscenarion skulle innebära, som tror på att demokratin kommer att gå en lysande framtid till mötes. Risken är istället överhängande för förödelse, fascism och krig, såväl i lokal skala som globalt.  .

Lena du skriver:

”Du Roger är bra på att förutse problem, och det är viktigt, men du är, enligt min mening, alltför pessimistisk om möjligheterna till lösningar. Själv fokuserar jag som du noterat på målet. Det där att påbörja kompromissandet redan innan man mött något motstånd och mätt krafterna har jag svårt för. Men jag ska inte genomföra detta på egen hand så det kommer att finnas gott om personer som kommer att kompromissa. Förhoppningsvis kommer de inte att överskatta motståndet och ge sig utan att först göra allvarliga försök att lyckas.”

Mitt svar:

Jag är som du Lena är synnerligen lösningsorienterad. Det finns ingen annan rimlig väg att gå. Men till skillnad från dig menar jag att alla de stora utmaningar vi står inför måste lösas företrädesvis på internationell nivå.  Men vi måste göra klart för oss vad som han lösas på lokal nivå, regional nivå och vilka frågor som måste lösa globalt.

Hållbarhetsperspektivet kan dels hanteras på alla olika nivåerna, dels går det att genomföra dessa stegvis för att undvika en kollaps.

Här kan vi agera som individer: Äta mer vegetariskt, flyga mindre, åka mindre bil och sopsortera.

Lokalt och regionalt kan vi stärka resiliensen och göra vår närmaste omgivning mer motståndskraftig. Lokala valutor är ett exempel.

På den nationella nivån kan vi exempelvis göra som Katalys föreslår. Satsa på välfärden och hållbarheten och ta pengarna från ett förändrat skattesystem och låna pengar för finansieringen.

Vi måste göra allt vad som står i vår makt för att undvika en kollaps. Detta eftersom vi inte har en aning om vad detta skulle kunna föra med sig. Historien är som sagt skrämmande med 30-tals krisen och världskrig som dess epicentrum. Därför tror jag att det är just hållbarhetsperspektivet som måste vara vårt fokus. Om detta återkommer jag till i nästa inlägg. Men med hållbarhetsperspektivet menar jag ekologisk, social och ekonomisk. Därigenom omfattar hållbarhetsbegreppet även förändring av penningsystemet efter Chicagoplanen.

Lena Nockert skrev detta svar på mitt inlägg https://rogerdahl.wordpress.com/2013/04/18/till-lena-nockert-om-vad-och-hur/

Övrigt

Här är Lena Nockerts svar på mitt inlägg:
”Tror att en fråga fattas i vår diskussion och att det är svaret på den frågan som skiljer oss åt. Vi har olika tidsperspektiv och olika uppfattningar om vilka förändringar vi kan vänta oss av ”utvecklingen”:
VAD?
HUR?
NÄR?

Om svaret på NÄR är NU så har du rätt. Förutsättningarna att gå hela vägen till målet finns inte idag. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle och det kan vi i nuläget inte förändra oavsett vilka metoder för förändring vi tänker oss. Du förutsätter att en förändring inte kan göras/är önskvärd i framtiden heller. Du tycks även anse att kapitalism är samma sak som näringsliv och marknadsekonomi. Det gör inte jag, men det är ett för långt sidospår just nu.

Mitt svar:  Vi är båda så gamla så vi har sett stora förändringar, speciellt när det gäller materiella förutsättningar. Men även det mentala samhällsklimatet har genomgått stora förändringar från efterkrigstidens obegränsade utvecklingsoptimism till dagens uppgivenhet och rädsla för hoten mot vår framtid.

Lena fortsätter: 
”Vi vet idag att den framtid vi tänkte oss på 50-talet inte är möjlig. Vi kan inte fortsätta att öka råvaruuttag och olika typer av miljöförstöring i det oändliga. Någon form av förändring är oundviklig om vi ska kunna överleva på den här planeten. Jag ser en förändring av penningsystemet som en av de viktigaste nycklarna till att rädda planeten.

Eftersom alternativet är att vi utplånar oss själva har jag svårt att se en strategi där svaret på HUR är att fortsätta kompromissa på kapitalismens villkor. Det innebär inte att jag förespråkar väpnad revolution, det vore att gå ur askan i elden.

Så sent som 1988 trodde vi alla att Sovjetunionen var något som skulle finnas kvar oförändrad i många årtionden framåt. Jag hade våren 1989 en diskussion med en rumänsk man om möjligheterna till förändring i hans hemland. Han såg inga som helst möjligheter till någon större förändring under sin livstid (han var då 35 år) och tänkte sig en gradvis förändring. Jag däremot framförde att när en förändring av ett så stelt system kommer, så kommer den troligen att ske plötsligt och oväntat, men att det skulle hända redan ett halvår senare kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig.

Östeuropas snabba krackelering sågs av många som kapitalismens definitiva seger. Nu skulle kapitalismens globala tusenårsrike härska på jorden. Det fanns dock de som förutspådde att det bara var en fråga om tid innan den västerländska kapitalismen också skulle bryta samman. Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget.

Sedan dess har vi upplevt ett antal finanskriser som steg för steg ökat klyftorna i samhället och undergrävt förtroendet för systemet. Parallellt med det har vi blivit allt mer medvetna om miljöproblemen, den sinande oljan och gränserna för ett antal råvaror som naturen bjudit oss på.

Vi har också börjat förstå att den ökning av livskvalitén som ökningen av produktionen gav oss under efterkrigstiden inte fortsätter att öka i takt med evigt ökande konsumtion. När man är hungrig mår man bra av att få mat att äta, men fortsätter man att äta trots att man blivit mätt mår man istället sämre och sämre. De ökande inkomstklyftorna gör att vissa vid bordet kan frossa medan andra sitter utom räckhåll för faten och får hungriga se på hur andra äter.

Alla dessa problem är globala och tillsammans gör de att vi inte kan ha en strategi som bygger på att alternativet är en oförändrad värld globalt. Det handlar inte om ifall vi i Sverige ensamma ska genomföra stora förändringar som kommer att ge kapitalflykt och konkurrensnackdelar. Det alternativet finns inte. Planering av HUR som bygger på en oförändrad omvärld kommer snart/på sikt att bli lika inaktuella som den gamla synen på Sovjetunionen blev hösten 1989.

Svaret på HUR måste bli att vi ska använda svaret på VAD som kompass och sedan STEG för STEG ta oss fram i en ständigt föränderlig terräng. Då gäller det att inte tappa kompassen och gå vilse.”

Mitt svar: Jag håller med dig på många punkter i din nulägesanalys ovan. Det är viktigt att hitta en kompassriktning. Men den måste bygga på en nulägesanalys av hur världen gestaltar sig idag.Vi måste ha nuet som startpunkt och vår önskan som vision.

Hur världen kommer att gestalta sig imorgon vet vi inte. Vi kan anta, vi kan tro. Men för att kunna förflytta oss från ruta 1 till ruta 2, från nuläge till nyläge, måste analysen om nuläget vara någorlunda klar. Den måste också vara baserad på historiska data, för att urskilja trender.

Lena skriver:

”Det handlar inte om ifall vi i Sverige ensamma ska genomföra stora förändringar som kommer att ge kapitalflykt och konkurrensnackdelar. Det alternativet finns inte. Planering av HUR som bygger på en oförändrad omvärld kommer snart/på sikt att bli lika inaktuella som den gamla synen på Sovjetunionen blev hösten 1989.”

Mitt svar:

Men driver vi en fråga om hur vi ska ändra på penningsystemet måste vi rimligen ha nuläget som startpunkt. Hur ser världen ut idag. Det är ju nu vi ska försöka förändra systemet, även om vi tror att det kommer ta tid och att det behövs förändringar i vår omvärld för att lyckas. Under resans gång får vi sedan förändra vår analys för att bättre stämma med morgondagens verklighet.

Alternativet blir ju minst sagt lite underlig. Om vi utforskar världen nu och ser den utifrån ett färgat prisma från våra önskemål är risken stor att vi hamnar helt fel i analysen.

”Det finns en förfärlig vana som människor ibland faller in i.
Den vanan är att vi använder hjärnan baklänges: inte för att
utforska världen och förstå den, men för att övertyga oss själva
att världen är så som vi vill att den ska vara.”
Ran Prieur

Då baserar vi vår resa på en plattform där nulägesanalysen är baserad på vad vi tror om framtiden och vår framtidstro och vision blir densamma som nulägesanalysen.

Men det ända vi med säkerhet vet om framtiden är just att vi inte vet vad den har att erbjuda oss imorgon.  Oddsen för att införa ett penningsystem nationellt där staten tar hand om penningskapandet, skulle öka om vi går mot en alltmer protektionistisk värld där nationalstaternas betydelse kommer att öka och den internationella handeln minska. Detta kommer dock att trassla till sig för Sverige som ett litet exportberoende land, men det skulle ge människor  i Sverige större möjligheter att driva långtgående.reformkrav.

Lena skriver:

”Du Roger är bra på att förutse problem, och det är viktigt, men du är, enligt min mening, alltför pessimistisk om möjligheterna till lösningar. Själv fokuserar jag som du noterat på målet. Det där att påbörja kompromissandet redan innan man mött något motstånd och mätt krafterna har jag svårt för. Men jag ska inte genomföra detta på egen hand så det kommer att finnas gott om personer som kommer att kompromissa. Förhoppningsvis kommer de inte att överskatta motståndet och ge sig utan att först göra allvarliga försök att lyckas. ”

Mitt svar:

Det ser illa ut för vår civilisation. Men jag har inte gett upp..Utmaningarna är gigantiska. Stora förändringar måste ske tämligen omgående för att civilisationen ska överleva. Det pekar allt på idag. Men om framtiden vet vi inte. Underverk har hänt under förr.  Risken är att vi i detta prekära läge tar tag i ett halmstrå och tror att just att åtgärda detta, är själva lösningen med stort L. Men om vi av detta skälet inte törs granska vårt lösningsförslag är det risk för att vi påskyndar kollapsen istället för att bidra till att lösa den. Chicagoplanen är ett liberalt försök att hantera kapitalismens kris. Det är bra att den diskuteras, men den är helt otillräcklig för att lösa de problem som vi idag står inför. Diskussionen om en penningreform, kan snarare skymma den avgörande frågan om hur kapitalismen ska kunna reformeras. Här har liberaler dessvärre sällan så mycket att säga.

Lösningsidé

Min lösningsidé bygger på samverkan snarare än konflikt. Om vi tror på att Chicagoplanen är lösningen, så måste vi ju fråga oss: Varför infördes den inte redan på 1930-talet?  Svaret bankerna ville inte. Sid 19 i planen.

Hur har det gått med bankernas makt sedan dess? Har de ökat eller minskat sin makt? Den sista frågan var av retorisk karaktär.  I den finanskapitalism som idag råder har naturligtvis bankerna makt ökat. Men det har även de finansiella marknaderna, där diverse värdepapper köps och säljs och där bankerna är viktiga aktörer, men det är världens övriga eliter också.

Den finansiella och reala ekonomin är idag så sammanflätad och de lever ett symbiotiskt förhållande till varandra att det är mycket svårt att bryta ut en del utan att det kan få helt oförutsedda konsekvenser för resten av ekonomin. Dessutom är världens fond- och försäkringskunder i högsta grad medaktörer på de finansiella marknaderna, även om vi  själva inte funderar så mycket på den saken.

Vårt gemensamma kapital är betydande, men spelar idag rollen av att hålla kurserna på värdepapper uppe för ägarna, där vi också ingår, för att få god pension och avkastning på vårt fondsparande. Istället måste det gå att hitta mekanismer för att styra detta kapital till att medverka till att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Hur detta sedan ska gå till är jag inte människa att förstå. Men om inte lär det inte gå att få någon förändring och då bär det utför med mänskligheten.

Att försöka driva genom en förändring och frånta bankernas ägare deras makt skulle bara vara kontraproduktivt och de turbulenser som skulle skapas, kommer troligen att påskynda kollapsen, än att stabilisera människans situation här på jorden. Att förändra penninghanteringen hotar samma makteliter som idag styr såväl i Sverige som internationellt. Sannolikheten att lyckas blir därefter. Är det detta du kallar bankpropaganda?

Det som möjligen är en öppning är det faktum att vi idag, oavsett klasstillhörighet och var vi befinner oss på Jakobs stege, är hotade av en kollaps av hela vår civilisation. Den kommer troligen att drabba alla. Det gäller såväl Ikeas, H&M:s, SEB:s och Swedbanks ägare. Det gäller för alla tunga globala aktörer på marknaden och det gäller för alla de 7 miljarder människor som befolkar vår planet.

Att förhindra en kollaps genom att försöka flytta fram positionerna, där det för tillfället är möjligt, när det gäller ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, är en avsevärt mycket smartare idé, än att i sin strategi förutsätta att kollapsen redan är här och att det bara är att anpassa sig efter detta. Då är risken stor att vi bidrar till att skapa en självuppfyllande profetia och är medskapare till en global katastrof.

Att rädda civilisationen borde vara ett gemensamt projekt som gynnar alla och som måste få den prioritet och det fokus som är nödvändigt för att civilisationen ska gå att rädda. Ett öppet sinnelag är en grundförutsättning för att projektet ska kunna lyckas och där olika lösningar hela tiden måste prövas och omprövas. Då gäller det att inte låsa sig vid ett lösningsförslag, som exempelvis en liberalt orienterad Chicagoplan, utan att hela tiden pröva och ompröva olika idéer och lösningsförslag. Då har vi ändå vissa möjligheter att lyckas.

Källor:

IMF Working Paper
”The Chigagoplan revised” Jaromir Benes och Michael Kumhof, International Monetary Fund.2012.

David Jonstad,  Kollaps, Livet vid civilisationens slut. 2012. Ordfront.