Vad kan vi lära av historien? Om helhetslösningar och visioner

Vi lever i en historielös tid

Utan ett historiskt perspektiv på vår samtid är det svårt att hitta trender och megatrender. Då blir det svårt att förstå vår samtid och det blir än svårare att dra några rimliga slutsatser om framtiden. Om framtiden vet vi INTET. Det är det ända vi med bestämdhet kan säga om den.

Om vår historielöshet. Se vidare denna länk: https://rogerdahl.wordpress.com/2012/12/27/var-tid-kannetecknas-av-historieloshet/

För att få en bild av den socialdemokrati som påverkat mig under årens lopp hänvisar jag till detta blogginlägg. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/06/s-och-folkrorelsernas-roll-igar-idag-imorgon/

Vi lever i en historielös tid

Utan ett historiskt perspektiv på vår samtid är det svårt att hitta trender och megatrender. Då blir det svårt att förstå vår samtid och det blir än svårare att dra några rimliga slutsatser om framtiden. Om framtiden vet vi INTET. Det är det ända vi med bestämdhet kan säga om den.

Om vår historielöshet. Se vidare denna länk: https://rogerdahl.wordpress.com/2012/12/27/var-tid-kannetecknas-av-historieloshet/

För att få en bild av den socialdemokrati som påverkat mig under årens lopp hänvisar jag till detta blogginlägg. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/06/s-och-folkrorelsernas-roll-igar-idag-imorgon/

Ingen av dessa referenser är nödvändiga för att förstå detta blogginlägg. Däremot är det nödvändigt mer grundläggande kunskaper om Georgism.

http://www.landskatt.se/georgismen-i-foumlrharingllande-till-andra-ideologier.html

och Marxism: http://sv.wikipedia.org/wiki/Marxism

Trots vår historielöshet måste samtiden ha en idé om hur ett framtida samhälle ska se ut när vi idag ska planera och implementera samhällsnyttigheter som ska ha bäring många år framåt.  Hur kommer den demografiska situationen se ut exempelvis år 2025? Hur kommer vår omvärld att gestalta sig? Vilka åtgärder krävs av vårt samhälle idag, för att möta de utmaninar som vi kan skymta i horisonen?

Utbildning idag är dels till för att klara av de akuta behov som samhället just nu har.  Men när vi ska ha en utbildningspolitik som tar sikte på de som idag börjar förskolan, måste vi ha en vision om det framtida samhället, vilket vi vill eller inte.

Hur tror vi eller snarare vill vi att samhället ska se ut år 2025?

I brist på några bärande visioner om en framtida värld använder vi oss av trendanalyser och trendframskrivningar. Det innebär helt enkelt att vi ser hur utvecklingen har gestaltat sig från år x- bakåt i tiden, och konstaterar att om nuvarande trend håller i sig, så kommer situationen att blir si eller så exempelvis 2025. Med hjälp av denna trendanalys kan vi sedan föra ett politiskt resonemang om vilka åtgärder som behöver sättas in för att svara mot framtida krav. De medel vi sätter in blir själva den politiska diskussionen. Någon målformulering är det sällan fråga om. Härigenom blir hela den politiska debatten synnerligen teknisk och kan kännas likriktad för alla som inte är så överdrivet politiskt aktiva.  Politikerna låter likadant. Det ända de verkar vara intresserad av är att höja deras löner så mycket som möjligt, är en vanlig uppfattning jag hör omkring mig.

Visioner och helhetstänkande

Politik har därmed i mycket hög grad reducerats till ren tjänsteutövning. Det gäller att var proffs inom sitt område. Vilket politiskt parti kan uppvisa största trovärdigheten att hitta medel för att tillfredsställa NUET och FRAMTIDEN.  Politiska partier samlas i mitten och vill alla framstå om realistiska verklighetsförankrade. I denna atmosfär finns i allt mindre utsträckning plats för djärva och kreativa visionära lösningar. De sorteras snabbt bort som orealistiska drömmar som inte har med den politiska verkligheten att göra.

Många – inte minst unga – känner att politiken saknar en bärande dimension idag. Vad har vi för drömmar och visioner om en bättre framtida värld? I brist på denna framtidsvision blir framtidsdebatten mest en skrämmande bild som pekar ut kommande ekonomiska, sociala och ekologiska kriser. Vem vill i ett sådant läge reflektera och ha idéer om framtiden. Drömmarna blir mardrömmar som vi så snabbt som möjligt vill ta oss ur.

Det var av de här orsakerna jag gick med i gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld”.  Förutom alla dagsaktuella frågor som sveper förbi finns det dessutom ett mer sammanhållet samtal som bygger på något så varit så omodernt som ett försöka till ett helhetstänkande. Men nu blåser det nya vindar.

Den vanliga bilden idag är att den media bilden skapar människor som ser träd, på, träd, på träd – men utan sammanhang och försök till helhetstänkande blir det aldrig någon skog av alla våra träd. Eller som Göran Greider uttrycker sig i Metro: ” Vi ser rum för rum –inte den lutande byggnaden. http://www.metro.se/kolumner/vi-ser-rum-for-rum-inte-den-lutande-byggnaden/EVHmag!43NmZ2Wio59I/

Vår tids ödesfråga

Idag börjar allt fler komma till insikt att det inte räcker med finputningar av vårt nuvarande ekonomiska system. Det krävs ett helt nytt tänkande som tar fasta på att en fortsatt exponentiell tillväxt på en ändlig planet inte är långsiktigt hållbar.  Det behövs något nytt.

Vår tids ödesfråga diskuteras i Davos i år 2013. Det kan vi även göra på hemmaplan. Om vi känner för det. http://www.stockholmresilience.org/21/research/research-news/1-31-2013-resilient-days-in-davos.html

Johan Rockström http://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Rockstr%C3%B6m

och Anders Wijkman http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Wijkman

är två förgrundsfigurer på den svenska arenan.  Behovet av en långsiktigt ekonomisk, social och ekologisk hållbar värld framstår som allt mer skriande.

Lester Brown myntade begreppet en långsiktigt hållbar utveckling: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._Brown.

Boken Plan B – rädda civilisationen skrevs av Lester Brown. Boken går att ladda ner gratis. http://www.svenskaplanb.se/PB4.html

Här några bra ingångar om vi vill skaffa oss baskunskaper in ämnet.

Vi kan fråga oss varför inte denna helt avgörande fråga för mänskligheten inte samtalas mer om i olika media. Varför är det så tyst bland politiker? Är det inte en fråga att vinna val på?

Jag har vid ett flertal tillfällen försökt väcka frågan i gruppen ”En ekonomi för en bättre värld”. Responsen har varit lite sådär. Vad beror det på att vi som är med i gruppen med syfte att hitta lösningar för en bättre värld inte är mer engagerade när det kommer till att vara med och medskapa långsiktig hållbarhet? Är det för att hållbarhet inte förknippas med ekonomi. Hållbarhet får vi tala om i andra forum. Här talar vi ekonomi!

Men för att det ska blir något resultat i hållbarhetsfrågan måste vi se den samordnat. Alla tre dimensionerna måste inkluderas – ekonomisk, social och ekologisk. Annars blir det bara lite filande och filande på ytan. En av orsakerna är att var och en har nog med sitt. Var och en har sin hjärtefråga som vi gärna vill driva och få med oss anhängare till. Den viktigaste av dem alla – civilisationens överlevnad – tycks inte vara någon het fråga att samtala om.

Men det finns andra frågor som väcker entusiasm. I denna historielösa tid finns det personer som brinner för historiska storheter och vill lyfta fram dessa.

I gruppen ”ny ekonomi för en bättre värld” – http://www.facebook.com/groups/nyekonomi/  -samtalar vi om hur vi skulle kunna skapa bättre ekonomiska förutsättningar för att i sin tur skapa en bättre värld. En viktig fråga i sammanhanget är: Är ekonomi målet i sig? Om vi bara får ett nytt fräscht ekonomiskt system då löser det andra sig automatiskt.  Om vi inte kan hitta något helt nytt system kan vi ändå vara medskapare till en moderniserad variant av dagens kapitalism. Att dutta med hållbarhet och andra frågor är bara att skymma sikten för den riktigt viktiga frågan. En ny ekonomi.

Finans – skuldkris och vägen ur

I efterdyningarna efter finanskrisen 2008 som har förvärrat den skuldkris vi nu befinner oss i, har finansmarknaderna kommit i fokus. Skulle vi bara få bukt med detta, så har vi åtminstone lyckats med att avvärja hotet mot ytterligare ekonomiska obalanser och därmed omfattande sociala problem. Världssamfundet har därför gett fokus på denna fråga.  Nu gäller det att få hjulen att snurra och få fart på ekonomin och jobben. Med hjälp av kvantitativa lättnader och andra stimulanser och lån från FED och ECB försöker USA och Europa få fart på ekonomin och jobben. http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/fakta-sa-fungerar-kvantitativa-lattnader_7012767.svd

Tanken är att genom att stoppa in mer pengar i systemet så ska detta stimulera den finansiella sektorn som i sin tur ska stimulera den reala ekonomin skapa tillväxt och jobb. Om produktionen ökar så skapas nya jobb. När människor är i arbete skapas även utrymme för mer konsumtion, som i sin tur ger upphov till fler jobb inom konsumtionssektorn. Den goda spiralen har påbörjats.

Men det finns kritiker som hävdar att det inte kan vara rimligt sätt att komma ut skuldkrisen genom att FED och ECB ytterligare skuldsätter skattebetalarna för att bli av med skuldberget. Det känns lite bakvänt.  Var går gränsen för hur skuldtyngd ett land kan bli utan att det medför alltför stora risker. Det vi nu gör är även att vi lånar av framtiden folk för att bli av med de akuta problem som vi just nu befinner oss i.

Det finns även en växande kritik mot att bankernas aktieägare ska hållas skadelösa, trots att det just var bankerna som satte oss i den prekära situation som vi ännu inte har tagit oss ur.

Många menar också att det hittills har gjorts alldeles för lite för att staga upp bankerna och de finansiella marknaderna.

En av de frågor som behandlats är bankernas möjlighet att skapa pengar. När vi tar lån har bankerna möjlighet att skapa nya pengar om det inte finns matchande pengar systemet. På så vis kan bankerna skapa pengar och låna ut dessa med en alltför låg kapitaltäckning. Detta fungerar utmärkt så länge som det är uppgångar på aktiemarknader och bostadsmarknader. Vid en inbromsning eller kris som 2008 får denna modell rent katastrofala följder. Bankerna som levt mycket gott under hela uppgångsfasen, drabbas nu av stora problem. Men på grund av koncentrationsgraden inom banksektorn har de blivit för stora för att de ska kunna gå i konkurs, – to big to fail – utan att det får oerhörda konsekvenser för hela ekonomin. Ett faktum som inte minst Lehman Brothers konkurs visade.  Risken för total härdsmälta har gjort att staten går in och räddar bankerna och socialiserar skulden. Med denna vetskap kan bankernas aktieägare ta mycket stora risker, och därmed göra mycket stora vinster, utan att drabbas av de konsekvenser som följer vid en nedgång.

Olika förslag har varit uppe på tappen för att stabilisera systemet. Den mainsteam-orienterade lösningen är att bankerna ska tvingas att öka skuldtäckningen. Andra förslag är att bankerna helt enkelt inte ska kunna få låna ut pengar utan att ha motsvarande total kapitaltäckning. Detta förslag skulle förändra hela vårt banksystem dramatiskt. Ytterligare förslag har varit att separera bankernas kärnverksamhet från den mer spekulativa tradingverksamheten.

Andrea Cervenka skriver i SvD om var är tråkbanken och hänvisar till Kjell Olof Feldt:

”Vad är lösningen? Efter 30-talskraschen i USA förlorade finansindustrin all sin glamour. Det efterföljande halvseklet blev bankpalatsen ett sömnigt tillhåll för riskaverta pärmbärare med medelmåttiga löner. Som av en händelse sammanföll detta med en period som innebar makalösa ekonomiska framsteg för de flesta amerikaner. Internationellt har pendeln redan slagit tillbaka kraftigt. En hel bransch letar efter en ny identitet. Även i Sverige är kanske cirkeln på väg att slutas. För en tid sedan skrev Kjell-Olof Feldt en debattartikel där han uppmanade socialdemokraterna att skaffa sig en bankpolitik och att ”ta parti för den gamla tråkbanken”. Frågan är om någon lyssnar den här gången. ”

Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/var-ar-trakbanken_7696104.svd

IMF har plötsligt blivit en Arena för nytänkande. Under rubriken ”Överhängande risk för ny finanskris” skriver Dagens Arena:

”Han har fått företagsledare att prata om riskerna med växande klyftor och vänsterfolk att lusläsa IMF:s rapporter. Dagens Arena har träffat IMF-ekonomen Michael Kumhof, som vill reformera det finansiella systemet i grunden.

För ett par år sedan rörde han om i den ekonomiska debatten genom att visa på kopplingen mellan ojämlikhet, skuldsättning och kriser. Han och kollegan Romain Rancière kunde konstatera att finanskrisen 2008 till stor del hade sin grund i de senaste tre decenniernas växande klyftor.

– Ojämlikheten var inte strået som bröt kamelens rygg, men de växande inkomstskillnaderna gjorde att det bara behövdes ett halmstrå.

Majoriteten i USA såg sina inkomster stagnera, och lånade mer och mer pengar av de i toppen som blev rikare. Skuldberget växte, liksom den avreglerade finanssektorn som förmedlade pengarna. Systemet blev mer och mer instabilt, och till slut brakade allt ihop.” http://www.dagensarena.se/innehall/overhangande-risk-for-ny-finanskris/

Klimat – och ekologisk kris

Intresset för hela den ekonomiska instabiliteten har hittills skymt en samordnad syn på hela hållbarhetsbegreppet sedan det misslyckade mötet i Köpenhamn.  Rio + 20 och mötet i Doha har varit allt annat än framgångssagor.

Det verkar som världssamfundet resonerar på följande sätt:

Lyckas vi inte med att få igång ekonomin blir det heller ingen arbetsro för att ta tag i klimatfrågan och andra ekologiska hotbilder. När vi väl får hjulen att snurra, produktionen och konsumtionen tar fart då, kan vi ta tag i klimat – och ekologiska utmaningar mer fokuserat.

Men när homo sapiens till slut börjar ta tag i dessa utmaningar så inser vi att just de botemedel som använts för att rädda oss från de akuta lågkonjunkturerna istället leder till att vi påskyndar ekologiska och klimatmässiga katastrofer. Ökad produktion och konsumtion av allt möjligt istället för mer riktad produktion och konsumtion till verksamhet som är långsiktigt hållbar. Här ligger vår art stora utmaning idag. Vi måste hitta lösningar för att få ihop alla tre dimensionerna; ekonomisk, social och ekologisk på samma gång. Det går inte att arbeta sekventiellt med dessa.

Detta synsätt – det sekventiella – har hittills i hög grad präglat vårt samtal i gruppen: ”En ny ekonomi för en bättre värld”. Då kommer vi osökt in på två undantag som bekräftar regeln Georgism och Marxism. Mer om detta i nästa inlägg.

Annons

Cervenka: Tillväxten – en jobbig tvångströja

Krönika Andreas Cervenka

Finansmarknadens existensberättigande bygger på förmågan att sätta priser på varor och värdera risker. Tyvärr vilar hela världsekonomin på en tyst överenskommelse om motsatsen: den största risken av alla måste ignoreras till vilket pris som helst.

2 december 2012 kl 09:41 , uppdaterad: 2 december 2012 kl 21:33

Ekonomi. Bara ordet får vissa människor att börja bläddra i förra sommarens tv-bilagor eller längta till kvällens genomläsning av 1982 års telefonkatalog. När det egentligen är ett ämne värdigt en Hollywood-thriller. Läs vidare:

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/den-stora-tvangstrojan_7714530.svd

 

Vinst i välfärden leder inte till mer valfrihet

Valfrihet i välfärden är mycket skenbar! Och att vinst bidrar till valfrihet är direkt felaktigt. Vad är det då, som driver alliansen och den socialdemokratiska ledningen mot lösningar som är direkt kontraproduktiva mot de uttalade målet valfrihet? Inte är det opinionen, där endast 3 procent enligt Demoskop föredrar en vinstdriven huvudman.

Vad är det som driver alliansen och den socialdemokratiska ledningen mot lösningar som är direkt kontraproduktiva mot det uttalade målet valfrihet? Inte är det opinionen, där endast 3 procent enligt Demoskop föredrar en vinstdriven huvudman. Frågan ställdes av en Facebookvän i gruppen se länk: BORT MED VINST, skattefiffel & bonusar i välfärden – vård, skola apotek ..  http://www.facebook.com/groups/239512796118586/

. Se vidare: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vinst-inte-liktydigt-med-valfrihet_7758730.svd

Ja det kan man fråga sig. Vilja motiv som driver alliansen vet jag inte, men här är några motiv som nog antagligen driver S.

Det är nog inte själva sakfrågan som är så intressant. Helst skulle nog S vilja att frågan skulle tonas ner lite i debatten. Den pekar på att det finns en mycket stark polarisering inom S. Sådana frågor är inte en partilednings önskefrågor att sätta fokus på. Tvärtom.

För att fortsätta ha stöd från Svenskt Näringsliv är det nog inte så bra för S att driva allt för långt från Urban Bäckströms och Svenskt Näringslivs åsikter i frågan.

Då blir S ”mjukislinje” i välfärdsfrågan den bästa kompromisslösningen. S har i urminnes tider försökt att lägga sig mellan två extrema positioner och därigenom visat kompromissvilja, ansvarskänsla och regeringsduglighet.

Med Stefan Löfven – fostrad inom industrifacket – lär den gyllene medelvägens kompromisspolitik i än högre grad bli det naturliga valet.

Då går det ju inte att säga nej. Då blir ju inte S något parti för ”mittens rike”.

S ser också att V:s principfasta linje i frågan inte ger någon större utdelning i väljarsympatisörer. Vad kan det bero på att V inte får större stöd än nu? Det kan knappast vara beroende på att de för en hållningslös politik i hur organisation av välfärden ska hanteras. Då verkar det inte vara någon valvinnande fråga för S 2014.

Bättre hålla sig till den gyllene medelvägens politik. Det finns politiska risker med denna förda politik för S. När alliansen och S verkar så snarlika att det behövs ett förstoringsglas för att skilja på dem, blir SD det enda parti som sticker ut och rakryggat vågar stå för en politik som inte kompromissas bort.

Stefan Nordqvist skaparen av Facebookgruppen ” Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna

Stefan Nordqvist skapade Facebookgruppen ” Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!”. I skrivande stund har gruppen 886 medlemmar. Stefan har gjort ett föredömligt arbete att själv lyfta fram konsekvenserna av alliansens politik och hur den drabbar de sämst ställda i samhället. Han har även varit med och stimulerat andra till att medverka till att föra ett konstruktivt samtal. På samma tema men med lite olika infallsvinklar visar Stefan på hur hårt alliansens politik slår mot de svagaste i samhället. Här är ett exempel. Stefan skriver July 20 at 7:04am:

‎”1993 skriver Fredrik Reinfeldt i sin bok ” Det sovande folket”. ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.” Han har under sin regeringstid kommit väldigt långt i att förverkliga denna vision . Sverige är det land i i hela OECD området där klyftor ökar mest . Sjuka och arbetslösa förnedras på ett allt brutalare vis, ungdomar utsätt för systematiskt kränkningar på den nya låglönearbetsmarknaden. Och detta drabbar en väldigt stor andel av de barn som nu växer fram . I Malmö växer 1/3 av alla barn upp i barnfattigdom.

Genom de privatiseringar och avregleringar i en omfattning inga andra jämförbara länder kan mäta sig med, har man lyckats omvandla allmänna medel till privata vinster för riskkapitalister och andra lycksökare, samtidig som skola, vård och omsorg numera bidrar till ett starkt skiktat samhälle på olika vis . Vilket speciellt drabbar kvinnor, eftersom de traditionell kvinnodominerande offentliga sektor varit slagpåse, med sänkta löner och sämre arbetsförhållanden som resultat . Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar . Ensamstående mammor i traditionella kvinnoyrken får att allt svårare att försörja sin familj.

Vi får gå hundra år tillbaks tiden, för att hitta en liknade arbetsmarknad i Sverige med tjänstefolk, en mycket skapt uppdelning av överklass och underklass. Min morfar svalt som barn, nu tvingas mina barnbarn växa upp i barnfattigdom eftersom deras föräldrar unga och utnyttjas på arbetsmarknaden till mycket låga löner.
Det mest skrämmande är det överhuvudtaget varit möjligt att genomföra ett så djupgående systemskifte utan större protester vilket på ett kusligt vis besannat titeln den unga Reinfeldts vision: Det sovande folket! dags att vakna?

Som en kommentar på Stefans inlägg skrev jag July 26 at 11:12am:

Först och främst. Jag håller med Stefan Nordqvisti allt det du säger i detta inlägg och i alla övriga inlägg som du har gjort under lång tid. Du är också mycket välformulerad och sätter fokus på viktiga problem. (För alla er som vill följa vår konversation i gruppen är det bara att gå in på sidan och bli medlem. )Men förr eller senare måste klagandet, hur riktigt och hur välformulerat det än är, gå in i nästa skede. Då måste vi hjälpas åt och börja förstå vad som håller på att ske i världen. Hur hänger saker och ting ihop. Klyftorna i Sverige och i övriga Västvärlden har ökat sedan1980-talet. Det kan vi väl knappast beskylla Schlingmans slughet och Reinfeldts manipulativa rådjursögon för.

Det jag efterlyser hos Stefan Nordqvist, som av hans inlägg att döma verkar vara en klok karl, är att vara med och ta nästa steg, från att uteslutande beskriva nulägets elände till att också vara med och föra samtalet vidare.Alliansen driver en konsekvent linje. Det ska löna sig att arbeta. Därför är jobbskatteavdragen det mest välkomna reformen för stora grupper i samhället. Det är inte så att Alliansen har lurat väljarna som S har försökt påstå under en längre tid.S kommer inte att ta bort jobbskatteavdragen säger Leif Pagrotsky som utreder skatter för S. Hur ska S då har råd med alla de förbättringsidéer som trådarna i detta forum kännetecknas av.Hur kommer S att ställa sig till flera jobbskatteavdrag som alliansen utlovat, när ekonomin så medger? Hur kan vi vara med och påverka den beslutsprocessen?

Att alliansen för en konsekvent borgerlig arbetsorienterad politik politik är ju inte så konstigt. Det är det jag menar. Det ska löna sig att arbeta. Det är en gammal Folkpartistisk slogan som de använde för många år sedan. Denna arbetslinje är alltså inte på något sätt ny. Den är heller inte heller av samma typ som S. För arbetarrörelsen har arbetslinjen varit ”arbete åt alla”. Full sysselsättning har även S haft mycket svårt att skapa under 12 år i regeringsställning innan 2006. För S har arbetslinjen tidigare varit att balansera arbete och fritid. Den arbetslinje som S drivet är därför 8 timmarsdagen, lediga lördagar och fem veckors semester. Allt detta har M varit motståndare till. Nu har S gett upp arbetstidsförkortningen och kämpar på tillsammans med M att vi ska arbeta så många timmar som möjligt för att kunna behålla välfärden.

Om alliansen mot all förmodan skulle sätta igång ett hårt program för att få ner de klyftor i samhället som växt sedan 1980-talet skulle åtminstone jag bli förvånad och inte minst de som röstat borgerligt. Det skulle vara att svika vallöften. Hur kan då du Stefan Nordqvist vara så förvånad?

Det som är mer förvånande är att S nu i stort sett köpt hela alliansens ekonomiska politik. S har med andra ord blivit M. Hur ska S har råd med alla de reformer som efterfrågas i detta forum? Utan pengar blir det ju möjligen bara fagra löften. Är det inte just denna utveckling som är förvånande?

Hur mycket vi än försöker kommer M aldrig att bli några jämlikhetsälskare. Det är bara inte deras grej. Ett ensidigt fokus på alliansen fel , utan att titta på alternativen, menar jag idag i mindre utsträckning än tidigare för samtalet vidare. Det är naturligt att i ett första steg kritiskt granska den av regeringen förda politiken. Nästa naturliga steg blir att försöka hjälpas åt att formulera alternativ.

Min politiska hemvist är S på Södermalm. ”

Som svar på min kommentar skrev Stefan July 22 at 12:15pm:

”Roger jag har läst ditt inlägg med stort intresse. Jag välkomnar debatten och tycker du sätter fingret på flera viktiga frågor. Jag håller även helt med dig att det är dags för ett nästa steg. Jag skall svara mer utförligt när jag grunnat färdigt på det. Nu vill jag bara säga tack!”

Sedan skriver Stefan ett öppet brev till mig och alla andra som bidrar till samtalet i Facebook-guppen :

”Öppet brev till Roger och alla andra i gruppen som vill bidra!Roger jag håller med i allt du skriver. Jag har även läst din blogg och tycker du ger en väldigt bred och övertygande analys av bakgrunden. Men jag vill förtydliga mig på en punkt. Jag är inte ett dugg förvånad över att borgerligheten för en i grunden nyliberal politik i syfte att underminera det som finns kvar av välfärdssamhället. Dessvärre är jag heller inte så förvånad men däremot sedan länge jävligt besviken på att socialdemokratin även bidragit till denna utveckling och inte lyckas formulera en alternativ politik. Vad som däremot gör mig bestört och ledsen är att trots de flesta faktiskt inte vill ha en samhällsutveckling med ökande klyftor så är allt för få är beredda att försöka göra något åt det. Mitt intryck är att väldigt många idag är oroliga och rädda för att säga från när arbetskamrater, vänner, bar , eller grannar drabbas. Ingen orkar tänka på vad som kan hända utan vill leva kvar i sin lilla bubbla med fredagsmys, semesterresor, heminredning och shopping. Det var därför jag startade denna sida och därför jag blir väldigt glad över ditt engagemang och vilja till diskussion, Roger. Låt oss tillsammans försöka formulera svaren på de mycket viktiga frågor du ställer !Liksom dig är jag rädd för att ett regeringsskifte inte kommer innebära de avgörande förändringar vi kämpar för I Danmark har socialdemokraterna när de äntligen efter 10 år lyckats ta makten försökt genomföra en arbetslinje i stil med den svenska. Du har rätt i att det historiskt finns en kluvenhet och dubbla roller inom socialdemokraterna i och med kompromissen att acceptera marknadskrafternas nödvändigheter för att skapa ett välstånd, och att både vara samhällsbärare och ha en vision om et annat. bättre samhälle För Wigforss, Erlander eller Palme var socialism något annat ( som du tar upp i din blogg) än ägarförhållanden utan snarare, att se till att fördelningen av resurserna kunde styras för att bygga ett mer rättvist humant samhälle. De var aldrig beredda att åsidosätta socialdemokraternas mest grundläggande värdefrågor om jämlikhet och solidaritet. De uttryckte gång efter annan att vi måste behandla de svagaste i samhället med värdighet och respekt .

Om socialdemokraterna inte tydligare tar ställning mot de ökande klyftorna, tar strid mot den kränkande behandlingen av svagare grupper, eller sätta stop för den fortsatta nedmonteringen av välfärden samt privatiseringen viktiga samhällssektorer i syfte att skapa vinst till ägarna istället för att erbjuda bra service, tycker jag inte de längre för en socialdemokratisk politik.

Du har dessvärre nog helt rätt i att nästa val förmodligen kommer att handla om att tillfredsställa medelklassen som representerar de strategiskt viktiga mittenväljarna. Men vi som delar grundvärderingar om solidaritet, jämställdhet och jämlikhet före vinstintressen måste göra allt vi kan för att inte låta dem komma undan med detta. Vi behöver en annan politik, inte en ny regering som fortsätter på den inslagna vägenVad som gör mig förvånad och bestört är att denna utveckling inte väcker starkare motstånd ute i samhället . En övervägande majoritet av Sveriges befolkning är enligt flera undersökningar mot de ökande klyftorna privatiseringarna och vinstuttagen från omsorg och skola. Det borde väcka en folkstorm som tvingade parterna att backa.Roger jag tror tyvärr du pekar på ett stort problem med att de flesta av oss faktiskt fått det materiellt bättre och är nöjda med det, genom jobbskatteavdragen . Det som skrämmer mig är att inte fler visar civilkurage eller heder att gå ut och protestera över att detta skett på sjuka, arbetslösa eller andra svaga grupper bekostnad. Har de till den grad lyckas köpa våra samveten med några tusenlappar mer i plånboken? Jag skäms! Detta är även den borgliga visionen över vad politik skall handla om, egenintresse och egoism. Jag tror vi måste försöka väcka det patos Olof Palme alltid uttryckte . Politik är att vilja kämpa för det vi tror på, inte att just jag själv skall få mer i plånboken.

När jag började engagera mig här och i solrosupproret fick jag ofta reaktionen, att det var märkligt eller beundransvärt eftersom jag som frisk och arbetande välborgad medelålders man ( därtill etnisk svensk Reinfeldts främsta målgrupp) faktiskt inte själv var drabbad. Men jag är drabbas av min omgivning, av ett allt hårdare samhälle,med mindre tillit och ökat våld . Jag är lärare och ser väldigt tydligt hur det drabbar mina elever. Mina barn drabbas och får inte rimlig förutsättning att etablera sig , mitt barnbarn tvingas växa upp i barnfattigdom liksom 1/3 av Malmös barn . Vi är alla drabbade! Och jag skulle skämmas över mig själv om jag ansåg att det de sjuka eller arbetslösa , som har det tillräckligt tufft som det är , skulle utlämnas till att helt själva försöka före kampen mot den brutala behandling de utsätts för, vilket i stor utsträckning varit fallet hitintills.Jag tror den främsta uppgiften för vår grupp att få människor att få upp ögonen för vilka konsekvenser den borgliga politiken (oavsett om den förs av borgliga partier eller andra) innebär i syfte att bidra till väcka en bred opinion som förmår väcka det ”sovande folket”. Jag hade hoppats att den här gruppen skulle kunna bli större för att vi skulle kunna agera med tyngd. Jag har försökt skriva till kända opinionsledare som jag vet egentlig stödjer vår sak för att hjälp oss vi nå ut, men sällan ens fått något svar. Jag har skickat flera debattinlägg i Aftonbladet men blivit refuserad , men lyckas få fler medlemmar genom skriva kommentarer i olika forum. Men jag är helt övertygad om att enda sättet vi kan gå vidare är att fler börjar göra precis det du gör Roger ,vara aktiva och bidra. Låt oss försätta tillsammans diskutera, skriva inlägg , värva fler för att på allvar kunna bli en röst i det offentliga samtalet . Så ta gärna ytterligare ett varv bland era vänner för att få med fler. Jag vet inte hur det skall gå till, men jag vet helt säkert att om vi inte gör vad vi kan har vi snart förverkat våra möjligheter! Vi måste hitta ett sätt att kraftfullt säga ifrån nu! ”Jag har sedan jag gick i avtalspension i mars 2011 från Swedbank funderat på varför jag lägger ner så mycket tid och engagemang på politisk verksamhet inom S, bloggande och delta i Facebookgrupper.  Det är ingen lönsam verksamhet. Jag tjänar inte en krona på mitt engagemang. Dessutom kommer jag personligen inte att tjäna något på ett politiskt byte.

När jag om några år går i pension kommer jag inte tillhöra fattigpensionärernas skara, en grupp som borde satsas extra på av jämlikhetsskäl. Jag kan egentligen inte hitta något på det privatekonomiska området som skulle ge mig något klirr i kassan vid ett regeringsskifte. Vad är det då som driver mig?

Varför ägnar jag inte ännu mer tid åt trädgårdsarbete ute på mitt fritidshus, eller ser till att livet blir som en dans genom att odla mitt intresse för argentinsk tango, foxtrot, bugg, Lindy Hop och polskor. Jag har både nya och gamla vänner som jag tycker att det är mycket kul att umgås med. Vi går i skogen och plockar svamp, badar och dansar. Det är svårt att inte tycka om livet när livet har så mycket kul att bjuda på.

Kanske är svaret:

Helen Keller skriv mer.
Svaret är kanske det som Stefan skriver:

”Men jag är helt övertygad om att enda sättet vi kan gå vidare är att fler börjar göra precis det du gör Roger ,vara aktiva och bidra. Låt oss försätta tillsammans diskutera, skriva inlägg , värva fler för att på allvar kunna bli en röst i det offentliga samtalet . Så ta gärna ytterligare ett varv bland era vänner för att få med fler. Jag vet inte hur det skall gå till, men jag vet helt säkert att om vi inte gör vad vi kan har vi snart förverkat våra möjligheter! Vi måste hitta ett sätt att kraftfullt säga ifrån nu! ”

för att skriva en bok om Globaliseringen. Även om jag får den utgiven kommer det med all säkerhet inte bli någon kioskvältare. Det är ingen deckare och jag är inte känd person som Leif GW Persson eller Jan Guillou. Tvärtom ser det ut att jag får betala för att få den utgiven. Då gäller det att få stipendier.

Det skulle vara avsevärt mycket mer lönsamt för mig att ägna mig åt massage verksamhet i mitt företag  Synergy Creation. Jag skulle även kunna köra extra taxi för att förbättra mig ekonomi. Men jag väljer att leva på 65 procent av min tidigare lön och få göra saker jag verkligen brinner för.

Från åtgärder till arbete åt alla

Arbete åt alla

Begreppet full sysselsättning har varit en hörnsten i arbetarrörelsens uppbyggnad av välfärdsstaten i Sverige. Idag säger sig alla partier efterstäva full sysselsättning, men i praktiken fortsätter arbetslösheten ligga på en mycket hög nivå och det har den gjort sedan början av 1990-talet. Under denna tid har nedskärningarna inom offentlig sektor varit uppseendeväckande.

”Efter nedskärningarna inom offentlig sektor på 1990-talet har politiker av alla färger lovat och utfärdat stödpaket till vård, skola och omsorg. Men en kartläggning som tidningen Kommunalarbetaren gjort visar att 35.000 färre jobbar i just vård, skola eller omsorg nu jämfört med 1990. Samtidigt har befolkningen i arbetsför ålder vuxit med en halv miljon. ” Källa: http://www.dn.se/ekonomi/35000-valfardsjobb-forsvunna, Publicerad 2011-03-02 21:09

Vård skola och omsorg är mycket arbetsintensiv verksamhet. Om man inför robotar inom industrin går det bra att minska antalet personer utan att det behöver innebära sämre kvalitet. All verksamhetsutveckling utgår från industrins perspektiv. Men hur är det inom vård, skola och omsorg? Går det att effektivisera verksamheten så att det går att spara in på personal – 35.000, samtidigt som en Sveriges befolkning ökat med en halv miljon – utan att behöva tumma på kvalitén? Svaret borde vara givet.

Avskaffa arbetslösheten

Begreppet arbetslös borde tas bort. Då slapp vi också fas 3 och andra ”åtgärder”. Istället för att vara arbetslös skulle alla kunna delta i samhällstjänst av olika slag, beroende på vad samhället har behov av. Samhällsarbetarens status måste höjas. Det finns stora behov och dessa behov måste fyllas med människor. Så skapar samhället arbete istället för att truga på näringslivet människor som det inte finns behov av utan att sänka kostnaderna med diverse ”åtgärder”.  Dessa åtgärder gynnar vissa områden av näringslivet och missgynnar därigenom andra. Det skapar på onödigt sätt en snedvriden konkurrens.Det finns ett stort behov av välutbildad akademisk personal inom den gemensamma sektorn. Men det finns också ett behov av personal som kan skaffa sig kunskaper på andra sätt än att gå den akademiska bana. Det behövs människor med olika kompetenser för att bygga det nya samhället.

Kunskapssamhällets behov av samhällsarbetare

Vi talar idag gärna om att vi lever i ett kunskapssamhälle. För att klara oss i den globala konkurrensen gäller det att vara med i jakten efter att vara i spjutspetsen av kunskapssamhället. Det är så vi ska rädda jobben och välfärden.
Om Sverige förlorar detta race kommer det att bära utför för konungariket Sverige.
Vi behöver forskare, civilingenjörer, ekonomer, jurister, IT-experter, verksamhetsutvecklare kommunikationsexperter, mediamänniskor och projektledare.

Men även ett kunskapssamhälle behöver andra grupper för att det ska kunna fungera. Ett samhälle skulle fullständigt braka samman om vi bara hade dessa grupper av  ”kunskapsarbetare”. Vi behöver olika grupper av människor för att samhället ska fungera på ett hållbart sätt.

Att vara ute i arbetslivet och arbeta med, av samhället, prioriterade områden, gör att vi gör en bra insats för samhället och känner oss även nyttiga som samhällsindivider. Och, det går även mycket väl att kombinera lärlingsanställningar inom samhällstjänst, med att vi deltar någon eller några dagar i veckan i utbildning av olika slag.

Det kommer alltid finnas mer behov i samhället att tillfredsställa än vad det finns människor för att utföra dessa arbetsuppgifter. Därför är arbetslöshet ett rent feltänk. Det är denna självklara sanning som ligger bakom arbetarrörelsens krav om full sysselsättning. Arbete åt alla är inte bara ett sätt att få alla att känna sig delaktiga i samhällsbygget och få känna sig behövd. Lika viktigt är det att samhället använder resurserna på ett sätt som skapar ett bättre samhälle för alla oss som bor här. Då skapar vi även resurser till att ha råd med att ligga i spjutspetsen inom FoU och kunskapsintensiv verksamhet.

Att låta stora grupper människor stå utanför den ordinarie arbetsmarknaden och istället plocka in dem i diverse ”åtgärder” är ett direkt resursslöseri och skapar dessutom ett vi och dom tänkande. Vi inom den ordinarie arbetsmarknaden och de andra som står utanför som hankar sig fram på bidrag och/eller olika ”åtgärder”.

Behov av samhällsarbetare som inte behöver vara akademiker

Det finns stora behov av personer som inte har akademisk utbildning när det nya samhället ska byggas. Att gå in i förskolan och i skolan och hjälpa till på raster och i klassrummen. Inom sjukvården, åldringsvården, på fritidshem och ungdomsgårdar, i bibliotek, på idrottsanläggningar och simhallar. Det behövs människor inom drift och underhåll av olika samhällsfunktioner. Listan kan bli lång.

Samhällsarbetarna är med i samhället och skapar en anda att vi bryr oss om varandra. De kommer att fungera som ett socialt kitt och bidrar till att skapa ett socialt hållbart samhälle.

I samband med en omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle, kommer det behövas många som är med och bygger upp detta. Ett samhälle med bättre motståndskraft måste se till att närodlad föda odlas och att hållbarheten utvecklas. Här finns det även stora möjligheter att delta i samhällstjänst.

Samhällsarbeten ska vara som vilket jobb som helst och ha samma sociala trygghetssystem som ”vanliga jobb”. Begreppet ”vanliga jobb” kommer även att bli onödigt eftersom det bara finns jobb som syftar till att förbättra samhället.

A- kassan blir onödig eftersom man inte kommer att vara arbetslös. Fackföreningarna måste moderniseras efter det nya samhället som inte har några arbetslösa. Högutbildade som inte kan få jobb inom sitt kompetensområde måste ta ett annat jobb som samhället har behov av.

När man inte längre behövs på ett ställe är det samhällets ansvar tillsammans med den enskilde att se till att hitta nya passande jobb. Matchningen kommer att vara lika viktig som nu. Rätt hen på rätt plats. Det är varje individs ansvar att ta det arbete som samhället behöver.

Lönen kan variera med vilken typ av arbete som utförs. Samhällsarbeten kan även ses som en slags skola. Att lära för livet är inte något vi enbart gör på skolbänken. Genom att arbeta lär man sig andra saker som man inte kan lära sig i skolan. Men även teoretisk utbildning kan mycket väl ingå i samhällstjänsten.

Främsta målgrupp är alla unga som inte vill bli akademiker och som idag får svårt att skaffa sig ett jobb. När man är ny får man räkna med en lärlingslön innan man lärt sig arbetet. Det gäller även för vuxna som är med i samhällsarbetet.

Det här förslaget kommer naturligtvis att kosta pengar för samhället. För att finansiera detta kan vi plocka bort alla vinstdrivande företag från vård, skola och omsorg. Dessutom kostar det ändå pengar att förtidspensionera, eller hitta på diverse pseudoverksamhet och ”åtgärder” för att sysselsätta människor, som exempelvis fas 3.

Arbete ska inte vara en förvaring av människor. Arbetet ska utveckla oss som individer och se till att vi blir delaktiga i hela samhällsbyggandet för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.

Sådan är kapitalismen och kapitalism 4.0

Fred Åkerstöm sjöng för många år sedan: Sådan är kapitalismen. Otack är den armes lön. Det är de rikas paradis med ingen hör en fattigs bön.  http://www.youtube.com/watch?v=OHaN8bCfsyQ

Hur står det till med kapitalismen idag?

Vad menar vi när vi talar om att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle? Den enkla definitionen är just att det är de som äger kapital som äger makten över samhället. I dagens globaliserade värld är det kanske någon promille av jordens befolkning som styr och ställer över människans väl och ve.  Det är gruppen superrika världen över som har blivit rika på diverse olika affärsidéer. De superrika har även skaffat sig en symbiotisk relation med ledande politiker och andra elitgrupper vilket gör att de de verkliga globala maktens spelare kan har skaffat sig ett mycket väl fungerande skyddsnät mot ur deras perspektiv obehagliga  opinionsyttringar.

De tjänar pengar på vapen, petrokemisk industri, möbler, kläder, industrirobotar, energiöverföring, IT/Telecom, läkemedel, som mediemoguler, råvaror av olika slag, äger mark och fastigheter, bygger det samhället behöver, inom välfärdssektorn, inom bank och försäkring, och i placeringar i värdepapper. I ett kapitalistiskt samhälle är det ändamålet som helgar medlen. Därför går det utmärkt att tjäna pengar på narkotikahandel, trafficking och diverse annan kriminell verksamhet. Moral och affärer är inte på något sätt synonyma begrepp. I det finansiella systemet tvättas dessa pengar ”rena” och ingår som en del av det finansiella kapitalet.

Det finansiella och det reella kapitalet lever i ett symbiotiskt förhållande. Det reella kapitalets toppspelare  pumpar hela tiden in pengar i det finansiella kapitalet som ständigt växer och pumpas upp till en jättelik bubbla.

Med jämna mellanrum briserar denna bubbla och skapa partiell förödelse i de delar av världen som drabbas. De finansiella kriserna flyttas runt om i världen. Under finanskrisen 2008 drabbade den själva kapitalismens nuvarande hjärta, de stora bankerna i USA.

Det reella kapitalet är i sin tur beroende av det finansiella kapitalet för att få krediter för att kunna upprätthålla och expandera sin verksamhet. Det visade inte minst den situation som drabbade världen när Lehman Brothers gick omkull september 2008. Hela det finansiella systemet stod still och utan krediter höll hela den västerländska kapitalismen på att braka ihop.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Lehman_Brothers

De superrikas kapital samlas i finanskapitalet tillsammans med våra pensionspengar och fondsparande och har som sitt huvudmål att se till att pengarna växer. Riskjusterad avkastning är målsättningen och själva grundförutsättningen för att kapitalism ska kunna fungera. Utan tillväxt uppstår kriser och kaos i ett kapitalistiskt samhälle. Vi ser det just nu i stora delar av västvärlden. Kapitalismen är i kris talade man om på World Economic Forum i Davos. De mäktiga börjar inse att läget är allt annat än tipptopp med vårt ekonomiska system. Det behövs förändringar. Den stora frågan är om det hjälper med att lappa och laga eller om det behövs en totalrenovering. Eller är det rent av så att kapitalismen har gjort sitt och något nytt ekonomiskt behöver komma i dess ställe?

I ett kapitalistiskt samhälle är det de superrika som bestämmer vilka politiker som är mest lämpliga för tillfället. Om politikerna sköter sig efter uppdragsgivarnas önskemål får de sitta kvar. Om politikerna hotar de kapitalstarkas intressen så blir de avsatta som Allende i Chile. http://sv.wikipedia.org/wiki/Salvador_Allende

Är det då fullständigt meningslöst att rösta? Nej jag tycker inte det. Inom de ramar som kapitalismen sätter upp finns det ett handlingsutrymme för valda politiker att agera. Dessa ramar blir dock allt snävare för närvarande. Den moderna globala kapitalismen har fått ett mycket starkt övertag i förhållande till arbete. Ett faktum som avspeglar sig bland annat i detta:

” Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefsekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz.

Fram växer ett samhälle där de rika stiftar lagar och regler för de rika, med sänkt skatt på kapitalvinster och slapp tillämpning av monopollagar. Där de rikas incitament för att vara med och betala för allmänna behov som sjukvård, skolor och parker är minimalt. Samtidigt som de övriga 99 procenten tvingades vara med och ­betala när topprocentens finansbolag nyligen stod på ruinens brant, och sedan som i en svart parodi fick se hur flera av de ­ansvariga cheferna kunde kvittera ut stora bonusar.

Även i USA växer utanförskapet. 20 procent av ungdomarna är arbetslösa, var sjätte amerikan är fast i dåligt avlönat deltids- eller timarbete trots att de önskar sig heltidsjobb och var sjunde amerikan överlever tack vare matkuponger. Och kanske än värre, den så vackra amerikanska drömmen, den som handlar om att alla ska ha samma chans att lyckas, bleknar allt mer i konturerna. En fattig amerikans, eller till och med en medelklassamerikans, chans att ta sig till toppen har blivit allt mindre.

Hopplösheten ökar, varnar Stiglitz. Revolutionen närmar sig.”  http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd

Nationell politik i Europa

I Europa  samlar sig politikerna  inom en mittenfåra, där skillnaden mellan de olika partierna blir allt svårare att se. Inte ens V uppfattas idag som ett tydligt parti med egen profil. V uppfattas mer som ett stödparti och släpankare till storebror S, än en egen politisk kraft som kan stå på egna ben.

Alternativen till den breda mittenpolitiken utgörs idag istället av  nationalistiska partier i Europa, med en mycket stark aversion mot invandring och EU-projektet.Det stolta globaliseringsprojektet  håller i väst att alltmer förändras till att nationalstarterna ser om sitt eget hus.

EU -anpassning gör att den nationella bestämmanderätten naggas i kanten. Men även utan EU skulle den globala kapitalismen ställa motsvarande krav på nationalstaterna. Se till att skaffa ett företagsekonomiskt bra klimat, annars hittar vi bättre platser på globen att lägga oss. Utan ett bra företagsvänligt klimat blir det även svårt att locka till sig företag från andra länder. Det gäller för politiker att förhålla dig till det.

Särskilt tydligt är utvecklingen inom S som, med historiska erfarenheter, vet att det gäller att anpassa politiken så att näringslivets behov tillfredsställs. Utan ett väl fungerande näringsliv så har vi helt enkelt inte råd med någon välfärdsstat. Det är näringslivets behov som måste vara överbestämmande i ett kapitalistiskt samhälle. Om inte dessa behov tillgodoses, flyttar de till andra platser på jorden som bättre tillmötesgår deras behov. Stannar de ändå kvar i Sverige trots att de inte får det näringslivsvänliga klimat de efterfrågar för att möta den internationella konkurrensen, kommer de mycket knackigt eller helt enkelt gå i putten.

Att tror att man med röstsedeln hjälp ska lyckas med att avskaffa kapitalismen är idag mer illusoriskt än någonsin. Inte kommer kapitalisterna frivilligt avskaffa sig själva? En klok fd fackföreningsman sa förra sommaren 2011 när jag intervjuade honom: Om katten bli biten i svansen: Kommer då katten att sitta kvar och bli uppäten? Frågan är retorisk. I dagens internationella värld kommer naturligtvis företag att flytta sin verksamhet till andra mer gynnsamma delar av världen så fort som möjligt.

Det var bland annat detta som ledande personer inom S förstod, när löntagarfonderna debatterades på 1980-talet. I och med att företag kan välja att ”Go Global” minskar politikernas möjlighet att styra utvecklingen mot mål som ”ökad jämlikhet”  och solidaritet med de svagaste i samhället.

S har sedan länge accepterat att lämna ägarfrågan i fred. Istället gäller det inom de rådande ägarförhållandena skapa en så bra politik som möjligt för de breda grupperna i samhället. Att lägga produktionsmedlen í hela folkets händer har helt enkelt visat sig vara alltför svårt att uppnå. Då har S helt enkelt tagit bort detta från ”Att göra listan”.

Idag går politiken mestadels ut på att skapa förslag som vinner den breda medelklassens gillande. Utan den går det inte att vinna någon regeringsmakt, varken i Sverige eller på någon annan stans i världen. I Sverige har 2/3 delar av Sveriges befolkning fått det bättre ekonomiskt med alliansens politik, jobbskatteavdrag och rot/rut avdrag. En tredjedel har fått betala för att de 2/3-delarna har fått det bättre. Vill vi ha ett mer jämlikt samhälle måste en hel del av de som fått det bättre idag rösta rödgrönt. Men det är inte alls säkert  att detta hjälper. Klyftorna i samhället har ökat sedan 1980-talet och följer en global trend.

Den lilla gruppen superrika, någon promille av jordens befolkning, skulle naturligtvis inte med demokratiska medel kunna styra över resten av befolkningen. Men med hjälp av medelklassen som har samma intressen av att bevara det bestående samhällets grundläggande värden, som äganderätten, valfrihet och att det ska löna sig att arbeta och att äga. Åt de som har,  åt dem som ska vara givet som det står i Bibeln.  

Bevattningsmodellen  – ”dripple down”

Överklassen styr med hjälp medelklassen idag agendan i hela världen. Till sin hjälp finns även militär och den juridiska makten. För att skapa välstånd och bli av med fattigdomen i världen är den konventionella visdomen att acceptera en modell som liknar ett hierarkiskt bevattningssystem. Om vi med statliga och privata medel vattnar, ordentligt i toppen på hierarkin, på de superrika, kommer det att spilla ner till en allt mer välmående global medelklass. I bästa fall räcker det till några vattendroppar till de fattigaste som idag är en miljard människor. Idag överlever många fattiga i USA med hjälp av mattilldelning från den gemensamma kassan och med stöd från frivilliga insatser från ideella organisationer och filantroper.

Vidgade klyftor ses som något mycket välståndsskapande eftersom de superrika skapar jobb år resten av befolkningen. Utan stora klyftor finns det ingen som har råd att investera. Då blir det magert med tillväxt och jobb. Utan tillväxt är det svårt för nationalstaten att behålla den nuvarande välfärdsstaten.

Ojämlikheten motiveras också att stora inkomstskillnader är en morot som som får de duktigaste i ett samhälle att prestera mer. De som tjänar allra mest är samhällets motor enligt det här synsättet, och om de inte får betydligt högre inkomster än de flesta andra så skulle de sluta anstränga sig.

Men bevattningsmodellen stämmer helt enkelt inte. En allt större del av det kapital som de rika eliterna skaffar sig går inte längre till produktiva investeringar för att skapa nya företag och vidareutveckla verksamheten i de stora och medelstora redan befintliga företagen i den reala ekonomin. Hela modellen bygger på detta. Istället ökar den finansiella  transaktionerna dramatiskt. Det bästa sättet att tjäna pengar på verkar vara att tjäna pengar på pengar. Det är bättre än att göra långsiktiga investeringar.

Idag är det många som inser att vi måste börja fördela jordens resurser mer rättvist. Det kan till och med vara en överlevnadsfråga för hela vår civilisation. Stora klyftor skapar såväl social som ekonomisk instabilitet. Men det är lätt att säga tullipanaros men gör den.

Växande klyftor

Hur ska vi hitta en strategi för omfördelning av världens resurser så att världen blir mer jämlik? Det är visserligen så att den rika västvärlden får se sig allt mer ikappsprungna av tillväxtländerna i öst och syd.

Men: Men ser vi mänskligheten i stort pekar den långa trenden mot ökade klyftor. Överallt i världen blir de superrika allt rikare. En välmående medelklass växer upp i snart sagt varje land och en miljard människor lever på svältgränsen.

Den ekonomiska modell som gäller globalt idag är en bevattningsmodell som innebär att man måste vattna på ordentligt i toppen för att det senare ska rinna ner på medelklassen och i bästa fall räcker det till några vattendroppar till de fattigaste.

Vidgade klyftor ses som något mycket välståndsskapande eftersom de superrika skapar jobb åt resten av världens befolkning. Men om det är så att stora klyftor skapa en mer instabil värld och vi istället inser att vi måste skapa en mer långsiktigt hållbar värld. Hållbarheten måste dessutom ses som en helhet. Det gäller att se helheten. Alla tre dimensionerna, social, ekonomisk och ekologisk hållbar. De hänger alla ihop.

Finans och real kapitalism

Det är denna modell som skapar en växande finanskapitalism lever i symbios med den reala ekonomin.

De allt mer superrika som tjänar sina pengar inom en allt mer monopol – eller åtminstone oligopolliknande strukturer inom de transnationella företagen.  I och med produktivitetsutvecklingen ökar avkastningen till ägarna hela tiden. Dessutom belönas en liten grupp i de stora företagen massivt, med extremt höga löner och bonusar. Även övriga grupper inom de framgångsrika företagen belönas och är med och bildar en allt mer välmående global medelklass.

I och med produktivitetsutvecklingen minskar behovet av anställda hela tiden inom de högavkastande transnationella företagen. Därför blir makten och den ekonomiska koncentrationen allt mer fördjupad. De överskott som skapas av de transnationella företagen går i mycket hög utsträckning in i det finansiella kapitalet som hela tiden växer. Dels av egen kraft, dels av ständiga tillskott från de superrika och en välmående medelklass. När det gäller koncentrationen av makt och kapital går utvecklingen verkligen i den riktning som Karl Marx förutsåg på 1800-talet.

Medelklassens avgörande roll tillkommer för att vi ska få en helhetsbild av dagens värld. När koncentrationsgraden fortsätter kommer medelklasen bli allt mer pressad. Det är precis det som sker idag sker.

För att upprätthålla konsumtionsförmågan belånar sig medelklassen alltmer för att hänga med i konsumtionsracet. Härigenom skapas ett allt större och växande skuldberg.

I och med globaliseringen har nationalstaten fått det alltmer motigt att få in tillräckliga intäkter till nationalstaten. Det blir allt svårare att driva in skatter från de rika. Förmögenheter kan idag flyttas med elektronisk hastighet i världen. Den förmögenhetsskatt som vi avskaffade för några år sedan var i praktiken mer eller mindre frivillig. Om företag beskattas hårdare i Sverige än andra länder flyttar de iväg verksamheten till andra, mer lönsamma, delar av världen. Utflyttningen drivs dessutom av att tillväxtmarknaderna idag finns i helt andra områden i världen än i Europa, i öst och syd.

När alltmer högavlönade arbeten försvinner från Europa och produktviten inom de transnationella företagen ökar och färre människor får sin utkomst inom dessa, innebär det att statens skattebaser minskar. När de nya jobb som tillkommer i hög grad är relativt lågavlönade inom servicenäring och den gemensamma sektorn minskar statens intäkter ytterligare.

För att ändå upprätta en nationalstat som medborgarna kräver tvingas även nationalstaten att skuldsätta sig. Det är precis det som idag händer i stora delar av västvärlden. Nationalstaterna ser som sin huvuduppgift att stimulera tillväxten och jobbskapandet med bevattningsmodellen. För detta belånar sig nationalstaterna. Skuldberget växer och nya pengar skapas för att stimulera ekonomin utifrån bevattningsmodellen.

Nationalstaten har dessutom gått in och tagit på sig de skulder som stora banker först sig i när de kommit på obestånd. Socialisera förlusterna och låt bankernas ägare stå för vinsterna. Resultatet av detta blir att nationalstaternas ekonomier blir allt mer söndertrasade.

Vad kan göras?

När vi kommit till insikt att denna utveckling inte är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar kommer frågan om vad vi ska göra åt detta som ett brev in vår inkorg.

Med bevattningsmodellen skulle vi behöva ett antal planeter för att leva upp till FN:s fattigbekämpningsmål. Om de superrika måste bli än mer kopiöst rika och medelklassen växa och konsumera mer för att hålla hjulen rullande för att den fattiga miljarden slutligen ska få med små smulor från de rikas bord, då kommer civilisationen inom närtid att börja drabbas av konvulsioner som i slutändan leda till att hela vår civilisation kollapsar.

Detta hot borde ju vara argument nog för att ändra kursen för dagens ekonomiska politik. Men tvärtom så är denna ekonomiska politik helt dominerande världen över.

Vi kan inte knappast påstå att vi inte har observerat den prekära situation vår civilisation befinner sig i om vi drar fram utvecklingen i tangentens riktning. FN konferenser har under många år påpekat detta bistra faktum, nu senast Rio +20.

Men mycket lite görs efter de storslagna FN-konferenserna för att vända på utvecklingen till en mer hållbar värld. Orsaken är naturligtvis bevattningsmodellen som driver på utvecklingen i en helt annan riktning än till hållbarhet. Det hjälper då föga vad som sägs på FN-konferenser. Vi måste helt enkelt ändra våra ekonomiska modeller. ”Nya ekonomi för en bättre värld”  heter en grupp som jag varit med och fört samtal om dessa frågor under sommaren. Jag återkommer till detta.
Hur ska vi hitta en strategi för omfördelning av resurser?  Idag är den långa trenden den motsatta. Överallt blir de superrika allt rikare. En välmående medelklass växer upp i snart sagt varje land och en miljard människor lever på svältgränsen.

Den ekonomiska modell som gäller globalt idag är en bevattningsmodell som innebär att man måste vattna på ordentligt i toppen för att det senare ska rinna ner på medelklassen och i bästa fall räcker det till några vattendroppar till de fattigaste.

Vidgade klyftor ses som något mycket välståndsskapande eftersom de superrika skapar jobb år resten.

Hur ska vi vända på denna trend? ”

Det är detta som jag ser som huvudproblemet med det ekonomiska system som idag är helt förhärskande. Det är denna modell som skapar en växande finanskapitalism som lever i symbios med den reala ekonomin.

De allt mer superrika som tjänar sina pengar inom en allt mer monopol – eller åtminstone oligopolliknande strukturer inom de transnationella företagen.  I och med produktivitetsutvecklingen ökar avkastningen till ägarna hela tiden. Dessutom belönas en liten grupp i de stora företagen massivt, med extremt höga löner och bonusar. Även övriga grupper inom de framgångsrika företagen belönas och  är med och bildar en allt mer välmående global medelklass.

I och med produktivitetsutvecklingen minskar behovet av anställda hela tiden inom de högavkastande transnationella företagen. Därför blir makten och den ekonomiska koncentrationen allt mer fördjupad. De överskott som skapas av de transnationella företagen går i mycket hög utsträckning in i det finansiella kapitalet som hela tiden växer.

Det finns gränser för vad de superrika kan konsumera även om kreativiteten är stor. Nästa stora grej att spendera pengar på väntas vara rymdresor. Det kommer garanterat att vara dyra och håller därför upp de superrikas unika status.

Men trots ett formidabelt spenderande blir det ändå kvar mycket pengar att tillföra det finansiella kapitalet. Det innebär att finanskapitalet ständigt får tillskott av kapital. Vårt behov att spara till pensioner och i fonder bidrar också mycket positivt till att tillföra finanskapitalet nytt friskt investeringskapital.

När det gäller koncentrationen av makt och kapital går utvecklingen verkligen i den riktning som Karl Marx förutsåg på 1800-talet.

Medelklassens avgörande roll tillkommer för att vi ska få en helhetsbild av dagens värld. När koncentrationsgraden fortsätter blir medelklassen bli allt mer pressad. Det är precis det som sker idag sker.  För att upprätthålla konsumtionsförmågan belånar sig medelklassen alltmer för att hänga med i konsumtionsracet. Härigenom skapas ett allt större och växande skuldberg.

I och med globaliseringen har nationalstater i västvärlden fått alltmer motigt att få in intäkter för att motsvara medborgarnas och näringslivets behov. Har man inte pengar får man låna. Samma regler gäller för nationalstaten som för den högkonsumerande medelklassen. Eftersom de stora transnationella företagen är beroende av att få avsättning för sina produkter har denna lånekarusell i väst – medborgare och statsapparat – varit en förutsättning för att tillväxten ska kunna fortgå. Men i och med att det växer fram en konsumtionsglad medelklass världen över så blir de transnationella företagen mindre beroende av västvärlden. Här är vi inne i ett stort globalt skifte. Vad händer då med människor i väst?

Jämlikhetsanden och de rika ländernas eländeslista

I debatten om hur vi som vill ha en förändring av samhället så att den negativa trend, med ökade klyftor i samhället som rått i Sverige och övriga västvärlden sedan 1980-talet, har jag föreslagit att vi i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna! borde börja ändra inriktning från att uteslutande peka på orättvisorna i samhället och gång på gång, på gång, på gång, på gång, på gång, komma med exempel som just att klyftorna växer i samhället. Alla i gruppen borde väl känna till detta faktum. Det är väl därför vi är med i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

Det är naturligtvis viktigt att påvisa nya exempel på hur de ökade klyftorna i samhället slår och hur enskilda människor blir lidande. Men jag menar att det inte räcker att bara påvisa att klyftorna ökar utan att även skaffa sig en uppfattning om hur vi ska kunna ändra denna trend.

Dagens problem är att den politik som drivs av alliansen och den som S tidigare varit med och drivit har vinnare och förlorare. Problem är det för oss som vill ha ett mer jämlikt samhälle och tror på att det är bra för alla i samhället. Vi ser med oro på att klyftorna i drar isär samhället och skapar ett mer instabilt och otryggt samhälle. Vi ser också att de som idag tillhör vinnarna mycket väl kan tillhöra morgondagens förlorare. Det räcker att vi blir av med vårt arbete och har svårt att hitta ett nytt, eller att vi blir långvarigt sjuka för att vi drabbas av ett utanförskap och marginaliseras.

För andra som är nöjda med den nuvarande utvecklingen är det inget problem. De uppfattar istället att det är bra med relativt stora klyftor i samhället eftersom det skapar en drivkraft och incitament för att vidareutveckla samhället, något som alla i det långa loppet tjänar på, såväl fattig som rik. Detta synsätt har varit rådande i västvärlden från 1980-talet och fram till våra dagar.

En del av detta tänk kan sammanfattas med en gammal folkpartislogan: Det ska löna sig att arbeta. Och: Vem är emot det? Vem vill att det inte ska löna sig att arbeta? Med denna enkla slogan har alliansen byggt upp sin nuvarande politik och retorik. Det ska finnas relativt stora skillnader mellan de som arbetar och de som lever på bidrag. Det är rättvist. Just detta rättvisetänkande som jag menar har varit så framgångrikt för alliansen och mött sympati hos stora grupper i samhället.

Den nu rådande globala trenden bygger på att stora klyftor är bra för samhällsutvecklingen. Vi kan likna systemet med ett bevattningssystem. Bevattningen sker uppifrån och ner. När vi vattnar uppifrån får de superrika den första och största dosen av det välgörande vattnet. Nästa grupp som får del av vattnet är den övre medelklassen, sedan medelklassen. Till slut droppar det även ner lite vatten på den miljard människor som lever på svältgränsen.

Om de rika blir rikare skapar de jobb åt människor i samhället. Vi ska med andra ord bejaka att de rikare blir rikare, eftersom det är något vi alla tjänar på. När stora, medelstora och små företag tjänar mer pengar kommer de att anställa fler personer, vilket gynnar hela samhället. Fler jobb skapas och som ger ett bättre skatteunderlag. Då har vi råd att förbättra vår välfärd, infrastruktur och forskning och utveckling (FoU). Det här leder i sin tur till att moder Svea blir ännu rikare och den positiva trenden förstärks.

Vi mäter välståndet och tillväxt med hjälp av Bruttonationalprodukten (BNP).

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bruttonationalprodukt, och http://www.finansportalen.se/ekonomi.htm.

Sverige i sin helhet fått det bättre sedan 1980-talet om vi tittar på BNP siffrorna.

http://www.sweden.gov.se/sb/d/3923/a/55727?setEnableCookies=true

Finanskrisen 2009 kan på många sätt ses som en vändpunkt. Nu börjar detta synsätt eller paradigm alltmer ifrågasättas. Bevattningssystemet har varit så där framgångsrikt. Vi ser att arbetslösheten i hela Europa varit hög sedan slutet av 1980-talet. I Sverige steg arbetslösheten markant i samband med bostads/finans/valuta-kris i början av 1990-talet och har sedan dess legat på en hög nivå.

Vi ser även att klyftorna i samhället ökat sedan 1980-talet och att tendensen snarare är att klyftorna ökar än minskar. Arbetslöshet och ökade klyftor mellan fattiga och rika skapar en instabil ekonomi och drabbar utsatta människor på ett mycket bekymmersamt sätt.  Det är det vi ser prov på i Facebookgruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

För att vidga debatten från att uteslutande handla om hur den förda politiken slår, med ökade klyftor som resultat, menar jag att det är viktigt att även gå vidare och försöka hitta och skapa alternativ.

Ett sätt att vidga debatten är att börja ta till oss det budskap som boken ”Jämlikhetsanden” lär oss.  http://www.karnevalforlag.se/bocker/jamlikhetsanden/

Det jag ser som huvudbudskapet i boken är att jämlikhet är bra för ALLA grupper i samhället. Det innebär att även en socialt och ekonomiskt välmående över – och medelklass skulle tjäna på att vi bryter trenden som idag pekar mot ökad ojämlikhet.

På detta svarar Monica Armini:

”Tror det blir svårt med en debatt kring en bok där jag gissar att vi alla är överens. Har svårt att tänka mig att innehållet känns särskilt kontroversiellt för någon i den här gruppen och då uppstår inte mycket polemik. Vi är ju redan många som har sagt att vi läst den med stort intresse och att vi håller med. ”

Jag svara Monica:

Som jag ser på allt förändringsarbete så innebär det 4 olika steg:

Steg 1: Till en början är ett ”uppvaknande”, där vi exempelvis går med i denna grupp ett bra steg i sig. Att gå från att enbart känna sig som ett offer till att aktivt göra något åt den prekära situationen vi befinner oss i. Att påtala brister i dagens samhälle, utifrån perspektivet ” ökade klyftor i samhället” är en positivt steg i sig. Men ju längre vi som individ eller grupp stannar i detta steg, utan att börja formulera alternativ, desto mer leder det till att vi med vårt beteende är med och bevarar läget som det är. Vi övergår från att vara på väg till att bli förändringsbärare till att sitta fast i en kritisk mot det bestående utan vilja att formulera alternativ.

Steg 2: Nulägesanalysen kräver lite mer av oss än att bara klaga över de brister vi ser i samhället. Vi måste också börja försöka lära oss mer om det samhälle vi befinner oss i och de trender som skapar det. För att skapa en bättre förståelse är det ingen nackdel att ha ett perspektiv igår- idag – imorgon och se var vi är på väg och samtidigt fråga oss: Varför? Och: Hur? Varför ser samhället ut som det gör idag? Hur har det kunnat ske att Sverige har blivit allt mindre jämlikt trots att så många människor i Sverige vill ha ett mer jämlikt samhälle?

En studie som LO gjorde våren 2010 visade att 3 av 4 svenskar anser att politikerna bör försöka minska klyftorna i Sverige. (Källa: Ojämlikhetens skadar allvarligt dig, själv, dina barn och landet du bor i, en skrift om Jämlikhetsanden, sid 1. Karneval förlag och LO-distriktet i Stockholms län. )

Den här analysen saknas idag i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

Tyvärr saknas denna analys även i alltför hög utsträckning i de politiska partier som ska vara alternativ till alliansen – De rödgröna partierna. Åtminstone hör vi inte mycket av denna analys i media.

Steg 3: För att skapa förändring krävs att vi börjar formulera vad vi vill. Hur ska ett solidariskt samhälle se ut? Hur ska ett jämlikare samhälle se ut? Vilken är vår målbild av det kommande samhället? Vilken framtid vill vi ha?  Hur ska vi formulera ett nytt läge?

Steg 4: Detta steg är strategiskt. Hur ska vi kunna gå från nuläget till vårt önskade nyläge, vår vision om ett samhälle som, i högre grad än idag, kännetecknas av just det vi vill ha mer av – jämlikhet och mer solidaritet.

Så länge debatten stannar på steg 1 kommer det bli mycket svårt att vara med i samhällsförändringen till ett merjämlikt samhälle. Det här förstod arbetarrörelsen på 1900-talet. Det räcker inte bara med att klaga och kritisera. Hur eländigt samhället än är måste klagosången förr eller senare gå över i ett steg 2 – en analys av nuläget. Denna analys för oss sedan över till en vision om nyläget. Vilket samhälle vill vi ha? Hur vill vi att vårt framtida samhälle ska se ut?

Slutligen gällde det för arbetarrörelsen att hitta strategier för att nå målet, en bättre värd med minskade klyftor. Med allmän rösträtt, med uppbyggnad av välfärdsstaten och det starka samhället lyckades arbetarrörelsen i Sverige bidra till ett mer jämlikt samhälle. Den trenden avbröts i början av 1980-talet och S har sedan dess inte hittat någon politik för ökad jämlikhet.

Nu är det 2012 och vi står vi inför nya utmaningar. Bristen på jämlikhet är en mycket viktig orsak till de svårigheter mänskligheten står inför idag. Då är det viktigt att verkligen sätta sig in i vad Jämlikhetsanden har att säga oss.

Men om 2/3 av Sveriges befolkning är nöjd med dagens utveckling och 1/3 – ofta de som drabbats av försämringar finns de mycket små demokratiska möjligheter att få till stånd en förändring vid valet 2014. De räcker inte med att den tredjedel som har det sämst socialt och ekonomiskt i samhället och några obotliga idealister från medelklassen, samt en grupp som har rödgrön verksamhet till arbete, vill har mer jämlikhet. På valdagen är det stor risk att en majoritet av Sveriges befolkning ändå röstar på det alternativ som gynnar oss rent ekonomiskt. Var och en är sig själv närmast. Det här är en spelplan som S är mycket medveten om. Hittills har det inte kommit fram några avgörande reformer från S för att bryta trenden av ökad ojämlikhet. S är mycket rädda för att bli stämplad som ett bidragsparti och landa på 20-25 procent av rösterna från just de svagaste grupperna i samhället.

Det är i det här läget det behövs ett nytt angreppssätt från alla som verkligen vill att vi åter ska börja vandringen mot ökad jämlikhet. Själva huvudpoängen med boken ”Jämlikhetsanden” är just att jämlikhet är bra för såväl fattig som för rik. Då går det att bilda en bred folkrörelse bland olika grupper i samhället för uppropet ökad jämlikhet är bra för alla. Det gäller med andra ord att skapa ett debattklimat så att inte bara den 1/3-del  som har det sämst ställt i samhället känner igen sig. På så vis skapas ingen bred folkrörelse.

Om vi inte lyckas med detta är risken stor att den ojämlika politiken kommer att fortsätta oavsett om den är rattad av alliansen eller en S-ledd regering 2014. När vi på allvar börjar förstå detta blir det desto viktigare att börja tala om och lära oss mer om jämlikhetsanden.

Om de flesta i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!, verkligen redan har läst och begripit själva kärnbudskapet i ”Jämlikhetsanden” skulle samtalet i gruppen börja gå mot steg 4 – strategier snarast än att fastna i steg 1, att kritisera alliansens förda politik.  Ingen i gruppen kan väl på allvar tro att M ska ta sitt ”förnuft till fånga” och plötsligt börja driva en jämlikhetspolitik. Då skulle M dessutom svika sina väljare, som inte alls röstade på M av det skälet, mer jämlikhet.

Så länge vi befinner oss i steg 1 blir det en enda stor uppräkning om hur eländet drabbar enskilda och grupper i samhället.  Utan strategi blir det lätt fråga om varför det just är extra synd om just mig. Tyck synd om mig. Jag har det svårt. Men arbetarrörelsen framgång var inte baserad på medlidande med de svagaste i samhället.  Arbetarrörelsens styrka har varit att alla ska med oavsett om man är rik eller fattig. Den fattiga har rättigheter på samma sätt som den rika. Men den fattiga och den rika har också skyldigheter mot samhället. Solidaritet är inte samma sak som medlidande. Inte vill vi väl i denna grupp att medelklassen ska rösta mot sina egna intressen på grund av medlidande?

Jag avslutar detta inlägg med att citera det lilla häftet, se nedan källa, som på ett pedagogiskt sätt sammanfattar de centrala delarna av ”Jämlikhetsanden”.

”Att befolkningen i rika länder inte mår bättre i takt med att landet de bor i blir rikare var länge en gåta. I fattiga länder är det enklare. Bästa sättet att förbättra folkhälsan i ett fattigt land är att helt enkelt öka landets bruttonationalprodukt. Ju högre inkomster, desto bättre folkhälsa. Detta är lätt att förklara. Bruttonationalprodukten för länder som Somalia, Kongo och Tanzania är bara en bråkdel av den för de rika länderna som USA, Sverige och Spanien.

Fattigdomen gör att det saknas resurser till grundläggande sjukvård, säkra bostäder och rinnande vatten – och därför slår fattigdomen hårt mot folkhälsan.  I jordens fattigaster länder är den förväntade livslängden i många fall under femtio år. Hos oss i den rika världen är den runt åttio år.

Länge trodde man att samma raka samband mellan rikedom och folkhälsan gällde även för rika länder. Förhoppningen har varit att de sociala och hälsorelaterade problem som dessa länder brottas med skulle försvinna av sig själva om bara inkomsterna steg tillräckligt mycket. Och inkomsterna har sannerligen ökat. Den materiella levnadsstandarden i världens rikaste länder är den högsta i mänsklighetens historia.

Men trots denna enorma välståndsökning finns inga tecken på att de sociala och hälsorelaterade problemen håller på att försvinna. De tycks snarare – hur mycket vi än tjänar och vår standard förbättras.

Den stora gåtan är varför?

I boken ”Jämlikhetsanden” försöker de brittiska hälsoforskarna Richard Wilkenson och Kate Picket lösa denna gåta. Deras forskning går ut på att förstå ordsakerna till att samhällen drabbas av olika typer av ohälsa. Inte bara i form av sjukdomar, utan också av olika typer av sociala problem, som i många fall kan vara farligare än smittsamma sjukdomar. Våldsbrott, övervikt och missbruk är några exempel.

Wilkenson och Picket gjorde en lista över de sociala och hälsorelaterade problem som inte tycks försvinna oavsett hur rika länderna blivit. Vi kan kalla det ”eländeslistan”. ”

Eländeslistan:

Dålig läs – och skrivkunnighet hos elever.

Hög spädbarnsdödlighet.

Stor kriminalitet.

Många människor i fängelse.

Många kvinnor blir mammor i tonåren.

Låg tillit människor emellan.

Stora problem med sjuklig övervikt.

Stora problem med psykiska sjukdomar inkl. drog – och alkoholmissburk.

Låg social rörlighet.

Sänkt förväntad livslängd.

Det här är problem som en stor del av den rika väldens befolkning lider av och som inte tycks försvinna oavsett hur rikt ett land lyckas bli mätt i bruttonationalprodukt.

(Källa: Ojämlikhetens skadar allvarligt dig, själv, dina barn och landet du bor i, en skrift om Jämlikhetsanden, sid 2. Karneval förlag och LO-distriktet i Stockholms län. )

En fortsatt betraktelse med utgångspunkt från boken Jämlikhetsanden

I häftet ”Ojämlikheten skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet där du bor i, en skrift om jämlikhetsanden, Karneval förlag och LO-distriktet i Stockholms län”, som jag relaterar till ovan, läser vi:

”Ojämlikheten, de ekonomiska klyftorna, ökar i Sverige. Skillnaden mellan de som har störst inkomster och de som har minst de som har störst inkomster och de som har minst blir allt större.

En stor majoritet svenskar anser att detta är ett problem. Enligt en undersökning som LO gjort våren 2010 anser så många som tre av fyra svenskar att politikerna bör försöka minska de ekonomiska klyftorna (Rapporten ”Väljarnas syn på ökade klyftor”). Ojämlikhetens kritiker är, något överaskande, i tydlig majoritet oavsett om man frågar alliansväljare eller rödgröna sympatisörer. ” (sid 1)

Några månader efter att denna undersökning gjordes röstade svenska folket fram en ny alliansregering. Agendan som alliansen gick till val på var jobbskatteavdrag på 70 miljarder, som gynnade 2/3 av Sveriges befolkning på bekostnad av den sämst ställda 1/3-delen. Det ska löna sig att arbeta, var parollen. Vi ska få människor i arbete istället för att vara bidragsberoende, var alliansens argument. S och de rödgröna framställdes som det bidragberoendes beskyddare. I eftervalsanalysen visade det sig att de rödgröna hade stort stöd av just de bidragsberoende, medan bland de som hade ett arbete hade alliansen ett mycket stort förtroendeöverskott i jämförelse med de rödgröna.

Vi behöver inte vara professor i sociologi för att förstå att alliansens politik förstärker klyftorna i samhället. Det var ju själva avsikten. Genom att förbättra den privatekonomiska situationen för de som arbetar och försämra för arbetslösa och sjukskrivna skapas det incitament för människor att ta ett arbete istället för att leva på bidrag. Hur kan Sveriges väljare välja fram en alliansregering som vill öka klyftor, när vi säger oss vilja minska klyftorna i LO-undersökningen bara några månader tidigare? Det här en fråga som alla som vill ha ett mer jämlikt samhälle måste ställa sig. Svaret på denna fråga är helt avgörande för om vi gemensamt ska kunna vända utvecklingen och skapa mer jämlikhet i Sverige.

En förklaring kan vara att det helt enkelt var fel på LO:s undersökning. Svenska folket kanske inte var så positiva till ökad jämlikhet som undersökningen pekade på. Om så är fallet är det inte lätt att tänka sig att det ska bli någon större förändring efter valen 2014. För oss som vill ha ökad jämlikhet måste vi sätta igång och fundera på hur vi ska skapa opinion ökad jämlikhet och ändra på majoritetens uppfattning.

En annan förklaring kan vara att människor i och för sig vill ha minskade klyftor, men när det sedan kommer till kritan och vi står där framför valurnorna, väljer vi ändå efter vad som mest gynnar vår egen plånbok. Hur ska vi då i gruppen agera? Hur ska vi möta detta bistra faktum?

En tredje förklaring kan vara att människor helt enkelt är vilseledda av alliansens retorik om arbetslinje och att M låtsas vara det nya arbetarpartiet. Den här förklaringen är den i mitt tycke mest obegripliga förklaringen och omhuldas av många aktiva inom S samt även många i gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!

Jag tror tyvärr inte att medelklassen har blivit vilseledda av M:s retorik. Den arbetslinje som M förordar är en helt annan arbetslinje än den som arbetarrörelsen kämpat för i alla år. Det är arbetarrörelsen som kämpat för 8 timmarsdagen, 3 veckors semester, 5 veckors semester och femtimmarsveckan med lediga lördagar. Arbetarrörelsen har under alla år kämpat för anständiga arbetsvillkor och en balans mellan arbete och fritid. Nu är det istället idén om att vi ska arbeta så många timmar som möjligt för att ha råd med välfärden som även S har plockat den borgerliga arbetslinjen, att öka antalet arbetade timmar. Det är snarare S som har stulit M:s arbetslinje.

De för S så förhatliga jobbskatteavdragen under mandatperioden och i valrörelsen visade sig efter valet inte alls vara så förhatliga. Mona Sahlin menade snarast att S hade varit otydlig om jobbskatteavdragen. Det fanns sämre sätt än jobbskatteavdrag för att skapa sysselsättning, menade hon. Nu är det inte tal om att ta bort jobbskatteavdragen från S ledning. Hur man ska kunna driva en förbättrad välfärdspolitik med 70 miljarder mindre i statskassan, är nu den kniviga frågan om som S-ledningen måste hitta en lösning till.

I gruppen, Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!, får vi bevis på att alliansen har lyckats med sin politik att öka klyftorna så att det bättre ska löna sig att arbeta. Alliansen håller vad de har lovat. De levererar den politik som de har vunnit val på: Att öka klyftorna i samhället till förmån för de som arbetar, på de bidragsberoendes bekostnad.

I gruppen Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!, finns det diverse olika förslag och idéer om vad som bör göras. Somliga propagerar för att gå ut och demonstrera för att få bort alliansen. Om vi överhuvud taget tror på demokratin är detta rent kontraproduktivt. Sveriges befolkning har röstat fram alliansens politik. Vad är då vitsen med att gå ut och demonstrera för att bli av med dem? Hur många av de som röstat borgerligt tror dessa demonstranter att man ska få över till jämlikhetssidan genom ett sådant agerande. Tvärtom kommer de väljare som röstat borgerligt att bli mer övertygande om att de valde rätt.

Andra tycks hoppas och tro att det går att övertyga M om att minskade klyftor är bra. Men det är ju inte den politiken M står för och har alltid stått för om de tidigare kallade sig för högerpartiet. Att försöka skälla på M i förhoppning att de ska bli jämlikhetskramare känns som ett fullständigt meningslöst och till och med rent kontraproduktivt.

Det borde vara rimligare att vända sig till S och de rödgröna för att försöka påverka dem. Men engagemanget för välfärdspolitiken tycks inte vara så stort hos de rödgröna väljarna heller.

Trots att V fått en mycket bra politisk duo i Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson, tycks de inte rusa framåt på väljarbarometern. V har ju tydligaste talat om att man står på de svagas sida och har en mycket stark uttalad vilka att bevara och vidareutveckla välfärdsstaten. Men det verkar inte hjälpa. V borde ha sin historiska chans att få en mer framträdande plats på den Svenska politiska  scenen.

Hur ska vi tolka det? S går däremot framåt med Stefan Löfven och Magdalena Andersson trots att de inte sagt ett ord om en förbättrad välfärdspolitik. Hur ska vi tolka det?

Det kan väl inte undgått någon som följt min blogg att jag menar att vi bör sätta oss in i ”Jämlikhetsandens budskap” och verkligen förstå innebörden så att vi kan föra ut budskapet till alla som vi kommer i kontakt med, såväl rik som fattig. Då kan vi nå även grupper som tidigare inte helt insett jämlikhetens hälsobringande effekter. På baksidan i omslaget till ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkenson och Kate Picket läser vi:

”Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojämlikhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som forskare i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då framträder är både chockerande och överraskande.

Chockerande eftersom ojämlikheten skadeverkningar visar sig vara långt större än vad man hade kunnat föreställa sig. Ojämlikheten är en avgörande faktor bakom en rad centrala sociala och hälsorelaterade problem i rikare samhällen.

Överaskande eftersom ojämlikheten visar sig drabba inte bara de fattiga utan alla, var de än befinner sig på den sociala stegen. Även de rika får betala ett högt pris, i form av sämre hälsa och kortare liv.

I ”Jämlikhetsanden” sammanfattar Richard Wilkenson och Kate Picket sin omfattande forskning. De visar hur graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.

Deras undersökning bygger på omfattande statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – samt från USA:s delstater.

Trots den förfärliga verklighet som synliggörs i ”Jämlikhetsanden” har boken ett hoppfullt budskap. De nya banbrytande kunskaper som ges om hur våra moderna samhällen fungerar är kraftfulla verktyg som kan användas för att vända den negativa spiral av ökade samhällsproblem, misstro och social oro som präglat västvärlden i flera decennier. Budskapet är att stora sociala förbättringar går att åstadkomma – för alla grupper i hela samhället – om politiken inriktas på det mest väsentliga: att minska ojämlikheten. ”

Det är det här skrämmande, men också hoppfulla budskap som vi måste sätta oss in i. Vi måste förstå att det inte räcker att vinna den 1/3 av Sveriges befolkning att förstå att klyftor i samhället inte är hälsosamma. Det vet självklart alla som redan är drabbade av sociala och ekonomiska klyftor som hela tiden vidgas i Sverige. Men det räcker inte. Alla som vill vända på trenden måste börja inse att det är dags att börja ändra strategi och vända oss till bredare grupper i samhället. Då räcker det inte att gång, på gång, på gång, på gång, på gång konstatera att ojämlikheten och fattigdomen ökar i Sverige idag.

Vi måste få med oss de breda grupperna i samhället. De som sa sig vara mot ökade klyftor i LO-rapporten, som jag relaterade till ovan.

Från ökade klyftor till ökad jämlikhtet – en debatt med utgångspunkt från Wilkenson&Pickets bok Jämlikhetsanden

I Facebookgruppen ”Nu räcker det! Ett upprop mot de ökande klyftorna!”  skapade jag ett inlägg den 22 juli 2012.  med följande ordalydelse:

”I den här gruppen är vi säkert mycket överens om att alliansens politik lämnar en hel del i övrigt att önska sig. Där har vi antagligen en gemensam nulägesbeskrivning. Det är också antagligen orsaken till att vi är med här.

I denna grupp blir vi mer och mer påminda om hur illa det går för de svaga och de som känner sig obehövda i samhället och illa behandlade av politiker. Det är självklart viktigt att påtala brister med den förda politiken.

Men alliansens politik har många vinnare. Alla som har ett någorlunda välavlönat arbete har fått ren rejäl skattesänkning som kan användas för att sätta lite extra färg på tillvaron. Man behöver inte tjäna > 50000 i mån för att känna av allianspolitikens positiva effekt i plånboken. Det räcker med att tjäna hälften för att det ska synas i plånboken.

Alliansens smarta politik att hitta den stora skillnaden mellan de som jobbar och de som är bidragsberoende har uppenbarligen varit framgångsrik. Många människor tycker uppenbarligen att det är bra att det ska löna sig att arbeta. Vilka i denna grupp tycker något annat? Ska det inte löna sig att arbeta?Tricket som S nu letar med ljus och lykta för att hitta är hur man ska nå en del av denna grupp med ett budskap som går fram till en mycket ekonomiskt gynnad medelklass. Om inte lär vi inte få något skifte 2014. Det här måste även alla vi som läser i detta forum ta till oss. Det är förståeligt att peka på brister,men vi måste även mentalt börja ta steget vidare.Nästa steg måste vara att hitta ett nytt läge. Hur vill vi ha det istället? Det enkla är då att säga att vi vill ha det som innan alliansen inträdde på arenan 2006. Men det går ju inte att skruva klockan tillbaka. Det går heller inte att hoppas att vi ska hitta fram till en politik som var före den stora saneringen som S genomförde på 1990-talet.Här måste vi bli lite mer konstruktiva och hjälpas åt att formulera alternativa synsätt. Det är möjligt att medelklassen har blivit mer egoistisk. Men hur ska vi då formulera oss för att bryta detta?

Om vi tycker att det är för bedrövligt med fas 3. Hur vill vi ha det istället? Om vi tycker att medelklassen är egoistisk och bara tänker på sitt måste vi föregå med gott exempel och tänka i lite större banor. Det räcker inte bara med att formulera problem, vi måste också börja formulera lösningar.

I den här tråden har vi alla möjligheter att hitta på förbättringsåtgärder. Hur vill vi ha det och hur ska vi se till att det finns pengar till det? Det är just den frågan Fredrik Reinfeldt kommer att ställa: Hur tänker ni er att finansiera detta?

Utan svar lär vi inte vinna över den medelklass som litar på alliansens ekonomiska politik för närvarande. Syftet med den här tråden är inte att vi ska bli överens om en agenda. Syftet är istället att vi ska börja att se till både problem och lösningar.

Hälsar Roger Dahl
Aktiv socialdemokratisk gräsrot på Södermalm i Stockholm.

Den 24 juli 2012 skrev jag en kommentar till ovanstående:

Som jag ser det hänger allt ihop. Ska vi vara medskapare till en bättre värld måste vi börja träna upp oss på att se helheter. Vi måste försöka se att det finns en skog och inte bara en massa träd.

Utan ett sådant synsätt kommer det bli mycket svårt att hitta praktiska lösningar för att minska klyftorna i världen idag. Samma sak gäller för att minska klyftorna inom alla nationalstater. Det gäller naturligtvis även för klyftorna i Sverige. Vi måste våga tänka utanför ramarna och hitta nya lösningar på morgondagens problem.

Utan en vision om framtiden blir politiken grå sa Olof Palme på 1960-talat. Utan att ha en samlad vision för vårt tänkande blir det mycket svårt att överhuvud taget hitta några lösningar till dagens mycket stora utmaningar.

Min förhoppning är att alla som känner att man nu börjar bli lite starkare och orkar engagera sig för annat än sina egna problem vill vara med och bidra i detta samtal. Att orka komma ur sin egna bekymmer, åtminstone ibland, tror jag i sig kan vara hälsobringande. Hoppas att det är fler än jag som ser det på det viset.

Titanic, hållbarhet och Lester Brown – Nu räcker det! Ett upprop mot de ökade klyftorna

I Gruppen ”Nu räcker det! Ett upprop mot de ökade klyftorna” utspann sig följande dialog torsdagen den 2 augusti 2012.

Jag skrev: För att skapa en bättre värld, med mindre klyftor måste vi försöka hitta fram till ett mer solidariskt sätt att se på tillvaron. Om vi vänder på begreppen och ser till motsatsen till ” stora klyftor” så är väl budskapet i denna grupp att vi vill ha ett samhälle som håller ihop. Vi vill skapa ett samhälle där alla ska kunna känna att det finns en solsida i våra liv. För att det ska bli möjligt måste fler människor börja tänka i solidariska banor så att en kritisk massa uppstår så att den solidaritet åter börjar komma på agendan.

Om inte så kommer de två tredjedelarna av Sveriges befolkning som är tämligen nöjda med vårt samhälle att fortsätta styra samhället i en riktning mot större klyftor som varit en trend i Sverige i hela västvärlden sedan 1980-talet.

Bland de två tredjedelarna finns det många som vill se fler jobbskatteavdrag, fler som vi se att Rut-avdragen kan utvecklas till att gälla diverse olika tjänster, många småföretagare som vill ha mindre ”krångel med momsen” – läs mindre kostnader för momsbeskattning. Många vill även ha lägre arbetsgivaravgifter för att ha råd att anställa fler. Att många människor vill så här är ju helt naturligt från deras perspektiv. Var och en ser till sitt. Men det drabbar den tredjedel som har det sämst ställt i samhället.

Som avtalspensionär har jag ingenting att vinna privatekonomiskt på en mer solidarisk politik med de fattigaste tredjedelen av Sveriges befolkning. När jag går i riktigt pension om några år kommer jag inte tillhöra gruppen fattigpensionärer som jag av solidaritetsskäl tycker ska få lite mer av den gemensamma kakan, än den grupp jag representerar.

Om vi höjer försörjningsstöd och hittar mer solidariska lösningar än FAS-3, kommer jag inte personligen ha någon glädje av det. Det finns egentligen ingenting som min privatekonomi skulle vinna på med en mer solidarisk politik. Antagligen skulle jag rent privatekonomiskt förlora på en solidarisk politik.

Ändå drivs jag av en start vilja att vara med och förändra samhället i solidarisk riktning. Vi som har det lite bättre måste helt enkelt vilja vara med och dela med oss till den sämst ställda, annars kommer det inte bli någon förändring. Sådan är demokratins spelregler.

Vi måste helt enkelt hitta metoder och strategier för att solidaritet med de mest utsatta grupperna i samhället åter ska bli någonting som en välmående medelklass börjar ge högre prioritet till. Lyckas vi inte med det kommer det inte att bli någon avgörande förändring även om S, V och MP tar över rodret 2014. Folkmajoritet vill helt enkelt inte dela med sig.

Om vi ska ha någon möjlighet att påverka andra i solidarisk riktning måste vi själva försöka hitta fram till vår solidariska ådra. Det gäller naturligtvis även de som känner sig befinna sig på samhällets skuggsida.

Det är förvisso så att de människor jag träffar och umgås med tycks leva en synnerligen behagligt liv. Kom precis hem från en underbar tangokväll i utomhusmiljö. Här planerar man sina resor till Buenos Aires – tangons Mecka – och till andra ställen på jorden där tangon står i centrum. Solidariteten med andra människor tycks ligga lågt ner i prioritet. Livet är kort det gäller att göra det bästa av det. Jobbskatteavdragen har för många inom denna grupp varit en riktig hit.

Nu sitter jag och skriver i denna Facebookgrupp där stämningen inte riktigt är på topp. Jag frågar mig: Varför är jag med i denna grupp? Varför är jag politiskt engagerad lokalt inom S? Varför vill jag vara med och skapa ett mer solidarisk samhälle? Varför tänker jag inte bara på att tillfredsställa mina egna lustar och njutningar? Hur ska vi lyckas med att nå fram med vårt solidariska budskap till den välmående medelklassen? Det här är själva kärnfrågan för oss.

Att visa på hur eländigt och orättvist samhället har blivit biter ju inte på vinnarna. De som i och för sig ser att klyftorna har ökat, men befinner sig på den vinnande sidan, sitter ju nöjda i båten.

Att skälla ut Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg eller den välmående medelklassen biter inte. Vi måste gemensamt hitta en annan framgångsstrategi. Frågan är bara hur?

Som svar fick jag:

”Anita Lindblad Jag tror du är något på spåren, Roger, visst måste man påvisa orättvisor, men sedan? Själv har jag kommit fram till att jag inte tror att en förändring mot solidaritet är möjlig förrän vi får ett globalt systemskifte. Med det menar jag att nyliberalismen går mot sin egen undergång, sakta men säkert. Det kommer att sammanfalla med att klimatförändringar kommer att tvinga oss människor att bli solidariska igen (alternativt gå under som art). Naturtillgångar som vatten och mineraler kommer att bli bristvaror. På många håll i världen ser man redan följderna av att vi så länge levt över våra tillgångar. Men här i Sverige tycks 2/3 av befolkningen tro att de är utvalda till att alltid ha det bra. Så länge de kan leva i den villfarelsen tror jag tyvärr inte att de går att väcka till att känna empati med de sämre lottade i samhället, lika litet som de är solidariska med människor i andra världsdelar. De reagerar nog inte förrän de själva är drabbade. Det kan låta dystert, speciellt som ett systemskifte nog ligger tio, kanske tjugo år fram i tiden. Men människan i den rika världen har fått utveckla sin egoistiska ådra så länge nu, det är ju den som prioriteras i vårt samhälle, och de som är unga idag känner inte till något annat sätt. Men vad ska vi göra under tiden, det är frågan?

Här kommer min kommentar:

Det du skriver är en mycket dyster men dessvärre synnerligen realistisk framtidsbild. Det är just på grund av att vår civilisation håller på att gå en mycket dyster framtid till mötes som jag engagerar mig på Facebook och lokalt i politiken för att dra mitt strå till stacken.

Det osänkbara Titanic drabbades för 100 år sedan av en katastrof. Det har vi blivit påminda om i år. Symboliken med Titanic är skrämmande. Vi sitter alla i samma båt. Några sitter på övre däck och njuter av livets goda. Andra trängs längre ner i båten. Allt fler börjar komma till insikt om att den färdriktning vår civilisation valt kommer att leda till katastrofer, antagligen redan i närtid.

http://sv.wikipedia.org/wiki/RMS_Titanic

Men vad ska vi göra? Vad betyder det att lilla jag engagerar mig? Det är ändå andra krafter som bestämmer. Det gäller att ledande personer i USA, Kina och Indien tar sitt ansvar. Vad vi gör här i lilla Sverige har ändå ingen betydelse. Än mindre betydelse har det vad vi några stycken i en Facebook-grupp skriver. Vem bryr sig?

Lester Brown skapade begreppet hållbarhet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._Brown

Begreppet består av den sociala, ekonomiska och ekologiska hållbarheten. För att vår civilisation ska klara av att styra bort från de annalkande farorna måste vi byta kurs. Det gäller för vår civilisation att byta kurs såväl socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Begreppen hör ihop.

Mer jämlika samhällen har lättare att skapa de förutsättningar som behövs för att bygga upp ett hållbart samhälle. Det beskrives i den utmärkta boken ”Jämlikhetsanden” som vi talat om i en annan tråd. http://karnevalforlag.se/bocker/jamlikhetsanden

Det är lätt att hitta skäl för att inte engagera sig i stora avgörande frågor för vår civilisation. Det här är för stort. Någon annan får ta hand om det. Men om någon annan har fullt upp med annat: Vem ska då göra jobbet?

Politikerna har fullt upp med att hitta strategier för att vinna valet 2014. Näringslivets kämpar har fullt upp med att se till att företagen genererar avkastning till ägarna och klarar sig i en hårdnande global konkurrens.

Det måste bildas gräsrotsrörelser runt om i världen som ser att det är en hållbar värld som är svaret på dagens utmaningar. Dessutom måste människor på övre däck väckas ur sin törnrosasömn innan det är för sent. Lyckas vi inte med det kommer det gå mycket illa för vår civilisation.

Är det här verkligen rätt grupp att ta upp dessa gigantiska globala frågor. Ja det borde vara det. Ökande klyftor är ett hot mot hållbarheten och leder till social och ekonomisk instabilitet. Detta i sin tur leder till att det ekologiska samhället mest blir en pratprodukt som det talas om i Köpenhamn och nu senast i Rio + 20.

Genom att fokusera på hållbarheten når vi en större grupp människor än den tredjedel som är mest utsatta i Sverige idag.

Frågan om en långsikt hållbar civilisation är viktigare än någon annan fråga idag. Om det råder det idag konsensus bland svenska politiker. Trots det görs helt otillräckligt såväl på det ekonomiska, sociala som det ekologiska området. Då är det viktigt att börja engagera sig. Det är mycket prat och lite verkstad.

Hållbarhet är för viktig för att sopas under mattan. Den är för viktig för att någon annan ska göra jobbet.

RMS Titanic – Wikipedia

sv.wikipedia.org

RMS Titanic (Royal Mail Steamer Titanic) (Kungliga postångaren Titanic) var en o…See More

Anita Lindblad svarar:

Anita Lindblad Roger, efter att ha läst David Jonstads Kollaps – livet vid civilisationens slut, så har min syn förändrats. Tidigare var jag bara förtvivlad och bedrövad över sakernas tillstånd. Jag tror nämligen inte att det går att vända den här skutan som vi alla sitter fast på hur vi än anstränger oss. Vi lever just nu den här civilisationens sista dödsryckningar. Men – en kollaps kan också vara början till något nytt! Så jag tror vi ska koncentrera oss på att skapa förutsättningar för ett annat sätt att leva. Ett exempel: Nu pratas det infrastruktur och satsingar på höghastighetståg. Jag tror det är att sitta fast i ett gammalt sätt att tänka. Jag tror vi ska satsa på ROBUSTA tåg, som kanske inte är så snabba, men som klarar att ta sig fram, trots temperaturhöjningar. Att prata höghastighetståg är lika fel som att prata kärnkraftverk – dessa tillhör inte framtiden! Vi kommer nämligen inte att kunna leva som vi gör nu (i västvärlden, ska jag tillägga), verkligheten kommer att komma i fatt oss fortare än vi anar.

Jag svarar Anita Lindblad

För att vara medskapare till en långsiktigt hållbar civilisation krävs mer än en välformulerad ”one liner” i Facebook. För att vara medskapare till en långsiktig hållbar civilisation krävs bildning.

På samma sätt som arbetarrörelsen på 1900-talet kunde göra skillnad genom att inse att det inte räcker med att kritisera kapitalismens avigsidor, på samma sätt måste vi bygga upp våra kunskaper för att skapa trovärdiga alternativ. På 1900-talet bildades ABF. på 2000-talet behöver nya folkrörelser tränga fram i rampljuset och peka ut en framkomlig väg för att rädda civilisationen.

I det arbetet har alla en viktig roll att spela.

Nej jag tror och hoppas att du och jag inte hamnat utanför den här gruppens avsikter. Det vi gör är att vi drar ut konsekvenserna av att klyftorna tillåts fortsätta växa. Det kommer sannolikt att leda till katastrofer och kollapser där stora delar av vårcivilisation kan gå under. Lester Brown skildrar detta i Plan B – Att rädda civilisationen. Den går att ladda ner gratis.

Till skillnad från dig Anita, är jag mycket mer pessimistiskt när det gäller hur vår civilisation kommer att fungera efter upprepade kollapser. Om vi tittar på de stater som idag är på kollapsens rand är det ingen uppbygglig syn. I Mexiko har kriminella ligor mer eller mindre tagit över kontrollen av samhället. I Kongo är situationen liknande. Irak och Afghanistan är även exempel på mer eller mindre kollapsade stater. Det finns tragiskt nog fler exempel. Se Lester Brown – Plan B.

Jag har svårt att tro att det skulle bli bättre om dessa stater ytterligare gick mot kollapsens rand. När de uppbyggliga krafterna mer och mer marginaliseras eller utplånas i landet: Vilka ska då ta hand om återuppbyggnaden?

Drömmen om att något nytt och bättre ska resa sig ur askan, likt fågel Fenix, har funnits i såväl religioner och i politiskt revolutionära rörelser i människans historia.

Om religionerna håller vad det lovar om livet efter döden vet vi ingenting om. Kanske är det då finnas möjligheter att uppleva den rättvisa som saknas i vår värld idag. Vad vet vi?

Men det vi vet är hur det gått för stater som kollapsat och revolutioner förändrat bilden i dessa stater. Det är en skrämmande läsning. Såväl i det före detta Sovjetunionen som i Kina har människor behandlats på det mest bestialiska sätt. Nazismen kom som ett svar på ett Tyskland i kollaps. En sådan utveckling är det nog få av oss som vill ha.

Risken för en Eco- fascism är uppenbar när vårt ekologiska system börjar krackelera. Då är det den starke som styr och ställer och de svagas rätt till ett drägligt liv är nog antagligen ett minne blott.

Det är den här skrämmande framtidsbilden vi nu måste hitta alternativ till. Det hastar.