Att gå på slak lina – Är det vägen framåt?

Att det globala finanskapitalistiska systemet för länge sedan nått sitt bäst-före-datum, det råder det väl inte någon direkt tvekan om.  Åtminstone inte om vi ser på det från ett långsiktigt ekonomiskt, socialt och ekologiskt perspektiv.

Varför händer det då ingenting?  En tämligen berättigad fråga, eller hur?

Orsaken är att den insikten inte delas av de som har makten i världen idag.  Beredskapen hos övriga dryga 7 miljarder människor för ett systemskifte kan väl inte heller anses vara på topp.

Men om vi inte för upp frågan på agendan lär den beredskapen aldrig uppstå.  Vi måste börja tala om de stora frågorna som har med artens överlevnad att göra. Att sopa problemen under mattan duger inte. Inte heller att förneka människan står inför mycket stora utmaningar som vi på något sätt måste hitta lösningar till. Det globala kapitalistiska systemet är helt enkelt inte hållbart. Det går inte att konsumera som om vi hade ett antal planeter till vårt förfogande. Förr eller senare brakar en sådan civilisation ihop.

Några nya planeter tycks för närvarande inte heller vara tillgängliga att hämta resurser från. Det var annars en tanke som var mycket levande på 1970-talet och framåt. Men nu tycks vi ha insett att det var svårare än vi trodde att exploatera rymden.

Under tiden en medvetenhet växer fram om nödvändigheten av ett paradigmskifte måste vi väl ändå, trots svaga odds, göra det vi kan för att ändra den nuvarande inriktningen som mycket väl kan leda till vår arts utplåning.  Eller är det någon däremot?

Det stora dilemmat är att om det globala kapitalistiska systemet skulle börja allvarligt krackelera, så vet vi inte vad som kommer att hända. Risken är dock uppenbar att den turbulens som då skulle uppstå, kan leda till att vår art väsentligt decimeras och i värsta fall utplånar vi oss själva.

Att människan kan bete sig synnerligen irrationellt i en stressad situation är väl ett allmänt känt faktum.  De som idag har den ekonomiska makten är mer än någonsin intimt sammanflätade med den militära och politiska makten världen över. Och massförstörelsevapen har vi gott om.  Ett underifrån tryck på globens eliter, kan mycket väl sluta i en partiell och i värsta fall total förintelse av vår art.

Att hitta en väg mellan pest och kolera är inte helt lätt, men nödvändigt.
Att hysa en förhoppning att ett förändrat penningsystem skulle vara lösningen, inom det globala kapitalistiska samhällets ramverk är inte bara en i det närmaste omöjlig uppgift, det skulle troligen även vara helt meningslöst.

Skulle, mot all förmodan, det globala penningsystem vi har idag, skrotas till förmån för ett bättre fungerande utifrån hållbarhetsprincipen:

Vad skulle då hända?  Då menar jag inom ramen för vårt globala finanskapitalistiska system.

Makteliterna på globen skulle med blixtens hastighet återskapa ett mer tillväxtorienterat penningsystem.   Det nuvarande penningsystemet är nämligen en nödvändig förutsättning för att upprätthålla kapitalistisk tillväxt, som i sin tur är en nödvändig förutsättning för att hålla den globala kapitalismen vid liv.

Oddsen för att skapa en nödvändig förändring är inte särskilt goda. Men alternativet är heller inte särskilt lustbetonat.  Så någonstans måste vi jordgubbar och jordgummor börja.  Det är i denna belysning jag ser Kajsa Borgnäs artikel:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-kan-klimatfragan-inte-losas-vid-kyldisken/

Kanske är ett steg på vägen en övergång från dagens nyliberala agenda, till ett mer socialt och inkluderande paradigm. En sådan övergång måste även ha med sig ett ekologiskt perspektiv för att öka hållbarheten i våra samhällskroppar.

Inom Buddhismen talas om den Gyllene vägen.  Det är den svåra vägen, där det gäller att balansera mellan extremerna.  Det är som en lindansare, som på slak lina, hela tiden måste se till att inte luta för mycket åt det ena eller andra hållet. Då ramlar lindansaren ner i djupet.

Kanske är det denna mer subtila väg som är mänsklighetens väg framåt, för att undvika en framtid, så skrämmande att vi nog helst inte vill tänka på den.  Men så länge det finns liv finns det hopp.  Hur denna väg ska se ut i detalj finns det dessvärre ingen vägbeskrivning för. Vi måste själva hitta vårt eget, vår omgivning, vårt samhälles och vår globala världs ekvilibrium – ett balanserat jämviktsläge mellan extremer.

Är detta möjligt?  Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Börja agera.

Annons

Om teknikutveckling och framtida jobb

Ett samtal på Facebook i gruppen ASPO.

• Arvid Hallén Poängen är att teknikutveckling ständigt driver produktivitetsutveckling, och folk har alltid oroat sig för det. Det har aldrig legat något i det. Den kommande robotiseringen skiljer sig egentligen inte på något sätt från till exempel de senaste decenniernas datorisering. Massa jobb förstördes av datorerna, massa nya skapades, och produktiviteten ökade.

October 9 at 9:02pm · Like · 1

Roger Dahl Men idag är ju trenden i hela västvärlden att det råder arbetslöshet och att även om nya jobb skapas så försvinner minst lika många till andra delar av världen och genom teknikutveckling

October 9 at 10:54pm · Like · 2

Roger Dahl Dessutom Arvid Hallén. Produktivitetens överskott samlas i allt högre grad i de finansiella marknaderna och andelen superrika ökar och deras förmögenheter växer dramatiskt. Dessa tillgångar skapar en helt annan typ av global arbetsmarknad än den vi tidigare har haft. Så det går inte att jämföra dagens globala samhällsstrukturer med 1800-talets.

Vi har helt enkelt andra utmaningar att brottas med.

October 9 at 11:56pm · Like · 2

Intressanta kommentarer, men jag delar dem inte helt ut. Arbetslösheten i västvärlden beror ju för närvarande inte på strukturella teknologiska faktorer, utan istället på kombinationen av konjunkturella faktorer och en bristfällig stabiliseringspolitik.

Apropå förmögenhetskoncentrationen hos de allra rikaste var den ännu större under 1800-talet än i dag, även om man i vissa länder (som USA) rört sig väldigt mycket tillbaka mot den ekonomiska ojämlikhet som fanns under ”The Gilded Age”.

Vilka nya tillgångar du talar om förstår jag inte riktigt.

Att vi har en global arbetsmarknad, frihandel, fria kapitalflöden och globalisering är heller inget nytt, utan utmärkte just 1800-talet. Det var snarare perioden 1914-1945/1991 som i högre eller lägre grad karaktäriserades av avsaknad av desamma.

Visst har vi andra utmaningar att brottas med än man hade på 1800-talet. Men just denna utmaning, införandet av ny arbetsbesparande teknik, verkar vara samma som den alltid har varit, ända sedan Spinning Jenny introducerades.

 

 

Mitt svar:

Du påvisar ovan i din kommentar att teknikutveckling och en globaliserad handel har funnits sedan 1800-talet. Javisst och naturligtvis långt tidigare än så. Det är ingenting nytt. Att det finns stora förmögenhetsskillnader är heller ingenting nytt. Men effekterna är synnerligen olika idag mot hur det var på 1800-talet. Idag lever vi i en globalt finanskapitalistisk värld, där det samlade finansiella kapitalet ständigt växer och har makt och betydelse som aldrig förr i historien. Tekniken har gjort att det finansiella kapitalet blivit synnerligen lättrörligt och sammankopplat på ett helt nytt sätt och de fria kapitalströmmarna gör att nationalstaterna får allt mindre möjlighet att styra exempelvis hur arbetstillfällen skapas.

Du frågar också om vilka nya tillgångar som skapats. Det överskott som produktivitetsutvecklingen medfört har skapat nya kapitaltillgångar som i mycket hög utsträckning just gått in i det finansiella kapitalet. Tillgången på billig energi är ju också en synnerlig viktig faktor. Där har vi grogrunden till den globala finanskapitalism som idag så totalt dominerar vår planet.

Självklart är inte arbete en ändlig resurs. Det finns hur mycket viktiga arbetsuppgifter som helst att utföra på globen. Ändå är arbetslösheten ett stort problem i stora delar av vår värld. I Europa har arbetslösheten varit hög sedan mitten av 1980-talet. Så det är svårt att förklara den som konjunkturell. Den tycks istället vara synnerligen strukturell. Teknikutvecklingen är en viktig orsak. Men varför har det inte skapats nya jobb i tillräcklig utsträckning av det överskott som produktvitetsutvecklingen ger?

Det finansiella kapitalet har helt enkelt hittat mer lönsamma jaktmarker att placera pengar i än i Europa. Kina, Indien, Brasilien och Ryssland är några exempel. De asiatiska tigrarna andra. Idag är Afrika mycket lockande för det finansiella kapitalet. Så makten över det finansiella kapitalet är därför den helt avgörande faktorn för var nya arbetstillfällen ska kunna skapas av det överskott som produktivitetsutvecklingen möjliggör.  Vad som avgör var investeringarna ska ske beror på var den bästa riskjusterade avkastningen kan uppnås.

Så länge det finns mycket pengar i omlopp och tillgång på billig energi, kan vi i väst upprätthålla en hög konsumtion, även om konsumtionen är tämligen ojämnt fördelad.

Men om någon av dessa två hörnpelare – billig energi och mycket pengar i omlopp – fallerar kommer det att bli mycket kärva tider för oss.

Hur ska arbetet kunna skapas om vi inte längre kan upprätthålla vår konsumtion? Detta accentueras när teknikutveckling gör oss alltmer överflödiga i produktionen.  Vad ska vi då få pengar till arbete och försörjning:?

Då bär det utför med våra samhällen. Vem ska då finansiera en basinkomst som många ser som lösning på arbetslöshetsproblematiken?

Vilka jobb finns det då att dela på?

Som avslutning skulle det vara spännande att höra vad de som läser detta tycker att vi idag agera för att detta inte ska inträffa?

 

 

Vad kan vi göra för att göra finansmarknaderna hållbara?

Martin Saar inleder en tråd i Facebookgruppen Socialdemokratiska visioner på följande sätt:

Det pratas mkt om skulder som företagsskulder, statsskuld, finansskuld och hushållsskulder, men den största skulden av alla, 10 ggr större än värdens samlade BNP, håller man tyst om: Derivatskulden!

En riskförsäkringsskuld inom det sk ”skuggbanksystemet” som faller ut när räntan höjs. När detta sker då kollapsar det nuvarande bank- och finanssystemet för gott, eller går det och fixa och trixa sig runt detta oxå? Bra att ha i minnet när vi pratar om ett nytt penningsystem och kapitalismens avigsidor med ett annat ekonomiskt system.

Under ett antal år har jag talat med investerare, makroanalytiker (nationalekonomer),  riskanalytiker och annat löst folk inom finansbranschen om bubbelekonomin.  Den bild av derivatmarknaden som jag fått är fullständigt skrämmande. Om derivatinstrument se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Derivatinstrument Dessa instrument köps och säljs över en markandsplats som även deras underliggande instrument gör. http://sv.wikipedia.org/wiki/Derivatmarknaden.

Den bild som du Martin Saar visar om derivat och dess underliggande instrument  säger ju det mesta. Men kan vi verkligen ta till oss vilka konsekvenser detta medför? Det skulle behövas ett antal jordklot för att kunna tillfredsställa de krav på de underliggande instrument som avgör priset på derivatet. Derivaten finns dessutom med en extra hävstång, vilket gör att bubblan i än högre grad blåses upp.

Det räcker att titta på prisbilden på aktier för att göra åtminstone mig mörkrädd. När vi tittar på Stockholmsbörsen så ser vi företagen genomgående är värderade idag – för att göra stordåd i framtiden. Jag ska inte här gå in på de finanstekniska detaljerna omkring detta. Men ett begrepp att ha med sig i förståelsen av hur det hänger ihop är  P/E talet. http://sv.wikipedia.org/wiki/P/E

Det krävs en enastående tillväxt för de bolag som idag finns på Stockholmsbörsen för att dagens värdering ska vara korrekt. Detta eftersom dagens pris på exempelvis Ericsson är baserad på en diskonterad framtida förväntning av hur Ericsson ska utvecklas ekonomiskt. Detta gäller alla bolag på börsen. Ett annat sätt att säga det är att dagens pris på Ericsson är baserad på en tro om hur det kommer att gå i framtiden för Ericsson som bolag.

Lägger man så ihop alla aktier på Stockholms fondbörs får vi ett totalt värde idag. Detta värde skiftar från dag till dag beroende på hur de bolag som finns på börsen prissätts. Något som vi får info om varje dag på nyheterna.

Om vi nu betänker att vi lever på en ändlig jord och att råvaror redan i många fall har nått sin peak och att det helt enkelt inte finns utrymme för den expansion som är prissatt i dagens derivat och deras underliggande instrument, så blir situationen lite bekymmersam, milt sagt.

Att detta är en fullständigt ohållbar situation är de flesta inom branschen – som jag talat med och som över huvud taget funderat på fenomenet – synnerligen medvetna om. Men efter vårt lunchsnack gick investerarna in till sina handlarbord och fortsatte sitt jobb som vanligt. Business as usual.

Vad skulle de göra? Skulle de ställa sig upp i handlarrummet och säga stopp och belägg. Nu får det vara nog! Det vi pysslar med håller på att skapa en situation som kan leda till en total global finansiell kollaps som i sin tur skapar en kollaps i den reala ekonomin. De skador som detta skulle medföra vill vi nog helst inte tänka på, som en makroanalytiker sa för några år sedan. Nej då hade de snabbt blivit utbytta mot andra aktörer.

Deras uppgift är att skapa så god riskjusterad avkastning som möjligt för våra pensioner och vårt fondsparande. Inom ett givet riskmandat får de sedan sätta igång att göra affärer för att uppfylla målet, så god riskjusterad avkastning som möjligt till kunderna.

När vissa grupper i samhället talar om ”nedväxt”, blir det lite förbryllande att se hur detta ska gå ihop med den värderingen av värdepapper som idag råder. Vad skulle det få för konsekvenser för våra pensionspengar och vårt fondsparande om vi skulle få ”nedväxt”?

Jag undrar Martin vad din inspirationskälla Nicole Foss har att säga om denna situation? Hur ska vi komma ur denna problematik?

Skulle ett förslag som Chicagoplanen över huvud taget kunna hjälpa till att lösa detta dilemma, ens på en rent teoretisk nivå?

Har Nicole Foss några funderingar om detta? Du som har goda kontakter med henne skulle väl kunna fråga.

Min erfarenhet av analytikerskråt, inte minst riskanalytiker, är att de är utomordentliga på att måla upp riskscenarios. Eftersom jag är en lösningsorienterad själ brukar jag fråga: Hur ska vi göra för att lösa detta problem? Då blir det oftast tystnad, tagning som gäller. Förhoppningar om FoU och ny teknik finns även med i bilden, för att lösa vårt dilemma.

En hotad civilisation – behovet av riskanalys och globalt tänkande

Idag inser allt fler människor att vi befinner oss i en mycket prekär situation för hela mänskligheten. Vi sitter bildligt talat på Titanic och för många av oss som har kikarsiktet inställt, ser vi ett stort massivt isberg tona upp sig i horisonten. Detta om vi extrapolerar fram en utvecklingskurva i tangentens riktning. Det framstår allt klarare att någonting måste göras för att ändra denna utvecklingsriktning, om inte tar det hus i helvetet.

Att mänskligheten har lagt ut en kurs som är ett dödligt hot mot hela vår civilisation har varit känt länge. Redan Romklubbens rapport 1972, http://sv.wikipedia.org/wiki/Romklubben,  påvisade att vår civilisation måste förändra vårt grundläggande fundament och staka ut nya och alternativa utvecklingsriktningar, för att vår civilisation ska kunna räddas. Om vi går på i ullstrumporna som nu kommer vi att drabbas av såväl ekologiska, sociala som ekonomiska kriser av en art som vi helst inte vill fördjupa oss i. Framtidsbilden blir helt enkelt för hemsk för att vi ska orka ta till oss den. Då inträder en psykologisk försvarsmekanism – förträngning – som gör att vi inte behöver drabbas av akut ångest.

Vi förnekar att det som just nu sker verkligen kommer att leda till stora konvulsioner för mänskligheten. Vi vill inte se, vi vill inte höra, vi vill inte ta till oss av de fakta som radar upp sig i forskningsvärlden. Som kollektiv förlorar vi vår förmåga att använda den mest ursprungliga och djupa egenskapen som människan har, själva överlevnadsinstinkten.

Trots att vi – på ett rationellt plan – vet att de åtgärder som hittills vidtagits sedan Romklubben kom med sin rapport är helt otillräckliga, så sätter vi ändå hoppet till att det kommer säkert att ordna sig. Vi har haft stora utmaningar att ta oss igenom även tidigare. Trots det har vi överlevt dessa och många av oss lever idag ett liv som vars få förunnat för bara 100 år sedan. Varför ska vi då gå och oroa oss?  Är det inte bättre att tro på framtiden?

Men detta synsätt menar jag är förrädiskt. Det går alldeles utmärkt att förena en framtidstro och en i grunden positiv världsbild och likaledes positiv människouppfattning, med en insikt om att vi – här och nu – måste förändra våra invanda hjulspår och vara medskapare till någonting nytt och mer hållbart. Vi måste vara medskapare till ett nytt paradigm. http://sv.wikipedia.org/wiki/Paradigm

Vad detta paradigm ska bestå av råder det delade meningar om, men för en växande grupp människor framstår ett nytt paradigm – ett nytt sätt att se på vår tillvaro och vår framtid – som nödvändigt.  I detta blogginlägg fortsätter jag ett resonemang om resonemang om vad detta paradigm borde bestå av.  Tidigare blogginlägg i ämnet se exempelvis:  https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/22/internationalen-at-alla-lycka-bar-att-ha-och-att-vara-erich-fromm/

En av de mer intressanta samhällsdebattörer jag kommit i kontakt med under senare år är László Szombatfalvy. I boken ”Vår tids största utmaningar” (2009) tar han på ett samordnat sätt upp de utmaningar människan står inför. Boken kan läsas på nätet och har en egen hemsida med adressen http://utmaningar.org

De utmaningar han ser och tar ett samlat grepp om är: Befolkningsexplosionen, politisk  betingat våld, miljö/klimatförändringar och fattigdomsproblemet.

Det som László Szombatfalvy främst bidrar med i samhällsdebatten är att lyfta fram riskanalysen.

I Anders Wijkman och Johan Rockströms bok ”Den stora förnekelsen” (2011). tar de upp bristen på riskanalys när det gäller de stora utmaningar som mänskligheten står inför. I boken lyfter de fram László Szombatfalvys tankar och konstaterar:

”På vilket annat område i samhället skulle man hantera riskfrågan så lättsinnigt som på klimatområdet? (sid 186).

László Szombatfalvys slutsats är att globala problem måste lösas på en global arena.   Han  avslutar boken på följande sätt:

”Jag vill inte alls förneka att det finns chanser att vi med tur och skicklighet kan klara av problemen och komma undan helskinnade, kanske till och med utan extraordinära uppoffringar. Det är inte omöjligt att forskarna snart hittar biotekniska lösningar som säkrar mänsklighetens livsmedelsförsörjning till rimliga priser och utan att skada ekosystemen – även om världens befolkning kommer att uppgå till 10 miljarder eller ännu fler inom två generationer. Det är heller inte omöjligt att vetenskapsmännen snabbt lyckas konstruera en billig och högeffektiv solenergimaskin som löser mänsklighetens energi problem utan miljöförstörande växthusgaser. Och det kan naturligtvis inte uteslutas att vi människor har sådan tur att ingen skenande uppvärmning kommer igång och att inga massförstörelsevapen kommer till användning.

Allting är möjligt. Men är det försvarbart i vår situation att förlita oss på högst osäkra eventualiteter och på turen?

Huvudregeln för alla som arbetat i riskbranscher och velat överleva har alltid varit att aldrig (frivilligt) sätta mer på spel än vad man har råd att förlora. Denna regel har gällt lika väl i rena hasardspel som i affärslivet och i politiken. Idag är det mänsklighetens framtid som hamnat i riskzonen. ” (sid 99).

Vad är det då som behövs för att vi ska mildra detta hot? Vi behöver nya synsätt hos politiker, menar László Szombatfalvy.

” En politiker tänker på nästa val, en statsman tänker på nästa generation. James F Clarke” (sid 99).

I inledningen av boken omnämns finanskrisen som växte fram ur en tidigarelagd, kreditfinansierad amerikansk konsumtion i stor skala, en konsumtion som var baserad på överoptimistiska förväntningar. Att sälja skinnet innan björnen är skjuten har alltid inneburit ett risktagande. Nu håller vi på att upprepa samma typ av misstag i ojämförligt mycket större skala.

Vi låter jordens befolkning öka i snabb takt utan att veta hur den ska kunna försörjas.

Vi försöker inte ens reformera systemet med helt suveräna stater, trots att alltfler av dessa har massförstörelsevapen.

Vi låter koloxidhalten i atmosfären stiga mer än vad som skulle vara nödvändigt trots att detta kan förstöra mänsklighetens grundläggande levnadsvillkor.

Vi gör allt detta i förhoppning om tur och nya tekniska landvinningar ska lösa problemen, och kanske också i förhoppning om att världens politiker plötsligt ska börja prioritera mänsklighetens långsiktiga intressen framför de egna nationernas kortsiktiga intressen.

Med andra ord så bryter vi människor idag grovt mot huvudregeln ovan och ger oss in i ett hasardspel med insatser som vi definitivt inte har råd att förlora. ” (sid 100).

László Szombatfalvy avslutar boken med att konstatera att:

”Vad världen mest behöver idag är suveräna statsmän i mindre suveräna stater. ”

Internationalen åt alla lycka bär kontra socialismen i ett land

Vi lever i en historielös tid, sa Gunnar Fredriksson (fd Chefredaktör på AB) på en möte i Gubbängens S-förening på 1970-talet. Sedan dess har vi blivit än mer fokuserade på vad som händer just nu. Det gör att historien faller i glömska och vi gör våra bedömningar som om det inte funnits någon historia att ta lärdom från. Det kan få förödande konsekvenser för hela vår civilisation. Hur ska vi då kunna lära oss något av historien?

Arbetarrörelsens föddes som en internationell rörelse. Med internationell menades då den del av värden som började industrialiseras, med andra ord Europa.  Det är inte för inte vi sjunger ”Ty internationalen åt alla lycka bär.”  Att det nya socialistiska samhället skulle implementeras i hela den del av Europa som var mest utvecklad och därigenom bli de facto standard för hela världen rådde det inget tvivel om.

Arbetarrörelsen tog tidigt avstånd från upprorsmakare med anarkistiska sympatier, som drev linjen att det genom att med våld skapa kaos i de kapitalistiska staterna få dessa att kollapsa. Det hände redan på den första internationalen, när anarkisterna kastades ut.

Det var först i och med de nationalistiska vindarna som ledde till första världskriget som arbetare ställdes mot arbetare i kriget och visionen om att arbetare i alla länder förenen er, fick sig en ordentlig knäck. I och med den ryska revolutionen skapades begreppet ”socialismen i ett land.” Detta land var en av de minst industriellt utvecklade länderna i Europa, tvärt emot vad man hade tagit för givet att de revolutionära strömningarna skulle börja. Att detta land skulle vara en mall för den industriellt mer utvecklade världen framstod som egendomligt.

Rosa Luxemburg som brevväxlade med Lenin menade att det som hände i Ryssland inte borde påverka den internationella arbetarrörelsens grundläggande principer om att samhällsomdaningen måste ske på en internationell basis.

Sedan dess har Lenins tes om ”socialism i ett land” visat sig vara synnerligen problematisk. Sovjetstaten fick ägna alla kraft åt att rusta för att försvara sig mot de kapitalistiska staternas attacker. Detta var omöjligt att göra utan att förtrycka befolkningen. Sedan kom 1:a världskriget och än mer gjorde Sovjetstaten till en ren krigsekonomi.

Inte heller i något annat land som kallat sig socialistiska eller kommunistiska har modellen med ”socialism i ett land” visat sig fungera. I länder som Indonesien under ledning av Sukarno och i Chile med Alliende gick det att bevara skapa en hållbar socialism i ett land. Starka internationella kapitalistiska intressen satte brutalt stopp för dessa försök.

Igår – idag – imorgon

Vad har historien att göra med dagens värld? Vi får inte fastna i historiska berättelser säger somliga idag. Vi kan inte göra något ogjort i alla fall. Nu gäller det istället att se framåt och gå vidare.

För att historien ska ha relevans för vår samtid gäller det att kunna ta lärdom av den och undvika att gå på samma minor som tidigare.  Om vi gör det har historiska kunskaper mycket stor relevans.

För att en demokratisk socialism ska vara möjlig att uppnå måste den implementeras i internationell skala. Det tycks vara den lärdom vi kan dra om historien.  Det var ju även ursprungstanken innan ryska revolutionen.  Hur ska vi då komma dit? Det gäller då att stärka FN och övriga internationella institutioner.  Här har S historiskt visat ett mycket starkt engagemang. Dag Hammarskölds anda vilar fortfarande över FN som institution. Detta engagemang är fortfarande mycket starkt inom S och symboliseras idag av exempelvis av Margot Wallströms tidigare och Jan Elisassons nuvarande engagemang i FN. Fackföreningsrörelsen måste även fortsätta sina ansträngningar att organisera sig internationellt, hur motigt det än kan kännas.

Det är enbart genom internationella överenskommelser som vi kan lösa de stora utmaningar som människan står inför idag.

Det gäller den instabila ekonomiska modell som kapitalismen innebär. Det innebär att samma modell som för sin överlevnad kräver tillväxt på en ändlig planet. Det gäller att denna modell håller på att förstöra vår internationella miljö och vårt klimat är ett hot mot hela mänskligheten.

Men med fokus på långsiktig hållbarhet, ekonomisk, social och ekologisk kan vi även göra en hel del saker redan idag, i kommuner och landsting. Vid ett regeringsövertagande nästa år kan S även driva hållbarhetsfrågor på nationell nivå. Dessa ansträngningar måste sedan ut på den internationella arenan för i samspel med andra stater visa att en bättre värld äer möjlig.

Vad bör göras?

 

Av det ovan sagda gäller det att se till vad som går att åstadkomma på olika nivåer i det internationella samfundet. Att idag driva krav om förbättringar på nationell nivå om dessa måste ses med internationella glasögon, leder inte dit vi vill och kan bli direkt kontarproduktivt.

Om socialismen i ett land inte är möjligt att genomföra, då är en demokratisk socialism en internationell fråga och för att åstadkomma detta krävs att den globala kapitalismen byts ut i sin helhet eller åtminstone i de länder som idag har makten i världen.

 

Men i väntan på att internationalen, som åt alla lycka ska bära, kommer att infinna sig: Vad kan vi då göra inom den globala kapitalismens ramar?  Hur ska S kunna bli en samhällsförändrande kraft inom dessa ramar? Hur kan vi agera för att inom de ramar som den globala kapitalismen sätter, ändå verka för en anständigare kapitalism? Om detta återkommer jag.

Kollaps kontra en utveckling mot ett hållbart samhälle

Inledning

Lena Nockert och jag diskuterar Chicagoplanen, se källförteckningen nedan, och hur denna skulle kunna förbättra vår möjlighet att stabilisera vår ekonomi. Vi har diskuterat om VAD den vill förändra och jag har tagit upp HUR en implementation av planen ska kunna genomföras.

Jag behandlar även kollapsbegreppet utifrån David Jonstads bok Kollaps i detta blogginlägg.

Slutligen behandlar jag hur vi ska kunna komma ur den globala kris som hotar att utrota hela vår civilisation under rubriken Lösningsidé.
Först och främst Lena är det spännande och viktigt att föra en idédebatt inom detta forum. Det är bara att hoppas på att vi blir fler som engagerar sig i detta viktiga samtal. Din nulägesanalys sammanfaller på en rad punkter med min.

Det vi talar om är HUR vi ska kunna ändra färdriktning så att vår civilisation går att rädda.  Det ser för närvarande tämligen dystert ut, när vi begrundar ”Peak everything”, miljö och klimathot och dessutom ser en finansiell instabilitet. Det är vi nog tämligen överens om. För mig är målet att skapa ett mer hållbart samhälle, ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Att ha målet MER betyder troligen detsamma som du beskriver på följande sätt:

Du skriver: ”Svaret på HUR måste bli att vi ska använda svaret på VAD som kompass och sedan STEG för STEG ta oss fram i en ständigt föränderlig terräng. Då gäller det att inte tappa kompassen och gå vilse. ”

Vi är med andra ord överens om att det inte går att ha någon detaljerad plan för HUR vägen sak gå från ruta 1 (nuläget) och ruta 2 (önskat läge). Men det gäller att inte tappa kompassriktningen som du säger. Även målet kommer säkert att ändras under resans gång. Så någon detaljplanering är inte varken möjlig eller önskvärd.

Däremot är det viktigt att göra en så god nulägesanalys som möjligt. Om vi inte vet hur samhället och världen ser ut idag är det inte lätt att plocka fram någon kompassriktning. Den bygger på att vi har två någorlunda kända punkter.

Om framtiden vet vi inte

Du skriver:

”Östeuropas snabba krackelering sågs av många som kapitalismens definitiva seger. Nu skulle kapitalismens globala tusenårsrike härska på jorden. Det fanns dock de som förutspådde att det bara var en fråga om tid innan den västerländska kapitalismen också skulle bryta samman. Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget. ”

Mitt svar:  Det ända vi med bestämdhet kan säga säga om framtiden är att vi inte vet hur den kommer att gestalta sig. Kapitalismen har hittills visat sig vara ett mycket anpassningsbart system. Men hur den kommer att vara i framtiden har vi som sagt ingen aning om. Det enda vi då kan göra är att anta, eller mer vardagligt gissa vad som komma skall.

Om förloppet kommer.att gå långsamt och utdraget eller om kapitalismen brakar samman på kort tid vet vi inte heller. Vi kan bara göra gissningar och bedömningar på så goda grunder som möjligt. Vi vet exempelvis inte hur det gått med kapitalismen vid 1930-tals krisen om inte krigsrustning fått hjulen att snurra och om inte andra världskriget utbrutit.

Vi vet heller inte vad som hänt med kapitalismen om inte John Maidnar Keynes och Stockholmsskolans stabiliserande och tillväxtskapande metoder satts in. Risken för en fullständig snabb kollaps går inte att utesluta. Det är mycket vi inte vet.

Hittills har kapitalismen visat sig vara ett mycket mer anpassningsbar system än vad många tänkt sig. Det vet vi heller inte om den kommer att vara i fortsättningen. Vi tror, vi antar men vi vet inte. Det  vi vet är att den kan ta sig mycket olika former, som i USA, Japan, olika former i Europa, Ryssland, Kina, Indien, Brasilien, Saudi Arabien och Sydafrika, för att nämna olika varianter.

Den form av kapitalism som vi kallar den nordiskt blandekonomiska modellen, för att vi i norden kom längst med att bygga upp en statsmakt som hade en utjämnande effekt på  hela samhället. Den blandekonomiska modellen, har enligt min uppfattning, visat ett mänskligare ansikte än andra system som historien erbjudit. Jag är nog i tämligen gott sällskap därvidlag. Men det är ändå fråga om en kapitalistisk stat, där makten över produktionen vilar hos ägarna, inte staten eller de anställda.

Den blev ett resultat av klassamarbetet som Arbete och Kapital bestämde sig för att använda ,den sk Saltsjöbadsandan, där avtal tecknades i Saltsjöbaden 1938. http://sv.wikipedia.org/wiki/Saltsj%C3%B6badsavtalet

Denna samverkansstrategi var en vinna vinna lösning. Där båda parter var vinnare på kompromissen. Arbetarna lovade att inte ställa till trassel i onödan med strejker. Det skapade arbetsro för kapitalet. Båda var vinnare.

Denna anda, samverkan istället för konflikt, fortsatte sedan och fick som resultat att
S och näringslivet 1945 bestämde sig för den stora kompromissen mellan arbete och kapital som Sverker Gustavsson beskriver i denna artikel.  http://tidenmagasin.se/artiklar/fortsatt-kamp-om-kommandohojderna/

För S del tror jag att den i hög grad var orsakad av händelserna vid storstrejken 1909, då fackföreningsrörelsen höll på att bli helt tillintetgjord av en övermäktig fiende. Med dessa erfarenheter var det naturligt att söka samarbete istället för strid. Utvecklingen  Sovjetstaten och odemokratiska rörelser i Europa var även ett starkt bidragande skäl.

Den blandekonomiska modellen har aldrig varit ett hot mot kapitalismens hegemoni. Istället har den haft till uppgift att stabilisera och staga upp kapitalismen och ta bort de mest negativa och destruktiva effekterna av dess konsekvenser. Härigenom har kapitalismen blivit mer human i sin framtoning och skapat möjligheter för ett anständigt liv för breda grupper i samhället.

Med de nyliberala strömningarna från 1970-talet och framåt vände denna utveckling och klyftorna i staterna växte. Det var inte arbetarrörelsen som sa upp de social krontrakten i hela västvärlden. Det var kapitalet som ville expandera.

Den nyliberala utvecklingen var enbart en återgång till den laissez-faire, http://www.ne.se/laissez-faire betonade liberalism som skapade finanskrisen på 1930-talet. Sedan har nyliberalismen naturligtvis påverkats av den tid som den verkat som självklart skiljer sig högst väsentligt från tiden före 19300-tals krisen. Den liberala/nyliberala utvecklingen måste nu brytas.

Ser vi oss omkring i världen ser kapitalismen helt ohotad ut. Det enda hotet kommer från kapitalismens egen inbyggda motsättningar.  Det mest uppenbara är att kapitalismen kräver tillväxt för sin överlevnad och det är inte lätt att få ihop med ändliga resurser på en ändlig planet. Det finns en hel del som talar för att kapitalismen idag kan kollapsa av dessa inbyggda motsättningar. Det kan ske partiellt eller globalt. Att World Economic Forum i Davos, där världens eliter träffas, diskuterar kapitalismens kris visar att även jordens ledare tar hotet på allvar.

Hur ska vi då ställa oss inför dessa hotbilder?

Kollapsscenariot

Det finns en grupp människor som menar att vi är mitt inne i en kollaps av kapitalismen.  Händelserna 2008 som kulminerade med att Lehman Brothers gick i konkurs och de efterföljande skuldkriserna världen, gör att världssamfundet haft fokus på de finansiella frågorna sedan dess.

Samtidigt är vi medvetna om att det finns fler hotbilder för mänskligheten.  Peak everything och miljö/klimatfrågor har inte kommit närmare en lösning sedan början av detta millennium. Tendensen är snarast den motsatta. Eftersom kapitalismen kräver tillväxt för att överleva och detta på en ändlig planet, gör att en kollaps ses som det enda naturliga resultatet.

Det har för en del, däribland David Jonstad i boken ”Kollaps”, blivit så naturligt att tala om den annalkande kollapsen att de uppfattar att vi redan är mitt inne i den. Vändpunkten kom vid finanskrisen 2008. Bristen på energi kommer att tvinga oss till nedväxt. Nu är det bara att följa med på resan och se vad den har i sitt sköte. Det vi kan göra är att omställa oss inför den nya situation som utvecklingen. Då gäller det vara vara väl förberedd.

David Jonstad skisserar ett händelseförlopp mellan överdriven utvecklingsoptimism (som främst baserar sig på att tekniken och FoU ska rädda oss) och rena domedagsprofetiorna.  Med hans infallsvinkel kommer civilisationen kollapsa på ett  gradvis sätt. Han går i boken genom ett antal tidigare civilisationer och ser att orsakerna till tidigare civilisationers kollaps har varit att de blivit alltför komplexa. När komplexiteten blivit alltför hög, då sker kollapsen.

Han menar att vi måste börja ställa om oss till en enklare form av tekniskt och ekonomiskt samhälle. Detta kan ske gradvis. Du, Lena är inne på liknande tankegångar som David Jonstad när du skriver:

”Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget. ”

Det finns en risk med att för mycket fokusera på att kollaps är den ända möjligheten för vår civilisation. Ju fler personer som går omkring och ser kollapsen i det närmaste naturlagbestämd, desto mer kan det bli en självuppfyllande profetia. Om framtiden kan vi inte veta, bara försöka göra så goda antaganden som möjligt. Att ska kollaps ska ske gradvis är bara ett av flera tänkbara scenarion.

Ser vi historiskt på hur finansiella och sociala kriser hanteras, är det en skräckinjagande bild som tonar fram, med massarbetslöshet, fattigdom,  fascism/nazism och världskrig som resultat.  Vid katastroflägen är risken stor att vi som art inte agerar rationellt. Det som skiljer vår tid från tidigare civilisationers kollaps är att vår ekonomi är så sammanflätad att hela mänskligheten kan hotas av partiell eller total utrotning. Särskilt oroväckande blir det när vi begrundar det faktum att vår civilisation har massförstörelse vapen som kan utplåna hela mänskligheten och ta med sig ett ytterligare antal arter i fallet.

I det perspektivet känner jag att vi måste göra allt som står i vår makt för att staga upp vår nuvarande civilisation och göra den mer hållbar, inte gå och hoppas på en kollaps. Vem vill utsätta sig för en hotbild vi inte allt kan förutse konsekvenserna av?

Är det västs kollaps vi nu bevittnar?

Vår civilisationskris kan även mycket väl vara den västerländska civilisationen kollaps. Det var väst som blev hårdast drabbad av finanskrisen.  Öst och syd kom snarast stärkta ut ur krisen.  Idag är väst och Japan nedtyngd i en skuldbörda som hotar stabiliteten i hela världsekonomin. Öst och syd har däremot ordning på sin ekonomi och Kina har världens största budgetöverskott. Kina ligger idag 2 i miljardärsligan efter USA och antalet miljardärer växer i Indien. Om denna utveckling fortsätter och kommer troligen näringslivet i väst att, i än högre grad än idag, lägga sig där tillväxtmarknaderna finns. Då blir det inte lätt att skapa fler jobb i väst.

Begreppet BRIC- länderna myntades av den inflytelserika banken Goldman Sachs.  Förutom Brasilien, Ryssland, Indien och Kina har nu Sydafrika kommit till så nu talar vi ofta om BRICS-länderna. Samma inflytelserika bank har även gjort en prognos över vilka de kommande tillväxtländerna kommer att bli. http://en.wikipedia.org/wiki/Next_Eleven  De växter ekonomiskt förvisso från låga nivåer men utvecklingsriktningen är tydlig.

Idag talar BRICS-länderna om att skapa en alternativ valutakorg för att frikoppla sig från det moras som de västerländska ekonomierna nu utgör.

Effekten av detta kan bli att den kollaps som alltfler i olika forum på Facebook talar om kan innebära att Europa blir lydstater till eliterna i tillväxtländerna. Hur eliterna i väst kommer att agera på detta står skrivet i stjärnorna. Om Europa kollapsar till förmån för andra grupper på globen är nog risken att de som kan flyr ett sjunkande skepp flyttar till händelsernas centrum. När Kina i närtid beräknas gå om USA som världens ledande ekonomiska makt är den stora frågan hur USA kommer att agera på detta?

Ett centralt tema i den hotbild vi ser världen över är att klyftorna mellan fattiga och rika hela tiden ökar inom staterna. Det hotar stabiliteten inte bara socialt och i ekonomin. Det kan i förlängningen hota hela vår civilisation.

Ett internationellt perspektiv och lokalsamhället

De stora utmaningar jag tagit upp ovan är alla av den arten att de måste lösas på international nivå. Det gäller såväl miljö/klimatkrisen, peak everything och ständigt ökad tillväxt på en ändlig planet.  Det gäller även de globala finansiella obalanser som vi ser i världen idag. Det krävs att FN och andra internationella institutioner får mer makt att agera för att mänskligheten ska klara detta. Alternativt går det naturligtvis att bygga upp nya institutioner. Men när de växer så brukar de bli alltmer lika de strukturer som de skulle vara ett alternativ till.  Det tycks ligga i byråkratins natur. Så mitt hopp står till de redan befintliga institutionerna.

Att diverse människor idag håller på med en omställning till kollaps, på det lokala planet,  löser ju inte dessa globala problem. Men efter ett antal år av misslyckade FN-klimatförhandlingar, mycket prat och lite verkstad, är det många som gett upp FN och andra centrala institutioner och nu istället vill göra något konkret. Det är i högsta grad förståeligt.

I David Jonstads bok ”Kollaps, livet vid civilisationens slut, som jag relaterade till ovan, avslutar han med att beskriva småskaliga ansatser som återigen börjar locka unga människor.  Även David Jonstad är involverad i ett sådant projekt.

Vi som var med under gröna vågen på 1970-talet kan bara konstatera att historien upprepar sig. Hippierörelsen och gröna vågen har nu fått en ny skepnad. Det återstår denna gång att se hur varaktig denna rörelse blir denna gång. Ingen vet. Somliga inom denna rörelse utgår uppenbarligen från att en kollaps är det mest troliga scenariot och mer än så vi är redan inne i kollapsen. Det är ett farligt perspektiv eftersom det kan bli självuppfyllande och vi inte kan förutsäga vilka konsekvenser en sådan kollaps innebär för hela vår civilisation.

Att däremot inta ett tudelat perspektiv såväl globalt som lokalt kan vara nog så uppfriskande.  *Då händer det ju i alla fall någonting. Inom delar av denna rörelse tycks det finnas en stark tveksamhet till nationalstatens möjlighet att bevara sin roll. Vem ska då ta över välfärdsstatens uppgifter? Ska det ske på frivillig väg inom lokalsamhället av spontana grupperingar?

För oss som sätter demokratin högt blir olika kollapsscenarion svårsmälta. Det är nog få som verkligen försökt att sätta sig in i vad olika kollapsscenarion skulle innebära, som tror på att demokratin kommer att gå en lysande framtid till mötes. Risken är istället överhängande för förödelse, fascism och krig, såväl i lokal skala som globalt.  .

Lena du skriver:

”Du Roger är bra på att förutse problem, och det är viktigt, men du är, enligt min mening, alltför pessimistisk om möjligheterna till lösningar. Själv fokuserar jag som du noterat på målet. Det där att påbörja kompromissandet redan innan man mött något motstånd och mätt krafterna har jag svårt för. Men jag ska inte genomföra detta på egen hand så det kommer att finnas gott om personer som kommer att kompromissa. Förhoppningsvis kommer de inte att överskatta motståndet och ge sig utan att först göra allvarliga försök att lyckas.”

Mitt svar:

Jag är som du Lena är synnerligen lösningsorienterad. Det finns ingen annan rimlig väg att gå. Men till skillnad från dig menar jag att alla de stora utmaningar vi står inför måste lösas företrädesvis på internationell nivå.  Men vi måste göra klart för oss vad som han lösas på lokal nivå, regional nivå och vilka frågor som måste lösa globalt.

Hållbarhetsperspektivet kan dels hanteras på alla olika nivåerna, dels går det att genomföra dessa stegvis för att undvika en kollaps.

Här kan vi agera som individer: Äta mer vegetariskt, flyga mindre, åka mindre bil och sopsortera.

Lokalt och regionalt kan vi stärka resiliensen och göra vår närmaste omgivning mer motståndskraftig. Lokala valutor är ett exempel.

På den nationella nivån kan vi exempelvis göra som Katalys föreslår. Satsa på välfärden och hållbarheten och ta pengarna från ett förändrat skattesystem och låna pengar för finansieringen.

Vi måste göra allt vad som står i vår makt för att undvika en kollaps. Detta eftersom vi inte har en aning om vad detta skulle kunna föra med sig. Historien är som sagt skrämmande med 30-tals krisen och världskrig som dess epicentrum. Därför tror jag att det är just hållbarhetsperspektivet som måste vara vårt fokus. Om detta återkommer jag till i nästa inlägg. Men med hållbarhetsperspektivet menar jag ekologisk, social och ekonomisk. Därigenom omfattar hållbarhetsbegreppet även förändring av penningsystemet efter Chicagoplanen.

Lena Nockert skrev detta svar på mitt inlägg https://rogerdahl.wordpress.com/2013/04/18/till-lena-nockert-om-vad-och-hur/

Övrigt

Här är Lena Nockerts svar på mitt inlägg:
”Tror att en fråga fattas i vår diskussion och att det är svaret på den frågan som skiljer oss åt. Vi har olika tidsperspektiv och olika uppfattningar om vilka förändringar vi kan vänta oss av ”utvecklingen”:
VAD?
HUR?
NÄR?

Om svaret på NÄR är NU så har du rätt. Förutsättningarna att gå hela vägen till målet finns inte idag. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle och det kan vi i nuläget inte förändra oavsett vilka metoder för förändring vi tänker oss. Du förutsätter att en förändring inte kan göras/är önskvärd i framtiden heller. Du tycks även anse att kapitalism är samma sak som näringsliv och marknadsekonomi. Det gör inte jag, men det är ett för långt sidospår just nu.

Mitt svar:  Vi är båda så gamla så vi har sett stora förändringar, speciellt när det gäller materiella förutsättningar. Men även det mentala samhällsklimatet har genomgått stora förändringar från efterkrigstidens obegränsade utvecklingsoptimism till dagens uppgivenhet och rädsla för hoten mot vår framtid.

Lena fortsätter: 
”Vi vet idag att den framtid vi tänkte oss på 50-talet inte är möjlig. Vi kan inte fortsätta att öka råvaruuttag och olika typer av miljöförstöring i det oändliga. Någon form av förändring är oundviklig om vi ska kunna överleva på den här planeten. Jag ser en förändring av penningsystemet som en av de viktigaste nycklarna till att rädda planeten.

Eftersom alternativet är att vi utplånar oss själva har jag svårt att se en strategi där svaret på HUR är att fortsätta kompromissa på kapitalismens villkor. Det innebär inte att jag förespråkar väpnad revolution, det vore att gå ur askan i elden.

Så sent som 1988 trodde vi alla att Sovjetunionen var något som skulle finnas kvar oförändrad i många årtionden framåt. Jag hade våren 1989 en diskussion med en rumänsk man om möjligheterna till förändring i hans hemland. Han såg inga som helst möjligheter till någon större förändring under sin livstid (han var då 35 år) och tänkte sig en gradvis förändring. Jag däremot framförde att när en förändring av ett så stelt system kommer, så kommer den troligen att ske plötsligt och oväntat, men att det skulle hända redan ett halvår senare kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig.

Östeuropas snabba krackelering sågs av många som kapitalismens definitiva seger. Nu skulle kapitalismens globala tusenårsrike härska på jorden. Det fanns dock de som förutspådde att det bara var en fråga om tid innan den västerländska kapitalismen också skulle bryta samman. Men kapitalismen är ett mer anpassningsbart system och den kommer inte att kollapsa från en dag till en annan, förloppet kommer att vara mycket mer utdraget.

Sedan dess har vi upplevt ett antal finanskriser som steg för steg ökat klyftorna i samhället och undergrävt förtroendet för systemet. Parallellt med det har vi blivit allt mer medvetna om miljöproblemen, den sinande oljan och gränserna för ett antal råvaror som naturen bjudit oss på.

Vi har också börjat förstå att den ökning av livskvalitén som ökningen av produktionen gav oss under efterkrigstiden inte fortsätter att öka i takt med evigt ökande konsumtion. När man är hungrig mår man bra av att få mat att äta, men fortsätter man att äta trots att man blivit mätt mår man istället sämre och sämre. De ökande inkomstklyftorna gör att vissa vid bordet kan frossa medan andra sitter utom räckhåll för faten och får hungriga se på hur andra äter.

Alla dessa problem är globala och tillsammans gör de att vi inte kan ha en strategi som bygger på att alternativet är en oförändrad värld globalt. Det handlar inte om ifall vi i Sverige ensamma ska genomföra stora förändringar som kommer att ge kapitalflykt och konkurrensnackdelar. Det alternativet finns inte. Planering av HUR som bygger på en oförändrad omvärld kommer snart/på sikt att bli lika inaktuella som den gamla synen på Sovjetunionen blev hösten 1989.

Svaret på HUR måste bli att vi ska använda svaret på VAD som kompass och sedan STEG för STEG ta oss fram i en ständigt föränderlig terräng. Då gäller det att inte tappa kompassen och gå vilse.”

Mitt svar: Jag håller med dig på många punkter i din nulägesanalys ovan. Det är viktigt att hitta en kompassriktning. Men den måste bygga på en nulägesanalys av hur världen gestaltar sig idag.Vi måste ha nuet som startpunkt och vår önskan som vision.

Hur världen kommer att gestalta sig imorgon vet vi inte. Vi kan anta, vi kan tro. Men för att kunna förflytta oss från ruta 1 till ruta 2, från nuläge till nyläge, måste analysen om nuläget vara någorlunda klar. Den måste också vara baserad på historiska data, för att urskilja trender.

Lena skriver:

”Det handlar inte om ifall vi i Sverige ensamma ska genomföra stora förändringar som kommer att ge kapitalflykt och konkurrensnackdelar. Det alternativet finns inte. Planering av HUR som bygger på en oförändrad omvärld kommer snart/på sikt att bli lika inaktuella som den gamla synen på Sovjetunionen blev hösten 1989.”

Mitt svar:

Men driver vi en fråga om hur vi ska ändra på penningsystemet måste vi rimligen ha nuläget som startpunkt. Hur ser världen ut idag. Det är ju nu vi ska försöka förändra systemet, även om vi tror att det kommer ta tid och att det behövs förändringar i vår omvärld för att lyckas. Under resans gång får vi sedan förändra vår analys för att bättre stämma med morgondagens verklighet.

Alternativet blir ju minst sagt lite underlig. Om vi utforskar världen nu och ser den utifrån ett färgat prisma från våra önskemål är risken stor att vi hamnar helt fel i analysen.

”Det finns en förfärlig vana som människor ibland faller in i.
Den vanan är att vi använder hjärnan baklänges: inte för att
utforska världen och förstå den, men för att övertyga oss själva
att världen är så som vi vill att den ska vara.”
Ran Prieur

Då baserar vi vår resa på en plattform där nulägesanalysen är baserad på vad vi tror om framtiden och vår framtidstro och vision blir densamma som nulägesanalysen.

Men det ända vi med säkerhet vet om framtiden är just att vi inte vet vad den har att erbjuda oss imorgon.  Oddsen för att införa ett penningsystem nationellt där staten tar hand om penningskapandet, skulle öka om vi går mot en alltmer protektionistisk värld där nationalstaternas betydelse kommer att öka och den internationella handeln minska. Detta kommer dock att trassla till sig för Sverige som ett litet exportberoende land, men det skulle ge människor  i Sverige större möjligheter att driva långtgående.reformkrav.

Lena skriver:

”Du Roger är bra på att förutse problem, och det är viktigt, men du är, enligt min mening, alltför pessimistisk om möjligheterna till lösningar. Själv fokuserar jag som du noterat på målet. Det där att påbörja kompromissandet redan innan man mött något motstånd och mätt krafterna har jag svårt för. Men jag ska inte genomföra detta på egen hand så det kommer att finnas gott om personer som kommer att kompromissa. Förhoppningsvis kommer de inte att överskatta motståndet och ge sig utan att först göra allvarliga försök att lyckas. ”

Mitt svar:

Det ser illa ut för vår civilisation. Men jag har inte gett upp..Utmaningarna är gigantiska. Stora förändringar måste ske tämligen omgående för att civilisationen ska överleva. Det pekar allt på idag. Men om framtiden vet vi inte. Underverk har hänt under förr.  Risken är att vi i detta prekära läge tar tag i ett halmstrå och tror att just att åtgärda detta, är själva lösningen med stort L. Men om vi av detta skälet inte törs granska vårt lösningsförslag är det risk för att vi påskyndar kollapsen istället för att bidra till att lösa den. Chicagoplanen är ett liberalt försök att hantera kapitalismens kris. Det är bra att den diskuteras, men den är helt otillräcklig för att lösa de problem som vi idag står inför. Diskussionen om en penningreform, kan snarare skymma den avgörande frågan om hur kapitalismen ska kunna reformeras. Här har liberaler dessvärre sällan så mycket att säga.

Lösningsidé

Min lösningsidé bygger på samverkan snarare än konflikt. Om vi tror på att Chicagoplanen är lösningen, så måste vi ju fråga oss: Varför infördes den inte redan på 1930-talet?  Svaret bankerna ville inte. Sid 19 i planen.

Hur har det gått med bankernas makt sedan dess? Har de ökat eller minskat sin makt? Den sista frågan var av retorisk karaktär.  I den finanskapitalism som idag råder har naturligtvis bankerna makt ökat. Men det har även de finansiella marknaderna, där diverse värdepapper köps och säljs och där bankerna är viktiga aktörer, men det är världens övriga eliter också.

Den finansiella och reala ekonomin är idag så sammanflätad och de lever ett symbiotiskt förhållande till varandra att det är mycket svårt att bryta ut en del utan att det kan få helt oförutsedda konsekvenser för resten av ekonomin. Dessutom är världens fond- och försäkringskunder i högsta grad medaktörer på de finansiella marknaderna, även om vi  själva inte funderar så mycket på den saken.

Vårt gemensamma kapital är betydande, men spelar idag rollen av att hålla kurserna på värdepapper uppe för ägarna, där vi också ingår, för att få god pension och avkastning på vårt fondsparande. Istället måste det gå att hitta mekanismer för att styra detta kapital till att medverka till att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Hur detta sedan ska gå till är jag inte människa att förstå. Men om inte lär det inte gå att få någon förändring och då bär det utför med mänskligheten.

Att försöka driva genom en förändring och frånta bankernas ägare deras makt skulle bara vara kontraproduktivt och de turbulenser som skulle skapas, kommer troligen att påskynda kollapsen, än att stabilisera människans situation här på jorden. Att förändra penninghanteringen hotar samma makteliter som idag styr såväl i Sverige som internationellt. Sannolikheten att lyckas blir därefter. Är det detta du kallar bankpropaganda?

Det som möjligen är en öppning är det faktum att vi idag, oavsett klasstillhörighet och var vi befinner oss på Jakobs stege, är hotade av en kollaps av hela vår civilisation. Den kommer troligen att drabba alla. Det gäller såväl Ikeas, H&M:s, SEB:s och Swedbanks ägare. Det gäller för alla tunga globala aktörer på marknaden och det gäller för alla de 7 miljarder människor som befolkar vår planet.

Att förhindra en kollaps genom att försöka flytta fram positionerna, där det för tillfället är möjligt, när det gäller ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, är en avsevärt mycket smartare idé, än att i sin strategi förutsätta att kollapsen redan är här och att det bara är att anpassa sig efter detta. Då är risken stor att vi bidrar till att skapa en självuppfyllande profetia och är medskapare till en global katastrof.

Att rädda civilisationen borde vara ett gemensamt projekt som gynnar alla och som måste få den prioritet och det fokus som är nödvändigt för att civilisationen ska gå att rädda. Ett öppet sinnelag är en grundförutsättning för att projektet ska kunna lyckas och där olika lösningar hela tiden måste prövas och omprövas. Då gäller det att inte låsa sig vid ett lösningsförslag, som exempelvis en liberalt orienterad Chicagoplan, utan att hela tiden pröva och ompröva olika idéer och lösningsförslag. Då har vi ändå vissa möjligheter att lyckas.

Källor:

IMF Working Paper
”The Chigagoplan revised” Jaromir Benes och Michael Kumhof, International Monetary Fund.2012.

David Jonstad,  Kollaps, Livet vid civilisationens slut. 2012. Ordfront.

Till Lena Nockert om VAD och HUR

Lena Nockert

Det är naturligtvis svårt att samtala med varandra när vi bara känner varandra från Facebook. De människor som jag vanligtvis samtalar med på Facebook träffar jag även i det verkliga livet. Risken för att vi missförstår varandra ökar självklart med vår brist på personkännedom.

Jag har följt dig i diverse Facebookgrupper och tycker att du verkar vara en synnerligen klok person.  I den här frågan har jag däremot med stor förundran funderat på HUR du kommit fram till ditt så kategoriska ställningstagande, som är så långt från den reformistiska arbetarrörelsen synsätt man någonsin kan komma. Du skriver:

”VAD eller HUR?
Vilken fråga är viktigast?

Hade arbetarrörelsens pionjärer i begynnelsen väntat med att agera tills de hade haft en detaljerad plan för HUR hade ingenting hänt och vi hade varken haft allmän rösträtt eller ett välfärdssamhälle. Arbetarrörelsen lyckades genom att beskriva en vision av ett annat och bättre samhälle. Denna vision var så stark och folkets nöd så stor så människorna gick ut och krävde sin rätt. Det var de många människorna som besegrade de få.”

Mitt svar

Det är naturligtvis viktigt att ha en vision om vad vi tillsammans vill åstadkomma. Här har vi mycket arbete att göra med att fylla S ambition om att vara ett framtidsparti med innehåll. Utan visioner blir den praktiska politiken grå och trist sa Olof Palme i ”Politik är att Vilja”:

”Möjligen kan man på den vägen styckevis förbättra, men man kan aldrig förändra samhället. Möjligen kan man göra något annat, men man kan aldrig skapa något annorlunda. Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken en framtid som sträcker sig längre än nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället, och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem framtiden bjuder. ”  (sid 11).

Så nog är en framtidsvision nödvändig alltid. Men för den reformistiska socialdemokratin har VAD och HUR varit intimt förknippade med varandra.  Eftersom vi har ett synsätt att det vi föreslår även ska kunna genomföras inom det kapitalistiska systemets ramverk, inte bara i någon oviss framtid efter det att kapitalismen är avskaffad. Då räcker det inte bara att säga VAD vi vill. Vi måste också tala om HUR vi tänkt oss att detta ska gå till. Vi måste även vara synnerligen konkreta på den punkten. Om vi börjar sväva på målet HUR detta ska gå till får vi inte människors förtroende.

Din historieuppfattning skiljer sig med andra ord från min. Den revolutionära vänstern utanför S har historiskt haft ett patentsvar på HUR-frågan. Revolution!  Efter ett systemskifte så kommer alla frågor lösa sig eftersom det är kapitalismen som det är fel på. Då behövs inte andra svar på frågan HUR. Detta synsätt är nog allt annat än gångbart idag.

Efter de kommunistiska försöken i Sovjet, Östeuropa, Kina och Nordkorea är nog svaret ”revolution” inte något som lockar så stora skaror människor att engagera sig i våra förslag och vår politik. V har under årens lopp även tonat ner den revolutionära retoriken och tvingas numer även ge ett mer dagsaktuellt konkret svar på HUR de tänker sig genomföra sin politik.  De har med andra ord också blivit reformister i det praktiskt politiska arbetet.

Den socialdemokratiska modellen har sedan 1940-talet kännetecknats av den kompromiss som Sverker Gustavsson beskriver på följande sätt:

”Som en konsekvens av mellankrigstiden och andra världskriget kom inte bara högern utan även vänstern att ändra uppfattning. Att kapitalism och demokrati kan samexistera blev den allmänna meningen efter 1945. Högern tog fasta på att ett samhälle med allmän rösträtt bättre kan frambringa lagstiftning och ekonomiska resurser för elektricitet, vägar, järnvägar, hamnar, flygplatser och försvar. Samtidigt bedömde vänstern att klasslös utbildning, vård, omsorg, socialförsäkringar, yttrandefrihet, föreningsrätt och arbetsrätt för befolkningen som helhet lättare gick att åstadkomma om företagen kan göra sig gällande internationellt med stöd av en grundläggande infrastruktur.

Inom ramen för denna kompromissformel rådde inte längre samma oförsonlighet. Efter 1945 rådde tanken om berättigad intressekamp med stöd av argument som ömsesidigt ifrågasattes. För högern blev frågan hur långt demokratisk styrning fick sträcka sig utan att äventyra kapitalismen. Vänstern övergick till att ställa frågan om hur långt marknaden kunde tillåtas inverka utan att långsiktigt undergräva stödet för demokratin. ” http://tidenmagasin.se/artiklar/fortsatt-kamp-om-kommandohojderna/

Det är denna kompromiss som väglett den socialdemokratiska politiken sedan dess.  När jag gick med i SSU och SAP på tidigt 1970-tal så hade jag lyssnat på Olof Palme år 1968 på Högdalens Centrum en förort i Stockholm. Han målade upp S historiska roll:

Först vann vi kampen om den allmänna rösträtten, sedan byggde vi upp välfärdsstaten, nu stod vi inför nästa stora utmaning – den ekonomiska demokratin.  På tidigt 1970-tal hade S egen majoritet i riksdagen och självförtroendet var på topp.

I partiprogrammet stod det fortfarande att produktionsmedlen skulle övergå i hela folkets händer. Vi diskuterade HUR detta övertagande av produktionsmedlen skulle gå till.  Ju mer vi diskuterade desto mer problematiskt såg S att det var.  Skulle vi bryta med den historiska kompromissen?  Vad skulle det få för konsekvenser?

Att gå upp till kamp mot näringslivet skulle vara att såga på den gren som vi sitter på, sa de äldre som förstod att det var svårt att få till en välfärdsstat utan ett väl fungerande näringsliv. De kände även till kompromissen från år 1945. Jag tyckte att de hade tappat tron på att det går att förändra samhället. Hur ska vi någonsin kunna förändra samhället om vi hela tiden måste ta hänsyn till vad näringslivet tycker och tänker? Vad är det för demokrati? Då är det ju näringslivet som bestämmer politiken.

Det som är bra för näringslivet är bra för hela Sverige, sa Gunnar Sträng.  Som ung och radikal kunde jag inte förstå Gunnar Sträng. Hur menade han? Var verkligen S viktigaste uppgift att gynna näringslivet? Var det för att gynna storfinansen, som VPK-ledaren CH Hermansson uttryckte saken, som jag skulle vara med som politiskt aktiv?  När Gunnar Sträng dessutom sa att samhället redan var omdanat och nu var det bara finputsningar kvar, tappade jag helt förtroendet för honom. Skulle vi unga bara vara med och putsa i kanten?  Hur kul var det? Då var Olof Palmes demokratiska socialism avsevärt mycket mer lockande för mig och alla unga på den tiden.

Bosse Ringholm, som SSU ordförande, drev frågan om förstatligande av bankerna. Många menade även att även försäkringsbolagen borde förstatligas. Orsaken var att det såväl banker som försäkringsbolag var helt nödvändiga institutioner för att samhället ska kunna fungera. Då borde inte privata ägare ha ensam beslutanderätt över så viktiga frågor.

Vi diskuterade HUR detta skulle detta gå till. Att expropriera bankerna var ju helt uteslutet. Det skulle bryta mot hela kompromisstanken som väglett S politik från år 1945.  Att köpa ut bankerna skulle bli en mycket dyr affär. OCH: Vad skulle de pengarna tas från?  Istället stannade debatten med att det skulle finnas alternativ till de privata bankerna, statligt ägda och även kooperativa.  När det gällde försäkringsbolag fanns ju redan Folksam.

Ung och otålig tyckte jag att det var för mycket prat och lite verkstad. Efter ett antal år inom politiken på 1970-talet lämnade jag den politiska arenan och har sedan dess ägnat mig åt annat. Under 25 år har jag arbetat inom bank och försäkring. Efter valförlusten år 2006 bestämde jag mig för att åter engagera mig politiskt inom S som gräsrot.

När jag idag ser tillbaka på den debatt som fördes på 1970-talet med min erfarenhet jag nu skaffat mig om näringslivet inser jag att Gunnar Sträng inte var så fel ute som jag tyckte på 1970-talet. Det som är bra för näringslivet är bra för hela Sverige, sa han. När Stefan Löfven talar om att näringslivet inte är något särintresse är det ju samma andas barn. Vi klarar oss helt enkelt inte utan ett väl fungerande näringsliv.  Det är en förutsättning för att vi ska kunna behålla vår välfärdsstat.

Däremot håller jag fortfarande inte med Gunnar Sträng om att det bara är finputsningar kvar. Det finns oerhört mycket kvar att göra för att vi ska uppnå ett mer jämlikt och solidariskt samhälle.

Föga anade vi på 1970-talet att utvecklingen med nyliberalismen intåg skulle gå mot ökade klyftor i samhället och att välfärdssamhället skulle rustas ner och där S har varit med att rusta ner det vi så mödosamt tillsammans har byggt upp.  Att S dessutom skulle medverka till att skapa ett marknadstänkande inom välfärden fanns inte i min sinnevärld.

SVERKER GUSTAVSSON skriver:

”Under de senaste trettio åren har bilden komplicerats. Nyliberalismen och strävan att göra civilrätten överstatlig har öppnat för intressekamp på fler arenor än under de första trettiofem åren efter andra världskriget. Motsättningarna gäller numera inte bara industrin och jordbruket utan även välfärdsstaten. Till detta kommer den europeiska principen om fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och arbete. När denna aktiveras får frågan om marknaden som god tjänare eller usel herre ytterligare en dimension. Var går gränsen för när detta rättesnöre får användas för att ställa demokratin åt sidan? ”

Det gäller nu för oss som vill förändring i jämlik och rättvis riktning att göra allt vad som står i vår makt för att stärka demokratin.  Det gäller inom välfärdssektorn och det gäller den interna demokratin inom S och på många andra områden inom politiken. Själv deltar jag aktivt i debatten hur välfärden ska organiseras.  Vi har en studiecirkel för detta ändamål och går genom på detaljnivå HUR vi ska kunna hitta lösningar för att förändra den nuvarande marknadsliberala synsättet på hur välfärden organiseras.  Det räcker inte med att säga VAD som ska göras, även om det naturligtvis är viktigt.  Vi måste även skaffa om kunskaper om HUR vi vill ha det istället. Så fungerar reformismen på det praktiska planet. Det bygger ju även hela vår bildningstradition på.

Jag tror Lena att du har de mest ädla avsikter med ditt engagemang i olika Facebookgrupper. Du är rädd för att splittra engagemanget för att åstadkomma en förändring av den ekonomiska och finansiella politiken genom att gå in på HUR detta ska gå till. I de Facebookgrupper du är mycket aktiv i vill du att fokus ska vara VAD vi ska uppnå.

Men om vi inte samtidigt diskuterar HUR vi tänker oss att vi ska förverkliga våra mål är vi ,som du ser av det jag sagt ovan, mycket lite socialdemokratiska och pragmatiska. Risken är att vi skapar oheliga allianser med människor som tycker att det mest skonsamma sättet för samhället är att expropriera bankerna och som inte alls har något emot att gå upp till kamp mot näringslivet.

Tar vi upp frågan HUR kommer ju våra olika uppfattningar om strategier upp i dagen. Det är ju helt nödvändigt. Om vi inte tar upp frågan om HUR våra mål ska förverkligas, då blir det även mycket svårt att hitta praktiska löningar. Dessa lösningar måste naturligtvis utgå från hur samhället ser ut idag och inte i något tänkt drömsamhälle eller någon teoretiskt modell av ett tänkt kommande samhälle. Detta synsätt är mot hela den reformistiska modell som vi arbetat med sedan urminnes tider.

En grundläggande vattendelare mellan olika strategier måste vara vår syn på näringslivets betydelse för vårt samhälle i sin helhet. Den kompromiss som S använt sig av sedan år 1945 är baserad på en samverkan mellan staten, näringslivet och fackföreningsrörelsen.  Det är även denna kompromiss som vägleder Stefan Löfven när han säger att näringslivet inte är något särintresse.

Att då agera i ”allians” i diverse Facebookgrupper tillsammans med personer som har helt andra uppfattningar om detta och låtsas som det regnar, kommer inte att öka trovärdigheten för det vi gemensamt vill uppnå.

Att idag satsa våra resurser på väcka opinion för att expropriera bankerna skulle vara att medverka till att skapa kaos i hela samhället. Att gå upp till kamp mot näringslivet är som jag tidigare sagt att såga på den gren vi sitter på. Om vi medverkar till en konflikt mot näringslivet kommer det förorsaka störningar i hela den svenska ekonomin och företagen kommer mer all säkerhet att söka sig tryggare platser på jorden att bedriva affärsverksamhet. Då bär det utför med konungariket Sverige.

Dessutom att utmana hela det svenska näringslivet är som en Davids kamp mot jätten Goliat. I sagans värld så lyckades David besegra Goliat. Men vi kan ju inte bygga upp vår strategi på sagoberättelser.

När Sverige avreglerade kreditmarknaden på 1980-talet var vi det enda land i Europa som hade regleringen kvar. Det läckte som ett såll och näringslivet hotade trots det att lämna landet för att slippa krångel och konkurrensnackdelar. Att idag ensidigt i Sverige försöka återinföra en kreditreglering kommer att bekämpas från Svenskt Näringsliv. Att skapa konkurrensnackdelar för det svenska näringslivet kommer inte att ses med blida ögon och kommer inte att vara någon  framgångssaga för Sverige. Det gynnar bara näringslivet i andra länder på bekostnad av Svenskt näringsliv. Med dagens internationella ekonomi går det säkert också att hitta kryphål för de svenska bankerna för att motverka och eliminera den ensidiga Svenska kreditregleringen. Allt detta måste vägas in när vi bestämmer oss för att ge extra prioritet till denna fråga.

Att driva denna fråga som en ensidigt nationell företeelse kommer troligen också att ses som ett brott mot kompromissen från näringslivet. För att kreditregleringen ska vara verkningsfull är det rimligare att driva den som en EU-fråga och ytterst bör den hanteras med internationella överenskommelser. Det innebär naturligtvis inte att vi ska diskutera frågan både VAD som behöver göras, men lika viktigt HUR vi tänker oss att detta ska gå till i praktiken. Då måste vi ta hänsyn till den globala ekonomi som Sverige befinner sig i.

Om S ska kunna driva denna fråga kommer frågan: HUR tänker ni genomföra en reglering som ett brev i vår inkorg?  Frågan kommer från såväl journalister som från allmänheten. Då räcker det inte bara med rent tekniska förklaringar. Vi måste även se till den omvärld som förslaget ska implementeras i.

Frågan om vinsten i välfärden är av en annan art. Här är det ju skattebetalarnas pengar det handlar om. Här har näringslivet under ”nyliberalt” inflytande lyckats tränga sig in på den gemensamma sektorns domäner. Här är det väsentligt enklare att hitta lösningar för att stärka demokratin, även om nu näringslivet hotar med att anmäla S till EU.

Slutligen

Hur stort förändringsutrymme finns det idag för nationella politiker? Sedan 1970-talet har ekonomin blivit allt mer internationaliserad och sammanflätad. Detta faktum måste vi förhålla oss till. Att driva nationella frågor utan att ta hänsyn till vilka konsekvenser det får för nationalstaten i en globaliserad värld är en mindre klok strategi. Vi måste sätta på oss internationella glasögon när vi bedömer olika lösningar hur vi nationellt ska agera. Då måste vi både se till VAD som ska göras och HUR vi tänker oss att genomföra det vi vill och vilka konsekvenser det får. Annars stannar våra vackra visioner i just visioner. S roll måste vara att söka praktiska vägar att realisera våra idéer. Här hoppas jag att vi kan bli överens Lena.

Mina frågor från min ungdom kvarstår dock. Jag måste erkänna att jag har svårt att hitta svar till dem. På 1970.-talet tyckte jag att de äldre hade tappat tron på att det går att förändra samhället. Hur ska vi någonsin kunna förändra samhället om vi hela tiden måste ta hänsyn till vad näringslivet tycker och tänker? Vad är det för demokrati?  Då är det ju näringslivet som bestämmer politiken.

Här skulle jag gärna vilja få lite hjälp på vägen av dig och andra för att hitta lösningar hur vi ska stärka den ekonomiska demokratin inom det ramverk som kompromissen medger.

Det är nog den frågan som S i Europa idag ställer sig, utan att ha hittat något bra svar på.

Strategidiskussion i gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld”.

Carl Norberg inleder en tråd med följande:

Till Roger Dahl.

Att prognosticera olika möjliga omfallsförlopp, kan vara bra för att ge ett perspektiv på vad som kan inträffa om saker nu går riktigt illa. Att vårt valuta finansiella systemet står inför ett sammanbrott utifrån sina rent aritmetiska grunder, det är odiskutabelt. Men vad kan då hända om politiker INTE gör någonting alls, utan istället väljer att fortsätta i bankernas allt stramare tyglar mot det folk som de är valda att företräda intresset för? I händelse av en sådan underlåtenhet att handla för samhällets väl, kan det alltså inte hållas för orimligt att när eller om härdsmältan väl tillåts börja, så blir det sedan på det sättet att på mindre än timmar så att det hela kommer att eskalera långt bortom någons möjliga förmåga att kontrollera eller hantera situationen både på nationell och på global nivå.

Varför då?

Jo det finns främst fem grundläggande antaganden i detta som jag tycker kan vara värda att beakta som grund för denna ”några timmars härdsmälta teori”, vilka är som följer:

Banker: De finansiella instituten runt om i världen kan inte motstå ens delar av en fullskalig uttagsanstormning – Bankrun. Därför har de redan gjort upp planer på att omedelbart stänga av systemet samma ögonblick som de blir tillsagda att göra det, de har nämligen inget annat val. Inom några minuter, över hela världen, kommer alla bankomater inom Swift och Iban vara offline, då kommer alla kreditkort och betalkort transaktioner med verifiering att stoppas eftersom systemet ägs och kontrolleras av bankerna, alla banker kommer att ha sina valv låsta och deras entrédörrar kommer garanterat att vara låsta på obestämd tid och deras byggnader kommer att tömmas på all personal, utom kanske för möjligen speciella väktare. Alla höga bankchefer kommer omedelbart att försvinna till ett brett utbud av avlägsna säkra okända platser. Alla telefonsamtal förfrågningar till något av de finansiella instituten kommer automatiskt besvaras av en dator med ett förinspelat meddelande som liknar följande: ”Vårt system är för närvarande under en extremt hög samtalsbelastning och därför kan vi inte svara på ditt samtal just nu. Försök igen senare när belastningen återgår till det normala. ”

Regeringar: De allra flesta av våra regeringschefer världen över är relativt intelligenta individer. De förstår till delar konsekvenserna av en ”bank holiday” i vår datorstyrda finansiella ekonomi. Därför kommer alla statliga kontor också omedelbart stängas och de ledande delarna av samhället kommer att flyttas till beredskapsplatser motsvarande tidigare RAB (Redovisningsavdelning Bergslagen), och de kommer att tömma sina byggnader och låsa sina dörrar. All vanlig verksamhet som pågår, inklusive prövningar som är pågående, kommer omedelbart stoppas och skjutas upp till ett senare tillfälle. Alla höga regeringstjänstemän, inklusive alla domare och tjänstemän, kommer omedelbart försvinna till ett brett utbud av avlägsna säkra okända platser för att undgå vedergällning.

Detaljhandelsföretag: Eftersom dessa inte ens kommer att kunna hantera enkla transaktioner, så kommer alla detaljhandelsföretag, både stora och små i princip omedelbart låsa sina dörrar för att förhindra någon annan från att komma in. Om möjligt kommer de göra alla transaktioner för kunder redan inne deras byggnad om dessa kunder har tillräckligt med kontanter för att betala för sina inköp. Alla kunder som vill betala med check eller kreditkort eller betalkort kommer att få veta att kontrollsystemet är nere och att deras transaktion inte kan genomföras. Alla kunder kommer då omedelbart eskorteras till dörrarna och dörrarna kommer öppnas kort och sedan omedelbart låsas efter att de lämnat affären. Dessutom, på ett sätt som liknar vad som hände i USA under World Trade Center härdsmältan, kommer varje butiks ledning kräva att deras anställda är kvar på sina arbetsplatser tills vidare eller så kommer de att förlora sina jobb om de lämnar utan ledningens tillstånd. Men de flesta av de mer intelligenta anställda kommer givetvis att lämna samtidigt som butikens senaste kvarvarande kunder och ta så mycket varor med sig som de kan utan att betala. Butikens speciella väktare får eller får inte stanna kvar för att skydda butiken med sina liv. Eftersom de flesta av dessa speciella säkerhetsvakter inte betalas exceptionellt bra och betalningssystemen inte fungerar, så kan ett stort antal av dem antas besluta att de ska återvända hem och skydda sina egna familjer istället.

Brottslingar: vem som helst och alla som har några som helst kriminella tendenser, det har alla mellan skål och vägg till slut, som har tålmodigt väntat på att detta ska ske kommer omedelbart se detta som ett en gång i historien tillfälle, en unik möjlighet att förbättra sin ekonomiska situation, eller att ge igen på människor som de upplever sig ha sak emot. Mer än sannolikt har de allra flesta av dessa presumtiva brottslingar redan gjort hyfsat detaljerade tankemässiga planer som inkluderar exakt vilka företag de ska råna för det första, andra, tredje, och så vidare. Alla företag med en rimlig nivå av kontanter till hands kommer givetvis att hamna mycket högt på varje ”brottslings” egentligen meningslösa lista. Varje smyckes butik och pantbank som har någon typ av silver eller guld smycken eller ädelstenar (diamanter, rubiner, smaragder, etc.), kommer givetvis också att vara mycket högt på allas lista. Den krigföring som bryter ut vid dessa ”förmögenhetsanläggningar” mellan konkurrerande brottslingar kommer nog inte att vara trevlig och dessutom alltså egentligen helt meningslös.

Normala människor: Normalt sett vanliga trevliga människor börjar i princip omgående också med plundring. Livsmedelsbutiker kommer att brytas och de kommer att tömmas helt från vägg till vägg, inklusive lager, på mindre än timmar. Butiker som har skjutvapen, ammunition, apparater, kläder, skor eller något annat som behövs av den genomsnittlige medborgaren töms på mindre än så. I sammandrabbningar om de få återstående resurserna så kommer normalt sett vanliga människor tyvärr också ganska omgående att börja döda varandra, inuti butiker och på parkeringsplatser utanför butikerna och på gatorna när de med fullastade fordon försöker fly med sina byten.

Ovanstående händelser kommer alltså inträffa parallellt under den första timmarna av en finansiell härdsmälta. Efter de första timmarna har gått, så kommer saker och ting börja bli verkligen otäcka. Alla kommer snabbt att inse att det inte finns tillräckligt brottsbekämpande kapacitet för att skydda allt och alla vilket gör att avhållsamheten försvinner. Även militären kommer att kallas in för att skydda specifika högprioriterade anläggningar och resurser, men det kommer helt enkelt inte finnas tillräckligt med militär personal för att skydda enskilda civila eller företag eller någonting alls.

Man kan i detta värsta omfallsförlopp konstatera att det är höga insatser som står på spel som sociala konsekvenser i ett samhälle som dels bygger på förtroende och som dels är intill dumhet beroende av ett valutafinansiellt system som bär upp precis allting i samhället och vars fundament är ett rent bedrägeri i form av en illusion, som egentligen syftar till att berika ett antal giriga globalister som ur perspektivet av ovan naturligtvis föredrar att det blir internationell ofred.

Efter en lång debatt skriver Sussi Ekelin: 

” Jag blir så deprimerad av att ni hänger i den här tråden som bara ni själva läser. Ut med er i samhället, skriv brev till politiker, dela ut flyers, blogga, skriv insändare, riv tevehuset eller vafan som helst! Fast ni kanske gör det oxå?”

Mitt svar:

Johan Lindkvist, Carl Norberg och Lena Nockert är alla på olika sätt involverade för att från olika utgångspunkter hitta lösningar för att skapa en ”Ekonomi för en bättre värld” som denna grupp handlar om.

Det gör även jag. Vi är med i olika Facebookgrupper och driver frågor vi tror på ska kunna leda till förändringar som leder till förbättringar. Själv är jag även med att föra denna dialog i det verkliga livet med människor som är intresserade och som har något att tillföra.

Men som du ser av denna tråd ser du att vi ser synnerligen olika på hur vi ska uppnå den nya sköna världen.

Då är det som jag ser viktigt att föra ett samtal och se vad som förenar oss och vad som skiljer oss åt.

Min utgångspunkt är att vi idag lever i en internationellt ekonomiskt sammansvetsad värld och att det är från ett globalt perspektiv som
vi i första hand kan hitta lösningar på de utmaningar människan står inför idag.

Varje lösningsförslag av nationell art måste ses med internationella glasögon. Det räcker inte att se till nationalstatens perspektiv.

Det gäller miljö/klimatfrågan, det gäller peak everythiing, det gäller överbefolkningen, det gäller vårt ekonomiska system som kräver tillväxt på en jord som har begränsade resurser. Alla våra stora utmaningar måste ses med detta internationella perspektiv. Annars kommer vi att bortse från viktiga aspekter och överförenkla våra lösningar.

Albert Einstein lär ha sagt att: ”Modeller ska göras så enkla som möjligt men inte enklare. Då blir de ytliga och oanvändbara. ”

För att det ska hända något måste vi se till att det finns realistiska möjligheter att genomföra dem. Annars bygger vi ju bara upp luftslott och förväntningar som vi inte kan uppfylla.

Implementationerna av våra lösningsförslag kan sedan ske på såväl lokal, regional nationell eller internationell nivå.

När vi ser hur motigt det är för FN att lösa våra ödesfrågor så blir det lätt så att vårt hopp istället ställs på att lösningarna står att finna i lokalsamhället. Det är en förståelig psykologisk reaktion. Jag har ingenting emot att lyfta fram resiliensen – motståndskraften . Men att tro att lokalsamhället ska lösa våra globala problem är en ren verklighetsflykt.

Det som sker på den globala arenan påverkar oss såväl som nationalstat som i lokalsamhället. Att frikoppla oss från vad som händer globalt och nationellt kan marginellt påverka våra liv i lokalsamhället, men lösningarna för oss som mänsklighet måste hittas på en internationell nivå.

Det är bland annat det som mina inlägg ovan handlar om.

När vi ska gå ut med ”upplysningsarbete” gäller det ju först att tänka genom den egna ståndpunkten. Vad leder mina lösningsförslag till?

Leder de till förbättringar eller är jag istället med som en del av problemet. I den prekära situation som vi befinner oss i är det lätt att sätta vårt hopp till enkla lösningar, utan att ha tänkt genom vad de egentligen innebär. Då är det bra att ha igång en dialog med andra personer för få våra perspektiv belysta av andra.

Det ser jag som ett viktigt syfte i sig. Jag tror heller inte att vi i denna grupp sitter inne med några sanningar hur dessa komplexa utmaningar ska kunna hanteras. Det ända vi kan i största ödmjukhet bidra med är vår erfarenhet, kunskap, nyfikenhet och vilja till att ompröva dagens ”sanningar” och medskapa nya ”sanningar”.

Mitt brev till Johan Norberg

Den mest renodlade uppfattningen hur det ska gå till för att bli av med eländet med att bankerna skapar pengar ur ingenting står Johan Norberg för.

Genom att förstatliga bankerna så kommer problemen att lösa sig. Det är en sammanfattning av vad du skriver i tråden här. Genom att expropriera SEB, SHB, Swedbank, Nordea, Ikanobanken mfl så har du hittat lösningen på hur det ska gå till att överföra makten från bankerna till samhället.  Att expropriera bankerna är den mest skonsamma processen, menar du.

Med denna lösning så behövs ju inte att skapandeprocessen övertas av staten och kanske kommunerna. Den följer med per automatik. Din modell är renodlad och lätt att förstå och för många som söker enkla lösningar på komplexa företeelser kan den vara nog så lockande. Vi är de 99 procenten och de är avsevärt mycket mindre än 1 procent. Hur svårt kan det vara?  Det är väl bara att ta ifrån några ägare deras banker. Punkt. Som du brukar uttrycka dig.

Denna lösning diskuterades på 1970-talet inom SSU och SAP men självdog när man började analysera hur detta skulle gå till rent praktiskt och vilka konsekvenser det skulle få för Sverige.

För en liten exportberoende nation som Sverige skulle det vara rena katastrofen att gå upp till kamp mot svenskt näringsliv som bankernas ägare i sin tur har stort ägarinflytande i.    Om vi mot all förmodan skulle lyckas så skulle Sverige bli helt isolerad från den övriga kapitalistiska världen. Detta beroende på de spridningseffekter som det skulle föra med sig om Sverige skulle vidta så drastiska metoder.  Här gäller det att mota Olle i grind.

Du vill heller inte göra någon politisk fråga av det. Du vill inte tala om några – ismer säger du. Istället ser du snarast ekonomiskt tekniskt på frågan. Du håller dig till rena fakta.

Pengar styr ekonomin som i sin tur styr politiken. Men pengarna styr ju inte sig själv. Bakom denna skaparprocess finns det människor som uppenbarligen drar fördel av sakernas nuvarande tillstånd. Dessa människor har en inte obetydlig makt i dagens värld. De är heller inte fria från värderingar. Om vi bortser från detta faktum blir det lite svårt att hitta realistiska modeller för att komma ur dagens ohållbara situation.

Men för dig gäller bara att få tillräckligt många att komma till insikt om detta och sedan frånta de som äger bankerna deras makt. Så enkelt kan det vara. När jag inser att det inte är så lätt blir du mycket indignerad och kallar mig systemkramare och ger mig diverse andra nedsättande attribut. Det gör ju inte att din trovärdighet ökar hos bredare grupper som naturligtvis ifrågasätter hur saklig du egentligen är.

Under flera års tid har jag samtalat med människor på olika trappsteg på Jakobs stege om framtidsfrågor med fokus på ekonomin i framtiden fram till år 2025.  Många inser att vårt nuvarande ekonomiska system inte är långsiktigt hållbart. Problemen är bara bristen på realistiska alternativ.  Jag har inte alls fått en bild av människor att de är ”det sovande folket” som det gäller att” upplysa” om våra ”sanningar”. Tvärtom finns det idag en mycket stor kunskap hos de människor jag talar med. Det som saknas är istället brist på alternativ.  Då är en ”upplysningskampanj” inte rätt medicin. Det gäller istället att vara med och formulera alternativ till dagens ekonomiska och politiska värld.  Några överförenklade modeller går inte människor på.  I brist på alternativ blir människor passiva och engagerar sig i heminredning, trädgårdsverksamhet, dans, resor och annat kul.  Lev så länge du kan. Vem vet om det blir någon morgondag. Leva i nuet är tidens melodi.

Att skapa opinion för att expropriera bankerna har jag inte hört att någon realistiskt sinnad människa förespråka. Att gå ut och skapa opinion för att expropriera bankerna tror jag istället är direkt kontraproduktivt.  Men det skulle vara intressant att höra vad ni andra har att säga i denna fråga. Hur många är beredda att gå ut med en ”upplysningskampanj” för behovet av att expropriera de svenska bankerna?  Om inte expropriation: Hur ska vi då äga bankerna? Ska vi köpa ut dom?  De är inte direkt gratis.  Det tål att fundera på.

Är staten bättre ägare?

Förutom att jag är övertygad om att det kommer att bli svårt att få med några större grupper av Sveriges befolkning på att överta bankerna genom expropriation eller uppköp så finns det en annan hake i hela resonemanget.

Vad är det som säger att staten kommer att sköta penninghanteringen på ett mer förnuftigt sätt än bankerna? Här ser jag en bristande analys som skäl till att vi går på de enkla lösningarna.

I USA har statsapparaten använt sig av att frigöra penninghanteringen från guldmyntfoten för att hantera skuldberget efter Vietnamkriget på 1970-talet.  Om detta var väl investerade pengar eller inte beror på hur vi ställer oss till Vietnamkriget. Anser vi att kriget var en nödvändighet för att bromsa kommunismens utbredning i världen, så det var en nödvändig satsning som gynnade en god sak. Är vi däremot skeptiskt inställda till USA:s krig i Vietnam så drar vi naturligtvis en annan slutsats.  Pengar skapades ur ingenting för att USA skulle ställa till med ohyggliga lidanden och sedan till slut ändå få lämna arenan.

Samma sak gäller för USA:s krig i Irak och Afghanistan som finansierats med ”luft” men som lett till det kopiösa skuldberg som USA idag dras med.  Räddningsaktionerna år 2008 och framåt av de amerikanska bankerna och GM gjorde inte saken bättre.

De kvantitativa lättnaderna har även medfört att ekonomin håller på att repa sig i USA. Åtminstone om vi ser till hur de amerikanska börserna går. De pekar mot All Time High. Effekten har blivit att de superrika blivit ännu rikare och att de breda grupperna i USA inte på något sätt ser någon ljusning. Arbetslösheten är dessutom fortfarande mycket hög.

Så Obamastrategin har varit mycket framgångsrik om vi ser på verkligheten från de superrikas perspektiv.  Ser vi på samma verklighet från de breda grupperna i USA:s perspektiv är väl politiken så där lyckad.

Min poäng är att det inte hjälper att det är staten som äger penninghanteringen. Det gäller vad staten gör med pengarna.  Det gör skillnad om staten använder pengarna för att föra krig och stötta de redan superrika eller att satsa på fattigdomsbekämpning och förbättra för det breda grupperna i samhället och i världen.

När vi ser på frågan från det här perspektivet så ser vi att penninghanteringen är en del av hela den ekonomiska politiken och ytterst en fråga om makt. Vill vi ha förändringar måste vi göra en analys inte bara utifrån ett skaparperspektiv utan att se till hela kapitalflödesprocessen. Vi måste med andra ord se på det kapitalistiska systemet som en helhet.

Då ser vi att det gäller att ta ställning i politiska frågor. Att reducera frågan till en teknikalitet – jag vill inte tala om ismer – gör bara att vi döljer de politiska motsättningarna som finns i vårt samhälle och globalt.

Johan Lindqvist

Om Carl Norberg är tydlig i sitt överförenklade budskap med expropriation är du Johan Lindqvist desto svårare att begripa för mig. Vi lever idag globalt sett i en plutokrati där pengarna styr, så långt har Carl Norberg rätt i sin analys.

Vi ser det överallt i världen när vi tittar oss omkring med kritiska ögon. Det är svängdörrar mellan Washington och Wall Street. Oavsett om det är demokrater eller republikaner som sitter vid makten så är det ändå en ändå samma makt som bestämmer dagordningen.

Se vidare nobelpristagaren Joseph E Stiglitz:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd

Kina bedrivs idag som en jättekoncern där den samlade eliten finns inom ramen för kommunistparet. Här finns idag lejonparten av de miljardärer som ökar sin makt i Kina. Här finns den politiska makten och även eliten i det militärindustriella komplexet och här finns stora delar av den kulturella eliten. På samma sätt drivs Ryssland under Putin

I Europa ser vi samma tendens. Politikernas viktigaste roll är att hålla finansmarknaderna på gott humör. Folkviljan blir alltmer oviktig för vad som händer i ekonomin och i staterna.

Vad är då vitsen med att staten ska ta över penningskapandet från bankerna?  Kommer det att ändra på det faktum att vi lever i en plutokrati?  Nej självklart inte. Penningskapandet kommer med all säkerhet användas för att gynna de redan superrika och hålla de finansiella marknaderna på gott humör.

Trots att vi lever in en mycket krisartad ekonomisk situation, där välfärden skärs ner och arbetslösheten är konstant hög, så lever aktiebörserna i Sverige och i andra europeiska länder upp som aldrig förr.  Även i USA ligger börserna och snuddar All Time High. Varför?

Därför att IMF och ECB har lovat att skydda de krisdrabbade länderna – läs bankerna – från KK. Det gör världens aktiebörser på gott humör och de superrika tjänar bra med pengar.  I USA pumpas börserna dessutom upp av diverse stimulanser från statsmakten.

Är då Sverige immun mot de plutokratiska krafterna? Jag har nyligen fört ett samtal med diverse människor om vad som håller på att hända i Sverige. Staten och kapitalet sitter i samma båt sjöng Blå tåget för många år sedan. http://www.youtube.com/watch?v=sTAvm_Fk09M

Det är med andra ord ingen ny företeelse i Sverige. Saltsjöbadsandans har några år på nacken nu.

När vi nu ser till Carl Bilds inblandning i Lundin Petroleum, Bo Lundgren går från riksgälden till pr-byrån Prime och detta likaledes prominenta gäng gör karriär inom näringslivet så blir svängdörrsliknelsen från USA inte så fel för Sverige heller:

Tomas Östros Vd för bankföreningen.
Jens Henriksson Vd Stockholmsfondbörs.
Erik Åsbrink affärsutvecklare Goldman Sachs.
Per Nuder Wallebergägda, EQT.
Stefan Stern – Magnorakoncernen som äger Kunskapsskolan.
Och våra tidigare samarbetspartners,
Mikaela Waltersson, i november 2011 tillträdde hon som vice vd för Kunskapsskolan.

Sedan har vi ju Margot Wallström – PostkodLotteriet.

Vad drar vi då för slutsatser av detta? Om staten och kapitalet sitter i samma båt: Hjälper det då att staten får ta hand om penninghanteringen? Vad kommer då att ändras?

Ralph Miliband analyserade statsmakten i det kapitalistiska samhället år 1970. Hans slutsats var att statsmaktens viktigaste funktion i det kapitalistiska samhället var att rättfärdiga systemet, med andra ord det kapitalistiska. Ingenting har ändrats som talar emot detta. Ralph Miliband är far till Labourledaren Ed Miliband. Det är bara att hoppas på att Ed tagit till sig en del av de kunskaper som hans pappa hade.

Vad ska vår ”upplysningskampanj” bestå av?

Det grundläggande systemfelet är hela det kapitalistiska systemet som sammantaget hotar vår existens. Då går det inte att bilda oheliga allianser med diverse nyliberalt sinnade och förment ”opoliska” personer som tror att det är fråga om rena teknikaliteter. Detta synsätt måste avslöjas och kläs av in på bara kroppen.

Det är frågan om maktstrukturer som måste motverkas med det enda vapen vi har och – mot alla odds – försöka stärka demokratin i världen.

När du Johan Lindkvist börjar inse statsmakten roll i det kapitalistiska samhället borde det leda dig till helt andra slutsatser än de du idag drar idag. Det hjälper föga att penninghanteringen landar hos en statsapparat som har till sin huvudsakliga roll att stötta kapitalismen. Lika lite hjälper det att förstatliga bankerna. De kommer att agera på samma sätt.

SBAB är väl i dagsläget inte särskilt annorlunda än Swedbank när det gäller placeringsinriktning. Det som skiljer är dock att överskottet går tillbaka till ägarna – med andra ord vi skattebetalare.

De krav som vi måste ställa på nya statliga och kommunala banker är att de har ett samhällsekonomiskt tänkande och inte enbart ett företagsekonomiskt. Det är ett krav som går bortom kapitalismen men som för den skull inte är mindre nödvändigt att ställa.

Om statsmakten i det kapitalistiska samhället tar över skapandeprocessen och sedan skyfflar ut pengarna till privata banker som idag, så är inte mycket vunnet. Det går inte att ställa rimliga krav på dessa att de privata ska ta ett samhällsansvar mer än på marginalen. De lever på en global marknad och måste agera därefter.

Det är enbart genom att ställa samhällsekonomiska krav på det finansiella systemet som vi kan rädda vår civilisation. För att klara av att behålla vår välfärd gäller det att hitta finansiering för den. Då duger det inte att 9 miljarder läcker ut ur systemet i vinster i välfärdssektorn.

För att kunna vara ett föregångsland för hållbar utveckling räcker det inte att sätta jobben först som Stefan Löfven talar om. Vi måste även ställa krav på att jobben som skapas är med och stöttar det hållbara samhället, ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Genom att stirra dig blind på skaparprocessen så missar du såväl statsmaktens roll och allt nödvändigt vi måste åstadkomma för att rädda vår civilisation.

Dina goda intentioner är dessvärre ihopkopplade med nyliberalt eller Österrikeskolans  tankegods och rena önsketänkanden. Dessutom vill du inte inse att vi lever i en internationellt ihopkopplad värld och att vi måste skapa vårt handlingsprogram utifrån denna förutsättning. Annars blir det som sagt bara rena önsketänkanden.

Sammantaget blir det för mig synnerligen svårt att begripa om du agerar utifrån ren okunskap eller för att försöka knyta oheliga allianser med människor som inte alls förstår mekanismerna hos en statsmakt i det kapitalistiska samhället och inte heller begriper att vi lever i en internationellt hopkopplad värld.

De krav som vi istället måste ställa är att se till hur pengarna används för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, såväl lokalt, regionalt, nationellt som globalt. Det gäller då att ha de ekonomiska, sociala och ekologiska parametrarna med oss. En läsning av Ralph Milibands ”Statsmakten i det kapitalistiska samhället” skadar nog inte heller.

Lena Nockert

Jag har följt ditt behjärtansvärda arbete under en tid och tvivlar inte på dina goda intentioner.

För att försöka ge mod och stryka för den svåra uppgift vi har framför oss rekommenderar du att se till målet – Vad vill vi uppnå? Det är en första nödvändig förutsättning. Det håller jag med dig om. Men när man väl vet var man vill och det kanske just skulle kunna sammanfattas i hållbarhetskriterierna ekonomisk, social och ekologisk, så gäller det att ta reda på hur vi ska nå dit. Jag hoppas att vi kan vara någorlunda överens om detta.

Om vi ska ut på en seglats mellan Sverige och Finland och börjar på resan utan att ha med oss något sjökort och inte tagit ut någon färdriktning är risken mycket stor att vi stöter ihop med en grynna som kan få förödande effekter på vår båt. Din rekommendation att vi får ta ett steg i taget och se vad som händer känns ungefär lika svajigt. Om vi har tur så kolliderar vi inte med någon grynna annars tar det hus i helvetet.

Om du läser mina kommentarer till Carl och Johan så hoppas jag att du inser att det gäller att veta vad vi ska gå ut och bedriva upplysningsarbete om. Vad är det som brister i vårt nuvarande globala samhälle? Vad kan vi göra för att ändra på detta? Utan en sådan analys blir vår färd från Sverige till Finland helt slumpbetonad.

Som du ser betvivlar jag inte heller varken Carl eller Johans intentioner för att verkligen vara medskapare till en bättre värld. Men utan en grundkunskap om hur statsmakten fungerar i ett kapitalistiskt samhälle så leder deras rekommendationer alldeles fel. Det hjälper inte att ge statsmaktgen i ett kapitalistiskt samhälle makten över penninghanteringen. Statsmakten kommer att använda den för att stötta kapitalismen.

Vi måste istället börja ställa helt andra krav på hela penningprocessen. Dessa krav kan ibland gå att förena med näringslivsintressen ibland kommer de att kollidera med delar av näringslivet. Vi måste även skapa förutsättningar för nya jobb inom den hållbara utvecklingen. Det kommer i mycket hög grad vara skattefinansierade jobb. Detta eftersom det mesta av det vi behöver göra idag för att åstadkomma en bättre värld är samhällsekonomiskt nödvändiga men inte företagsekonomiskt lönsamma. De kommer med andra ord inte bli utförda om inte samhället går in och gör jobbet. Till detta behövs finansiering.

Att försöka nå en allians bland de som förekommer i denna grupp för ett nödvändigt större samhällsengagemang har jag små förhoppningar att nå. Däremot försöker jag påpeka det orimliga i diverse nyliberala lösningsförslag.

Vad är det du vill upplysa människor om Lena? Är det att det är orimligt att bankerna tillskansat sig en helt oslagbar makt? Jag tror att det är något som de flesta människor som över huvud taget följer med i den ekonomiska debatten har klart för sig.

Att de privata bankerna skapar pengar ut tomma intet är ju naturligtvis bedrövligt. Men min erfarenhet är att människor då ställer motfrågan: Vad ska vi göra istället? Om vi svarar med det lätta svaret. Se till att bankerna inte har den möjligheten, så kommer nästa fråga. Hur då?

Har vi inga rimliga svar på denna fråga kommer vi inte vara så framgångsrika i vår ”upplysningskampanj”. En ytterligare fråga kommer som ett brev i vår inkorg. Kommer statsmakten att göra detta på ett bättre sätt? Mitt svar blir: Statsmakten i ett kapitalistiskt samhälle har som huvuduppgift att rättfärdiga systemet och hänvisar till Ralph Miliband, Ed Milibands pappa.

Det är de frågor som jag har behandlat ovan. Jag hoppas att du tar dig tid och begrundar mina ansträngningar. Frågan är som sagt: Vad är det vi ska ”upplysa” människor om?

Vilken strategi är rimlig?

Adam Smith och den fria marknaden – Är bondens marknad en fri marknad?

Adam Smith (1723-1790) anses allmänt vara den som grundlagt nationalekonomin som en egen vetenskaplig disciplin. Han var professor i moralfilosofi, i Glasgow. Hans huvudverk The wealth of the nations (1776) kan sägas vara den bok som utgör den historiska grund som nationalekonomin vilar på. Utgångspunkten för Smith är att se vad som skapar välstånd för nationerna. Hans slutsats är att det är arbetsdelningen som skapar detta välstånd.

Genom arbetsdelningen skapas högre produktivitet. Om arbetsprocessen delas upp i olika delar och var och en specialiserar sig på en komponent i kedjan, kan produktiviteten (produktion per arbetad timme) öka. Härigenom kommer välståndet för nationen att växa. Han var synnerligen påverkad av tidsandan och utvecklingsoptimismen lyser igenom i hans bok. Jag läste den på 1970-talet när jag studerade nationalekonomi. När jag nu 35 år senare läser om boken, är det intressant att se hur aktuell boken fortfarande är. Om det är någon megatrend som hållit i sig under årens lopp så är det marknadsekonomins dominans över människan.

En annan megatrend är den utvecklingsoptimism som marknadsekonomin erbjuder, tron på att utvecklingen framskrider och att vi går en bättre framtid till mötes. Även om vi just nu ser mörka moln på himmelen, så är det bara tillfälligt. Efter regn kommer solsken. Lågkonjunktur byts ut mot högkonjunktur.

Marknaden fungerar som ett kitt mellan producenter och konsumenter. Det är konsumenten som väljer mellan de olika producenternas varor på marknaden. De producenter som inte håller måttet försvinner från marknadsplatsen och kvar blir de varor och producenter som vinner konsumenternas gunst. På marknaden är det konsumenten som är kung. En förutsättning för att konsumenten ska ha denna upplyfta roll är att det på marknaden råder fri konkurrens. Då kan konsumenten genom sina rationella val bestämma sig för den bästa varan eller tjänsten. Producenterna måste anpassa sitt pris och sin produkt till konsumenten. Den producent som pris/prestandamässigt kan erbjuda den bästa varan kommer att få konsumentens gunst. Men det finns alltid en risk att en annan producent sänker priset på sin vara eller förbättrar produkten och därigenom konkurrerar ut den tidigare favoriten. Producenten måste hela tiden vara på alerten för att få behålla sina kunder, annars kan konsumentens dom bli hård. En marknad som fungerar på det här sättet ger naturligtvis konsumenten ett företräde framför producenten. Men hur vanligt är det?

För att upprätthålla denna gynnsamma roll för konsumenten, var det för Adam Smith viktigt att staten lämnade marknaden så fri som möjligt. Att inskränka på den fria konkurrensen skulle bara försämra konsumentmakten. En marknad som fungerar är självreglerande. Konsumenterna väljer bort de producenter som inte håller måttet. Vad som håller måttet eller inte, beror på konsumenternas preferenser.

Vinstintresset – egoismen – kan således, om det dirigeras av konkurrensen, vara det allmännas bästa tjänare. Härigenom ledes ekonomin, skriver Smith, ”såsom en osynlig hand” till ett gott resultat som är det bästa för konsumenterna. [1]

Adam Smith ser konkurrensen som garant för det allmännas bästa. Men han var mycket misstänksam mot producenterna:

”Kapitalisterna kan inte träffas”, skrev han, ”om det så vore bara för nöje och förströelse utan att deras umgänge slutar i någon konspiration mot det allmänna bästa eller i någon hemlig överenskommelse att höja priserna”. Staten hade därför bland annat till uppgift att försvara den fria konkurrensen mot kapitalisterna själva. [2]

Konsumenter har allt att vinna på den fria konkurrensen och staten ska vara dess garant. Kapitalisterna måste staten hålla i ”herrans tukt och förmaning” så att de inte sätter den fria marknaden ur spel. Lyckas staten med detta kan en ren konkurrensekonomi skapas.

Kriterier för en fri marknad

Klas Eklund [3] räknar upp ett antal villkor som måste vara uppfyllda för en ren konsumentekonomi:

1. Många säljare och köpare
2. Ingen samverkan
3. Enkel och homogen vara
4. Fullständig information
5. Fritt inträde på marknaden
6. Inga stordriftsfördelar
7. Snabb anpassning
8. Inga kollektiva varor
9. Inga externa effekter

Med kollektiva varor avses exempelvis ett nationellt försvar. Det går inte att sätta ett pris på en kollektiv vara och den går därför inte att säljas på en marknad. Med externa effekter avses sådana kostnader som inte återspeglar sig i företagens kalkyler. Exempel på externa effekter är exempelvis den miljöpåverkan som produktionen av varan innebär. Om företaget smutsar ner vattnet för att producera sina produkter, leder det till att samhället får stå för reningskostnaderna. Lösningen på detta är att samhället tar ut ett pris för att företaget smutsar ner så att det blir dyrare för företaget att producera varan. [4]

När råder detta idealtillstånd?

Det räcker att se till de kriterier som Klas Eklund räknar upp för att inse att den fria konkurrensen är en bristvara. Om vi ser oss omkring i världen idag är marknadens aktörer (producenter och konsumenter, eller köpare och säljare) hela tiden i samspel med olika myndighetsutövning på statlig nivå, överstatlig nivå – typ EU, IMF, Världsbanken, G20 eller mer lokala och regionala aktörer som samspelar med marknadens aktörer. På alla dessa nivåer sätts regler och restriktioner under vilket marknadens aktörer verkar inom. Ju större makt stater och företag har desto större möjlighet har de att påverka hur regelverket ska se ut för att gynna dem själva så mycket som möjligt. De mäktigaste staterna skapar internationella regelverk som gynnar dem själva och missgynnar konkurrerande stater.

Konsumentintresset väger tämligen lätt mot multinationella företag och storbanker som genom att de har råd med avancerad lobbyism skaffar sig de fördelare som gagnar affären.

En fri marknad är därför ett rent teoretiskt begrepp som till överväldigande del inte har någon empirisk relevans. Ändå används begreppet som om det är den fria marknaden som är det mest naturliga som finns i vår globala värd. Det har blivit ett honnörsord ungefär som frihet, jämlikhet och solidaritet finns som tankekonstruktioner i politisk retorik. I praktiken är det istället en bristvara.

Bondens marknad

När jag går omkring på Bondens marknad på Bondegatan på Södermalm, känner jag igen beskrivningen att det är jag som konsument som är kung. På Bondens marknad kan jag köpa närproducerade grönsaker, frukt, honung, ostar, köttprodukter mm. Jag kan gå runt i de olika stånden och provsmaka varorna. När jag har bestämt mig kan jag gå tillbaka till det stånd som erbjöd den vara som jag uppskattade mest. Om alla konsumenter skulle ha samma preferenser skulle de andra producenterna bli tvingade att sänka sina priser eller förbättra sina produkter. Om inte produkterna efterfrågas av konsumenterna, får producenterna se till att ändra sitt produktsortiment. Vi människor är olika, genom marknaden kan vi vraka och välja bland varusortimentet. Som konsumenter har vi valfrihet och producenterna får anpassa sig efter vårt val. Skulle jag inte hitta några varor som passar mig, har jag ett antal affärer på gångavstånd att välja mellan. Dessutom finns det delikatesser i överflöd i Söderhallarna.

Utan att veta, skulle jag tro att Bondens marknad på Södermalm i Stockholm uppfyller alla dessa kriterier någorlunda väl. Det finns många köpare och säljare, jag antar att det inte finns någon samverkan mellan producenterna om priset och varorna är tämligen enkla och homogena. Att ge information om produkterna genom att direkt kunna tala med producenterna är en unik möjlighet som Bondens marknad erbjuder. Jag antar att alla som uppfyller kriteriet närodlat, får fritt tillträde till att vara på Bondegatan och erbjuda sina produkter.

Om stordriftsfördelar är det svårare för mig som konsument att ha någon uppfattning om. På vilket sätt bedrivs jordbruket? Hela det moderna jordbruket bygger på stordriftsfördelar. Hur är det med Bondens marknads producenter? På bondens marknad har jag åtminstone möjlighet att fråga producenten.

Snabb anpassning: Om producenten säljer honung och det är liten efterfrågan på den varan, kan jag antagligen som konsument pruta på priset. Producenten kan då välja att satsa på någonting annat. Det går att sätta ett pris på varan, så kriteriet inga kollektiva varor uppfylls. När det gäller kriteriet inga externa effekter, är det ett säljargument för producenterna. Produkterna odlas oftast giftfritt och biodynamiskt. Min möjlighet som konsument att kolla upp detta är begränsad, när jag entusiastiskt går runt bland stånden. Generellt sett vet jag att jordbruket bidrar till att höja kväve- och fosfornivåerna i sjöar och i Östersjön. I vilken utsträckning skiljer sig Bondens marknads producenter åt härvidlag? Eventuell negativ påverkan på miljön får då sättas i relation till de externa effekterna, som motsvarande produkter jag köper i en närliggande affär har. Mat måste vi ändå ha.

Att Bondens marknad har sådan dragningskraft på oss konsumenter är att vi ser stora fördelar med det närodlade konceptet. Även om varorna är dyrare än de som vi köper i affärerna, så får vi färskare varor och att de produceras på ett miljömässigt bättre sätt. Det antar många av oss. Men det är svårt att vara helt säker på att så är fallet. Jag kan omöjligt följa upp hela produktionsprocessen. Jag får anta att producenterna är ärliga, när jag ställer frågor och att de inte vill riskera sitt varumärke genom att inte uppfylla våra förväntningar. Adam Smiths anda vilar över våra moderna samhällen. Marknadslogiken som härstammar från en tid som såg så helt annorlunda ut än i dagens högteknologiska värld, styr våra liv från vaggan till graven.

Genom sin inställning till den fria konkurrensen har Smith fortfarande, efter mer än 200 år, en ställning som den liberala ekonomiska ideologins särskilda pelarhelgon. [5]

Globaliseringen och Adam Smiths arbetsfördelning

Själva grundtanken i globaliseringen är hämtad från Adam Smiths arbetsdelningsprincip. Genom specialisering, att var och en specialiserar sig på var sin komponent i kedjan så ökar produktiviteten (produktion per arbetad timme).

Men i och med globaliseringen så använder företag hela världen som sitt arbetsområde och utför arbetet där det är som mest lönsamt. Därför är våra varor idag ett hopplock av komponenter som är skapade runt om i världen och sedan i slutändan av processen kopplas ihop till färdig produkt.

På så vis kan företag välja att plocka till sig personal eller köpa komponenter av underleverantörer från hela världen. Arbetet utförs det det ger mest pris/prestanda värde.

 

---

[1] Vår ekonomi, Klas Eklund, sid 169f.

[2] Ibid sid 169.

[3] http://sv.wikipedia.org/wiki/Klas_Eklund

[4] Vår ekonomi, Klas Eklund, sid 172f.

[5] Ibid, s169.

Ett nästan osannolikt genombrott – Chicagoplanen

 Hämtat från Sveriges Radio P1:s hemsida: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5322226

När den globala finanskrisen exploderade på Wall Street för nästan precis fyra år sen var det många som trodde att världen inte skulle bli sig riktigt lik. Att det vi såg var början på en ny världsekonomi. Så blev det inte. Fyra år senare styr världens politiker fortfarande efter den gamla nyliberala kartan för att slippa ut ur krisens efterverkningar. Man skär i de offentliga finanserna, försöker hitta nya pengar att låna och hoppas på att tillväxten på något mirakulöst vis ska komma igång ändå, med lite tur.

Men kanske är det bara så att stora förändringar alltid tar tid. Även efter den stora depressionen på trettiotalet – som dagens kris påminner om, på många sätt – var det svårt att tänka om, men med tiden banade krisen trots allt vägen för idéerna bakom den moderna välfärdsstaten. Ett annat försök att tänka nytt var den så kallade Chicagoplanen, som presenterades 1936 av en grupp Chicagoekonomer ledda av Irving Fisher. Gruppen hade spårat kraschens rötter till det frikostiga kreditsystemet – precis som många gör idag – men hade gått ett steg längre och frågat sig varför kreditsystemet var så frikostigt. Deras svar var att de låga kraven på reservkapital hos bankerna gjorde att de på egen hand kunde skapa nya pengar genom att utfärda nya lån. Det fanns i stort sett inga spärrar.

Den plan som Fisher och hans grupp så småningom presenterade för USA:s regering gick ut på att bankerna inte längre skulle kunna skapa nya pengar ur tomma intet bara genom att lägga upp ett lånekonto. Den rätten skulle vara förbehållen riksbanken. Affärsbankerna skulle istället tvingas att alltid ha hundra procents täckning för sitt utlånade kapital. Fisher lär ha lyckats få president Roosevelt allvarligt intresserad av idén, men efter att ha stött på ilsket motstånd från bankernas sida rann planen ut i sanden.

Sen dess har kredit- och finansmarknaderna expanderat på ett sätt som man på trettiotalet knappt ens kunde ha fantiserat om – men Chicagoplanen har i tysthet fortsatt att skaffa sig nya anhängare. Och efter den senaste finanskrisen har Fishers idéer på nytt dykt upp här och var på den politiska agendan. I Schweiz skapades för ett år sen det så kallade medborgarinitiativet MoMo – monetär modernisering – med sikte på att under 2013 få till en folkomröstning i frågan. Och i Tyskland driver rörelsen Monetative en alltmer uppmärksammad kampanj för en återgång till statligt penningskapande och full kapitaltäckning i bankerna. ”Vollgeld”, som det kallas på tyska.

Men något stöd bland etablerade ekonomer har de här idéerna inte fått. Inte förrän nu. I en ny rapport från Internationella Valutafonden har två forskare, Jaromir Benes och Michael Kumhof, testat Chicagoplanens idéer genom att uppdatera den med siffror från dagens amerikanska ekonomi. Resultaten är häpnadsväckande. På punkt efter punkt bekräftas Fishers teorier. Ett stopp för privatbankernas penningskapande och ett krav på hundra procents kapitaltäckning skulle ge mindre svängningar i konjunkturen, öka förtroendet för banksystemet, och framför allt minska både den offentliga och den privata skuldsättningen dramatiskt. Hela ekonomin skulle fungera säkrare, och mer effektivt.

Det är viktigt att påpeka att en sådan här rapport inte speglar Valutafondens officiella hållning. Men rapporten har trots allt granskats och godkänts av fondens ledning – något som i tysk press har noterats som en mindre sensation. På gott och ont, förstås: tidningen Die Zeit talar om en ”radikal nyorientering”, medan konservativa Frankfurter Allgemeines ekonomikrönikör Thomas Mayer oroar sig för det han ser som en politisk inskränkning i bankernas självständighet.

Och visst, de politiska konsekvenserna skulle bli betydande. Faktum är att ett viktigt argument för en sådan här reform, bortsett från de ekonomiska, rör just politikens handlingsutrymme. Den skulle göra en av samhällets viktigaste resurser – pengarna – till en offentlig, demokratisk angelägenhet, men den skulle också minska de krav på ekonomisk tillväxt som är en följd av den galopperande skuldsättningen. Därmed skulle man kunna lossa på den nyliberala ideologiska tvångströja som ständigt kräver fler privatiseringar och gör det så svårt att ställa om till en hållbar ekonomi. Vägen skulle plötsligt ligga öppen för en friare och bredare ekonomisk diskussion.

Med tanke på den makt som bankerna har i dagens system så lär det dröja innan de här idéerna blir praktisk politik. Men bara att debatten förs på den här nivån måste ses som ett nästan osannolikt genombrott. Som sagt, ideologiska förändringar tar tid. Även när de är nödvändiga.

Dan Jönsson