Ett nytt paradigm – en ytterligare infallsvinkel

Vi behöver byta dagens rådande paradigm mot ett mer hållbart på livets alla områden.   Vad det innebär är nog mycket olika för oss människor. Den enda givna guide vi har är oss själva. Ett inre och yttre uppvaknande sker i en ständig ömsesidig process. Det måste ske ett stegvis uppvaknande hos oss människor om att det just nu är tid för en förändring. För mig betyder hållbarhet att vårt samhälle måste bli mer inkluderande, ansvarstagande och långsiktigt. Samhället består till syvende och sist av oss människor. Så det är människan som måste andra på våra attityder, ställa krav på våra valda politiker och på något sätt medskapa till att vår värld blir lite bättre att bo på. Det är i vardagslivet som vi skapar förändringen.      

Roger Dahl Ja lever ett helt paradoxal liv. Jag själv mår fantastiskt bra och mitt lyckoindex är på topp, särskilt när jag kommer hem från en skön kväll med argentinsk tango. jag umgås med spännande personer på dagarna och lever i ett lyckligt särboförhållande.

Samtidigt blir jag väldigt deppig när jag ser hur vi håller på att köra vår civilisation i diket. Då känner jag att det är viktigt att dra mitt strå till stacken för att göra vad jag kan för att hejda denna utveckling.

Det är även därför jag har engagerat mig politiskt igen. Mina tangopolare tycker att jag prioriterar fel. Jag skulle alternativt kunna åka jorden runt och dansa tango på heltid. En del av mina tangovänner har mer eller mindre klippkort till Buenos Aires.

Åtminstone borde jag vara ute på pistan oftare än nu.

Men jag vill även ge min tid till att även vara medskapare i förändringen som behövs så innerligt väl.

Det är det som driver mig framåt i mitt kunskapssökande och att söka dialog med människor. Mot alla odds kanske, är det bara vi människor som kan ändra på det som sker.

Lyckas inte homo sapiens stabilisera de kraftiga obalanser vi nu är mitt inne i kan det sluta med en kollaps. Det som då finns kvar av vår civilisationen vet vi inte. Risken är att de överlevande kommer att leva på en helt annan utvecklingsnivå är vad vi överhuvud taget kan föreställa oss idag.

Stabilisering, uppvaknande och nytänkande behövs. Adressera systemet. Ja visst. Det kapitalistiska systemet behöver en totalservice. Vårt system är inte längre friskt.

Att göra så gott jag kan är det enda jag kan kräva av mig själv. Jag gör det av glädje.

Tar vi inte den chansen nu kan det dessvärre vara för sent redan om några år. Det tar tid att förändra och och växa i medvetande om vad som behöver göras. Tid börjar dessvärre bli en bristvara.

Det är så jag känner. Det är mina drivkrafter i livet.

Beräknad ökad global befolkning

8 miljarder människor

År 2025 beräknas jordens befolkning ha ökat med ytterligare 1 miljard människor uppgå till 8 miljarder. Naturen, redan hårt belastad för att kunna livnära dagens folkmängd, kommer att vara satt under mycket hård press. Mat och vatten kommer antagligen att vara bristvaror i än högre grad än idag. Trots att vi tömmer havet på mat och förbrukar grundvattendepåer för att klara av att effektivisera jordbruket, klarar vi inte av att hålla svälten borta för de 7 miljarder som nu befolkar jorden. En ytterligare miljard människor gör inte saken lättare. Klimatförändringarna riskerar att försvåra situationen ytterligare.

I miljard människor till på jorden påskyndar dessutom klimatförändringarna.

Befolkningsmässigt tillhör väst redan idag en minoritet av världens befolkning. Om antal människor var normen för var FN ska befinna sig borde det ligga i Kina eller Indien, världens idag folkrikaste nationer. Om demokrati – antal människor – skulle gälla globalt borde Asien och Afrika ha ett mycket större inflytande över FN:

Asien bor drygt 4.050 miljoner människor (2008) – över 60 procent av världens befolkning. Där finns sex av de tio folkrikaste staterna: Kina, Indien, Indonesien, Pakistan, Japan och Bangladesh. I Östasien, inräknat Kina, ökar befolkningen med 1,2 procent per år medan siffran för södra Asien, inklusive Indien, är 2,5 och för västra Asien 2,6 procent. I slutet av 90-talet fanns omkring 125 miljon- städer i Asien. Där finns flera av de största sammanhängande stadsområden: Tokyo/Yokohama, Seoul, Manila, Shanghai, Bombay och Jakarta, alla med 12–15 miljoner invånare.
Källa: Nationalencyclopedin[1]

Om vi skulle resonera i demokratiska termer borde Asien kunna ha absolut majoritet i FN med sina 60 procent av världens befolkning. Det är en infallsvinkel som vi västerlänningar sällan tänker på när vi stolt talar om vår demokratiska tradition, som vi så gärna vill se som en exportvara. Lika stolt värnar vi om globaliseringen, åtminstone så länge väst tjänar på den. Globaliseringen borde väl mänskligt sett betyda att inflytandet över vad som sker i världen skulle ha med befolkningens storlek att göra.

I DN kan vi läsa om att FN har tagit fram en ny prognos om befolkningsutvecklingen. Av den framgår att jordens befolkning inte alls kommer att stabiliseras runt 9 miljarder människor runt 2050 som hittills varit den kända sanningen. Den nya prognosen visar att ökningen fortsätter och att vi kommer att vara 10 miljarder år 2100. Mest oroande är trenden i Afrika:

Världsdel/land, folkmängd 2010, folkmängd 2100

Asien, 4,1 miljarder, 4,6 miljarder.

Afrika, 1 miljard, 3,6 miljarder

Latinamerika, 590 miljoner, 687 miljoner

Europa, 738 miljoner, 675 miljoner [2]

Ser vi till befolkningen idag har Europa och USA ett oproportionerligt stort inflytande i FN och på de övriga internationella arenorna. Afrika med en miljard innevånare redan nu, har inte alls det inflytande som de befolkningsmässigt förtjänar. Ska vi ha ett framtidsperspektiv och se till global demokrati kommer det att vara Asien och Afrika som kommer att vara de befolkningsmässigt stora tillväxtdrakarna. Det borde ge dem motsvarande betydelse ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Europas befolkningsmässiga betydelse kommer att minska inte bara relativt sett utan även i absoluta tal. Det är något som vi européer borde ta till oss. Europa blir allt mer marginaliserade i den globala dansen. Ser vi till ländernas befolkningsutveckling ser siffrorna ut så här:

Länder folkmängd 2010, folkmängd 2100:

              Kina, 1,34 miljarder, 941 miljoner

Indien, 1,22 miljarder, 1,55 miljarder

Nigeria, 158 miljoner, 729 miljoner

Brasilien, 195 miljoner, 177 miljoner

USA, 310 miljoner, 478 miljoner

Ryssland, 143 miljoner, 111 miljoner

Tyskland, 82 miljoner, 70 miljoner

Frankrike, 63 miljoner, 80 miljoner.

Källa: FN Population Division. (TT)

Prognosen har tagits fram av FN och bygger på nya uppskattningar av födelse- och dödstalen i olika delar av världen. [3]

Den avslöjar att man underskattat den framtida folkökningen, framför allt i Afrika. Där beräknas befolkningen stiga från 1 miljard i dag till hisnande 3,6 miljarder inom loppet av 90 år.

För vissa av länderna söder om Sahara är siffrorna näst intill ofattbara.

Nigerias befolkning kommer att öka från dagens 158 miljoner till 729 miljoner, Kenyas från 40 till 160 miljoner, och Tanzanias från 45 till 316 miljoner. Relativt sett kanske Zambia är värst, med en ökning från 13 till 140 miljoner. Hur alla dessa människor ska kunna födas på den fattigaste av alla kontinenter finns det inget svar på. FN påpekar att de inte tagit sådana problem i beaktande i arbetet. [4]

Det är Afrika som växer så det knakar. Länderna söder om Sahara står för en gigantisk utmaning som de inte kommer att klara upp på egen hand i världens fattigaste kontinent. Råvarumässigt är Afrika allt annat än fattig. Men det gäller att råvarutillgångarna verkligen kommer befolkningen till del.

Syd och öst kommer i med all säkerhet i högre grad att ta naturens resurser i anspråk. Det innebär att den globala konkurrensen om alla olika sorters råvaror kommer att öka och belastningen på naturen likaså. Framtiden blir vad vi idag gör den till brukar vi säga. Gör inte människan tillräckligt nu när det gäller befolkningsfrågan, fattigdomsbekämpningen och på miljö – och klimatområdet kommer 2025 att vara en dyster tid att leva i. Ju mer jag har arbetat med projektet, desto mer övertygad har jag blivit att frågan om hur vi hanterar dessa frågor kommer att bli helt avgörande för hur 2025 kommer att gestalta sig. Allt det jag skriver i de föregående blogginläggen om Globaliseringen 3.0, kan helt eller delvis omkullkastas om vi inte löser hållbarhetsproblematiken.

Inlägg 2 Kjell-Olof Feldt – Bankerna, euron och ekonomin

Inledning

Första inlägget Kjell-Olof Feldt på Södergården på Södermalm onsdagen den 6:e februari  2013 hittar vi här: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/07/mote-med-kjell-olof-feldt-pa-sodergarden-pa-sodermalm-historik/

Detta inlägg behandlar den sista delen av Kjell-Olof Feldts (KOF:s) bok ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och nederlag” kapitlet ”Vart går vi nu?” Det behandlar även KOF:s sista del av mötet på Södergården på Södermalm. För att inte detta inlägg ska bli för långt lyfter jag ut avsnittet om välfärden till ett tredje inlägg.

Bankernas roll

Jag ställde en fråga om hur KOF ser på bankernas roll i dag. Jag hänvisade till att affärstidningarna har uppmärksammat KOF:s bok och inte minst bankernas roll:

1980-talets finansminister gjorde sig känd som den som 1985 avreglerade finansmarknaden, i den våg av internationell nyliberalism som avreglerade finansmarknader över hela världen. Den nya fria finansbranschen lyckades sedan blåsa upp den svenska ekonomin i en lånefinansierad konsumtionsfest som drabbades av en plågsam bakfylla i form av bankkrisen i början av 1990-talet.

”Det misstag vi gjorde var att inte släppa valutan samtidigt. Vi trodde dessutom att bankerna skulle vara redo för att leva i en fri marknadsmiljö, men det var de inte”, säger han och beskriver en lång rad problem med kreativ bokföring och överföring av risk mellan olika delar av banken.” http://www.di.se/artiklar/2012/4/21/sa-vill-kjell-olof-feldt-blasa-liv-i-s/

KOF är självkritisk och föreslår även en förändring. Andreas Cervenka skriver i SvD:

Vad är lösningen? Efter 30-talskraschen i USA förlorade finansindustrin all sin glamour. Det efterföljande halvseklet blev bankpalatsen ett sömnigt tillhåll för riskaverta pärmbärare med medelmåttiga löner. Som av en händelse sammanföll detta med en period som innebar makalösa ekonomiska framsteg för de flesta amerikaner. Internationellt har pendeln redan slagit tillbaka kraftigt. En hel bransch letar efter en ny identitet. Även i Sverige är kanske cirkeln på väg att slutas. För en tid sedan skrev Kjell-Olof Feldt en debattartikel där han uppmanade socialdemokraterna att skaffa sig en bankpolitik och att ”ta parti för den gamla tråkbanken”. Frågan är om någon lyssnar den här gången.

Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör.”

På min fråga svarade KOF att bankerna har blivit för stora för att tillåtas gå i konkurs skapar en osund situation. Det uppmanar till ett osunt risktagande. Ett sett att minska risken skulle kunna vara  att bankerna delas, så att själva kärnverksamheten in/utlåning skulle separeras från övrig mer vidlyftig hantering. http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/var-ar-trakbanken_7696104.svd

Min kommentar

Det som skapade kris för SEB och Swedbank i samband med finanskrisen år 2008 var just kärnverksamheten. Det hade varit en mycket lönsam affär för banken att låna ut pengar i de baltiska staterna och Ukraina innan finanskrisen. Det är det inte lätt att hålla på bromspedalen vid så gynnsamma omständigheter. När sedan krisen kom och det visade sig att bankerna varit alltför riskbenägna. Men då var bankerna för stora för att gå i konkurs, .eftersom det helt enkelt skulle alltför stora problem för samhället.

För att lösa detta måste det till någonting mer än att bara dela upp banken i en kärnverksamhet och resten, ”den riskfyllda delen”. Att politiker ska förbjuda banker att göra utlandsinvesteringar är inte rimligt. Vi lever i en globaliserad ekonomi och de svenska bankerna måste ha möjlighet att agera på den globala marknaden.

Idag tvingas bankerna att höja sin kapitaltäckningsgrad. Men vilken är en rimlig nivå för bankens kapitaltäckningsgrad? De flesta ekonomer är numer överens om att kapitalismen är ett instabilt system och nya finansiella bubblor och kriser kan dyka upp när som helst. Fortfarande, ett antal år efter finanskrisen 2008, finns det mycket instabilitet i systemen och få tror nog att världssamfundet har gjort tillräckligt för att verkligen stabilisera det globala finansiella ekonomiska systemet.

Västvärldens och Japans samlade skuldbörda tillsammans med Kinas enorma budgetöverskott är fortfarande är obalanser som fortfarande är en olöst riskfaktor.

Vad skulle idag hända vid en ny finansiell kris? Hur kommer då de svenska bankerna att klara sig? Vilka följdverkningar kommer en ny finanskris att få för den reala ekonomin?

För att verkligen närma sig problemet med banker som blivit för stora för att tillåtas att gå i konkurs, skulle de fyra storbankerna behöva klyvas. Det finns stordriftsfördelar med en större bank. Samtidigt kan vi konstatera att exempelvis Sparbanken Finn och Gripen har brutit sig ur Swedbank och ser ut att klara sig hyggligt. Det finns risker för en bank att vara av den mindre sorten. Det visade sig inte minst när H&Q Bank kom på obestånd. Då var  det aktieägarna som verkligen fick stå för risken. För KOF:s  resonemang om detta hänvisas till sid 144ff).

Tobinskatten

Ett sätt att komma åt det finansiella flödet som har diskuterats att ”Tobinskatten”. http://sv.wikipedia.org/wiki/Tobinskatt

Vid ett första påseende låter det rimligt att beskatta det allt mer gigantiska  finansiella kapitalet. Men när vi tar oss en liten extra funderare och ser på vilka konservens en transaktions skatt troligen kommer att föra med sig är reformen inte längre så given. Om Sverige eller några enskilda europeiska länder ensidigt skulle införa den, innebär det bara att det finansiella kapitalet  skulle söka sig nya vägar. De länder som inför Tobinskatt skulle då blir de stora ekonomiska förlorarna. Varje ekonomisk fråga och åtgärd måste idag betraktas med ett internationellt perspektiv.

Chicagoplanen

Ett annat spår som nyligen rönt stor uppmärksamhet är rapporten, med titeln The Chicago Plan Revisited. Den behandlades inte på mötet på Södergården men står för ett intressant nygammalt tänkande. Om denna läs: ”Överhängande risk för ny finanskris” http://www.dagensarena.se/innehall/overhangande-risk-for-ny-finanskris/
Här kan vi se en av IMF-författarna Michael Kumhof hos Global  Utmaning:  http://www.globalutmaning.se/?p=7280

Se vidare om detta: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/05/har-svd-blivit-en-revolutionar-tidning/

Valutasamarbete och eurons roll

I det första inlägget behandlar jag devalveringarnas betydelse för svensk ekonomisk politik. KOF var tydlig med att devalveringsvapnet  för att få igång svensk industri har varit den helt avgörande ekonomiskt politiska strategin för S under årens lopp.

När vi nu tittar på eurosamarbetat så ser vi de problem som uppstår för länder på grund av att de är låsta av ett valutasamarbete. När Leif Pagrotsky besökte Södergården på Södermalm förra året påvisade han problemet med att så olika ekonomier som Tyskland, Finland, Grekland, Spanien, Italien, Irland och Frankrike är låsta inom samma valuta.Detta är det grundläggande problemet. Tyskland med en stark ekonomi skulle behöva en starkare valuta för att kyla ner ekonomin. Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike och Irland skulle istället behöva en svagare valuta för att komma till rätta med sina problem. Det är inte möjligt inom euron ram.  Enda lösningen på problemet är en fiskal union. Men ett så vidlyftigt samarbete är inte medlemsstaterna beredda på ingå i.

Att idag lösa upp unionen skulle skapa konvulsioner på de finansiella marknaderna. Att å andra sidan ha valutaunionen kvar kommer att skapa en långvarig ekonomisk kris för hela Europa under mycket lång tid. Valet verkar stå mellan pest och kolera.

Sverige klarade finanskrisen tämligen bra just på grund av att den svenska kronan föll som en sten 2008. Det gjorde att svensk exportindustri fick en konkurrensfördel gentemot omvärlden. Det är lite paradoxalt att Anders Borg nu framstår som den kloka finansministern som håller ordning på vår ekonomi, när den grundläggande orsaken till att svensk ekonomin klarat sig så bra är just att vi inte är med i eurosamarbetet. Anders Borgs parti var mycket pådrivande Ja-anhängare i  euroomröstningen.

På en fråga från publiken varför Göran Persson fortfarande är så positiv till att vi ska gå med i eurosamarbetet, svarade Leif Pagrotsky att han kommer nog aldrig ändra uppfattning i denna fråga. På Leifs anletsdrag kunde vi läsa ut alla de samtal och diskussioner han och Göran har haft under årens lopp om fördelen för Sverige att deltaga  i den europeiska monetära unionen.

Idag är frågan om att vi ska gå med i eurosamarbetet lite dämpad. Nu när kronan har stärkts mot övriga valutor, så kan FP möjligen få efterföljare för att få en ny folkomröstning i frågan. Undrar var KOF står i denna fråga idag?

I Hammarby Sjöstad ställdes frågan till Leif Pagrotsky om inte S samlat i EU kunde agera.  Leif Pagrotsky gav ett lika dystert besked i denna fråga. Hans erfarenhet från EU-politiken var snarare att politikerna oavsett politisk färg agerade mycket nationalistiskt och mest såg till att se om sitt eget hus. Det var onekligen en besk medicin Leif Pagrotsky hade att servera oss.

Infrastruktursatsningar

På möten med Leif Pagrotsky på Södergården på Södermalm och i Hammarby Sjöstad diskuterade vi även frågan om infrastruktursatsningar. Det var flera i publiken som menade att det idag är mycket billigt för Sverige att låna på en öppna marknaden. Leif konstaterade att även om det är billigt att låna för Sverige idag, lånar vi av framtidens generation som måste betala tillbaka.Det är då viktigt vad vi satsar på.

Om vi ska låna ska det vara för att stärka Sveriges konkurrenskraft, men infrastruktursatsningar kommer inte att ge så mycket jobb på kort sikt. Innan det blir några järnvägar eller nya bostadsområden behöver dessa planeras. Under flera år framåt så  ger det arbete till en liten grupp arkitekter och samhällsplanerare. Det löser inte den omedelbara arbetslösheten.

Inte heller kommer satsningar inom utbildning eller sjukvård att ge några omedelbara effekter på sysselsättningen, om det inte går arbetslösa lärare, sjuksköterskor och läkare.  Annars tar det ett antal  innan dessa har utbildats och kan sättas in i produktionen. Vi skulle också eventuellt kunna lösa behovet med arbetskraftsinvandring. Men inte heller det löser problemen för de som idag är arbetslösa idag.

Men Leif Pagrotsky var inte motståndare till att göra framtidssatsningar. Det gäller bara att förstå att dessa inte mer ån marginellt löser den akuta sysselsättningsfrågan.

För att lösa den konstsiktiga sysselsättningen behövs mer riktade åtgärder som ger snabbt resultat, sa han. Vad dessa kortsiktiga satsningar skulle bestå av gick han inte in på.

En riktad stimulans till valda delar av näringslivet borde ge en kortsiktigt stimulerande effekt på sysselsättningen. Men det är just den vägen som alliansen försöker få ingången jobben. Sänkt restaurangmoms, rot/rut avdrag och lägre arbetsgivaravgift för unga upp till 26 år.

Hur ska en alternativ S sysselsättningspolitik för att kortsiktigt få ner arbetslösheten? Jag ställde denna fråga till Tommy Waidelich, då ekonomisk-politisk talesperson, på sommaren 2011 när han var i färd med att skapa en skuggbudget till hösten. http://sv.wikipedia.org/wiki/Tommy_Waidelich

För Tommy Waidelich var utbildning och FoU svaren. Vi kan inte acceptera en utveckling där det är låglönejobben som ökar. Vi måste satsa på high-tec och moderna jobb. Nästa punkt som Tommy tog upp var satsning på infrastruktur. Att ger mer pengar till FoU ger förvisso pengar till ett antal forskare, men lika lite som de andra satsningarna löser det den akuta sysselsättningen mer än på marginalen.

KOF för ett resonemang om detta i kapital 7 Ekonomin, (sidan 124 ff). Hela kapitlet är synnerligen intressant och beskriver komprimerat många viktiga nutidsekonomiska frågor.  För att begränsa detta inlägg och ge läsarna en anledning att skaffa boken, ska jag fokusera på en punkt. Den solidariska lönepolitiken eller Rehn/Meidermodellen gick ut på att höga löner skulle slå ut gammalmodig verksamhet som ersattes med ny mer effektiv och teknisk avancerad verksamhet. Kärt barn har många  namn. Österrikaren  Joseph Schupeter kallade denna företeelse för kreativ förstörelse. Se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Den här modellen fungerade väl på 1950 – och 60-talet. Sedan kom det grus i maskineriet. Det gick att gå utomlands för att hitta billigare arbetskraft. Även om inte arbetskraften var lika välutbildad blev effekten ändå lönsam för företagen.

S har alltid varit positivt inställd till globaliseringen. Det har inte funnits något val för en liten exportberoende nation. Protektionism hade varit helt förödande. Men stora delar av S har inte velat acceptera det pris vi får betala för globaliseringen. Idag ser vi konsekvenserna av på gott och ont.

Globaliseringen 3.0 Akademikerna nästa ”rationaliseringsbranch”

Sedan jag gick i pension i mars 2011 har jag arbetat med ett projekt – en framtidsspaning fram till år 2025. Jag har intervjuat > hundra personer inom bank, försäkring och inom fack – och politik. Dessutom har jag samtalat  med vänner och bekanta som har olika kunskaper och infallsvinklar inom området. Från början hade jag en klar bild att ge ut min analys i bokform.

Men när jag började inse globaliserings troliga konsekvenser för Sverige och övriga västvärlden blev jag mer tveksam. Vem vill läsa en så dyster bok? Vilket förlag skulle vilja ge ut den om ingen vill läsa den? Förgäves har jag sökt efter någon som på ett trovärdigt sätt kan få mig ur min negativa bild. Jag är ju en positiv själ och vill inte framstå som en dysterkvist. Fakta sparkar sa Gunnar Myrdal. Jag hoppas fortfarande på att någon ska kunna hitta ett mer positivt scenario än det jag nu presenterar. .

Vad är då min dystra slutsats för Sverige och väst? Fram till år 2025 kommer akademikerna bli den hårdast globalt konkurrensutsatta gruppen i samhället. Statistiker, ekonomer, finansanalytiker, systemvetare, läkare, journalister, jurister, aktuarier, miljöanalytiker, civilingenjörer ja inom snart sagt alla akademikergrupper som utför sitt arbete via dator och internet kommer att bli globalt konkurrensutsatta.Ju bättre betalt de har desto mer blir det attraktivt för företag att hitta alternativa lösningar.

Jag fick mitt tips av flera personer som jag intervjuade som har erfarenhet av att använda denna speciella typ av ”offshoring”.  En jurist sitter i avtalsförhandling. När avtalet är nedtecknat i som en skiss skickas det över till jurister i Indien som gör det tunga ”bulkjobbet” som de intervjuade talade om. På detta sätt kan tidskillnaderna användas rationellt. I och med att den internationella lagstiftningen blir allt mer konform blir effekten av internationaliseringen än mer lönsam. När sedan avtalet kommer tillbaka i stort färdigt, är det bara för hemmaproffset att göra finliret och se till att svenska finansinspektionens krav tillgodoses. Ju färre skillnader desto större  förtjänst. Massor med tid tid och kostnader sparas in.

Samma princip gäller för exempelvis läkare som kan samverka över nationsgränserna.

Ett annat exempel från det verkliga livet är att kinesiska Huawei som är Ericssons värsta konkurrent. De har börjat värva spjutspetskompetens från Ericsson. De har råd att betala bra för att få över rätt personer. ”Bulkjobbarbetarna”, civilingenjörerna i Kina tjänar avsevärt mycket mindre än motsvarande svenska. Det man förlorar på gungorna tar man in på karusellen.

På grund av att det är så lätt att flytta internetarbete världen över kommer mycket akademiskt arbetet att i allt högre grad utföras där det är pris/prestandamässigt mest lönsamt. I och med att allt större del av världens stater börjar satsa på utbildning och FoU kommer det finnas en internationell kvalificerad växande skara konkurrenter. Hur ska vi då göra för att få behålla jobben i Sverige? Vår utbildning måste vara av bästa kvalité säger vi då.

Ja vi behöver ett antal Zlatan-liknande figurer som ”frontar” mot kund, så länge det finns kunder kvar i Sverige. Men resten av jobbet kommer läggas i andra länder trots att det finns hugade akademiska kandidater i Sverige. Vad ska vi göra åt det? Jag ställde frågan till Gunnar Wetterberg /(SACO)  och Roger Mörtvik (TCO).

Båda var av förståeliga skäl säkra på att den svenska kompetensen skulle räcka till. Dessutom är vi så kreativa till skillnad från kinesen som bara kopierar. Men kreativiteten kommer att krävas av Zlatan och hans elitteam som frontar mot hemmamarknaden. Men så har vi de akademiska ”bulkjobben” som kommer att i allt högre grad processtyras för att skapa ”just in time” lösningar. Det sa jag inte till de fackliga representanterna, utan jag accepterade förhoppning på den kreativa svenska andan i förhållande till kinesisk kadaverdisciplin. De har sina roller och måste ha flaggan högt i topp.

Om, det här skulle inträffa kan vi alla föreställa oss vilka konsekvenser det skulle få för löneutvecklingen, för klirret i statskassan och vår möjlighet att behålla vår välfärd.   .

Det kommer mera

Om nu inte detta skulle vara nog så finns det ytterligare hotbilder när vi spanar mot horisonten. De finans – och makro-analytiker jag talat med har talat om att Asiens frammarsch redan ligger inprisade i de långa obligationerna. Det finns naturligtvis bara en sak som vi med säkerhet kan säga om framtiden. Om framtiden vet vi inte.

Om ingenting dramatiskt händer på jorden så kommer Europas marknadsandel av den globala tillväxten att  krympa, bara av det enkla faktum att Europa står inför det faktum att vi får en stagnerande och åldrande befolkning. Asien och Afrika växer däremot befolkningarna så det knakar. Deras ekonomier beräknas göra det samma. http://en.wikipedia.org/wiki/Next_Eleven

Idag satsar alla stora svenska företag intensivt i tillväxtregionerna. Det är en överlevnadsfråga för företagen. Att basera tillväxt på en stagnerad Europeisk kontinent är inte en bra affärsstrategi. Vad finns det då som säger att företagen ska ha kvar sina huvudkontor i Europa?  Följ marknaden säger alla analytiker jag talat med. Några tycker att det är konstigt att detta inte har hänt i större grad redan. Det är nog bara en tidfråga innan de stora företagens HK och FoU följer marknaden och röstar med fötterna.

För några år sedan var jag på Avanzadagan på Globen. På scenen fanns Jakob Wallenberg. Han fick en fråga från publiken: Varför stannar du här i Sverige, när en allt större del av ditt ägande befinner sig på andra geografiska platser i världen.

Jakob Wallenberg svarade: De är här jag har mitt huvudsakliga kontaktnät, det är här jag kan göra affärer. Så länge det finns fler ägare som ser frågan så, finns det hopp om livet för nationalstaten Sverige. Men redan nu börjar styrelserna i de svenska  företagen – som blir allt mindre svenska, av människor från andra delar av världen.

Om flytten av HK och FoU skulle ske storskaligt behöver vi inte vara någon Einstein för att förstå vilka konsekvenser det skulle få på den hårt kämpande åldrande svenska nationalstaten.

Hur ska vi ändra på det här? Utan svenskt näringsliv blir ju du arbetslös, sa jag till Stefan Fölster, sommaren 2011. Jag hade redan fått en bok av en kollega till honom som visade  hur detta skulle fixas. Vi behöver ett bättre företagsklimat sa han. I boken ser du vad som behöver göras för att se till att företag stannar kvar i Sverige och att vi attraherar utländska företag.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Stefan_F%C3%B6lster

I boken: ”Framtiden väntar inte” ,Ekerlids förlag 2011,. läser vi om de skattesänkningar som behöver vidtas för att Sverige ska bli konkurrenskraftigt.

Hur ska nationalstaten Svedala klara alla utgifter med alla de skattesänkningar som du föreslår, frågade jag. Motfrågan kom som skjuten ur en kanon. Hur ska Sverige klara välfärden om vi inte får behålla företagen och locka till oss företag från andra länder?

Så valet står i att minska vårt skatteuttag på kapital och spjutspetskompetens eller att företagen flyttar ut och utländska företag inte etablerar sig.

Får svenskt näringsliv däremot konkurrensnackdelar, genom olika pålagor exempelvis miljö/klimat så kommer företagen flytta på sig. En annan känslig fråga är kärnkraften. Vi vill väl inte byta ut kärnkraften mot ett oljeberoende?

Så vad har då S att komma med i en värld där de globala ramarna blir allt mer styrande, och handlingsutrymmet blir allt mindre. Halmstrået är att det kommer ske en global utjämning som stegvis gör löneskillnaderna .allt mindre. Det finns mycket som talar för det. Men eftersom löneklyftorna  idag fortfarande är stora så kommer det dröja innan det uppstår någon typ av balans. Under tiden finns det ett starkt hot att allt mer kunskapsintensiva och därigenom välbetalda arbeten försvinner till pris/prestandamässigt gynnsammare platser.

Om västvärden, för att mota detta hot, skulle bestämma sig för rejäla lönesänkningar:     Hur skulle det gå för samhällen som är helt uppbyggda på tillväxt. Redan en 0-tillväst någon år är mycket hotande för hela systemets stabilitet. Dessutom skulle fackföreningarna fullständigt tappa sin legitimitet om de gick med på generella lönesänkningar.

En långsiktigt hållbar värld

Lester Brown myntade begreppet hållbar utveckling: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._Brown och den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland, gjorde begreppet känt för hela värdsamfundet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Brundtlandrapporten

Hållbarhet är idag ett honnörsord som företag och politiker gärna vill förknippas med. Det tyder på ansvarsfullhet. Men även om den konventionella visdomen idag pekar på att en långsiktigt hållbar är en nödvändighet är det hittills mycket  prat och lite verkstad.

Om det senaste klimatmötet i Doha hittar vi denna artikel: http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-tongangarna-fran-30-talet-kanns-igen-i-dagens-stora-odesfraga

I regeringens framtidskommission är Johan Rockström och Klas Eklund med. I en artikel med detta dystra budskap beskriver den att ambitionerna har backat i förhållande tillför 40 år sedan. http://www.dn.se/debatt/varlden-har-backat-fran-ambitionerna-for-40-ar-sen

Med två så kloka medlemmar i regeringens framtidskommission är det bara att hoppas på att det ska komma ut mycket verkstad och mindre prat  från den. Från S är det mestadels tystnad tagning när det gäller hållbarhetsfrågan. När Stefan Löfven talat han om jobb, jobb och jobb saknas det en tydlig markering vad vi måste jobba med från ett hållbarhetsperspektiv.

Om S verkligen menar allvar med att leva upp till att skapa en hållbart samhälle, med dimensionerna – ekonomiskt, socialt och ekologiskt. – då måste S visa att det går att politiskt styra mot dessa mål. En ny grön ekonomi eller gröna folkhem vilket vi föredrar måste med nödvändighet in i den ekonomiska politiken. Det går inte längre att se hållbarhet som en liten sidonisch som vi ska ta hänsyn till när den ekonomiska politikens grundstomme redan är etablerad. Hållbarhetstänkandet måste genomsyra all verksamhet såväl lokalt, i kommuner och landsting samt i nationalstaten. Framtidssatsningar på infrastruktur måste ha hållbarhet i sina kalkyler på alla nivåer i samhället.

Om nu regeringen kommer med en kraftfullt förbättrad hållbarhetspolitik, inspirerad av bland annat Anders Wijkman, Johan Rockström och Klas Eklund: Vad har då S får kort i rockärmen? Vad ska S kontra med? Förhoppningsvis  finns det några strateger runt partiledningen som tänker i dessa banor. Det skulle vara förödande för S såväl internt som externt om S tvingas fungera släpankare till regeringens politik även i denna frågan. När det gäller den ekonomiska politiken har detta skett när det gäller jobbskatteavdragen och rut/rot.

Jan Eliasson och tre jordklot

Förra året var Jan Eliasson och besökte Maria Södra Stations-S förening på Södermalm. Det var innan  blev utsedd till vice generalsekreterare för FN den 1 juli 2012. Jag minns särskilt när han sa att vi inte kan ha ett ekonomiskt system som agerar som om vi hade 3 jordklot att ta resurser från. Man behöver inte vara vice generalsekreterare för att förstå att vi inte kan han en oändlig tillväxt på en ändlig planet. Det är något som varje medelbegåvat lågstadiebarn kan räkna ut. För företag, nationalekonomer och politiker världen över är detta hittills varit ett in i det närmaste olösligt problem. Ekonomi är att hushålla med knappa resurser.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Ekonomi. 

Tim Jackson har blivit uppmärksammad för hans bok: Prosperity Without Growth: economics for a finite planet (2009). Om Tim Jackson se: http://en.wikipedia.org/wiki/Tim_Jackson_%28economist%29

Samma lågstadiebarn med ett rättvisepatos inser lätt att om det är brist på resurser så får vi fördela dem rättvist. Den miljard som lever på svältgränsen svältgränsen måste få mer av kakan och de superrika världen över får dela med sig av sitt överflöd. Det är lätt att säga tulipanaros men gör den ,sa min mormor. Hur ska en sådan omfördelning gå till?

Det finns idag exempel på välgörande filantroper. De mest kända är Bill Gates. http://en.wikipedia.org/wiki/Bill_Gates och  Warren Buffett http://sv.wikipedia.org/wiki/Warren_Buffett. Men det finns fler: http://www.commondreams.org/view/2013/01/21 En av de svenskar som gjort sig känd som välgörare är : http://sv.wikipedia.org/wiki/Percy_Barnevik#Biograf  

En annan filantrop är svenska BarbroSachs Osher som tillsammans med sin make Bernard Osher, bland annat donerat ”för utforskande och integrering av så kallad komplementärmedicin i vanlig skolmedicin — benämnt integrativ medicin — har hon vid Karolinska Institutet, Harvard University och University of California låtit skapa Osher Center för integrativ medicin[1]”  http://sv.wikipedia.org/wiki/Barbro_Sachs-Osher

”There’s Enough For Everyone’s Need, But Not For Anyone’s Greed” Om alla superrika skulle följa deras exempel så skulle vår civilisations utmaningar se lite mindre hotande ut. Nu ser det dystert ut. Vår civilisation är idag hårt belastad av ekonomiska obalanser som i sin tur leder till social instabilitet. Som  om inte detta skulle räcka finns hot om ett ”peak- everything” där vatten, mat , några nyckelmetaller oljan är några av de mest  problematiska bristvarorna. Till detta kommer klimathot.

Det globala finansiella kapitalet fylls på hela tiden. Ekonomi blir allt mer internationell. De nationella staterna kommer troligen att få allt mindre möjlighet att agera mot den globala trenderna. Hoppet står till de internationella institutionerna. Även fackföreningsrörelsen måste ”go global” för att kunna hantera det allt större internationaliseringen av kapitalet. .

Men hur ska nationalstaterna kunna klara en global utjämning? Hur överlyckliga skulle vi i Sverige bli om vi måste se en nolltillväxt, för att se till att de fattiga får en större del av kakan. Vilka politiker vill driva nolltillväxt och hur ska ett parti driva genom en sådan politik. Medborgarna måste förändra synsättet på vad som är ett gott liv. Annars blir det en garanterad flopp för det parti som driver 0-tillväxt.

Det är lätt att inse vilka påfrestningar vårt samhällssystem skulle drabbas av om vi skulle försöka nå  0-tillväxt. Hur ska aktiebolag kunna hantera 0-tillväxt? Vilka vill vara aktieägare i sådana företag? Hur ska försäkringsbolag klara sin affärsmodell, som bygger på att kapitalet förräntar sig mellan insättningar och uttag? Hur ska ett samhälle klara sig utan tillväxt? I nästa blogginlägg kommer jag behandla välfärden. Vi står för en mycket utmaning för att klara av att behålla välfärdsstaten. Den demografisk utmaningen är minst sagt bekymmersam. En allt mindre yrkesverksam befolkning ska försörja allt fler som studerar allt längre och blir allt äldre. Till detta krävs att den yrkesverksamma levererar mer pengar till statskassan. Hur ska detta kunna kombineras med 0-tillväxt?

Mer om detta i nästa inlägg.

Marx och mervärde och fallande profitkvot

”Låt oss reda ut detta en gång för alla. Hur har det gått för SCA och Storas aktieägare i och med att produktiviteten har ökat dramatiskt de senaste 50 åren. Enligt Marx skulle profitkvoten minska eftersom det finns färre arbetare att suga ut. Tror du på detta? Fråga vad SCA och Storas aktieägare vad de säger om detta. De skulle ju vara utfattiga vid det här laget, eller hur?

Vi behöver inte alls blanda in globaliseringen i detta. Vi kan hålla oss till Sverige. Om Marx hade haft rätt skulle det vara helt olönsamt för SCA och Stora att agera i Sverige på grund av produktiviteten. Eller hur StigLennrat. SCA och Stora skulle då bedriva ren välgörenhet här i Sverige. De få arbetarnas mervärde skulle inte på något sätt räcka för att täcka kostnaderna för en avancerad maskinpark. Kan du inte se hur orimligt det blir?

Men StigLennart: Förklara för mig hur du tänker. Produktiviteten har fördubblats sedan 1970-talet. Om vi tar skogsindustrin som är tydligt. Idag behövs bara en handfull människor för att utföra det arbete som det tidigare behövdes en hel drös människor. Tekniken har utvecklats.

Innebär det att aktieägarna har fått lägre avkastning på grund av att det är färre människor att ta profit ur? Menar du på fullaste allvar att du tror på detta?

Frigörelsen ska vara arbetarklassen eget verk

Detta är det tredje inlägget om Marx och arbetarklassen.
Det första: Arbetets söner – mervärdesteorin – Marx aktualitet idag.  https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/29/arbetets-soner-sluten-er-alla-mervardesteorin-och-marx-aktualitet-idag/

Det andra: Mer om Marx aktualitet idag:https://rogerdahl.wordpress.com/2013/02/05/mer-om-marx-aktualitet-idag/

I gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld” samtalar vi om olika idédrivna rörelser i en tråd om geoismen.

”StigLennart Johansson skriver: Roger: 1) för Marx är det ju inte människan som är frigörelsens subjekt och mål utan arbetarklassen! Tänk efter så förstår du säkert den konkret ofantliga skillnad detta innebär.”

Vilken ofantliga skillnad att det för Marx inte var samma sak att vara arbetare som människa. Tänk denna hädiska tanke: Inte kan väl en arbetare vara människa. En arbetare är något mycket mer. Arbetaren har av Marx tilldelats en historisk roll att vara spjutspetsen i den internationella revolutionära rörelsen som skulle störta ”det gamla snart i gruset”. Det är även denne kämpe som uppfordrande uppmanas med följande fras:  ”slav stig upp för att slå dig fri”.

Jag börjar dra mig till minnes den oerhörda arbetarromantik det har funnits inom vänstern även inom SAP.  Inom vänstern på Stockholms universitetet på 1970-talade medelklassens och överklassens barn att se ut som en riktig arbetare,med flanellskjorta och jeans. Blåställ var väl lite väl att sticka ut på universitetet. Men att känna en riktig arbetare var ett klart bonus.

Inom SAP på 1970-talet var det ungefär samma situationen. I vår förening fanns en arbetare, Arne. Han visades alltid upp i all utåtriktad verksamhet, i valstugor och för att dela ut flygblad. Vi måste ju visa att vi är ett riktigt arbetarparti. Resten av de aktiva hade upphöjda ställningar inom stat, kommun eller landsting. Någon var chefredaktör.Några andra var ombudsmän i fackliga organisationer. Men Arne var vår lokala S-förenings uppvisningsföremål.

Min särbo var med i en kommunistiska organisation i sin ungdom. Efter folkhögskola började hon arbeta på Ericsson i Västberga i Stockholm. Hon arbetade där en hel massa år och var fackligt aktiv och kämpade mot S.  Efter några år kom hon till insikt att metallarna på Ericsson hade helt andra planer än att göra revolution. Det VVV som gällde. Volvo, Villa och Vovve lockade..

När jag började tänka på vad detta har medfört för mänsklighet, ”att frigörelsen ska vara arbetarklassens eget verk” började jag inse vilken skada detta synsätt har ställt till för mänskligheten. Varför  denna upphöjda position för just en arbeta? Jo för att det var arbetaren som skapade mervärde åt kapitalisten. Därför skulle arbetaren objektivt känna sin historiska roll som den revolutionära klassen.

Vad hände med den stora majoritet bönder som fanns på Karl Marx tid? De blev med ens stämplade som en kvarleva från en förgången tid. Nu är det istället arbetarklassen som ska träda fram och ta sin rättmätiga plats tillsammans med stadens borgerskap. Denna religiösa övertygelse – frigörelsen ska vara arbetarklassens eget verk – har sedan varit med och legitimerat de mest bestialiska handlingar.

Åtskilliga är de historier från Sovjetstaten där bondebefolkningen uppfattades som och  behandlades som djur. Det var också den stora bondebefolkningen i förhållande till arbetarklass som legitimerade Lenin och Bolsjevikernas ”demokratiska centralism”. Partiapparaten fick träda in i arbetarklassens ställe, eftersom någon arbetarklass värt namnet knappast existerade.

Vad den breda bondebefolkningen hade att säga om detta bekymrade inte bolsjevikerna som såg sig som arbetarklassens ”sanna” budbärare. Böndernas rätt att bestämma var en ickefråga, trots att de utgjorde en överväldigande majoritet av befolkningen.

Samma sak hände och händer fortfarande i Kina.Trots att det var bonderamen som gjorde jobbet och segrade så att folkrepubliken Kina 1949, kunde upprättas fick de inte någon upphöjd position. Det var istället kommunistpartiet som klev in och tog arbetarklassen ledande roll.

Idag består Kinas kommunistparti av alla elitgrupper i samhället. De som är utestängda är den stora bondebefolkningen. De får istället fungera som, gästarbetare – utan någon  sociala trygghet, för att bygga upp det moderna Kina. Klyftorna mellan olika grupper i Kina är gigantiska. Det centrala styret i Kina har under många år varit medvetna om riskerna med de sociala spänningar som kan uppstå  om inte klyftorna mildras. http://www.scmp.com/news/china/article/1143920/china-approves-income-distribution-strategy

Socialdemokratin i Sverige hade en mer human inställning till bönderna och bildade istället en gemensam koalition mellan arbetare och bönder. Men SAP har haft en tendens att  glorifiera ”arbetarklassen”. En riktig arbetare antogs ha speciella kvalitéer just på grund av sin klassbakgrund. Av och till har det därför funnits en djup misstänksamhet mot intellektuella inom rörelsen. Vad vi idag menar med arbetarklass är tämligen oklart. Inte är det väl Marx begrepp arbetarklass som den mervärdesskapande ”objektivt utsugen” av kapitalet som vi menar, när vi talar om arbetarrörelsen tankesmedja, eller? Kampen mellan arbetare och tjänstemän har under årens lopp varit ihållande. Idag är dessa gränser inte av samma art som tidigare. Kampen mellan arbete och kapital har däremot tonas ner inom SAP. Här är det istället klassamarbete som betonats. Många inom S längtar tillbaka till den glada Saltsjöbadsandan.  Men klyftorna har ökat och klassklyftorna börjar idag blir allt tydligare igen.

Har SvD blivit en revolutionär tidning?

Under en lång tid har Andreas Cervenka fått framföra systemkritik i SvD. Vad beror det på? Har SvD blivit en revolutionär tidning?

Här är några av de senaste exemplen:

Cervenkas pengar: Det stora mysteriet med pengar  http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2013/02/05/det-stora-mysteriet-pengar/

Det stora mysteriet med pengar. Här avslutar Cervenka med följande:

”Du säger att politikerna inte förstår hur det fungerar idag, vad skulle hända om de gjorde det?

– Det undrar jag. Henry Ford sade redan efter andra världskriget att om folk förstod hur penningsystemet fungerade skulle det bli revolution imorgon. På samma sätt: om politikerna förstod hur systemet fungerade skulle kanske lagarna skrivas om. ” http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2013/02/05/det-stora-mysteriet-pengar/

Kanske inte revolution ändå. Men åtminstone skulle lagarna kanske behövas skrivas om. Men det är ju ganska uppseende kritik av bankernas penninghantering ändå, för att komma från SvD.

Vad kan det bero på att den tidigare så borgerligt välansade tidning som SvD sedan en längre tid framfört ren systemkritisk information?

Kan det helt enkelt vara så att kapitalismen idag känner sig så ohotad att det trevligt med lite pittoreska systemkritiska inslag, så länge det inte hotar den bestående strukturen.

Någon systemkritik värt namnen från den politiska oppositionen är svår att hitta. Då får väl den borgerliga pressen stå för den istället.

Utan systemkritik tappar det politiska spelet sin dramaturgiska tjusning. Någon måste ta på sig rollen och lyfta fram lite spänning i debatten.

Den fråga som Andreas Cervenka – av förståeliga skäl – undviker att befatta sig med är vad vi kan göra åt eländet. Det är ungefär lika stor chans som om Färöarnas fotbollslag vinner nästa VM, säger han. Ja med de oddsen känns så där lagom inspirerande att engagera sig för att hitta alternativa lösningar.

Det enda vi kan göra åt saken är att glädjas åt att åtminstone någon eller några tillåts tala om saken, och dessutom får betalt för det. Ökar det eventuellt även lösnummerförsäljningen av SvD och ger kanske lite extra klirr i kassan på Andreas Cervenkas bankkonto, så blir det ännu bättre.

Här är ytterligare inlägg från Andreas Cervenka: Svenska bankers skulder: 11 900 miljarder: http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2013/02/11/svenska-bankers-skulder-11-900-miljarder/

Chicagoplan revised

En lösning på skuldkrisen? – Rapporten, med titeln The Chicago Plan Revisited http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2012/11/05/en-losning-pa-skuldkrisen/

Här följer ett utdrag ut artikeln:

” Grundtanken i Chicagoplanen är att helt separera bankernas roll som långivare och skapare av pengar.

Banker skulle behöva backa upp all inlåning på konton med hundra procent reserver.

Nya lån måste finansieras med befintliga besparingar.

Det skulle betyda ett slut på ett banksystem byggt på ”fraktionella reserver”, och därigenom också slutet på alla bankrusningar, där alla kunder samtidigt går till banken för att ta ut sina pengar, något som i dagens läge sänker vilken bank som helst.

Det skulle också betyda att staten tar kontroll över pengaskapandet. Bankernas reserver skulle bestå av statligt utgivna pengar, inte som skulder utan istället som en slags andelar i staten.

Skuldfria pengar om man så vill.

Denna modell har forskarna simulerat på USA:s ekonomi. Resultatet är slående: statens skuld minskas dramatiskt, men även privata skulder sjunker. Bankkriser försvinner, tillväxten stiger med 10 procent och utvecklingen blir mer stabil. Även inflationen kan sjunka mot noll utan att det skapar problem.

Det låter förstås bra.

Naturligtvis finns kritiker. De hävdar att ett sådant system skulle kunna leda till en katastrofal deflationskrasch.

Andra skulle kanske ifrågasätta om makten över pengar verkligen förvaltas bättre av staten än av privata intressen.

Döm själva, hela rapporten finns att ladda ner här.

Är det genomförbart? Det är en helt annan fråga.

Sannolikheten för att detta system införs i närtid är ungefär i klass med oddsen för att Färöarna lekar hem nästa VM i fotboll.

Men att en rapport med detta innehåll och med IMF-loggan på omslaget överhuvudtaget kan publiceras är ytterligare ett kvitto på en sak: vi lever i en tid då det mesta som rör det ekonomiska systemet kan, och kommer att, ifrågasättas. ”

När vi nu vet att penningsystemet lämnar en del övrigt att önska sig: Vad ska vi då göra?

Andreas Cervenka ger frågar och ger själv svaret:    

”Är det genomförbart? Det är en helt annan fråga.

Sannolikheten för att detta system införs i närtid är ungefär i klass med oddsen för att Färöarna lekar hem nästa VM i fotboll. ”

Vem vill gå in och ägna sin tid och kraft i ett sådant projekt och med ovanstående odds. Då är det inte så farligt att SvD har Andreas Cervenka som går in och dissekerar ”pengar”. Det ger säkert lösnummerförsäljning. Människor är ju så intresserade av pengar. Extra stort blir intresset med den infallsvinkel som Cervenka  har.    .

Mer om Marx aktualitet idag

Det här är en fortsättning på detta blogginlägg. https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/29/arbetets-soner-sluten-er-alla-mervardesteorin-och-marx-aktualitet-idag/

Jag konstaterar i blogginlägget att Marx har en hel del kunskaper och klokskap som är aktuella och användbara för vår tid. Det finns även det som är mindre värdefullt och som vi gör bäst att helt enkelt rensa ut eller åtminstone vidareförädla. På samma sätt som vi återanvänder annan kunskap.
Det är onödigt att återuppfinna hjulet. Hittar vi något som är värdefullt är ska vi naturligtvis använda detta, Det sparar vi både tid och energi på. Men när vi tar till oss av gammal kunskap måste vi göra det med förnuft. Annars använder vi okritiskt gårdagens kunskap för att förstå dagens värld på ett okritiskt sätt. Då är det lätt att se dagens ljus med gårdagens glasögon.

Privatiseringen av den gemensamma sektorn

Om vi exempelvis tittar på privatiseringen av gemensamma resurser inom vård skola och omsorg, är det skattebetalarna, de som behöver vård, skola och omsorg och de som arbetar inom dessa områden som är de stora förlorarna. Alla är vi ”utsugna” av aktieägarna hos de stora riskkapitalbolagen.

Att försöka använda mervärdesteorin och se i vilken utsträckning som ”arbetarna” – läkarna, lärarna, sjuksköterskorna och övrig personal –  är ”objektivt utsugna” och därför är beredda på att göra revolution, känns uppenbarligen som att förstå dagens värld, med gårdagens glasögon på sig.

Fallet Ericsson

Ingenjörer på Ericsson är avsevärt mycket mer produktiva idag än ingenjörer var för 30 år sedan. Det beror på en hel del faktorer. På grund av teknisk utveckling har de verktyg som de arbetar med blivit effektivare. Kunskaper från tidigare generationers arbete har även lett till att dagens kunskapsnivå är högre än för 30 år sedan., produktiviteten har ökat och aktievinsterna likaså. Detta under förutsättning att Ericsson klarar sig i den globala konkurrensen. Men känner sig dagens ingenjörer mer ”utsugna” än för 30 år sedan?  Är det en revolutionär stämning ute i Kista?

Marx var barn av sin tid

Marx hade svårt att förstå att han själv var en produkt av den tidsanda som han så elegant förstod att andra var en produkt av. Nu kallade han det inte tidsanda utan bas och överbyggnad och en hel teoribildning som var baserad på den verklighet Marx såg omkring sig. Men även detta synsätt var en del av tidsandan.

Marx blev indoktrinerad av dåtidens nationalekonomer som trodde att de hade ”sanningar” som var ställda över alla banala värderingar. Nationalekonomer satte sig själva på en piedestal och förklarade med ”objektiva sanningar” hur saker och ting verkligen fungerade. Marx köpte detta synsätt med hull och hår för sig egen modell, samtidigt som han kritiserade de borgerliga ekonomerna för att inte förstå och komma med kvasivetenskap.  Det var hans ”sanningen” och de borgerliga ekonomernas ”illusionsnummer”.  Men i botten låg de ”objektiva sanningarna” där och spökade för dem alla.

Bokslut

En hel del av Marx sanningar har idag visat sig mindre användbara. Några av de stora problem för Marx är att ”arbetarklassen” som ”objektivt” skulle vara revolutionära, istället visade sig mer intresserade av VVV – Volvo, Villa och Vovve. För att inte tala om Thailandsresor, samla på konstföremål, dricka goda viner, dekorera sina hem med Ikeamöbler, bättra på sin garderob med H&M:s nya vårkollektion och spara i aktier. Revolutionen har helt enkelt varit nedprioriterad på att-göra-listan för den ”objektivt” sett revolutionära arbetarklassen. Hur ”objektiv” är då denna sanning?

Vad är felet? När kartan och terrängen inte stämmer, är det då terrängen det är fel på?

Om vi nu inser att kartan är lite felkonstruerad: Ska vi då lägga ner allt krut på att försöka förstå varför kartan ändå är rätt och verkligheten – empirin är fel?

Är det inte då bättre att utgå från vad vi vet idag för att korrigera kartan och hitta en mer användbar vägvisare?

Som framgår av mitt första inlägg är verkligheten inte varken svart/vit eller digital 1/0, den är mer mångfacetterad än så. Det finns mycket av Marx tankegods som är mycket användbart idag och som har stått mot tidens tand. Denna kunskap ska vi självklart använda oss av.  Återanvändning med förnuft.

Skattesmitare plockar hem pengar – 140000 miljarder undangömda

Det finns en del pengar att hämta utomlands: http://www.dagensarena.se/opinion/140-000-miljarder-undangomda/

”Svenskar som har pengar gömda i skatteparadis flyttar nu hem tillgångar till Sverige i rask takt. Orsaken är bland annat att Skatteverket inte längre kan jaga dem för obetald förmögenhetsskatt.

Från och med 1 januari 2013 kan svenskar inte längre krävas på förmögenhetsskatt. Skatten avskaffades 2007 men Skatteverket kunde till och med förra året begära in obetald skatt från förmögenheter som fanns före avskaffandet.

Nu är det dock stopp. Mer än fem år har gått och därmed är alla gamla krav på förmögenhetsskatt preskriberade.

”Vi har sett under januari att inflödet av frivilliga rättelser har ökat jämfört  med 2011 och 2012. Redan innan årets ingång spekulerades det i att det skulle komma fler i år. 2012 var sista året som det gick att ta ut förmögenhetsskatt. Nu blir det enbart skatt på avkastningen, inte förmögenheten”, säger Göran Haglund, analytiker på Skatteverket.

Den som frivilligt lämnar in en rättelse slipper åtal för skattebrott. Villkoret är att rättelsen sker på personens eget initiativ och inte efter att Skatteverket först hört av sig.

De senaste tre åren har 1,2 miljarder kronor i skatt kommit in från frivilliga rättelser som rör svenskar som tidigare har gömt pengar i skatteparadis. Cirka 3.000 personer har lämnat in sådana rättelser.

Göran Haglund säger att personerna som frivilligt rättar sina deklarationer oftast är födda på 1940- och 1950-talet.

”En del har arbetat utomlands och därmed inte varit skatteskyldiga i Sverige. De har satt in sina besparingar i en utländsk bank och sedan valt att inte plocka hem pengarna till Sverige trots att de har flyttat hem och blivit skattskyldiga här”, säger han.

Under de senaste åren har Sverige tecknat nya insynsavtal med ett 40-tal länder, däribland Schweiz. Dessutom har samarbetet inom den mellanstatliga organisationen OECD blivit starkare, bland annat genom en internationell databas och telefonkonferenser där olika skattemyndigheter ger varandra tips om hur man utreder olika skatteupplägg.

I takt med att informationsutbytet mellan stater ökar blir skatteparadisen i världen allt färre.

Göran Haglund nämner Hongkong, Singapore, Qatar och Förenade arabemiraten som fyra länder som fortfarande kan betecknas som skatteparadis.

”Vi skulle gärna se att Sverige fick avtal med dem. Det gäller att skapa ett ganska heltäckande nätverk, annars finns en risk att affärerna bara flyttar någon annanstans när man får till ett avtal med ett visst land”, säger han. ”

http://www.di.se/artiklar/2013/2/4/skattesmitarna-plockar-hem-miljarderna/

 

Civilisationens möjlighet att överleva – än finns det hopp

Källor för att studera för att få en fördjupad förståelse om vår civilisations utmaningar.

Roger Dahl En bra reskamrat att ha med på vägen är den person som myntade begreppet ett långsiktigt hållbar utveckling: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._Brown

Lester R. Brown – Wikipedia

Roger Dahl En bok som borde vara måste-läsning är http://www.earth-policy.org/images/uploads/book_files/pb4book.pdf

http://earth-policy.org/images/uploads/book_files/pb4book.pdf

www.earth-policy.org  Lester Brown: World on the Edge

Roger Dahl Lester Brown thttp://www.youtube.com/watch?v=SVm33cprlzI

Tim Jackson är en annan viktig tänkare för vår tid: Climate Lecture 3.12.2012 — Prof. Tim Jackson –http://www.youtube.com/watch?v=3FxjDQtl90M

En annan pusselbit: http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&v=VppASuCJf7U&NR=1  David Jonstad: Evigt framsteg eller apokalyps

Roger Dahl Vårt behov av förändring av vår civilisation och den stora förnekelsen: http://www.youtube.com/watch?v=jeoeeXJG3EA

Anders Wijkman – Förnekelse

Johan Rockström: Resiliens från Davos: http://www.stockholmresilience.org/21/research/research-news/1-31-2013-resilient-days-in-davos.html

Mer om Johan Rockström: http://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Rockstr%C3%B6m

http://www.stockholmresilience.org/21/news/research-insights.html

Det skulle vara bra att ha dessa pengar till omställningen: 140 000 miljarder undangömda – http://www.dagensarena.se/opinion/140-000-miljarder-undangomda/   www.dagensarena.se

Roger Dahl Ett svenskt näringslivs perspektiv Rune Andersson – Eurokrisen: Ett näringslivsperspektiv: http://www.youtube.com/watch?v=TjsTRhwuVC8

Roger Dahl http://www.youtube.com/watch?NR=1&feature=endscreen&v=hpSdKZm1D2A

Aftershock: The next economy and America’s future

Robert Reich on the ideas in his new book, ”Aftershock”. The economic recession. .

Ron Paul vs Robert Reich On Larry King  Roger Dahl http://www.youtube.com/watch?v=6B_BgHip194

  Roger Dahl Vi ser inte skogen för att det är för många träd i vägen. Eller som Göran Greider uttrycker saken  Vi ser rum för rum – inte den lutande byggnaden: http://www.metro.se/kolumner/vi-ser-rum-for-rum-inte-den-lutande-byggnaden/EVHmag!43NmZ2Wio59I/

Forum Egalia: Tillväxt måste kombineras med jämlikhet och hållbarhet Roger Dahl http://www.dagensarena.se/opinion/forum-egalia-tillvaxt-maste-kombineras-med-jamlikhet-och-hallbarhet/   www.dagensarena.se

Jonas Lagander Hållbar tillväxt? Hur länge då? The Most IMPORTANT Video You’ll Ever See – FULL LECTURE – AlBartlett.org  http://www.youtube.com/watch?v=umFnrvcS6AQ

Utöver de källor som vi har ovan är Erich Fromms humanistiska skiss en utmärkt startpunkt att ha som utgångspunkt för ett samtal och den nya människan, det nya samhället och den nya världen. http://globaliseringen30.wordpress.com/2013/02/02/att-ha-och-att-vara-det-nya-samhallet/

Vad kan vi lära av historien? https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/31/vad-kan-vi-lara-av-historien-om-helhetslosningar-och-visioner/  Hur hitta lösningar på finanskriser?

En politik mot ekonomiska kriser — finns den? – del 1 :http://www.youtube.com/watch?v=FnVLu-XlBiA

Del 2 av seminariet: http://www.youtube.com/watch?v=m0NwjbJ9024&feature=plcp

En politik mot ekonomiska kriser — finns den? – del 2 Roger Dahl http://www.youtube.com/watch?v=m0NwjbJ9024

Roger Dahl http://www.dagensarena.se/opinion/forum-egalia-tillvaxt-maste-kombineras-med-jamlikhet-och-hallbarhet/

Ett löftesrikt plan för framtiden:

Amory Lovins: A 40-year plan for energy http://www.ted.com/talks/amory_lovins_a_50_year_plan_for_energy.html

Härligt med positiva möjligheter. På det tekniska planet är vi redan på väg in i ett paradigm skifte. Det är mycket löftesrikt. Det finns oanade möjligheter med förnyelsebara energikällor. Det gäller att använda detta faktum för att få kraft att ta tag i de frågor som ännu inte är lika löftesrika.

Det gäller det för Sverige se till att ligga i fronten av denna globala trend. Annars är risken att vi råkar ut för kreativ förstörelse: http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Schumpeter

Roger Dahl Hantering av banker för att öka motståndskraften: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/var-ar-trakbanken_7696104.svd 

————————————————————————————————————————————

Roger Dahl ”StigLennart Johansson du skrev i din Marxtråd: ””Jo, Roger, nog ska det bli Fromm alltid – men var (som du påstår i bloggen” har du funnit att Fromm hämtar ”Själva dikotomin Ha-vara … från Karl Marx.” ?
PS apropos språk och begrepp: att använda ”vara” för existera är väl inte tillrådligt i marx-sammanhang ?”” Här har du svaret  Erich Fromm Interview Excerpt     : ”https://www.youtube.com/watch?v=o7GpHrdXOFI

Roger Dahl Det skriver jag om i denna blogg  To have or to be – Erich Fromm – Inledning och länk till hela boken   :http://globaliseringen30.wordpress.com/2013/01/27/to-have-or-to-be-erich-fromm/

To have or to be – att ha och att vara (svensk titel) För att få en en bakgrund till detta inlägg hänvisas till: Internationalen åt alla lycka bär – Att ha och att vara – Erich Fromm Att ha och att vara – Det nya samhället

Individ och Samhälle Erich Fromms idé med boken ” Att ha och att vara ” var att skissa ett alternativ till ägarstyrd kapitalism, byråkratisk ”socialism” enligt Sovjetisk typ, en byråkratisk socialdemokrati..

Roger Dahl  Det nya samhället kommer inte att utvecklas utan en inre attitydförändring hos oss Homo Sapiens. Den nya människan lever http://globaliseringen30.wordpress.com/2013/02/01/den-nya-manniskan-lever/

Att ha och att vara – och den nya människan Insikter som är separerade från praktik gör ingen nytta. Det är först när vi börjar förändra vår attityd och vårt beteende som det kan ge resultat.

Välfärdens organisation och exempelt Serafen

Exemplet Serafen

Detta är ett utdrag ur ett längre blogginlägg: https://rogerdahl.wordpress.com/2012/12/27/den-fjarde-vagen-en-demokratisk-socialism-en-anstandig-kapitalism-och-ett-langsiktigt-hallbart-samhalle/

Det är i den praktiska politiken som idéerna kan realiseras. Om vi tar ett exempel som berör många Stockholmare läser vi i Dagens Arena:

”Den omstridda försäljningen av vårdcentralen Serafen kommer inte att leda till att några pengar betalas tillbaka till landstinget. Det rapporterar Ekot på onsdagsmorgonen.

Det var i början av 2012 som det avslöjades att Serafen, som 2007 såldes av den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting (SLL) för knappt 700 000 kronor, hade sålts vidare till vårdföretaget Capio för åtminstone 20 miljoner kronor. Det framkom också att landstingsrådet Lars Joakim Lundquist personligen känner en av läkarna som Serafen såldes till.” http://www.dagensarena.se/innehall/landstinget-far-inte-tillbaka-pengar-for-serafen/

Till saken hör att Serafen var synnerligen välskött innan och hade ett mycket gott rykte och nöjda brukare/kunder. ”Varumärket” Serafen var starkt för att tala i näringslivstermer. Affären var så gott som riskfri. Däremot fanns en mycket stor uppsida i affären, vilket också nu visat sig efter försäljningen.

Privatisera av ideologiska eller praktiska skäl

Inom S hör jag ofta att skillnaden mellan S och M i privatiseringsfrågan är att M privatiserar av ideologiska skäl. S är mer pragmatiska och använder privatiseringar av rent praktiska skäl.

När det är bättre för medborgarna såväl i rollen som brukare och som ägare – skattebetalare – då är inte S främmande för privata aktörer. Som socialdemokrat är även  jag av den uppfattningen. Jag har ingenting principiellt emot att det finns privata alternativ som vi finansierar med gemensamma medel. Här gäller det ekonomisk effektivitet. Gör pengarna bättre nytta med privata underleverantörer, kommer det ju alla tillgodo. Vi får helt enkelt mer pengar kvar att använda till gemensamma nyttigheter.

Varför har ingen utvärdering gjort av S tidigare?

Men skulle S ha haft en så pragmatisk syn på privatiseringen och utförsäljningen av gemensamma medel, är det märkligt att S inte kontinuerligt följt upp hela privatiseringsprojektet i sin helhet, kanske på årlig basis. En så stor satsning borde i rimlighetens namn följas upp av en utvärdering.

Om ett företag satsar på något nytt är det självklart att det nya kontinuerligt följs upp för att få koll på att nyheten håller vad den lovat. Detta har inte S gjort i regeringsställning. Vi kan verkligen ställa oss frågan: Hur har S kunnat vara så oansvariga med skattebetalarnas pengar? Hur står det till med S ”varumärke”?

Borde inte skattebetalarnas pengar vårdas bättre än så. Vi kan naturligtvis ställa samma fråga till alliansen. Varför har inte alliansen medverkat till att utvärdering gjorts?

Ett svar på frågan är då naturligt att de borgerliga ser på frågan om privatisering och utförsäljningar som en ideologisk fråga, som därför har värden i sig, och då inte behöver utvärderas. Men vad är då skälet att S inte har tagit initiativ till en utvärdering av resultat och konsekvenser av privatiseringen? Kan det även hos S ha funnits en ideologisk övertro till den marknadsliberala mekanismens positiva självreglerande effekt? Faktum kvarstår: Någon utvärdering initierat av ansvariga politiker har inte gjorts.

SNS-rapporten

Så kom då äntligen en utvärdering: SNS (Stiftelsen Näringsliv och samhälle) presenterar sin rapport: Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? ”

Medverkade i rapporten gjorde:

Laura Hartman, Anders Anell, Eva Mörk, Jonas Vlachos, Kajsa Hanspers, Martin Lundin, Marta Szebehely, Stefan Wiklund.

Vi läser:

”Stort kunskapsgap:

Den viktigaste slutsatsen av studien är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn. Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på. ”

Se vidare: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard

Rapporten konstaterar något som alla någorlunda insatta i frågan redan visste. Det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn.

När det nu finns kunskaper konstateras: ” Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.”

I DN presenterar Laura Hartman rapporten: http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Artikeln avslutas:

”I brist på offentliga initiativ för att förbättra beslutsunderlaget för välfärdspolitiken kommer SNS nu att genomföra fortsatta studier om hur den svenska valfrihetsmodellen kan förbättras.

Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ”

Det mest anmärkningsvärda är ”bristen på offentliga initiativ”. Varför är såväl S som alliansen så ovilliga att göra en rimlig utvärdering? Varför måste SNS gå in och göra detta arbete istället för på initiativ från våra valda ombud, politikerna? Det verkar som det har funnits en klockartro på att privatiseringen är bra och behöver därför inte utvärderas från alla större partier. Då är det inte lätt att få till en saklig granskning. Då är det heller inte lätt för väljarna att genom val hitta alternativ politik. Hur ska någon politiskt kunna ställas till svars i ett sådant läge?

Svenskt näringslivs inställning

Svenskt näringsliv som i andra sammanhang brukar välkomna forskning och utveckling, blev inte överförtjust över rapporten. Urban Bäckström skrev en kommentar om rapporten under rubriken: ” En bedrövlig SNS-rapport”.

Den kan ni läsa i sin helhet här:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/01/23/sns-rapport-forsattning/

eller direkt:

http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

I Urban Bäckströms inlägg läser vi:

”Många företag inom skola, vård och omsorg är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Jag har själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden. Det är ett perspektiv vi inte får glömma bort. Vi välkomnar forskning, utvärdering och granskning av såväl offentligt som privat drivna verksamheter. ”

Urban Bäckströms reaktion är förståelig. En rapport som ifrågasätter Svenskt Näringslivs klienters leveransförmåga, när det gäller effektivitet och kvalité, är väl inte det Urban Bäckström hade hoppats på från SNS, vars verksamhet delvis finansieras med medel från näringslivet.

Om ett företag X, år ut och år in, köper tjänster av ett valt antal underleverantörer utan att göra kontinuerlig uppföljning och kontroll av alla utförarna och därmed ta ett helhetsgrepp, är det synnerligen dålig business. Det kan ju efteråt visa sig att de valda underleverantörerna inte alls håller måttet.

Det kan även visa sig att det finns andra underleverantörer som bättre utför jobbet än de som nu valts. Ett företag som har så dålig kontroll över affärsverksamheten kommer antagligen inte bli så långlivat på marknaden.

Allt annat lika – skulle mer förutseende företag komma att kunna ta marknadsandelar från företag X. Inom den politiska sfären går inte samhället i KK så lätt.  Men det är ju ett förödande slöseri med skattebetalarnas pengar att inte göra en utvärdering av en så stor ekonomisk satsning.

”Många företag inom skola, vård och omsorg är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Jag har själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden. Det är ett perspektiv vi inte får glömma bort. Vi välkomnar forskning, utvärdering och granskning av såväl offentligt som privat drivna verksamheter. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Även Svenskt Näringsliv är med andra ord kritiska till att granskningen är så svag och välkomnar FoU på området. Här borde det en bred samsyn i det svenska samhället om bättre uppföljning av hela projektet att konkurrensutsätta välfärden. Det ska naturligtvis gälla samtliga utförare. Var sker denna uppföljning nu? Är det någon som vet? Hoppas på en fortsatt livlig debatt i frågan.

 Vad händer efter SNS-rapporten?

Gjort är gjort, sa den som försvor sig. Det går inte att göra det gjorda ogjort. Kanske är det bäst att ”vända blad och gå vidare” för att använda Kungens numer smått bevingade uttryck.

Frågan är då: Har SNS följt de rekommendationer som SNS- rapporten föreslog, se ovan? Görs det nu kontinuerliga utvärderingar om privatiseringens effekter från samhällets sida av alla berörda parter? Se de förslag som rapporten rekommenderade:

Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ” http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Av debatten att döma har den genomgripande fortsatta utvärdering och policyförändringar som borde bli följden av SNS-rapporten hittills uteblivit. Men ni får gärna rätta mig om jag har missuppfattat samhällets och politikers intresse av att ta till sig av SNS-rapportens resultat. Var ser vi politiskt nytänkande om att hela privatiseringens effekter på välfärdssektorn kontinuerligt måste utvärderas?

Jag vill påpeka att jag inte har några principiella eller ideologiska invändningar mot att privata aktörer anlitas för pengar som vi gemensamt finansierar via skattsedeln. Men det ska ju vara en bra affär för oss så att vi får mer pengar till gemensamma behov. Om det inte är någon bra affär är det ju rent resursslöseri. Det kan väl knappast vara att använda våra skattepengar på ett effektivt sett?

Urban Bäckström säger:

”Kontraktsvillkor inklusive mätbara relevanta mål och sanktioner för de som inte når målen har ofta varit bristfälligt utformade från beställarnas sida. Detta leder till att potentialen av konkurrensutsättning och förnyelsepotentialen hos privata utförare inte tagits till vara tillräckligt. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Slutsatsen blir att beställningsprocessen måste förstärkas. Det är även den uppfattning som delas av många andra debattörer idag.

Tomas Bodström skriver i boken Inifrån , makten myglet och politiken, Nordstedts förlag, om vad som händer när välfärden privatiseras. Han är väl insatt i frågan.

I Dagens industri kunde vi läsa:

”Thomas Bodström, deckarförfattare och tidigare socialdemokratisk minister, får en dryg miljon när friskoleföretaget Academedia köper Pysslingen.

Som ordförande och styrelseledamot i Pysslingen fick Thomas Bodström i slutet av förra året köpa 1,6 promille av förskolebolagets aktier.

När Academedia, som driver gymnasiefriskolor, på måndagen meddelade att man köper Pysslingen för 686 miljoner kronor rasslar det till på Bodströms konto.

Den förre justitieministerns andel värderas till 1.097.600 kronor.

2009 värderades Pysslingen till 400 Mkr, men Bodström har till tidningen Expressen sagt att han inte vill säga vad han betalade för aktierna. Därmed går det inte att räkna ut hans förtjänst vid försäljningen.

”Jag hoppas att Pysslingen inte säljs”, sa Tomas Bodström till Expressen så sent som i maj i år. ”

Uppdaterad 2011-07-12 10:52 http://www.di.se/artiklar/2011/7/12/dagisforsaljning-ger-bodstrom-dryg-miljon/

Så Tomas Bodström kan frågan om privatiseringen inifrån. Han skriver:

”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara. (Inifrån, sid 177).

I media har diverse beslutsfattare uttalat sig i samma riktning. Det är en förstärkt beställarorganisation och bättre uppföljning och kontroll som är lösningen.

Beställarprocessen

Under årens lopp har jag varit med om flera stora och omfattande upphandlingar. För att upphandlingen inte ska ske slumpartat, krävs en kompetent beställarorganisation:

Till detta krävs dessa olika roller:

Kravanalytiker, verksamhetsutvecklare, verksamhetsexperter, ekonomer med specialistinriktning mot investeringskalkyler, jurister och projektledare. I mindre upphandlingar kan en person spela flera av dessa roller.

De upphandlingar jag varit inblandad i har de skett i projektform eftersom de varit av de större formaten. I investeringskalkylen tas alla kostnader för själva projektet upp. När sedan investeringen sjösätts finns en intäktssida – när vinsterna av satsningen ska hämtas in. Men det finns även löpande kostnader som måste tas med i beräkningen. En av dessa kostnadsposter är den kontroll som behöver göras för att följa upp resultatet av satsningen.

För att skapa tillräckligt distinkta uppföljningsbara krav krävs ett avancerat förarbete innan avtal skrivs. Att hålla sig med en beställarorganisation av den här kalibern är inte gratis. Vi bör även ha Tomas Bodstöms ord i åtanke: ”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara.”

Det kommer med andra ord krävas en större och mer kostsam kontrollapparat för att se till att det som är avtalat också efterlevs. Det här leder till att en inte oväsentlig del av de gemensamma resurserna går till beställning/uppföljning.

Mer pengar till byråkrati och mindre pengar kärnverksamheten, som Thomas Ihregard och Timbro brukar uttrycka saken. Är det den här utvecklingen som Timbro avsåg när man på 1980-talade om den ”ofantliga sektorn” som bara växte och växte. Det blev bara fler och fler byråkrater inom den offentliga sektorn. Vad gör de egentligen, frågade många in Timbro på den tiden. Fler privata inslag och marknadsstyrning skulle leda till mindre byråkrati och inte mer. Det var själva huvudbudskapet i Timbros argumentation då. Nu håller den ökade privatiseringen istället just på att leda till ökad byråkrati och mindre resurser till kärnverksamheterna, lärare, läkare och sköterskor. Det är ju dessa resurser som bär upp hela verksamheten.

Allt detta måste tas med i beräkningen när vi diskuterar nyttan med upphandlingar såväl generellt sett, som de som sker inom den gemensamma sektorn. Nyttan måste vara större än de kostnader som hela beställnings/kontrollapparaten medför.

När SNS-rapportens ser att det varken går att belägga att några effektivitetsvinster eller kvalitetsförbättringar går att härleda från privatiseringen. Då blir det svårt att få investeringskalkylen att gå ihop.

Om kostnaderna överstiger intäkterna: Vem ska stå för fiolerna? Svar: skattebetalarna. Det blir dyrt för oss få mångfalden att blomma. Dessutom tycks mångfalden inte innebära större nytänkande inom pedagogik och bättre och mer kvalitativa vårdformer. Nytänkandet och kreativiteten verkar vara begränsad till kreativ bokföring och andra affärsstrategiska manövers från de växande välfärdsföretagen.

Vem bär ansvaret, individen, företagen eller politikerna?

Vi vet inte om Tomas Bodström har tjänat pengar på sitt aktieinnehav. DI-fick inget svar från honom om anskaffningsvärdet på hans aktieinnehav. Men han är inte den enda S-personen som engagerat sig inom de privata sfärerna inom välfärdssektorn. Per Nuder verksam i Wallenberg riskkapitalbolag EQT och Stefan Stern, Magnoliakoncernen, tidigare rådgivare till Göran Persson och Mona Sahlin, är två andra exempel på personer som antagligen inte bara har ett helhjärtat intresse för själva frågan. De arbetar nog inte helt ideellt för dessa frågor de brinner för.

Men ska vi verkligen peka finger åt de individer som har kunnat göra sig en rejäl hacka på grund av att systemet är så fördelaktigt riggat av våra politiker, för skattebetalarnas underleverantörer?

Den goda riskjusterade avkastningen lockar såväl företag som investerare av våra fond – och pensionspengar att med liv och lust gå in i välfärdssektorn. Affärer är affärer. Företag och investerare som håller sig inom det ramverk som politiker skapar kan väl knappast betraktas som oansvariga, eller?  Det skulle snarast vara oansvarigt mot fondsparare och pensionärer om inte investerarna går in i välfärdssektorn och därmed förbättrar den riskjusterade avkastningen.

Politikerna måste ta på sig hela ansvaret för det ramverk de har skapat. Ska vi få till stånd en förändring, måste nuvarande politiker ta sitt ansvar och ändra på det ramverk under vilket företag och investerare verkar inom. Vill politiker göra allvar av att demokratin ska bädda in marknaden, får våra valda ombud visa handlingskraft och skapa instrument för att ändra ramverket. Annars blir ”inbäddningen” bara ett annat tomt begrepp. Om inte kommer människor efterfråga andra politiska partier eller helt enkelt vända politiken ryggen.

Det är det en hel del människor som lyckats bli förmögna på grund av det nuvarande ramverket. Skattebetalarna landar med svartepetterkorten. Men återigen, vill vi ha en förändring måste politikerna ta ansvaret och se till att ramverken förändras. Det är den enda rimliga slutsats jag kan komma fram till.

Men vem ska politiskt ställas till svars för detta ekonomiska slöseri? Det var förvisso den borgerliga regeringen Bildt som tog initiativet i frågan om att konkurrensutsätta välfärden. Men S kan rimligen inte skylla på M att S inte tillsatte en utvärdering av detta kostsamma experiment. Under S regeringshav, 1994- 2006, måste S bära ansvaret för att ingen saklig utvärdering utan ”ideologiska skygglappar” gjorts. Detta för att använda Laura Hartmans ord när hon presenterade SNS-rapporten i DN. Se ovan.

Självkritik brukar inte vara S favoritgren. För att vara trovärdiga måste S kunna stå för den politik som förts och våga erkänna att den byggt på en övertro på konkurrensens välgörande medicin. Tron har varit så stark att ingen utvärdering har ansetts behövas. S har varit lika goda kålsupare som alliansen när det gäller denna klockartro. Det blir som om den ena åsnan kallar den andra för långöra, som min mormor brukade säga. Vem har de längsta öronen?

Efter två valförluster i rad och fortfarande historiskt mycket låga tal i opinionsundersökningar, tycks S ha mycket svårt att avlägsna sig från den nyliberala tilltron till marknadens självreglerande funktion, trots att det i retoriken stundtals kan låta annorlunda.

Jag hör fortfarande röster inom S som menar att det inte är politiken det är fel på. Problemet är av ren kommunikativ art. Det som behövs är en tydligare kommunikativ strategi. Jag skulle önska en tydligare och mer nytänkande politik. Sedan kan någon kommunikationsexpert komma in och sätta den sista lilla kryddan till en redan god anrättning. Men en aldrig så god kryddning har svårt att ändra själva grundförutsättningarna i soppan.

Nu när SNS-presenterat den första utvärderingen från ett helhetsperspektiv av hela privatiseringssatsningen är det ännu mer förunderligt att inte S agerar för att byta spår. Varför inte nu kräva kontinuerliga uppföljningar på årlig basis av hela projektet? Det behövs mer forskning. Den utgångspunkt som SNS-rapporten hade. Detta kostar antagligen bara en bråkdel av de pengar som samhället nu dräneras på.

Den kontrollapparat som nu istället samhället måste bygga upp kommer att bli mycket kostsam. Varje enhet behöver detaljgranskas för att se om den enskilde skolan, vårdinrättningen och äldreboendet etc. följer det som är avtalat. Ju mer kraven detaljeras, desto mer kommer uppföljningen på detaljnivå att kosta.

Dessutom: Var det verkligen en detaljstyrning av de lokala välfärdsinrättningarna som var syftet med att konkurrensutsätta välfärden? Var det inte meningen att ”tusen blommor skulle få blomstra” och vidareutveckla och förbättra verksamheten med olika lokala initiativ?

All denna kontrollapparat kommer ytterligare att ta resurser från välfärdens kärnverksamhet. För utom att det kostar ”byråkrater” för att använda Timbrosvenska, så är det ju själva kärntrupperna i välfärden som kommer att engageras i att fylla i diverse elektroniska utvärderings – och kontrolldokument. Allt fler lärare klagar idag att administration redan idag tar en allt större del av deras arbetsdagar. Det här skapar inte ett bättre klimat för lärarna att ägan sig åt just utbildningen.

Valfriheten

Om nu varken effektiviteten eller kvalitén förbättras på grund av konkurrensutsättningen inom välfärdssektorn: Vad är då argumentet att fortsätta denna gigantiska satsning?

Jag vill återigen konstatera att jag inte har några principiella eller ideologiska invändningar mot att privata aktörer anlitas för pengar som vi gemensamt finansierar via skattsedeln. Men det ska ju vara en bra affär för oss så att vi får mer pengar till gemensamma behov. Om det inte är någon bra affär är det ju rent resursslöseri. Det kan väl knappast vara att använda våra skattepengar på ett effektivt sett?

Än en gång vill jag framhålla hur ett rationellt företag skulle agerat efter att en motsvarande SNS-rapport presenterats om företagets underleverantörer. En genomgripande översyn av nuvarande upphandlingspolicy skulle vara det självklara sättet att agera och de nuvarande underleverantörerna skulle säkert få sina fiskar varma. Men i politiken råder uppenbarligen en annan rationalitet.

Förhoppningsvis kommer S nytänkande när nu S introducerar en affärsplan i strategiarbetet. Att börja se affärsmässigt på hela frågan om hur vi använder våra gemensamma medel är välkommet. Det borde gjort för mycket länge sedan, men bättre sent än aldrig. Men det gäller att inse att det som är företagsekonomiskt effektivt inte automatiskt är samhällsekonomiskt effektivt.

Men åter till frågan ovan:

Om nu varken effektiviteten eller kvalitén förbättras på grund av konkurrensutsättningen inom välfärdssektorn: Vad är då argumentet att fortsätta denna gigantiska satsning?

Svaret är valfriheten. Det är också valfriheten som är Urban Bäckströms huvudsakliga argument mot SNS-rapporten:

”Medborgarna – som använder välfärdstjänsterna – ser valfrihet och ökad kundnöjdhet som kvalitetsförbättringar, något som inte värderas/diskuteras i antologin. Det är anmärkningsvärt i sig.” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Valfrihet och kundnöjdhet är det som SNS-rapporten inte tagit hänsyn till, menar Urban Bäckström ovan. Men när man ser hur kostsamt detta projekt blir för ägarna – skattebetalarna – kan vi verkligen fråga oss: Hur mycket får valfriheten kosta?

Vi borde även fråga oss: Finns det ingen billigare modell att behålla valfriheten än att blanda in kommersiella intressen. Vill återigen hänvisa till Tomas Bodström: ”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara.”

Driftsformen, kvalité och effektivitet

När privata företag är ute och far i pressen för att de inte visat sig från sin bästa sida för brukarna, skyndar det till försvarare som menar att det finns bättre och sämre exempel på såväl privat som gemensam drift. Det verkar även vara den allmänna uppfattningen idag.  Men om det är så: Varför är då driftsformen över huvud taget så viktig?

De privata alternativen är inte självklart bättre, som många tidigare tog för givet, men kostar mer på grund av avkastningskrav och att samhället måste bedriva hårdare kontroll när vinstmotivet är den huvudsakliga drivkraften.

De privata initiativen följer även den allmänna marknadslogik som leder till att några få stora aktörer får en allt större inflytande på bekostnad på de mindre brukarägda kooperativen. En alltmer oligopolliknande struktur framträder. Det leder till likriktning i stället för mångfald och valfrihet för kunden/brukaren. Var det verkligen den här utvecklingen som ansvariga politiker önskade på 1990-talet, när det hela startade?

Dessutom är det tveksamt vad de stora drakarna bidragit med vad det gäller att utveckla verksamheten. Vilka innovationer har de bidragit till? Det skulle vara spännande att få se en innovationslista på vad som uträttats på det kreativa och innovativa området. Ett faktum som även SNS-rapporen behandlar och som Urban Bäckström kommenterar på följande sätt:

”I SNS-bokens slutkapitel dras ett antal svepande slutsatser som inte stöds av några beräkningar eller forskningsresultat i antologins övriga kapitel. Det gäller bl a påståendena om a) ökad segregering, b) att sett övergripande har inga effektivitetsvinster skett – och i den mån så skett påstås att det offentligas kostnader inte påverkats, c) att inga innovationer skett, d) att i princip ingen kvalitetsutveckling skett, e) liksom antydningarna att friskolorna är upphov till betygsinflation. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Det här borde väl vara utmanande att försöka motbevisa. Har SNS-rapporten haft så fel?

Hittills har jag inte sätt ens några försök att hitta motbevis. Istället kommer argumentet om valfrihet in i bilden.

Ett vanligt argument är att vi medborgare vill ha privata alternativ. Men det verkar inte vara de stora privata vinstdrivna företagen som efterfrågas. Se vidare: http://www.sektor3.se/2012/12/civsamvalfard/

och på denna sida följande dokument: http://www.sektor3.se/wp-content/uploads/2012/12/Civsamvalfard.pdf

I texten från sektor 3 läser vi: ”Avsevärt fler anser att civilsamhällets organisationer är bättre lämpade att driva verksamheter inom vård, skola och omsorg (31 procent) än näringslivet (9 procent). 22 procent anser att de är lika lämpade. Här finns en stor skillnad mellan män och kvinnor, framförallt när det kommer till synen på civila samhället och andelen som svarar Vet ej.

De huvudmän som i störst utsträckning anses vara lämpade att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg är offentliga aktörer, 73 procent. 54 procent anser att ickevinstdrivna organisationer är lämpade och 25 procent att vinstdrivna företag med restriktioner på vinst är det.8 procent anser att vinstdrivna företag är lämpade att bedriva verksamhet inom vård, skola och omsorg. I samtliga grupper av svarande oavsett kön, inkomst eller partisympati anser störst andel att offentliga aktörer är lämpade och lägst andel att vinstdrivna företag är lämpade av de fyra alternativen.

Om man själv skulle välja en verksamhet inom vård, skola eller omsorg så skulle den största enskilda gruppen (hälften av målgruppen) välja en offentlig aktör.18 procent föredrar att välja en icke vinstdriven organisation och 11 procent ett företag med restriktioner på vinst.

3 procent föredrar att välja ett vinstdrivet företag. Samma mönster framträder oavsett partifärg, inkomst eller ålder– samtliga grupper föredrar organisationer utan vinst eller med begränsad vinst framför vinstdrivna företag.”

I samma text läser vi även:

”Det som främst är viktigt på frågan om vad som är viktigt när man gör ett val, är att det ligger nära och är lättillgängligt. ”

Det är uppenbart att brukarna vill ha en helt annan modell än den politiker satt upp ett ramverk för.

”Undersökningsföretaget Demoskop har under hösten ställt frågor till 1000 svenskar om deras syn på civila samhällets roll i välfärden. Med undersökningen har vi velat ge djupare förståelse av hur allmänheten ser på civila samhällets roll i välfärden. I rapporten Vem bryr sig om civila samhället i välfärden? (PDF) beskrivs några av resultaten från opinionsundersökningen. ”

Hela undersökningen hittar vi på http://www.sektor3.se/wp-content/uploads/2012/12/Civsamvalfard.pdf

Trots att det visar sig att breda folklager gärna vill se alternativ och valfrihet men inte är särskilt överförtjust i de stora vinstmaximerande företagen, tycks S ha förvånansvärt svårt att ta en tydlig ställning i frågan. Samma sak gäller för MP och allianspartierna.

En otydlig och lite vilsen attityd lär inte stärka S i kommande valet 2014. Det är viktigt att kommunicera ett enhetligt och tydligt budskap till väljarna. Det talar kommunikationsstrategerna om för oss.

I brist på om S och MP inte vågar ompröva ramverket och inte heller alliansen, blir det inte lätt att utkräva ansvar. V som fört en konsekvent linje i frågan har hittills inte lyckats med att vinna några märkbara politiska framgångar.

Varför är välfärden en så viktig framtidsfråga för samhälle och näringsliv?

Klas Eklund skriver:

”En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. Här krävs fler anställda eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Relativt sett blir dock den typen av tjänster allt dyrare eftersom det är lättare att ersätta människor med maskiner i tillverkningsindustrin än att göra det inom omsorgen. Fortsatt stigande kostnader kräver nytänkande, konkurrens och effektivitet även inom välfärdssektorn. Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig. Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre. Vi måste utveckla nya samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering. ” http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Mina kommentarer: Det är inte konstigt att näringslivet visar ett intresse för en växande sektor som dessutom är tämligen riskfri. Behoven av välfärdstjänster kommer med all sannolikhet att öka.

För samhället kommer kostnaderna att öka och då krävs nytänkande med konkurrens och effektivisering menar Klas Eklund.

Jag har ingenting emot samverkan mellan näringsliv och samhälle. Tvärtom. Men det verkar som samhällets effektivitet och kvalitetsvinster hittills har lyst med sin frånvaro. Detta av skäl som jag hittills framfört.

Det som är företagsekonomiskt rationellt är inte alltid detsamma som samhällsekonomiskt rationellt. Vi kan självklart fråga oss om Klas Eklund har läst SNS-rapporten. Den pekar ju sannerligen inte på att den samhällsekonomiska nyttan ökar med fler privata inslag. Vad SNS har att erbjuda borde inte var okänt för honom. Han kom under året ut med en mycket intressant och viktig bok om Kina på SNS förlag.

Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre, menar Klas Eklund och stämmer därför in i kören av debattörer som vill ha mer kontroll. Men som jag tidigare konstaterat är denna kontrollapparat, som behöver förstärkas när kommersiella intressen ökar, inte på något sätt gratis för samhället. För nationalekonom Eklund borde det inte vara en främmande tanke att det som är bra för riskkapitalbolag x inte nödvändigt är det mest samhällsekonomiskt effektiva.

Det finns naturligtvis sätt att hitta lösningar för näringslivet att komma till undsättning och rädda välfärden, så att vi inte behöver betala mer skatt i framtiden.

Ett sätt är att människor som har råd, redan nu satsar på privata försäkringar som tryggar hela eller delar av den gemensamma välfärden. Ju mindre pengar vi har, desto mer kommer vi vara beroende av den välfärd som samhället kan garantera. Alla de som betalar sin välfärd med egna försäkringar kommer att bli allt mer ovilliga att dessutom betala för den via skattesedeln.

Rika filantroper och ideella organisationer – som kyrkan – kan mycket väl komma till undsättning när samhället inte längre att ha råd med välfärd av hög kvalitet till alla. Den här utvecklingen kommer ytterligare att öka ojämlikheten i samhället. Idag säger sig inget politiskt parti vilja se en utveckling åt det här hållet. Trots det skapar individer även med hjälp av fackliga organisationer den här typen av ”komplement” till den allmänna välfärden.

S står inför ett vägval

S står nu inför ett vägval. Ska S fortsätta att driva en politik som leder till ökad ojämlikhet, en trend som pågått sedan tidigt 1980-tal. Det visar exempelvis en annan rapport från SNS. https://rogerdahl.files.wordpress.com/2012/02/sns-inkomstfc3b6rdelningen-i-sverige2.pdf

Har utvecklingen inom S gått från parollen ”ökad jämlikhet” till ”ökad ojämlikhet”? ”Ökad ojämlikhet” kan väl knappast vara den moderna och framtidsinriktade socialdemokratins nya ledstjärna. Vad är det då som i grunden skiljer S från de borgerliga partierna?

Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Då är det naturligtvis bra att ha en innehållsrik affärsplan.

Om vi helt fokuserar på att det var urusla M-politiker som genomförde en för skattebetalarna skandalös dålig affär – har då inte politiken tappat andra viktiga värden. Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Men håller politik på att reduceras till att vara bra på att göra affärer? Jag ser fram mot en valrörelse 2014 där jag vi går omkring med parollen: ”Bättre business” rösta på S!

Men vad ska affärsplanen innehålla. Som jag hoppas att det framgått av detta dokument, har jag ingenting emot att politiker ser samhällsekonomiskt effektivt på sitt politiska arbete. Tvärtom. Det behövs mer av den varan. Jag har därför ingenting emot att S tar fram en samhällsekonomisk affärsplan för att åstadkomma mer nytta för samhällsmedborgarna. Det är istället ett välkommet nytänkande. Men om affärsplanen inte präglas av en vision om ”ökad jämlikhet”, större frihet för alla samhällsmedborgare och ett långsiktigt hållbart samhälle, ekonomiskt, socialt och ekologiskt: Var ska vi som tror på ett samhälle som håller ihop och tror på att ökad jämlikhet är bra för alla samhällsgrupper då ta vägen? Var ska vi som ser ett hållbart samhälle är den enda rimliga medicinen för att rädda vår civilisation.

Om S nu verkligen i praktiken, och inte bara i retoriken, vill åstadkomma ett trendbrott från den nyliberala statens logik och åter ha parollen ”ökad jämlikhet ” som ledstjärna krävs en hel del nytänkande. Det räcker inte bara med att slipa på kommunikationsstrategin. Det räcker inte heller med vackra retoriska konstgrepp som att lyfta fram ”demokratisk socialism” eller en ”anständig kapitalism”. Det behövs mer konkreta förlag, mer verkstad än prat. Det gäller att fylla orden med innehåll.

Ska S ha någonting att säga om framtiden måste demokratin åter sättas högst på agendan. Privatiseringarna  leder till att demokratins styrmöjlighet minskar och politiker i allt högre utsträckning reduceras till en roll där det gäller att göra bra affärer.

Det gäller även att fylla Gro Harlem Brunlands stolta uttalanden om en långsiktigt hållbar värld såväl ekonomisk, social och ekologisk med innehåll. Om inte måste andra krafter ta stafettpinnen från S och hjälpa till att rädda vår civilisation:

”Vår gemensamma framtid, informellt Brundtlandrapporten, (egentligen Report of the World Commission on Environment and Development: Our Common Future) är en rapport som skrevs av Världskommissionen för miljö och utveckling på uppdrag av Förenta nationerna 1987. Denna kommission leddes av den förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland, varför den allmänt kallas Brundtlandkommissionen. Rapporten redogjorde för sambandet mellan ekonomisk utveckling och miljöförstöring och enade världens miljörörelser genom att etablera Lester Browns begrepp hållbar utveckling globalt.

Arbetsgruppens uppgift var att utarbeta förslag till långsiktiga miljöstrategier för en hållbar utveckling, som sedan skulle fungera som det överordnade målet för miljöarbetet. I Brundtlandrapporten finns följande definition: En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”http://sv.wikipedia.org/wiki/Brundtlandrapporten

För att välfärden ska kunna behållas och Sverige ska kunna utvecklas mot ett långsiktigt hållbart samhälle är näringslivets roll helt avgörande. Utan ett väl fungerande näringsliv kommer Sverige inte ha råd med någon välfärd och heller inte ta de nödvändiga stegen mot ”gröna folkhem”, ”grön ekonomi” eller ”ett hållbart samhälle”, vilket begrepp vi än väljer att använda.  När vi inser hur viktigt svenskt näringsliv är för Sverige gäller det också att näringslivets hjältar tar intryck av Klas Eklunds fromma förhoppning:

”Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete. http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Den stora frågan inför framtiden för S är: Vilken roll kommer S att överhuvud taget kunna spela. Kommer den ”demokratiska socialismen” och ”ökad jämlikhet”, helt otippat, att åter inta scenen och sätta sin prägel på morgondagens arena?  Eller: Kommer dessa begrepp att fortsätta pryda sin plats långt instoppade i S källarförråd?

Kommer en ”anständig kapitalism” bli ett motsvarande begrepp, fylld med luftbubblor och pratpastejer? Eller kommer S, övriga politiker, och företagsvärlden, lyckas fylla begreppet med innehåll. Kommer framtiden möjligen att fyllas med mer verkstad än prat? Kommer S vara en politisk kraft, som tillsammans med många andra hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Kommer S vara en politisk kraft som, tillsammans med många andra, hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Om så är fallet kommer S ha en självklar roll även i det framtida samhället.

Ska vi få en bättre värld gäller det att ställa såväl politiker som företag till ansvar. Men det är bara politiker som vi demokratiskt kan ställa till ansvar för vald politik.

För att företag ska ta ett större samhällsansvar kan vi agera som konsumenter och rösta med fötterna, där möjlighet finns.

Fortfarande tycket jag att vi måste kunna hålla båda perspektiven levande i den praktiska politiska utövningen. Vi måste föra upp frågor om moral och etik på agendan och dessutom kräva politiskt ansvar av politikerna.  Det borde inte behöva vara något motsatsförhållande mellan moral och politik.

Men för att det ska bli mer genomgripande förändringar i företagsvärlden krävs att våra valda ombud, politikerna, tar sitt ansvar och förändrar samhällets ramverk och styr mot en mer ansvarstagande kapitalism.

Serafen en avrundning

När vi tar upp de stora globala frågorna som att medskapa en långsiktigt hållbar civilisation, känns Serafenfrågan lite futtig att ödsla vår dyrbara tid på. Det finns avsevärt mycket viktigare frågor att lägga vår dyrbara tid på än att fokusera på att M är dålig på att göra affärer och att ett antal läkare blivit förmögna på kuppen.
Vi kan naturligtvis hävda själva symbolvärdet av Serafenaffären. Den visar på ett systemfel. Men då borde vi sätta fingret på, systemfelet.

Det är min intention med detta inlägg i debatten. Det gäller för ansvariga politiker att hitta alternativa politiska ramverk till det som idag uppenbarligen inte styr mot de mål som samhället hade när privatiseringen sjösattes i början av 1990-talet.