Vilka är det som styr världen?

Jag, Roger Dahl,  hänvisar till det Benjamin Gustafsson skriver i en samma tråd som jag tidigare relaterat till i gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld. ”

http://www.facebook.com/groups/nyekonomi/

”Vilka tycker du Roger det är som styr världen? Var ligger makten enligt dig? Jag har sannolikt överstuderat ämnet så att jag nuförtiden låter som att jag inte är beredd att lyssna på nya idéer. Men jag är öppen för input. Vill poängtera detta.”

Mitt svar är:

De som idag styr världen är en synnerligen liten elit bestående av en liten grupp superrika människor och deras allierade i världen över.

De amerikanska eliterna har varit så gott som ohotade efter Sovjetstatens kollaps på 1990-talet,  har sedan dess varit de totalt dominerande krafterna i världen. De har även i högsta grad varit med och bidragit till nationalstaten Kinas enorma ekonomiska framgångar.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sovjetunionens_fall

Inom makteliterna i USA – har det militärindustriella komplexet, finanssektorn och energisektorn extra viktiga maktpositioner.

Stora multinationella företag delar ,tillsammans med eliter i olika nationalstater, upp naturresurserna och konsumtionsmarknader mellan sig. Det gäller såväl produktions företag (ex General Electric, Ericsson) och konsumtionsföretag ( ex MC Donalds Unilever). http://sv.wikipedia.org/wiki/Unilever

Dessa grupper är dessutom helt integrerade med finanskapitalet genom korsvis ägande, styrt av Goldman Sachs, JP Morgan och andra mastodontbanker. Dessa banker har konflikter med –  men även inflytande med övriga banker i världen. En annan mycket viktig finansiell aktör är HSBC. http://en.wikipedia.org/wiki/HSBC

De här grupperna har ytterligare stärkt sina ställningar efter finanskris och skuldkriser.

De amerikanska eliterna har idag både konkurrens från, men integreras även i, andra maktcentra i världen. Kinas som idag drivs som en jättekoncern där kommunistpartiet har samlat de samlade eliterna i Kina; den politiska, finansiell, ekonomiska, militära, kulturella, och den mediala makten är samlad inom denna jättekoncern. Det finns mycket lite som talar för att denna centralistiska modell inte ska få ett ytterligare starkare inflytande över världens affärer.

Kina (läs koncernen) beräknas gå om USA som det ekonomiska centret redan om några år. Kina har etablerat starka relationer med den tredje världen och hotar redan idag USA: s världshegemoni.

Indien kommer att bli världens folkrikaste nation och därmed allt intressantare marknad för de multinationella företagen. Eliterna i Indien är såväl i konflikt med motsvarande i Kina men samverkar också. Kina och Indien är viktiga handelsparters.

Rysslands eliter fungerar också i stort sett som en jättekoncern där statsmakten och kapitalet är helt sammankopplat. Hur Ryssland kommer att ställa sig i förhållande till USA och Kina kommer att spela roll för den globala scenen.

Eliterna i tillväxtländerna i Asien, Latinamerikan och Afrika spelar idag ett dubbelspel, dels med USA och Europa (även om Europa håller på att tappa i inflytande) och dels med Kina.

Utöver dessa finns eliterna i hela den islamiska världen som också agerar och positionerar sig mellan de olika maktcentra som finns.

Saudiarabien är lierad med amerikanska-elitintressen. Eliterna i Turkiet kommer att få en växande betydelse. Eliterna i Iran kommer också troligen att spela en allt större roll på den globala scenen. Inom eliterna inom den islamska världen finns såväl såväl konflikter som konsensus. Idag är det mycket svårbedömt enligt mitt sätt att se på den globala maktkartan hur den islamiska världens eliter kommer att ställa sig till en växande konflikt mellan eliterna i Kina och USA.

Sedan finns naturligtvis eliterna i Japan världens tredje störta ekonomi som inte går att räkna bort.

Eliterna i de växande staterna Indonesien och Malaysia är också viktiga maktspelare.

Jag tror att vi måste koppla ihop våra kunskaper om spelen ”Monopol” och ”Finans” med det militära strategispelet ”Risk” som jag också spelade i unga år.

Framtida scenarier är mycket dystra.

Kommer vår framtid att ha ett krig mellan Kina och USA i sitt sköte. Ett krig om världshegemonin. Ett krig om mark, råvaror och expanderande produktions – och konsumtionsmarknader. De finansiella marknadsaktörerna kommer självklart även att vara mycket viktiga spelare. Detta i en befolkningsmässigt växande värld där det kommer att råda brist på det mesta redan i närtid.

Eller kommer eliterna i USA och Kina att liera sig med varandra. Devisen lyder: ”If you can´t beat them join them”? Härmed skulle dessa makteliter kunna ha en total kontroll över världens totala resurser och över våra liv.

Eller finns det fortfarande en möjlighet för att demokratin ska göra sig gällande? Eftersom hoppet är det sista som överger människan hoppas jag – kanske mot alla odds – att människan kan hitta mer fredliga samlevnadsformer och där vi även tar hänsyn till att vi är en art på jorden och inser att vi måste leva med naturen och inte mot den. Då kommer naturen förr eller senare slå tillbaka.

Här är kortfattat min bild av den globala maktscenen.

Att få hjulen att snurra igen och skapa full sysselsättning

Om vi får fart på ekonomin igen och full sysselsättning kan uppnås så skulle vi ha råd med en hel del reformer. Om jobb skapas så ger det skatteintäkter till kommunerna som dessutom slipper betala försörjningsstöd när människor är i arbete.  Har jag kanske gett upp hoppet om den fulla sysselsättningen?

Nej av födsel och ohejdad vana är jag optimist och hoppas på att det ska gå att pressa ner arbetslösheten. Trots 20 år där den fulla sysselsättningen mest varit ett vackert honnörsord, som inte på något sätt realiserats, är hoppet det sista som lämnar människan. Eftersom jag tillhör gruppen homo sapiens är jag – kanske mot alla odds – fortfarande en optimist om den fulla sysselsättningen inom de närmaste åren. Ser vi till världsekonomin ser det ju inte alltför hoppfullt ut. Tvärtom finns det mycket som talar för att krisen i Europa blir tämligen långvarig. Där tappar vi vår viktigaste marknad. Det bådar inte gott inför framtidens fulla sysselsättning. Ska sedan USA börja amortera ner på sin enorma statsskuld lär det bli stålbad även där. Då blir det inte mycket pengar kvar för amerikaner att sätta på sig de stora spenderbyxorna och köpa svenskt.

Då vill det till att tillväxtländerna utanför västvärlden håller grytan kokande. Annars blir arbetslösheten snarare högre än lägre än idag. Kina – som varit det land som hållit ekonomin uppe under finanskrisen – håller för närvarande på att strama åt ekonomin för att minska risken för en alltför inflation.  Det talar inte heller för att svensk export  ska gå som tåget med hjälp av Kina på samma sätt som tidigare. Å andra sidan vill antagligen den kinesiska regimen stimulera konsumtion på bekostnad av produktion för att få människor på gott humör. Det talar för svensk export klara sig väl i den internationella konkurrensen.

Sverige borde även satsa hårt på en snabbare övergång till grön ekonomi och gröna infrastruktursatsningar. Här måste staten vara med och styra verksamheten, i synnerhet  där investeringarna inte är lönsamma för företagen. Samma sak gäller för byggandet av hyreslägenheter. Staten måste in och förbättra villkoren för att byggbolagen ska vilja satsa.

För en långsiktig social, ekonomisk och ekologisk värld

I sin ursprungsversion hette detta dokument: Kollaps – Är vi inne på vår civilisations sista dagar? I lite omarbetad form har nu dokumentet fått ett lite mer positivt laddat namn. Det gäller för oss alla att medverka till en bättre värld och inte ge upp i en känsla av apati och otillräcklighet.
I går skrev jag ett inlägg om ”Girighet och Omoral.”  Se vidare:  http://globaliseringen30.wordpress.com/2012/12/06/girighet-och-omoral/

Som svar på mitt blogginlägg skrev min Facebookvän:

”Roger, här handlar det om ett systemfel som bäddar för att gemene man inte har något som helst behov av att vara solidarisk. De ser inte en skymt av jämlikhets tankar, i politiken. Varför skall de dela med sig när hela systemet är uppbyggt på att tillskansa sig så mycket som möjligt av allt. ”

Systemfel är just vad vår civilisation lider av.  Det systemfelet leder till att en allt mindre grupp världsmedborgare blir så kopiöst rika – och därigenom skaffar sig ökad makt – medan en allt större grupp människor i västvärlden överlever på att skuldsätta sig. Därigenom gynnas de extremt rika ännu mer genom att tjäna grova pengar på räntor. Klyftorna ökar än mer och nästa skuldbubbla kan brisera precis när som helst.

Samtidigt lever en miljard människor på svältgränsen.

Men det hjälper föga att gå in och peta i systemet och ställa krav på att människor ska bli mindre giriga. Om någon från Top-management eller finansanalytiker-skrået världen över skulle börja kräva bara halva lönen mot idag skulle hen utsättas för ett våldsamt grupptryck av de andra och antagligen inte få behålla sin välbetalda tjänst. De gäller för de privilegierade att hålla ihop.

Men som makten agerar så agerar även underhuggarna. Lever vi i ett tjuvsamhälle gäller det för de lägre ner i hierarkin att spela samma spel så bra som möjligt. ”Toppens moral och etik, smittar av sig nedåt”, som min Facebookvän klokt konstaterar.

För vinnarna som ligger rätt i timing går det bra. Åtminstone i det korta perspektivet. Förlorarna får skylla sig själva. Den som är med i leken får leken tåla. Det gäller att ligga rätt i timing annars kan vi åtminstone inte skylla på någon annan.

Det är just de privilegierade som har byggt upp detta system och så länge som man tjänar på det kommer de troligen inte att ändra sig och ändra det. På World Economic Forum, där etablissemanget träffas och lägger upp strategier för vad som behöver göras, har de länge talat om kapitalismens kris.

Etablissemanget, de mäktiga inom näringslivet och politik, sitter och grunnar på hur kapitalismen denna gång ska räddas. Hittills har de inte lyckats något vidare. Åtminstone inte från hela mänsklighetens perspektiv. Eliterna har däremot lyckats att fortsätta att ackumulera kapital. Deras förmögenheter är idag astronomiska.

Det man gör är att skjuta upp den ekonomiska kollapsen några år på framtiden genom att pumpa in mer pengar i systemet. Då ökar de rikas förmögen ännu mer och skuldbördan för resten kommer också öka när stater och individer ska försöka upprätthålla sin köpkraft. Allt detta för att upprätthålla det kapitalistiska systemets drivkrafter.

Tids nog så kommer denna bubbla spricka. Då gäller det för de framgångsrika att hitta säkra hamnar för sina pengar. Det kommer antagligen att gå åt helvete, men bara inte vi drabbas är det inte så farligt. Det gäller att vara beredd och hoppa av tåget i tid. Så tycks etablissemanget resonera om den ekonomiska kollapsen. Det är ett hasardspel, men eliterna älskar spänning och eliterna spelar med oddsen på sin sida. Informationen om marknaden är inte jämnt fördelad mellan aktörerna.

En medelbegåvad person förstår att det inte går att hoppas på ständig tillväxt på en ändlig planet. Detta faktum vill vi inte låtsas om utan vi kör så det ryker så länge det går.

Lev i nuet och ta en dag i taget. Det är ingen idé att oroa sig för framtiden. Det har gått bra förr.  Mänskligheten har klarat katastrofer, nog för att det var många som dött i krig och elände, men civilisationen har överlevt. Det kommer säkert tekniska innovationer som löser problemen åt oss. Så kan vi människor fortsätta att sopa de stora och viktiga frågorna under mattan och ägna oss åt mer närliggande ting. Snart är det jul och då kommer klappjakten in i bilden. Det gäller att hålla konsumtionen igång för jobbens skull.

På en blogg hittade jag detta:

”Systemfelet

Nutidsmänniskans förhållande till naturen är komplicerat. Varje dag kommer larmrapporter om hur västvärldens livsstil med överkonsumtion och utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet och framtida levnadsbetingelser på vår planet. Vi tycks rusa som tåget mot jordens undergång, i alla fall ett mardrömsscenario med +4 grader. Samtidigt är det svårt att som individ agera för att hindra katastrofen. Vad gör min droppe i havet, kanske många frågar sig, när det beror på ett systemfel. ”

http://annabrodowinzaina.wordpress.com/2012/11/29/nuet-fangas-i-stillheten/

Det är inte bara västvärden som överkonsumerar. Ett allt rikare överklass och medelklass i tillväxtländerna lever idag på en liknande levnadsstandard som västvärldens över – och medelklass. När världens superrika och medelklassen konsumerar allt mer, får det dramatiska konsekvenser för vår civilisation oavsett var i världen vi bor.

Eftersom det är begåvade människor som styr är över oss – men med vissa emotionella begränsningar – är jag övertygad om att de vet vad de gör från ett rationellt perspektiv och  från eliternas perspektiv. Tyvärr tror jag att många känner att så länge inte jag och de mina blir drabbade, så är det inte så mycket att oroa sig för. Kanske får vi acceptera en smäll längre fram. Men då gäller det att vara personligt rustad med överlevnadsstrategier.

Om 4-5 miljarder människor skulle stryka med, kommer det om 10-15 år sannolikt att finnas 2-3 miljarder kvar att göra business med. Det gäller bara att se till att tillhöra överlevarna.

Så cyniskt verkar eliterna resonera för tillfället. Därför är inte klimathotet något hot mot de mäktiga. De kommer att har råd att bosätta sig på de områden som drabbas minst av klimathotet. Med 2-3 miljarder människor blir det också lite mer svängrum för var och en.

Det finns även människor på lägre nivåer i den globala hierarkin som börjar rusta sig för kollapsen. Det gäller för var och en att se om sitt hus. Det är för dessa människor inte längre fråga om kollapsen kommer, utan snarare när den inträffar i närtid. Detta dystra scenario också fullt tänkbart för att inte säga troligt idag. Vad som menas med närtid får vi tids nog erfara.

Men de globala utmaningarna kan inte enbart lösas på det personliga planet. De måste även lösas på lokal, regional, nationell och global nivå. Vi måste hitta gemensamma lösningar på alla nivåer för att förändra spelplanen.

Det kommer troligen att uppstå spänningar mellan olika eliter. och maktcentra. Här kan det möjligen finnas en chans att uppnå en vändpunkt. Det finnas idag grupper inom eliterna som börjar se till helheten och med oro konstatera att något måste göras snabbt för att åstadkomma en kursändring. Tillsammans med alla människor på lägre global hierarkisk nivå som börjar vakna upp ur sin Törnrosasömn, kan alternativa färdriktningar pekas ut för vår civilisations överlevnad. Men det kan även leda till katastrofala krig mellan de olika elitgrupperna, där resten av mänskligheten dessvärre kan ses som bondoffer i schack.

Av födsel och ohejdad vana är jag optimistiskt lagd. Hoppet är det sista som lämnar människan. Att tro på vår förmåga att hitta lösningar på morgondagens utmaningar är en nödvändighet. En negativ tro kan lätt leda till en tragisk självuppfyllande profetia.

Vad tror du som läser detta om de scenarion jag målat upp?
Vad tror du att vi kan göra för att motverka en kollaps?
Hur ska vi tillsammans agera för att åstadkomma en vändpunkt?
Varför är FN:s försök till att få tillstånd en vändpunkt hittills så verkningslösa?

Är vi ändå på rätt väg även om det kan förefalla som om vi inte riktigt nått ända fram? Är det bara att se tiden an med tillförsikt?

Alla ni som känner er besjälade av tanken att dra vårt strå till stacken för att skapa en mer social, ekonomiskt och ekologisk hållbar värld,  har här möjlighet att vara med i samtalet och sprida detta dokument vidare som bloggreferenser eller på Facebook. Vi måste tillsammans börja reagera NU!

Sådan är kapitalismen och kapitalism 4.0

Fred Åkerstöm sjöng för många år sedan: Sådan är kapitalismen. Otack är den armes lön. Det är de rikas paradis med ingen hör en fattigs bön.  http://www.youtube.com/watch?v=OHaN8bCfsyQ

Hur står det till med kapitalismen idag?

Vad menar vi när vi talar om att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle? Den enkla definitionen är just att det är de som äger kapital som äger makten över samhället. I dagens globaliserade värld är det kanske någon promille av jordens befolkning som styr och ställer över människans väl och ve.  Det är gruppen superrika världen över som har blivit rika på diverse olika affärsidéer. De superrika har även skaffat sig en symbiotisk relation med ledande politiker och andra elitgrupper vilket gör att de de verkliga globala maktens spelare kan har skaffat sig ett mycket väl fungerande skyddsnät mot ur deras perspektiv obehagliga  opinionsyttringar.

De tjänar pengar på vapen, petrokemisk industri, möbler, kläder, industrirobotar, energiöverföring, IT/Telecom, läkemedel, som mediemoguler, råvaror av olika slag, äger mark och fastigheter, bygger det samhället behöver, inom välfärdssektorn, inom bank och försäkring, och i placeringar i värdepapper. I ett kapitalistiskt samhälle är det ändamålet som helgar medlen. Därför går det utmärkt att tjäna pengar på narkotikahandel, trafficking och diverse annan kriminell verksamhet. Moral och affärer är inte på något sätt synonyma begrepp. I det finansiella systemet tvättas dessa pengar ”rena” och ingår som en del av det finansiella kapitalet.

Det finansiella och det reella kapitalet lever i ett symbiotiskt förhållande. Det reella kapitalets toppspelare  pumpar hela tiden in pengar i det finansiella kapitalet som ständigt växer och pumpas upp till en jättelik bubbla.

Med jämna mellanrum briserar denna bubbla och skapa partiell förödelse i de delar av världen som drabbas. De finansiella kriserna flyttas runt om i världen. Under finanskrisen 2008 drabbade den själva kapitalismens nuvarande hjärta, de stora bankerna i USA.

Det reella kapitalet är i sin tur beroende av det finansiella kapitalet för att få krediter för att kunna upprätthålla och expandera sin verksamhet. Det visade inte minst den situation som drabbade världen när Lehman Brothers gick omkull september 2008. Hela det finansiella systemet stod still och utan krediter höll hela den västerländska kapitalismen på att braka ihop.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Lehman_Brothers

De superrikas kapital samlas i finanskapitalet tillsammans med våra pensionspengar och fondsparande och har som sitt huvudmål att se till att pengarna växer. Riskjusterad avkastning är målsättningen och själva grundförutsättningen för att kapitalism ska kunna fungera. Utan tillväxt uppstår kriser och kaos i ett kapitalistiskt samhälle. Vi ser det just nu i stora delar av västvärlden. Kapitalismen är i kris talade man om på World Economic Forum i Davos. De mäktiga börjar inse att läget är allt annat än tipptopp med vårt ekonomiska system. Det behövs förändringar. Den stora frågan är om det hjälper med att lappa och laga eller om det behövs en totalrenovering. Eller är det rent av så att kapitalismen har gjort sitt och något nytt ekonomiskt behöver komma i dess ställe?

I ett kapitalistiskt samhälle är det de superrika som bestämmer vilka politiker som är mest lämpliga för tillfället. Om politikerna sköter sig efter uppdragsgivarnas önskemål får de sitta kvar. Om politikerna hotar de kapitalstarkas intressen så blir de avsatta som Allende i Chile. http://sv.wikipedia.org/wiki/Salvador_Allende

Är det då fullständigt meningslöst att rösta? Nej jag tycker inte det. Inom de ramar som kapitalismen sätter upp finns det ett handlingsutrymme för valda politiker att agera. Dessa ramar blir dock allt snävare för närvarande. Den moderna globala kapitalismen har fått ett mycket starkt övertag i förhållande till arbete. Ett faktum som avspeglar sig bland annat i detta:

” Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefsekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz.

Fram växer ett samhälle där de rika stiftar lagar och regler för de rika, med sänkt skatt på kapitalvinster och slapp tillämpning av monopollagar. Där de rikas incitament för att vara med och betala för allmänna behov som sjukvård, skolor och parker är minimalt. Samtidigt som de övriga 99 procenten tvingades vara med och ­betala när topprocentens finansbolag nyligen stod på ruinens brant, och sedan som i en svart parodi fick se hur flera av de ­ansvariga cheferna kunde kvittera ut stora bonusar.

Även i USA växer utanförskapet. 20 procent av ungdomarna är arbetslösa, var sjätte amerikan är fast i dåligt avlönat deltids- eller timarbete trots att de önskar sig heltidsjobb och var sjunde amerikan överlever tack vare matkuponger. Och kanske än värre, den så vackra amerikanska drömmen, den som handlar om att alla ska ha samma chans att lyckas, bleknar allt mer i konturerna. En fattig amerikans, eller till och med en medelklassamerikans, chans att ta sig till toppen har blivit allt mindre.

Hopplösheten ökar, varnar Stiglitz. Revolutionen närmar sig.”  http://www.svd.se/nyheter/inrikes/revolutionen-rycker-fram-i-dagens-usa_6181705.svd

Nationell politik i Europa

I Europa  samlar sig politikerna  inom en mittenfåra, där skillnaden mellan de olika partierna blir allt svårare att se. Inte ens V uppfattas idag som ett tydligt parti med egen profil. V uppfattas mer som ett stödparti och släpankare till storebror S, än en egen politisk kraft som kan stå på egna ben.

Alternativen till den breda mittenpolitiken utgörs idag istället av  nationalistiska partier i Europa, med en mycket stark aversion mot invandring och EU-projektet.Det stolta globaliseringsprojektet  håller i väst att alltmer förändras till att nationalstarterna ser om sitt eget hus.

EU -anpassning gör att den nationella bestämmanderätten naggas i kanten. Men även utan EU skulle den globala kapitalismen ställa motsvarande krav på nationalstaterna. Se till att skaffa ett företagsekonomiskt bra klimat, annars hittar vi bättre platser på globen att lägga oss. Utan ett bra företagsvänligt klimat blir det även svårt att locka till sig företag från andra länder. Det gäller för politiker att förhålla dig till det.

Särskilt tydligt är utvecklingen inom S som, med historiska erfarenheter, vet att det gäller att anpassa politiken så att näringslivets behov tillfredsställs. Utan ett väl fungerande näringsliv så har vi helt enkelt inte råd med någon välfärdsstat. Det är näringslivets behov som måste vara överbestämmande i ett kapitalistiskt samhälle. Om inte dessa behov tillgodoses, flyttar de till andra platser på jorden som bättre tillmötesgår deras behov. Stannar de ändå kvar i Sverige trots att de inte får det näringslivsvänliga klimat de efterfrågar för att möta den internationella konkurrensen, kommer de mycket knackigt eller helt enkelt gå i putten.

Att tror att man med röstsedeln hjälp ska lyckas med att avskaffa kapitalismen är idag mer illusoriskt än någonsin. Inte kommer kapitalisterna frivilligt avskaffa sig själva? En klok fd fackföreningsman sa förra sommaren 2011 när jag intervjuade honom: Om katten bli biten i svansen: Kommer då katten att sitta kvar och bli uppäten? Frågan är retorisk. I dagens internationella värld kommer naturligtvis företag att flytta sin verksamhet till andra mer gynnsamma delar av världen så fort som möjligt.

Det var bland annat detta som ledande personer inom S förstod, när löntagarfonderna debatterades på 1980-talet. I och med att företag kan välja att ”Go Global” minskar politikernas möjlighet att styra utvecklingen mot mål som ”ökad jämlikhet”  och solidaritet med de svagaste i samhället.

S har sedan länge accepterat att lämna ägarfrågan i fred. Istället gäller det inom de rådande ägarförhållandena skapa en så bra politik som möjligt för de breda grupperna i samhället. Att lägga produktionsmedlen í hela folkets händer har helt enkelt visat sig vara alltför svårt att uppnå. Då har S helt enkelt tagit bort detta från ”Att göra listan”.

Idag går politiken mestadels ut på att skapa förslag som vinner den breda medelklassens gillande. Utan den går det inte att vinna någon regeringsmakt, varken i Sverige eller på någon annan stans i världen. I Sverige har 2/3 delar av Sveriges befolkning fått det bättre ekonomiskt med alliansens politik, jobbskatteavdrag och rot/rut avdrag. En tredjedel har fått betala för att de 2/3-delarna har fått det bättre. Vill vi ha ett mer jämlikt samhälle måste en hel del av de som fått det bättre idag rösta rödgrönt. Men det är inte alls säkert  att detta hjälper. Klyftorna i samhället har ökat sedan 1980-talet och följer en global trend.

Den lilla gruppen superrika, någon promille av jordens befolkning, skulle naturligtvis inte med demokratiska medel kunna styra över resten av befolkningen. Men med hjälp av medelklassen som har samma intressen av att bevara det bestående samhällets grundläggande värden, som äganderätten, valfrihet och att det ska löna sig att arbeta och att äga. Åt de som har,  åt dem som ska vara givet som det står i Bibeln.  

Bevattningsmodellen  – ”dripple down”

Överklassen styr med hjälp medelklassen idag agendan i hela världen. Till sin hjälp finns även militär och den juridiska makten. För att skapa välstånd och bli av med fattigdomen i världen är den konventionella visdomen att acceptera en modell som liknar ett hierarkiskt bevattningssystem. Om vi med statliga och privata medel vattnar, ordentligt i toppen på hierarkin, på de superrika, kommer det att spilla ner till en allt mer välmående global medelklass. I bästa fall räcker det till några vattendroppar till de fattigaste som idag är en miljard människor. Idag överlever många fattiga i USA med hjälp av mattilldelning från den gemensamma kassan och med stöd från frivilliga insatser från ideella organisationer och filantroper.

Vidgade klyftor ses som något mycket välståndsskapande eftersom de superrika skapar jobb år resten av befolkningen. Utan stora klyftor finns det ingen som har råd att investera. Då blir det magert med tillväxt och jobb. Utan tillväxt är det svårt för nationalstaten att behålla den nuvarande välfärdsstaten.

Ojämlikheten motiveras också att stora inkomstskillnader är en morot som som får de duktigaste i ett samhälle att prestera mer. De som tjänar allra mest är samhällets motor enligt det här synsättet, och om de inte får betydligt högre inkomster än de flesta andra så skulle de sluta anstränga sig.

Men bevattningsmodellen stämmer helt enkelt inte. En allt större del av det kapital som de rika eliterna skaffar sig går inte längre till produktiva investeringar för att skapa nya företag och vidareutveckla verksamheten i de stora och medelstora redan befintliga företagen i den reala ekonomin. Hela modellen bygger på detta. Istället ökar den finansiella  transaktionerna dramatiskt. Det bästa sättet att tjäna pengar på verkar vara att tjäna pengar på pengar. Det är bättre än att göra långsiktiga investeringar.

Idag är det många som inser att vi måste börja fördela jordens resurser mer rättvist. Det kan till och med vara en överlevnadsfråga för hela vår civilisation. Stora klyftor skapar såväl social som ekonomisk instabilitet. Men det är lätt att säga tullipanaros men gör den.

Växande klyftor

Hur ska vi hitta en strategi för omfördelning av världens resurser så att världen blir mer jämlik? Det är visserligen så att den rika västvärlden får se sig allt mer ikappsprungna av tillväxtländerna i öst och syd.

Men: Men ser vi mänskligheten i stort pekar den långa trenden mot ökade klyftor. Överallt i världen blir de superrika allt rikare. En välmående medelklass växer upp i snart sagt varje land och en miljard människor lever på svältgränsen.

Den ekonomiska modell som gäller globalt idag är en bevattningsmodell som innebär att man måste vattna på ordentligt i toppen för att det senare ska rinna ner på medelklassen och i bästa fall räcker det till några vattendroppar till de fattigaste.

Vidgade klyftor ses som något mycket välståndsskapande eftersom de superrika skapar jobb åt resten av världens befolkning. Men om det är så att stora klyftor skapa en mer instabil värld och vi istället inser att vi måste skapa en mer långsiktigt hållbar värld. Hållbarheten måste dessutom ses som en helhet. Det gäller att se helheten. Alla tre dimensionerna, social, ekonomisk och ekologisk hållbar. De hänger alla ihop.

Finans och real kapitalism

Det är denna modell som skapar en växande finanskapitalism lever i symbios med den reala ekonomin.

De allt mer superrika som tjänar sina pengar inom en allt mer monopol – eller åtminstone oligopolliknande strukturer inom de transnationella företagen.  I och med produktivitetsutvecklingen ökar avkastningen till ägarna hela tiden. Dessutom belönas en liten grupp i de stora företagen massivt, med extremt höga löner och bonusar. Även övriga grupper inom de framgångsrika företagen belönas och är med och bildar en allt mer välmående global medelklass.

I och med produktivitetsutvecklingen minskar behovet av anställda hela tiden inom de högavkastande transnationella företagen. Därför blir makten och den ekonomiska koncentrationen allt mer fördjupad. De överskott som skapas av de transnationella företagen går i mycket hög utsträckning in i det finansiella kapitalet som hela tiden växer. Dels av egen kraft, dels av ständiga tillskott från de superrika och en välmående medelklass. När det gäller koncentrationen av makt och kapital går utvecklingen verkligen i den riktning som Karl Marx förutsåg på 1800-talet.

Medelklassens avgörande roll tillkommer för att vi ska få en helhetsbild av dagens värld. När koncentrationsgraden fortsätter kommer medelklasen bli allt mer pressad. Det är precis det som sker idag sker.

För att upprätthålla konsumtionsförmågan belånar sig medelklassen alltmer för att hänga med i konsumtionsracet. Härigenom skapas ett allt större och växande skuldberg.

I och med globaliseringen har nationalstaten fått det alltmer motigt att få in tillräckliga intäkter till nationalstaten. Det blir allt svårare att driva in skatter från de rika. Förmögenheter kan idag flyttas med elektronisk hastighet i världen. Den förmögenhetsskatt som vi avskaffade för några år sedan var i praktiken mer eller mindre frivillig. Om företag beskattas hårdare i Sverige än andra länder flyttar de iväg verksamheten till andra, mer lönsamma, delar av världen. Utflyttningen drivs dessutom av att tillväxtmarknaderna idag finns i helt andra områden i världen än i Europa, i öst och syd.

När alltmer högavlönade arbeten försvinner från Europa och produktviten inom de transnationella företagen ökar och färre människor får sin utkomst inom dessa, innebär det att statens skattebaser minskar. När de nya jobb som tillkommer i hög grad är relativt lågavlönade inom servicenäring och den gemensamma sektorn minskar statens intäkter ytterligare.

För att ändå upprätta en nationalstat som medborgarna kräver tvingas även nationalstaten att skuldsätta sig. Det är precis det som idag händer i stora delar av västvärlden. Nationalstaterna ser som sin huvuduppgift att stimulera tillväxten och jobbskapandet med bevattningsmodellen. För detta belånar sig nationalstaterna. Skuldberget växer och nya pengar skapas för att stimulera ekonomin utifrån bevattningsmodellen.

Nationalstaten har dessutom gått in och tagit på sig de skulder som stora banker först sig i när de kommit på obestånd. Socialisera förlusterna och låt bankernas ägare stå för vinsterna. Resultatet av detta blir att nationalstaternas ekonomier blir allt mer söndertrasade.

Vad kan göras?

När vi kommit till insikt att denna utveckling inte är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar kommer frågan om vad vi ska göra åt detta som ett brev in vår inkorg.

Med bevattningsmodellen skulle vi behöva ett antal planeter för att leva upp till FN:s fattigbekämpningsmål. Om de superrika måste bli än mer kopiöst rika och medelklassen växa och konsumera mer för att hålla hjulen rullande för att den fattiga miljarden slutligen ska få med små smulor från de rikas bord, då kommer civilisationen inom närtid att börja drabbas av konvulsioner som i slutändan leda till att hela vår civilisation kollapsar.

Detta hot borde ju vara argument nog för att ändra kursen för dagens ekonomiska politik. Men tvärtom så är denna ekonomiska politik helt dominerande världen över.

Vi kan inte knappast påstå att vi inte har observerat den prekära situation vår civilisation befinner sig i om vi drar fram utvecklingen i tangentens riktning. FN konferenser har under många år påpekat detta bistra faktum, nu senast Rio +20.

Men mycket lite görs efter de storslagna FN-konferenserna för att vända på utvecklingen till en mer hållbar värld. Orsaken är naturligtvis bevattningsmodellen som driver på utvecklingen i en helt annan riktning än till hållbarhet. Det hjälper då föga vad som sägs på FN-konferenser. Vi måste helt enkelt ändra våra ekonomiska modeller. ”Nya ekonomi för en bättre värld”  heter en grupp som jag varit med och fört samtal om dessa frågor under sommaren. Jag återkommer till detta.
Hur ska vi hitta en strategi för omfördelning av resurser?  Idag är den långa trenden den motsatta. Överallt blir de superrika allt rikare. En välmående medelklass växer upp i snart sagt varje land och en miljard människor lever på svältgränsen.

Den ekonomiska modell som gäller globalt idag är en bevattningsmodell som innebär att man måste vattna på ordentligt i toppen för att det senare ska rinna ner på medelklassen och i bästa fall räcker det till några vattendroppar till de fattigaste.

Vidgade klyftor ses som något mycket välståndsskapande eftersom de superrika skapar jobb år resten.

Hur ska vi vända på denna trend? ”

Det är detta som jag ser som huvudproblemet med det ekonomiska system som idag är helt förhärskande. Det är denna modell som skapar en växande finanskapitalism som lever i symbios med den reala ekonomin.

De allt mer superrika som tjänar sina pengar inom en allt mer monopol – eller åtminstone oligopolliknande strukturer inom de transnationella företagen.  I och med produktivitetsutvecklingen ökar avkastningen till ägarna hela tiden. Dessutom belönas en liten grupp i de stora företagen massivt, med extremt höga löner och bonusar. Även övriga grupper inom de framgångsrika företagen belönas och  är med och bildar en allt mer välmående global medelklass.

I och med produktivitetsutvecklingen minskar behovet av anställda hela tiden inom de högavkastande transnationella företagen. Därför blir makten och den ekonomiska koncentrationen allt mer fördjupad. De överskott som skapas av de transnationella företagen går i mycket hög utsträckning in i det finansiella kapitalet som hela tiden växer.

Det finns gränser för vad de superrika kan konsumera även om kreativiteten är stor. Nästa stora grej att spendera pengar på väntas vara rymdresor. Det kommer garanterat att vara dyra och håller därför upp de superrikas unika status.

Men trots ett formidabelt spenderande blir det ändå kvar mycket pengar att tillföra det finansiella kapitalet. Det innebär att finanskapitalet ständigt får tillskott av kapital. Vårt behov att spara till pensioner och i fonder bidrar också mycket positivt till att tillföra finanskapitalet nytt friskt investeringskapital.

När det gäller koncentrationen av makt och kapital går utvecklingen verkligen i den riktning som Karl Marx förutsåg på 1800-talet.

Medelklassens avgörande roll tillkommer för att vi ska få en helhetsbild av dagens värld. När koncentrationsgraden fortsätter blir medelklassen bli allt mer pressad. Det är precis det som sker idag sker.  För att upprätthålla konsumtionsförmågan belånar sig medelklassen alltmer för att hänga med i konsumtionsracet. Härigenom skapas ett allt större och växande skuldberg.

I och med globaliseringen har nationalstater i västvärlden fått alltmer motigt att få in intäkter för att motsvara medborgarnas och näringslivets behov. Har man inte pengar får man låna. Samma regler gäller för nationalstaten som för den högkonsumerande medelklassen. Eftersom de stora transnationella företagen är beroende av att få avsättning för sina produkter har denna lånekarusell i väst – medborgare och statsapparat – varit en förutsättning för att tillväxten ska kunna fortgå. Men i och med att det växer fram en konsumtionsglad medelklass världen över så blir de transnationella företagen mindre beroende av västvärlden. Här är vi inne i ett stort globalt skifte. Vad händer då med människor i väst?

Ett paradis för investerare med ett långsiktigt perspektiv

För mig är landsskatten ett nytt sätt att se på tillvaron. Men om den skulle bli verklighet den tydligen är i delar av USA, så skulle det kanske ge mig en mycket god affärsmöjlighet. I en artikel i ”Pennsylvania’s Success with Local Property Tax Reform” läser vi följande:
”Opting for the so-called ‘two-rate’ or ‘split-rate’ property tax, these cities are lowering taxes on buildings, thereby encouraging improvements and renovations, while raising the tax on land values, thus discouraging land speculation. The resulting infill development as indicated by increased building permits means downtown jobs, efficient use of urban infrastructure, an improved housing stock, and less urban sprawl.

Cities in other states are poised to follow Pennsylvania’s example.”

Se vidare:
http://www.earthrights.net/docs/success.html

Eftersom det finns många som är  mer insatta i frågan än mig vill jag få ett gott affärsråd av er kunniga så att jag är förberedd inför det som komma skall.  I  och med att skatten på land väsentligt kommer att öka medan däremot fasthetsskatten kommer att minska borde jag då ha stora möjligheter att skapa en ny affärsidé till mitt enmansföretag som nu är inriktad på massage och att att publicera skrivet material.

Eftersom massage är en arbetsintensiv verksamhet är det svårt att höja produktivitet i verksamheten. Om jag skulle höja tempot 50 procent under massagen skulle  med all säkerhet mina kunder rösta med fötterna och hitta andra mer rogivande massageutövare.

Lika svårt är det att få någon lönsamhet i att skriva och publicera material. Det är tidskonsumerande verksamhet och det är hård konkurrens om att få artiklar och böcker publicerade.

Min nya affärsidé som utgår från en skatteväxling som beskrivs i artikeln ovan. Jag har nu en fritidstomt på 2000 kvadratmeter en liten bit utanför Stockholm. Idag är taxeringsvärdet på tomten avsevärt mycket högre än själva byggnaden som är ett äldre fritids från 1970-talet. Taxeringsvärdet på tomten är 1,3 miljoner kronor och huset bara 300.000 kronor.  Om jag har förstått er som förstår skatten på landsskatt rätt, kommer jag att få betala landskatt på min tomt först vid försäljningen. Har jag uppfattat er rätt?  Mitt första antagande är att så är fallet.

För att hitta en bra affärsmöjlighet är det därför inte lönsamt att stycka av tomten och dela upp den i exempelvis 4 delar och sälja dessa. Då utlyses skatten. Istället väljer jag att med hjälp av rotavdrag i kombination med svart arbetskraft, bygga 2 nya hus på tomten. Pengarna lånar jag med tomten och mitt nuvarande hus som säkerhet. Därigenom kan jag få en låg ränta av banken. När husen är färdigbyggda inom ett år hyr jag ut dessa för 15.000 kronor in månaden. Närheten till Stockholms innerstad i kombination med det sjönära läget och den vackra naturen i området gör att det säkert skulle gå att få mer i hyra. Men jag är inte sniken.

Pengarna använder jag till att investera i ett ytterligare hus på tomten. På grund av att de två nya husen på tomten är av avsevärt mycket högre klass än mitt gamla fritidshus har mitt taxeringsvärde nu ökat till 10 miljoner kronor. Tomten däremot har rasat i värde. Den är nu bara värd i bästa fall 300.000 i och med att den kommer att beskattas vid försäljning.

Nu använder jag det nya taxeringsvärdet 10 miljoner kronor för att ta ett lån och bygger nu en riktigt exklusivt hotelliknande byggnad på de resterande 500 kvadratmetrarna. Även här är det svart arbetskraft och lite rot-avdrag som gör jobbet.  När den nya byggnaden är klar har mitt taxeringsvärde ökat till 30 miljoner kronor. Jag hyr ut det nya minihotellet till 4 familjer till en hyra om vardera 10.000 kr i månaden. Även här ligger jag lite lågt. Vem vill vara girig?

Här kommer nu antagande nr 2. Skatten kommer bara drabba marken inte själva bostadsrätten. Men eftersom bostadsrättsinnehavarna drabbas av landsskatt vid eventuell försäljning av tomten där huset står på har värdet på bostadsrätter väsentligt dalat. Ni får hjälpa mig och korrigera mitt antagande.  Med det nya taxeringsvärdet på 30 miljoner kronor kan jag nu köpa bostadsrätter i Stockholms innerstad. Jag börjar småskaligt och köper 2 bostadsrätter. Dessa passar jag på att lyxsanera med samma strategi som tidigare, rot och svart arbetskraft.  Även om borätterna inte går upp så mycket i värde på grund av hotande landskatt vid försäljningen gör de attraktiva lägena att det går att ta ut 20.000 i månaden i hyra. Kunderna är främst företag och lyxsaneringen gör det extra attraktiva för företagens elitspelare.

De pengar som nu stadigt börjar flyta in vill jag naturligtvis behålla så mycket som möjligt av i sann entreprenöriell anda. Jag skapar tillsammans med några grannar, som kom på samma idé som mig och har sett till att få snurr på affärerna med deras vilande tomter, ett företag i något skatteparadis. Med vår gemensamma tillgångar lånar vi nu upp pengar på marknaden som startkapital.  Pengarna används sedan till att vidare låna ut till våra företag i Sverige. Räntan på pengarna i vårt riskkapitalföretag i skatteparadiset sätter vi till 10 procent. Vi kunde ta ut högre ränta, men vi är inte giriga och vi kan trösta oss med att pengarna är skattefria.

Våra svenska företag vill vi naturligtvis inte att de ska gå med vinst. Även om bolagskatten har justerats ner i Sverige är det ändå mer lönsamt att ta ut vinsten i vårt gemensamt ägda företag i skatteparadiset. Med hjälp av räntekostnaden till moderbolaget i skatteparadiset samt  investeringskostnader för nyinköp och upprustning och lyxsanering av fritidshus, som konverteras till villor, och bostadsrätter är våra inkomster av kapital helt skattefria.

Vi investerar även vårt kapital i aktier, mestadels inom välfärdssektorn som genererar mycket god riskjusterad avkastning. Här börjar vi känna en viss oro för att klåfingriga politiker ska komma in och förstöra våra goda investeringsmöjligheter. Såväl MP som LO börjar att ifrågasätta ”vinsterna i välfärdssektorn”.  Det visar bara hur okunniga politiker är när det gäller att göra affärer. Och: Vad vet LO om affärer?

Politiker borde helt hållas utanför affärsverksamheten om de börjar hindra oss från att använda vår entreprenöriella läggning till kreativ bokföring och andra smarta affärsupplägg. Vår verksamhet är jobbskapande. Även om vi företrädesvis av avkastningsskäl väljer svart arbetskraft, kommer den nya skatteväxlingen från skatt på inkomst/kapital till skatt på land att även ha en effekt på vår vilja att anställa människor vitt.

I och med att skatten på arbete minskar går det att pressa lönekostnaderna för oss företagare. Globaliseringen hjälper även till när vi kan välja att anställa människor från hela världen.  Då kan vi vraka och välja  och se till att få den arbetskraft som pris/prestandamässigt gör mest nytta för vår affärsidé.

Men om vi inte längre får möjlighet att satsa pengar i välfärdssektorn  finns det andra säkra placeringslag som vi kan investera i. Med en ständigt ökande befolkning på jorden är vete, majs, soja något som har framtiden för sig.  Med en hotande ”peak oil” är olja något som också säkert kommer att ge god avkastning på sikt även om oljan på kort och kanske medellång sikt kan vara överköpt. Men det är inte bara oljan som kan bli en bristvara. Råvaror av alla slag är attraktiva får oss långsiktiga placerare som inte bara är ute för att göra snabba klipp.  En annan sektor som har framtiden för sig är det militärindustriella komplexet. Här växer militärutgifterna globalt sett med lavinartat fart. Att äga en korg av företag som har sin försörjning inom denna framtidssektor kommer med all säkerhet även vara ett vinnarkoncept om vi tänker långsiktigt.

Vi kan trösta oss med att vi inte längre är några smågrevar och baroner som parasiterar och skor oss på att äga land. Nu har vi istället satt våra tillgångar i arbete och den riskjusterade avkastningen har väsentligt förbättrats.

”Om åtta år är Stockholm  och Oslo de snabbast växande städerna i vår del av världen. Fram till 2020 väntas Storstockholmsregionen ha ökat med ett helt Oslo, cirka 600.000 nya innevånare.  ”

DN Stockholm Torsdag den 10 maj 2012,  sid 10.

Att satsa pengar på Stockholms befolkningstillväxt är därför en annan intressant bransch för oss investerare. Av miljöskäl är det bättre att komprimera människor på en mindre yta. Det råder det stor samstämmighet omkring. Åtminstone hos oss som tänker oss att gå in och göra samhällsnyttiga inventeringar för att stötta en kompaktering av Stockholm.

En storstad är dessutom bättre för att skapa ett effektivt sätt att investera i infrastruktur. Det finns fler människor att sprida kostnaderna på. Det är helt enkelt samhällsekonomiskt lönsamt att se till att människor flyttar till storstadsområdena. Kompakta storstäder skapar möjlighet för oss investerare att tjäna pengar på att investera i höghusbyggen. För att ta emot 600.000 nya invånare är höghus det bästa sättet att hysa in människor. 500 höghus i Stockholms innerstad skulle vara en bra start på projekt kompaktering. Då utnyttjas marken effektivt och rationellt. Vi investerare kan även trösta oss med att vi ökat jämlikheten i samhället

Revolutionerna rycker fram

Anna Laestadius Larsson skrev i sin kolumn i SvD i våren 2011 under rubriken ”Revolutionen rycker fram i dagens USA”:

” I Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain har folket rest sig mot sina diktatorer, krävt frihet och jämlikare samhällen.

Trots den grönskande våren och solen som värmer i nacken är väl kanske inte allt så tipp topp här hemma heller. Det finns en del att diskutera när det gäller skolan. Och integrationspolitiken. Inkomstskillnaderna ökar. Och vi har fått ett nytt politiskt ­begrepp: utanförskapet. Men om någon skulle få för sig att fråga svenska folket om vi tror att det kommer att bli en revolution i vårt land de närmaste hundra åren skulle nog de flesta, efter att det första nervösa skrattet lagt sig, svara ett rungande nej.

När CBS News i samarbete med Vanity Fair i slutet av februari ställde frågan till närmare tusen amerikaner svarade 45 procent ja. Nästan hälften av amerikanerna tror att det kommer att bli en ny amerikansk revolution inom de närmaste hundra åren. ” [1]

Ganska många av de jag samtalat med har tagit upp revolutionerna i norra Afrika och ser det som en början till något som även kan smitta av sig till Kina. Det finns en stark tilltro till att demokratin kommer att segra i dessa länder. Även i Kina kommer demokratin till slut att slå genom. Däremot förekommer Anna Laestadius Larssons infallsvinkel inte så ofta bland de jag talat med. En ny amerikansk revolution i det demokratiska USA kan låta främmande. Det är väl bara att använda röstsedeln om de är missnöjda och rösta fram ett alternativ. Anna Laestadius Larsson fortsätter:

Of the 1%, by the 1%, for the 1 % lyder rubriken på en artikel i majnumret av Vanity Fair skriven av nobelpristagaren Joseph E Stiglitz som på 1990-talet var ekonomisk råd­givare till president Bill Clinton och chefsekonom på Världsbanken. Han menar att precis som folken i Mellanöstern tvingats se hur ländernas tillgångar samlats i händerna på ett fåtal människor kontrollerar nu en exklusiv liten grupp allt större delar av den amerikanska ekonomin. En procent av amerikanerna tar i dag 25 procent av inkomsterna och äger 40 procent av rikedomarna. Deras del av kakan har ökat .dramatiskt de senaste 25 åren och inkomstgapet i USA ligger nu på ungefär samma nivå som i Ryssland. I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten, skriver Stiglitz. [2]

Artikeln kan även läsas i Vanity Fair. [3]När nobelpristagare Joseph Stiglitz skrev detta fanns det bara teapartyaktivister ute på gatorna och demonstrerade. Nu har de fått konkurrens av nya grupper som visar sitt missnöje mot finanskapitalet och arbetslösheten. Det kan utveckla sig till en mycket dramatisk valkamp i USA i år.

Börjar medborgaren vakna upp?

I vårt samhälle är vi så genomsyrade av det borgerliga sättet att tänka och vara att vi inte längre tänker på vad vi säger. När förra S-ledaren Håkan Juholt var ute och med retorisk skicklighet ville uppamma kamplust hos breda grupper människor, inte minst inom S, och väcka kämpaanda genom att peka på orättvisorna i samhället var det ”medborgaren” som han ömmade för. Vi är i idag alla ”medborgare” med de värderingar som det för med sig.

När vi klagar på samhället, på arbetsgivare och politiker är det för att vi inte får vara ”medborgare” i tillräckligt hög utsträckning. Vi vill också vara med och ha råd att vara sanna ”medborgare”. Vi vill också ha råd med de saker som vi tycker sätter guldkant på tillvaron.

Den här utvecklingen är inte på så märklig. Arbetarrörelsen och folkrörelsesverige byggdes upp med målsättning att förbättra levnadsstandarden för det stora flertalet människor. Målbilden var den rika överklassen som roande sig med att spela golf, tennis och hade råd med landställen, utlandsresor och att äga sin en egen bostad. Akademisk utbildning var även förunnad  en liten elit. Idag är det en gängse uppfattning bland politiker att 50 procent av årskull ska gå vidare till högskolor. Tiderna har förändrats.

Sett i den här belysningen är det inte så konstigt att vi alla är småborgare. Det var det som var syftet och målet har nåtts av stora grupper i Sverige. När jag gick med i det socialdemokratiska partiet på 1970-talet var det många äldre som tyckte att målen redan var uppnådda. Vi unga var otacksamma och förstod inte hur bra vi hade fått det. Ni skulle varit med under kriget var en vanlig kommentar bland de äldre.

För oss unga var kändes det sådär kul att höra att samhället redan var färdigbyggt. Vi ville vara med och bygga det nya socialistiska samhället där frihet, jämlikhet och solidaritet var rådande. Olof Palme var vår idol som bättre än någon annan i ord kunde fånga de ungas stämningar inom S. Vänstern utanför S var inte riktigt lika entusiastisk över Olof Palme. Här uppfattades han snarare som en pratkvarn – idyllernas malande tolk.

.På 1970-talet diskuterades fortfarande alternativa sätt att tänka, känna och vara än de som de borgerliga värderingarna medger. Hur är det att vara en socialistisk människa? I debatten var bland annat VPK ledaren CH Hermasson med. Idag har denna debatt i stort sett försvunnit. Varför har det blivit på detta sätt?

En viktig orsak är naturligtvis bristen på alternativ. De försök som gjorts för att skapa mer jämlika samhällen har inte lyckats att skapa någon entusiastisk stämning omkring sig. När Sovjetstaten föll samman och järnridån öppnade sig var dessa händelser knappast ackompanjerade av gråt och tandagnisslan hos det stora flertalet människor i västvärlden. Det fanns väl en och annan kommunist som med bedrövat hjärta fick se sin livsdröm gå i krasch. Annars var det festyra som var det dominerade inslaget i västvärlden. Idag är det bara Nordkorea som håller på någon strikt planhushållningsidé. Kinas utveckling har antagligen inte heller gjort någon sann kommunist särskilt upprymd.

Den socialdemokratiska idétraditionen som varit så framgångsrik fram till mitten på 1970-talet började även mötas av stora problem. Så länge kapitalismen i huvudsak var av nationell karaktär och uppvisade stark tillväxt fungerade den solidariska lönepolitiken och Saltsjöbadsandan tämligen väl. Men när globaliseringen gjorde sig påmind på 1970-talet, hård konkurrens från Asien (Japan och Sydkorea) och hårdnad global press på råvaror blev S-modellen inte lika effektiv.

Teknisk utveckling möjliggjorde att företag och kapital lättare kunde flytta från Sveriges gränser och därigenom blev mindre beroende av hemmamarknaden. Keynes teorier blev då inte lika verkningsfulla. Hela västvärlden drabbades av stagnation som dessutom var ihopkopplad med hög inflation. Den västerländska kapitalismen behövde en ny injektion.

Sedan sent 1970-tal har de nyliberala idéerna, inspirerade av Milton Friedman och Chicagoskolan, dominerat politiken och ekonomin. Den politiska termen för detta är Washington Consensus. Avregleringar, privatiseringar och krympa statsmaktens roll och storlek har varit den förhärskande agendan. En för stor välfärdstat sågs som ett hinder för tillväxten.  I den nyliberala agendan har rättvisebegreppet fått en nygammal innebörd. Alla ska ha rätt att välja sitt eget liv. Vissa väljer att leva på solsidan andra väljer självmant att inta en lite mer skuggig position i samhället. Det gäller att satsa på sig själv och se till att jag hamnar på rätt sida av staketet. Fram växer ett dualistiskt samhälle fram. Herrskap och tjänstefolk har hela tiden funnits i tredje världen. Nu börjar detta även komma tillbaka i till och med i ”jämlikhetens högborg” Sverige.

Vem kunde på 1970-talet tro att den förnyelse som vi tyckte gick för sakta instället skulle innebära en nyliberalistisk agenda som varit förhärskande sedan sent 1970-tal om vi ser den globala idéströmningarna. I Sverige kom nyliberalismen men några års fördröjning.

Efter finanskris och skuldkriser där västvärlden sedan ett antal år tappat tempot, har den nyliberala agendan börjat sättas ifråga. Nyliberalismen som frälsare och som lycka år alla bär, har visat sig medföra så stora problem att den idag hotar stabiliteten såväl socialt, ekonomiskt och ekologiskt.

När världens eliter i Davos på World Economic Forum diskuterar ”Kapitalismens kris” verkar S vara tagna på sängen. I Financial Times har en artikelserie behandlat just ”Kapitalismens kris” och i Svenska Dagbladet läser vi den ena systemkritiska artikeln efter den andra. Vad är det som händer?

S som i den praktiska politiken i mångt och mycket köpt den nyliberala agendan känner villrådig. Var finns den alternativa agendan?  En marginaliserad vänster utanför S tycks heller inte vara förberedda på vad som håller på att hända. Är det kanske dags att ta fram de dammiga böckerna som det står Karl Marx på. Vad var det han sa? Kapitalismens kris känns bekant. Medborgaren börjar slumrande vakna upp ur Törnrosasömnen. Är vi på väg in i ett nytt spännande äventyr i människans historia?

IMF höstprognos 2011

IMF: EKONOMISK ÅTERHÄMTNING MYCKET MER OSÄKER – BLANCHARD  (Direkt)  Skriv ut
2011-09-20 15:00
STOCKHOLM (Direkt) Den ekonomiska återhämtningen har blivit mycket mer osäker jämfört med i våras. Världsekonomin lider av två samverkande negativa faktorer; en betydligt svagare återhämtning i utvecklade ekonomier samt en kraftigt ökad finanspolitisk och finansiell osäkerhet.Det skriver IMF:s chefekonom Olivier Blanchard i ett förord till organisationens ekonomiska höstprognos.

”Var och en av dessa faktorer är oroande – deras kombination och interaktion är det ännu mer. Starka åtgärder krävs omedelbart för att förbättra utsikterna och reducera riskerna”, skriver han.

Chefekonomen konstaterar att inbromsningen i ekonomin 2011 efter ett mycket starkt 2010 initialt inte ledde till mycket oro. IMF hade räknat med en dämpning i tillväxttakten till följd av att lagercykeln gick mot sitt slut och finanspolitisk konsolidering.

Engångseffekter, som jordbävningen och tsunamin i Japan samt chocker mot oljeutbudet, erbjöd rimliga förklaringar för en ytterligare inbromsning. Samtidigt underskattade initiala data hur mycket USA-ekonomin bromsade in, nu när nya siffror har kommit in är det mer tydligt vad som pågick.

Enlig Olivier Blanchard handlar det om en stagnation för två rebalanseringsåtgärder, som IMF länge har argumenterat för att de är nödvändiga för att leverera ”stark, balanserad och uthållig tillväxt”.

Det första gäller intern rebalansering, här krävs ett skifte från offentlig till privat efterfrågan. Finanspolitisk konsolidering pågår på många håll, men den privata efterfrågan har inte tagit över stafettpinnen.

”Skälen varierar beroende på land. Men stram bankutlåning, arvet från boomen på husmarknaden och högt belånade hushåll leder alla till en hårdare inbromsning på återhämtningen än väntat”, skriver chefekonomen.

Beträffande extern rebalansering skriver Olivier Blanchard att länder med stora underskott i bytesbalansen, som USA, måste kompensera för svag inhemsk efterfrågan genom ökad utländsk efterfrågan. Detta implementerar ett symmetriskt skifte mot inhemsk efterfrågan i tillväxtländer med bytesbalansöverskott, främst Kina.

Beträffande den ökade finanspolitiska och finansiella osäkerheten konstaterar Olivier Blanchard att marknaderna har blivit tydligt mer skeptiska om möjligheterna för många länder att stabilisera deras offentliga skuldsättning. Denna oro gällde tidigare i främst ett litet antal mindre länder i Europas periferi, men med tiden har denna oro utvidgats till att gälla även länder utanför Europa, från Japan till USA.

”Oron över staterna har översatts till oro för bankerna som sitter på dessa statsobligationer, främst i Europa. Denna oro har lett till en partiell frysning av finansiella flöden, med banker som håller höga nivåer av likviditet och stramar åt utlåningen. Rädslan för det okända är stor. Aktiekurser har fallit. Detta kommer att inverka negativt på konsumtionen de kommande månaderna. Augustistatistik indikerar att detta redan sker”, skriver chefekonomen.

Han skriver vidare att en svag underliggande tillväxt och finanspolitiska och finansiella kopplingar mycket väl kan föda varandra, och det är på detta område som riskerna ligger.

”Svag tillväxt gör det svårt att uppnå uthålliga skuldnivåer vilket leder marknaderna till att bli mer oroliga för den finanspolitiska stabiliteten. Svag tillväxt leder också till mer dåliga lån och svagare banker. Frontladdad finanspolitisk konsolidering kan leda till ännu lägre tillväxt. Svaga banker och strama utlåningsstandarder kan ha samma effekt. Svaga banker och det potentiella behovet av mer kapital kan leda till mer oro för finanspolitisk stabilitet. Nedåtriskerna är mycket verkliga”, skriver Olivier Blanchard.

I ljuset av svaga prognoser i huvudscenariot och stora nedåtrisker är det enligt chefekonomen nödvändigt med ”starka policyåtgärder”. Den första delen gäller finanspolitiken, och här får konsolideringen inte gå för snabbt eftersom det kan ”döda tillväxten”. Bortom finanspolitiken behövs även andra åtgärder för att stödja inhemsk efterfrågan, fortsatt låga räntor, ökad bankutlåning och program för att stötta husmarknaden är nödvändiga, enligt chefekonomen.

Den andra delen gäller finansiella åtgärder. Olivier Blanchard konstaterar att osäkerheten inte kommer att försvinna i brådrasket, och även i de mest optimistiska antagandena kommer tillväxten i utvecklade länder att vara trög under en tid.

”Under denna tid måste bankerna göras starkare, inte bara för att öka bankutlåningen och tillväxten utan också – ännu viktigare – för att minska riskerna för negativa återkopplingar. För ett antal banker, särskilt i Europa, kommer detta troligen kräva ytterligare kapitalbuffertar, antingen från privata eller offentliga källor”, skriver Olivier Blachard.

En tredje del gäller extern rebalansering. Enligt chefekonomen är det svårt att se hur USA och andra länder som drabbades av krisen på egen hand ska kunna säkra en tillräcklig tillväxt. Därmed måste exporten från USA och andra krisdrabbade ekonomier öka samtidigt som exporten från andra delar av världen måste minska.

Ett antal asiatiska ekonomier, i synnerhet Kina, har stora överskott i bytesbalanserna och har indikerat planer på att rebalansera från utländsk till inhemsk efterfrågan.

”Dessa planer kan inte implementeras över natten, men de måste implementeras så snabbt som möjligt. Bara genom denna globala rebalansering kan vi hoppas på starkare tillväxt i utvecklade ekonomier, och genom implikation, för resten av världen”, skriver Olivier Blanchard.

Per-Anders Degerman +46 8 5191 7936
Nyhetsbyrån Direkt

Behovet av en global masterplan

Plan och marknad – central och lokal

Central planering har under många år i den politiska debatten uppfattats som något förlegat, något som gick i graven med Sovjetstatens kollaps och att järnridån öppnades mot slutet av 1980-talet.

För att nå frihetens rike gäller det att köra på med ytterligare avregleringar, privatiseringar, minska statens ekonomi med skattesänkningar och utförsäljningar av gemensam egendom. I den nyliberala drömmen är det den driftiga entreprenören som är räddaren i nöden. Hotet kommer från den statliga byråkratin. Blir vi bara av med den kan vi bygga upp ett samhälle som ”Åt alla bär”.

Genom att se till att staternas ekonomi är så tunn som möjligt minskar byråkratin och   politikernas osunda roll och istället ökar konsumentmakten. Demokratin – med en politisk valprocess – blir mindre relevant när vi istället kan använda vår valfrihet och köpa de varor och tjänster vi behöver. Det är som konsumenter vi är kungar och drottningar.

Den central planering som finns kvar ses av somliga nyliberala kämpar som en  kvarleva av ett centralistiskt tänkande som är en av orsakerna till de framväxande sociala, ekonomiska och ekologiska hot vi ser i horisonten?

Hos andra nyliberala tänkare ses de ekologiska hoten som överdrivna och i hög grad konstruerade för att politiker återigen ska hitta en anledning att lägga sig i den ekonomiska spelplanen och därigenom förorsaka mer elände.Låt marknaden istället ta hand om detta.

Ekonomiska kriser – Kriser vilka kriser?

I boken ”Världens Springnota” skriver nationalekonomen Stefan de Vylder klokt om ett ämne som han, enligt egen utsago,  hyst en smått masochistisk dragning till. Han har ägnat 25 år av sitt liv till att studera olika typer av ekonomiska och finansiella kriser. Boken skrev 2009. [1]

Den vanliga uppfattningen hos många människor, även ekonomer, är att kriser är ett onormalt tillstånd och att de beror på att enskilda länder beter sig på ett felaktigt sätt. Stefan de Vylder ser snarast bubblor och finanskriser som normaltillståndet. Första hälften av 1900-talet präglades av den ena finanskrisen efter den andra och blev som mest akut på 1930-talet.

Perioden 1975-2009 har också kännetecknats av kriser och bubblor. Den period som sticker ut som den gyllne epoken mellan 1947 och 1971 brukar kallas Bretton Woods-epoken, uppkallad efter en stad i USA där en konferens hölls 1944, i andra världskrigets slutskede. John Maynard Keynes var den mest namnkunniga och inflytelserika på konferensen.

Efter krigsslutet skapades Världsbanken och IMF (engelska; IMF, International Monetary Fund) svenska Internationella valutafonden) som ofta kallas Bretton Woods institutioner. Ankaret i Bretton Woods systemet var dollarn, vars värde i guld garanterades av USA. Systemet baserades på i princip fasta växelkurser mellan alla ledande västvalutor.  Valutakontroller ingick i spelet för att se till att inte enskilda stater använde sig av devalveringar eller andra för landet konkurrensfördelaktiga knep. Systemet fungerade bra så länge det rådde hög och jämn tillväxt hos alla viktiga aktörerna inom valutasystemet.

Mot slutet av1960-talet urholkades Bretton Woods systemet på grund av att USA:s budget och bytesbalansunderskott, som i sin tur i hög grad berodde på USA:s kostnader för Vietnamkriget. Kopplingen mellan guldet och dollarn avskaffades. Nu blev det istället avregleringen och rörliga valutor som gällde. Under 1970-talet uppstod en dollarkris och oljekrisen, hög inflation och allmän ekonomisk oro. [2]  Dessutom var det svag lönsamhet och tillväxt i västvärlden.

För att få bukt med detta började på 1980 talet Milton Friedmans och Chicagoskolans tankar praktiseras med stöd av IMF och Världsbanken för att få fart på tillväxten. Genom att öppna upp för fria kapitalrörelser kunde kapitalet styras till de områden som kunde erbjuda bäst riskjusterad avkastning. Avregleringar och privatiseringar möjliggjorde för finanskapitalet att hitta nya lukrativa placeringar. De Vylder konstaterar att med hjälp av avregleringar och modern teknik rör sig kapitalet med elektronisk hastighet. För politikerna gäller det att hålla sig väl med nyckfulla och nervösa finansmarknader. I både rika och fattiga länder har beroendet av finansmarknaderna ökat. [3]


[1] Stefan de Vylder, Världens springnota, omslaget på baksidan.

[2] Stefan de Vylder, Världens springnota, sid 16ff.

[3] Stefan de Vylder, Världens springnota, sid 18f.

Men det är inte lätt för de enskilda nationalstaterna att behaga finansmarknaderna. I boken Depression Economics and crisis of 2008 behandlar nobelpristataren i ekonomi Paul Krugman (2008) ett antal kriser som svept över Latinamerika (México 1994-1995, Brasilien 1999, Argentina 2001-2002), Sydostasien (1997) , Ryssland (1998) och Japans stagnation (1990-2005), för att till slut drabba kapitalismens hjärta det amerikanska banksystemet. Hans slutsats blir att bubblor och kriser är mycket svåra att förutse. när de ska brisera.   Det räcker heller inte att följa de råd som IMF och Världsbanken ger om avregleringar, nedskärning i den offentliga sektorn, privatiseringar och skapa ett investeringsvänligt klimat för att locka till sig utländska investeringar. Trots att de flesta länder gjort sin hemläxa och följt IMF och Världsbanken rekommendationer drabbades de med av bubblor som spricker med förödande effekter för ekonomin och befolkningen. Paul Krugman menar att ledande amerikanska ekonomer borde tagit dessa bubblor som varningssignaler och korrigerat de ekonomiska modellerna efter de lärdomar som borde dragits av kriserna. ”But the warning was ignored”, menar Paul Krugman. Kriser är svåra att undvika. Då gäller det istället att ha krisberedskap.”  [1]

När frågor om ekonomiska kriser kommer upp på¨agendan är det få ekonomer som idag 2012, törs uttala sig med samma tvärsäkerhet som  för 15 år sedan om att läget är under kontroll, med andra ord att det skulle finnas ekonomiska verktyg att förhindra kriser, bubblor och obalanser i världsekonomin.

Kinas ofantliga budgetöverskott och många länder i väst med USA i spetsen har under ett antal år motsvarande budgetunderskott. Denna obalansen speglar de globala grundläggande ekonomiska förändringsströmmar som borde vara fokus i den ekonomiska debatten. Vad beror det på?  Är det överhuvud taget önskvärt att mildra dessa obalanser?  Är det inte bra att Asiens ekonomier växer mer i ekonomierna i väst?  Är inte detta ett steg mot en globalt mer jämlik värld? Är det verkligen något som vi ska missunna dem?
Men vi måste även fråga oss om vilka konsekvenser det globala skiftet från väst till öst och syd får för världsekonomin. Hur kommer det gå för Europa i detta skifte? Hur kommer maktrelationerna mellan Kina och USA att förändras?
Istället för att ta upp den ekonomiska och politisk debatten på global nivå,  har den ekonomiska mediadebatten infantiliserats och hög i grad handlat om att slösaktiga sydeuropéer och irländare får skylla sig själva att de drabbats av skuldkris. Bristen på analys är både förvånande och skrämmande.
Vår internationellt hyllade finansminister Anders Borg har varit med och spridit denna naiva bild, importerad från Angela Merkels Tyskland, istället för att fokusera på de mer grund läggande underströmmarna av globaliseringen.
S och Magdalena Andersson (ekonomiskt politisk taleskvinna) har inte på något sätt lyckats med att producera en annan och mer kvalitativ analys av världsekonomin. Här är det i stort ”tystnad tagning” som gäller. Förhoppningsvis pågår det i det tysta en genomgripande analys av det globala ekonomiska läget som i sin tur kan leda till en ny framtida strategi på det ekonomiska området.
François Hollande har signalerat en mer tillväxtorienterad politik i Frankrike och för EU i sin helhet. Det går inte att att bara spara sig ur krisen. Det här är även något som DN och
Peter Wolodarski kommit till insikt om. Han är i gott sällskap. IMF har skissat en motsvarande handlingsstrategi. Se https://rogerdahl.wordpress.com/2012/07/17/imf-hostprognos-2012-2/
Sparandet måste balanseras med investeringar.  Väst måste investera sig ur krisen. Kina och andra tillväxtländer konsumera för att råda bot på den ekonomiska obalanserna. Jag återkommer till detta.

[1] Paul Krugman, Depression Economics, sid 32.

Social kriser och social hållbarhet

De ekonomiska kriserna i väst leder även till sociala kriser runt om i Europa. I nedskärningarnas spår skapas sociala spänningar. Det ser vi idag runt om i Europa. Men det är inte bara i Europa som det uppstår sociala spänningar. Klyftorna i USA är dramatiska. I Kina råder idag starka sociala spänningar mellan stora marginaliserade grupper på landsbygden och bland städernas gästarbetare å ena sidan och en allt mer välmående över –  och medelklass. Det kinesiska ekonomiska undret har skapat en formidabel tillväxt men även gigantiska klyftor. Den kinesiska ledningen har förklarat att det är en mycket prioriterad uppgift att mildra dessa klyftor.

Runt om i världen i dag växer det upp ett allt mer ekonomiskt gynnat övre skikt. Det är denna grupp som uppfattas som tillväxtens motor. Betydelsen av de undre skiktens arbete tycks från eliternas sida ses som mer begränsad. Fattigdomsbekämpning tycks vara ett projekt som FN får kämpa med. Det är över och medelklasserna runt om i världen som ligger i fokus. Det är dessa köpstarka grupper som företag i alla länder vill nå med sitt kommersiella budskap.

I Indien ökar antalet miljardärer. De får sällskap med en växande medelklass som lever på västerländsk ekonomisk standard. De övre skikten har dessutom en extra fördel av att det finns så många fattiga som fungerar som billig arbetskraft till över och medelklassen. Med en hel kader av tjänstefolk är det lättare för medelklassindiern att få livspusslet att gå ihop.

Drivkraften från över – och medelklassen att förbättra för de lägre klasserna och kasterna är måttlig. Billig arbetskraft är en mycket gynnsam egenskap som även medelinkomsttagare med liberal grundsyn ser positivt  på i det det indiska samhället konstaterades i ”Godmorgon Sverige” idag söndagen den 15 juli 2012.

I Indien  spelar kastsystemet en viktig roll. Men behovet av billig arbetskraft för över – och medelklassen finns överallt i världen. För eliterna sparas mycket tid genom att ha marktjänsten fixad av en billig och ständigt växande servicesektorsklass. Det innebär även att jämställdheten inom eliterna kan utvecklas i gynnsam riktning. Eliternas män och kvinnor kan båda självförverkligas när det finns många som i bakgrunden gör marktjänsten.

Även i Sverige har vi tagit några avgörande steg i riktning mot den tudelade  arbetsmarknaden. De olika eliterna har även här stort behov av att köpa billig arbetskraft för att lösa livspusslet. Om båda föräldrarna ska kunna ge allt i den alltmer uppskruvade globala konkurrensen, krävs det en hjälpande hand från släktingar och servicesektorn. Med hjälp av en växande RUT-sektor ökar servicesektor och allt fler kan hitta lösningar för att få livspusslet att gå ihop. Med ett fas 3 tänk har arbetsmarknaden blivit allt mer fragmenterad. Vad människor  som fasats ut från den ordinarie arbetsmarknaden ska göra råder det för närvarande osäkerhet om.

Ska man i fas 3 arbeta med arbetsuppgifter som är meningsfulla är det svårt att förstå att dessa inte konkurrerar med ordinarie arbetsmarknad. Om man i fas 3 inte ska arbeta  med meningsfulla arbetsuppgifter utan att det istället mer är en typ av förvar av ,människor som är svårplacerade på den ordinarie arbetsmarknaden, så är det svårt att förstå varför inte de svårplacerade får möjlighet att utveckla sina talanger för att ge sig själv en möjlighet till att omskola sig till något annat så att människors resurser tas tillvara av samhället. .Om inte fas 3 längre ska finnas: Vad ska vi byta ut det till? För att svara på det borde vi sätta igång formulera en helt ny modell för arbete. Att bara planlöst skapa jobb lite hit och dit hjälper inte om vi ska ha ett långsiktigt hållbart samhälle som målbild. Ett långslitigt hållbart samhälle kräver ett socialt stabilt samhälle, där människor inte sliter ut sig i förtid och inte heller

Bevattningsmodellen

Den konventionella visdomen bland ekonomer har länge präglats av idén att om de rika blir rikare och en medelklass växer upp i tredje världen, kommer det även gynna de lägre skikten i samhället. Ju mer vi vattnar på de rika desto mer pengar rinner det även ner på de fattiga. Alla är vinnare på denna modell. Därför ska vi inte vara avundsjuka på de rika. Det är dessa hjältar som skapar vårt välstånd. Det är även det argumentet som skymtar fram när vi ser på globaliseringen idag. Det är även den modell som används i USA för att få fart på jobben.

Tänka så många människor som i Kina, Indien och Brasilien med flera länder som lyfts upp från svält och armod. Det har skett en utjämning mellan rika och fattiga länder de senaste 30 åren. Men trots att vår civilisation, inte minst med en enastående teknikutveckling, lyckats med att höja världens samlade ekonomiska tillgångar på ett enastående sätt, lever fortfarande en miljard människor på svältgränsen. Det är svårt att känna sig helt tillfreds med livet när vi börjar tänka i dessa banor. Skulle det inte vara en självklarhet för en så rik civilisation som vår att för länge sedan utrotat fattigdomen på en global nivå?

Bristen på ekonomisk och ekologisk hållbarhet

Ser vi på ”bevattningsmodellen ”  från ett ekologiskt perspektiv inser vi att den inte är långsiktigt  hållbar. Vi skulle behöva  ett antal jordklot för att avskaffa fattigdomen med denna modell. Om en förutsättning för att bekämpa fattigdomen är att de rika måste bli ännu mycket rikare – och därmed har möjlighet att konsumera och investera än mer – för att det ska spilla ner lite resurser till de fattiga kommer vår civilisation att gå mot en kollaps., antagligen i närtid.

Det är även denna modell som skapar ett allt större finanskapital som i sig – åtminstone med dagens utformning –  bidrar till att skapa bubblor och instabilitet på jorden. Inventeringarna styrs till de områden på jorden där den högsta riskjusterade avkastningen kan åstadkommas. När det finns säkrare och mer lönsamma områden på jordklotet att investera i flyttar finanskapitalet blicken från de tidigare så lönsamma områdena. Då uppstår kriser som får mycket allvarliga konsekvenser för de människor som inte kan med elektronisk snabbhet flytta från de nu ratade områdena. Här skapas den ekonomiska instabiliteten som inte är långsiktigt hållbar.

Bristen på intresse från finanskapitalet att investera i att bygga upp det hållbara samhället hotar även vår ekologiska stabilitet. Allt hänger ihop. Många av de investeringar som vår civilisation nu måste göra för att klara klimatomställningen är helt enkelt inte kortsiktigt lönsamma. Då finns det andra områden som finanskapitalet investerar i. Marknaden klarar inte detta på egen hand. Här behövs det att nationalstaterna går in med pengar. Men om nationalstaterna blir alltmer anorektiska , enligt en nyliberal agenda. Hur ska då nationalstaterna har råd att gå in med stimulanser?  Här krockar olika modeller med varandra. De relativt svagare  nationalstaterna har inte längre råd med att satsa på välfärd och den för näringslivet så viktiga infrastrukturen. Det blir ett glapp som någon måste fylla.

Filantropen och välgörenhet blir räddaren i nöden

I den anglosaxiska världen dyker den välmenande filantropen in med en hjälpande hand. Det är antagligen den utvecklingen som vi får vänja oss med även i Europa och i andra länder runt om i världen.  Men om superrikta filantroper ska gå in och göra jobbet när nationalstaten inte längre räcker till, då gäller det att filantroperna verkligen har förstått vilka stora utmaningar vår civilisation står inför och satsar pengarna  på rätt saker. När nationalstaten krymper och filantroperna kommer in istället minskar demokratins betydelse. Hur vi än röstar så är det filantropernas välvilja som kommer att styra det  praktiska samhällsarbetet. Politikernas roll reduceras alltmer till att vara ute och jaga sponsorer för olika behjärtansvärda projekt.

När samhället inte längre har resurser att gå in och förvalta och vidareutveckla välfärdssamhället kommer för utom de superrika filantroperna in på banan. Kyrkan och andra ideella organisationer tar över där samhället inte längre räcker till. Med är detta verkligen en långsiktigt hållbar lösning. Vad händer den dagen när de frivilliga krafterna inte längre vill vara med utan vill göra annat. Då kommer stora delar av välfärdsstaten att rämna.

Bristen på långsiktig planering

Är det bristen på en övergripande ”Masterplan” som gör att det är så svårt för vår civilisation att hitta lösningar på vår tids stora utmaningar?

Vi möter debattörer som ser att dagens problemen ligger i att vi planerar och reglerar för mycket och inte hyser tillräcklig tillit till marknaden. Skulle bara marknaden släppas helt fri skulle problemen bli självreglerade och framstå som ickeproblem. Det är klåfingriga politiker som är det stora hotet mot vår civilisation.

Men den här modellen har nu prövats sedan början av 1980-talet. Istället för att marknaden skulle skapa stabilitet och förbättringar för alla människor,  har visserligen stora grupper lyfts ur fattigdom, men skapat mycket stora obalanser såväl ekonomiska,sociala och ekologiska. Vi behöver nya modeller för att hitta nya lösningar inför framtiden.

Helhetstänkande har heller inte varit på modet de senaste 30 åren. Bättre att skaffa delplaner och få någonting gjort än att fastna på övergripande totalplaner som kräver ett helhetstänkande. Behöver vi överhuvud taget delplaner? Är det inte bättre med ständiga förbättringar än att försöka skapa planer , som ändå inte realiseras. Men hur ska vi överhuvud taget kunna styra utvecklingen utan planering, frågar sig andra?

Så här har debatten böljat debatten fram och tillbaka. Men behöver det vara ett antingen eller? Går det inte förena en global helhetsvision med ständiga förbättringar? Är det inte just en kombination av plan och marknad som kan leda oss framåt? Frågan är bara hur denna mix ska se ut? En mix där demokratin alltmer tappar sitt innehåll tror jag uppfattas som mindre lockande för de flesta människor i demokratiska länder. Med bristande resurser hjälper det inte hur välvilliga politiker vi än väljer fram. De måste ändå få det ekonomiska stödet från filantroperna och de ideella organisationerna. I ett alltmer filantropstyrt samhälle kommer även själva planeringsprocessen att i allt högre utsträckning utföras av ägarna, med andra ord filantroperna. Vilka andra vet vad filantroperna är villiga att satsa på?

En annan fråga som debatteras när det gäller  central planering är: Går det över huvud taget att kommendera fram ett helhetstänkande uppifrån? Det globala samhällsbyggandet är idag alltför komplext för att de ska fungera med en kapten som ger order till lägre instans vad som behöver göras. Nästa instans ger vidare order till närmast lägre instans till dess vi till slut kommer ner till de personer som verkligen ska utföra jobbet. Är den här modellen verkligen effektiv?

Idag sker beslutsprocessen ofta mer nätverksbaserat i en ständig interaktion mellan massor med olika aktörer på olika nivåer. Internet och sociala medier är exempel på detta. Marknadsmekanismerna spelar här en viktig roll. Utan reklamintäkter stannar internet och stora delar av sociala medierna tvärt. Kvar blir den idealistiska filantropen på vars axlar ansvaret  vilar tungt.  Men utan ett fungerande globalt nätverk försvinner arenan för såväl Spotify och Facebook- entreprenörer som för ideella Wikipediaskapare. Bakom gratisluncher finns det i slutändan någon som måste betalar notan. Den notan betalas genom reklammedel.

Vår position i de globala nätverken är en annan viktig roll som påverkar vår möjlighet till inflytande i beslutsprocessen. Det är inte bara vad som sägs utan vem det är som säger något som avgör genomslagskraften i budskapet. Om Zlatan IIbrahimović eller Anja Pärson uttalar sig lyssnar människor även om det handlar om helt andra saker än deras kompetensområden sportens värld. Om du och jag som läser detta uttalar oss blir genomslagskraften så där. Alla har inte samma genomslagskraft trots att  de social medierna i stort står fria för var och en att använda sig av för att göra sina röster hörda.

Inom företagsvärlden och i stora projekt är det vanligt att just ta fram masterplaner och dela upp dessa i delplaner. Projektgrupper, styrgrupper och referensgrupper ser med gemensam kraft till att masterplanen implementeras och utfallet följs hela tiden upp av styrgrupper till planen är genomförd. Det här fungerar i en företagsvärld där den hierarkiska ansvarsfördelningen på förhand är given. Ytterst är det ägarna som beslutar. Då blir det inte så mycket tjafs. Demokrati i all ära men en kraftfull ledning som pekar med hela handen är effektivare.

FN:s roll

För att klara av de gigantiska utmaningar vår civilisation står inför idag och imorgon skulle det på många sätt vara önskvärt att världssamfundet skaffade sig en masterplan och delade upp den i ett antal ”subplaner”. Kanske är det också så vår civilisation till slut lyckas mota de globala hot vi ser i horisonten.

Men då gäller det att den globala styrgruppen kommer överens om färdriktningen. FN kan aldrig få en större betydelse än vad de tunga medlemsstaterna ger FN, som Jan Eliasson konstaterade på ett möte som Maria-Södra Stations S-förening anordnade på skottdagen onsdagen den 29 februari 2012.

FN kan komma med hur väl bearbetade och väl underbyggda masterplaner som helst. Men om någon tung global aktör inte vill ha den fastnar den i ett veto och handlingsförlamning utbryter. Det ser vi ju inte minst i det tragiska som händer i Syrien.

Miljö – och klimatfrågor är andra sådana frågor där FN:s makt och myndighet inte tillåts vara större än den för närvarande är.

Att inte världssamfundet lyckas ta sig samman och hitta en gemensam rörelseriktning för att skapa långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara samhällen är mycket oroande. Vår tids och vår civilisations största globala utmaning! Vi måste börja springa åt samma håll om vi ska nå fram i tid.

Global , regional och lokal som hänger ihop -hållbarhet

Mitt perspektiv är globalt. För mig är inte civilisationens viktigaste fråga att S i Sverige vinner valen 2014. Det hjälper inte heller att något annat parti vinner val i Sverige om de inte har en framåtsyftande politik för långsiktig hållbarhet. För mig gäller det vår civilisations överlevnad. Här skulle det verkligen behövas en masterplan.  I mitt globala perspektiv ser jag även att frågor av delprojekttyp måste hänga ihop med en samlad global vision om hur morgondagens värld ska gestalta sig.

Här kommer frågor in om hur vi européer vill att Europa och därmed Sverige ska utvecklas i framtiden. Här kommer relationen stad och land in. Likaså kommer frågan om hur vi vill att Stockholm och vårt – i mitt fall –  kära Södermalm ska utvecklas i framtiden. Vinster i välfärden måste också ses i ett globalt perspektiv. Hur hänger privatiseringsfrågan ihop med de mer övergripande idéströmningarna som varit gällande de senaste 40 åren? Här måste även internationella jämförande studier göras.

Arbetarrörelsen hade aldrig blivit den kraft och fått den betydelse den fick på 1900-talet om den fastnat i en offerroll eller klasshat. Det var med konstruktiva och alternativa lösningar som arbetarrörelsen lyckades vara en samhällsförändrande kraft. Det tycker jag är den är den viktigaste lärdomen vi kan lära oss av 1900-talet.

Nu är vi inne i ett nytt millennium. Nya utmaningar och nya möjligheter väntar nu på att vecklas ut och forma en ny framtid där vi, i bästa fall, har många underbara dagar framför oss. Vilka rörelser som kommer att vara tongivande imorgon bestämmer vi gemensamt idag. Vad väntar vi på?

Begreppet hållbar utveckling

Lester Brown skapade begreppet ”Hållbar utveckling” http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._BrownBegreppet blev sedan än mer känt när FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid” (1987), kallad Brundtlandrapporten presenterades.

Bland annat på grund av kopplingen till Gro Harlem Brundtland, har begreppen social, ekonomisk och social  hållbarhet,  ofta kopplats ihop med S. MP har historiskt mer fokuserat på den ekologiska och gröna aspekten av hållbarhet, även om MP på senare år även stegvis börjar omfatta det totala hållbarhetsbegreppet. Men bristen på helhetstänkande finns i alla partier. Frågan långsiktig hållbarhet är alltför stor för att fastna i ett partipolitiskt taktiserande. Alla partier, organisationer och företag som vill se sig själv som viktiga framtida aktörer, måste vara med och bidra för att skapa förutsättningar för en framtida hållbar värld.

Hur går vi från prat till verkstad?

Att sopa problemen under mattan duger inte. Gör vi inte tillräckligt nu kommer framtiden bli en dyster plats att vistas på. Det gäller att ändra färdriktning nu för att gå en lyckligare framtid till mötes. Nedan följer några källor för vidare studier:

Lester Brown har gett ut boken Plan B – Uppdrag: Rädda civilisationen.

Den går att ladda ner gratis på följande adress: http://www.svenskaplanb.se/PB4.html

Klas Eklunds artikel i DN Kapitalism 4.0 är också en bra utgångspunkt för ett vidare samtal: http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Klas Eklund är inte längre Socialdemokrat. Ett faktum eventuellt som kan skrämma några S-trogna. Han är med i regeringens framtidskommission. Jag tycker att han i artikeln bättre än de flesta formulerat en kort och koncist analys av den situation vi befinner oss i idag:

”Kapitalism 4.0. Mot bakgrund av finans- och skuldkriserna och klimathotet fram­träder en kapitalism som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning. Den västliga kapitalismen är inte hotad som system, men hur ser nästa fas ut? Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher och bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande, skriver Klas Eklund.”

Vi behöver en stabilare kapitalism som är mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande. Frågan är bara hur det ska går till. Är det överhuvud taget möjligt?  Om inte vad händer då med vår civilisation? Något nytt och fräscht alternativt system finns inte på kartan konstaterar Klas Eklund pragmatiskt. Vem vill argumentera mot det påståendet?  Vi måste helt enkelt hitta nya modeller inom de ramar kapitalismen sätter upp. Att hoppas på något annat känns i dagsläget lite upp i det blå. Men kapitalismen är ett flexibelt system som kan anta många olika skepnader. Här finns möjligheter för nytänkande och kreativitet.

Hur vill vi ha den nya kapitalismen 4.0?

Det finns fler mycket viktiga artiklar i ämnet: Chefekonom Global utmaning Sandro Scocco skriver:  Nyliberalismen har haft fel på punkt efter punkt:

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/26/sandro-scocco-nyliberalismen-har-haft-fel-pa-punkt-efter-punkt/

Kajsa Borgnäs är socialdemokrat och blir till hösten doktorand inom ämnet ”grön tillväxt” vid Potsdam Universität, Tyskland.

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/05/29/kajsa-borgnas-klimatfragan-kraver-ett-nytt-socialdemokratiskt-tankande-del-1/

Assar Lindbäck skriver om Europas politik: http://www.dn.se/debatt/jag-tvivlar-pa-overstatlig-finanspolitik-i-europa

Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute och László Szombatfalvy, grundare av Stiftelsen Vår Tids Utmaningar och tidigare finansanalytiker. De skriver om mediernas roll i klimatpolitiken: http://www.dn.se/debatt/om-medierna-prioriterar-klimatet-lyssnar-politikerna

Klas Eklund och Johan Rockström, som båda är med i regeringens framtidskommission, skriver om att ambitionsnivån har blivit lägre när det gäller miljö och klimat: http://www.dn.se/debatt/varlden-har-backat-fran-ambitionerna-for-40-ar-sen

Åsa Romson (MP) skriver om att det behövs en klimatlag: http://www.dn.se/debatt/ny-klimatlag-behovs-for-att-klara-sveriges-utslappsmal

Tim Jackson ha skrivit en uppmärksammad bok om: Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle.  Han går att lyssna till och se på: http://abflive.vivius.se/videos/video/91/

Att tänka i helhetstermer

En av de viktigaste böcker som getts ut de senaste åren att

Wilkensson&Pickes  Jämlikhetsanden. Om boken kan vi läsa:

”Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojäm­likhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som man i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då fram­träder är både chockerande och överraskande.

Chockerande eftersom skadeverkningarna visar sig vara långt större än vad man hade trott. Ojämlik­heten är en avgörande ­faktor bakom en rad centrala sociala och hälso­relaterade problem.

Överraskande eftersom ojämlikheten visar sig drabba inte bara de fattiga utan alla. Även de rika får betala ett högt pris i form av sämre hälsa och kortare liv.

Jämlikhetsanden presenterar en omfattande forskning och ­statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – som visar hur graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.

Trots den förfärande verklighet som synliggörs har boken ett hoppfullt budskap. De nya kunskaper som ges om hur våra ­moderna samhällen fungerar är kraftfulla ­verktyg som kan användas för att vända den negativa ­spiral av ökande ­samhällsproblem, misstro och social oro som ­präglat västvärlden i ­flera decennier. Budskapet är att stora sociala förbättringar går att åstadkomma – för alla grupper i hela samhället – om ­politiken ­inriktas på det mest väsentliga: att minska ojämlik­heten. ”

Eländeslistan:

 

 

Jämlikhetsanden läser jag ständigt om och får ständigt nya uppslag och idéer. Det är många som inte förstått helheten i budskapet. Jämlikhetsanden handlar inte bara om sociala frågor. Den handlar inte bara om jämlikhet, den handlar inte bara om eländeslistan se ovan. Den handlar om helhet; såväl social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet från ett hälsoperspektiv.

Men helhet är det vi har svårast för att ta till oss i vår specialiserade tidsanda. Det finns ingen expert att hänvisa till när vi talar i helhetstermer. Ett faktum som ofta bekymrar just experter som vill göra avgränsningar. Utan avgränsningar uppfattar specialisten boken eller ämnet som diffust och flummigt. Men helheten är större än de olika enskilda delarna ,det vi kallar för synergi, och alla delarna behöver samverka. Det är ett faktum som specialisten inte alltid uppskattar.

Eftersom dagens politiker också är så specialiserade inom sina områden har de lika svårt att ta till sig ett helhetsbudskap. Inom den politiska sfären talar vi mestadels om en fråga i taget utifrån en dimension.

Hela den mediala dramaturgin bygger på av vi ska tala om väl avgränsade områden när samhällsfrågor diskuteras. Två experter bjuds in och ämnet avgränsas så att det inte ska ”flumma ut”. En expert A tycker på sätt A och expert B tycker på sätt B.

På det här sättet försvann den ekologiska dimensionen i val debatten 2010. Den reducerades till ett praktgräl mellan Maria Wetterstrand och Maud Olofsson om någon liten detalj som jag inte tror att någon kommer ihåg vid det här laget. en ekologiska dimensionen skulle naturligtvis varit med vid diskussion om varje fråga. Alla tre dimensionerna måste behandlas samordnat.

När vi talar talar om jobb, kan vi inte bara se det som en social fråga, inte heller bara en ekonomisk fråga utan en fråga som ska innefatta alla tre dimensionerna. Vilka jobb ska skapas får att uppnå ett långsiktigt hållbart samhälle såväl , socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Lämnas en dimension utanför analysen skapas obalans.

De olika dimensionerna; sociala, ekonomiska och ekologiska behöver alla ingå när vi talar om att bygga mer bostäder, bygga ut infrastruktur och när vi talar om välfärden. Helhetssynen måste ingå när vi talar om vilken typ av FoU vi behöver. Helhetssyn måste ingå när vi talar om hur välfärden ska organiseras. Helhetssynen måste ingå när vi talar om Sveriges relation med EU och övriga världen. Helhetssynen måste ingå när vi talar om vårt behov av ett försvar och vad det ska användas till. Då måste vi även behandla de konflikter som uppkommer mellan ekonomisk tillväxt och miljö och klimat frågor.

När vi talar om att hitta lösningar för en åldrande befolkning, måste vi ta in alla dimensionerna och se till vad som är långsiktigt hållbart.

Det är också så jag vill se dina var för sig mycket konstruktiva förslag Iréne Karlsson Sjöström. Vi är helt enkelt inte tränade att se till helheter. I skolan har vi olika ämnen som varje lärare håller styvt på att det här är min domän säger lärare X inte din lärare Y. I yrkeslivet fortsätter vi att hålla på vår roll som expert. Vi kan var expert inom matlagning, snickeri, laga bilar,trädgård, finansiell analys eller som i mitt fall verksamhetsutveckling och som projektledare. Vi tillfrågas i våra expertroller mycket sällan efterfrågas vi som helhetsvarelser. För att rädda civilisationen från kommande katastrofer måste vi tänka om på den punkten. Vi måste börja tänka och agera som helhetsvarelser.

Andra tänkvärda S- källor

Slutligen tar jag upp tre källor som alla behandlar Sverige och S:

Anders Nilsson, statssekreterare i kommunstyrelsen i Göteborg, har skrivit rapporten ”Underbara dagar framför oss ” . Jfr Henrik Berggrens Olof Palmebibliografi. Anders Nilssons rapport finns för nedladdning:

https://www.dropbox.com/s/erl97rpbzw7byy4/Storstad%20120625.pdf

Isobel Hadley-Kamptz, frilandsjournalist frågar sig: Har S glömt reformismen?

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/13/isobel-hadley-kamptz-har-s-glomt-reformismen/

Med ett nutidshistoriskt perspektiv på frågan blir svaret:

Efter år av anpassningar till EU, avregleringar, utförsäljning av gemensamma tillgångar, privatiseringar, skattesänkningar och anpassning till en nyliberal tidsanda finns det inte inte mycket resurser kvar att bedriva social reformpolitik med. Istället har S slagit in på M:s väg att människor ska arbeta så många timmar som möjligt för att kunna åtminstone rädda  en del av den välfärdsstat som S varit med att bygga upp och under de senaste 20 åren varit med om att montera ner.

Kjell-Olof Feldt (fd finansminister och författare till bland annat “En kritisk betraktelse: om socialdemokratins seger och kris”). Boken är mycket läsvärd och jag återkommer senare med en reflektion kring den.

Han säger bland annat att S måste börja sätta fokus på analys och minska ner PR-konsulternas roll. Det är en rimlig bedömning om S vill ha en roll i morgondagens samhälle. Självklart är det viktigt med paketring  av budskapet, men det förutsätter att det finns något innehåll att paketera. Det måste till en mycket skicklig marknadsföringsapparat för att kunna sälja konserverad gröt. Och vad hjälper det om politikerna skickligt säljer sina budskap om det inte leder till lösningar på dagens .och morgondagens utmaningar?

Hans bidrag till debatten är att ställa frågan: Klarar S den generella välfärden i framtiden? Svaret blir nej om vi inte hittar andra lösningar idag för finansieringen.

Här tar jag fram ett avsnitt ur artikeln som väl belyser hur svårt S kommer att ha för att hitta medel för att klara av att behålla den generella välfärden:

” Även här har verkligheten ändrat politikens förutsättningar. Gamla pålitliga skattebaser har visat sig ha vingar. Det gäller framför allt kapitalet men i växande grad även arbetet och konsumtionen. Skattepolitiken har fått anpassa sig. Sverige har inte längre några tillgångsskatter: arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatterna är alla borta. Skatten på arbete, både den direkta och indirekta, har sänkts i ett antal omgångar. Och den andra stora skattebasen, privat konsumtion, har eroderats genom en lång rad undantag från den enhetliga momsen, som en gång sattes till 25 procent.

Men alla dessa skattesänkningar går inte att motivera som anpassning till globaliseringens villkor. Sverige är ett av de ytterst få utvecklade länder som inte beskattar större arv. Fastighetsskatten försvann därför att den var avskydd i röststarka storstadsområden, medan ränteavdragen finns kvar som statens subvention av boende i villor och bostadsrätter (eller av annan lånefinansierad konsumtion). Den halverade momsen på mat köpt i butik (som lett till halverad moms på krogmat) har inget annat motiv än att den en gång infördes i en politisk köpslagan. Om en del andra selektiva reduktioner av konsumtionsbeskattningen kan egentligen bara sägas att de är resultatet av skicklig lobbyism.

En sammanfattning av socialdemokratins läge tycker jag kan se ut så här. Ambitionerna för den generella välfärdspolitiken är oförändrade vad gäller välfärdstjänsterna och har höjts för socialförsäkringarna: fler ska ha inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom liksom efter arbetslivets slut. Mot dessa ambitioner står att partiet i sin praktiska politik under de senaste 20 åren genomfört eller accepterat betydande skattesänkningar, framför allt på tillgångar och privat konsumtion. Min slutsats blir att Sverige numera har ett skatteuttag som inte klarar av att finansiera en generell välfärdspolitik byggd på socialdemokratins värderingar.”

Här har dagens S-ledning lite att bita i. Politik är inte bara att vilja. Det gäller att se till att det finns resurser för det man vill genomföra också. Jag rekommenderar alla att läsa KO Feldts tänkvärda artikel och bok.

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/07/kjell-olof-feldt-klarar-s-den-generella-valfarden-i-framtiden/

Listan kan bli lång på intressant läsning men jag sätter streck här.

Epilog

För varje företag som vill ha en framtid krävs en vision om framtiden. En tillräckligt viktig  fråga för  företagets överlevnad lyfts upp av ledningen med högsta prioritet. Ledningen pekar ut färdriktningen med hela handen och styr manskapet i utpekad riktning. Behovet av genomgripande analys och planering är en förutsättning och en kritisk framgångsfaktor för ett framgångsrikt förändringsprojekt. Men utan en lednings styrförmåga hjälper det inte hur bra analyser och planeringar än är.  Ledningen är beroende av personalens lyhördhet inför betydelsen av förändringsarbetet.

En ledning med en oengagerad och omotiverad personal kommer inte att gå i mål med det som ledningen föresatt sig. Om delar av personalen inte är villig att satsa i tillräcklig utsträckning kommer de frivilligt att lämna företaget eller får sparken.

Analogin med hur ett företag styrs haltar naturligtvis när vi ser till hur ett samhälle planeras och styrs. Det går inte att ge medborgare som inte är villiga att satsa sparken ut landet. Däremot kan medborgarna välja att rösta med fötterna och av fri vilja hitta en annan plats på globen.

I kristider när det råder ett allmän krisinsikt är det lättare för samhällets styrgrupp – politikerna – att peka med hela handen och se till att en masterplan utarbetas och genomförs. Trots alla de globala ekonomiska, sociala och ekologiska hot vi står inför idag finns inte denna krismedvetandet hos den breda allmänheten.

Det är i år 100 år sedan Titanic sjönk.

Vi sitter idag bildligt talat på Titanic och känner oss trygga i världens mest osänkbara skepp. Några av oss har hittat en plats i solen på övre däck, andra får trängas längre ner i båten. När några på övre däck ropar att de ser en fara i horisonten. För att undvika faran, isberget  krävs en kursändring. Men den stora frågan är: Hur villiga är vi att vidtaga de åtgärder som krävs för att göra kursändringen möjlig? Går det med demokratiska medel eller krävs det att kaptenen pekar med hela handen?

Att det ska gå att göra en snabb kursändring bara genom ett nerifrån upp perspektiv eller att marknaden i sig själv ska klara kursändringen, är ungefär lika troligt som att finna en nål i en höstack. Om ett fotbollslag ska ändra strategi efter ett antal misslyckade matcher räcker det inte bara med att förbättra e individuella soloprestationerna. Det behövs även en lagledare som kan hålla samman laget  så att laget strävar åt samma håll. Då behövs en masterplan eller en plan B som Lester Brown talar om, se ovan. Men en masterplan måste ha koppling på alla nivåer, global, nationell, regional och lokal för att kunna implementeras.  Det behövs både individuella soloprestationer och en planering för att klara uppdraget – rädda civilisationen.

Att lyfta blicken och se sambanden

Det är viktigt att lyfta blicken utanför Sveriges gränser. Att skapa en politik för morgondagen kräver att vi också lyfter blicken utanför Europas gränser. Vad är det som händer i världen idag?  Hur ska Sverige förhålla sig till denna utveckling? Hur ska S förhålla sig till den nya globala spelplanen?

Men att inta ett globalt perspektiv på samtiden innebär inte för mig att det som händer i våra närområden är oviktiga, tvärtom. De lokala, nationella, europeiska och globala frågorna hänger ihop. Det gäller bara att hitta den röda tråden. Annars blir politik obegriplig.

Socialdemokrater i Europa letar idag med ljus och lykta efter en ny hållbar politik för att möta morgondagens samhälle. Alltför länge har politiken kännetecknats av olika utspel som är svårt att hitta en röd tråd i. Att S i Sverige och Europa tar tid på sig att omformulera en politik för morgondagen ser jag som ett sundhetstecken.

Jag tror inte att politik skapas av några centralt intensivt tänkande kloka hjärnor, hur kloka de än är. Det går inte att vänta på att Stefan Löfven, Magdalena Andersson, Carin Jämtin eller Mikael Damberg ska leverera en politik åt oss och som löser dagens och morgondagens samhällsutmaningar. Vi som vill vara medskapare till morgondagens samhälle måste vara med och formulera idéer för att möta morgondagens behov. Social media erbjuder idag en möjlighet till detta.