Tråden:Ett ”paradis” på jorden

Tråden Ett ”paradis” på jorden.

Hur vill vi att den nya sköna världen ska se ut? Som jag ser på ekonomin är det ett medel – dock ett mycket viktigt sådant – för att uppfylla våra mål.

Vi måste först veta vad vi vill och var vi ska någonstans. Annars blir det ju inte lätt att hitta fram. Det är lätt att fastna i ismer och vänster – höger låsningar som snarare försvårar för oss att tänka i nya banor. Om vi försöker sätta visionsmålet så högt vi kan och spåna friskt, kan denna tråd säkert bli en spännande upplevelse för oss alla.

Vad har vi för visioner om en bättre värld? Om vi inte har pengar som vår vision vad sätter vi istället i visionen?

Om vi inte vet vad vårt mål är hur ska vi då någonsin hitta dit? Om vi vill till London då måste vi ha målet satt dit. Annars vet vi inte var vi kommer. Då måste vi veta var London ligger. Vi måste veta hur vår nya sköna värld ska se ut för att nå dit.

Vilka är det som styr världen?

Jag, Roger Dahl,  hänvisar till det Benjamin Gustafsson skriver i en samma tråd som jag tidigare relaterat till i gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld. ”

http://www.facebook.com/groups/nyekonomi/

”Vilka tycker du Roger det är som styr världen? Var ligger makten enligt dig? Jag har sannolikt överstuderat ämnet så att jag nuförtiden låter som att jag inte är beredd att lyssna på nya idéer. Men jag är öppen för input. Vill poängtera detta.”

Mitt svar är:

De som idag styr världen är en synnerligen liten elit bestående av en liten grupp superrika människor och deras allierade i världen över.

De amerikanska eliterna har varit så gott som ohotade efter Sovjetstatens kollaps på 1990-talet,  har sedan dess varit de totalt dominerande krafterna i världen. De har även i högsta grad varit med och bidragit till nationalstaten Kinas enorma ekonomiska framgångar.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sovjetunionens_fall

Inom makteliterna i USA – har det militärindustriella komplexet, finanssektorn och energisektorn extra viktiga maktpositioner.

Stora multinationella företag delar ,tillsammans med eliter i olika nationalstater, upp naturresurserna och konsumtionsmarknader mellan sig. Det gäller såväl produktions företag (ex General Electric, Ericsson) och konsumtionsföretag ( ex MC Donalds Unilever). http://sv.wikipedia.org/wiki/Unilever

Dessa grupper är dessutom helt integrerade med finanskapitalet genom korsvis ägande, styrt av Goldman Sachs, JP Morgan och andra mastodontbanker. Dessa banker har konflikter med –  men även inflytande med övriga banker i världen. En annan mycket viktig finansiell aktör är HSBC. http://en.wikipedia.org/wiki/HSBC

De här grupperna har ytterligare stärkt sina ställningar efter finanskris och skuldkriser.

De amerikanska eliterna har idag både konkurrens från, men integreras även i, andra maktcentra i världen. Kinas som idag drivs som en jättekoncern där kommunistpartiet har samlat de samlade eliterna i Kina; den politiska, finansiell, ekonomiska, militära, kulturella, och den mediala makten är samlad inom denna jättekoncern. Det finns mycket lite som talar för att denna centralistiska modell inte ska få ett ytterligare starkare inflytande över världens affärer.

Kina (läs koncernen) beräknas gå om USA som det ekonomiska centret redan om några år. Kina har etablerat starka relationer med den tredje världen och hotar redan idag USA: s världshegemoni.

Indien kommer att bli världens folkrikaste nation och därmed allt intressantare marknad för de multinationella företagen. Eliterna i Indien är såväl i konflikt med motsvarande i Kina men samverkar också. Kina och Indien är viktiga handelsparters.

Rysslands eliter fungerar också i stort sett som en jättekoncern där statsmakten och kapitalet är helt sammankopplat. Hur Ryssland kommer att ställa sig i förhållande till USA och Kina kommer att spela roll för den globala scenen.

Eliterna i tillväxtländerna i Asien, Latinamerikan och Afrika spelar idag ett dubbelspel, dels med USA och Europa (även om Europa håller på att tappa i inflytande) och dels med Kina.

Utöver dessa finns eliterna i hela den islamiska världen som också agerar och positionerar sig mellan de olika maktcentra som finns.

Saudiarabien är lierad med amerikanska-elitintressen. Eliterna i Turkiet kommer att få en växande betydelse. Eliterna i Iran kommer också troligen att spela en allt större roll på den globala scenen. Inom eliterna inom den islamska världen finns såväl såväl konflikter som konsensus. Idag är det mycket svårbedömt enligt mitt sätt att se på den globala maktkartan hur den islamiska världens eliter kommer att ställa sig till en växande konflikt mellan eliterna i Kina och USA.

Sedan finns naturligtvis eliterna i Japan världens tredje störta ekonomi som inte går att räkna bort.

Eliterna i de växande staterna Indonesien och Malaysia är också viktiga maktspelare.

Jag tror att vi måste koppla ihop våra kunskaper om spelen ”Monopol” och ”Finans” med det militära strategispelet ”Risk” som jag också spelade i unga år.

Framtida scenarier är mycket dystra.

Kommer vår framtid att ha ett krig mellan Kina och USA i sitt sköte. Ett krig om världshegemonin. Ett krig om mark, råvaror och expanderande produktions – och konsumtionsmarknader. De finansiella marknadsaktörerna kommer självklart även att vara mycket viktiga spelare. Detta i en befolkningsmässigt växande värld där det kommer att råda brist på det mesta redan i närtid.

Eller kommer eliterna i USA och Kina att liera sig med varandra. Devisen lyder: ”If you can´t beat them join them”? Härmed skulle dessa makteliter kunna ha en total kontroll över världens totala resurser och över våra liv.

Eller finns det fortfarande en möjlighet för att demokratin ska göra sig gällande? Eftersom hoppet är det sista som överger människan hoppas jag – kanske mot alla odds – att människan kan hitta mer fredliga samlevnadsformer och där vi även tar hänsyn till att vi är en art på jorden och inser att vi måste leva med naturen och inte mot den. Då kommer naturen förr eller senare slå tillbaka.

Här är kortfattat min bild av den globala maktscenen.

Företagens samhällsansvar i en global värld, del 1 – långsiktigt

Under åtminstone 15 år har begreppet CSR (CSR, engelska Corporate Social Responsibility) varit vanligt förekommande inom näringslivet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6retags_samh%C3%A4llsansvar

Under alla dessa år har det funnits en stor tveksamhet till begreppet från två håll. Inom näringslivet har det funnits – och finns ännu – människor som tycker att CRS riktar fokus från det viktiga med verksamheten, själva kärnan att tjäna pengar. När begreppet ”CRS” kommit på tapeten – har många därför reagerat med stor tveksamhet och sett det som något som katten släpat in.

Utanför näringslivet har kritiken varit den motsatta. ”CSR” är ett luddigt begrepp som företag använder för att dölja att deras kärnverksamhet är att tjäna så mycket pengar som möjligt, till vilket pris som helst. Varför inte tala i klartext om vad företagande handlar om istället för att lura människor med ”CSR”? Var hittar vi ansvarsfulla företag? Hur dum får man vara?

Idag är CSR ett tämligen accepterat begrepp inom näringslivet och företag tävlar om att vara ansvarsfulla. Är detta bara ett spel för gallerierna?

Eftersom jag av födsel och ohejdad vana är optimist vill jag svara att det inte bara är ett spel för gallerierna. Det pågår idag ett nytänkande inom somliga företag. Det finns en allt starkare strömning inom näringslivet, som inser att vi måste ändra vårt förhållningssätt inför tidigare vedertagna sanningar. Det går inte i längden enbart att maximera den kortsiktigt riskjusterade avkastningen. Den kortsiktiga vinsten är inte i alla lägen ett mått på en långsiktig och uthålligt god avkastning. Det kan till och med vara tvärtom. En alltför stark betoning på snabba klipp och maximerade av avkastning på kvartalsbasis, kan till och med vara kontraproduktivt i ett mer långsiktigt perspektiv.

En långsiktigt hållbar ekonomisk, social och ekologisk strategi är kanske till och med en nödvändighet för företagets fortlevnad. Den stora skiljelinjen går mellan det kortsiktiga tänkandet och det mer långsiktiga framtidsinriktade tänkandet.

Exemplet Swedbank

För att belysa detta ska jag ta exemplet Swedbank som jag arbetade på när banken gick in i ett värdegrundsarbete för några år sedan. Swedbank hade bytt ledning efter att varit mycket illa ute och där hela koncernens affär var hotad i märgen.

Ett värdegrundsarbete sattes igång och gamla kärnvärden från sparbanksrörelsen kom åter till heders. Den nya vd:n Mikael Wolf började med ett förändringsarbete där långsiktigheten i banken agerande betonades, som en reaktion mot tidigare alltför vidlyftigt internationellt risktagande, i Baltikum och Ukraina.

Ett socialt samhällsansvar tonade även upp sig och Swedbank agerar nu med sina kunder för att hjälpa till med att få bukt med ungdomsarbetslösheten.

Är Swedbanks agerande bara ett spel för gallerierna? Är den långsikta mer visionära framtoningen bara ett sätt att dra uppmärksamheten ifrån Swedbanks tidigare misslyckade och mer hasardliknande agerande?

Ja det finns uppenbart många som ser det så.  Min bedömning är som tidigare sagts att det inte bara är ett spel för gallerierna. Det finns en genuin önskan att skapa ett nytt affärstänkande, som ska vägleda Swedbank idag.

Från nyliberalism till en ansvarstagande kapitalism

Den nyliberala eran som fick sig en ordentlig törn av finanskris och skuldkriser måste idag bytas ut mot någonting nytt. Handelsbanken har under många år stått för en mer försiktig men, har det visat sig, även en långsiktigt uthållig ekonomisk hållning. Idag är det just denna långsiktighet som åter kommit upp på agendan som eftersträvansvärd.

En bank eller ett företag kan heller inte agera vinstmaskiner i ett vakuum. Varje företag är beroende av den omvärld de lever och verkar inom. Om det ekonomiska systemet skapar obalanser, ekonomiska, sociala och ekologiska drabbas även varje företag, oavsett hur välskött det är internt. Företagen måste av ren överlevnadsinstinkt vara med och bidra i samhällsutvecklingen mot en mer hållbart ekonomiskt, socialt och ekologisk hållbar värld.

Detta faktum har länge varit känt i Davos och World Economic Forum. En diskussion om kapitalismens kris har förekommit i ett antal år bland världens eliter. Kritikerna menar att det kommit ut väldigt lite rent praktiskt från Davos, av den insikten att vi måste hitta nya lösningar på morgondagens utmaningar.

Det är sant att dessa insikter ännu inte slagit rot som en massrörelse inom det globala näringslivet. Men samma sak gäller ju dessvärre även för FN:s strävan att hitta mer långsiktigt hållbara lösningar på morgondagens problem och dessa lösningar måste börja implementeras nu.

Det är dags för ett uppvaknande att gamla modeller inte längre bär in i framtiden. Vad ska vi då göra?

Kortsiktighet kontra långsiktighet

Idag står kampen om framtiden mellan ett kortsiktigt och ett långsiktigt tänkande.

Min framtidstro baserar sig på att det idag finns grupper inom det globala näringslivet, som har kommit mycket längre än politikerna när det gäller att förstå vidden av den prekära situation som vår civilisation befinner sig i. Det finns även ett konstruktivt nytänkande, i högre grad än i den politiska världen, om att vi behöver förändra den globala spelplanen dramatiskt. George Soros http://www.georgesoros.com/, Warren Buffett http://sv.wikipedia.org/wiki/Warren_Buffett och Bill Gates http://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_Gates är tre personer som personifierar detta uppvaknande. Fler på elitens högsta trappsteg börjar glädjande nog att  vakna upp. Det är denna typ av personer som kommer att spela en nyckelroll för vår civilisation. De vet affärslivets spelregler och kan även komma med konstruktiva förbättringsidéer. Tillsammans med andra grupper människor längre ner på Jakobs Stege kommer denna kraft att bidra till ett nödvändigt paradigmskifte.

Politikerna – de stora flertalet – och stora delar av det globala näringslivet sitter fortfarande fast vid ett kortsiktigt tänkande om att vinna nästa val eller maximera den egna kortsiktiga avkastningen trots att ett sådant betraktelsesätt är kontraproduktivt i det långa loppet. Det som förenar alla krafter som törs ha ett framtidsperspektiv och framtidsoptimism är att vi tror på att människan har en förmåga att förändra våra attityder, våra beteenden och våra värderingar.

De tär därför glädjande att S ledning nu börjar söka en politik med målsättning att inte bara hålla fram till valet 2014 utan även till 2018 och därefter.  Det är på detta sätt som S åter kan bli ett trovärdigt alternativ för såväl medlemmar, väljare, fackföreningar och inte minst näringsliv.

Vad är alternativen för en reformistisk socialdemokrati? 

För en reformistisk socialdemokrat finns inga andra vägar framåt än att försöka förändra det rådande samhället, steg för steg, mot en given vision som borde kunna sammanfattas med honnörsorden frihet, jämlikhet, jämställdhet, solidaritet och hållbarhet. Då gäller det att kunna vara med och ha förmågan att klara av att styra det kapitalistiska samhället så att inte Sverige går på några grynnor. Till det krävs kompetens om hur dagens samhälle fungerar.
För att vi ska kunna veta mot vilka mål vi styr, måste visionsdokumentet – partiprogrammet vara så formulerat att det belyser dagsläget, historik samt en framtidsvision. Perspektivet måste vara igår – idag – imorgon för att påvisa trender och de större trenderna – megatrenderna – som dominerar samhället idag.

Ett visionsdokument måste sedan kompletteras med strategidokument som påvisar hur vi tänker oss nå den uppställda visionen. Hur ska vi komma från ruta A till ruta B?  För ett folkrörelseparti som S, borde det vara en självklarhet att det förs en bred och förutsättningslös debatt omkring partiprogrammet, men också hur vi ska ta oss mot de utstakade målen och vilka hinder som vi ser står i vägen. Med andra ord strategidokument.

Ett visionsdokument som inte kompletterar med kvalitativa strategidokument tenderar att mest fungera som en hyllvärmare och som då och då plockas fram vid extra högtidliga stunder. Dessemellan har dokumentet ingen praktisk betydelses för förd praktisk politik.

Att då vara pragmatisk betyder att politiken i stort sett kan innebära vad som helst. Det finns ingen kompassriktning uttagen och vi kan stöta på hur många grynnor som helst.

Är vi däremot överens om färdriktningen kan det finnas olika strategier eller metoder för att nå målet. Att vara pragmatisk innebär då att målet är klart, men medlen kan av praktiska skäl växla under resans gång.

I dagens oligopolkapitalism måste, menar jag, vi sätta hoppet till såväl  eliterna som människor längre ner på stegen vaknar upp och inser att vi faktiskt sitter i samma båt. Vi lever på en ändlig planet. Vi måste rätta oss efter det. De utmaningar som vi ser framför oss är enorma, såväl ekonomiska, sociala som ekologiska.

Det går inte att förhandla med naturer brukar en insiktsfull fd M och KD politiker säga, (Anders Wijkman). Undrar om det är någon som på allvar vill ifrågasätta detta självklara. Vi är en del av naturen och är helt beroende av den på vår planet, även om vi ofta glömmer bort detta.
När vi minns, gäller det att NU skapa en hållbar politik för framtiden. För S gäller det att fylla begreppet ”framtidspartiet” med innehåll.  Sociala, ekonomiska och ekologiska katastrofer är det nog ingen som ser fram mot, oavsett om vi är rika eller fattiga, rödgröna, allians eller SD. Alla blir förlorare.

För politikerna gäller det att våga vara mer än intresserade av att vinna nästa val. Politiker måste agera som statsmän och statskvinnor om de ska spela en avgörande roll idag inför för framtiden. Här finns det idag mycket att önska sig.

Privat eller gemensamt företagande – mitt svar  – en långsiktigt samhällsansvar
För att sedan komma in på frågan om privat eller gemensam ägda och drivna verksamheter: S stora framgångssaga är att vi historiskt lyckas med en gyllene medelväg, att förena marknaden effektivitet med ett samhälle som tillvaratar människors intressen och behov av trygghet. På så sätt har klyftorna i samhället kunnat hållas på en anständig nivå. Så var förutsättningarna när jag gick in i politiken på 1970-talet. Idag efter 30 år av ökad ojämlikhet är förutsättningarna annorlunda.

Den nordiska modellen har i högre grad än på andra ställen på globen lyckats med konststycket att ge det uppväxande släktet en någorlunda likartad möjlighet i livet. Många i Sverige kan vittna om en klassresa. Ett mer jämlikt samhälle är av godo för alla samhällsmedborgare. Rik som fattig.

Under den nyliberala eran från mitten av 1970-talet och fram till idag, har klyftorna ökat på ett sätt att stabiliteten i samhällen hotas. Det gäller idag globalt och det gäller även i Sverige. Ett faktum som även IMF och Världsbanken numer talar om. Det har skett en mycket stark svängning av åsikter från nyliberal tilltro till den självreglerande marknaden, till att insikten om att regelverk är nödvändiga för att kunna behålla stabiliteten i världssamfundet.

En reformistisk rörelse som S måste vara beredda att ta ansvar om hela samhället vid ett maktövertagande. Utan ett väl fungerande näringsliv finns det ingen möjlighet att behålla en välfärdsstat på nuvarande nivå. Att vara näringslivsvänlig är därför att måste för en socialdemokrati som vill bevara och vidareutveckla välfärdsstaten och som vill vara ett trovärdigt regeringsalternativ.

Tyvärr tycks denna självklara sanning, i alltför hög grad, saknas hos många Socialdemokrater som bara i begränsad utsträckning kommit i kontakt med näringslivet och skaffat sig ett eget självupplevt perspektiv om vikten av att det svenska näringslivet måste fungera, för att vi ska kunna ah råd med vår välfärd och infrastruktur.

Det omvända gäller som tidigare sagts. Företagen är beroende av ett väl fungerande samhälle med dess välfärdsstat, infrastruktur och FoU.

Tragiskt nog är den kortsiktiga kapitalismen – de sk riskkapitalisterna – som begivit sig in i välfärdssektorn. Det är inte så konstigt. När man efterstävar en så hög kortsiktig riskjusterad avkastning är välfärdssektorn en perfekt placering. Det har även visat sig att det varit synnerligen lönsamt att gå in i just välfärdssektorn, vilket har fått till följd att våra pensionsplacerare med förtjusning köper aktier i riskkapitalbolag. Paradoxalt är vi med andra ord ägare av dessa företag som en bred majoritet av svenska folket tycks hysa en ganska ljum, för att inte säga negativ, inställning till.

Själva grundidén med riskkapitalbolagen är att vara kortsiktiga i sin placeringshorisont. I ett sådant läge gäller det enbart att så fort som möjligt uppnå så stort ”shareholder value” som möjligt. Gärna genom att stycka verksamheten och därigenom få aktiekurserna att stiga.

Det här synsättet går inte bara emot själva grundidén inom välfärdssektorn, som bygger på långsiktighet, utan på det jag menar är den moderna nya kapitalismens adelsmärke – långsiktighet och ansvarskänsla. För riskkapitalisterna är inte målet att utveckla själva verksamheten. Det är därför inte så konstigt att pedagogiken inte har förbättrats, vårdformerna har inte förädlats till de som behöver vårdens fromma. Tvärtom det gäller att skapa så hög riskjusterad avkastning som möjligt på kort tid.

Den metod som används är dessutom industrins stordriftsfördelar. Var man än hittar en Kunskapsskola så fungerar den efter samma mönster. På så sätt kan kostnaderna hållas i schack och skapar ökat ”.shareholder value”. Det här synsättet går stick i stäv mot den intention som har funnits om ökad valfrihet och mångfald. Om valfrihet ska vara intressant, borde det finnas stor öppenhet mot nytänkande och kreativitet. Riskkapitalbolagen använder sin kreativitet istället till kreativ bokföring för att slippa betala skatt.

Det här sättet att vara är så uppenbart ofördelaktigt mot de verkliga ägarnas intressen, skattebetalarna, att det inte är konstigt att så många reagerar på misskötseln utifrån de mål som samhället – skattebetarna har med verksamheten.

Det är en himmelsvid skillnad när små kooperativa verksamheter driver en verksamhet och brinner för att göra det så bra som möjligt för elever, vårdbehövande , äldre och personalen. Man har mål som är båda kortsiktiga (göra det bra idag) och långsiktiga, att steg för steg förbättra vård, skola eller omsorg. Det är i den här typen av verksamhet som vi finner de verkliga eldsjälarna. De finns naturligtvis även inom den verksamhet som det gemensamma och de stora privata driver, men har ofta svårt att få gehör för sina förbättringsidéer.

Eftersom det är dessa entusiastiska  eldsjälar som man för många år sedan ville ge större spelrum, borde vi väl nu äntligen hjälpa till så att de verkligen får det. Marknaden skapar en motsatt utveckling mot oligopol, vilket är mot hela valfrihetstanken. Själv betraktar jag mig som socialliberal och har svårt att förstå hur någon med socialliberala idéer kan acceptera en utveckling som går mot oligopol och mindre valfrihet för individen.

När man nu med facit i hand ser att utvecklingen går i rakt motsatt riktning mot den som vi vill – att de små konkurreras ut av de stora jättarna som har muskler att klara upphandlingar och diverse tvister som han uppkomma under resans gång – borde vi väl agera på ett tydligt sätt och visa att politik kan göra skillnad.
Företag, oavsett om de är privata, kooperativa eller drivs på annat sätt måste vara långsiktiga ägare och har en vilja att vidareutveckla verksamheten till förmån för de som behöver välfärdstjänster såväl idag som imorgon. Det diskvalificerar riskkapitalbolag.

Inget egenvärde med att staten äger företag

Under historiens gång har vi upplevt statliga företag som agerat på ett sätt som inte på något sätt stöder det goda samhället. SJ var inte höjden av effektivitet och gav skattebetalarna den service som efterfrågades när det drevs i helstatlig regi. Statligt ägande är inte på något sätt en garanti för att företaget sköts bra och till gagn för dem som ska använda det.

Men inte har det blivit bättre för att det ”blev en lekstuga för politiker” som Ulf Adelsohn http://sv.wikipedia.org/wiki/Ulf_Adelsohn uttryckte saken. Ett monopol är ett monopol och det går inte att trolla och trixa fram marknadslösningar. Här behövs istället nytänkande. Mer demokrati på arbetsplatserna och större öppenhet för en verksamhetsutveckling som gynnar konsumenterna borde vara det självklara alternativet. Det behöver man inte ha privata aktörer för. De privata entreprenörerna  fragmenterar istället verksamhet och rör till och därigenom blir en del av problemet istället för att komma med lösningar.

Vattenfalls agerande i Tyskland är synnerligen märkligt och lämnar mycket i övrigt att önska sig.

Som socialliberal ser jag inget egenvärde i att staten ska äga. Man kan fråga sig: Varför ska staten äga? Om vi har så många negativa erfarenhet av statliga monopol: Varför ska vi backa tillbaka klockan till något som fungerat dåligt tidigare och fortfarande fungerar skraltigt på sina håll, se Vattenfall.

Frågan är om det är ägarformen som överhuvud taget är orsaken till om verksamhet fungerar bra eller dåligt. Såväl ”för som mot vinster i välfärden”  tycks se att det just är ägarformen som är avgörande. Har hela debatten från start varit inriktad på fel fråga? Det borde undersökas mer.

Alla – eller åtminstone de flesta – tycks vara överens om att det finns väl fungerande verksamheter såväl inom kommunal som i privat regi. Det finns motsvarande välfungerande och mindre välfungerande verksamhet i privat regi. Det verkar ju då inte som om ägarfrågan är den avgörande. Det tycks istället finnas andra faktorer som avgör om en verksamhet är bra. Varför inte börja där?  Vad är det som får en verksamhet att fungera bra utifrån ett användarperspektiv? Vad är det som gör att verksamheten fungerar bra utifrån de verkliga ägarnas perspektiv – skattebetalarnas? Diskussionen har på ett ofruktbart sätt fastnat i gemensamt eller privat driftsform istället för att ställa frågan: Vad är det som gör att en verksamhet fungerar bra och en annan dåligt?

Det finns idag mycket få som hävdar att vi skulle förbjuda alla privata företag inom alla sektorer i näringslivet på grund av att det finns en mängd exempel på privata företag som missköter sig. Man kan inte dra alla över en kam. Däremot finns det fortfarande en hel del nyliberaler som hävdar att det gemensamma ska äga så lite som möjligt. Varför? Som bevis plockas ett antal misslyckade fall av statligt ägande fram. Men det finns det ju även när det gäller privata företag. Ägarformen tycks inte vara det viktigaste orsaken till en framgångsrik hantering. Men hur ska vi då kunna motivera att det sak försvinna så mycket pengar i privata riskkapitalisters fickor?  Om de varken levererar bättre effektivitet, bättre kvalitet eller står för nytänkande: Vad är då skälet?

Vad talar för gemensamt ägda lönsamma företag?

Först kan vi fundera på hur det är möjligt för ett samhällsägt företag överhuvudtaget vara lönsamt. Ett samhällsägt företag borde väl inte gå med vinst. Uppstår ett överskott skulle det istället självklart gå tillbaka till den verksamhet som avses. Vinst blir med detta synsätt bara en planeringsbrist eller att pengarna läggs på hög för framtida behov. Om så är fallet, skulle överskottet gå tillbaka till de konsumenter som drabbats av att de inte fått den avsedda valutan för pengarna.

Alternativt skulle hela ”vinsten” gå tillbaka till ägarna skattebetalarna. Vad är då vitsen med det. Är det inte bättre att pengarna går till näringslivet, som då kan skapa jobb och tillväxt som är till glädje för oss alla?  De enda som kan svara på det är ju vi i egenskap av ägare. Vill vi som skattebetalare att eventuellt överskott ska gå till näringslivet istället för att användas till det som de var avsedda för, vård, skola och omsorg?

Vad som talar för att vi ska ha lönsamma gemensamt ägda företag är att det idag är mycket svårt att motivera stora skattehöjningar. Att istället ta ut dessa kostnader via avgifter leder till att många stängs ute, vilket är svårt att motivera från ett jämlikhetsperspektiv. Vi står inför mycket stora utmaningar som kräver stora satsningar:

Vi behöver satsa på en miljö – och klimatomställning. Många av dessa investeringar är inte företagsekonomiskt lönsamma och kommer inte bli av om inte det gemensamma går in och tar kostnaden. I dessa satsningar ingår ingår utbyggd kollektiv trafik och telekommunikationer till hela landet. FoU för att förbättra bilarnas och flygets miljö – och klimathållbarhet finansieras idag i samverkan mellan staten och kapitalet i många länder världen över.

Det behöver byggas hyresbostäder med rimliga hyror som dessutom är klimatsmarta. Det kommer inte göras om inte det gemensamma går in och tar kostnaderna. Skanska, Peab och NCC bygger stora bostadsrätter eftersom detta stöder deras affärsidé. En bart med statliga bidrag kommer de att bygga – ur deras perspektiv . olönsamma små hyresrätter. Detta oavsett att behovet av små hyresrätter är skriande stort.

Vi behöver satsa på FoU och minst lika viktigt, att se till att FoU leder till nya djärva hoppande och skuttande gasell-företag. Här måste samhället vara med om det ska hända saker. Annars hoppar gasellerna iväg till andra ställen på globen, där det råder ett bättre företagsklimat.

Vi behöver satsa mer på ett antal olika gemensamma projekt, som exempelvis mer människor inom vård, skola och omsorg. Personer som arbetar inom dessa sektorer måste även få möjlighet att få en anständig lön. Detta är inte gratis.

En åldrande befolkning ställer stora krav på resurser. Kostnaden måste bäras av det gemensamma. Alternativt skapas olika vårdinrättningar och äldreboenden som tar olika avgifter och som då stänger ute stora grupper som samhället eller kyrkans eller andra ideella organisationer får ta hand om. Den här amerikanska modellen är det väl förhoppningsvis få i Sverige som vill kopiera.

Inte vill vi ha ett elitgäng som kan få den bästa sjukvården, skola och omsorgen under förutsättning att de har råd att betala för kvalitén. En medelklass har bara råd att betala för en medelgod service. De sämst ställda tvingas växla mellan en samhällets ”fattigvård”  och ideella organisationers välgörenhet.

Alternativt till samhället skulle på vissa områden vara hugade filantroper. Men det behövs många välbärgade välgörare för att få ihop pengar till allt detta som jag ovan belyser.

Hur beroende blir inte vi alla av dessa välgörande filantropers goda vilja om nationalstaten abdikerar och lämnar över ansvaret till filantroperna? Hur går det då med demokratin? Om filantroperna tar på sig en allt större roll för samhällets kärnbehov. Vad ska då politikerna bestämma om? Risken blir de att politikerna roll i allt högre utsträckning begränsas till att leta efter snälla filantroper.

För att klara av att bära alla dessa kostnader kommer det behövas mycket stora inkomster för det gemensamma. Då skulle det vara bra med gemensamt ägda lönsamma företag för att minska ner behovet av skatte- och avgiftshöjningar.

Vinsterna för ökad effektivitet och produktivitetsutveckling går till de verkliga ägarna – skattebetalarna. Inte till underleverantörerna. Jag har ingenting emot att privata aktörer gör jobb åt samhället. De som gör jobbet bäst ska få anbuden.

Om det visar sig att underleverantörer inte levererat det samhället efterfrågar måste modellen omprövas. Se SNS-rapporten.http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Det kooperativa alternativet  och samhället     

Personligen tycker jag mycket bra om den kooperativa idén. Inte för inte har jag arbetat i 20 år på Folksam. Den kooperativa idén borde kunna vidareutvecklas och möta nya framtida behov. Sverige borde kunna spela en mer aktiv global roll för att vidareutveckla den kooperativa idén.

Men det kooperativa alternativet ger inte lika mycket klirr i kassan för det allmänna. Frågan hur samhället ska mäkta med att hantera alla de gemensamma behov samhället i stort har, löser inte den kooperativa idén. Återbäringen går tillbaka till ägarna – konsumenterna och inte till samhället.

Samma sak gäller i den ideella sektorn. Jag är en mycket stor beundrare av alla människor som lägger ner sin fritid för att stötta viktiga samhällsbehov. Ser vi det ekonomiskt ger detta stora möjligheter för ägarna skattebetalarna att hålla kostnaderna nere. Men det finns även möjlighet att andra intressen kommer in och höstar in av den avkastning det ideella arbetat skapar.

Vill vi ha ett samhälle måste vi vara beredda att finansiera det. Det är därför det är så viktigt att tala ekonomi. Om företagen inser att även företag behöver ett väl fungerande samhälle, måste även de vara med och stå för fiolerna. Det är här begreppet en anständig kapitalism kommer in i bilden.

De utmaningar som människan står inför framgår med alla önskvärd tydlighet i denna en timmes långa, men lärorika dokumentär:

http://www.svt.se/why-poverty/#./hit-med-pengarna?&_suid=13549046711610662294093792744

Orkar ni inte ta er igenom denna finns en snabbare väg till baskunskaper:

http://robertreich.org/post/37121025287

Att få hjulen att snurra igen och skapa full sysselsättning

Om vi får fart på ekonomin igen och full sysselsättning kan uppnås så skulle vi ha råd med en hel del reformer. Om jobb skapas så ger det skatteintäkter till kommunerna som dessutom slipper betala försörjningsstöd när människor är i arbete.  Har jag kanske gett upp hoppet om den fulla sysselsättningen?

Nej av födsel och ohejdad vana är jag optimist och hoppas på att det ska gå att pressa ner arbetslösheten. Trots 20 år där den fulla sysselsättningen mest varit ett vackert honnörsord, som inte på något sätt realiserats, är hoppet det sista som lämnar människan. Eftersom jag tillhör gruppen homo sapiens är jag – kanske mot alla odds – fortfarande en optimist om den fulla sysselsättningen inom de närmaste åren. Ser vi till världsekonomin ser det ju inte alltför hoppfullt ut. Tvärtom finns det mycket som talar för att krisen i Europa blir tämligen långvarig. Där tappar vi vår viktigaste marknad. Det bådar inte gott inför framtidens fulla sysselsättning. Ska sedan USA börja amortera ner på sin enorma statsskuld lär det bli stålbad även där. Då blir det inte mycket pengar kvar för amerikaner att sätta på sig de stora spenderbyxorna och köpa svenskt.

Då vill det till att tillväxtländerna utanför västvärlden håller grytan kokande. Annars blir arbetslösheten snarare högre än lägre än idag. Kina – som varit det land som hållit ekonomin uppe under finanskrisen – håller för närvarande på att strama åt ekonomin för att minska risken för en alltför inflation.  Det talar inte heller för att svensk export  ska gå som tåget med hjälp av Kina på samma sätt som tidigare. Å andra sidan vill antagligen den kinesiska regimen stimulera konsumtion på bekostnad av produktion för att få människor på gott humör. Det talar för svensk export klara sig väl i den internationella konkurrensen.

Sverige borde även satsa hårt på en snabbare övergång till grön ekonomi och gröna infrastruktursatsningar. Här måste staten vara med och styra verksamheten, i synnerhet  där investeringarna inte är lönsamma för företagen. Samma sak gäller för byggandet av hyreslägenheter. Staten måste in och förbättra villkoren för att byggbolagen ska vilja satsa.

300.000 biljobb i fara i Europa

Under de kommande 15 åren kan 300 000 bilindustriarbeten försvinna från Europa, skriver Dagens industri:

Förändringen inom bilindustrin kommer bland annat av en expansion i Brasilien, Ryssland och Kina. Tekniska förändringar på grund av ökade miljökrav är en annan bidragande faktor.

Rapporten är framtagen av konsultfirman Roland Berger Strategy Consultants. Över 60 experter har medverkat.

Försäljningen av komponenter kommer att öka med ungefär 250 miljarder euro under perioden. Ungefär 70 procent av summan kommer att hamna i Bric-länderna. Hälften i Kina.

Svenska underleverantörer till fordonsindustrin lever redan i den verklighet som beskrivs i den internationella konsultrapporten om den globala bilindustrins framtid.

Jobben och tillväxten flyttar i stället till tillväxtmarknader som Brasilien, Ryssland, Indien och framför allt Kina, de så kallade Bric-länderna.

”Ja, så är det. Tillväxten kommer i stor utsträckning att ske i Bric-länderna. I dag finns det en överkapacitet i Japan, Västeuropa och Nordamerika”, säger Svenåke Berglie, vd i underleverantörernas branschorganisationen FKG, till TT.

Han kan inte nog betona hur viktigt det är att svenska underleverantörer är på plats i tillväxtmarknaderna för att ha en chans att plocka åt sig sin del av kakan.

”Vi har under de senaste tio åren genomfört så kallade Go Global-projekt där skandinaviska leverantörer mött potentiella kunder och samarbetspartners runt om i världen.”

Under förra hösten arrangerade man möten i Brasilien, då gällde det främst leveranser till tunga fordon, och i Indien. Och man har varit i Kina. ”Dit åker vi i mars igen med 18 leverantörer. Vi ska främst träffa Geely och Volvos utvecklingsavdelning i Shanghai”, säger Berglie. [1] ”

Att bilindustrin skulle vara den enda industrisektor som kommer att flytta verksamhet utanför Europa är ytterst osannolikt. Tvärtom får vi räkna med att industri och framför allt tjänsteproduktion kommer att flytta till tillväxtländer i allt större utsträckning. Det är ju själva syftet med globaliseringen, att producera varor och tjänster, där kunden finns och där det är som mest lönsamt. När de stora drakarna flyttar på sig, måste underleverantörerna agera därefter. Varje företag agerar rationellt, utifrån ett företagsekonomiskt perspektiv.

I en globalt en konkurrensutsatt situation, blir det allt viktigare att anpassa sig till den hårdnade konkurrensen. Anpassa sig eller dö, gäller för våra stora företag. Skulle inte våra transnationella företag flyttat sin produktion, hade de blivit sannolikt blivit utslagna. Exemplen från Electrolux och Tieto är exempel på det. Ett företag kan naturligtvis inte av solidaritetsskäl ha kvar produktionen i Sverige. Agera eller dö, det är det enkla svaret som marknaden ger. Små och medelstora företag är med och spelar på samma marknadsmässiga villkor som de stora drakarna. Även här gäller med andra ord anpassa sig eller dö.

De transnationella företagen i väst har uppfyllt profetian att Kina skulle bli världen fabrik.  Nu håller det på att i snabb takt på att uppfylla den andra delen av förutsägelsen, Indien håller på att bli världens kontor, även om det finns flera länder som vill vara med i spelet, se bland annat N11 länderna.[2]  Men alternativet blir allt mer sällan att vara kvar i västvärlden. Medan företagen inväntar rationaliseringsprojekt och funderar på var i världen de ska lägga sin produktion kommer bemanningsföretagen in i bilden. I Svt 1den 9 maj 2011 får vi reda på att bemanningsföretagen har ökat sin omsättning med 40 procent i Sverige 2010.


[1] http://di.se/  28/2  2011.  300.000 biljobb i fara.

Arbetsmarknaden igår – idag – imorgon

Under arbete:

Samhället består av de som är behövda och de som inte behövs. Det är tragik att det blivit en affärsidé att kunna hitta lukrativ business på de som inte behövs. Att arbetsgivare ska tjäna 5000 kr på att vara så snälla och ta emot de ”obehövda” är en ödets ironi.

Fas 3 liknande arbeten används sedan dels till ren nonsensverksamhet (upprätthållande) eller till att smygvägen skapa en extremt billig industriell reservarme som medför att andra fasta arbeten kan rationaliseras bort. Jag har hört ett antal exempel där människor sägs upp från sina ordinarie verksamhet för att istället bli ersatta av andra från fas 3 i kombination med den ideella sektorn. Det är verkligen de som köper arbete som ser solen skina från en molnfri himmel idag. Däremot finns det allt större grupper som får känna sin situation på arbetsmarknad hotad.

Med den utbildningspolitik som de flesta partier tycks vara överens om – 50 % av en årskull ska in på den akademiska vägen – kommer vi troligen bädda för ett mycket stort akademikerproletariat i framtiden.

Många akademikeryrken är redan idag hårt globalt konkurrensutsatta och det finns ingenting som säger att den utvecklingen kommer att avstanna. Som obehövd akademiker drabbas man extra hårt. Höga studieskulder, dålig pension och risk för att uppfattas som överkvalificerad till andra arbeten. För akademikern är det därför extra viktigt att satsa på rätt utbildning. Men vad är rätt utbildning inför framtiden?

Behovet av en global masterplan

Plan och marknad – central och lokal

Central planering har under många år i den politiska debatten uppfattats som något förlegat, något som gick i graven med Sovjetstatens kollaps och att järnridån öppnades mot slutet av 1980-talet.

För att nå frihetens rike gäller det att köra på med ytterligare avregleringar, privatiseringar, minska statens ekonomi med skattesänkningar och utförsäljningar av gemensam egendom. I den nyliberala drömmen är det den driftiga entreprenören som är räddaren i nöden. Hotet kommer från den statliga byråkratin. Blir vi bara av med den kan vi bygga upp ett samhälle som ”Åt alla bär”.

Genom att se till att staternas ekonomi är så tunn som möjligt minskar byråkratin och   politikernas osunda roll och istället ökar konsumentmakten. Demokratin – med en politisk valprocess – blir mindre relevant när vi istället kan använda vår valfrihet och köpa de varor och tjänster vi behöver. Det är som konsumenter vi är kungar och drottningar.

Den central planering som finns kvar ses av somliga nyliberala kämpar som en  kvarleva av ett centralistiskt tänkande som är en av orsakerna till de framväxande sociala, ekonomiska och ekologiska hot vi ser i horisonten?

Hos andra nyliberala tänkare ses de ekologiska hoten som överdrivna och i hög grad konstruerade för att politiker återigen ska hitta en anledning att lägga sig i den ekonomiska spelplanen och därigenom förorsaka mer elände.Låt marknaden istället ta hand om detta.

Ekonomiska kriser – Kriser vilka kriser?

I boken ”Världens Springnota” skriver nationalekonomen Stefan de Vylder klokt om ett ämne som han, enligt egen utsago,  hyst en smått masochistisk dragning till. Han har ägnat 25 år av sitt liv till att studera olika typer av ekonomiska och finansiella kriser. Boken skrev 2009. [1]

Den vanliga uppfattningen hos många människor, även ekonomer, är att kriser är ett onormalt tillstånd och att de beror på att enskilda länder beter sig på ett felaktigt sätt. Stefan de Vylder ser snarast bubblor och finanskriser som normaltillståndet. Första hälften av 1900-talet präglades av den ena finanskrisen efter den andra och blev som mest akut på 1930-talet.

Perioden 1975-2009 har också kännetecknats av kriser och bubblor. Den period som sticker ut som den gyllne epoken mellan 1947 och 1971 brukar kallas Bretton Woods-epoken, uppkallad efter en stad i USA där en konferens hölls 1944, i andra världskrigets slutskede. John Maynard Keynes var den mest namnkunniga och inflytelserika på konferensen.

Efter krigsslutet skapades Världsbanken och IMF (engelska; IMF, International Monetary Fund) svenska Internationella valutafonden) som ofta kallas Bretton Woods institutioner. Ankaret i Bretton Woods systemet var dollarn, vars värde i guld garanterades av USA. Systemet baserades på i princip fasta växelkurser mellan alla ledande västvalutor.  Valutakontroller ingick i spelet för att se till att inte enskilda stater använde sig av devalveringar eller andra för landet konkurrensfördelaktiga knep. Systemet fungerade bra så länge det rådde hög och jämn tillväxt hos alla viktiga aktörerna inom valutasystemet.

Mot slutet av1960-talet urholkades Bretton Woods systemet på grund av att USA:s budget och bytesbalansunderskott, som i sin tur i hög grad berodde på USA:s kostnader för Vietnamkriget. Kopplingen mellan guldet och dollarn avskaffades. Nu blev det istället avregleringen och rörliga valutor som gällde. Under 1970-talet uppstod en dollarkris och oljekrisen, hög inflation och allmän ekonomisk oro. [2]  Dessutom var det svag lönsamhet och tillväxt i västvärlden.

För att få bukt med detta började på 1980 talet Milton Friedmans och Chicagoskolans tankar praktiseras med stöd av IMF och Världsbanken för att få fart på tillväxten. Genom att öppna upp för fria kapitalrörelser kunde kapitalet styras till de områden som kunde erbjuda bäst riskjusterad avkastning. Avregleringar och privatiseringar möjliggjorde för finanskapitalet att hitta nya lukrativa placeringar. De Vylder konstaterar att med hjälp av avregleringar och modern teknik rör sig kapitalet med elektronisk hastighet. För politikerna gäller det att hålla sig väl med nyckfulla och nervösa finansmarknader. I både rika och fattiga länder har beroendet av finansmarknaderna ökat. [3]


[1] Stefan de Vylder, Världens springnota, omslaget på baksidan.

[2] Stefan de Vylder, Världens springnota, sid 16ff.

[3] Stefan de Vylder, Världens springnota, sid 18f.

Men det är inte lätt för de enskilda nationalstaterna att behaga finansmarknaderna. I boken Depression Economics and crisis of 2008 behandlar nobelpristataren i ekonomi Paul Krugman (2008) ett antal kriser som svept över Latinamerika (México 1994-1995, Brasilien 1999, Argentina 2001-2002), Sydostasien (1997) , Ryssland (1998) och Japans stagnation (1990-2005), för att till slut drabba kapitalismens hjärta det amerikanska banksystemet. Hans slutsats blir att bubblor och kriser är mycket svåra att förutse. när de ska brisera.   Det räcker heller inte att följa de råd som IMF och Världsbanken ger om avregleringar, nedskärning i den offentliga sektorn, privatiseringar och skapa ett investeringsvänligt klimat för att locka till sig utländska investeringar. Trots att de flesta länder gjort sin hemläxa och följt IMF och Världsbanken rekommendationer drabbades de med av bubblor som spricker med förödande effekter för ekonomin och befolkningen. Paul Krugman menar att ledande amerikanska ekonomer borde tagit dessa bubblor som varningssignaler och korrigerat de ekonomiska modellerna efter de lärdomar som borde dragits av kriserna. ”But the warning was ignored”, menar Paul Krugman. Kriser är svåra att undvika. Då gäller det istället att ha krisberedskap.”  [1]

När frågor om ekonomiska kriser kommer upp på¨agendan är det få ekonomer som idag 2012, törs uttala sig med samma tvärsäkerhet som  för 15 år sedan om att läget är under kontroll, med andra ord att det skulle finnas ekonomiska verktyg att förhindra kriser, bubblor och obalanser i världsekonomin.

Kinas ofantliga budgetöverskott och många länder i väst med USA i spetsen har under ett antal år motsvarande budgetunderskott. Denna obalansen speglar de globala grundläggande ekonomiska förändringsströmmar som borde vara fokus i den ekonomiska debatten. Vad beror det på?  Är det överhuvud taget önskvärt att mildra dessa obalanser?  Är det inte bra att Asiens ekonomier växer mer i ekonomierna i väst?  Är inte detta ett steg mot en globalt mer jämlik värld? Är det verkligen något som vi ska missunna dem?
Men vi måste även fråga oss om vilka konsekvenser det globala skiftet från väst till öst och syd får för världsekonomin. Hur kommer det gå för Europa i detta skifte? Hur kommer maktrelationerna mellan Kina och USA att förändras?
Istället för att ta upp den ekonomiska och politisk debatten på global nivå,  har den ekonomiska mediadebatten infantiliserats och hög i grad handlat om att slösaktiga sydeuropéer och irländare får skylla sig själva att de drabbats av skuldkris. Bristen på analys är både förvånande och skrämmande.
Vår internationellt hyllade finansminister Anders Borg har varit med och spridit denna naiva bild, importerad från Angela Merkels Tyskland, istället för att fokusera på de mer grund läggande underströmmarna av globaliseringen.
S och Magdalena Andersson (ekonomiskt politisk taleskvinna) har inte på något sätt lyckats med att producera en annan och mer kvalitativ analys av världsekonomin. Här är det i stort ”tystnad tagning” som gäller. Förhoppningsvis pågår det i det tysta en genomgripande analys av det globala ekonomiska läget som i sin tur kan leda till en ny framtida strategi på det ekonomiska området.
François Hollande har signalerat en mer tillväxtorienterad politik i Frankrike och för EU i sin helhet. Det går inte att att bara spara sig ur krisen. Det här är även något som DN och
Peter Wolodarski kommit till insikt om. Han är i gott sällskap. IMF har skissat en motsvarande handlingsstrategi. Se https://rogerdahl.wordpress.com/2012/07/17/imf-hostprognos-2012-2/
Sparandet måste balanseras med investeringar.  Väst måste investera sig ur krisen. Kina och andra tillväxtländer konsumera för att råda bot på den ekonomiska obalanserna. Jag återkommer till detta.

[1] Paul Krugman, Depression Economics, sid 32.

Social kriser och social hållbarhet

De ekonomiska kriserna i väst leder även till sociala kriser runt om i Europa. I nedskärningarnas spår skapas sociala spänningar. Det ser vi idag runt om i Europa. Men det är inte bara i Europa som det uppstår sociala spänningar. Klyftorna i USA är dramatiska. I Kina råder idag starka sociala spänningar mellan stora marginaliserade grupper på landsbygden och bland städernas gästarbetare å ena sidan och en allt mer välmående över –  och medelklass. Det kinesiska ekonomiska undret har skapat en formidabel tillväxt men även gigantiska klyftor. Den kinesiska ledningen har förklarat att det är en mycket prioriterad uppgift att mildra dessa klyftor.

Runt om i världen i dag växer det upp ett allt mer ekonomiskt gynnat övre skikt. Det är denna grupp som uppfattas som tillväxtens motor. Betydelsen av de undre skiktens arbete tycks från eliternas sida ses som mer begränsad. Fattigdomsbekämpning tycks vara ett projekt som FN får kämpa med. Det är över och medelklasserna runt om i världen som ligger i fokus. Det är dessa köpstarka grupper som företag i alla länder vill nå med sitt kommersiella budskap.

I Indien ökar antalet miljardärer. De får sällskap med en växande medelklass som lever på västerländsk ekonomisk standard. De övre skikten har dessutom en extra fördel av att det finns så många fattiga som fungerar som billig arbetskraft till över och medelklassen. Med en hel kader av tjänstefolk är det lättare för medelklassindiern att få livspusslet att gå ihop.

Drivkraften från över – och medelklassen att förbättra för de lägre klasserna och kasterna är måttlig. Billig arbetskraft är en mycket gynnsam egenskap som även medelinkomsttagare med liberal grundsyn ser positivt  på i det det indiska samhället konstaterades i ”Godmorgon Sverige” idag söndagen den 15 juli 2012.

I Indien  spelar kastsystemet en viktig roll. Men behovet av billig arbetskraft för över – och medelklassen finns överallt i världen. För eliterna sparas mycket tid genom att ha marktjänsten fixad av en billig och ständigt växande servicesektorsklass. Det innebär även att jämställdheten inom eliterna kan utvecklas i gynnsam riktning. Eliternas män och kvinnor kan båda självförverkligas när det finns många som i bakgrunden gör marktjänsten.

Även i Sverige har vi tagit några avgörande steg i riktning mot den tudelade  arbetsmarknaden. De olika eliterna har även här stort behov av att köpa billig arbetskraft för att lösa livspusslet. Om båda föräldrarna ska kunna ge allt i den alltmer uppskruvade globala konkurrensen, krävs det en hjälpande hand från släktingar och servicesektorn. Med hjälp av en växande RUT-sektor ökar servicesektor och allt fler kan hitta lösningar för att få livspusslet att gå ihop. Med ett fas 3 tänk har arbetsmarknaden blivit allt mer fragmenterad. Vad människor  som fasats ut från den ordinarie arbetsmarknaden ska göra råder det för närvarande osäkerhet om.

Ska man i fas 3 arbeta med arbetsuppgifter som är meningsfulla är det svårt att förstå att dessa inte konkurrerar med ordinarie arbetsmarknad. Om man i fas 3 inte ska arbeta  med meningsfulla arbetsuppgifter utan att det istället mer är en typ av förvar av ,människor som är svårplacerade på den ordinarie arbetsmarknaden, så är det svårt att förstå varför inte de svårplacerade får möjlighet att utveckla sina talanger för att ge sig själv en möjlighet till att omskola sig till något annat så att människors resurser tas tillvara av samhället. .Om inte fas 3 längre ska finnas: Vad ska vi byta ut det till? För att svara på det borde vi sätta igång formulera en helt ny modell för arbete. Att bara planlöst skapa jobb lite hit och dit hjälper inte om vi ska ha ett långsiktigt hållbart samhälle som målbild. Ett långslitigt hållbart samhälle kräver ett socialt stabilt samhälle, där människor inte sliter ut sig i förtid och inte heller

Bevattningsmodellen

Den konventionella visdomen bland ekonomer har länge präglats av idén att om de rika blir rikare och en medelklass växer upp i tredje världen, kommer det även gynna de lägre skikten i samhället. Ju mer vi vattnar på de rika desto mer pengar rinner det även ner på de fattiga. Alla är vinnare på denna modell. Därför ska vi inte vara avundsjuka på de rika. Det är dessa hjältar som skapar vårt välstånd. Det är även det argumentet som skymtar fram när vi ser på globaliseringen idag. Det är även den modell som används i USA för att få fart på jobben.

Tänka så många människor som i Kina, Indien och Brasilien med flera länder som lyfts upp från svält och armod. Det har skett en utjämning mellan rika och fattiga länder de senaste 30 åren. Men trots att vår civilisation, inte minst med en enastående teknikutveckling, lyckats med att höja världens samlade ekonomiska tillgångar på ett enastående sätt, lever fortfarande en miljard människor på svältgränsen. Det är svårt att känna sig helt tillfreds med livet när vi börjar tänka i dessa banor. Skulle det inte vara en självklarhet för en så rik civilisation som vår att för länge sedan utrotat fattigdomen på en global nivå?

Bristen på ekonomisk och ekologisk hållbarhet

Ser vi på ”bevattningsmodellen ”  från ett ekologiskt perspektiv inser vi att den inte är långsiktigt  hållbar. Vi skulle behöva  ett antal jordklot för att avskaffa fattigdomen med denna modell. Om en förutsättning för att bekämpa fattigdomen är att de rika måste bli ännu mycket rikare – och därmed har möjlighet att konsumera och investera än mer – för att det ska spilla ner lite resurser till de fattiga kommer vår civilisation att gå mot en kollaps., antagligen i närtid.

Det är även denna modell som skapar ett allt större finanskapital som i sig – åtminstone med dagens utformning –  bidrar till att skapa bubblor och instabilitet på jorden. Inventeringarna styrs till de områden på jorden där den högsta riskjusterade avkastningen kan åstadkommas. När det finns säkrare och mer lönsamma områden på jordklotet att investera i flyttar finanskapitalet blicken från de tidigare så lönsamma områdena. Då uppstår kriser som får mycket allvarliga konsekvenser för de människor som inte kan med elektronisk snabbhet flytta från de nu ratade områdena. Här skapas den ekonomiska instabiliteten som inte är långsiktigt hållbar.

Bristen på intresse från finanskapitalet att investera i att bygga upp det hållbara samhället hotar även vår ekologiska stabilitet. Allt hänger ihop. Många av de investeringar som vår civilisation nu måste göra för att klara klimatomställningen är helt enkelt inte kortsiktigt lönsamma. Då finns det andra områden som finanskapitalet investerar i. Marknaden klarar inte detta på egen hand. Här behövs det att nationalstaterna går in med pengar. Men om nationalstaterna blir alltmer anorektiska , enligt en nyliberal agenda. Hur ska då nationalstaterna har råd att gå in med stimulanser?  Här krockar olika modeller med varandra. De relativt svagare  nationalstaterna har inte längre råd med att satsa på välfärd och den för näringslivet så viktiga infrastrukturen. Det blir ett glapp som någon måste fylla.

Filantropen och välgörenhet blir räddaren i nöden

I den anglosaxiska världen dyker den välmenande filantropen in med en hjälpande hand. Det är antagligen den utvecklingen som vi får vänja oss med även i Europa och i andra länder runt om i världen.  Men om superrikta filantroper ska gå in och göra jobbet när nationalstaten inte längre räcker till, då gäller det att filantroperna verkligen har förstått vilka stora utmaningar vår civilisation står inför och satsar pengarna  på rätt saker. När nationalstaten krymper och filantroperna kommer in istället minskar demokratins betydelse. Hur vi än röstar så är det filantropernas välvilja som kommer att styra det  praktiska samhällsarbetet. Politikernas roll reduceras alltmer till att vara ute och jaga sponsorer för olika behjärtansvärda projekt.

När samhället inte längre har resurser att gå in och förvalta och vidareutveckla välfärdssamhället kommer för utom de superrika filantroperna in på banan. Kyrkan och andra ideella organisationer tar över där samhället inte längre räcker till. Med är detta verkligen en långsiktigt hållbar lösning. Vad händer den dagen när de frivilliga krafterna inte längre vill vara med utan vill göra annat. Då kommer stora delar av välfärdsstaten att rämna.

Bristen på långsiktig planering

Är det bristen på en övergripande ”Masterplan” som gör att det är så svårt för vår civilisation att hitta lösningar på vår tids stora utmaningar?

Vi möter debattörer som ser att dagens problemen ligger i att vi planerar och reglerar för mycket och inte hyser tillräcklig tillit till marknaden. Skulle bara marknaden släppas helt fri skulle problemen bli självreglerade och framstå som ickeproblem. Det är klåfingriga politiker som är det stora hotet mot vår civilisation.

Men den här modellen har nu prövats sedan början av 1980-talet. Istället för att marknaden skulle skapa stabilitet och förbättringar för alla människor,  har visserligen stora grupper lyfts ur fattigdom, men skapat mycket stora obalanser såväl ekonomiska,sociala och ekologiska. Vi behöver nya modeller för att hitta nya lösningar inför framtiden.

Helhetstänkande har heller inte varit på modet de senaste 30 åren. Bättre att skaffa delplaner och få någonting gjort än att fastna på övergripande totalplaner som kräver ett helhetstänkande. Behöver vi överhuvud taget delplaner? Är det inte bättre med ständiga förbättringar än att försöka skapa planer , som ändå inte realiseras. Men hur ska vi överhuvud taget kunna styra utvecklingen utan planering, frågar sig andra?

Så här har debatten böljat debatten fram och tillbaka. Men behöver det vara ett antingen eller? Går det inte förena en global helhetsvision med ständiga förbättringar? Är det inte just en kombination av plan och marknad som kan leda oss framåt? Frågan är bara hur denna mix ska se ut? En mix där demokratin alltmer tappar sitt innehåll tror jag uppfattas som mindre lockande för de flesta människor i demokratiska länder. Med bristande resurser hjälper det inte hur välvilliga politiker vi än väljer fram. De måste ändå få det ekonomiska stödet från filantroperna och de ideella organisationerna. I ett alltmer filantropstyrt samhälle kommer även själva planeringsprocessen att i allt högre utsträckning utföras av ägarna, med andra ord filantroperna. Vilka andra vet vad filantroperna är villiga att satsa på?

En annan fråga som debatteras när det gäller  central planering är: Går det över huvud taget att kommendera fram ett helhetstänkande uppifrån? Det globala samhällsbyggandet är idag alltför komplext för att de ska fungera med en kapten som ger order till lägre instans vad som behöver göras. Nästa instans ger vidare order till närmast lägre instans till dess vi till slut kommer ner till de personer som verkligen ska utföra jobbet. Är den här modellen verkligen effektiv?

Idag sker beslutsprocessen ofta mer nätverksbaserat i en ständig interaktion mellan massor med olika aktörer på olika nivåer. Internet och sociala medier är exempel på detta. Marknadsmekanismerna spelar här en viktig roll. Utan reklamintäkter stannar internet och stora delar av sociala medierna tvärt. Kvar blir den idealistiska filantropen på vars axlar ansvaret  vilar tungt.  Men utan ett fungerande globalt nätverk försvinner arenan för såväl Spotify och Facebook- entreprenörer som för ideella Wikipediaskapare. Bakom gratisluncher finns det i slutändan någon som måste betalar notan. Den notan betalas genom reklammedel.

Vår position i de globala nätverken är en annan viktig roll som påverkar vår möjlighet till inflytande i beslutsprocessen. Det är inte bara vad som sägs utan vem det är som säger något som avgör genomslagskraften i budskapet. Om Zlatan IIbrahimović eller Anja Pärson uttalar sig lyssnar människor även om det handlar om helt andra saker än deras kompetensområden sportens värld. Om du och jag som läser detta uttalar oss blir genomslagskraften så där. Alla har inte samma genomslagskraft trots att  de social medierna i stort står fria för var och en att använda sig av för att göra sina röster hörda.

Inom företagsvärlden och i stora projekt är det vanligt att just ta fram masterplaner och dela upp dessa i delplaner. Projektgrupper, styrgrupper och referensgrupper ser med gemensam kraft till att masterplanen implementeras och utfallet följs hela tiden upp av styrgrupper till planen är genomförd. Det här fungerar i en företagsvärld där den hierarkiska ansvarsfördelningen på förhand är given. Ytterst är det ägarna som beslutar. Då blir det inte så mycket tjafs. Demokrati i all ära men en kraftfull ledning som pekar med hela handen är effektivare.

FN:s roll

För att klara av de gigantiska utmaningar vår civilisation står inför idag och imorgon skulle det på många sätt vara önskvärt att världssamfundet skaffade sig en masterplan och delade upp den i ett antal ”subplaner”. Kanske är det också så vår civilisation till slut lyckas mota de globala hot vi ser i horisonten.

Men då gäller det att den globala styrgruppen kommer överens om färdriktningen. FN kan aldrig få en större betydelse än vad de tunga medlemsstaterna ger FN, som Jan Eliasson konstaterade på ett möte som Maria-Södra Stations S-förening anordnade på skottdagen onsdagen den 29 februari 2012.

FN kan komma med hur väl bearbetade och väl underbyggda masterplaner som helst. Men om någon tung global aktör inte vill ha den fastnar den i ett veto och handlingsförlamning utbryter. Det ser vi ju inte minst i det tragiska som händer i Syrien.

Miljö – och klimatfrågor är andra sådana frågor där FN:s makt och myndighet inte tillåts vara större än den för närvarande är.

Att inte världssamfundet lyckas ta sig samman och hitta en gemensam rörelseriktning för att skapa långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara samhällen är mycket oroande. Vår tids och vår civilisations största globala utmaning! Vi måste börja springa åt samma håll om vi ska nå fram i tid.

Global , regional och lokal som hänger ihop -hållbarhet

Mitt perspektiv är globalt. För mig är inte civilisationens viktigaste fråga att S i Sverige vinner valen 2014. Det hjälper inte heller att något annat parti vinner val i Sverige om de inte har en framåtsyftande politik för långsiktig hållbarhet. För mig gäller det vår civilisations överlevnad. Här skulle det verkligen behövas en masterplan.  I mitt globala perspektiv ser jag även att frågor av delprojekttyp måste hänga ihop med en samlad global vision om hur morgondagens värld ska gestalta sig.

Här kommer frågor in om hur vi européer vill att Europa och därmed Sverige ska utvecklas i framtiden. Här kommer relationen stad och land in. Likaså kommer frågan om hur vi vill att Stockholm och vårt – i mitt fall –  kära Södermalm ska utvecklas i framtiden. Vinster i välfärden måste också ses i ett globalt perspektiv. Hur hänger privatiseringsfrågan ihop med de mer övergripande idéströmningarna som varit gällande de senaste 40 åren? Här måste även internationella jämförande studier göras.

Arbetarrörelsen hade aldrig blivit den kraft och fått den betydelse den fick på 1900-talet om den fastnat i en offerroll eller klasshat. Det var med konstruktiva och alternativa lösningar som arbetarrörelsen lyckades vara en samhällsförändrande kraft. Det tycker jag är den är den viktigaste lärdomen vi kan lära oss av 1900-talet.

Nu är vi inne i ett nytt millennium. Nya utmaningar och nya möjligheter väntar nu på att vecklas ut och forma en ny framtid där vi, i bästa fall, har många underbara dagar framför oss. Vilka rörelser som kommer att vara tongivande imorgon bestämmer vi gemensamt idag. Vad väntar vi på?

Begreppet hållbar utveckling

Lester Brown skapade begreppet ”Hållbar utveckling” http://sv.wikipedia.org/wiki/Lester_R._BrownBegreppet blev sedan än mer känt när FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid” (1987), kallad Brundtlandrapporten presenterades.

Bland annat på grund av kopplingen till Gro Harlem Brundtland, har begreppen social, ekonomisk och social  hållbarhet,  ofta kopplats ihop med S. MP har historiskt mer fokuserat på den ekologiska och gröna aspekten av hållbarhet, även om MP på senare år även stegvis börjar omfatta det totala hållbarhetsbegreppet. Men bristen på helhetstänkande finns i alla partier. Frågan långsiktig hållbarhet är alltför stor för att fastna i ett partipolitiskt taktiserande. Alla partier, organisationer och företag som vill se sig själv som viktiga framtida aktörer, måste vara med och bidra för att skapa förutsättningar för en framtida hållbar värld.

Hur går vi från prat till verkstad?

Att sopa problemen under mattan duger inte. Gör vi inte tillräckligt nu kommer framtiden bli en dyster plats att vistas på. Det gäller att ändra färdriktning nu för att gå en lyckligare framtid till mötes. Nedan följer några källor för vidare studier:

Lester Brown har gett ut boken Plan B – Uppdrag: Rädda civilisationen.

Den går att ladda ner gratis på följande adress: http://www.svenskaplanb.se/PB4.html

Klas Eklunds artikel i DN Kapitalism 4.0 är också en bra utgångspunkt för ett vidare samtal: http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Klas Eklund är inte längre Socialdemokrat. Ett faktum eventuellt som kan skrämma några S-trogna. Han är med i regeringens framtidskommission. Jag tycker att han i artikeln bättre än de flesta formulerat en kort och koncist analys av den situation vi befinner oss i idag:

”Kapitalism 4.0. Mot bakgrund av finans- och skuldkriserna och klimathotet fram­träder en kapitalism som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning. Den västliga kapitalismen är inte hotad som system, men hur ser nästa fas ut? Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher och bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande, skriver Klas Eklund.”

Vi behöver en stabilare kapitalism som är mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande. Frågan är bara hur det ska går till. Är det överhuvud taget möjligt?  Om inte vad händer då med vår civilisation? Något nytt och fräscht alternativt system finns inte på kartan konstaterar Klas Eklund pragmatiskt. Vem vill argumentera mot det påståendet?  Vi måste helt enkelt hitta nya modeller inom de ramar kapitalismen sätter upp. Att hoppas på något annat känns i dagsläget lite upp i det blå. Men kapitalismen är ett flexibelt system som kan anta många olika skepnader. Här finns möjligheter för nytänkande och kreativitet.

Hur vill vi ha den nya kapitalismen 4.0?

Det finns fler mycket viktiga artiklar i ämnet: Chefekonom Global utmaning Sandro Scocco skriver:  Nyliberalismen har haft fel på punkt efter punkt:

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/26/sandro-scocco-nyliberalismen-har-haft-fel-pa-punkt-efter-punkt/

Kajsa Borgnäs är socialdemokrat och blir till hösten doktorand inom ämnet ”grön tillväxt” vid Potsdam Universität, Tyskland.

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/05/29/kajsa-borgnas-klimatfragan-kraver-ett-nytt-socialdemokratiskt-tankande-del-1/

Assar Lindbäck skriver om Europas politik: http://www.dn.se/debatt/jag-tvivlar-pa-overstatlig-finanspolitik-i-europa

Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute och László Szombatfalvy, grundare av Stiftelsen Vår Tids Utmaningar och tidigare finansanalytiker. De skriver om mediernas roll i klimatpolitiken: http://www.dn.se/debatt/om-medierna-prioriterar-klimatet-lyssnar-politikerna

Klas Eklund och Johan Rockström, som båda är med i regeringens framtidskommission, skriver om att ambitionsnivån har blivit lägre när det gäller miljö och klimat: http://www.dn.se/debatt/varlden-har-backat-fran-ambitionerna-for-40-ar-sen

Åsa Romson (MP) skriver om att det behövs en klimatlag: http://www.dn.se/debatt/ny-klimatlag-behovs-for-att-klara-sveriges-utslappsmal

Tim Jackson ha skrivit en uppmärksammad bok om: Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle.  Han går att lyssna till och se på: http://abflive.vivius.se/videos/video/91/

Att tänka i helhetstermer

En av de viktigaste böcker som getts ut de senaste åren att

Wilkensson&Pickes  Jämlikhetsanden. Om boken kan vi läsa:

”Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojäm­likhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som man i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då fram­träder är både chockerande och överraskande.

Chockerande eftersom skadeverkningarna visar sig vara långt större än vad man hade trott. Ojämlik­heten är en avgörande ­faktor bakom en rad centrala sociala och hälso­relaterade problem.

Överraskande eftersom ojämlikheten visar sig drabba inte bara de fattiga utan alla. Även de rika får betala ett högt pris i form av sämre hälsa och kortare liv.

Jämlikhetsanden presenterar en omfattande forskning och ­statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – som visar hur graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.

Trots den förfärande verklighet som synliggörs har boken ett hoppfullt budskap. De nya kunskaper som ges om hur våra ­moderna samhällen fungerar är kraftfulla ­verktyg som kan användas för att vända den negativa ­spiral av ökande ­samhällsproblem, misstro och social oro som ­präglat västvärlden i ­flera decennier. Budskapet är att stora sociala förbättringar går att åstadkomma – för alla grupper i hela samhället – om ­politiken ­inriktas på det mest väsentliga: att minska ojämlik­heten. ”

Eländeslistan:

 

 

Jämlikhetsanden läser jag ständigt om och får ständigt nya uppslag och idéer. Det är många som inte förstått helheten i budskapet. Jämlikhetsanden handlar inte bara om sociala frågor. Den handlar inte bara om jämlikhet, den handlar inte bara om eländeslistan se ovan. Den handlar om helhet; såväl social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet från ett hälsoperspektiv.

Men helhet är det vi har svårast för att ta till oss i vår specialiserade tidsanda. Det finns ingen expert att hänvisa till när vi talar i helhetstermer. Ett faktum som ofta bekymrar just experter som vill göra avgränsningar. Utan avgränsningar uppfattar specialisten boken eller ämnet som diffust och flummigt. Men helheten är större än de olika enskilda delarna ,det vi kallar för synergi, och alla delarna behöver samverka. Det är ett faktum som specialisten inte alltid uppskattar.

Eftersom dagens politiker också är så specialiserade inom sina områden har de lika svårt att ta till sig ett helhetsbudskap. Inom den politiska sfären talar vi mestadels om en fråga i taget utifrån en dimension.

Hela den mediala dramaturgin bygger på av vi ska tala om väl avgränsade områden när samhällsfrågor diskuteras. Två experter bjuds in och ämnet avgränsas så att det inte ska ”flumma ut”. En expert A tycker på sätt A och expert B tycker på sätt B.

På det här sättet försvann den ekologiska dimensionen i val debatten 2010. Den reducerades till ett praktgräl mellan Maria Wetterstrand och Maud Olofsson om någon liten detalj som jag inte tror att någon kommer ihåg vid det här laget. en ekologiska dimensionen skulle naturligtvis varit med vid diskussion om varje fråga. Alla tre dimensionerna måste behandlas samordnat.

När vi talar talar om jobb, kan vi inte bara se det som en social fråga, inte heller bara en ekonomisk fråga utan en fråga som ska innefatta alla tre dimensionerna. Vilka jobb ska skapas får att uppnå ett långsiktigt hållbart samhälle såväl , socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Lämnas en dimension utanför analysen skapas obalans.

De olika dimensionerna; sociala, ekonomiska och ekologiska behöver alla ingå när vi talar om att bygga mer bostäder, bygga ut infrastruktur och när vi talar om välfärden. Helhetssynen måste ingå när vi talar om vilken typ av FoU vi behöver. Helhetssyn måste ingå när vi talar om hur välfärden ska organiseras. Helhetssynen måste ingå när vi talar om Sveriges relation med EU och övriga världen. Helhetssynen måste ingå när vi talar om vårt behov av ett försvar och vad det ska användas till. Då måste vi även behandla de konflikter som uppkommer mellan ekonomisk tillväxt och miljö och klimat frågor.

När vi talar om att hitta lösningar för en åldrande befolkning, måste vi ta in alla dimensionerna och se till vad som är långsiktigt hållbart.

Det är också så jag vill se dina var för sig mycket konstruktiva förslag Iréne Karlsson Sjöström. Vi är helt enkelt inte tränade att se till helheter. I skolan har vi olika ämnen som varje lärare håller styvt på att det här är min domän säger lärare X inte din lärare Y. I yrkeslivet fortsätter vi att hålla på vår roll som expert. Vi kan var expert inom matlagning, snickeri, laga bilar,trädgård, finansiell analys eller som i mitt fall verksamhetsutveckling och som projektledare. Vi tillfrågas i våra expertroller mycket sällan efterfrågas vi som helhetsvarelser. För att rädda civilisationen från kommande katastrofer måste vi tänka om på den punkten. Vi måste börja tänka och agera som helhetsvarelser.

Andra tänkvärda S- källor

Slutligen tar jag upp tre källor som alla behandlar Sverige och S:

Anders Nilsson, statssekreterare i kommunstyrelsen i Göteborg, har skrivit rapporten ”Underbara dagar framför oss ” . Jfr Henrik Berggrens Olof Palmebibliografi. Anders Nilssons rapport finns för nedladdning:

https://www.dropbox.com/s/erl97rpbzw7byy4/Storstad%20120625.pdf

Isobel Hadley-Kamptz, frilandsjournalist frågar sig: Har S glömt reformismen?

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/13/isobel-hadley-kamptz-har-s-glomt-reformismen/

Med ett nutidshistoriskt perspektiv på frågan blir svaret:

Efter år av anpassningar till EU, avregleringar, utförsäljning av gemensamma tillgångar, privatiseringar, skattesänkningar och anpassning till en nyliberal tidsanda finns det inte inte mycket resurser kvar att bedriva social reformpolitik med. Istället har S slagit in på M:s väg att människor ska arbeta så många timmar som möjligt för att kunna åtminstone rädda  en del av den välfärdsstat som S varit med att bygga upp och under de senaste 20 åren varit med om att montera ner.

Kjell-Olof Feldt (fd finansminister och författare till bland annat “En kritisk betraktelse: om socialdemokratins seger och kris”). Boken är mycket läsvärd och jag återkommer senare med en reflektion kring den.

Han säger bland annat att S måste börja sätta fokus på analys och minska ner PR-konsulternas roll. Det är en rimlig bedömning om S vill ha en roll i morgondagens samhälle. Självklart är det viktigt med paketring  av budskapet, men det förutsätter att det finns något innehåll att paketera. Det måste till en mycket skicklig marknadsföringsapparat för att kunna sälja konserverad gröt. Och vad hjälper det om politikerna skickligt säljer sina budskap om det inte leder till lösningar på dagens .och morgondagens utmaningar?

Hans bidrag till debatten är att ställa frågan: Klarar S den generella välfärden i framtiden? Svaret blir nej om vi inte hittar andra lösningar idag för finansieringen.

Här tar jag fram ett avsnitt ur artikeln som väl belyser hur svårt S kommer att ha för att hitta medel för att klara av att behålla den generella välfärden:

” Även här har verkligheten ändrat politikens förutsättningar. Gamla pålitliga skattebaser har visat sig ha vingar. Det gäller framför allt kapitalet men i växande grad även arbetet och konsumtionen. Skattepolitiken har fått anpassa sig. Sverige har inte längre några tillgångsskatter: arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatterna är alla borta. Skatten på arbete, både den direkta och indirekta, har sänkts i ett antal omgångar. Och den andra stora skattebasen, privat konsumtion, har eroderats genom en lång rad undantag från den enhetliga momsen, som en gång sattes till 25 procent.

Men alla dessa skattesänkningar går inte att motivera som anpassning till globaliseringens villkor. Sverige är ett av de ytterst få utvecklade länder som inte beskattar större arv. Fastighetsskatten försvann därför att den var avskydd i röststarka storstadsområden, medan ränteavdragen finns kvar som statens subvention av boende i villor och bostadsrätter (eller av annan lånefinansierad konsumtion). Den halverade momsen på mat köpt i butik (som lett till halverad moms på krogmat) har inget annat motiv än att den en gång infördes i en politisk köpslagan. Om en del andra selektiva reduktioner av konsumtionsbeskattningen kan egentligen bara sägas att de är resultatet av skicklig lobbyism.

En sammanfattning av socialdemokratins läge tycker jag kan se ut så här. Ambitionerna för den generella välfärdspolitiken är oförändrade vad gäller välfärdstjänsterna och har höjts för socialförsäkringarna: fler ska ha inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom liksom efter arbetslivets slut. Mot dessa ambitioner står att partiet i sin praktiska politik under de senaste 20 åren genomfört eller accepterat betydande skattesänkningar, framför allt på tillgångar och privat konsumtion. Min slutsats blir att Sverige numera har ett skatteuttag som inte klarar av att finansiera en generell välfärdspolitik byggd på socialdemokratins värderingar.”

Här har dagens S-ledning lite att bita i. Politik är inte bara att vilja. Det gäller att se till att det finns resurser för det man vill genomföra också. Jag rekommenderar alla att läsa KO Feldts tänkvärda artikel och bok.

http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/07/kjell-olof-feldt-klarar-s-den-generella-valfarden-i-framtiden/

Listan kan bli lång på intressant läsning men jag sätter streck här.

Epilog

För varje företag som vill ha en framtid krävs en vision om framtiden. En tillräckligt viktig  fråga för  företagets överlevnad lyfts upp av ledningen med högsta prioritet. Ledningen pekar ut färdriktningen med hela handen och styr manskapet i utpekad riktning. Behovet av genomgripande analys och planering är en förutsättning och en kritisk framgångsfaktor för ett framgångsrikt förändringsprojekt. Men utan en lednings styrförmåga hjälper det inte hur bra analyser och planeringar än är.  Ledningen är beroende av personalens lyhördhet inför betydelsen av förändringsarbetet.

En ledning med en oengagerad och omotiverad personal kommer inte att gå i mål med det som ledningen föresatt sig. Om delar av personalen inte är villig att satsa i tillräcklig utsträckning kommer de frivilligt att lämna företaget eller får sparken.

Analogin med hur ett företag styrs haltar naturligtvis när vi ser till hur ett samhälle planeras och styrs. Det går inte att ge medborgare som inte är villiga att satsa sparken ut landet. Däremot kan medborgarna välja att rösta med fötterna och av fri vilja hitta en annan plats på globen.

I kristider när det råder ett allmän krisinsikt är det lättare för samhällets styrgrupp – politikerna – att peka med hela handen och se till att en masterplan utarbetas och genomförs. Trots alla de globala ekonomiska, sociala och ekologiska hot vi står inför idag finns inte denna krismedvetandet hos den breda allmänheten.

Det är i år 100 år sedan Titanic sjönk.

Vi sitter idag bildligt talat på Titanic och känner oss trygga i världens mest osänkbara skepp. Några av oss har hittat en plats i solen på övre däck, andra får trängas längre ner i båten. När några på övre däck ropar att de ser en fara i horisonten. För att undvika faran, isberget  krävs en kursändring. Men den stora frågan är: Hur villiga är vi att vidtaga de åtgärder som krävs för att göra kursändringen möjlig? Går det med demokratiska medel eller krävs det att kaptenen pekar med hela handen?

Att det ska gå att göra en snabb kursändring bara genom ett nerifrån upp perspektiv eller att marknaden i sig själv ska klara kursändringen, är ungefär lika troligt som att finna en nål i en höstack. Om ett fotbollslag ska ändra strategi efter ett antal misslyckade matcher räcker det inte bara med att förbättra e individuella soloprestationerna. Det behövs även en lagledare som kan hålla samman laget  så att laget strävar åt samma håll. Då behövs en masterplan eller en plan B som Lester Brown talar om, se ovan. Men en masterplan måste ha koppling på alla nivåer, global, nationell, regional och lokal för att kunna implementeras.  Det behövs både individuella soloprestationer och en planering för att klara uppdraget – rädda civilisationen.

Näringslivet och välfärdssektorn, del 2 – en udda affärsmodell

Svenskt Näringsliv och företagsklimatet

Jag arbetar med ett projekt som jag kallar Globaliseringen 3.0. Det är en framtidsspaning fram till 2025. Mitt perspektiv igår – idag och imorgon. Genom att gå bakåt i tiden och fånga trender och megatrender söker jag skapa olika scenarios om en framtid vi egentligen bara vet en sak om. Vi vet att vi ingenting vet.

Förra sommaren 2011 intervjuade jag Maria Sunér Fleming (ansvarig Energi- och Klimatpolitik, Svenskt Näringsliv). Vårt samt handlade av naturliga skäl om miljö – och klimatfrågor i ett framtidsperspektiv. Som avslutning på vårt samtal fick jag en bok av henne skriven av Stefan Fölster och Johan Kreicberg (red). Bokens uppfordande titel är ”Framtiden väntar inte. Om världen och Sveriges välstånd.” Ekerlinds förlag.

När jag sedan intervjuade Stefan Fölster (chefsekonom Svenskt Näringsliv) använde vi boken för att tala om framtiden. Svenskt Näringsliv 2025. Budskapet i boken är glasklart. Sverige måste förbättra  företagsklimatet för att se till att företag stannar i Sverige och att vi kan då också kan locka till oss företag från andra länder. Ett innovativt svenskt näringsliv är en förutsättning för vår välfärd och för att framtiden kan målas i ljusa färger.

För att innovationerna ska vara lönsamma krävs en anpassning av skattesatser till Europanivå. Främst gäller det skatter som belastar investeringar i företagen, till exempel kapitalinkomstskatt. Det slår författarna fast på sidan 134.

Globaliseringens logik innebär investeringar sker på de platser på jorden där den riskjusterade avkastningen är som mest gynnsam för ägarnas riskkapital. Om vi i Sverige ger skattemässiga konkurrensnackdelar till företagande kommer investeringarna att göras på andra ställen på jorden. Så är de globala spelreglerna.

Det finns inget EU-land som satsar mer än Sverige på FoU. Men utfallet på satsningarna är relativt svagt, konstaterar författarna sid 25. Slutsatsen är övertydlig se till att skattesatserna för företagen anpassas till Europanivå. Så uppnår vi ett mer företagsvänligt klimat. Välfärden är som bekant inte självfinansierad. För att vi ska ha råd med välfärd måste vi ha ett väl fungerande näringsliv. Det är svårt att inta en avvikande uppfattning än den Fölster/Kreicberg för fram.

Vitsen med vinsten

Min uppfattning om ”vinst i välfärden” är att den är tämligen underligt ställd. Under mina år inom bank, kapitalförvaltning och försäkring har jag producerat ett antal investeringskalkyler. Det har då handlat om allt från inköp av IT-system till lönsamheten i att satsa på en ny fond.

Beställarorganisationen gör en investeringskalkyl för att exempelvis lägga ut en del av verksamheten på entreprenad. En förutsättning för att lägga ut delar av verksamheten hos underleverantörer är att det är lönsamt för beställaren.

Huvudskälet till outsourcing var från början att det större företaget ville fokusera på kärnverksamheten och låta specialiserade underleverantörer gå in och ta över den verksamhet som inte ansågs vara just dess kärnverksamhet.

Detta gäller naturligtvis även idag. Det kan vara en mycket god affär för ägarna att lägga ut en del av verksamheten på entreprenad och därigenom kunna koncentrera sig på kärnverksamheten. Att lägga ut kärnverksamheten på entreprenad och låta underleverantören få hela avkastningen och dessutom ge bort rationaliseringsvinsterna  som finns genom produktivitetsförbättringar till underleverantörer är fullständigt otänkbart.

Om SEB eller Swedbank skulle bestämma sig för att lägga ut in- och utlåning – kärnverksamheten – på entreprenad och låta underentreprenören stå för hela avkastningen skulle det leda till KK på en gång.

Bankvärlden har under de senaste 20 åren lyckats med en enastående effektivisering av verksamheten. Genom bankomatfunktionen gör kunderna det arbete som det tidigare behövdes en hel del personal för att göra. Samma sak gäller med webbaserade lösningar som gör att kunderna själva betalar sina räkningar.  Båda dessa åtgärder har skapat ökad tillgänglighet för kund och ökad avkastning till ägarna.

För  att bygga de tekniska lösningarna har såväl egen personal som externa konsulter varit med. Själva utvecklingsarbetet är en investeringskostnad som sedan ska hämtas hem med en i förväg prognostiserad pay-off tid. När investeringen väl är betald kommer de gyllene åren för ägarna.

Ingen ägare skulle gå med på en så fullständigt stollig idé som att lägga ut effektiviseringsmöjligheter på entreprenad och låta underleverantörerna stå för produktivitetsvinsterna. Men det är just det som händer när ägarna är skattebetalarna och underleverantörerna erbjuds att ta hem hela produktivitetshöjningen i själva kärnverksamheten.

Om H& M eller Ikea skulle bestämma sig för att lägga ut kärnverksamheten på entreprenad och låta hela den vinstbärande affären gå till underleverantören skulle självklart samma sak inträffa. Men hela upplägget är så orimligt att det överhuvud taget aldrig diskuteras. Det är en ickefråga.

Av någon underlig anledning är det just det som händer inom välfärdssektorn. Skattebetalarna – ägarna – står för risken och underleverantörerna står för avkastningen. Hur har man överhuvud taget kommit på en så lysande konstruktion?

Nu kan vi naturligtvis säga att jämförelsen haltar. Det finns inga affärsvinster i välfärdssektorn för ägarna – skattebetalarna. Välfärdssektorn är bara kostnader som ägarna vill hålla nere.
Välfärdssektorn har dessutom visat sig vara mer riskabel för riskkapitalisterna än vad som tidigare varit den konventionella visdomen. Idag finns det såväl politiska risker som överkapacitet inom utbildningen som orosmoln.

Det vanliga sättet inom näringslivet att hantera för höga kostnader är att åstadkomma produktivitetsförbättringar och därigenom få ner kostnaderna.

Det alternativa sättet för att öka avkastningen inom näringslivet är att ta nya marknadsandelar och öka volymerna. Den vägen finns inte för ägarna – skattebetarna. Ökade volymer i vård, skola och omsorg innebär ökade kostnader för ägarna – skattebetalarna.

Däremot finns den möjligheten för underleverantörerna. Genom att ta marknadsandelar och öka volymerna kan John Bauer, Kunskapsskolan, Carema och Attendo mha stordriftsfördelar ta nya marknadsandelar och därigenom öka sin avkastning. Underleverantörerna kan också genom att öka produktiviteten möjliggöra ökad avkastning för underleverantörens ägare.

Ägarna – skattebetalarna – går miste om produktivitetsökningen. Vilka ägare inom näringslivet skulle vilja ställa upp med riskvilligt kapital under sådana premisser?

Ägarna – skattebetalarna – dräneras därmed på de vinster som produktivitetsökningen medför. Det enda rimliga affärsupplägget är självklart att ägarna använda verksamhetsutvecklare effektivisera verksamheten.  Här kan naturligtvis specialiserade privata aktörer komma in och bistå ägarna – skattebetalarna. Avkastningen av produktivitetsvinsterna går sedan tillbaks till ägarna – skattebetarna. Denna avkastning kan då användas till sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt kapitalskatt, sänkta momssatser som skulle ha en mycket gynnsam effekt på svenskt näringslivs konkurrenskraft.

Det är denna konkurrenskraft som Stefan Fölster och jag är överens om måste förbättras för att svenskt näringsliv bättre ska klara av den globala konkurrensen. Instämmer med det Stefan Fölster mfl skriver i boken ”Framtiden väntar inte. Om världen och Sveriges välstånd”.

Svenskt näringslivet behöver även en väl fungerande social och teknisk infrastruktur för att kunna fungera. Här behövs det satsningar på välfärdsrektorn, infrastruktur samt FoU. Genom att dränera skattebetalarna på kapital minskar möjligheterna till näringslivsstimulans.

Tanken har varit att genom att konkurrensutsätta välfärdstjänster så skulle det kunna leda till kostnadsbesparingar, vilket skulle gynna ägarna – skattebetalarna.

I  SNS- rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?”  konstaterades att så inte var fallet. http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard

I DN läser vi:

”Ny forskarrapport i dag: Privata alternativ och konkurrensutsättning inom välfärdssektorn har inte blivit den mirakelmedicin som många hoppades på. För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman. ”

http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Om inte effektiviseringsvinsterna har infriats är det istället rena förlustaffären för skattebetalarna. Den avkastningen som underentreprenörerna tar ur leder inte till avsedd effekt. Det blir då istället en ren kostnad för ägarna – skattebetalarna.

Hur kan Svenskt Näringsliv ta ställning för en del av näringslivet som så uppenbart det stora flertalet näringsidkare förlorar på?

Det fullkomligt orimliga affärsupplägget innebär just att andra delar av näringslivet går miste om affärsstimulerande reformer som minskade kostnader för alla övriga företag.

Slutsats: De investerare som nu börjar inse att man inte längre sitter på guldägg i välfärdssektorn med god riskjusterad avkastning kommer naturligtvis att med alla tänkbara medel försöka lobba för att inte göra miljardförluster.

Men det kända begreppet kreativ förstörelse- som Joseph Schumpeter – vidareutvecklade gäller inom näringslivet. Det borde även gälla välfärdssektorn.

.

Näringslivet och välfärdssektorn, del 1 – kontrollfunktionen

Näringslivet och välfärdssektorn, del 1 – kontrollfunktionen

Jag har tillbringat en stor del av mitt yrkessamma liv inom bank och försäkring med verksamhetsutveckling och IT. Stora förändringar har ägt rum. Genom att utveckla verksamheten med hjälp av IT, har vi som kunder möjlighet att via bankomat och smarta webbaserade gränssnitt, göra det flesta av våra transaktioner när vi har tid och dessutom skaffa oss den information vi behöver. Vårt behov av att besöka bank – och försäkringskontor har minskat markant. Med IT-lösningar har bank och försäkring blivit tillgänglig för oss dygnet runt.

Förutom ökad tillgänglighet för kunden har resultatet blivit effektiviseringsvinster. Genom modern teknik minskar behovet av personal på kontoren och därmed sparas kostnader. Det gynnar ägarna, men missgynnar inte de stora kundgrupperna.

Inom många sektorer inom näringslivet förekommer samma produktivitetsutveckling. Företag som Atlas Copco, Scania, H&M och Ikea hittar ständigt nya effektiva sätt att öka produktiviteten i verksamheten.

Vi är idag alltmer ovilliga att betala mer av våra surt förvärvade inkomster i skatt. Det är då inte konstigt att tankarna leder till de mest effektiva delarna av näringslivet. Varför inte använda samma koncept inom andra delar av samhällslivet?  Då skulle vi kunna få mer värde ut av våra satsade skattepengar. Lär av näringslivet.

Men här stöter vi på patrull. Inom kulturens område blir inte en symfoniorkester dubbelt så ”effektiv” bara för att man plockar bort halva arbetsstyrkan, eller ser till att de spelar dubbelt så fort. Inte heller blir en teaterföreställning per automatik, dubbelt så bra för att halva personalstyrkan får sparken. Här spelar varje människa en avgörande roll. Tar man bort en karaktär förlorar hela teaterföreställingen på det och kan bli helt obegriplig.

Samma sak gäller inom vård skola och omsorg. Varje människa spelar en viktig roll för att verksamheten ska fungera. Tar man bort administrativ personal och istället lägger arbetet på läkare, sjuksköterskor, undersökterskor och lärare ökar inte per automatik effektiviteten. Tvärtom får denna kärnpersonal allt mindre tid att ägna sig åt det som är deras huvudsakliga arbetsuppgifter, just vård, omsorg och utbildning.

Idag söker vi med ljus och lykta efter orsaker till brister inom vård, skola och omsorg. Sällan ifrågasätts om det inte själva grundmodellen, hämtad från näringslivet, som helt enkelt inte passar ihop med de behov som finns inom dessa områden.

.

Istället förs debatten om vad som är fel just utifrån näringslivets grundpermisser. Det som är bra på Scania är bra för vård, skola och omsorg. Bättre kvalitetssäkring genom en bättre fungerande kontrollprocess. Men kontrollerna är inte gratis. I teorin skulle byråkration kunna minskas genom att konkurrensutsätta den stela byråkratiska offentliga organisationen. Genom att konkurrensutsätta den skulle marknadsmekanismerna leda till effektivare organisation av vård, skola och omsorg var tanken.

Nu har det visat sig att det var lite väl överoptimistiskt att markanden skulle vara självregelerande. Nu ställs dessutom krav på att kontrollapparaten ska byggas ut.

Kontroll – och uppföljningsprocessen tar resurser från just kärnverksamheten, vård, skola och omsorg. Personalen får alltmer arbeta med kontroll istället för att bedriva bra undervisning och ge god vård och omsorg. Allt mer tid går att fylla i diverse elektroniska blanketter som sedan ett centralt organ ska statistiskt behandla och komma med ett åtgärdsförslag för att förbättra situationen. Resultatet blir istället att byråkratin ökar. Vem vill ha en sådan utveckling?

Det här synsättet leder till en mycket negativ spiral. Kontrollapparaten upptäcker svagheter i kärnverksamheten, som kanske just beror på att kärnpersonalen arbetar för mycket med kontroll istället för vård, omsorg och utbildning. Det leder till krav på ytterliga förstärkt kontroll för att bli av med kvalitetsbristerna.

Detta medför att personalen måste lägga ner ännu mer tid åt kontrollapparaten, fylla i ännu fler blanketter och det centrala kontrollorganet måste ha resursförstärkning för den statistiska bearbetningen av materialet och för att kunna dra de korrekta slutsatserna för att ge beslutsmaterial till politikerna. Resultatet som de kommer fram till är kvalitén ytterligare försämrats.

Det här beror i hög grad på den allt tyngre kontrollen som gör att kärnpersonalen får allt mindre tid till kärnverksamheten. Men det är en svår slutsats att dra för den centrala kontrollapparat, som är en del av problemet. Politikerna drar då de naturliga slutsatserna att kontrollen måste ytterligare förstärkas för att bli av med kvalitetsbrister. Vård, skola och omsorg har gått in i en oändlig loop som blir svår att upptäcka innan det är för sent.  Fortfarande finns tid för nytänkande. Det krävs en öppen och förutsättningslös utvärdering av hela privatiseringsidén?

Stefan Fölster – Svenskt Näringliv och framtidsspaning

 

För att skapa ett tryck i budskapet är det viktigt att skapa en berättelse som attraherar väljarna och som på ett konkret sätt löser människors behov. Lösryckta reformer hit och dit skapar ingen förtroende hos väljarna. Istället ska vi välja ut några fokusfrågor. Bostadsfrågan, tunnelbanan och miljövård är tre viktiga områden. Det går att väva in dessa i en sammanhållen berättelse. Kollektivtrafik och klimatsmarta hus bidrar till att uppfylla våra klimatmål och är dessutom jobbskapande. Inte så dumt.

 

Från min utgångspunkt borde vi formulera vår politik runt ett långsiktigt hållbart samhälle. Det samhället ska vara såväl socialt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt. Ovanstående fokusområden ryms inom ramen för alla tre.

 

Vi kommer inte att få vara ensamma om det långsiktigt hållbara tänkandet. En växande grupp i världen inte minst inom näringslivet börjar formulera sig runt det socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara samhället. I Financial Times och på det prestigefyllda World Economic Forum har dessa frågor diskuterats under något år nu. Se vidare Klas Eklunds artikel i DN: http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

 

För att S ska vara en relevant kraft inför framtiden, gäller det för oss att formulera konkreta förslag på hur vi ska förverkliga de starkt positivt värdeladdade orden ett långsiktigt socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart. Annars blir det bara ord.

 

Den 30 juni 2011 intervjuade jag Stefan Fölster, chefsekonom Svenskt Näringsliv i samband med mitt projekt och bokskrivande ”Globaliseringen 3.0 ” Det är en framtidsspaning med inriktning igår – idag – imorgon. Igår, är på 1500-talet när Europa började kolonisera övriga världen. Jag kallar den tidsperioden globaliseringen 1.0. Nuläget är globaliseringen 2.0. Globaliseringen 3.0 slutligen är en framtidsspaning fram till år 2025.

 

Vi resonerade omkring en bok som han och några medförfattare då nyligen gett ut. ”Framtiden väntar inte; Om världen och Sveriges välstånd. ”Jag hade fått boken i förväg av Maria Sunér Flemming, director Energy and Climate Policies, som jag intervjuat tidigare om hennes specialområde. Budskapet i boken är enkelt och rättframt. Ett svenskt näringsliv, stöttat av ett företagsvänligt klimat är en förutsättning för att företag ska stanna och vidareutvecklas i Sverige. Ett företagsvänligt klimat är också en förutsättning för att Sverige ska locka till sig företag från andra länder. På så sätt skapas nya jobb och ger möjlighet att vidareutveckla vårt välstånd.

 

Jag påpekade att detta inte på något sätt är en ny iakttagelse. Redan finansminister Gunnar Sträng sa på 1960-talet att det som är bra för näringslivet är också bra för hela Sverige. Socialdemokratin har djupa rötter i ett samhällsbygge tillsammans med näringslivet. Den modellen har varit på många sätt en framgångsaga för Sverige och skapat framgångsagor som samarbetet Vattenfallsverket och Asea, läkemedelföretag som Astra och Pharmacia, samt

Ellemtel som skapade grunden för dagens telekom. Idag har redan en stor del av dessa företag lämnat Sverige. S och näringslivet borde göra undersöka hur den här modellen är tillämplig på dagens globaliserade värld.

Men tiderna ändras. Gunnar Sträng sa också att det som är bra för Sverige är bra för Sverige. Idag är Volvo ett kinesiskt företag. Det som är bra för Volvo är bra för Kina. Även Saab är nu kinesiskt. Astra Zeneca håller på att flytta från Södertälje och Ericsson har sålt av mobiltillverkningen som nu helt ägs av Sony. Vad betyder näringspolitik idag? Hur ska en sådan politik gestalta sig i vår underbara globaliserade värld? Vad har S för idéer om detta?

Man kan fundera över vad det är för frågor som S ska driva, när läget ”tystnad tagning” inte längre gäller. Är det välfärdsfrågor? Är det kanske satsningar på infrastruktur? Är det kanske jämställdhetsfrågor? Hur ska vi hantera relationen stad och land?

Vilka frågor ska S driva i Stockholm? Är det mer och bättre kultur för att stötta en växande turistnäring? Är det ett grönare Stockholm som även skulle vara bra för turisttillströmningen? Är det klimatsmart byggande för att uppnå klimatmål? Är det att bygga ut kommunikationer för ett växande Stockholm?

Men för att gå tillbaka till Stefan Fölster och Gunnar Sträng. Utan ett väl fungerande näringsliv har nationalstaten Sverige inte råd med varken utbyggnad av infrastruktur eller ökade välfärdssatsningar.

S har förlorat två val på grund av vår bristande ekonomiska politik och bristande förmåga att därigenom skapa jobb. Den ekonomiska politik som kännetecknade S under ett flertal år har lämnat mycket i övrigt att önska sig. Idag måste S hitta fram till en långsiktigt hållbar ekonomisk politik som bär framåt över olika valperioder och visar att S en viktig faktor att räkna med i ett framtida Sverige.

Förslag om utbyggnad av infrastruktur, bostäder och förbättra kommunikationerna är offensiva och framtidsinriktade. De är också en förutsättning för att vi ska kunna ha ett väl fungerande näringsliv. En förutsättning för att satsningarna ska vara framtidsinriktade är att de byggs på ett sätt så att klimatsmålen uppfylls. Men det är inte tillräckligt.

Turistnäringen beräknas bli en allt viktigare sektor för Stockholm och få en avgörande betydelse för staden. Satsningar på en grönare och ett kulturellt färgsprakande Stockholm kommer att förstärka ryktet som en av världens vackraste huvudstäder. Det är viktigt med en politisk styrning av stadplaneringen, som inte bara tittar på antal och hårda värden. Lika viktiga är de mjuka värdena som skönhet och trivsel, såväl för oss som bor här som för de som kommer och besöker oss.

Näringslivet i Stockholm och i Sverige ser inte ut som på Gunnar Strängs 1960-tal. Det går naturligtvis inte att förutsäga framtiden. Men det vi vet är att det vi idag gör och inte gör påverkar vad som komma skall. En framsyftande näringspolitik måste se till framtida behov och baseras på en vision om hur vi vill se ett framtida Stockholm och ett framtida Sverige.

Framtidsdebatten domineras i allt väsentligt av människor utanför S. Regeringen har tillsatt en framtidskommission. På Word Economic Forum diskuteras en Kapitalism i kris och hur den ska lösas. Bland Sveriges socialdemokrater råder för närvarande ”tystnad tagning”. Inom de företag som vill se sig som en aktör i framtiden bedrivs en framtidsspaning framkallad av ren överlevnadsinstinkt. Men inom S råder som sagt ”tystnad tagning”. Det är inget gott tecken. Åtminstone inte om vi vill att S ska ha något framtida roll. Vad är det för framtida samhälle S vill ha? Hur vill vi att samhället ska se ut om 5, 10, 15 år framåt. Var finns visionerna? Var finns idéerna som ska bära Sverige mot Globaliseringen 3.0 – 2025.