The Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP)

Det finns en blogg som tar upp frågor om TTIP.

Om denna kan vi läsa här: http://ttippen.se/about-this-blog/

About this blog:
This blog concerns the ongoing negotiations about a trade and investment agreement between the European Union and United States, the Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP). The main purpose of the blog is to report from the secret negotiations mixed with some more in-depth updates. The blog is covering the negotiations as a whole, however with an additional focus on Sweden.

This blog, although being written mainly in Swedish, will continuously post entries which is also available in english. The blog was started by former Swedish member of the European Parliament, Carl Schlyter. Since Carl left the European Parliament after the elections in 2014, his successor, MEP Max Andersson, is now running the blog. Editor, just as before, is Rikard Allvin, who has considerable experience working on similar trade deals, including ACTA.

For input or information, please send an email to rikard.allvin(at)europarl.europa.eu

I bloggen kan vi läsa intressanta artiklar om TTIP.

Det finns även andra viktiga källor att använda oss av:

Stockholms handelskammare har denna blogg:  http://isdsbloggen.se/ombloggen/

” OM ISDS-BLOGGEN

ISDS-bloggen syftar att sprida kunskap och information om internationellt skiljeförfarande och tvistlösningsverktyget ISDS – Investor State Dispute Settlement. ISDS är ett etablerat verktyg som används för att lösa tvister mellan investerare och stater. Vanligast är att internationellt skiljeförfarande används för att lösa tvisten. Skiljeförfarande erbjuder en neutral arena jämfört nationell domstol och är ett sedan länge etablerat sätt att lösa internationella konflikter.

 

Annons

Bankernas och de finansiella transaktioneras roll i en globaliserad ekonomi

Inledning

I flera Facebookgrupper förs livliga diskussioner om dagens penningsystem. Bankerna skapar pengar ”ur luft” utan att ha täckning för de lån de beviljar sina kunder. Av de skapade pengarna tar sedan bankerna ut en ränta. Detta leder till en kreditexpansion som ökar exponentiellt. Detta leder även till att en motsvarande exponentiell tillväxt krävs. Var och en som ägnar en tanke åt detta inser att det inte är rimligt att vi lever som om vi hade flera jordklot att hämta resurser från.

Efter finanskrisen år 2008, där staten fick gå in och räddade banker i kris blev denna fråga satt i blixtbelysning. Det kan inte vara rimligt att bankerna ska kunna tjäna kopiösa mängder pengar och när det sedan blir kris, då kommer staten in och räddar bankerna, för att de är så samhällskritiska att det skulle skada samhället i sin helhet för mycket att låta dem gå i konkurs. (To big to fail). Skattebetalarnas roll blir att stå för förlusten, bankernas ägare och Top-management tjänar astronomiska belopp. Det är inte konstigt att detta väcker starka känslor världen över.

Det är så här orimligt vårt globala kapitalistiska system fungerar. Få kan väl tycka att det inte behövs en rejäl renovering av hela detta system. Frågan är Vad?

Det finansiella systemet tillväxt

I den globala kapitalismen är det de finansiella transaktionerna som under ett antal år blivit de helt dominerande inslaget:

”På 70-talet, innan finansmarknaderna släpptes fria, var den dagliga handeln med varor och icke-finansiella tjänster tio gånger större än de finansiella transaktionerna. För 25 år sedan var båda aktiviteterna ungefär lika stora. Men 2010 motsvarar allt världen producerar i form av varor och tjänster bara sex procent av de sammanlagda globala finansiella transaktionerna. Den reala ekonomin krymper alltså på bekostnad av den finansiella. Det är svansen som viftar med hunden. Eller som en marxist skulle säga: kapitalet tränger ut arbetet.”

Källa: http://tidskriftenrespons.se/recensioner/gar-demokrati-och-globalisering-att-forena-3

Om denna trend fortsätter kommer den reala ekonomins del av transaktionerna att vara i det närmaste utraderad inom en 10 års period.

Går demokrati och globalisering att förena?

Under den rubriken recenserar Björn Elmbrant Dani Rodriks bok

”The Globalization Paradox

Democracy and the Future of the World Economy”

”Den amerikanske ekonomen Dani Rodrik hävdar i The Globalization Paradox att demokrati, nationalstat och globaliserad ekonomi inte går att förena. Han pläderar för en moderniserad variant av det system som fanns 1945–1971 och som bland annat innehöll restriktioner för kapitalrörelser. ”

Man får helt enkelt välja:

En som funderat mycket på dessa frågor är Dani Rodrik, ekonom vid Harvard. I The Globalization Paradox, som knappast uppmärksammats alls i svenska tidningar, hävdar han att tre fenomen är omöjliga att på en och samma gång förena: demokrati, nationalstat och en stark globaliserad ekonomi. Man måste i praktiken välja bort en av de tre. Rodrik skissar på några kombinationer:

1) Att man undviker en fullskalig globalisering för att i stället bygga upp ett förtroende för demokratin inom nationalstatens ram. 2) Att man behåller nationalstaten men släpper fram en obegränsat globaliserad ekonomi, vilket betyder att demokratin tar allvarlig skada. 3) Att man för att tämja globaliseringen försöker globalisera demokratin, flytta upp den på en högre nivå, på bekostnad av nationalstaten. ”

” Rodrik har en egen utopi. Han vill att vi ska pröva om det går att konstruera en modern variant av Bretton Woods­uppgörelsen för handeln i världen. Den var i kraft under nära tre decennier efter andra världskriget. Det var ett system som utan tvekan gav en kick åt investeringar, välstånd och trygghet. På den tiden hade de enskilda länderna frihet att dansa efter sin egen pipa, så länge de tog bort en del tullar och andra hinder och behandlade alla handelspartners lika. Men en klar skillnad jämfört med i dag är att då fanns det stora möjligheterna att ålägga kapitalrörelserna restriktioner. Det berodde på att arkitekterna av Bretton Woods, ekonomen John Maynard Keynes och andra, inte trodde att fria kapitalrörelser skulle vara bra för den ekonomiska stabiliteten.”

Intresset för Rodriks förslag har väl inte varit så där överdrivet stort hos världens beslutsfattare. Den strider ju mot hela globaliseringstanken – med fria kapitalrörelser som en av hörnstenarna.

Min kommentar till Kjell-Olof Feldts inlägg till programkommisionen

Kjell-Olof Feldt skriver till programkommissionen för ett nytt partiprogram

Hela inlägget hittar vi här: http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/07/kjell-olof-feldt-klarar-s-den-generella-valfarden-i-framtiden/#comment-141

Här är min kommentar:

KOF skriver:

”En sammanfattning av socialdemokratins läge tycker jag kan se ut så här. Ambitionerna för den generella välfärdspolitiken är oförändrade vad gäller välfärdstjänsterna och har höjts för socialförsäkringarna: fler ska ha inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom liksom efter arbetslivets slut. Mot dessa ambitioner står att partiet i sin praktiska politik under de senaste 20 åren genomfört eller accepterat betydande skattesänkningar, framför allt på tillgångar och privat konsumtion. Min slutsats blir att Sverige numera har ett skatteuttag som inte klarar av att finansiera en generell välfärdspolitik byggd på socialdemokratins värderingar. ”

Han pekar på att det inte går att både ha kakan kvar och äta upp den. Det går inte både att minska inkomster och öka utgifter. En sådan ekvation går bara inte ihop.  Om S vill behålla välfärden måste den också kunna finansieras.

Kjell-Olof Feldt skriver vidare:

”Gamla pålitliga skattebaser har visat sig ha vingar. Det gäller framför allt kapitalet men i växande grad även arbetet och konsumtionen. Skattepolitiken har fått anpassa sig. Sverige har inte längre några tillgångsskatter: arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatterna är alla borta. Skatten på arbete, både den direkta och indirekta, har sänkts i ett antal omgångar. Och den andra stora skattebasen, privat konsumtion, har eroderats genom en lång rad undantag från den enhetliga momsen, som en gång sattes till 25 procent. ”

Det har helt enkelt blivit allt motigare att kunna få in pengar till statskassan.  För alla oss som vill behålla den generella välfärden gäller det att bidra med att hitta lösningar på finansieringsfrågan. Att bara vara allmänt positiv till den generella välfärden utan att ha idéer om finansieringen kan låta medmänskligt, solidarisk och jämlikt, men det leder ingen stans.

Att tro att det inte i första hand är fråga om pengar och finansiering är direkt ekonomiskt oansvarigt. Politik är att vilja sa Olof Palme på 1960-talet. Det är en första förutsättning. Utan vilja blir det ingenting. Men nästa förutsättning är att politik också måste vara att prioritera, plocka fram det som är riktigt viktigt och välja bort det som är mindre viktigt.  Det gäller även att hitta inkomstkällor till den samlade politik som S ska vinna väljarnas förtroende på. Allt måste hänga ihop. Reformer måste peka i en och samma riktning och de måste kunna finansieras.

Kjell-Olof Feldt pekar på möjliga inkomstkällor:

”Men alla dessa skattesänkningar går inte att motivera som anpassning till globaliseringens villkor. Sverige är ett av de ytterst få utvecklade länder som inte beskattar större arv. Fastighetsskatten försvann därför att den var avskydd i röststarka storstadsområden, medan ränteavdragen finns kvar som statens subvention av boende i villor och bostadsrätter (eller av annan lånefinansierad konsumtion). Den halverade momsen på mat köpt i butik (som lett till halverad moms på krogmat) har inget annat motiv än att den en gång infördes i en politisk köpslagan. Om en del andra selektiva reduktioner av konsumtionsbeskattningen kan egentligen bara sägas att de är resultatet av skicklig lobbyism. ”

Att vara reformvillig betyder inte att – som barn inför julafton – bara komma med en önskelista på allt vi vill ha. Vi måste också ikläda oss ett vuxenansvar och komma med idéer hur reformerna ska kunna finansieras.

Vill vi kunna satsa på en generell välfärd, lika för alla, måste den betalas gemensamt. Vill vi att Sverige fortsatt ska vara en kunskapsnation av rang, måste FoU betalas av samhället.  Företag kommer inte att gå ta investeringar, när det gäller grundforskning och en hela del annan forskning, som är samhällsekonomiskt nyttigt men företagsekonomiskt olönsamt.

Företag som vill överleva kan inte fungera som filantroper, mer än i mycket begränsad utsträckning och då i syfte att putsa på sitt varumärke.

Samma sak gäller all infrastruktur som är helt nödvändig från ett samhällsperspektiv. Om vi vill bygga järnvägar och annan spårbunden trafik måste det finansieras av oss som skattebetalare.

Samma sak gäller bostäder.  För att tillgodose behovet av små hyresrätter måste det ske en politisk styrning med gemensamma medel. Om Skanska, NCC och Peab bestämmer bygger de stora bostadsrätter som är företagsekonomiskt lönsamma.

Samma sak gäller på alla andra områden, exempelvis övrig omställning till en grön ekonomi. Företag kommer att vara med när det finns en företagsekonomisk lönsamhet i projekten.

En inkomstkälla som Kjell Olof Feldt glömmer bort att nämna är de vinsthemtagningar som samhället kan göra genom att ställa rimliga affärsmässiga krav på underleverantörer inom välfärdssektorn. När det visat sig att underleverantörerna, Carema, Attendo, Kunskapsskolan, John Bauer mfl inte levererat bättre service och högre effektivitet, så är det en ren förlustaffär för ägarna – skattebetalarna.  Här finns det mycket pengar att hämta in.

SNS (Stiftelsen Näringsliv och samhälle) presenterar sin rapport på hösten 2011: Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? ”

Medverkade i rapporten gjorde: Laura Hartman, Anders Anell, Eva Mörk, Jonas Vlachos, Kajsa Hanspers, Martin Lundin, Marta Szebehely, Stefan Wiklund.

Vi läser: ”Den viktigaste slutsatsen av studien är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn. Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.” Se vidare: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard

I DN presenterar Laura Hartman rapporten: http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Artikeln avslutas:

”I brist på offentliga initiativ för att förbättra beslutsunderlaget för välfärdspolitiken kommer SNS nu att genomföra fortsatta studier om hur den svenska valfrihetsmodellen kan förbättras.

Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ”

Här borde det med andra ord finnas lite pengar att spara in för att rädda välfärden och satsa på att skapa den gröna ekonomin/de gröna folkhemmen.

För hela KOF:s artikel, se bifogad:

Produktivitet och arbetets välsignelse

Förhoppningar om ökad fritid i samhället

På 1970-talet var det många som hade en förhoppning att vi skulle kunna arbeta mindre i framtiden. I och med att produktiviteten och automatiseringen fortskrider ökar vårt gemensamma välstånd och vi kan ta ut detta i kortare arbetstid och längre semester. Det här var en mycket spridd tanke på den tiden. Produktivitetsutveckling och automationen skulle komma hela samhället till del och vi kunde se fram mot ett kommande lyckorike. Det fanns till och med en del entusiaster som menade att vi inte skulle behöva jobba alls i framtiden. Maskinerna skulle göra jobbet, människorna skulle kunna inta en mer tillbakalutad roll.

Människans framtida roll var att ägna sig åt olika spännande fritidssysslor. Arbeta skulle vi kunna göra några timmar om dagen med något kul. Resten fritid. Karl Marx och Adam Smiths gemensamma lyckorike stod för dörren. Vi går mot en ljusnande framtid. Det var vi många som var överens om.

 Hur har det gått?

Sedan 1970-talet har vi fördubblat produktiviteten i arbetet. Det skulle kunna innebära att vi bara skulle behöva jobba hälften som mycket som då. I och med att produktiviteten hela tiden totalt sett ökar skulle vi inom en nära framtid uppnå målet att vi inte längre skulle behöva arbeta. Lyckoriket är nära förestående och snart kan vi ägna åt oss de saker som vi verkligen brinner för. Dansa, måla sjunga – jag vad ni vill – frihet som det står på bilden av Ernst Wigforss.

Pengarna strömmar in ändå. Teknikens utveckling har verkligen inneburit att vi har möjlighet att nå ett samhälle som ”åt alla lycka bär” för att använda en fras från arbetarrörelsens mest besjungna sång. Billig energi har även varit en mycket betydelsefull komponent för att kunna höja produktiviteten i vårt arbete.

Men idag talar istället politiker med gemensam stämma om att vi måste jobba mer och längre. Fler arbetade timmar är nödvändigt för att ha råd med välfärden är det mantra som såväl alliansen som S står bakom idag. Den här tanken strider ju helt mot tanken att produktiviteten skulle innebära mer fritid och mindre, men mer intressant arbete.

Hur har det kunnat bli på detta sätt? Trots en fördubblad produktivitet sedan 1970-talet, ska vi nu jobba fler antal timmar, inte färre?

Vad är orsaken?

Förundrade kan vi fundera över detta besynnerliga fenomen. Någonting gick snett i 1970-talets kalkyler. En faktor glömdes helt enkelt bort. Produktivitetsvinsten har inte kommit alla samhällsmedborgarna till del på ett jämlikt sätt.  Istället har produktivitetsutveckling och automation gått till ägarna i de högproduktiva företagen och skapat enorma förmögenheter för en liten grupp människor. I dessa högproduktiva företal räknar jag in såväl den finansiella sektorn som den reala ekonomin. Nyckelpersoner inom de högproduktiva företagen har också tjänat mycket pengar på produktivitetsutvecklingen. Även de arbetare och tjänstemän som efter rationaliseringar är kvar inom de högproduktiva företagen, har kunnat glädja sig åt en god löneutveckling.

Att de rika blir allt rikare har i sig inte uppfattats som något större problem för S och facket så länge de stora befolkningsgrupperna fick vara med och få glädje av produktivitetsutvecklingen. Det såg länge ut som den Svenska modellen skulle förena kapital och arbete på ett någorlunda harmoniskt sett.

Ägare till de högproduktiva företagen har hittills inte visat något större entusiasm att föra över avkastningen till alla samhällsmedborgare. Men med hjälp av företagsskatter och inkomster har ända stora grupper i samhälle fått vara med och njuta av teknikens goda sidor.

Men i takt med att företagens överskott återinvesterats i de redan högproduktiva företagen för att ytterligare öka automatiseringsgraden, leder det till att en allt mindre del av samhällsmedborgarna kan tillgodoräkna sig produktivitetens frukter.

Alla de som blivit av med sina jobb måste söka sig till andra sektorer, eftersom de högproduktiva företagen numer mest anställer nyckelpersoner. Ett alternativ för de som blir över vid rationaliseringar är att börja arbeta på bemanningsföretag. Det är dessa som de  företagen anlitar när det behöver arbetskraft som inte uppfattas som nyckelpersoner. Därför växer bemanningsföretagen upp som svampar ur jorden. De anställda inom bemanningsföretagen används sedan som en buffert vid neddragningar av personal. K Marx skulle kalla detta en industriell reservarme. På så sätt slipper de högproduktiva företagen ta ansvar för arbetskraft som inte uppfattas som nyckelpersoner.

Ägare och top-management i företagen har alltmer växt ihop genom att top-management erbjudits optioner att köpa aktier i de företag de leder. Även nyckelpersoner inom dessa företag kan få erbjudande om motsvarande upplägg. Nivåerna avspeglar var de befinner sig på Jakobs stege.

I takt med att effektiviseringen fortskrider ökar överskotten och vinnarna blir allt rikare. Även efter att företagen återinvesterar i företagen blir det ändå kvar allt större belopp till ägare, top-management och nyckelpersoner. Ägarnas intresse att återinvestera i företaget för att bygga upp företagen långsiktigt, har även minskat dramatiskt. Läs och begrunda.  Artikeln tar upp begreppet ”shareholder values”: http://www.dagensarena.se/opinion/sluta-skamma-bort-aktieagarna/

Det finns gränser för hur mycket dessa grupper mäktar med att konsumera. Deras överskott går därför i mycket hög utsträckning in i finanskapitalet, de finansiella marknaderna och ser till att volymerna hela tiden växer. Se nedan.

Finanskapitalet och den reala ekonomins symbios

Det finansiella kapitalet fylls hela tiden på med ett inflöde från de grupper inom den finansiella och reala ekonomin som gynnas av produktivitetsutvecklingen. Den reala ekonomin behöver likviditet, som den finansiella ekonomin tillhandahåller. Detta är den traditionella synen på på relationen mellan de två, som fortfarande många utgår från. Men i och med att det blivit mer lönsamt att investera inom den finansiella sektorn på de finansiella marknaderna. Detta leder till synsättet ”shareholder value”, se artikeln ovan. Det gäller för aktieägarna att ta ut så mycket värde ur företagen som möjligt och istället investera dessa inom de finasiella marknaderna.

Den reala ekonomin huvudaktörer är de stora transnationella företagen väljer den plats på globen som för tillfället är mest gynnsam för ägarnas möjlighet till så god riskjusterad avkastning som möjligt. Deras underleverantörer tvingas att flytta med eller gå under.

Finanskapitalet består dels av alla pensionsfonder och allmänt fondsparande och direktsparande i aktier och andra värdepapper i världen. De superrika intar en särställning. USA leder miljardärsligan, på andra plats kommer Kina. Även i Indien växer antalet miljardärer. I gruppen finns även bland annat ryska oligarker, det saudiska kungahuset, och en liten klass rika som befinner sig högst upp på Jakobs stege i varje land.

Klyftorna i samhället är idag så stora och de superrika så kopiöst rika att deras finansiella transaktioner kan tungt påverka en hel marknad:

”På ädelmetallmarknaden fick sig sentimentet en törn av beskedet att finansmannen George Soros minskat sina tidigare investeringar i guld med dryga 100 miljoner dollar.”
http://www.di.se/artiklar/2013/2/15/ravaror-soros-dumpning-sankte-guldpriset/

De som blir rika på höga löner, med bonussystem, ägare av företag, stora aktieägare i dessa, investerar dessa i det finansiella kapitalet. I finanskapitalet ingår även stora mark och råvarutillgångar. När de rika blir allt rikare  leder detta till att det finansiella kapitalet ständigt växer. Det finansiella kapitalet växer även på egen hand. På så vis finns det ett symbiotiskt förhållande mellan den reala ekonomin och det finansiella kapitalet.

Urbanisering

Idag bor mer än 50 % av världens befolkning i städer och det är de stora megastäderna som växter mest. På grund av en ständig ström av inflyttande ökar mark och bostadspriserna dramatiskt  i dessa områden. Tillträdande på bostadsmarknaden tvingas betala alltmer för sitt boende i dessa områden.  För alla som köper sitt boende innebär det att de tvingas till en alltmer betungande skuldsättning. Detta innebär att den privata belåningen ökar dramatiskt. Ett privat skuldberg växer fram. Även hyresgäster drabbas av stigande hyror.

Globaliseringen

I och med att finansmarknaderna blev öppna för att kapitalet ska kunna flyta fritt, kan nu varje placerarna bestämma var på globen pengarna ska investeras. Det här har inneburit att kapitalet drar sig till de platser som ger den för tillfället högsta riskjusterade avkastningen.

I boken ”Världens springnota” med underrubrik ”finanskrisen och vägen framåt”, behandlar nationalekonom Stefan de Vylder olika finansiella kriser som har förekommit i världen. Gemensamt för dem är att de har föregåtts av en enastående börsutveckling och därmed har förmögenheterna hos de som äger aktier stigit till nya ”all time high.”

Finansmarknaderna jagar i flock. Om ett område exempelvis ”Tigerekonomierna” i Asien på  1990-tal uppfattades som framtidens tillväxtsagor, då vill alla vara med och investera där. Det innebär att kurserna på dessa aktiebörser sprang i väg på ett enastående sätt.

Värderingen på aktierna avspeglar inte dagens bolagsvärde. I kursen ligger diskonterat en tro på hur marknaden förväntar sig att tillväxten i företagen kommer att vara i framtiden.

När några av de större investerarna börjar känna att kursutvecklingen gått för långt och det finns andra placeringar som är mer lönsamma. När några tyngre investerare börjar flytta sitt kapital från exempelvis Tigernationer i Asien mot slutet av 1990-talet, uppstod en snabb reaktion hos de andra investerarna. Det gällde att inte sitta kvar med Svartepetterkortet sist. När alla investerare världen över börjar trycka på säljknappen samtidigt uppstår en mycket besvärlig situation för de länder som nu dräneras kapital. Det var precis det som hände för Asiens Tigernationer.  http://sv.wikipedia.org/wiki/Tigerekonomierna.

Samma bubblor med massiv kursuppgång och sedan briserande bubblor har förekommit i Latinamerika, i Japan, Ryssland och Kina. Det internationella kapitalet gör en omallokering, för att hitta än mer lönsamma platser att placera sina pengar och befolkningen som råkar bo i de tidigare så framgångsrika områdena , drabbas av alla helvetiska kval.

De transnationella företagen placerar sig på de platser på globen som erbjuder den bästa riskjusterade avkastningen. Ett gott företagsklimat samt en närhet till en växande marknad avgör vad de lägger sin verksamhet.

Allt färre tillgodogör sig produktiviteten – och rörliga skattebaser

När färre personer arbetar inom de högproduktiva företagen blir det mindre klirr i kassan för nationalstaten. På grund av fria kapitalflöden blev förmögenhetsskatten mer eller mindre frivillig. Det var bara att göra ett besök på sin bank eller försäkringsbolag så fick vi  hjälp att snickra ihop en praktisk lösning för att undvika skatt.

Att beskatta företag har även blivit alltmer motigt. Om inte företagsklimatet är tillräckligt bra i Sverige flyttar de till platser på globen som möjliggör högsta möjliga riskjusterade avkastningen. I det läget blir det svårt för nationalstaten att upprätthålla skattebaserna.

Det innebär att staten steg för steg måste skära ner i de offentliga utgifterna och/eller belåna sig för att åtminstone delvis behålla delar av den tidigare så självklara välfärden. .

Den typ av arbete som blir kvar efter outsourcing, offshoring och produktivitetsutveckling blir i hög grad mycket specialiserade kunskaper inom de tekniskt avancerade företagen.
Var utvecklingen är på väg ser vi exempelvis i denna filmsnutt om robotar:   http://www.cbsnews.com/video/watch/?id=50138922n%3Ftag%3Dfacebook

Efter att ha sett detta inser vi snart vilken framtid vi kommer att gå till mötes, om vi inte kan hitta metoder att omfördela produktivitetsvinsterna mer jämlikt.

Men här kommer troligen bara en mindre  den av den totala arbetsstyrkan att jobba. FoU och avancerade arbeten som inom affärsutveckling, projektledning, verksamhetsutveckling, IT, teknik, juridik, statistik, aktuariell verksamhet, journalistik, inom finans och kommunikation kommer att troligen att fortsätta efterfrågas.

Men i och med att internet finns kommer även alla akademiska arbeten och andra högkvalificerade att bli mer globalt konkurrensutsatta. Ju högre löner specialister och andra kvalificerade arbeten har, desto hårdare kommer de drabbas av internationell konkurrens. Även om den svenska civilingenjören är mer kompetent än motsvarande kinesisk, kommer det pris/prestandamässigt att bli en bra affär för företaget att billigare köpa arbetskraften på andra ställen på globen med väsentligt lägre lönenivå.

Teknikutveckling kan eventuellt göra det mer lönsamt för västerländska bolag att ta hem företagen igen. Men på grund av teknikutveckling ger detta inte så många nya jobb. Se filmsnutten om robotar ovan.

Press på den svenska arbetsstyrkan kommer ständigt att öka på grund av att deras internationella konkurrenter är villiga att arbeta avsevärt mycket längre än svensk avtalsenliga normaltid och till avsevärt mycket lägre löner. För att en svensk internationellt konkurrensutsatt högavlönad ska kunna  motivera sitt höga löneläge krävs att denne kan åstadkomma mycket mer på kortare tid. I och med att kompetensen ökar internationellt kommer internationellt konkurrensutsatt svensk högutbildad arbetskraft att få arbeta allt fler timmar för att matcha konkurrenterna.

Riskerna med detta är att allt fler blir utbrända och andra förlorar sina jobb. Ju större gapet är mellan de svenska – västerländska – arbetskrafter, desto större incitament finns det för företagen att köpa dessa på andra ställen i världen. Det innebär att höglöneyrken kommer att vara extra utsatta för internationell konkurrens. Med modern teknik kan högkvalificerade arbeten utföras runt om i världen.

För att vända den trend som redan är påbörjad måste de skapas internationella överenskommelser och regler för hur lång arbetstiden får vara och ett lönereglemente. Problemet med detta är hur ett sådant reglemente ska kunna kontrolleras och se till att det efterlevs inom företagen runt om i världen.

Om inte detta lyckas så kommer svensk kvalificerad arbetskraft tvingas att sänka sina löneanspråk för att vara konkurrenskraftiga tills ett nytt jämviktsläge uppstått.

Under förutsättning att denna trend håller i sig kommer en allt större del av befolkningen att arbeta inom yrken som inte är lika globalt konkurrensutsatta. Men vilka arbeten kommer det att vara? Den trend som sedan ett antal år tillbaka gäller för allt fler inhemska arbeten är att det istället kommer hit arbetskraft från andra länder och pressar ner löner och pressar upp normalarbetstidens längd.

En allt större andel av befolkningen kommer att arbeta inom servicesektorerna som varken går att att rationalisera eller flytta utomlands. Det är inom den här typen av verksamheter som de framtida jobben i hög grad kommer att finnas. Klas Eklund ger exempel på den framtida arbetsmarknaden:

”• En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. Här krävs fler anställda eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Relativt sett blir dock den typen av tjänster allt dyrare eftersom det är lättare att ersätta människor med maskiner i tillverkningsindustrin än att göra det inom omsorgen. Fortsatt stigande kostnader kräver nytänkande, konkurrens och effektivitet även inom välfärdssektorn. Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig. Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre. Vi måste utveckla nya samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering.”

Om robotisering av välfärdssektorn kommer bli mer vanligt förekommande ,så gäller detta inte i lika hög grad.

• Miljövänlig teknik måste stimuleras för att minska belastningen på vår planet. Det mest effektiva medlet är att ändra priser och belöningssystem så att det lönar sig att agera grönt, både för företag och för hushåll. Det ska löna sig att utveckla ny teknik, och det ska vara billigt att konsumera grönt. Men det ska vara dyrt att smutsa ned, använda fossila bränslen och att konsumera varor och tjänster som skadar miljön. Mätmetoder och mål bör läggas om. De traditionella nationalräkenskaperna, inklusive BNP-begreppet, är omoderna och härrör från en tid då produktionen mättes i ton och hektoliter. De tar inte hänsyn till humankapital och naturkapital. Sverige bör gå i spetsen för att utveckla nya analytiska metoder såsom grön BNP – precis som vi gjorde under ”Kapitalism 2.0”, då vi var ledande i att utveckla den tidens moderna analysinstrument. ” http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

För en omställning till ett mer hållbart samhälle är det nödvändigt att satsa på grön ekonomi. Men vad är det som säger att dessa jobb just hamnar och stannar i Sverige eller i västvärlden? Inte mint Kina ser ut att ha det mycket förspänt därvidlag.

När det gäller sällsynta jordartsmetaller som är nödvändiga komponenter vid framställning av mobiltelefoner, tv-apparater, kylskåp och annan elektronisk utrustning, så finns de till 95 % inom Kinas gränser. Kina har meddelat att dessa resurser snart inte ens räcker till att tillgodose Kinas eget behov och hotar med att sluta exportera dessa. (David Jonstad, Kollaps sid 36 f).

Då får vi troligen se ett globalt skifte i världsekonomin, där Kina de facto tar över stafettpinnen över väst. Detta är redan – förutom dessa metaller – prognostiserat till att ske redan om några år.

Många ser även Kina som den framtida vinnaren i slaget om förnyelsebar energi. En tendens som redan är långt framskriden.

Det som talar mot Kina är att de riskerar ekologiska och sociala kriser och som i sin tur självklart påverkar ekonomin.           ,

Vad blir då kvar för väst och lilla Sverige?

I alla typer arbetsintensiv verksamhet finns det mycket små möjligheter till produktivitetsförbättringar. Om jag i SC Synergy Creation skulle köra massage med dubbel hastighet skulle detta troligen skapa en viss förvåning hos mina klienter. Att mina kunder skulle komma tillbaka är nog mindre troligt. Samma sak gäller mina drömanalyser. För att gå runt med den här typen av verksamhet krävs att kunderna är villiga att betala mycket höga priser eller att jag har mycket låga omkostnader i verksamheten.

Om de högavlönade jobben blir mindre högavlönade ( på grund av global konkurrens) och dessutom försvinner från Sverige och Väst: Vad händer då? Vad händer om allt fler arbetar med de lågproduktiva jobben?

Det innebär att vi nu får räkna med att arbeta så många timmar som möjligt för att bevara välfärdsstaten och hålla vår egen levnadsstandard uppe, så gott det nu går. Att i detta läge hoppas på att förbättringar inom skolans område och inom vård och omsorg, känns lite motigt. Samma sak gäller för de hoppfulla tankarna om en medborgarlön och att kunna hålla pensionerna på en anständig nivå. Var ska pengarna tas ifrån?

De transnationella företagen kommer att fortsätta förbättra sin riskjusterade avkastning, men detta kommer i allt mindre grad att gynna svenska medborgare och den statsapparat som  ska tillhandahålla välfärd. Samma sak kan gälla hela västvärlden. Den kollaps som David Jonstad talar om i boken med samma namn, kan mycket väl vara västvärldens kollaps och inte en global civilisationskollaps. Vi har haft vår storhetstid, nu är det nya röster som gör sig gällande. Detta är inte på något sätt ett otänkbart scenario.

Om allt fler i väst talar om en kollaps är risken hög att det blir en självuppfyllande profetia. I Öst och Syd börjar istället optimismen spira. Då är det bara en tidfråga när det globala skiftet sker och det kan få dramatiska följer för väst.  .

Alternativet är självklart att distribuera produktivitetsvinsterna mer jämlikt inom nationalstaterna i väst. Till detta saknas dock – och i allt högre grad – de nödvändiga instrumenten. Då blir samhället och individerna i allt högre grad beroende av filantroper.

Detta faktum börjar nu bli allt tydligare när multimiljardärer som Bill Gates och Warren Buffett går in och bedriver välgörenhet och täcker delar upp för kostnader som varken samhället eller individer, med mer modesta rikedomar, längre har råd med. En svenska som bör nämnas i detta sammanhang är Barbara Osher. http://sv.wikipedia.org/wiki/Barbro_Sachs-Osher

Bankerna och finanskapitalismen

Se separat inlägg. Vårt nuvarande penningsystem omöjliggör en hållbar utveckling: https://rogerdahl.wordpress.com/2013/01/04/vart-nuvarande-penningsystem-omojliggor-en-hallbar-utveckling/#comments

Det stora globala skiftet

Om utvecklingen följer den nuvarande trend är det troligt att de högproduktiva företagen och dess underleverantörer följer tillväxtmarknaderna och lägger en allt större del av sin verksamhet där befolkningsökningen och den ekonomiska tillväxten är som störst. Asien, men även Afrika och Latinamerika  kommer då att ytterligare öka sin attraktion på företag, som även i högre utsträckning lägger sin huvudkontor i de globala tillväxtregionerna.

Om så är fallet kommer även den finansiella sektorn följa med. Om detta sker blir västvärlden alltmer brandskattat på produktivitetsutvecklingen. USA och Europa måste hitta motmedicin för att helst förebygga denna utveckling. USA med sitt militärindustriella komplex, FoU, mäktiga banker och multinationella företag har betydligt större motståndskraft än Europa. För vår världsdel ser det mer dystert ut. Här gäller det därför att hitta nya lösningar på framtidens utmaningar. Frågan är bara:  Hur ska dessa nya lösningar se ut?

Det geolibertanska samhället del 2

 

Detta är mitt andra inlägg om det geolibertanska samhället. Inlägget avslutas med en generell reflektion av modellbyggen och den verklighet modellen avser avspegla.

Mitt första inlägg hittar vi här:  https://rogerdahl.wordpress.com/2012/12/21/fran-nyliberalism-till-geoliberalism-i-en-global-varld/

På hemsidan läser vi:

”Sveriges Georgistiska Riksförbund är en organisation under bildande som vill verka för att sprida kunskap om den geoklassiska ekonomins principer för hur offentligheten bör finansieras och marknaden struktureras. ”http://www.landskatt.se/det-geolibertarianska-samhaumlllet.html

Vem är Henry George?

Grundläggande filosofiska tankar har geolibertanerna hämtat från Henry George (1839-1897. Om honom läser vi i Wikipedia: ” Henry George är mest känd för sin tanke om att jordränta bör delas jämlikt av hela samhället snarare än att tillfalla ett fåtal individer. Det tydligaste klargörandet av denna ståndpunkt finns Progress and Poverty: ”We must make land common property.”^[2] Detta skulle visserligen kunna göras genom att socialisera jorden och sedan hyra ut den, men George föredrog personligen att införa en jordskatt, dels eftersom detta skulle utgöra en mindre kontroversiell och omvälvande förändring i ett land där jordrättigheter redan delats ut till individer. Med hjälp av inkomsterna från denna enhetliga skatt skulle staten kunna undvika att beskatta andra former av inkomst, rikedom eller transaktioner. Införandet av denna skatt skulle få som resultat att värdet av jordrättigheter skulle falla, men George var inte villig att kompromissa med inställningen att jordägarna skulle kompenseras, då han såg en parallell med den tidigare debatten om att kompensera tidigare slavägare.

Georgister menar att all ränta som fås från naturresurser (jord, mineraltillgångar, luftkorridorer, utsläppsrätter, fiskekvoter, omloppsbanor i rymden etc.) bör tillfalla samhället snarare än en privat ägare, och att inga andra skatter eller nedtyngande ekonomiska regleringar bör finnas. Att avskaffa alla andra skatter skulle i praktiken innebära en hög jordskatt, och ett motsvarande sjunkande av värdet på jordrättigheter, även om inga prisförändringar skulle ske vad gäller uthyrning av jord (bortsett från de som orsakas av reducerandet av andra skatter och regleringar) av en anledning som redan Adam Smith förklarade i sin bok Nationernas välstånd.^[3]

En jordskatt i Georges mening skulle enligt den etablerade nationalekonomin vara effektiv.^[4] Moderna nationalekonomer som ekonomipristagaren till Alfred Nobels minne Milton Friedman instämmer i att Henry Georges jordskatt skulle vara potentiellt välgörande eftersom den, i motsats till andra skatter, inte tynger ned ekonomin, och därmed stimulerar en snabbare ekonomisk tillväxt. Synen på jord som gemensam egendom passar väl in i den moderna miljörörelsens uppfattning, och vissa har förespråkat en ekologisk skattereform som en ersättning för nuvarande regleringar. Detta skulle innefatta skatter för utnyttjande av jord och naturresurser, inklusive omfattande skatter eller avgifter för föroreningar.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Georgism

Jag ska här kommentera olika aspekter av den geolibertanska tankekonstruktionen.

 Om råvaruskatt

Det rimligaste skulle vara att alla samhällsmedborgarna ägde de naturresurser som finns inom nationalstatens domän. Om så skulle vara fallet behövs ingen råvaruskatt. Då går vinsterna av våra naturresurser automatiskt till samhället.  Men så vist är det inte ordnat idag.

Det har under det senaste året förts en allt livligare debatt om varför internationella råvaruföretag ska slippa så lindrigt undan, när de tömmer områden på råvaror och sedan blir det kommunens uppgift att städa upp efter gruvbolaget. I och med automatisering och produktivitetsutveckling skapas allt färre arbeten i det lokala samhället. Det blir en mycket dålig affär för lokalsamhället och för nationalsamhället i stort.

Centerpartiet i Norrbotten vill inrätta råvaruskatt, Publicerat: fredag 28 december 2012 kl 07:15

”Centerpartiet i Norrbotten vill inrätta en regional råvaruskatt på råvaror som tillexempel järnmalm och energi som oförädlat förs ut från Norrbotten. Men det är inget näringsministern och centerpartiets ledare Annie Lööf vill se, enligt P4 Norrbotten.”

Annie Lööf har en helt annan syn i frågan: ” – Jag är väldigt stolt över att vi har ett näringsliv i Sverige där vi inte konfiskerar den största delen av vinsten i form av skatt. Däremot möjliggör vi faktiskt för vinst genom att återinvestera i verksamheten och skapa fler jobb till fler människor, säger Annie Lööf till P4 Norrbotten.”

”Men centerpartiets distriktsordförande i Norrbotten Kristina Bäckström ser saken på ett annat sätt. ”

”Att markägare knappt får något för att deras mark exploateras bidrar snarare till ett motstånd mot exempelvis nya gruvetableringar och stimulerar inte regionen, säger hon.

– Jag skulle själv inte ha varit positiv om jag hade mark och någon kom och grävde upp marken, och bröt en massa mineraler och sen fick man ingenting för det. Jag tycker det är ganska naturligt att norrbottningarna borde tycka att vi ska få ta del av vinsten. Vi ser ju landsbygden töms på folk och gårdar håller på att rasa ihop. Det finns inga arbetstillfällen och det här skulle ju faktiskt kunna skapa mer livskraft i Norrbotten, säger Kristina Bäckström.

Centerpartiets partiledare Annie Lööf menar att gruvbolagen redan står för stora skatteintäkter i landet.

– Gruvbolagen i Sverige genererar idag mängder med skatteintäkter till staten i form av arbetsgivaravgifter och man sysselsätter många människor. Arbetsförmedlingen i Norrbotten räknar ju med 5000 nya arbetstillfällen bara på några år och det innebär ju skatteintäkter till staten, säger Annie Lööf. ”http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=5393232

Här ställs två helt olika synsätt mot varandra. Annie Lööf står för den nyliberala synen.  Kristina Bäckströms argument är snarast ett socialliberalt förhållningssätt. Gärna ett fritt näringsliv, men det ska även gynna lokalsamhället och samhället i stort.

Kristina Bäckströms synsätt är det som präglat vår gemensamma syn av kapitalismen fram till slutet av 1970-talet. Sedan dess är det Annie Lööfs nyliberalistiska agenda som har dominerat samhällsdebatten. Geolibertanerna ställer sig här troligen på Kristina Bäckströms sida mot företagens rovdrift av gemensamma naturresurser.

Men ett sådant synsätt skapar oro hos kapitalet. Gruvskatter skapar oro internationellt på finansmarknaderna: http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article793315.ece

Konjunkturinstitutet har även funderingar:

”Syftet med en råvaruskatt är att skapa incitament till en ökad hushållning av jungfruliga råvaror, samt stimulera till återvinning och återanvändning. Effekterna av en skatt på järn, andra metaller och mineraler, både för det som bryts i Sverige och det som importeras, samt en skatt på användningen av oljebaserad plast undersöks i rapporten. En generell skatt minskar avfallet i vissa branscher men förändringen i avfallsmängderna är liten i förhållande till de totala avfallsmängderna. Om det vore möjligt att undanta material baserat på återvunnet material så skulle skattens effektivitet öka. ” http://www.konj.se/294.html

En råvaruskatt kan med andra ord även ses ur ett ekologiskt perspektiv. Frågan om råvaruskatt och vem det är som ska äga råvarutillgångarna kommer med all säkerhet att bli allt mer central ju mer vi närmar oss ”peak everything” och när jordens befolkning ökar.

Om landsskatt

Samma sak gäller för vår gemensamma jord. Kina och Saudiarabien har redan varit förutseende att köpa jord för att kunna mätta en växande befolkning. Geolibertaner sätter fingret på frågor som kommer att bli allt viktigare redan i närtid.

Frågan är bara: Vad ska vi i Sverige göra åt det? Hur ska vi i Sverige påverka Kina och Saudiarabien? Till det behövs internationella överenskommelser. Det blir inte lätt för världssamfundet att övertyga Kina om att sluta inmuta viktiga jordbruksområden för den egna försörjningen.

Hur vi ska använda våra gemensamma globala resurser? Det är rimligen något som det måste finnas globala överenskommelser och regelverk för. Det är raka motsatsen till den självreglerande marknaden välsignelse. Kina och Saudiarabien har i kraft av ekonomisk styrka möjlighet att använda marknadsmekanismerna för egen vinning, på bekostnad av nationalstatens innevånare i de länder där de inmutar mark.

Om landsskatt och global konkurrens   

Om Sverige ensidigt skulle införa en landskatt kommer det att leda till att resursstarka människor kommer att flytta till andra länder med ingen eller lägre landsskatt.

Detta ser vi hela tiden när resursstarka företag och människor flyttar till de platser på globen som är mest ekonomiskt gynnsamma för dem. Kvar i landet blir de mindre resursstarka.  Förutom att Sverige kommer att dräneras på resursstarka människor och företag, kommer även statens intäkter bli mer blygsamma.

Mark kommer att bli billigare i och med att efterfrågan går ner och utbudet är stort. Detta på grund av att kapitalet undviker skatter. Det ser vi ju redan idag. Kapitalet flyttas till de mest lönsamma platserna på globen.

Mark i storstadsområden har ett högt marknadsvärde, i glesbygden är läget det motsatta. Med en ensidig landskatt kommer Sverige bli fattigare, relativt andra länder utan landsskatt. Slutsats: En landskatt måste införas på global nivå för att inte skapa konkurrensnackdelar för de länder som inför den.

Övriga karaktäristika

Utöver lands – och råvaruskatt finns det flera karaktäristika drag i geoliberalismen. Arbete ska löna sig är en viktig princip. Att beskatta arbete är en form av bestraffning som känns så där lagom bra. Men detta måste vägas mot att skatten på arbete är en mycket viktig inkomstkälla för samhället, och samhället har mycket stora behov av resurser nu och behoven kommer att öka i framtiden.

Utöver minskad skatt på arbete vill även geolibertanerna ha minskad skatt på kapital. Sammantaget leder detta till ett samhälle som kommer att vara fullständigt otillräcklig för att möta de behov som finns av samhälleligt engagemang.

En grön skatteväxling innebär att konsumtionen beskattas mer, arbete mindre. Denna princip är ett bra sätt att styra mot ett mer hållbart samhälle och bestraffa konsumtion. Här skulle det finnas möjligheter att koppla sig till miljörörelsen för geolibertanismen . Dessutom skulle den samhällsekonomiska kalkylen bli mer realistisk.

Men även konsumtionsskatten är svår att hantera på nationell basis i en allt mer globaliserad värld. Vi har den idag och den står redan för en viktig del av samhällets inkomstkällor. Men ju mer konsumtionsskatten höjs, desto större blir incitamentet för konsumenterna att gå runt konsumtionsskatten, genom att köpa varor och tjänster på den internationella marknaden.  Samhällets vinst på konsumtionsskatten blir då mer begränsad. Även här skulle det behövas internationella överenskommelser snarare än att marknaden ensam ska vara bestämmande.

Geolibertanismen vill få in en medborgarlön i sin statsbudget. Det lär inte bli någon hög lön som medborgaren kan räkna med i en statsapparat som rent ideologiskt ska hållas så liten som möjligt. Då kommer vi osökt in på själva grunden för Libertanismen.

Från John Maynard Keynes till Nyliberalism

Utöver ovanstående tycks geolibertanerna vara trogen den nyliberala agendan. Därför är det viktigt att sätta oss in i nyliberalismen.

Nyliberalismen uppkom som ett sätt att rädda en stagnerad kapitalism under 1970-talet. Då stannade den västerländska kapitalismen, men löneökningstakten avstannade inte.  Det ledde till stagflation. Stagnation och hög inflation på en gång. De samhällskontrakt (samverkan staten, näringsliv och fackföreningsrörelse) som tidigare varit så ekonomiskt och socialt framgångsrikt för västerländska samhällen och skapat mycket god tillväxt sedan andra världskrigets slut, avstannade nu. Dessa samhällskontrakt var i sin tur baserade på John Maynard Keynes medicin för att rädda kapitalismen under den stora depressionen på 1930-talet. http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

På 1970-talet började de kapitalstarka att åter fundera på om inte John Maynard Keynes era borde vara förbi. Staterna i västvärlden drabbades av hård internationell konkurrens från andra delar av världen. Nu gällde det för kapitalet i väst att svara med ett motdrag. Den tidigare så harmoniska modellen näringsliv, fackföreningar och samhälle tycktes inte längre vara lösningen på fortsatt god avkastning till ägarna. Nya friska tag behövdes för att få igång en högre avkastning.

Nyliberalismens stat kontra den socialdemokratiska staten

Som ett brev i vår inkorg kom Milton Friedman och Chicagoskolan med nya lösningar. Se vidare: http://en.wikipedia.org/wiki/Milton_Friedman

http://sv.wikipedia.org/wiki/Chicagoskolan_%28ekonomi%29

”Liberalismen ser individen som samhällets drivkraft och menar att med en stat följer tvång. Målet för nyliberalismen är att istället införa en minimalstat, vanligtvis benämnd nattväktarstat, vars uppgifter begränsas till polis, domstolar och försvar. Dessa institutioner bör vara kvar i statlig ägo, menar nyliberalerna (i motsats till anarkokapitalisterna) därför att dessa upprätthåller individens rättigheter till liv, frihet och egendom. Att staten själv inte kränker dessa rättigheter genom exempelvis beskattning som inte går till polisen, domstolarna eller försvaret ska garanteras genom en författning och en författningsdomstol, vari statens befogenheter klart begränsas.

Eftersom nyliberalismens grundinställning är att uttag av skatt är en kränkning av äganderätten, således en stöld^[20], är en ständig debattfråga bland nyliberaler hur staten ska finansieras. En del säger att inkomster från privatiseringar kan investeras, andra menar att brottslingar bör betala den kostnad de förorsakar staten genom att begå brott^[21] medan ytterligare andra menar att en skatt är oundviklig. ”  http://sv.wikipedia.org/wiki/Nyliberalism

David Harvey har skrivit boken: Den globala kapitalismens rum (2011 Tankekraft förlag)

Om David Harvey (DH) se: http://sv.wikipedia.org/wiki/David_Harvey_%28geograf%29

I boken skriver DH: ”Den nyliberala statens viktigaste mål är att skapa ett ”gott affärsklimat” och därmed även optimera betingelserna för kapitalackumulationen, oavsett vad följderna blir för sysselsättningen eller den sociala välfärden. I detta avseende skiljer den sig från den socialdemokratiska staten som eftersträvar full sysselsättning och välfärd för alla sina medborgare genom att upprätthålla en tillräckligt omfattande och stabil kapitalackumulation. ” (sid 27).

Här beskriver Harvey den grundläggande skillnaden mellan de den nyliberala staten och den socialdemokratiska. Båda statsformerna eftersträvar kapitalackumulation. Men den socialdemokratiska staten har även full sysselsättning och social välfärd som mål.

Harvey fortsätter: ”Den nyliberala staten strävar efter att främja och stimulera alla affärsintressen (genom att införa skattelättnader och andra eftergifter samt genom att, om nödvändigt, tillhandahålla infrastruktur på statens bekostnad), med argumentet att detta gynnar tillväxt och nytänkande samt är det enda sättet att utplåna fattigdom och långsiktigt skapa en högre levnadsstandard för majoriteten av befolkningen. Den nyliberala staten är extra nitisk i att privatisera tillgångar som ett sätt att öppna upp nya områden för kapitalackumulation. Sektorer som tidigare styrts eller reglerats av staten (transport, telekommunikation, olja och andra naturtillgångar, allmännyttiga bostadsföretag, utbildning samt gas- vatten – och eltillförsel) överlämnas till den privata sfären eller avregleras. ” (sid 27f).

Genom avregleringarna har kapitalet fått nya friska sektorer att investera i. Dessa sektorer är också mycket intressanta eftersom risken är så liten medan avkastningsmöjligheterna är mycket goda.

Harvey fortsätter: ” Kapitalets fria rörlighet mellan sektorer och regioner betraktas som avgörande för att öka vinstnivån, och alla hinder för rörligheten (exempelvis byggnadsregleringar) måste undanröjas utom i områden av stort ”nationellt intresse” (enligt någon för tillfället behändig definition). Mottot för den nyliberala staten är därför ”flexibilitet” (på arbetsmarknaden och för investeringskapitalet spridning). Den basunerar ut konkurrensens dygder medan den i själva verket öppnar marknaden för kapital och monopolmakt. ” (sid 29).

Dess principer blir vi lite bekanta med när vi läser detta:

Mer om den socialdemokratiska nationalstaten

För den socialdemokratiska staten har det alltid varit självklart att det är behoven som ska styra inom den gemensamma sektorn, inte plånboken. S-modellen förutsätter därför en tämligen väl dimensionerad nationalstat. Även om det finns privata utförare inom den gemensamma sektorn så är den principen idag oomtvistad. Om vi som brukare/konsument av välfärdssektorn skulle betala de faktiska kostnaderna, skulle vi få betala astronomiska belopp för att gå i skola, när vi är sjuka eller har behov av äldrevård.

S-modellen subventionerar även läkemedel, tandvård, mm. Utan denna subvention skulle mycket stora grupper i samhället helt enkelt inte ha råd. Plånboken, inte behovet, blir det avgörande.

Statens uppgift är även att stå för kostnader för nyttigheter som kommer alla samhällsmedborgare till godo, men som inte är företagsekonomiskt lönsamma. Investeringar i bostadsbyggande, vägar, järnvägar och andra infrastruktursatsningar behövs för att samhället ska fungera för såväl personer som juridiska personer. Satsningar på grundforskning och FoU som i sig inte är företagsekonomiskt lönsamma måste hanteras av nationalstaten. Annars kommer de inte bli gjorda om inte rika filantroper går in och gör jobbet som jag berör ovan.

Den här staten ska jag nu jämföra med den nyliberala staten.  På Geolibertanernas hemsida kan vi läsa följande:

Geolibertarianismen – en förening av frihetlighet och välfärd

”Planeten jordens gåvor tillhör oss alla.Det du själv skapar tillhör bara dig. Georgismen frigör individen men avgiftsbelägger privata monopol: Låter naturresurserna lägga grunden för offentliga intäkter. Alla privata monopol som berövar andra människor tillgång till grundläggande resurser avgiftsbeläggs. Arbetets frukter tillfaller helt individen. Uppehåller en fri och lågt reglerad marknadsplattform. Penningsystemet blir antingen konkurrensutsatt eller helt förstatligat. Staten lämnar individen i fred så länge hen inte förstör för andra eller miljön. Staten tillhandahåller grundläggande materiell trygghet för alla utan tvång, byråkrati och moraliska pekpinnar via en förutsättningslös basinkomst. Främjar harmoni och balans mellan människans och naturens olika samhällen. ”

http://www.landskatt.se/det-geolibertarianska-samhaumlllet.html

Geolibertanismen vill vara alla till lags, nästan. Alla som arbetar ska få behålla alla sina inkomster och det gäller även det arbetande kapitalet. Jag antar att det även ska gälla pensioner. Eller ska pensionärer betala skatt på sina frukter?

Även de som inte arbetar ska gynnas. De ska få en medborgarlön som de fritt kan disponera. Kanske är det även där jag kommer in när jag blir pensionär. Medborgarlönens storlek får vi inte veta. Men hur tänker sig geolibertanerna att den ska finansieras? Kommer det överhuvud taget att finnas några pengar kvar att dela ut i medborgarlön?

Inkomster från arbete och kapital är de huvudsakliga inkomstkällorna för S-staten. Men dessa inkomster tas nu ifrån nationalstaten i den Geolibertanska staten.

De nya intäkterna för Geolibertanska staten är en landsskatt plus skatt på råvaror som olje – och gruvbolag får bistå med. En landskatt kommer även att drabba de företag som är i matbranschen om de äger land. De här företagsgrupperna kommer att fullständigt brandskattas på sitt kapital för att täcka upp de åtaganden som den Geolibertanska staten ger medborgarna.

Den libertanska nattväktarstaten ger löften om att finansiera polis, domstolar och försvar. Det är en avsevärd kostnad för Sverige som, trots neddragningar, har ett mycket kostsamt försvar i förhållande till vårt invånarantal.

Sedan kommer vi till medborgarlönen. ”Staten tillhandahåller grundläggande materiell trygghet för alla utan tvång, byråkrati och moraliska pekpinnar via en förutsättningslös basinkomst”.

Det här låter ju bra. Ett fritt samhälle där individen kan välja att arbeta eller ligga på soffan och äta praliner: Det låter som det ultimata samhället.

Medborgarlön och lön

Vad ska då medborgarlönen räcka till? Förutom praliner, eller förhoppningsvis lite mer hälsoorienterad kost, måste Stina ha någonstans att bo. Frågan är om momsen kommer att höjas för att skapa intäkter för att finansiera inkomstbortfallet för skatter på arbete och kapital.

Den landskatt som ägaren till marken där Stina som hyresgäst bor, kommer naturligtvis läggas på hyran. Det innebär att ju högre landskatt desto högre hyreskostnader för Stina. Om Stina åker kollektivt kommer priserna att mångdubblas eftersom staten inte längre har råd att subventionera detta. Alla kostnader för järnväg och vägar måste tas ut direkt av konsumenten/brukaren. Samma sak gäller om Stina vill ut och flyga.

Har Stina barn får hon betala hela kostnaden för förskola och skola. De företag som äger dessa utan statliga medel, måste ta ut hela kostnaden på brukarna/konsumenterna. Samma sak gäller på universitet. Vi vet från USA hur oerhört dyrt det blir för de som ska betala för utbildning om den inte är statligt subventionerad. Samma sak gäller om Stina skulle bli sjuk.

Företagen måste dessutom ta ut landskatten på de som behöver utbildning, sjukvård eller äldreomsorg. Det blir brukaren/konsumenten som får stå för fiolerna. Att låna böcker på bibliotek, använda fritidsgårdar och att behöva läkemedel kommer även att bli mycket kostsamt för Stina. Samma sak gäller när vi ska gå till tandläkaren.  Företagen måste ta ut hela kostnaden plus avkastning på brukaren/kunden.

När vi börjar räkna ihop de extrakostnader som Stina måste bli kompenserad för förstår vi hur stor en anständig medborgarlön behöver bli. Om Stina och Nils har två barn som går i förskola eller skola och dessutom blir sjuka då och då räcker 30000 kr (med dagens penningvärde ingenstans). Använder Stina & Nils och deras barn dessutom privata transportmedel dagligen inser vi snabbt hur mycket pengar som behövs för att klara ett anständigt liv utan någon som helst lyx.

När samhället drar sig undan kommer privata försäkringsbolag in som räddaren i nöden. Men vill vi försäkra oss för att vara garderade när vi blir sjuka kommer premierna att bli mycket höga, eftersom kostnaden för individen blir så astronomiska.

När vi börjar fundera på förslagen inser vi lätt att det bara blir en vinnargrupp, de med mycket höga inkomster idag. De kommer att ha råd att köpa den bästa utbildningen, vården och äldreomsorgen. Resten kommer att bli de stora förlorarna. Klyftorna i samhället kommer att växa dramatiskt. Många kommer inte att ha råd med välfärd. Andra kan köpa den bästa tänkbara service.

Politik är att vilja i en ny tid – generationsgapet

Hur lätt är det inte att ta för givet allt som vi idag får gratis. Vi tar de för så givna att de inte finns med i vår modell om vad det goda samhället är. Vi saknar inte kon förrän båset är tomt, sa min mormor. Så det är inget nytt problem.

Vi tar för givet att vi har tillgång till internet. Det är en medborgerlig rättighet idag. Få tänker på allt arbete som massor med människor arbetar fram för att vi idag ska kunna kommunicera i dessa media. Inte heller tänker vi på att all grundforskning som skapat datorer, internet och mobiltelefoner är statligt finansierade. De skulle inte kommit fram om det företagsekonomiska lönsamhetskravet  var enda drivkraften. Det som är nyttigt för hela samhället men inte företagsekonomiskt lönsamt, måste samhället i sin helhet ha resurser till. Annars blir det ingenting.

Det är beundransvärt att unga människor lägger ner hela sin själ och – som det verkar – stor del av deras vakna tid, för att försöka skapa ”en ekonomi för en bättre värld”. Er intention är det verkligen inget fel på. Politik är att vilja, sa Olof Palme på 1960-talet. Om det bara är viljan det handlar om, så kommer dessa unga entusiaster uträtta stordåd.

En av orsakerna till att jag blir engagerad av dessa unga brinnande eldsjälar är att jag känner igen mig själv som ung. I min världsförbättrarambition fanns bara möjligheter, inga tråkiga problem. Det gäller att tänka positivt. Varför är människor så negativa? Varför vill de inte förstå? Hur vi än tjatar så förstå ni ändå inte. Är det mig det är fel på. Eller: är ni inte  mottagliga för vår våra pärlor av sanning och visdom?

Jag har verkligen försökt att förstå hur Geolibertarianismens förespråkare i Facebookgruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld” tänker. Sedan 1970-talet har den nyliberala agendan så helt dominerat vår tidsanda att det inte är lätt att kliva ur detta ramverk och se utanför boxen.

Om jag skulle vara ung idag skulle jag nog ha en ganska likartad bild av omvärlden.

Den socialdemokratiska staten som dominerat hela min ungdomstid, var den självklara ledstjärnan för mig och många i min generation, när vi skulle försöka bygga upp en bättre värld. Den innefattade  en framtidstro på ökad jämlikhet och solidaritet med andra människor i vårt land och i världen.

Jämlikhet och solidaritet har under 1980-talet och fram till idag bytts ut mot ett ensidigt fokus på individen. Min generation är också individualister. Men det finns en kunskap hos oss om att en individ inte kan leva som en isolerad ö. Vi är alla beroende av varandra för att vårt liv ska fyllas med glädje och framtidstro. Av rent egoistiska skäl är det viktigt att verka för ett samhälle som inte har för stora sociala och ekonomiska klyftor. Ett jämlikare samhälle är bra för alla samhällsmedborgare. Det är min fasta övertygelse.

Men denna framtidstro har i allt mindre utsträckning förverkligats. Utvecklingen i Sverige och i hela västvärlden har istället gått mot ökad ojämlikhet. Är det då dags att lägga ner en modell som inte har med den praktiska verkligheten att göra? Gapet mellan Socialdemokratisk retorik och praktik har nu blivit så stort att det inte längre känns som om de går att förena. Detta är S stora kris idag.

Frågan är då: Ska vi lägga ner jämlikhetsprojektet och se på tillvaron såsom det faktiskt är? Eller: Finns det fortfarande utrymme för en samhällsförändring som leder mot ökad jämlikhet och solidaritet? Går det återigen skapa en tilltro till att politik kan göra skillnad och minska sociala klyftor?

Efter finanskris och skuldkris börjar det åter växa fram en förståelse för att jämlikhetsanden är nödvändig för att skapa en bättre värld för alla. Med alltför stora klyftor riskerar samhällen istället att drabbas av stora sociala slitningar. Ett sådant samhälle blir mindre behagligt för alla.

Tänkte inte på det

Ju mer vi tid, kraft och engagemang som vi investerat i vår modell av verkligheten, desto motigare blir det att våga gå utanför den och tänka oss alternativa modeller och lösningar. Det är lätt att säga att vi ska tänka ”utanför boxen”, men det är svårare att verkligen göra det.

Men det är just ett sådant agerande som är nödvändigt för att kunna skapa något nytt. Vi måste försöka tänka i nya banor och se samhällsfenomen på ett annat sätt. Vi måste även våga kritiskt granska vår egen modell. Det räcker inte att plocka ihop ett antal positivt värdeladdade begrepp och av detta försöka skapa en välsmakande soppa. Smaken på soppan beror på vår helhetsupplevelse av den.

Idag råder det brist på denna helhetssyn, vilket leder till att vi med enkla svart/vit-lösningar försöker hitta svar på mycket komplexa fenomen som att skapa ”en ny ekonomi för en bättre värld”.  Vårt digitala tänkande leder oss även fram till att vi vill ha ett rätt svar. Antingen ja eller nej. Antingen rätt eller fel. Antingen svart eller vitt. De fakta som inte passar in i vår modell har vi en tendens att sopa under mattan. De stör vår annars förträffliga tankekonstruktion.

Vi blir så förtrollade av tanken att vår modell är den korrekta att vi tror att det bara är en pedagogisk och kommunikativ förmåga som fattas. Hur ska jag förpacka och föra ut budskapet så att mottagaren kommer till insikt att min modell är korrekt?  Jag har ju sagt detta gång på gång: Varför förstår ändå inte mottagaren briljansen i min modell?

Men orsaken kan ju vara att modellen inte riktigt håller ihop vid en närmare granskning.

Jag kan inte låta bli tänka på Peter Dalle, ”tänkte inte på det”. http://www.youtube.com/watch?v=Vzmaxl4XEOU

Vad ska vi ha en nationalstat till idag och imorgon?

Inledning

Nationalstatens roll i dag och imorgon är en viktig fråga när vi reflekterar om hur en ”ny ekonomi för bättre värld” bör fungera. Vilken roll spelar nationalstaten idag? Vilken roll  kommer nationalstaten spela i framtiden? Jag använder här begreppet ”nationalstaten” som ett samlingsbegrepp för stat, kommun och landsting. Med ”nationalstat” menar jag gemensamma institutioner för att hantera våra gemensamma behov som individ i ett samhälle.

Har nationalstaten spelat ut sin roll i en värld som blir alltmer internationaliserad? Eller: Är nationalstaten en förutsättning för att vidareutveckla internationella kontakter och skapa en bättre värld? Det kommer jag behandla nedan.

Vad ska vi ha en nationalstat till?

I tråden har framförts att det är önskvärt att minska ner staten roll och omfattning. Vad ska vi ha staten till frågade även någon av debattörerna?

Det enkla svaret är:
Vi behöver en stark nationalstat för att ha råd med diverse samhällsfunktioner nu och investeringar för framtiden:

1)  En grön omställning kräver satsningar på såväl infrastruktur ( kommunikationer bostäder/byggnader mm ) som FoU för att hitta ny klimatsmart teknik för att leva upp till kriterierna för ett långsiktigt hållbar samhälle.

2)  FoU för att behålla svensk konkurrenskraft.  Utan ett väl fungerade svenskt näringsliv lär vi inte ha råd med vår nuvarande välfärd mycket mindre än några satsningar på framtiden. FoU behövs även för att hitta ny baskunskap om oss själva och om vår natur. Utan statligt finansierad forskning skulle vi inte ha några datorer, internet eller biotech. Om det inte finns statlig grundforskning avstannar hela vår utveckling. För att mänsklighet ska klara de utmaningar vi står inför idag är det helt nödvändigt att nationalstaten får stärka resurser för att klara alla de krav vi har på sådant som är nyttigt för samhället men inte företagsekonomiskt lönsamt.

3) Att förvalta och bygga vidare på infrastrukturen är även nödvändigt för att näringslivet ska fungera bra. Det gäller ju även alla människor som bor i Sverige.

4)  Ett extra stort bekymmer är att det skapas så få företag (arbetstillfällen) trots att Sverige satsar i internationell jämförelse redan satsar hårt på FoU. Här kan det behövas olika insatser för att ge starthjälp till nya entreprenörer.  En sådan satsning kostar pengar.

5) Hela välfärdssektorn har under under det senaste 20 åren rustats ner. Denna nedrustning måste återställas och kvalitetshöjas. För att kunna rekrytera personal krävs även att lönerna för människor som arbetar inom välfärdssektorn förbättras. Det här är en viktig del i ett långsiktigt socialt hållbart samhälle. Välfärdssektorn är också nödvändig för att vi ska ha ett väl fungerande näringsliv och trygga människor i Sverige.

6)  En åldrande  befolkning kräver även mer resurser som kostar pengar. Privata aktörer går bara in och hjälper till när de får betalt och är inte lösningen här. Om vi inte tror att vi blir väl omhändertagna på vår ålderdom påverkar det ju oss redan idag. Då växer det fram privata alternativ som på sikt kan urholka den gemensamma välfärden.

7)  Vårt behov av kultur, hälsa, idrott, och att bevara naturområden som görs tillgängliga för allmänheten och underhålls är också viktiga värden för oss alla. De måste finansieras gemensamt om vi vill att de ska vara tillgängliga för alla oavsett hur stor plånbok vi har.

Det här är inte heller några kostnader som är dyra just nu, men som kommer att dämpas lite längre fram. Detta hävdar den personen som ifrågasatte om vi verkligen behöver en statsmakt på sikt. Behovet av samhällsinsatser kommer med all säkerhet att öka. Det måste på något sätt finansieras. Näringslivet kommer inte att göra det jobbet. De de flesta satsningarna är inte företagsekonomiskt lönsamma,men är nödvändiga för samhällets vidareutveckling. De är även nödvändiga för att näringslivet i Sverige ska fungera.

En krympande nationalstat är inte det vi har mest behov av för att möta dessa behov. Om Sverige ska bidra till att rädda vår civilisation behövs istället mer samhällsåtgärder för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, ekonomiskt, socialt och ekologiskt.

Hela människans utveckling och överlevnad bygger på att det finns gemensamma resurser för grundforskning och att bistå företag med ansvar för allt det som inte är företagsekonomiskt lönsamt, men som är helt nödvändigt för att vi ska överleva som civilisation. Människan måste lyckas med det kvartsprång som krävs för att möta de utmaningar vi står inför. Då behövs FoU. Grundforskning är ingenting som näringslivet tar på sig. Det är inte företagsekonomiskt lönsamt.

Företag oavsett om de är privata, kooperativa eller drivs i på annat sätt, så måste de gå runt och bära sig. De kommer därför inte att kunna gå in och sponsra dessa behov mer än på marginalen.

Det är samhället och/eller filantroper som får stå för detta.Ju större del av verksamheten som finansieras av filantroper och/eller ideella organisationer desto mindre inflytande får demokratin. Det spelar allt mindre roll vilket politiskt parti vi röstar på, om  politikernas viktigaste roll, i en krympande finansiell stat, blir att jaga runt och leta sponsorer, när pengarna inte räcker till för alla våra mest basala gemensamma behov. Politikernas roll i USA och Kanada har alltmer reducerats till att leta sponsorer eftersom inte staten inte längre får in intäkter som täcker behoven.

Ju mindre inflytande demokratin har för samhällsutvecklingen desto mindre kommer den betyda för väljare. Detta faktum hotar idag hela det demokratiska systemet i den anglosaxiska världen. För mig som socialdemokrat är demokratin alldeles för viktig för att spelas bort på en oreglerad marknadsplats.

Nyliberalismens statliga modell

Nyliberalismen ser individen som samhällets drivkraft och menar att staten ska ha en mycket begränsad roll.

”Målet för nyliberalismen är att införa en minimal stat, vanligtvis benämnd nattväktarstat, vars uppgifter begränsas till polis, domstolar och försvar. Dessa institutioner bör vara kvar i statlig ägo, menar nyliberalerna (i motsats till anarkokapitalisterna) därför att dessa upprätthåller individens rättigheter till liv, frihet och egendom. Att staten själv inte kränker dessa rättigheter genom exempelvis beskattning som inte går till polisen, domstolarna eller försvaret ska garanteras genom en författning och en författningsdomstol, vari statens befogenheter klarbegränsas.

Eftersom nyliberalismens grundinställning är att uttag av skatt är en kränkning av äganderätten, således en stöld^[20], är en ständig debattfråga bland nyliberaler hur staten ska finansieras. En del säger att inkomster från privatiseringar kan investeras, andra menar att brottslingar bör betala den kostnad de förorsakar staten genom att begå brott^[21] medan ytterligare andra menar att en skatt är oundviklig.” http://sv.wikipedia.org/wiki/Nyliberalism#Statens_uppgifter

Den nyliberala staten har varit mycket vänligt inställd mot de superrika i USA. En av världens rikaste personer Warren Buffett har under många år propagerat för att de rika borde betala mer i skatt. Något som skapat en viss förundran hos övriga superrika. http://sv.wikipedia.org/wiki/Warren_Buffett

Vem vara det som fick lov att gå in och rädda den västerländska kapitalismen under finanskrisen? Jo det var den av nyliberalismen så misskrediterade nationalstaten. Den amerikanska staten har pumpat in astronomiska belopp i banker och även GM för att de ansågs för stora för att gå under. När vi betänker vilka oerhörda konsekvenser Lehman Brothers konkurs medförde för hela världsekonomin, kan vi ana konsekvenserna om hela banksystemet i USA och Europa hade brakat ihop.

Den nyliberala staten visade sig med all tydlighet inte klara av att vara självreglerande utan att sätta hela vår civilisation på spel. Efter finanskrisen har nu såväl Financial Times  och World Economic Forum diskuterat hur kapitalismen ska stagas upp och bli mer robust och hållbar. Det är verkligen annat ljud i skällan än för bara tio år sedan, när nyliberalismen uppfattades som den enda vägen.

Nyliberalismens har ett dilemma att vara motståndare till alla skatter, samtidigt som kostnaderna bara av att hålla en nattväktarstat under armarna är astronomiska i USA.    Militärutgifterna är en mycket stor del av den totala budgeten och rättsväsendet är heller inte gratis.

Många nationalstater i Europa är så försvagade av att tvingas gå in och rädda banker, att vid en ny kris skulle det helt enkelt inte finnas medel att gå in med räddningspaket. Vem skulle då ställa lånemedel till förfogande?

Alternativ till nyliberal modell

Nyliberalismen har helt enkelt visa sig inte fungera. Kriser, såväl finanskriser och skuldkriser kantar nu dess väg. Det behövs nytänkande. Det finns idag en hel del nytänkande för att skapa alternativa samhällsmodeller. Det pågår en diskussion om detta inom diverse olika institutioner. World Economic Forum i Davos har länge talat om en kapitalism i kris. Även inom IMF och Världsbanken börjar vi höra nya tongångar. Ett  pressat EU har tvingats ompröva sin politik. En självreglerande marknad är en modell som inte visat sig fungera. I ett läge när Kapitalismen hotar att krackelera är det idag få som tror på en självregerande marknad.

Något nytt hållbart paradigm har dock ännu inte utkristalliserat sig.

I sökandet efter nya metoder och modeller har äldre tänkare fått ny aktualitet. Karl Marx tankar som bara för några år sedan uppfattats mest som ett kulturhistoriskt intresse, har åter fått ny aktualitet. Särskilt gäller detta hans koncentrations – och kristeori.

Mitt inlägg adresserar:  ”Sveriges Georgistiska Riksförbund är en organisation under bildande som vill verka för att sprida kunskap om den geoklassiska ekonomins principer för hur offentligheten bör finansieras och marknaden struktureras. ”http://www.landskatt.se/det-geolibertarianska-samhaumlllet.html

Dess bildande är ett exempel på att de rent nyliberala tongångarna nu måste modifieras för att framstå som ett trovärdigt alternativ. Det är i sig ett glädjande tecken. Men ännu återstår en hel del reflektioner från deras sida om nödvändigheten av en resursstark nationalstat. Det är detta som är syftet med detta blogginlägg.

Tråden:Ett ”paradis” på jorden

Tråden Ett ”paradis” på jorden.

Hur vill vi att den nya sköna världen ska se ut? Som jag ser på ekonomin är det ett medel – dock ett mycket viktigt sådant – för att uppfylla våra mål.

Vi måste först veta vad vi vill och var vi ska någonstans. Annars blir det ju inte lätt att hitta fram. Det är lätt att fastna i ismer och vänster – höger låsningar som snarare försvårar för oss att tänka i nya banor. Om vi försöker sätta visionsmålet så högt vi kan och spåna friskt, kan denna tråd säkert bli en spännande upplevelse för oss alla.

Vad har vi för visioner om en bättre värld? Om vi inte har pengar som vår vision vad sätter vi istället i visionen?

Om vi inte vet vad vårt mål är hur ska vi då någonsin hitta dit? Om vi vill till London då måste vi ha målet satt dit. Annars vet vi inte var vi kommer. Då måste vi veta var London ligger. Vi måste veta hur vår nya sköna värld ska se ut för att nå dit.

Vilka är det som styr världen?

Jag, Roger Dahl,  hänvisar till det Benjamin Gustafsson skriver i en samma tråd som jag tidigare relaterat till i gruppen ”En ny ekonomi för en bättre värld. ”

http://www.facebook.com/groups/nyekonomi/

”Vilka tycker du Roger det är som styr världen? Var ligger makten enligt dig? Jag har sannolikt överstuderat ämnet så att jag nuförtiden låter som att jag inte är beredd att lyssna på nya idéer. Men jag är öppen för input. Vill poängtera detta.”

Mitt svar är:

De som idag styr världen är en synnerligen liten elit bestående av en liten grupp superrika människor och deras allierade i världen över.

De amerikanska eliterna har varit så gott som ohotade efter Sovjetstatens kollaps på 1990-talet,  har sedan dess varit de totalt dominerande krafterna i världen. De har även i högsta grad varit med och bidragit till nationalstaten Kinas enorma ekonomiska framgångar.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sovjetunionens_fall

Inom makteliterna i USA – har det militärindustriella komplexet, finanssektorn och energisektorn extra viktiga maktpositioner.

Stora multinationella företag delar ,tillsammans med eliter i olika nationalstater, upp naturresurserna och konsumtionsmarknader mellan sig. Det gäller såväl produktions företag (ex General Electric, Ericsson) och konsumtionsföretag ( ex MC Donalds Unilever). http://sv.wikipedia.org/wiki/Unilever

Dessa grupper är dessutom helt integrerade med finanskapitalet genom korsvis ägande, styrt av Goldman Sachs, JP Morgan och andra mastodontbanker. Dessa banker har konflikter med –  men även inflytande med övriga banker i världen. En annan mycket viktig finansiell aktör är HSBC. http://en.wikipedia.org/wiki/HSBC

De här grupperna har ytterligare stärkt sina ställningar efter finanskris och skuldkriser.

De amerikanska eliterna har idag både konkurrens från, men integreras även i, andra maktcentra i världen. Kinas som idag drivs som en jättekoncern där kommunistpartiet har samlat de samlade eliterna i Kina; den politiska, finansiell, ekonomiska, militära, kulturella, och den mediala makten är samlad inom denna jättekoncern. Det finns mycket lite som talar för att denna centralistiska modell inte ska få ett ytterligare starkare inflytande över världens affärer.

Kina (läs koncernen) beräknas gå om USA som det ekonomiska centret redan om några år. Kina har etablerat starka relationer med den tredje världen och hotar redan idag USA: s världshegemoni.

Indien kommer att bli världens folkrikaste nation och därmed allt intressantare marknad för de multinationella företagen. Eliterna i Indien är såväl i konflikt med motsvarande i Kina men samverkar också. Kina och Indien är viktiga handelsparters.

Rysslands eliter fungerar också i stort sett som en jättekoncern där statsmakten och kapitalet är helt sammankopplat. Hur Ryssland kommer att ställa sig i förhållande till USA och Kina kommer att spela roll för den globala scenen.

Eliterna i tillväxtländerna i Asien, Latinamerikan och Afrika spelar idag ett dubbelspel, dels med USA och Europa (även om Europa håller på att tappa i inflytande) och dels med Kina.

Utöver dessa finns eliterna i hela den islamiska världen som också agerar och positionerar sig mellan de olika maktcentra som finns.

Saudiarabien är lierad med amerikanska-elitintressen. Eliterna i Turkiet kommer att få en växande betydelse. Eliterna i Iran kommer också troligen att spela en allt större roll på den globala scenen. Inom eliterna inom den islamska världen finns såväl såväl konflikter som konsensus. Idag är det mycket svårbedömt enligt mitt sätt att se på den globala maktkartan hur den islamiska världens eliter kommer att ställa sig till en växande konflikt mellan eliterna i Kina och USA.

Sedan finns naturligtvis eliterna i Japan världens tredje störta ekonomi som inte går att räkna bort.

Eliterna i de växande staterna Indonesien och Malaysia är också viktiga maktspelare.

Jag tror att vi måste koppla ihop våra kunskaper om spelen ”Monopol” och ”Finans” med det militära strategispelet ”Risk” som jag också spelade i unga år.

Framtida scenarier är mycket dystra.

Kommer vår framtid att ha ett krig mellan Kina och USA i sitt sköte. Ett krig om världshegemonin. Ett krig om mark, råvaror och expanderande produktions – och konsumtionsmarknader. De finansiella marknadsaktörerna kommer självklart även att vara mycket viktiga spelare. Detta i en befolkningsmässigt växande värld där det kommer att råda brist på det mesta redan i närtid.

Eller kommer eliterna i USA och Kina att liera sig med varandra. Devisen lyder: ”If you can´t beat them join them”? Härmed skulle dessa makteliter kunna ha en total kontroll över världens totala resurser och över våra liv.

Eller finns det fortfarande en möjlighet för att demokratin ska göra sig gällande? Eftersom hoppet är det sista som överger människan hoppas jag – kanske mot alla odds – att människan kan hitta mer fredliga samlevnadsformer och där vi även tar hänsyn till att vi är en art på jorden och inser att vi måste leva med naturen och inte mot den. Då kommer naturen förr eller senare slå tillbaka.

Här är kortfattat min bild av den globala maktscenen.

Företagens samhällsansvar i en global värld, del 1 – långsiktigt

Under åtminstone 15 år har begreppet CSR (CSR, engelska Corporate Social Responsibility) varit vanligt förekommande inom näringslivet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6retags_samh%C3%A4llsansvar

Under alla dessa år har det funnits en stor tveksamhet till begreppet från två håll. Inom näringslivet har det funnits – och finns ännu – människor som tycker att CRS riktar fokus från det viktiga med verksamheten, själva kärnan att tjäna pengar. När begreppet ”CRS” kommit på tapeten – har många därför reagerat med stor tveksamhet och sett det som något som katten släpat in.

Utanför näringslivet har kritiken varit den motsatta. ”CSR” är ett luddigt begrepp som företag använder för att dölja att deras kärnverksamhet är att tjäna så mycket pengar som möjligt, till vilket pris som helst. Varför inte tala i klartext om vad företagande handlar om istället för att lura människor med ”CSR”? Var hittar vi ansvarsfulla företag? Hur dum får man vara?

Idag är CSR ett tämligen accepterat begrepp inom näringslivet och företag tävlar om att vara ansvarsfulla. Är detta bara ett spel för gallerierna?

Eftersom jag av födsel och ohejdad vana är optimist vill jag svara att det inte bara är ett spel för gallerierna. Det pågår idag ett nytänkande inom somliga företag. Det finns en allt starkare strömning inom näringslivet, som inser att vi måste ändra vårt förhållningssätt inför tidigare vedertagna sanningar. Det går inte i längden enbart att maximera den kortsiktigt riskjusterade avkastningen. Den kortsiktiga vinsten är inte i alla lägen ett mått på en långsiktig och uthålligt god avkastning. Det kan till och med vara tvärtom. En alltför stark betoning på snabba klipp och maximerade av avkastning på kvartalsbasis, kan till och med vara kontraproduktivt i ett mer långsiktigt perspektiv.

En långsiktigt hållbar ekonomisk, social och ekologisk strategi är kanske till och med en nödvändighet för företagets fortlevnad. Den stora skiljelinjen går mellan det kortsiktiga tänkandet och det mer långsiktiga framtidsinriktade tänkandet.

Exemplet Swedbank

För att belysa detta ska jag ta exemplet Swedbank som jag arbetade på när banken gick in i ett värdegrundsarbete för några år sedan. Swedbank hade bytt ledning efter att varit mycket illa ute och där hela koncernens affär var hotad i märgen.

Ett värdegrundsarbete sattes igång och gamla kärnvärden från sparbanksrörelsen kom åter till heders. Den nya vd:n Mikael Wolf började med ett förändringsarbete där långsiktigheten i banken agerande betonades, som en reaktion mot tidigare alltför vidlyftigt internationellt risktagande, i Baltikum och Ukraina.

Ett socialt samhällsansvar tonade även upp sig och Swedbank agerar nu med sina kunder för att hjälpa till med att få bukt med ungdomsarbetslösheten.

Är Swedbanks agerande bara ett spel för gallerierna? Är den långsikta mer visionära framtoningen bara ett sätt att dra uppmärksamheten ifrån Swedbanks tidigare misslyckade och mer hasardliknande agerande?

Ja det finns uppenbart många som ser det så.  Min bedömning är som tidigare sagts att det inte bara är ett spel för gallerierna. Det finns en genuin önskan att skapa ett nytt affärstänkande, som ska vägleda Swedbank idag.

Från nyliberalism till en ansvarstagande kapitalism

Den nyliberala eran som fick sig en ordentlig törn av finanskris och skuldkriser måste idag bytas ut mot någonting nytt. Handelsbanken har under många år stått för en mer försiktig men, har det visat sig, även en långsiktigt uthållig ekonomisk hållning. Idag är det just denna långsiktighet som åter kommit upp på agendan som eftersträvansvärd.

En bank eller ett företag kan heller inte agera vinstmaskiner i ett vakuum. Varje företag är beroende av den omvärld de lever och verkar inom. Om det ekonomiska systemet skapar obalanser, ekonomiska, sociala och ekologiska drabbas även varje företag, oavsett hur välskött det är internt. Företagen måste av ren överlevnadsinstinkt vara med och bidra i samhällsutvecklingen mot en mer hållbart ekonomiskt, socialt och ekologisk hållbar värld.

Detta faktum har länge varit känt i Davos och World Economic Forum. En diskussion om kapitalismens kris har förekommit i ett antal år bland världens eliter. Kritikerna menar att det kommit ut väldigt lite rent praktiskt från Davos, av den insikten att vi måste hitta nya lösningar på morgondagens utmaningar.

Det är sant att dessa insikter ännu inte slagit rot som en massrörelse inom det globala näringslivet. Men samma sak gäller ju dessvärre även för FN:s strävan att hitta mer långsiktigt hållbara lösningar på morgondagens problem och dessa lösningar måste börja implementeras nu.

Det är dags för ett uppvaknande att gamla modeller inte längre bär in i framtiden. Vad ska vi då göra?

Kortsiktighet kontra långsiktighet

Idag står kampen om framtiden mellan ett kortsiktigt och ett långsiktigt tänkande.

Min framtidstro baserar sig på att det idag finns grupper inom det globala näringslivet, som har kommit mycket längre än politikerna när det gäller att förstå vidden av den prekära situation som vår civilisation befinner sig i. Det finns även ett konstruktivt nytänkande, i högre grad än i den politiska världen, om att vi behöver förändra den globala spelplanen dramatiskt. George Soros http://www.georgesoros.com/, Warren Buffett http://sv.wikipedia.org/wiki/Warren_Buffett och Bill Gates http://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_Gates är tre personer som personifierar detta uppvaknande. Fler på elitens högsta trappsteg börjar glädjande nog att  vakna upp. Det är denna typ av personer som kommer att spela en nyckelroll för vår civilisation. De vet affärslivets spelregler och kan även komma med konstruktiva förbättringsidéer. Tillsammans med andra grupper människor längre ner på Jakobs Stege kommer denna kraft att bidra till ett nödvändigt paradigmskifte.

Politikerna – de stora flertalet – och stora delar av det globala näringslivet sitter fortfarande fast vid ett kortsiktigt tänkande om att vinna nästa val eller maximera den egna kortsiktiga avkastningen trots att ett sådant betraktelsesätt är kontraproduktivt i det långa loppet. Det som förenar alla krafter som törs ha ett framtidsperspektiv och framtidsoptimism är att vi tror på att människan har en förmåga att förändra våra attityder, våra beteenden och våra värderingar.

De tär därför glädjande att S ledning nu börjar söka en politik med målsättning att inte bara hålla fram till valet 2014 utan även till 2018 och därefter.  Det är på detta sätt som S åter kan bli ett trovärdigt alternativ för såväl medlemmar, väljare, fackföreningar och inte minst näringsliv.

Vad är alternativen för en reformistisk socialdemokrati? 

För en reformistisk socialdemokrat finns inga andra vägar framåt än att försöka förändra det rådande samhället, steg för steg, mot en given vision som borde kunna sammanfattas med honnörsorden frihet, jämlikhet, jämställdhet, solidaritet och hållbarhet. Då gäller det att kunna vara med och ha förmågan att klara av att styra det kapitalistiska samhället så att inte Sverige går på några grynnor. Till det krävs kompetens om hur dagens samhälle fungerar.
För att vi ska kunna veta mot vilka mål vi styr, måste visionsdokumentet – partiprogrammet vara så formulerat att det belyser dagsläget, historik samt en framtidsvision. Perspektivet måste vara igår – idag – imorgon för att påvisa trender och de större trenderna – megatrenderna – som dominerar samhället idag.

Ett visionsdokument måste sedan kompletteras med strategidokument som påvisar hur vi tänker oss nå den uppställda visionen. Hur ska vi komma från ruta A till ruta B?  För ett folkrörelseparti som S, borde det vara en självklarhet att det förs en bred och förutsättningslös debatt omkring partiprogrammet, men också hur vi ska ta oss mot de utstakade målen och vilka hinder som vi ser står i vägen. Med andra ord strategidokument.

Ett visionsdokument som inte kompletterar med kvalitativa strategidokument tenderar att mest fungera som en hyllvärmare och som då och då plockas fram vid extra högtidliga stunder. Dessemellan har dokumentet ingen praktisk betydelses för förd praktisk politik.

Att då vara pragmatisk betyder att politiken i stort sett kan innebära vad som helst. Det finns ingen kompassriktning uttagen och vi kan stöta på hur många grynnor som helst.

Är vi däremot överens om färdriktningen kan det finnas olika strategier eller metoder för att nå målet. Att vara pragmatisk innebär då att målet är klart, men medlen kan av praktiska skäl växla under resans gång.

I dagens oligopolkapitalism måste, menar jag, vi sätta hoppet till såväl  eliterna som människor längre ner på stegen vaknar upp och inser att vi faktiskt sitter i samma båt. Vi lever på en ändlig planet. Vi måste rätta oss efter det. De utmaningar som vi ser framför oss är enorma, såväl ekonomiska, sociala som ekologiska.

Det går inte att förhandla med naturer brukar en insiktsfull fd M och KD politiker säga, (Anders Wijkman). Undrar om det är någon som på allvar vill ifrågasätta detta självklara. Vi är en del av naturen och är helt beroende av den på vår planet, även om vi ofta glömmer bort detta.
När vi minns, gäller det att NU skapa en hållbar politik för framtiden. För S gäller det att fylla begreppet ”framtidspartiet” med innehåll.  Sociala, ekonomiska och ekologiska katastrofer är det nog ingen som ser fram mot, oavsett om vi är rika eller fattiga, rödgröna, allians eller SD. Alla blir förlorare.

För politikerna gäller det att våga vara mer än intresserade av att vinna nästa val. Politiker måste agera som statsmän och statskvinnor om de ska spela en avgörande roll idag inför för framtiden. Här finns det idag mycket att önska sig.

Privat eller gemensamt företagande – mitt svar  – en långsiktigt samhällsansvar
För att sedan komma in på frågan om privat eller gemensam ägda och drivna verksamheter: S stora framgångssaga är att vi historiskt lyckas med en gyllene medelväg, att förena marknaden effektivitet med ett samhälle som tillvaratar människors intressen och behov av trygghet. På så sätt har klyftorna i samhället kunnat hållas på en anständig nivå. Så var förutsättningarna när jag gick in i politiken på 1970-talet. Idag efter 30 år av ökad ojämlikhet är förutsättningarna annorlunda.

Den nordiska modellen har i högre grad än på andra ställen på globen lyckats med konststycket att ge det uppväxande släktet en någorlunda likartad möjlighet i livet. Många i Sverige kan vittna om en klassresa. Ett mer jämlikt samhälle är av godo för alla samhällsmedborgare. Rik som fattig.

Under den nyliberala eran från mitten av 1970-talet och fram till idag, har klyftorna ökat på ett sätt att stabiliteten i samhällen hotas. Det gäller idag globalt och det gäller även i Sverige. Ett faktum som även IMF och Världsbanken numer talar om. Det har skett en mycket stark svängning av åsikter från nyliberal tilltro till den självreglerande marknaden, till att insikten om att regelverk är nödvändiga för att kunna behålla stabiliteten i världssamfundet.

En reformistisk rörelse som S måste vara beredda att ta ansvar om hela samhället vid ett maktövertagande. Utan ett väl fungerande näringsliv finns det ingen möjlighet att behålla en välfärdsstat på nuvarande nivå. Att vara näringslivsvänlig är därför att måste för en socialdemokrati som vill bevara och vidareutveckla välfärdsstaten och som vill vara ett trovärdigt regeringsalternativ.

Tyvärr tycks denna självklara sanning, i alltför hög grad, saknas hos många Socialdemokrater som bara i begränsad utsträckning kommit i kontakt med näringslivet och skaffat sig ett eget självupplevt perspektiv om vikten av att det svenska näringslivet måste fungera, för att vi ska kunna ah råd med vår välfärd och infrastruktur.

Det omvända gäller som tidigare sagts. Företagen är beroende av ett väl fungerande samhälle med dess välfärdsstat, infrastruktur och FoU.

Tragiskt nog är den kortsiktiga kapitalismen – de sk riskkapitalisterna – som begivit sig in i välfärdssektorn. Det är inte så konstigt. När man efterstävar en så hög kortsiktig riskjusterad avkastning är välfärdssektorn en perfekt placering. Det har även visat sig att det varit synnerligen lönsamt att gå in i just välfärdssektorn, vilket har fått till följd att våra pensionsplacerare med förtjusning köper aktier i riskkapitalbolag. Paradoxalt är vi med andra ord ägare av dessa företag som en bred majoritet av svenska folket tycks hysa en ganska ljum, för att inte säga negativ, inställning till.

Själva grundidén med riskkapitalbolagen är att vara kortsiktiga i sin placeringshorisont. I ett sådant läge gäller det enbart att så fort som möjligt uppnå så stort ”shareholder value” som möjligt. Gärna genom att stycka verksamheten och därigenom få aktiekurserna att stiga.

Det här synsättet går inte bara emot själva grundidén inom välfärdssektorn, som bygger på långsiktighet, utan på det jag menar är den moderna nya kapitalismens adelsmärke – långsiktighet och ansvarskänsla. För riskkapitalisterna är inte målet att utveckla själva verksamheten. Det är därför inte så konstigt att pedagogiken inte har förbättrats, vårdformerna har inte förädlats till de som behöver vårdens fromma. Tvärtom det gäller att skapa så hög riskjusterad avkastning som möjligt på kort tid.

Den metod som används är dessutom industrins stordriftsfördelar. Var man än hittar en Kunskapsskola så fungerar den efter samma mönster. På så sätt kan kostnaderna hållas i schack och skapar ökat ”.shareholder value”. Det här synsättet går stick i stäv mot den intention som har funnits om ökad valfrihet och mångfald. Om valfrihet ska vara intressant, borde det finnas stor öppenhet mot nytänkande och kreativitet. Riskkapitalbolagen använder sin kreativitet istället till kreativ bokföring för att slippa betala skatt.

Det här sättet att vara är så uppenbart ofördelaktigt mot de verkliga ägarnas intressen, skattebetalarna, att det inte är konstigt att så många reagerar på misskötseln utifrån de mål som samhället – skattebetarna har med verksamheten.

Det är en himmelsvid skillnad när små kooperativa verksamheter driver en verksamhet och brinner för att göra det så bra som möjligt för elever, vårdbehövande , äldre och personalen. Man har mål som är båda kortsiktiga (göra det bra idag) och långsiktiga, att steg för steg förbättra vård, skola eller omsorg. Det är i den här typen av verksamhet som vi finner de verkliga eldsjälarna. De finns naturligtvis även inom den verksamhet som det gemensamma och de stora privata driver, men har ofta svårt att få gehör för sina förbättringsidéer.

Eftersom det är dessa entusiastiska  eldsjälar som man för många år sedan ville ge större spelrum, borde vi väl nu äntligen hjälpa till så att de verkligen får det. Marknaden skapar en motsatt utveckling mot oligopol, vilket är mot hela valfrihetstanken. Själv betraktar jag mig som socialliberal och har svårt att förstå hur någon med socialliberala idéer kan acceptera en utveckling som går mot oligopol och mindre valfrihet för individen.

När man nu med facit i hand ser att utvecklingen går i rakt motsatt riktning mot den som vi vill – att de små konkurreras ut av de stora jättarna som har muskler att klara upphandlingar och diverse tvister som han uppkomma under resans gång – borde vi väl agera på ett tydligt sätt och visa att politik kan göra skillnad.
Företag, oavsett om de är privata, kooperativa eller drivs på annat sätt måste vara långsiktiga ägare och har en vilja att vidareutveckla verksamheten till förmån för de som behöver välfärdstjänster såväl idag som imorgon. Det diskvalificerar riskkapitalbolag.

Inget egenvärde med att staten äger företag

Under historiens gång har vi upplevt statliga företag som agerat på ett sätt som inte på något sätt stöder det goda samhället. SJ var inte höjden av effektivitet och gav skattebetalarna den service som efterfrågades när det drevs i helstatlig regi. Statligt ägande är inte på något sätt en garanti för att företaget sköts bra och till gagn för dem som ska använda det.

Men inte har det blivit bättre för att det ”blev en lekstuga för politiker” som Ulf Adelsohn http://sv.wikipedia.org/wiki/Ulf_Adelsohn uttryckte saken. Ett monopol är ett monopol och det går inte att trolla och trixa fram marknadslösningar. Här behövs istället nytänkande. Mer demokrati på arbetsplatserna och större öppenhet för en verksamhetsutveckling som gynnar konsumenterna borde vara det självklara alternativet. Det behöver man inte ha privata aktörer för. De privata entreprenörerna  fragmenterar istället verksamhet och rör till och därigenom blir en del av problemet istället för att komma med lösningar.

Vattenfalls agerande i Tyskland är synnerligen märkligt och lämnar mycket i övrigt att önska sig.

Som socialliberal ser jag inget egenvärde i att staten ska äga. Man kan fråga sig: Varför ska staten äga? Om vi har så många negativa erfarenhet av statliga monopol: Varför ska vi backa tillbaka klockan till något som fungerat dåligt tidigare och fortfarande fungerar skraltigt på sina håll, se Vattenfall.

Frågan är om det är ägarformen som överhuvud taget är orsaken till om verksamhet fungerar bra eller dåligt. Såväl ”för som mot vinster i välfärden”  tycks se att det just är ägarformen som är avgörande. Har hela debatten från start varit inriktad på fel fråga? Det borde undersökas mer.

Alla – eller åtminstone de flesta – tycks vara överens om att det finns väl fungerande verksamheter såväl inom kommunal som i privat regi. Det finns motsvarande välfungerande och mindre välfungerande verksamhet i privat regi. Det verkar ju då inte som om ägarfrågan är den avgörande. Det tycks istället finnas andra faktorer som avgör om en verksamhet är bra. Varför inte börja där?  Vad är det som får en verksamhet att fungera bra utifrån ett användarperspektiv? Vad är det som gör att verksamheten fungerar bra utifrån de verkliga ägarnas perspektiv – skattebetalarnas? Diskussionen har på ett ofruktbart sätt fastnat i gemensamt eller privat driftsform istället för att ställa frågan: Vad är det som gör att en verksamhet fungerar bra och en annan dåligt?

Det finns idag mycket få som hävdar att vi skulle förbjuda alla privata företag inom alla sektorer i näringslivet på grund av att det finns en mängd exempel på privata företag som missköter sig. Man kan inte dra alla över en kam. Däremot finns det fortfarande en hel del nyliberaler som hävdar att det gemensamma ska äga så lite som möjligt. Varför? Som bevis plockas ett antal misslyckade fall av statligt ägande fram. Men det finns det ju även när det gäller privata företag. Ägarformen tycks inte vara det viktigaste orsaken till en framgångsrik hantering. Men hur ska vi då kunna motivera att det sak försvinna så mycket pengar i privata riskkapitalisters fickor?  Om de varken levererar bättre effektivitet, bättre kvalitet eller står för nytänkande: Vad är då skälet?

Vad talar för gemensamt ägda lönsamma företag?

Först kan vi fundera på hur det är möjligt för ett samhällsägt företag överhuvudtaget vara lönsamt. Ett samhällsägt företag borde väl inte gå med vinst. Uppstår ett överskott skulle det istället självklart gå tillbaka till den verksamhet som avses. Vinst blir med detta synsätt bara en planeringsbrist eller att pengarna läggs på hög för framtida behov. Om så är fallet, skulle överskottet gå tillbaka till de konsumenter som drabbats av att de inte fått den avsedda valutan för pengarna.

Alternativt skulle hela ”vinsten” gå tillbaka till ägarna skattebetalarna. Vad är då vitsen med det. Är det inte bättre att pengarna går till näringslivet, som då kan skapa jobb och tillväxt som är till glädje för oss alla?  De enda som kan svara på det är ju vi i egenskap av ägare. Vill vi som skattebetalare att eventuellt överskott ska gå till näringslivet istället för att användas till det som de var avsedda för, vård, skola och omsorg?

Vad som talar för att vi ska ha lönsamma gemensamt ägda företag är att det idag är mycket svårt att motivera stora skattehöjningar. Att istället ta ut dessa kostnader via avgifter leder till att många stängs ute, vilket är svårt att motivera från ett jämlikhetsperspektiv. Vi står inför mycket stora utmaningar som kräver stora satsningar:

Vi behöver satsa på en miljö – och klimatomställning. Många av dessa investeringar är inte företagsekonomiskt lönsamma och kommer inte bli av om inte det gemensamma går in och tar kostnaden. I dessa satsningar ingår ingår utbyggd kollektiv trafik och telekommunikationer till hela landet. FoU för att förbättra bilarnas och flygets miljö – och klimathållbarhet finansieras idag i samverkan mellan staten och kapitalet i många länder världen över.

Det behöver byggas hyresbostäder med rimliga hyror som dessutom är klimatsmarta. Det kommer inte göras om inte det gemensamma går in och tar kostnaderna. Skanska, Peab och NCC bygger stora bostadsrätter eftersom detta stöder deras affärsidé. En bart med statliga bidrag kommer de att bygga – ur deras perspektiv . olönsamma små hyresrätter. Detta oavsett att behovet av små hyresrätter är skriande stort.

Vi behöver satsa på FoU och minst lika viktigt, att se till att FoU leder till nya djärva hoppande och skuttande gasell-företag. Här måste samhället vara med om det ska hända saker. Annars hoppar gasellerna iväg till andra ställen på globen, där det råder ett bättre företagsklimat.

Vi behöver satsa mer på ett antal olika gemensamma projekt, som exempelvis mer människor inom vård, skola och omsorg. Personer som arbetar inom dessa sektorer måste även få möjlighet att få en anständig lön. Detta är inte gratis.

En åldrande befolkning ställer stora krav på resurser. Kostnaden måste bäras av det gemensamma. Alternativt skapas olika vårdinrättningar och äldreboenden som tar olika avgifter och som då stänger ute stora grupper som samhället eller kyrkans eller andra ideella organisationer får ta hand om. Den här amerikanska modellen är det väl förhoppningsvis få i Sverige som vill kopiera.

Inte vill vi ha ett elitgäng som kan få den bästa sjukvården, skola och omsorgen under förutsättning att de har råd att betala för kvalitén. En medelklass har bara råd att betala för en medelgod service. De sämst ställda tvingas växla mellan en samhällets ”fattigvård”  och ideella organisationers välgörenhet.

Alternativt till samhället skulle på vissa områden vara hugade filantroper. Men det behövs många välbärgade välgörare för att få ihop pengar till allt detta som jag ovan belyser.

Hur beroende blir inte vi alla av dessa välgörande filantropers goda vilja om nationalstaten abdikerar och lämnar över ansvaret till filantroperna? Hur går det då med demokratin? Om filantroperna tar på sig en allt större roll för samhällets kärnbehov. Vad ska då politikerna bestämma om? Risken blir de att politikerna roll i allt högre utsträckning begränsas till att leta efter snälla filantroper.

För att klara av att bära alla dessa kostnader kommer det behövas mycket stora inkomster för det gemensamma. Då skulle det vara bra med gemensamt ägda lönsamma företag för att minska ner behovet av skatte- och avgiftshöjningar.

Vinsterna för ökad effektivitet och produktivitetsutveckling går till de verkliga ägarna – skattebetalarna. Inte till underleverantörerna. Jag har ingenting emot att privata aktörer gör jobb åt samhället. De som gör jobbet bäst ska få anbuden.

Om det visar sig att underleverantörer inte levererat det samhället efterfrågar måste modellen omprövas. Se SNS-rapporten.http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Det kooperativa alternativet  och samhället     

Personligen tycker jag mycket bra om den kooperativa idén. Inte för inte har jag arbetat i 20 år på Folksam. Den kooperativa idén borde kunna vidareutvecklas och möta nya framtida behov. Sverige borde kunna spela en mer aktiv global roll för att vidareutveckla den kooperativa idén.

Men det kooperativa alternativet ger inte lika mycket klirr i kassan för det allmänna. Frågan hur samhället ska mäkta med att hantera alla de gemensamma behov samhället i stort har, löser inte den kooperativa idén. Återbäringen går tillbaka till ägarna – konsumenterna och inte till samhället.

Samma sak gäller i den ideella sektorn. Jag är en mycket stor beundrare av alla människor som lägger ner sin fritid för att stötta viktiga samhällsbehov. Ser vi det ekonomiskt ger detta stora möjligheter för ägarna skattebetalarna att hålla kostnaderna nere. Men det finns även möjlighet att andra intressen kommer in och höstar in av den avkastning det ideella arbetat skapar.

Vill vi ha ett samhälle måste vi vara beredda att finansiera det. Det är därför det är så viktigt att tala ekonomi. Om företagen inser att även företag behöver ett väl fungerande samhälle, måste även de vara med och stå för fiolerna. Det är här begreppet en anständig kapitalism kommer in i bilden.

De utmaningar som människan står inför framgår med alla önskvärd tydlighet i denna en timmes långa, men lärorika dokumentär:

http://www.svt.se/why-poverty/#./hit-med-pengarna?&_suid=13549046711610662294093792744

Orkar ni inte ta er igenom denna finns en snabbare väg till baskunskaper:

http://robertreich.org/post/37121025287

Att få hjulen att snurra igen och skapa full sysselsättning

Om vi får fart på ekonomin igen och full sysselsättning kan uppnås så skulle vi ha råd med en hel del reformer. Om jobb skapas så ger det skatteintäkter till kommunerna som dessutom slipper betala försörjningsstöd när människor är i arbete.  Har jag kanske gett upp hoppet om den fulla sysselsättningen?

Nej av födsel och ohejdad vana är jag optimist och hoppas på att det ska gå att pressa ner arbetslösheten. Trots 20 år där den fulla sysselsättningen mest varit ett vackert honnörsord, som inte på något sätt realiserats, är hoppet det sista som lämnar människan. Eftersom jag tillhör gruppen homo sapiens är jag – kanske mot alla odds – fortfarande en optimist om den fulla sysselsättningen inom de närmaste åren. Ser vi till världsekonomin ser det ju inte alltför hoppfullt ut. Tvärtom finns det mycket som talar för att krisen i Europa blir tämligen långvarig. Där tappar vi vår viktigaste marknad. Det bådar inte gott inför framtidens fulla sysselsättning. Ska sedan USA börja amortera ner på sin enorma statsskuld lär det bli stålbad även där. Då blir det inte mycket pengar kvar för amerikaner att sätta på sig de stora spenderbyxorna och köpa svenskt.

Då vill det till att tillväxtländerna utanför västvärlden håller grytan kokande. Annars blir arbetslösheten snarare högre än lägre än idag. Kina – som varit det land som hållit ekonomin uppe under finanskrisen – håller för närvarande på att strama åt ekonomin för att minska risken för en alltför inflation.  Det talar inte heller för att svensk export  ska gå som tåget med hjälp av Kina på samma sätt som tidigare. Å andra sidan vill antagligen den kinesiska regimen stimulera konsumtion på bekostnad av produktion för att få människor på gott humör. Det talar för svensk export klara sig väl i den internationella konkurrensen.

Sverige borde även satsa hårt på en snabbare övergång till grön ekonomi och gröna infrastruktursatsningar. Här måste staten vara med och styra verksamheten, i synnerhet  där investeringarna inte är lönsamma för företagen. Samma sak gäller för byggandet av hyreslägenheter. Staten måste in och förbättra villkoren för att byggbolagen ska vilja satsa.