Om välfärdens organisation och den ideella sektorn

Med utgångspunkt från Anna Dahlbergs artikel ” Högern måste sluta att spela dum i vinstfrågan”,,   http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/hogern-maste-sluta-att-spela-dum-i-vinstfragan/,  skriver  Hans Kilsved  följande :

” Detta är ett välkommet inlägg om vinster i välfärden som kan bidra till en mer konstruktiv diskussion. Artikeln problematiserar sådant som många allianspolitiker förbigått med ett väsande om offentliga monopol. Hon talar mycket träffande om hur Allmega-högern tilläts kidnappa alliansen, de drev privatisering som ett sätt att vidga marknaderna för sina medlemsföretag. Vad hade hänt om alliansen använt ett annat perspektiv, värnat om myndighetsutövning, sett betydelsen av en offentlig infrastruktur och sett privata producenter som ett inslag bland flera för att främja förnyelse. För det var ju brister i det personliga bemötandet, tröga system och låsningar som ibland på ett fatalt sätt hindrade utveckling. Vad hade hänt om de sagt att att var tredje år ska vi utmönstra de 20 procent av utförararna som presterat sämst? När man öppnade för privata utförare hade det väl varit högst rimligt att det inte bara fanns en ingång på denna ”marknad” utan även en dörr dit man hänvisade dem som inte ansträngde sig tillräckligt. Vad hade hänt om alliansen brytt sig det allra minsta om konsumentskyddsfrågor på de marknader de skapat? Det får vi inte veta. Liksom vi heller inte får veta vad som hänt ifall socialdemokratin lyssnat till dem som drev frågor om självförvaltning och egenmakt – Göran Greider var inte ombud på den avgörande partikongressen, men lyckades ändå få rundnätt talartid (var han ett kulturinslag?) vilket ledde till att han begick karaktärsmord på Tomas Eneroth, Karl-Petter Thorwaldson och Tomas Rudin. Ingen tordes sedan ta i frågan ens med tång. Den helt nödvändiga debatten om hur medborgarnas värdighet och delaktighet kunde värnas inom offentligt finansierad verksamhet uteblev. Vi backade tjugo år och diskuterade sedan skillnaden mellan kund och medborgare, istället för att föra vår egen debatt om skillnaden mellan välfärdsstat och överhet, mellan medborgare och undersåte. Från ett seminarium som vi ordnade i Göttingen minns jag särskilt en replik från Wolfgang M. Hannel. Han menade att vårt långa regeringsinnehav givit oss en oreflekterat positiv syn på staten. Idag inser jag fuller väl innebörden i det han sa. Den starka staten har tvångsmakten i garderoben. När som helst kan en borgerlig regering välja att införa regler för utförsäkring i sjukförsäkringen, höja kraven för att man ska kunna kvalificera sig till arbetslöshetskassan och införa absurda och förnedrande krav på arbetslösas deltagande i fas 3 eller terapikurser. Aningslöst har socialdemokratin avstått från att värna a-kassans självständighet, försäkringskassans möjlighet att i socialförsäkringsnämnder förankra pragmatiska lösningar, allmänt missat betydelsen av ett starkt civilsamhälle med lokala folkrörelsestrukturer, lokal insyn och lokalt inflytande över offentlig myndighetsutövning. Stadsdelsnämnder har avlövats och lagts ner på fler platser än Stockholm och även om socialdemokraterna inte varit drivande har man inte visat någon påtaglig sorg. De har avvecklats under rop om likformig behandling och professionalism. På köpet har tilliten eroderats. Var det värt priset?

I ett annat forum skriver Hans Kilsved att han antar att han räknas till de vinstbegränsningsljumma – inte på grund av avsikten utan för att han misstror att resultatet ska vara möjligt att uppnå.

 Min kommentar:

Jag börjar med det sistnämnda och tror också att det kommer att bli mycket svårt att i praktiken begränsa vinsterna, hur gärna vi än vill. Det finns tusen och ett sätt att kringgå begränsningar för skickliga skattejurister, som de stora företagen inom välfärdssektorn har råd att anlita. Risken med begränsningsstrategin är att det blir några välformulerade meningar i någon avsiktsförklaring och i avtal, men som i praktiken kommer att tjäna som rundningsmärken.

Det kommer dessutom sannolikt att uppstå en juridik diskussion om en vinstbegränsning verkligen är lagligt?

En bättre strategi för att uppnå bättre kvalité, effektivitet, och dessutom värna om en högre grad av valfrihet och mångfald än dagens system, är att skattebetalarnas representanter – beställarna –  ställer högre krav på underleverantörerna.  Jag kommer här begränsa mig till utbildningsområdet som jag känner till bäst. Men tänket är med all säkerhet även tillämpligt på andra områden.

Dessa krav ska naturligtvis gälla alla aktörer. Exempel på sådana krav inom utbildningsområdet är: bemanning, utbildningsnivå på personalen, verksamhetsidé, lokaler, skolmat, arbetsmiljö mm. De krav som beställarna ställer måste vara enkla att följa upp annars är risken att vi skapar en tung och kostsam byråkratisk kontrollapparat. De underleverantörer som inte levererar enligt avtal måste snabbt gå att ersätta med alternativ.  Avtalshanteringen måste skärpas så att de mindre lämpliga aktörerna sållas ut redan på ett tidigt skede. När kontrollen görs i efterhand är ju skadan redan skedd. De mindre aktörerna måste också få hjälp vid avtals- hanteringen. Annars riskerar de att slås ut, oavsett hur bra verksamheten är.  det kostar att hantera avtalsprocessen.

Mångfald borde även stimuleras. De stora privata aktörerna inom utbildningssektorn använder samma strategi som stora aktörer inom övrig affärsverksamhet. Genom stordriftsfördelar kan de vinna marknadsandelar på bekostnad av de mindre aktörerna.  Stordriftsfördelar förutsätter likformighet. När vi går in på Ikea, H&M , Ica eller Coop möts vi av nära nog identiskt upplägg.  För Ikea och H&M gäller detta även globalt, med vissa små individuella avvikelser. På så sätt kan kostnaderna hållas nere. Men är det verkligen den bästa lösningen för skolor. Är det inte istället viktigt att skolorna får möjlighet att variera sitt arbetssätt inom de ramar som beställarna sätter?

Då kommer jag in på den ideella sektorn. Här är det en verksamhetsidé som styr verksamheten. Med hjälp av den ideella sektorn skulle verklig mångfald – inom givna beställarramar – och större valfrihet kunna skapas.  Detta system tillämpas idag runt om i Europa och har enligt mitt synsätt stora fördelar. Den idebundna verksamheten möjliggör en större delaktighet från alla parter. Men det finns naturligtvis risker med detta.  Det gäller att balansera skolans mål om en enhetlig skola med de ideella aktörernas mål om att verksamheten ska drivas av mål som de själva brinner för.

Det experiment som pågått sedan början av 1980-talet har uppenbarligen inte varit så framgångsrikt för Sverige. Under denna tid fram till idag har resultatet fallit i den svenska skolan i internationell jämförelse.  Då behövs det nytänkande. Den ideella sektorn har måhända något mer att tillföra.

Men jag saknar årliga utvärderingar av hela organisationen av välfärden. Hur ska vi veta hur vi ska förändra om vi inte har något rimligt underlag. Den stora undersökning som SNS utförde för några år sedan var ju inte så uppmuntrande.

”Privata alternativ och konkurrensutsättning inom välfärdssektorn har inte blivit den mirakelmedicin som många hoppades på. För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman. ”

http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten/

Hela rapporten finns här:

http://www.sns.se/sites/default/files/konkurrensens_konsekvenser_pod_2.pdf

 

 

Organisation och driftsform inom välfärdssektorn – en facebookdialog

När det nedanstående skrevs var det fortfarande oklart hur de borgerliga skulle agera i välfärdsfrågan.  Såväl Anders Borg och Jan Björklund har under det senaste åren börjat ifrågasätta om riskkapitalbolagen verkligen hör hemma inom välfärdssektorn.

Man har istället talat om att det behövs långsiktiga aktörer inom sektorn. Det utesluter riskkapitalbolagen som har som affärsidé att synliggöra aktieägarvärdet, vidareförädla verksamheten och inom loppet av några år göra exit och tjäna sig en rejäl hacka.

Nu verkar Anders Borgs och Jan Björklunds tidigare positioner inte längre gälla för den samlade alliansen.  2014-11-17

När du Dan Persson åter kommer in på hänvisar jag på nytt till nedanstående:

Inledning

Detta inlägg inspirerades av en Facebook-dialog som utspann sig på följande sätt:

Monika Lindh

”… regelverk som gör att riskkapitalbolagen med stor sannolikhet inte kan fungera som aktörer inom de här branscherna. Vi tror helt enkelt inte att det är en bra form för att driva skolor, vårdcentraler och annat inom välfärden”. Sjöstedt idag? Nejdå – Anders Borg 31 oktober 2013 till Svt. Och Nej – hörde inga stridsrop från Timbro när det begav sig….

Jag skriver: Roger Dahl Det borde med andra ord finnas en bred politisk bas för att ändra de nuvarande tingens ordning.

Som svar på detta skriver Dan Persson:

Nja. Jag har inte sett någon fungerande modell för hur vi skall förstatliga/kommunalisera alla de här företagen. De två framkomliga vägarna är 1: att köpa alla företagen eller 2: att skjuta alla ägare och konfiskera. Alla andra vägar är juridiska återvändsgränder som krockar med allsköns lagstiftning både Europeisk och svensk. Då alternativ ett är dyrt som fan återstår alternativ 2.

Mitt svar på detta är:

Debatten om vinster i välfärden har först av människor som inte är så ekonomiskt bevandrade eller åtminstone inte satt skattebetalarnas ekonomiska nytta i fokus.   Vänsterns vinststopp eller vinstförbud är rent kontraproduktivt. Att försöka reglera på output-sidan är direkt meningslöst. Det finns tusen och ett sätt att gå runt dessa hinder för duktiga skattejurister. Räntesnurrorna är bara en modell som gör att avkastningen inte redovisas som skatteskyldig vinst.

Det finns en tredje väg att gå. Den vägen har dessbättre delar av S börjat inse nu. Det fanns det inte när det gällde löntagarfonderna på 1980-talet, men nu finns det. Nu är det skattebetalarna som är ägare och beställare. Vi äger naturligtvis inte riskkapitalbolagen, mer än möjligen när våra pensionsförvaltare investerar i dessa bolag. Att konfiskera dessa är helt orimligt. Att förbjuda dessa aktörer är inte heller en framkomlig väg. Men det vi kan göra är att i avtal reglera vad som ska ingå i leveransen. Exempelvis kan bemanning och lokaler regleras. Kontrollen och granskningen av underleverantörer – de som beställarorganisationen köper tjänster av – ska främst göras innan avtal skrivs. Underleverantörerna ”track record” ska noga analyseras. Långsiktigheten och kontinuitet likaså. Ju bättre jobb som görs initialt desto bättre förutsättningar finns för att följa upp verksamheten.

En kostsam kontrollapparat kan ju bara konstatera att fel begåtts. Då är ju redan skadan skedd och elever och vårdbehövande är drabbade. Uppföljningskriterierna ska vara så enkla och tydliga att det inte ska behövas någon mastodontkontrollapparat. Då går ju pengarna till byråkrati istället för till verksamheten.

Bryter underleverantörerna mot dessa avtal uppstår ett vitesförläggande. Så fungerar det i övriga ekonomiska sammanhang inom näringslivet. Så ska det självklart även inom detta område. En av de stora bristerna i dagens system är att kompetensen, när det gäller att vara en kvalificerad beställare, i många fall har saknats eller varit för svag. Om det inte finns tydliga uppföljningsbara kriterier är det svårt att följa upp verksamheten. Med denna modell kommer det helt enkelt inte att vara attraktivt för företag som önskar sig en god riskjusterad avkastning att finnas kvar.

Verksamhetsutveckling

Dan Persson. Jag har arbetat med verksamhetsutveckling inom bank, kapitalförvaltning och försäkring i 25 år.  Självklart är jag mycket positivt inställd på att hitta nya arbetssätt som förbättrar verksamheten. Men modern teknik och förändrade processer kan man uppnå mycket goda resultat.

Inom bank, kapitalförvaltning och försäkring har det skett en revolutionerande utveckling under de 25 år jag varit verksam där. Lönsamheten har ökat och kunderna har fått en bättre tillgänglighet, åtminstone så länge man utför sina tjänster på nätet.

Inom delar av den offentliga sektorn finns motsvarande möjligheter att effektivisera och öka kundnyttan. Men detta kan göras såväl inom privat, kommunal eller statlig regi. Det gäller att hitta rätt verksamhetsutvecklingskompetens. Den kan finnas ”in house”  eller köpas upp externt.

Arbetsintensiv verksamhet  och kvalitén

Inom de arbetsintensiva delarna är det mer motigt. Så länge som vi inte accepterar att skol – och vårdpersonal byts ut mot robotar och datorbaserade system så kommer det inte att finnas några revolutionerande lösningar.

För att generera avkastning tvingas istället de privata aktörerna att skära ner på lärare, skolkuratorer, bibliotek, minska ner personal inom vården. Man sparar på allt, tom antal koppar kaffe mm till de äldre. Det gäller även att plocka russin ur kakan. Hitta de mest lönsamma kundsegmenten och undvika de olönsamma. Detta är en strategi som naturligtvis gäller inom hela näringslivet. Som egenföretagare och medicinsk massageterapeut tänker naturligtvis likadant. Jag vill ha kunder som är villiga att betala bra och som inte innebär några extra kostnader i form av ökad administration.  Helst vill jag ha kunder som kommer med en viss regelbundenhet så jag slipper ut och jaga. Det kostar.

Eftersom den offentliga driften i hög grad köpt samma managementfilosofi, så sparas det på samma sätt där driftsformen är offentlig. Det gör att hela välfärdssektorns kvalitet försämras stegvis. Inom de delar av näringslivet som jag kommit i kontakt med har det även gjorts stora misstag när det gäller processutveckling. De har rättats till efter hand. Men det har inte lika dramatiskt drabbat slutkund.

När man skär ner på administrativ personal och låter läkare, sjuksköterskor, poliser och lärare sköta detta istället förbättrats det kortsiktiga kostnadsläget. Men på så vis finns det mindre tid för dessa grupper att bedriva själva kärnverksamheten, undervisning, vård och omsorg. Detta går ut över kvalitén.

Har effektiviteten och kvalitén ökat i och med privatiseringen?

” För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman.” http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten/

Hela rapporten finns här: http://www.sns.se/sites/default/files/konkurrensens_konsekvenser_pod_2.pdf

Med andra ord. När privatiseringsprojektet äntligen utvärderades efter 20 år, blev resultatet inte så uppmuntrande för alla som hoppats på att på projektet. Om det visar sig att underleverantörerna inte sammantaget levererat. Är det då inte dags att börja fundera i nya banor. Vilka företag skulle vilja ha kvar underleverantörer som inte levererar? De skulle ju mycket snart motat ut. Men borde då inte samma sak gälla när det är fråga om skattebetalares pengar?

Hur går det då med valfriheten?

Men förlorar vi inte i valfrihet om de stora koncernerna motas ut genom ägarna, skattebetalarna, börjar ställa ställa högre krav på leveransen? Kommer vi få tillbaka den gamla 1980-tals modellen? Nej att backa tillbaka till 1980-talet är inte lösningen.

Om man tror att valfriheten ska öka om man blandar in näringslivet vet man ju inte alls hur näringslivet fungerar. Inom alla mogna branscher finns det idag några stora jättar och så ett antal mindre nischaktörer. Det gäller för bank, försäkring, bensinmackar (STATOIL, OK/Q8, Preem) dagligvaruhandel (ICA, COOP, Lidl, Hemköp). Det gäller för de marknader där H&M och Ikea har skaffat sig en helt dominerande ställning nationellt. MC Donalds, Burger King och Max. Det gäller även för den bransch som jag varit involverad i – IT.  IBM, Microsoft, Google, Apple, Samsung, har idag en helt dominerande ställning inom deras respektive segment.

Hur har dessa aktörer blivit stora? Genom att utnyttja stordriftsfördelarna. Det innebär att kommer vi in på en Statoilmack någonstans i Sverige så ser den i princip likadan ut. De är på detta sätt man kan uppnå lönsamhet. Jämför vi de olika bolagen är deras sortiment också mycket lika varandra. Vi har valfrihet. Men vi väljer mellan ett mycket snarlikt sortiment. Genom kartellbildningar så konkurrerar de inte heller nämnvärt med priset. De små aktörerna slås stegvis ut från marknaden.

Det är just detta som även sker inom välfärdssektorn. De små aktörerna har inte resurser att vara med när upphandling ska göras. De små idéburna aktörerna slås ut, eller köps upp och försvinner därför successivt. Det är bara genom att på olika sätt stötta dessa aktörer som vi kan behålla en mångfald som är en förutsättning för valfrihet.

Stora privata aktörer minskar mångfalden och därmed valfriheten.

Genom att börja tänka i nya banor och fundera över vad vi vill uppnå med den gemensamma sektorn och därifrån börja hitta nya styrmodeller som bättre fungerar för just den verksamhet som ska styras och följas upp skulle det förmodligen gå att skapa större valfrihet, bättre kvalitet och ökad effektivitet. Är inte detta något som vi skattebetalare önskar oss?

 

Samtalsetik och hållbar utveckling – Episod 1.0: Harald Ullman och samtalsetik

I ett antal episoder ska jag beröra två frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Dels samtalsetik. Oavsett vad vi tycker om varandras åsikter är det viktigt att vi försöker att anstränga oss att behandla varandra hövligt och med respekt. Vi tillhör ju ändå gemensamt arten Homo Sapiens. http://en.wikipedia.org/wiki/Homo_sapiens.
Då borde vi väl leva upp till det epitetet, den visa människan.

Den andra frågan är helt avgörande för mänsklighetens framtid – ett hållbart samhälle – ekologiskt socialt och ekonomiskt. Den återkommer jag till.

Episod 1: Harald Ullman och samtalsetik

Våren 2013 besökte jag Haralds Ullmans välbesökta Timeline på Facebook. För er som inte känner till Harald Ullman hänvisar jag till Facebook, så kan ni skapa er en egen uppfattning av vad han står i olika frågor.  Här är ett exempel på Harald Ullmans åsikter: http://www.aftonbladet.se/kultur/article17990080.ab Startsidan / Kultur 2013-12-10 Blivande patienter tackar Per Båtelson.

Harald och jag är med i samma Facebookgrupp för Södermalms sossar.  Vi har en del gemensamma utgångspunkter. Främst har vi ett starkt intresse av att diskutera politik, även om det ofta är från olika utgångspunkter. S är ett brett parti som omfattar nästan varenda åsikt som finns ute i samhället. Haralds och hans Timeline- vänner speglar en några av dessa röster.

Vi har en hel del olika åsikter i diverse frågor, inte minst när det gäller välfärdens organisation, som vi diskuterat ett antal gångar.  Men vi har även en hel del gemensamt. Vi ser båda att S lider av en för lite kunskap om näringslivsfrågor.  Utan ett väl fungerande näringsliv blir det svårt att hitta medel för att finansiera välfärdsstaten. Utan en förståelse av hur näringslivet och dess villkor blir de överhuvud taget svårt att skaffa sig en realistisk bild om dagens samhälle.

Vid några tillfällen har jag varit inne på hans Timeline och deltagit i debatten.  Vid ett tillfälle diskuterades Daniel Suhonen och hans uppfattning om var folk tar vägen efter sin politiska karriär. Min utgångspunkt är att det behövs en etisk kompass från de personer som ska ta klivet ut ur politiken. Något näringsförbud tror jag inte på, det finns alltid möjligheter att gå runt sådant – mer än en karenstid vid känsliga fall är nödvändig.  Men framförallt är det en etisk kompass som behövs.

I diskussionen kom det mest förnedrande kommentarer från människor. Daniel Suhonen och Katalys beskrevs som vänsterextremister och tom al-Qaida-anhängare. Jag var inne på tråden och förde fram mitt budskap om den etiska kompassen. Måste vi inte tänka på vad vi säger, när vi talar om människor? Måste vi inte ställa krav på våra partimedlemmar om att använda en etisk kompass när de väljer arbete efter avslutad politisk karriär?

Jag ifrågasatte exempelvis om Tomas Östros (Bankföreningen) och Erik Åsbrink (Goldman Sachs) gjort så lyckade val. Detta föll inte i god jord. Tvärtom klumpades jag ihop med Daniel Suhonen och fick höra att sådana som oss som inte har någon näringslivserfarenhet ska inte uttala oss om saker vi inte begriper. Jag fick direkt en extremist –  och okunnighetsstämpel på mig bara för att jag efterfrågade en etisk kompass.

Då talade jag om att jag har arbetat 25 år inom bank och försäkring, så en del erfarenhet av näringslivet har jag nog.

Plötsligt ändrades tonläget. Här har vi en av oss har arbetat inom näringslivet, som vi av misstag har klumpat ihop med extremisten Suhonen som ingenting begriper. Jag fortsatte att hävda min uppfattning om den etiska kompassen. Men nu blev det istället en hel del kommentarer från Haralds Facebook-kompisar om att Goldman Sachs kanske inte var ett så bra val av Åsbrink. Det var ju den banken som var med och fifflade i Grekland. Han borde kanske valt något annat.  Min tidigare yrkesroll förändrade bilden av min uppfattning om den etiska kompassen och hur jag blev bemött.

När jag senare talade med Harald frågade jag hur han kunde acceptera att folk fick kalla en partikamrat för vänsterextremist och al-Qaida-anhängare, utan att han gick in och kommenterade påståendet. Är inte det en bra bit under lågvattenmärket? Det misskrediterar ju även de fackförbund som står bakom Katalys.

Hans svar var lite undvikande. Han kan inte svara för vad alla säger på hans Wall. Han menade också att det är sådana som Daniel Suhonen som gör att vi förlorar val.  Suhonens åsikter skrämmer bort väljare. Jag tolkade det som om Harald menade att det gäller att neutralisera Suhonen för partiets skull. Vi måste vinna valet nästa år och då får ändamålet helga medlen.  Jag höll inte med honom på den punkten. Vi måste vårda vår etiska kompass. Vad har S annars att komma med? Hela S samhällsbygge bygger på etik – och moralfrågor om rättvisa, frihet och bröd. Tappar vi dem kommer vi inte att kunna medverka till något bättre framtida samhälle.

Daniel Suhonens uppfattning om Harald Ullman fram går tydligt här: http://www.aftonbladet.se/kultur/article17995712.ab.
Startsidan / Kultur 2013-12-10 Ullman buktalare för kapitalet.

och här Startsidan / Kultur 2013-12-03 Så tar kapitalets män bakvägen in i sjukvården. Trojanen Per Båtelson vald till ny ordförande för Karolinska sjukhuset. http://www.aftonbladet.se/kultur/article17952398.ab

Stefan Stern på vår studiecirkel om välfärdens organisation

Förord

På grund av mycket annat i pipeline har dessa minnesanteckningar fått vänta. Nu kommer de. Efter att jag skrev detta blogginlägg har Stefan Stern bytt arbetsuppgifter:

http://www.expressen.se/nyheter/har-ar-superstrategen-stefan-sterns-nya-jobb/?fb_action_ids=546953128681736&fb_action_types=og.recommends&fb_source=timeline_og&action_object_map={%22546953128681736%22%3A426394870789963}&action_type_map={%22546953128681736%22%3A%22og.recommends%22}&action_ref_map=[]

 Inledningen

Minnesanteckningar från ett möte hos Arenagruppen på Drottninggatan 83 med Stefan Stern som inbjuden gäst. Tidpunkt tisdagen den 26 mars klockan 19.00  2013 Vi var sammanlagt 8 personer.

Vår studiecirkelledare skrev Åke Sandberg i kallelse på Facebook:

Till mötet har jag lyckats engagera Stefan Stern, tidigare S-strateg, nu vice VD i koncernen Magnora och flitig twittrare för vinstdriven välfärd. Efter Stefans inledning, kommer jag att moderera ett samtal, som jag är säker på blir givande.

Lästips för den som har tid: Stefan föreslår att vi läser i den svenska maktutredningen från 1990 (Olof Pettersson) sök på nätet. Jag sökte på nätet och fann: http://www.olofpetersson.se/_arkiv/dokument/svmukap11.htm

Stefan Stern har även skrivit i DN under rubriken ”Vinstförbud vore ett misstag”:

”Det vore ett stort misstag om de mest högljudda inom S och LO lyckas tvinga Stefan Löfven att gå till val på att förbjuda vinster i välfärden. Det råder ingen tvekan om att ett förbud kraftigt skulle minska medborgarnas valfrihet, skriver förre S-strategen Stefan Stern. ” http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vinstforbud-vore-ett-misstag_7265695.svd

Som svar på artikeln skrev ANDERS ÖSTERBERG och MATTIAS VEPSÄ: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/stern-glommer-att-valfriheten-har-ett-pris_7270229.svd

Åke hänvisar även till sin artikel AiP om strategi, en kommentar till en artikel av Stefan Stern, som jag länkar till där: http://www.akesandberg.se/det-finns-fler-valvinnande-koalitioner-2/

Även  Anders Göranssons artikel” Privata välfärdsverksamheter måste visa vilken nytta de gör” är en bra utgångspunkt att funderera vidare på.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/privata-vaelfaerdsverksamheter-maste-visa-vilken-nytta-de-goer-4941

Åke har skrivit ett antal artiklar om välfärdens organisation i newsmill:

http://www.newsmill.se/user/%C3%85ke%20Sandberg

Stefan Stern en introduktion

Stefan Stern började med att ge en fyllig beskrivning av sig själv och hans engagemang i den socialdemokratiska rörelsen. Han talade även om sin nuvarande roll i näringslivet. För er som vill veta mer om detta se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stefan_Stern

S har stora möjligheter att vinna valen nästa år 2014. Det kommer att bli svårt för alliansen att vinna en tredje gång. Som råd till S idag gav angav han tre viktiga punkter.

1.) Visa regeringsduglighet. Ekonomiskt ansvarstagande och hålla budgetdisciplin. Det gäller att visa trovärdighet i såväl jobbfrågan och den ekonomiska politiken eftersom dessa frågor hänger ihop. Ordning och redan i statsfinanserna kommer att bli en avgörande fråga.

2.)  En relevant välfärdspolitik som tar sikte på välfärdens innehåll snarare än att debattera hur den ska organiseras. Människor är intresserade av vad de får ut av välfärden, snarare än vilken skylt som står på dörren. Valfriheten har blivit så självklar att många inte vet vilken utförare de anlitar.

3.) Att inte ställa till med något som får väljarna att fly S.

En valallians med MP, där även V tvingades in, visade sig inte vara något valvinnande koncept förra valet.

Stefan Löfven lever upp till den person som uppfattas ansvarstagande. Han är stabil, förstår näringslivets behov på en globalt konkurrensutsatt marknad.  Stefan Löfven förstår också att det behövs ett väl fungerande svenskt näringsliv för att vi ska ha råd med den offentliga sektorn.

Välfärden

Stefan Stern talade om de två pelarna. Fram till ca 1985 byggde S upp den generella välfärdspolitiken, den första pelaren. Den gav människor den grundtrygghet som behövdes för att känna tillit till varandra. I Sverige hyser vi stor tillit till varandra i jämförelse med andra länder.

Efter år 1985 började ett trendbrott ske. Den andra pelaren började byggas upp. Den hade som förutsättning att det redan fanns en grundtrygghet baserad på den första pelaren. Han hänvisar till maktutredningen, se ovan, och konstaterar att människor kände stor makt när det gällde att välja bostad och övriga privata angelägenheter. Inom den offentliga sektorn rådde en tyst vanmakt. Här fanns det inga möjligheter att påverka på det personliga planet.

För att råda bot på detta byggdes den andra pelaren upp. Den baserar sig på en individualisering av den offentliga sektorn. Alla ska ha möjlighet att kunna göra personliga val. På så vis ökar medborgarmakten i den offentliga sektorn.

Idag råder det stor politisk majoritet om att vi ska behålla den svenska modellen, en gemensamt finansierad vård, skola och omsorg. M har blivit välfärdskramare och ställer idag helhjärtat upp på den svenska modellen.

Den andra pelaren består av:

1.)    Gemensam finansiering av välfärden.

2.)    Alla ska få välja.

3.)    Det behövs en blandning av utförare i välfärden.

Det här, menar Stefan Stern, är den modell som väljarna vill ha. Då är det en dålig idé att gå mot väljarnas önskemål. Väljarna är numer mycket lättrörliga. Tidigare hade FP rollen som politikens Hallsberg, man väntar där men man stannar inte.  Nu vandrar de direkt mellan S och M, som uppfattas som de mest realistiska regeringsalternativen.

Om välfärdens organisation kommer att styra agendan som har skett hittills, så får Löfven inte möjlighet att tala om jobben som är S starka gren. Den kommer att skymmas av välfärdens organisation. För att S ska kunna vinna valen år 2014 krävs att vi ska uppfattas som tryggast och bäst i välfärdsfrågorna. Då gäller det att välfärdsfrågorna inte reduceras till organisationsfrågor.  Fokus måste vara på innehållet.

Välfärden och behovet av effektivitet och kvalité

Kommunalråd upphandlar idag efter lägsta pris. Härigenom har kommunerna pressat priset och kunnat spara pengar. Men det finns en gräns där prispressen går ut över kvalitén. Här behövs ett nytänkande.

Många kommer inte att nöja sig med nuvarande standard på vård och äldreomsorg. Då krävs det mer pengar till sektorn. Ser vi äldreomsorgen i belysningen av en åldrande befolkning ser vi att behovet kommer att öka än mer.

Även på skolans område krävs det satsningar för att förbättra det vikande skolresultatet i svenska skolor.

Sjukvården kommer att vara den sektor som troligen kommer att klara de framtida behoven bäst.

Stefan Stern berörde även den stora framtidsutmaningen samhället står inför, med ett växande utbildningsbehov samt en åldrande befolkning. En allt mindre del av Sveriges befolkning ska försörja att fler som inte arbetar.  För att klara detta behövs privata initiativ som stöd till övriga samhällsinsatser.

Då behövs en blandning av kommunalt, nonprofit och vinstdrivna enheter.

Efter att ha talat i 45 minuter gick sedan ordet till Åke Sandberg, som påbörjade sin opposition. Därefter blev det tid för en frågerunda för oss andra.

Sammanfattningsvis är mitt intryck av Stefan Stern att han är en de skickligaste kommunikatörer jag stött ihop med under mitt 63:åriga liv. Då har jag ändå träffat många mycket duktiga på området. Hans budskap var glasklart, välstrukturerat och ingen behövde tveka om vad han ville föra fram. Det var vi flera stycken som var överens om när vi efteråt tog oss en uppfriskande öl. Sedan var uppfattningarna blandade om innehållet i hans budskap, men förpackningen var lysande. Om det var vi rörande överens.

Han kommer säkert att göra ett uppskattat arbete på Investor, som blir den nya arbetsgivaren.

En kontruerad motsättning – samhällsnytta och brukarnytta

Det är viktigt att lyfta fram det kooperativa alternativet. Dess grundidé bygger på en annan princip än exempelvis ett aktiebolag.


Efter att ha arbetat på Folksam i 20 år vet jag att principen skiljer sig. Efter att dessutom arbetat 5 år på Swedbank så är det lätt att jämföra.

Om Swedbank går med vinst går pengarna till aktieägarna. Paradoxalt nog är Folksam huvudägare i Swedbank, så aktieutdelning i Swedbank kommer Folksams konsumenter till godo.

Om Folksam går med överskott återinvesteras pengarna i verksamheten eller utdelas som ”vinst”, men här kallas det istället återbäring. Den återbäringen går ju till ägarna – konsumenterna och inte till skattebetalarna eller några aktieägare.

Inom den gemensamt finansierade sektorn är skattebetalarna de faktiska ägarna. Privata företag oavsett om de är kooperativa eller aktiebolag är underleverantörer till ägarna. Det verkar som om detta enkla faktum har glömts bort i debatten. I ivern att försvara valfriheten och brukarna, missar en del personer detta självklara faktum.

Som politiker har man ett ägaransvar för de verksamheter som bedrivs. Man kan inte enbart ha ett brukarperspektiv. Då tar man inte ansvar för skattebetalarnas pengar.

Jag hoppas att det framkommit att motsättningen mellan brukarnytta och nytta för oss som skattebetalare är en fullständigt konstruerad motsättning.

Hade privatiseringen levererat bättre kvalitet och högre effektivitet, skulle vi som skattebetalare fått ställa det mot de kostnader som hela privatiseringssatsningen kostat skattebetalarna.

När det nu visar sin att satsningen inte har levererat bättre kvalité och högre effektivitet, är det bara att konstatera att det varit ett misslyckat projekt. Då borde väl rimligen slutsatsen vara: Gör om och gör rätt. Kostar det så smakar det brukar vi säga. I det här fallet har det kostat utan att smaka.

Brukarna gynnas naturligtvis inte av misshushållning av gemensamma medel. Då blir det mindre pengar kvar till verksamheten som i sin tur missgynnar brukarna.

Vill vi ha valfrihet är den kooperativa idén mer tilltalande än att riskkapitalbolag är aktörer. Detta eftersom det ger mer för pengarna. Mer valfrihet och lägre kostnader. Dessutom får vi företag som inte har högsta möjliga riskjusterade avkastning som helt övergripande mål.

Folksam köper upp en hel del tjänster på den öppna marknaden. Då är det strikt affärsmässighet som gäller. Syftet för Folksam att låta underleverantörer göra jobbet när det bedöms som affärsmässigt riktigt.

Om Folksam skulle köpa tjänster av underleverantörer som inte levererar, bättre kvalité eller effektivare hantering, då är det en ren förlustaffär för ägarna – konsumenterna. Det är att misshushålla med ägarna pengar. Att trots att detta har konstaterats fortsätta köpa tjänster av dessa underleverantörer strider mot all affärsmässighet.

När nu SNS.rapporten konstaterar att privatiseringen inte levererat under en 20 års period, är det på samma sätt ett resursslöseri med ägarna – skattebetalarnas – pengar. Det här skulle bara inte vara möjligt inom affärsvärlden. Visst kan man göra fel även inom näringslivet, men när felet uppdagas så rättar man till det.

Jag säger inte att det var bättre förr och att vi ska backa tillbaka till 1980-talet. Det går ju inte och är heller inte önskvärt. Det fanns och finns fortfarande en hel del verksamhetsutveckling att göra. Men vi måste vara beredda att ompröva vår tidigare ståndpunkt i ljuset av de fakta som nu finns tillgängliga.

Som politiker måste vi kunna vara beredda att kritiskt granska tidigare förd politik i sin helhet och inte bara se på varje enskild fråga separat. Att inte se skogen för att det är så mycket träd i vägen kan inte vara en politikers roll.

Att använda pengarna som går till aktieägare till att istället anställa mer personal borde vara ett självklart val. Det behövs. Se artikeln:  http://www.ka.se/index.cfm?c=96247

Öppet brev till en företagare

Du och jag har det gemensamt att vi tillbringat åtskilliga år inom näringslivet. Om vi skulle ta ner frågan om välfärdens organisation, som ett rent tankeexperiment, på en lite mer jordnära nivå och se vad som händer.

Om vi leker med tanken att du skulle behöva en konsult för ett speciellt uppdrag i ditt företag, kan du antingen välja att anställa hen eller köpa upp tjänsten. Vi leker fortfarande med tanken att du väljer att köpa konsulttjänsten av mig och mitt företag SC Synergy Creation.

Om vi säger att jag får ett kontrakt på en månad för att utföra tjänsten. Skulle du då inte kolla upp mig och se vad jag har för mig? Levererar den där Roger Dahl något, eller höstar han bara in pengar? I ett relativt litet företag som ditt, är det troligen korta beslutsvägar och du skulle ganska snart se om jag levererade eller inte.

Om du ser att jag varken lyckas hitta några effektivitetsvinster eller kvalitetsförbättringar för din verksamhet: Skulle du ändå vilja fortsätta att köpa SC Synergy Creations tjänster? Frågan faller på något sätt på sin egen orimlighet. Självfallet inte. Du skulle säga upp avtalet oss emellan på stående fot. Det här är strikt affärsmässighet. Jag levererade inte och du säger upp åtagandet så fort som möjligt.

Om vi nu tar upp detta på ett högre plan och talar om organisationen av välfärden. Om det hade varit samma strikta affärsmässighet här, borde självklart ägarna – skattebetalarnas representanter, med andra ord politikerna – på ett tidigt skede i hela privatiseringsprocessen, redan någon gång på 1990-talet gjort på samma sätt. Vi kollar upp. Har underleverantörerna levererat?

Efter 20 år kom äntligen den första utvärderingen. Det var inte på uppdrag av politiker. Det studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) som gjorde rapporten, delvis finansierad av Svenskt Näringsliv. http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Vad var resultatet av rapporten? Jo, underleverantörerna hade inte levererat. Ingen effektivitetsförbättring kunde ses. Inte heller någon kvalitetsförbättring. De hänvisar även till internationella rapporter som kommit fram till liknade resultat.

Vad gör nu politiker när man äntligen får svaret? Säger de upp avtalen och letar efter nya aktörer, eller kanske tom driver verksamheten ”inhouse”? Nej. Varför inte?

I din mindre affärsverksamhet skulle det här resursslöseriet bara inte få förekomma. Men för politiker är detta tydligen OK. Politiker ansvarar ju för våra pengar och gör det uppenbart på ett ekonomiskt oansvarigt sätt. Varför ska affärsmässighet inte gälla här?

Välfärdens organisation och exempelt Serafen

Exemplet Serafen

Detta är ett utdrag ur ett längre blogginlägg: https://rogerdahl.wordpress.com/2012/12/27/den-fjarde-vagen-en-demokratisk-socialism-en-anstandig-kapitalism-och-ett-langsiktigt-hallbart-samhalle/

Det är i den praktiska politiken som idéerna kan realiseras. Om vi tar ett exempel som berör många Stockholmare läser vi i Dagens Arena:

”Den omstridda försäljningen av vårdcentralen Serafen kommer inte att leda till att några pengar betalas tillbaka till landstinget. Det rapporterar Ekot på onsdagsmorgonen.

Det var i början av 2012 som det avslöjades att Serafen, som 2007 såldes av den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting (SLL) för knappt 700 000 kronor, hade sålts vidare till vårdföretaget Capio för åtminstone 20 miljoner kronor. Det framkom också att landstingsrådet Lars Joakim Lundquist personligen känner en av läkarna som Serafen såldes till.” http://www.dagensarena.se/innehall/landstinget-far-inte-tillbaka-pengar-for-serafen/

Till saken hör att Serafen var synnerligen välskött innan och hade ett mycket gott rykte och nöjda brukare/kunder. ”Varumärket” Serafen var starkt för att tala i näringslivstermer. Affären var så gott som riskfri. Däremot fanns en mycket stor uppsida i affären, vilket också nu visat sig efter försäljningen.

Privatisera av ideologiska eller praktiska skäl

Inom S hör jag ofta att skillnaden mellan S och M i privatiseringsfrågan är att M privatiserar av ideologiska skäl. S är mer pragmatiska och använder privatiseringar av rent praktiska skäl.

När det är bättre för medborgarna såväl i rollen som brukare och som ägare – skattebetalare – då är inte S främmande för privata aktörer. Som socialdemokrat är även  jag av den uppfattningen. Jag har ingenting principiellt emot att det finns privata alternativ som vi finansierar med gemensamma medel. Här gäller det ekonomisk effektivitet. Gör pengarna bättre nytta med privata underleverantörer, kommer det ju alla tillgodo. Vi får helt enkelt mer pengar kvar att använda till gemensamma nyttigheter.

Varför har ingen utvärdering gjort av S tidigare?

Men skulle S ha haft en så pragmatisk syn på privatiseringen och utförsäljningen av gemensamma medel, är det märkligt att S inte kontinuerligt följt upp hela privatiseringsprojektet i sin helhet, kanske på årlig basis. En så stor satsning borde i rimlighetens namn följas upp av en utvärdering.

Om ett företag satsar på något nytt är det självklart att det nya kontinuerligt följs upp för att få koll på att nyheten håller vad den lovat. Detta har inte S gjort i regeringsställning. Vi kan verkligen ställa oss frågan: Hur har S kunnat vara så oansvariga med skattebetalarnas pengar? Hur står det till med S ”varumärke”?

Borde inte skattebetalarnas pengar vårdas bättre än så. Vi kan naturligtvis ställa samma fråga till alliansen. Varför har inte alliansen medverkat till att utvärdering gjorts?

Ett svar på frågan är då naturligt att de borgerliga ser på frågan om privatisering och utförsäljningar som en ideologisk fråga, som därför har värden i sig, och då inte behöver utvärderas. Men vad är då skälet att S inte har tagit initiativ till en utvärdering av resultat och konsekvenser av privatiseringen? Kan det även hos S ha funnits en ideologisk övertro till den marknadsliberala mekanismens positiva självreglerande effekt? Faktum kvarstår: Någon utvärdering initierat av ansvariga politiker har inte gjorts.

SNS-rapporten

Så kom då äntligen en utvärdering: SNS (Stiftelsen Näringsliv och samhälle) presenterar sin rapport: Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? ”

Medverkade i rapporten gjorde:

Laura Hartman, Anders Anell, Eva Mörk, Jonas Vlachos, Kajsa Hanspers, Martin Lundin, Marta Szebehely, Stefan Wiklund.

Vi läser:

”Stort kunskapsgap:

Den viktigaste slutsatsen av studien är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn. Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på. ”

Se vidare: http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard

Rapporten konstaterar något som alla någorlunda insatta i frågan redan visste. Det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn.

När det nu finns kunskaper konstateras: ” Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.”

I DN presenterar Laura Hartman rapporten: http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Artikeln avslutas:

”I brist på offentliga initiativ för att förbättra beslutsunderlaget för välfärdspolitiken kommer SNS nu att genomföra fortsatta studier om hur den svenska valfrihetsmodellen kan förbättras.

Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ”

Det mest anmärkningsvärda är ”bristen på offentliga initiativ”. Varför är såväl S som alliansen så ovilliga att göra en rimlig utvärdering? Varför måste SNS gå in och göra detta arbete istället för på initiativ från våra valda ombud, politikerna? Det verkar som det har funnits en klockartro på att privatiseringen är bra och behöver därför inte utvärderas från alla större partier. Då är det inte lätt att få till en saklig granskning. Då är det heller inte lätt för väljarna att genom val hitta alternativ politik. Hur ska någon politiskt kunna ställas till svars i ett sådant läge?

Svenskt näringslivs inställning

Svenskt näringsliv som i andra sammanhang brukar välkomna forskning och utveckling, blev inte överförtjust över rapporten. Urban Bäckström skrev en kommentar om rapporten under rubriken: ” En bedrövlig SNS-rapport”.

Den kan ni läsa i sin helhet här:

https://rogerdahl.wordpress.com/2012/01/23/sns-rapport-forsattning/

eller direkt:

http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

I Urban Bäckströms inlägg läser vi:

”Många företag inom skola, vård och omsorg är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Jag har själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden. Det är ett perspektiv vi inte får glömma bort. Vi välkomnar forskning, utvärdering och granskning av såväl offentligt som privat drivna verksamheter. ”

Urban Bäckströms reaktion är förståelig. En rapport som ifrågasätter Svenskt Näringslivs klienters leveransförmåga, när det gäller effektivitet och kvalité, är väl inte det Urban Bäckström hade hoppats på från SNS, vars verksamhet delvis finansieras med medel från näringslivet.

Om ett företag X, år ut och år in, köper tjänster av ett valt antal underleverantörer utan att göra kontinuerlig uppföljning och kontroll av alla utförarna och därmed ta ett helhetsgrepp, är det synnerligen dålig business. Det kan ju efteråt visa sig att de valda underleverantörerna inte alls håller måttet.

Det kan även visa sig att det finns andra underleverantörer som bättre utför jobbet än de som nu valts. Ett företag som har så dålig kontroll över affärsverksamheten kommer antagligen inte bli så långlivat på marknaden.

Allt annat lika – skulle mer förutseende företag komma att kunna ta marknadsandelar från företag X. Inom den politiska sfären går inte samhället i KK så lätt.  Men det är ju ett förödande slöseri med skattebetalarnas pengar att inte göra en utvärdering av en så stor ekonomisk satsning.

”Många företag inom skola, vård och omsorg är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Jag har själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden. Det är ett perspektiv vi inte får glömma bort. Vi välkomnar forskning, utvärdering och granskning av såväl offentligt som privat drivna verksamheter. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Även Svenskt Näringsliv är med andra ord kritiska till att granskningen är så svag och välkomnar FoU på området. Här borde det en bred samsyn i det svenska samhället om bättre uppföljning av hela projektet att konkurrensutsätta välfärden. Det ska naturligtvis gälla samtliga utförare. Var sker denna uppföljning nu? Är det någon som vet? Hoppas på en fortsatt livlig debatt i frågan.

 Vad händer efter SNS-rapporten?

Gjort är gjort, sa den som försvor sig. Det går inte att göra det gjorda ogjort. Kanske är det bäst att ”vända blad och gå vidare” för att använda Kungens numer smått bevingade uttryck.

Frågan är då: Har SNS följt de rekommendationer som SNS- rapporten föreslog, se ovan? Görs det nu kontinuerliga utvärderingar om privatiseringens effekter från samhällets sida av alla berörda parter? Se de förslag som rapporten rekommenderade:

Vi kommer att samla ledande företrädare för kommuner, landsting och privata utförare som i dialog med framstående välfärdsforskare får möjlighet att definiera var behovet av beslutsunderlag är störst. Forskarna kommer sedan att ta fram konkreta policyrekommendationer utifrån ett objektivt och vetenskapligt förhållningssätt.

På detta sätt vill SNS bidra till en mer saklig debatt om den svenska välfärdsmodellen, utan ideologiska skygglappar. ” http://www.dn.se/debatt/privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten

Av debatten att döma har den genomgripande fortsatta utvärdering och policyförändringar som borde bli följden av SNS-rapporten hittills uteblivit. Men ni får gärna rätta mig om jag har missuppfattat samhällets och politikers intresse av att ta till sig av SNS-rapportens resultat. Var ser vi politiskt nytänkande om att hela privatiseringens effekter på välfärdssektorn kontinuerligt måste utvärderas?

Jag vill påpeka att jag inte har några principiella eller ideologiska invändningar mot att privata aktörer anlitas för pengar som vi gemensamt finansierar via skattsedeln. Men det ska ju vara en bra affär för oss så att vi får mer pengar till gemensamma behov. Om det inte är någon bra affär är det ju rent resursslöseri. Det kan väl knappast vara att använda våra skattepengar på ett effektivt sett?

Urban Bäckström säger:

”Kontraktsvillkor inklusive mätbara relevanta mål och sanktioner för de som inte når målen har ofta varit bristfälligt utformade från beställarnas sida. Detta leder till att potentialen av konkurrensutsättning och förnyelsepotentialen hos privata utförare inte tagits till vara tillräckligt. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Slutsatsen blir att beställningsprocessen måste förstärkas. Det är även den uppfattning som delas av många andra debattörer idag.

Tomas Bodström skriver i boken Inifrån , makten myglet och politiken, Nordstedts förlag, om vad som händer när välfärden privatiseras. Han är väl insatt i frågan.

I Dagens industri kunde vi läsa:

”Thomas Bodström, deckarförfattare och tidigare socialdemokratisk minister, får en dryg miljon när friskoleföretaget Academedia köper Pysslingen.

Som ordförande och styrelseledamot i Pysslingen fick Thomas Bodström i slutet av förra året köpa 1,6 promille av förskolebolagets aktier.

När Academedia, som driver gymnasiefriskolor, på måndagen meddelade att man köper Pysslingen för 686 miljoner kronor rasslar det till på Bodströms konto.

Den förre justitieministerns andel värderas till 1.097.600 kronor.

2009 värderades Pysslingen till 400 Mkr, men Bodström har till tidningen Expressen sagt att han inte vill säga vad han betalade för aktierna. Därmed går det inte att räkna ut hans förtjänst vid försäljningen.

”Jag hoppas att Pysslingen inte säljs”, sa Tomas Bodström till Expressen så sent som i maj i år. ”

Uppdaterad 2011-07-12 10:52 http://www.di.se/artiklar/2011/7/12/dagisforsaljning-ger-bodstrom-dryg-miljon/

Så Tomas Bodström kan frågan om privatiseringen inifrån. Han skriver:

”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara. (Inifrån, sid 177).

I media har diverse beslutsfattare uttalat sig i samma riktning. Det är en förstärkt beställarorganisation och bättre uppföljning och kontroll som är lösningen.

Beställarprocessen

Under årens lopp har jag varit med om flera stora och omfattande upphandlingar. För att upphandlingen inte ska ske slumpartat, krävs en kompetent beställarorganisation:

Till detta krävs dessa olika roller:

Kravanalytiker, verksamhetsutvecklare, verksamhetsexperter, ekonomer med specialistinriktning mot investeringskalkyler, jurister och projektledare. I mindre upphandlingar kan en person spela flera av dessa roller.

De upphandlingar jag varit inblandad i har de skett i projektform eftersom de varit av de större formaten. I investeringskalkylen tas alla kostnader för själva projektet upp. När sedan investeringen sjösätts finns en intäktssida – när vinsterna av satsningen ska hämtas in. Men det finns även löpande kostnader som måste tas med i beräkningen. En av dessa kostnadsposter är den kontroll som behöver göras för att följa upp resultatet av satsningen.

För att skapa tillräckligt distinkta uppföljningsbara krav krävs ett avancerat förarbete innan avtal skrivs. Att hålla sig med en beställarorganisation av den här kalibern är inte gratis. Vi bör även ha Tomas Bodstöms ord i åtanke: ”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara.”

Det kommer med andra ord krävas en större och mer kostsam kontrollapparat för att se till att det som är avtalat också efterlevs. Det här leder till att en inte oväsentlig del av de gemensamma resurserna går till beställning/uppföljning.

Mer pengar till byråkrati och mindre pengar kärnverksamheten, som Thomas Ihregard och Timbro brukar uttrycka saken. Är det den här utvecklingen som Timbro avsåg när man på 1980-talade om den ”ofantliga sektorn” som bara växte och växte. Det blev bara fler och fler byråkrater inom den offentliga sektorn. Vad gör de egentligen, frågade många in Timbro på den tiden. Fler privata inslag och marknadsstyrning skulle leda till mindre byråkrati och inte mer. Det var själva huvudbudskapet i Timbros argumentation då. Nu håller den ökade privatiseringen istället just på att leda till ökad byråkrati och mindre resurser till kärnverksamheterna, lärare, läkare och sköterskor. Det är ju dessa resurser som bär upp hela verksamheten.

Allt detta måste tas med i beräkningen när vi diskuterar nyttan med upphandlingar såväl generellt sett, som de som sker inom den gemensamma sektorn. Nyttan måste vara större än de kostnader som hela beställnings/kontrollapparaten medför.

När SNS-rapportens ser att det varken går att belägga att några effektivitetsvinster eller kvalitetsförbättringar går att härleda från privatiseringen. Då blir det svårt att få investeringskalkylen att gå ihop.

Om kostnaderna överstiger intäkterna: Vem ska stå för fiolerna? Svar: skattebetalarna. Det blir dyrt för oss få mångfalden att blomma. Dessutom tycks mångfalden inte innebära större nytänkande inom pedagogik och bättre och mer kvalitativa vårdformer. Nytänkandet och kreativiteten verkar vara begränsad till kreativ bokföring och andra affärsstrategiska manövers från de växande välfärdsföretagen.

Vem bär ansvaret, individen, företagen eller politikerna?

Vi vet inte om Tomas Bodström har tjänat pengar på sitt aktieinnehav. DI-fick inget svar från honom om anskaffningsvärdet på hans aktieinnehav. Men han är inte den enda S-personen som engagerat sig inom de privata sfärerna inom välfärdssektorn. Per Nuder verksam i Wallenberg riskkapitalbolag EQT och Stefan Stern, Magnoliakoncernen, tidigare rådgivare till Göran Persson och Mona Sahlin, är två andra exempel på personer som antagligen inte bara har ett helhjärtat intresse för själva frågan. De arbetar nog inte helt ideellt för dessa frågor de brinner för.

Men ska vi verkligen peka finger åt de individer som har kunnat göra sig en rejäl hacka på grund av att systemet är så fördelaktigt riggat av våra politiker, för skattebetalarnas underleverantörer?

Den goda riskjusterade avkastningen lockar såväl företag som investerare av våra fond – och pensionspengar att med liv och lust gå in i välfärdssektorn. Affärer är affärer. Företag och investerare som håller sig inom det ramverk som politiker skapar kan väl knappast betraktas som oansvariga, eller?  Det skulle snarast vara oansvarigt mot fondsparare och pensionärer om inte investerarna går in i välfärdssektorn och därmed förbättrar den riskjusterade avkastningen.

Politikerna måste ta på sig hela ansvaret för det ramverk de har skapat. Ska vi få till stånd en förändring, måste nuvarande politiker ta sitt ansvar och ändra på det ramverk under vilket företag och investerare verkar inom. Vill politiker göra allvar av att demokratin ska bädda in marknaden, får våra valda ombud visa handlingskraft och skapa instrument för att ändra ramverket. Annars blir ”inbäddningen” bara ett annat tomt begrepp. Om inte kommer människor efterfråga andra politiska partier eller helt enkelt vända politiken ryggen.

Det är det en hel del människor som lyckats bli förmögna på grund av det nuvarande ramverket. Skattebetalarna landar med svartepetterkorten. Men återigen, vill vi ha en förändring måste politikerna ta ansvaret och se till att ramverken förändras. Det är den enda rimliga slutsats jag kan komma fram till.

Men vem ska politiskt ställas till svars för detta ekonomiska slöseri? Det var förvisso den borgerliga regeringen Bildt som tog initiativet i frågan om att konkurrensutsätta välfärden. Men S kan rimligen inte skylla på M att S inte tillsatte en utvärdering av detta kostsamma experiment. Under S regeringshav, 1994- 2006, måste S bära ansvaret för att ingen saklig utvärdering utan ”ideologiska skygglappar” gjorts. Detta för att använda Laura Hartmans ord när hon presenterade SNS-rapporten i DN. Se ovan.

Självkritik brukar inte vara S favoritgren. För att vara trovärdiga måste S kunna stå för den politik som förts och våga erkänna att den byggt på en övertro på konkurrensens välgörande medicin. Tron har varit så stark att ingen utvärdering har ansetts behövas. S har varit lika goda kålsupare som alliansen när det gäller denna klockartro. Det blir som om den ena åsnan kallar den andra för långöra, som min mormor brukade säga. Vem har de längsta öronen?

Efter två valförluster i rad och fortfarande historiskt mycket låga tal i opinionsundersökningar, tycks S ha mycket svårt att avlägsna sig från den nyliberala tilltron till marknadens självreglerande funktion, trots att det i retoriken stundtals kan låta annorlunda.

Jag hör fortfarande röster inom S som menar att det inte är politiken det är fel på. Problemet är av ren kommunikativ art. Det som behövs är en tydligare kommunikativ strategi. Jag skulle önska en tydligare och mer nytänkande politik. Sedan kan någon kommunikationsexpert komma in och sätta den sista lilla kryddan till en redan god anrättning. Men en aldrig så god kryddning har svårt att ändra själva grundförutsättningarna i soppan.

Nu när SNS-presenterat den första utvärderingen från ett helhetsperspektiv av hela privatiseringssatsningen är det ännu mer förunderligt att inte S agerar för att byta spår. Varför inte nu kräva kontinuerliga uppföljningar på årlig basis av hela projektet? Det behövs mer forskning. Den utgångspunkt som SNS-rapporten hade. Detta kostar antagligen bara en bråkdel av de pengar som samhället nu dräneras på.

Den kontrollapparat som nu istället samhället måste bygga upp kommer att bli mycket kostsam. Varje enhet behöver detaljgranskas för att se om den enskilde skolan, vårdinrättningen och äldreboendet etc. följer det som är avtalat. Ju mer kraven detaljeras, desto mer kommer uppföljningen på detaljnivå att kosta.

Dessutom: Var det verkligen en detaljstyrning av de lokala välfärdsinrättningarna som var syftet med att konkurrensutsätta välfärden? Var det inte meningen att ”tusen blommor skulle få blomstra” och vidareutveckla och förbättra verksamheten med olika lokala initiativ?

All denna kontrollapparat kommer ytterligare att ta resurser från välfärdens kärnverksamhet. För utom att det kostar ”byråkrater” för att använda Timbrosvenska, så är det ju själva kärntrupperna i välfärden som kommer att engageras i att fylla i diverse elektroniska utvärderings – och kontrolldokument. Allt fler lärare klagar idag att administration redan idag tar en allt större del av deras arbetsdagar. Det här skapar inte ett bättre klimat för lärarna att ägan sig åt just utbildningen.

Valfriheten

Om nu varken effektiviteten eller kvalitén förbättras på grund av konkurrensutsättningen inom välfärdssektorn: Vad är då argumentet att fortsätta denna gigantiska satsning?

Jag vill återigen konstatera att jag inte har några principiella eller ideologiska invändningar mot att privata aktörer anlitas för pengar som vi gemensamt finansierar via skattsedeln. Men det ska ju vara en bra affär för oss så att vi får mer pengar till gemensamma behov. Om det inte är någon bra affär är det ju rent resursslöseri. Det kan väl knappast vara att använda våra skattepengar på ett effektivt sett?

Än en gång vill jag framhålla hur ett rationellt företag skulle agerat efter att en motsvarande SNS-rapport presenterats om företagets underleverantörer. En genomgripande översyn av nuvarande upphandlingspolicy skulle vara det självklara sättet att agera och de nuvarande underleverantörerna skulle säkert få sina fiskar varma. Men i politiken råder uppenbarligen en annan rationalitet.

Förhoppningsvis kommer S nytänkande när nu S introducerar en affärsplan i strategiarbetet. Att börja se affärsmässigt på hela frågan om hur vi använder våra gemensamma medel är välkommet. Det borde gjort för mycket länge sedan, men bättre sent än aldrig. Men det gäller att inse att det som är företagsekonomiskt effektivt inte automatiskt är samhällsekonomiskt effektivt.

Men åter till frågan ovan:

Om nu varken effektiviteten eller kvalitén förbättras på grund av konkurrensutsättningen inom välfärdssektorn: Vad är då argumentet att fortsätta denna gigantiska satsning?

Svaret är valfriheten. Det är också valfriheten som är Urban Bäckströms huvudsakliga argument mot SNS-rapporten:

”Medborgarna – som använder välfärdstjänsterna – ser valfrihet och ökad kundnöjdhet som kvalitetsförbättringar, något som inte värderas/diskuteras i antologin. Det är anmärkningsvärt i sig.” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Valfrihet och kundnöjdhet är det som SNS-rapporten inte tagit hänsyn till, menar Urban Bäckström ovan. Men när man ser hur kostsamt detta projekt blir för ägarna – skattebetalarna – kan vi verkligen fråga oss: Hur mycket får valfriheten kosta?

Vi borde även fråga oss: Finns det ingen billigare modell att behålla valfriheten än att blanda in kommersiella intressen. Vill återigen hänvisa till Tomas Bodström: ”I korthet kan man säga att ju större kommersiella intressen det finns, desto hårdare måste samhällets kontroll vara.”

Driftsformen, kvalité och effektivitet

När privata företag är ute och far i pressen för att de inte visat sig från sin bästa sida för brukarna, skyndar det till försvarare som menar att det finns bättre och sämre exempel på såväl privat som gemensam drift. Det verkar även vara den allmänna uppfattningen idag.  Men om det är så: Varför är då driftsformen över huvud taget så viktig?

De privata alternativen är inte självklart bättre, som många tidigare tog för givet, men kostar mer på grund av avkastningskrav och att samhället måste bedriva hårdare kontroll när vinstmotivet är den huvudsakliga drivkraften.

De privata initiativen följer även den allmänna marknadslogik som leder till att några få stora aktörer får en allt större inflytande på bekostnad på de mindre brukarägda kooperativen. En alltmer oligopolliknande struktur framträder. Det leder till likriktning i stället för mångfald och valfrihet för kunden/brukaren. Var det verkligen den här utvecklingen som ansvariga politiker önskade på 1990-talet, när det hela startade?

Dessutom är det tveksamt vad de stora drakarna bidragit med vad det gäller att utveckla verksamheten. Vilka innovationer har de bidragit till? Det skulle vara spännande att få se en innovationslista på vad som uträttats på det kreativa och innovativa området. Ett faktum som även SNS-rapporen behandlar och som Urban Bäckström kommenterar på följande sätt:

”I SNS-bokens slutkapitel dras ett antal svepande slutsatser som inte stöds av några beräkningar eller forskningsresultat i antologins övriga kapitel. Det gäller bl a påståendena om a) ökad segregering, b) att sett övergripande har inga effektivitetsvinster skett – och i den mån så skett påstås att det offentligas kostnader inte påverkats, c) att inga innovationer skett, d) att i princip ingen kvalitetsutveckling skett, e) liksom antydningarna att friskolorna är upphov till betygsinflation. ” http://www.svensktnaringsliv.se/nyhetsbrev/ud/en-bedrovlig-sns-rapport_139258.html

Det här borde väl vara utmanande att försöka motbevisa. Har SNS-rapporten haft så fel?

Hittills har jag inte sätt ens några försök att hitta motbevis. Istället kommer argumentet om valfrihet in i bilden.

Ett vanligt argument är att vi medborgare vill ha privata alternativ. Men det verkar inte vara de stora privata vinstdrivna företagen som efterfrågas. Se vidare: http://www.sektor3.se/2012/12/civsamvalfard/

och på denna sida följande dokument: http://www.sektor3.se/wp-content/uploads/2012/12/Civsamvalfard.pdf

I texten från sektor 3 läser vi: ”Avsevärt fler anser att civilsamhällets organisationer är bättre lämpade att driva verksamheter inom vård, skola och omsorg (31 procent) än näringslivet (9 procent). 22 procent anser att de är lika lämpade. Här finns en stor skillnad mellan män och kvinnor, framförallt när det kommer till synen på civila samhället och andelen som svarar Vet ej.

De huvudmän som i störst utsträckning anses vara lämpade att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg är offentliga aktörer, 73 procent. 54 procent anser att ickevinstdrivna organisationer är lämpade och 25 procent att vinstdrivna företag med restriktioner på vinst är det.8 procent anser att vinstdrivna företag är lämpade att bedriva verksamhet inom vård, skola och omsorg. I samtliga grupper av svarande oavsett kön, inkomst eller partisympati anser störst andel att offentliga aktörer är lämpade och lägst andel att vinstdrivna företag är lämpade av de fyra alternativen.

Om man själv skulle välja en verksamhet inom vård, skola eller omsorg så skulle den största enskilda gruppen (hälften av målgruppen) välja en offentlig aktör.18 procent föredrar att välja en icke vinstdriven organisation och 11 procent ett företag med restriktioner på vinst.

3 procent föredrar att välja ett vinstdrivet företag. Samma mönster framträder oavsett partifärg, inkomst eller ålder– samtliga grupper föredrar organisationer utan vinst eller med begränsad vinst framför vinstdrivna företag.”

I samma text läser vi även:

”Det som främst är viktigt på frågan om vad som är viktigt när man gör ett val, är att det ligger nära och är lättillgängligt. ”

Det är uppenbart att brukarna vill ha en helt annan modell än den politiker satt upp ett ramverk för.

”Undersökningsföretaget Demoskop har under hösten ställt frågor till 1000 svenskar om deras syn på civila samhällets roll i välfärden. Med undersökningen har vi velat ge djupare förståelse av hur allmänheten ser på civila samhällets roll i välfärden. I rapporten Vem bryr sig om civila samhället i välfärden? (PDF) beskrivs några av resultaten från opinionsundersökningen. ”

Hela undersökningen hittar vi på http://www.sektor3.se/wp-content/uploads/2012/12/Civsamvalfard.pdf

Trots att det visar sig att breda folklager gärna vill se alternativ och valfrihet men inte är särskilt överförtjust i de stora vinstmaximerande företagen, tycks S ha förvånansvärt svårt att ta en tydlig ställning i frågan. Samma sak gäller för MP och allianspartierna.

En otydlig och lite vilsen attityd lär inte stärka S i kommande valet 2014. Det är viktigt att kommunicera ett enhetligt och tydligt budskap till väljarna. Det talar kommunikationsstrategerna om för oss.

I brist på om S och MP inte vågar ompröva ramverket och inte heller alliansen, blir det inte lätt att utkräva ansvar. V som fört en konsekvent linje i frågan har hittills inte lyckats med att vinna några märkbara politiska framgångar.

Varför är välfärden en så viktig framtidsfråga för samhälle och näringsliv?

Klas Eklund skriver:

”En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. Här krävs fler anställda eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Relativt sett blir dock den typen av tjänster allt dyrare eftersom det är lättare att ersätta människor med maskiner i tillverkningsindustrin än att göra det inom omsorgen. Fortsatt stigande kostnader kräver nytänkande, konkurrens och effektivitet även inom välfärdssektorn. Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig. Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre. Vi måste utveckla nya samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering. ” http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Mina kommentarer: Det är inte konstigt att näringslivet visar ett intresse för en växande sektor som dessutom är tämligen riskfri. Behoven av välfärdstjänster kommer med all sannolikhet att öka.

För samhället kommer kostnaderna att öka och då krävs nytänkande med konkurrens och effektivisering menar Klas Eklund.

Jag har ingenting emot samverkan mellan näringsliv och samhälle. Tvärtom. Men det verkar som samhällets effektivitet och kvalitetsvinster hittills har lyst med sin frånvaro. Detta av skäl som jag hittills framfört.

Det som är företagsekonomiskt rationellt är inte alltid detsamma som samhällsekonomiskt rationellt. Vi kan självklart fråga oss om Klas Eklund har läst SNS-rapporten. Den pekar ju sannerligen inte på att den samhällsekonomiska nyttan ökar med fler privata inslag. Vad SNS har att erbjuda borde inte var okänt för honom. Han kom under året ut med en mycket intressant och viktig bok om Kina på SNS förlag.

Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre, menar Klas Eklund och stämmer därför in i kören av debattörer som vill ha mer kontroll. Men som jag tidigare konstaterat är denna kontrollapparat, som behöver förstärkas när kommersiella intressen ökar, inte på något sätt gratis för samhället. För nationalekonom Eklund borde det inte vara en främmande tanke att det som är bra för riskkapitalbolag x inte nödvändigt är det mest samhällsekonomiskt effektiva.

Det finns naturligtvis sätt att hitta lösningar för näringslivet att komma till undsättning och rädda välfärden, så att vi inte behöver betala mer skatt i framtiden.

Ett sätt är att människor som har råd, redan nu satsar på privata försäkringar som tryggar hela eller delar av den gemensamma välfärden. Ju mindre pengar vi har, desto mer kommer vi vara beroende av den välfärd som samhället kan garantera. Alla de som betalar sin välfärd med egna försäkringar kommer att bli allt mer ovilliga att dessutom betala för den via skattesedeln.

Rika filantroper och ideella organisationer – som kyrkan – kan mycket väl komma till undsättning när samhället inte längre att ha råd med välfärd av hög kvalitet till alla. Den här utvecklingen kommer ytterligare att öka ojämlikheten i samhället. Idag säger sig inget politiskt parti vilja se en utveckling åt det här hållet. Trots det skapar individer även med hjälp av fackliga organisationer den här typen av ”komplement” till den allmänna välfärden.

S står inför ett vägval

S står nu inför ett vägval. Ska S fortsätta att driva en politik som leder till ökad ojämlikhet, en trend som pågått sedan tidigt 1980-tal. Det visar exempelvis en annan rapport från SNS. https://rogerdahl.files.wordpress.com/2012/02/sns-inkomstfc3b6rdelningen-i-sverige2.pdf

Har utvecklingen inom S gått från parollen ”ökad jämlikhet” till ”ökad ojämlikhet”? ”Ökad ojämlikhet” kan väl knappast vara den moderna och framtidsinriktade socialdemokratins nya ledstjärna. Vad är det då som i grunden skiljer S från de borgerliga partierna?

Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Då är det naturligtvis bra att ha en innehållsrik affärsplan.

Om vi helt fokuserar på att det var urusla M-politiker som genomförde en för skattebetalarna skandalös dålig affär – har då inte politiken tappat andra viktiga värden. Om de viktigaste skillnaderna mellan S och M, är att S påstår sig vara bättre på att göra affärer än M: Men håller politik på att reduceras till att vara bra på att göra affärer? Jag ser fram mot en valrörelse 2014 där jag vi går omkring med parollen: ”Bättre business” rösta på S!

Men vad ska affärsplanen innehålla. Som jag hoppas att det framgått av detta dokument, har jag ingenting emot att politiker ser samhällsekonomiskt effektivt på sitt politiska arbete. Tvärtom. Det behövs mer av den varan. Jag har därför ingenting emot att S tar fram en samhällsekonomisk affärsplan för att åstadkomma mer nytta för samhällsmedborgarna. Det är istället ett välkommet nytänkande. Men om affärsplanen inte präglas av en vision om ”ökad jämlikhet”, större frihet för alla samhällsmedborgare och ett långsiktigt hållbart samhälle, ekonomiskt, socialt och ekologiskt: Var ska vi som tror på ett samhälle som håller ihop och tror på att ökad jämlikhet är bra för alla samhällsgrupper då ta vägen? Var ska vi som ser ett hållbart samhälle är den enda rimliga medicinen för att rädda vår civilisation.

Om S nu verkligen i praktiken, och inte bara i retoriken, vill åstadkomma ett trendbrott från den nyliberala statens logik och åter ha parollen ”ökad jämlikhet ” som ledstjärna krävs en hel del nytänkande. Det räcker inte bara med att slipa på kommunikationsstrategin. Det räcker inte heller med vackra retoriska konstgrepp som att lyfta fram ”demokratisk socialism” eller en ”anständig kapitalism”. Det behövs mer konkreta förlag, mer verkstad än prat. Det gäller att fylla orden med innehåll.

Ska S ha någonting att säga om framtiden måste demokratin åter sättas högst på agendan. Privatiseringarna  leder till att demokratins styrmöjlighet minskar och politiker i allt högre utsträckning reduceras till en roll där det gäller att göra bra affärer.

Det gäller även att fylla Gro Harlem Brunlands stolta uttalanden om en långsiktigt hållbar värld såväl ekonomisk, social och ekologisk med innehåll. Om inte måste andra krafter ta stafettpinnen från S och hjälpa till att rädda vår civilisation:

”Vår gemensamma framtid, informellt Brundtlandrapporten, (egentligen Report of the World Commission on Environment and Development: Our Common Future) är en rapport som skrevs av Världskommissionen för miljö och utveckling på uppdrag av Förenta nationerna 1987. Denna kommission leddes av den förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland, varför den allmänt kallas Brundtlandkommissionen. Rapporten redogjorde för sambandet mellan ekonomisk utveckling och miljöförstöring och enade världens miljörörelser genom att etablera Lester Browns begrepp hållbar utveckling globalt.

Arbetsgruppens uppgift var att utarbeta förslag till långsiktiga miljöstrategier för en hållbar utveckling, som sedan skulle fungera som det överordnade målet för miljöarbetet. I Brundtlandrapporten finns följande definition: En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”http://sv.wikipedia.org/wiki/Brundtlandrapporten

För att välfärden ska kunna behållas och Sverige ska kunna utvecklas mot ett långsiktigt hållbart samhälle är näringslivets roll helt avgörande. Utan ett väl fungerande näringsliv kommer Sverige inte ha råd med någon välfärd och heller inte ta de nödvändiga stegen mot ”gröna folkhem”, ”grön ekonomi” eller ”ett hållbart samhälle”, vilket begrepp vi än väljer att använda.  När vi inser hur viktigt svenskt näringsliv är för Sverige gäller det också att näringslivets hjältar tar intryck av Klas Eklunds fromma förhoppning:

”Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete. http://www.dn.se/debatt/vi-behover-en-ny-kapitalism-som-ar-mer-ansvarstagande

Den stora frågan inför framtiden för S är: Vilken roll kommer S att överhuvud taget kunna spela. Kommer den ”demokratiska socialismen” och ”ökad jämlikhet”, helt otippat, att åter inta scenen och sätta sin prägel på morgondagens arena?  Eller: Kommer dessa begrepp att fortsätta pryda sin plats långt instoppade i S källarförråd?

Kommer en ”anständig kapitalism” bli ett motsvarande begrepp, fylld med luftbubblor och pratpastejer? Eller kommer S, övriga politiker, och företagsvärlden, lyckas fylla begreppet med innehåll. Kommer framtiden möjligen att fyllas med mer verkstad än prat? Kommer S vara en politisk kraft, som tillsammans med många andra hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Kommer S vara en politisk kraft som, tillsammans med många andra, hittar en väg mot en långsiktigt hållbar värld? Om så är fallet kommer S ha en självklar roll även i det framtida samhället.

Ska vi få en bättre värld gäller det att ställa såväl politiker som företag till ansvar. Men det är bara politiker som vi demokratiskt kan ställa till ansvar för vald politik.

För att företag ska ta ett större samhällsansvar kan vi agera som konsumenter och rösta med fötterna, där möjlighet finns.

Fortfarande tycket jag att vi måste kunna hålla båda perspektiven levande i den praktiska politiska utövningen. Vi måste föra upp frågor om moral och etik på agendan och dessutom kräva politiskt ansvar av politikerna.  Det borde inte behöva vara något motsatsförhållande mellan moral och politik.

Men för att det ska bli mer genomgripande förändringar i företagsvärlden krävs att våra valda ombud, politikerna, tar sitt ansvar och förändrar samhällets ramverk och styr mot en mer ansvarstagande kapitalism.

Serafen en avrundning

När vi tar upp de stora globala frågorna som att medskapa en långsiktigt hållbar civilisation, känns Serafenfrågan lite futtig att ödsla vår dyrbara tid på. Det finns avsevärt mycket viktigare frågor att lägga vår dyrbara tid på än att fokusera på att M är dålig på att göra affärer och att ett antal läkare blivit förmögna på kuppen.
Vi kan naturligtvis hävda själva symbolvärdet av Serafenaffären. Den visar på ett systemfel. Men då borde vi sätta fingret på, systemfelet.

Det är min intention med detta inlägg i debatten. Det gäller för ansvariga politiker att hitta alternativa politiska ramverk till det som idag uppenbarligen inte styr mot de mål som samhället hade när privatiseringen sjösattes i början av 1990-talet.

Kjell-Olof Feldt; En kritisk betraktelse, om socialdemokratins seger och kris

I Wikipedia läser vi om Kjell-Olof Feldt: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kjell-Olof_Feldt

Öppet möte med Kjell-Olof Feldt

Den 6 februari klockan 18.30 anordnar Maria Södra Stations S-förening ett öppet möte med Kjell Olof Feldt. Mötet äger rum på Södergården, Götgatan 37 i Stockholm.

Han har skrivit boken: ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och kris.” Temat är hur SAP använt sina idéer och sin kompetens för att bygga ett brett förtroende för sin politik och hur det nu skulle kunna vinnas tillbaka.

På mötet har vi möjligheter att ställa frågor till Kjell Olof Feldt. Vi kan exempelvis fråga honom hur han ser på den tid som gått sedan boken skrevs och fram till idag. Vi kan även fråga honom om hur han ser på framtiden för S.

Här är artiklar och inlägg av och om KOF:

Så här vill Kjell-Olof Feldt blåsa liv i S

”Ekonomin har ändrats. Det går inte att säga att man har lösningen på hela pro­blemet med arbetslöshet. De senaste decennierna har vi inte lyckats göra något åt den, oavsett om det har varit högkonjunktur ­eller lågkonjunktur”, säger han.

”Ta de borgerligas arbetslinje. De trodde att de kunde komma till rätta med den arbetslöshet som varit konstant hög i nästan två decennier med några enkla handgrepp. Dagens regering håller på att göra bort sig, men man kan inte bara vinna val på andras passivitet när man inte själv har något alternativ att komma med. Vi måste börja med att skaffa oss en egen politik. Det är rätt tomt i lådan nu.”

http://www.di.se/artiklar/2012/4/21/sa-vill-kjell-olof-feldt-blasa-liv-i-s/

Återupprätta den gamla tråkbanken

”År 2007 uppgav 47 procent av sistaårsstudenterna på Harvard att de siktade mot Wall Street. På några decennier blev kapitalförvaltning hetare än statsförvaltning och leveraged finance mer attraktivt än att vara läkare.

Enklast vore förstås att skylla på de finansanställda. Men 99 procent har aldrig sett skymten av excesser eller tagit en enda galen risk. Skandaler är lätta att förstå, systemfel så mycket svårare.

Vad är lösningen? Efter 30-talskraschen i USA förlorade finansindustrin all sin glamour. Det efterföljande halvseklet blev bankpalatsen ett sömnigt tillhåll för riskaverta pärmbärare med medelmåttiga löner. Som av en händelse sammanföll detta med en period som innebar makalösa ekonomiska framsteg för de flesta amerikaner. Internationellt har pendeln redan slagit tillbaka kraftigt. En hel bransch letar efter en ny identitet. Även i Sverige är kanske cirkeln på väg att slutas. För en tid sedan skrev Kjell-Olof Feldt en debattartikel där han uppmanade socialdemokraterna att skaffa sig en bankpolitik och att ”ta parti för den gamla tråkbanken”. Frågan är om någon lyssnar den här gången. ”

Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Läs mer av Andreas Cevenka på hans blogg. Den hittar du på blog.svd.se/cervenkaspengar

Hela artikeln hittar vi här: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/var-ar-trakbanken_7696104.svd

Här är KOF:s inlägg till programkommissionen:  http://programkommissionen.wordpress.com/2012/06/07/kjell-olof-feldt-klarar-s-den-generella-valfarden-i-framtiden/

Inlägget kommenteras av flera personer.  Min kommentar till KOF:s inlägg, se separat inlägg:

Kjell Rautio -Kommunernas egna val nyckeln för LO:s vinstbegränsning

Bild: LOBild: LO

Kommunernas egna val nyckeln för LO:s vinstbegränsning

Nu har vi tagit fram ett verktyg så att kommunerna väldigt enkelt kan lägga sig på de nivåer vi tycker bör vara normerande.”

Dagens Arena var på tisdagen på plats vid LO:s hearing om välfärden, där LO-utredarna Kjell Rautio, Joa Bergold och Claes-Mikael Jonsson redogjorde för LO:s nya rapport om hur man ska kunna begränsa vinsterna i välfärden. För Dagens Arena utvecklade sedan Kjell Rautio några av resonemangen i en intervju.

http://www.dagensarena.se/innehall/kommunernas-egna-val-nyckeln-for-los-vinstbegransning/

Vinst i välfärden leder inte till mer valfrihet

Valfrihet i välfärden är mycket skenbar! Och att vinst bidrar till valfrihet är direkt felaktigt. Vad är det då, som driver alliansen och den socialdemokratiska ledningen mot lösningar som är direkt kontraproduktiva mot de uttalade målet valfrihet? Inte är det opinionen, där endast 3 procent enligt Demoskop föredrar en vinstdriven huvudman.

Vad är det som driver alliansen och den socialdemokratiska ledningen mot lösningar som är direkt kontraproduktiva mot det uttalade målet valfrihet? Inte är det opinionen, där endast 3 procent enligt Demoskop föredrar en vinstdriven huvudman. Frågan ställdes av en Facebookvän i gruppen se länk: BORT MED VINST, skattefiffel & bonusar i välfärden – vård, skola apotek ..  http://www.facebook.com/groups/239512796118586/

. Se vidare: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vinst-inte-liktydigt-med-valfrihet_7758730.svd

Ja det kan man fråga sig. Vilja motiv som driver alliansen vet jag inte, men här är några motiv som nog antagligen driver S.

Det är nog inte själva sakfrågan som är så intressant. Helst skulle nog S vilja att frågan skulle tonas ner lite i debatten. Den pekar på att det finns en mycket stark polarisering inom S. Sådana frågor är inte en partilednings önskefrågor att sätta fokus på. Tvärtom.

För att fortsätta ha stöd från Svenskt Näringsliv är det nog inte så bra för S att driva allt för långt från Urban Bäckströms och Svenskt Näringslivs åsikter i frågan.

Då blir S ”mjukislinje” i välfärdsfrågan den bästa kompromisslösningen. S har i urminnes tider försökt att lägga sig mellan två extrema positioner och därigenom visat kompromissvilja, ansvarskänsla och regeringsduglighet.

Med Stefan Löfven – fostrad inom industrifacket – lär den gyllene medelvägens kompromisspolitik i än högre grad bli det naturliga valet.

Då går det ju inte att säga nej. Då blir ju inte S något parti för ”mittens rike”.

S ser också att V:s principfasta linje i frågan inte ger någon större utdelning i väljarsympatisörer. Vad kan det bero på att V inte får större stöd än nu? Det kan knappast vara beroende på att de för en hållningslös politik i hur organisation av välfärden ska hanteras. Då verkar det inte vara någon valvinnande fråga för S 2014.

Bättre hålla sig till den gyllene medelvägens politik. Det finns politiska risker med denna förda politik för S. När alliansen och S verkar så snarlika att det behövs ett förstoringsglas för att skilja på dem, blir SD det enda parti som sticker ut och rakryggat vågar stå för en politik som inte kompromissas bort.